Första Kungaboken 1–12
Kapitel 1
1Kung David var nu gammal och hade nått hög ålder. Trots att man lade täcken över honom kunde han inte hålla sig varm. 2Därför sade hans tjänare till honom: ”Låt oss finna en ung kvinna åt min herre kungen, en jungfru som kan bli kungens tjänarinna och sköta om honom. Om hon får ligga i din famn så blir min herre kungen varm.” 3De sökte över hela Israel efter en vacker ung kvinna, och de fann Abishag från Shunem och förde henne till kungen. 4Hon var mycket vacker. Hon skötte om kungen och betjänade honom, men kungen låg inte med henne. 5Adonia, Haggits son, hade höga tankar om sig själv och sade: ”Det är jag som ska bli kung.” Han skaffade sig vagnar och ryttare och dessutom femtio man som sprang framför honom. 6Hans far hade aldrig velat såra honom genom att säga: ”Varför gör du så?” Dessutom såg Adonia mycket bra ut, och han var född näst efter Absalom. 7Han började förhandla med Joab, Serujas son, och prästen Ebjatar, och de anslöt sig till Adonia och understödde honom. 8Men prästen Sadok och Benaja, Jojadas son, samt profeten Natan, Shimei, Rei och Davids hjältar stödde inte Adonia. 9Adonia offrade får, oxar och gödkalvar vid Sohelet-stenen nära Rogelskällan. Han bjöd in alla sina bröder, kungens söner, och alla Juda män som var i kungens tjänst. 10Men han bjöd inte profeten Natan, Benaja, hjältarna eller sin bror Salomo. 11Då sade Natan till Bat-Seba, Salomos mor: ”Du har väl hört att Adonia, Haggits son, har blivit kung utan att vår herre David vet om det? 12Nu vill jag ge dig ett råd så att du kan rädda ditt liv och din son Salomos liv. 13Gå genast in till kung David och säg till honom: Har inte du själv, min herre och kung, med ed lovat din tjänarinna och sagt: Din son Salomo ska bli kung efter mig. Det är han som ska sitta på min tron. Varför har då Adonia blivit kung? 14Medan du är där och talar med kungen ska jag komma in efter dig och bekräfta det du har sagt.” 15Bat-Seba gick in till kungen i kammaren. Kungen var nu mycket gammal och Abishag från Shunem betjänade honom. 16Bat-Seba bugade sig och föll ner för kungen. Och kungen frågade: ”Vad önskar du?” 17Hon svarade honom: ”Min herre, du har själv lovat din tjänarinna med ed vid Herren din Gud och sagt: Din son Salomo ska bli kung efter mig. Det är han som ska sitta på min tron. 18Men nu har Adonia blivit kung, utan att du, min herre och kung, har fått veta det. 19Han har offrat mängder av tjurar, gödkalvar och får och bjudit in alla kungens söner och prästen Ebjatar och överbefälhavaren Joab. Men din tjänare Salomo har han inte bjudit. 20Nu är hela Israels ögon riktade på dig, min herre och kung, för att du ska säga dem vem som ska sitta på min herre kungens tron efter honom. 21Annars kommer jag och min son Salomo att betraktas som brottslingar när min herre kungen har gått till vila hos sina fäder.” 22Och medan hon ännu talade med kungen kom profeten Natan. 23Man anmälde det för kungen och sade: ”Profeten Natan är här.” När han kom inför kungen, föll han ner på sitt ansikte för kungen 24och sade: ”Min herre och kung, har du verkligen sagt att Adonia ska bli kung efter dig och att det är han som ska sitta på din tron? 25För i dag har han gått ner och offrat mängder av tjurar, gödkalvar och får och bjudit in alla kungens söner och befälhavare och prästen Ebjatar. Nu äter och dricker de hos honom och ropar: Leve kung Adonia! 26Men mig, din tjänare, har han inte bjudit, och inte heller prästen Sadok eller Benaja, Jojadas son, eller din tjänare Salomo. 27Har detta kommit från min herre kungen utan att du har låtit din tjänare veta vem som ska sitta på min herre kungens tron efter honom?” 28Då svarade kung David och sade: ”Kalla hit Bat-Seba till mig.” När hon kom inför kungen och stod framför honom, 29svor kungen en ed och sade: ”Så sant Herren lever, han som har befriat mig ur all nöd: 30Så som jag lovade dig med ed vid Herren, Israels Gud, när jag sade: Din son Salomo ska bli kung efter mig, det är han som ska sitta på min tron i mitt ställe, så ska jag göra i dag.” 31Då bugade sig Bat-Seba med ansiktet mot marken och föll ner för kungen och sade: ”Må min herre kung David leva för evigt!” 32Kung David sade: ”Kalla hit till mig prästen Sadok, profeten Natan och Benaja, Jojadas son.” När de kom inför kungen, 33sade han till dem: ”Ta med er herres tjänare och sätt min son Salomo på min egen mulåsna och för honom ner till Gihon. 34Där ska prästen Sadok och profeten Natan smörja honom till kung över Israel. Sedan ska ni blåsa i basunen och ropa: Leve kung Salomo! 35Därefter ska ni följa honom upp hit, och han ska komma och sitta på min tron. Det är han som ska vara kung i mitt ställe, för honom har jag utsett till härskare över Israel och Juda.” 36Då svarade Benaja, Jojadas son, kungen och sade: ”Amen. Så ska också Herren, min herre kungens Gud, säga. 37Så som Herren har varit med min herre kungen, så ska han också vara med Salomo. Han ska göra hans tron ännu mäktigare än min herre kung Davids tron.” 38Prästen Sadok, profeten Natan och Benaja, Jojadas son, gick dit ner tillsammans med kereteerna och peleteerna. De satte Salomo på kung Davids mulåsna och förde honom till Gihon. 39Prästen Sadok tog oljehornet från tältet och smorde Salomo. Därefter blåste de i basunen och allt folket ropade: ”Leve kung Salomo!” 40Sedan följde allt folket med honom upp medan de blåste på flöjter och jublade med så stor glädje att marken kunde ha rämnat av deras rop. 41Men Adonia och alla hans gäster hörde det just som de hade ätit färdigt. När Joab hörde basunens ljud sade han: ”Varför är det sådant oväsen i staden?” 42Medan han ännu talade kom Jonatan, prästen Ebjatars son. Adonia sade till honom: ”Kom hit, en duktig man som du har säkert goda nyheter.” 43Jonatan svarade Adonia: ”Nej! Vår herre kung David har gjort Salomo till kung. 44Kungen har skickat med honom prästen Sadok, profeten Natan och Benaja, Jojadas son, dessutom kereteerna och peleteerna. De satte honom på kungens mulåsna, 45och prästen Sadok och profeten Natan smorde honom till kung i Gihon. Sedan drog de jublande upp därifrån och hela staden är i rörelse. Det var det ljudet ni hörde. 46Och nu sitter Salomo på kungatronen, 47och kungens tjänare har kommit och lyckönskat vår herre kung David och sagt: Må din Gud låta Salomos namn bli ännu större än ditt namn och hans tron ännu mäktigare än din tron. Och kungen tillbad, böjd över sin säng. 48Kungen har också sagt: Lovad är Herren, Israels Gud, som i dag har satt en efterträdare på min tron, så att jag fått se det med egna ögon!” 49Då blev Adonias alla gäster förskräckta och bröt upp och gick, var och en åt sitt håll. 50Adonia själv blev så rädd för Salomo att han reste sig och gick och grep tag i hornen på altaret. 51Och det berättades för Salomo: ”Se, Adonia är rädd för kung Salomo. Han har gripit tag i altarets horn och sagt: Kung Salomo måste i dag ge mig sin ed på att han inte kommer att döda sin tjänare med svärd.” 52Då sade Salomo: ”Om han visar sig vara en hedersman ska inte ett hår på hans huvud falla till marken. Men finner man något ont hos honom ska han dö.” 53Därefter sände kung Salomo bud och lät hämta honom från altaret. Han kom och föll ner för kung Salomo, och Salomo sade till honom: ”Gå hem till ditt.”
Kapitel 2
1Då tiden närmade sig att David skulle dö, befallde han sin son Salomo och sade: 2”Jag går nu all världens väg. Var stark och visa dig som en man. 3Håll fast vid vad Herren din Gud har befallt dig, så att du vandrar på hans vägar och håller hans stadgar, bud, föreskrifter och vittnesbörd, så som det är skrivet i Mose lag. Då får du framgång i allt du gör och vart du än vänder dig, 4så att Herren kan uppfylla sitt ord som han uttalade över mig när han sade: Om dina barn ger akt på sin väg och vandrar inför mig i trohet av hela sitt hjärta och hela sin själ, sade han, då ska det aldrig saknas en ättling till dig på Israels tron. 5Du vet också vad Joab, Serujas son, har gjort mot mig, och vad han gjorde mot de två befälhavarna i Israel, Abner, Ners son, och Amasa, Jeters son. Han dödade dem och spillde blod i fredstid som om det var krig, han skvätte blod över bältet runt sina höfter och över skorna på sina fötter som om det var krig. 6Gör efter din vishet och låt inte hans grå hår fara ner i dödsriket med frid. 7Men mot gileaditen Barsillajs söner ska du visa godhet och låta dem vara med bland dem som äter vid ditt bord. För så gjorde de mot mig när jag flydde för din bror Absalom. 8Sedan har du Shimei, Geras son, benjaminiten från Bahurim. Han uttalade hemska förbannelser mot mig den dagen då jag gick till Mahanajim. Sedan kom han ner till Jordan och mötte mig, och jag gav honom min ed inför Herren och sade: Jag ska inte döda dig med svärd. 9Men låt honom nu inte bli ostraffad. Du är ju en vis man och vet vad du ska göra med honom. Låt hans grå hår fara ner i dödsriket med blod.” 10David gick till vila hos sina fäder och blev begravd i Davids stad. 11Den tid David regerade över Israel var fyrtio år. I Hebron regerade han i sju år, och i Jerusalem regerade han i trettiotre år. 12Och Salomo satt på sin far Davids tron, och hans kungamakt var starkt befäst. 13Adonia, Haggits son, gick till Salomos mor Bat-Seba. Hon frågade då: ”Kommer du med fredliga avsikter?” Han svarade: ”Ja, med fred.” 14Han fortsatte: ”Jag har något att tala med dig om.” Hon svarade: ”Säg det.” 15Då sade han: ”Du vet ju att kungadömet var mitt och att hela Israel hade fäst sina blickar på mig och väntade att jag skulle bli kung. Men kungadömet gick ifrån mig och över till min bror. Genom Herren blev det hans. 16Nu har jag en enda bön till dig. Visa inte bort mig.” Hon svarade: ”Tala.” 17Då sade han: ”Tala med kung Salomo – dig visar han ju inte bort – och be att han ger mig Abishag från Shunem till hustru.” 18Bat-Seba svarade: ”Visst, jag ska tala med kungen om dig.” 19Bat-Seba gick till kung Salomo för att tala med honom om Adonia. Då reste sig kungen och gick henne till mötes, bugade sig för henne och satte sig på sin tron. Man ställde också fram en stol åt kungens mor, och hon satte sig till höger om honom. 20Sedan sade hon: ”Jag har en enda liten bön till dig. Visa inte bort mig.” Kungen svarade henne: ”Mor, låt mig höra din bön. Jag ska inte visa bort dig.” 21Då sade hon: ”Låt Adonia få Abishag från Shunem till hustru.” 22Men kung Salomo svarade sin mor: ”Varför begär du bara Abishag från Shunem åt Adonia? Du kunde lika gärna be mig ge kungadömet till honom – han är ju min äldre bror – till honom och till prästen Ebjatar och till Joab, Serujas son!” 23Kung Salomo svor en ed inför Herren och sade: ”Må Gud straffa mig både nu och i framtiden om inte Adonia får betala med sitt liv för att han sagt detta. 24Och nu, så sant Herren lever, han som har utsett mig och satt mig på min far Davids tron och som har byggt mig ett hus efter sitt löfte: I dag ska Adonia dödas.” 25Och kung Salomo sände i väg Benaja, Jojadas son, som högg ner Adonia så att han dog. 26Till prästen Ebjatar sade kungen: ”Gå till dina ägor i Anatot. Du har förtjänat döden, men i dag ska jag inte döda dig, för du har burit Herren Guds ark framför min far David och lidit med min far i allt han fått lida.” 27Så drev Salomo bort Ebjatar och lät honom inte längre vara Herrens präst, för att Herrens ord som han hade talat över Elis hus i Shilo skulle fullbordas. 28Ryktet nådde Joab. Han hade anslutit sig till Adonia, men inte till Absalom. Han flydde till Herrens tält och grep tag i hornen på altaret. 29När kung Salomo fick höra att Joab hade flytt till Herrens tält och att han stod vid altaret, sände Salomo i väg Benaja, Jojadas son, och sade: ”Gå och hugg ner honom!” 30När Benaja kom till Herrens tält, sade han till honom: ”Så säger kungen: Gå härifrån!” Men han svarade: ”Nej, jag vill dö här.” Benaja framförde det till kungen och sade: ”Så har Joab sagt och så har han svarat mig.” 31Då sade kungen till honom: ”Gör som han har sagt, hugg ner honom och begrav honom, så att du befriar mig och min fars hus från skulden för det oskyldiga blod som Joab har spillt. 32Herren ska låta hans blod komma tillbaka över hans eget huvud, därför att han högg ner två män som var rättfärdigare och bättre än han själv. Han dödade dem med svärd utan att min far David visste det, nämligen Israels befälhavare Abner, Ners son, och Juda befälhavare Amasa, Jeters son. 33Ja, deras blod ska komma tillbaka över Joabs och hans efterkommandes huvuden för evigt. Men åt David och hans efterkommande, hans hus och hans tron ska Herren ge frid till evig tid.” 34Benaja, Jojadas son, gick då dit upp och högg ner Joab och dödade honom. Han blev begravd i öknen där han bodde. 35Kungen satte Benaja, Jojadas son, i hans ställe över hären, och prästen Sadok satte han i Ebjatars ställe. 36Därefter sände kungen bud och kallade till sig Shimei och sade till honom: ”Bygg dig ett hus i Jerusalem och bo där. Du får inte gå därifrån, varken hit eller dit. 37För du ska veta att den dag du går ut och går över Kidrondalen måste du dö. Ditt blod kommer över ditt eget huvud.” 38Shimei sade till kungen: ”Det är bra. Så som min herre kungen har sagt, så ska din tjänare göra.” Och Shimei bodde i Jerusalem en lång tid. 39Men tre år därefter hände det att två av hans tjänare flydde till Gats kung Akish, Maakas son. Man berättade det för Shimei och sade: ”Dina tjänare är i Gat.” 40Då bröt Shimei upp, sadlade sin åsna och tog sig till Akish i Gat för att leta efter sina tjänare. Shimei gav sig alltså av och hämtade sina tjänare från Gat. 41Men när man berättade för Salomo att Shimei hade begett sig från Jerusalem till Gat och kommit tillbaka, 42sände kungen bud och kallade till sig Shimei och sade till honom: ”Har jag inte bundit dig med ed vid Herren och varnat dig och sagt: Du ska veta att den dag du går ut och beger dig hit eller dit måste du dö? Du svarade mig: Det är bra, jag har hört det. 43Varför har du då inte hållit eden inför Herren och lytt den befallning som jag gett dig?” 44Kungen sade sedan till Shimei: ”Du vet själv allt det onda som ditt hjärta vet med sig att du har gjort mot min far David. Herren ska låta din ondska komma tillbaka över ditt eget huvud. 45Men kung Salomo ska bli välsignad, och Davids tron ska bli befäst inför Herren till evig tid.” 46På kungens befallning gick därefter Benaja, Jojadas son, fram och högg ner honom så att han dog. Och kungadömet blev befäst i Salomos hand.
Kapitel 3
1Genom giftermål blev Salomo släkt med farao, kungen av Egypten. Han tog faraos dotter till hustru och förde henne in i Davids stad. Där fick hon bo tills han byggt färdigt sitt hus liksom Herrens hus och muren runt Jerusalem. 2Men folket offrade på höjderna, eftersom det fortfarande inte hade byggts något hus åt Herrens namn. 3Salomo älskade Herren och följde sin far Davids stadgar, utom det att han offrade på höjderna och tände rökelse där. 4Kungen begav sig till Gibeon för att offra. Det var den förnämsta offerhöjden, och Salomo offrade tusen brännoffer på altaret där. 5I Gibeon visade sig Herren för Salomo i en dröm om natten. Gud sade: ”Be mig om det du vill att jag ska ge dig.” 6Salomo svarade: ”Du har visat stor nåd mot din tjänare David, min far, därför att han vandrade inför dig i sanning och rättfärdighet och med ärligt hjärta mot dig. Du bevarade åt honom denna stora nåd och gav honom en son som sitter på hans tron, så som det är i dag. 7Herre min Gud, nu har du gjort din tjänare till kung efter min far David. Men jag är bara en ung man, jag vet varken ut eller in. 8Din tjänare är här bland ditt folk som du har utvalt, ett folk så stort och talrikt att det inte kan räknas på grund av sin mängd. 9Ge din tjänare ett lyhört hjärta, så att han kan vara domare för ditt folk och skilja mellan gott och ont. Vem kan annars vara domare för detta ditt stora folk?” 10Det gladde Herren att Salomo bad om detta. 11Gud sade till honom: ”Eftersom du har bett om detta och inte bett om långt liv, rikedom eller dina fienders liv, utan om att kunna förstå vad som är rätt, 12därför vill jag göra som du önskar och ge dig ett så vist och förståndigt hjärta att ingen som du har funnits före dig och inte heller ska komma efter dig. 13Dessutom ger jag dig vad du inte har bett om, nämligen både rikedom och ära, så att ingen kung i alla dina dagar ska vara din like. 14Om du går på mina vägar och håller fast vid mina stadgar och bud, så som din far David gjorde, då ska jag ge dig ett långt liv.” 15Då vaknade Salomo och såg: det var en dröm. När han kom till Jerusalem, trädde han fram inför Herrens förbundsark och bar fram brännoffer och gemenskapsoffer. Sedan ordnade han en fest för alla sina tjänare. 16Vid den tiden kom två prostituerade till kungen och trädde fram inför honom. 17Den ena kvinnan sade: ”Hör på mig, herre. Jag och den här kvinnan bor i samma hus och jag födde barn där i huset hos henne. 18Tredje dagen efter det att jag fött mitt barn födde den här kvinnan också ett barn. Vi var tillsammans och ingen annan var hos oss i huset, det var bara vi två. 19En natt dog den här kvinnans son, för hon hade legat på honom. 20Då gick hon upp mitt i natten och tog min son från min sida, medan din tjänarinna sov, och lade honom i sin famn. Men sin döde son lade hon i min famn. 21Jag steg upp på morgonen för att amma min son, och då var han död. Men när jag på morgonen såg närmare efter, då var det inte min son som jag hade fött.” 22Då sade den andra kvinnan: ”Nej! Min son lever och din son är död.” Men den första kvinnan svarade: ”Nej, din son är död medan min son lever.” Så grälade de inför kungen. 23Kungen sade: ”Den ena säger: Det här är min son som lever, och din son är död. Den andra säger: Nej, din son är död och min son lever.” 24Sedan sade kungen: ”Ge mig ett svärd.” När man kom med svärdet till kungen, 25sade han: ”Hugg itu det levande barnet och ge den ena hälften åt den ena kvinnan och den andra hälften åt den andra.” 26Den kvinna som var mor till barnet som levde sade då till kungen, för hennes hjärta brann av kärlek till sonen: ”Min herre, ge henne barnet som lever, döda det inte!” Men den andra sade: ”Det ska varken vara mitt eller ditt. Hugg ni!” 27Då tog kungen till orda och sade: ”Ge henne det levande barnet. Döda det inte. Hon är barnets mor.” 28När hela Israel fick höra talas om domen som kungen hade fällt häpnade de över kungen, för de såg att Guds vishet fanns i honom så att han kunde skipa rätt.
Kapitel 4
1Kung Salomo var nu kung över hela Israel. 2Dessa var hans förnämsta män: Asarja, Sadoks son, var präst. 3Shishas söner Elihoref och Ahia var sekreterare. Joshafat, Ahiluds son, var kansler. 4Benaja, Jojadas son, var överbefälhavare. Sadok och Ebjatar var präster. 5Asarja, Natans son, var satt över fogdarna. Sabud, Natans son, en präst, var kungens vän. 6Ahishar var överförvaltare. Adoniram, Abdas son, hade uppsikt över de allmänna arbetena. 7Salomo hade tolv fogdar över hela Israel som sörjde för vad kungen och hans hus behövde. Var och en hade en månad om året då han skulle sörja för deras behov. 8Detta var deras namn: Ben-Hur var fogde i Efraims bergsbygd, 9Ben-Deker i Makas, Shaalbim, Bet-Shemesh, Elon och Bet-Hanan, 10Ben-Hesed i Arubbot, med Soko och hela Heferlandet. 11Ben-Abinadab var fogde i hela Nafat-Dor. Han fick Salomos dotter Tafat till hustru. 12Baana, Ahiluds son, var fogde i Taanak och Megiddo och i hela den del av Bet-Shan som ligger nära Saretan, nedanför Jisreel, från Bet-Shan ända till Abel-Mehola och bortom Jokmeam. 13Ben-Geber var fogde i Ramot i Gilead. Han hade Manasses son Jairs byar i Gilead och landsträckan Argob i Bashan, sextio stora städer med murar och kopparbommar. 14Ahinadab, Iddos son, var fogde i Mahanajim 15och Ahimaas i Naftali. Också han hade tagit en dotter till Salomo, Basemat, till hustru. 16Baana, Hushajs son, var fogde i Asher och Alot, 17Joshafat, Paruas son, i Isaskar, 18Shimei, Elas son, i Benjamin. 19Geber, Uris son, hade Gileads land, det land som hade tillhört Sichon, amoreernas kung, och Og, kungen i Bashan. Det var bara en fogde i det landet. 20Juda och Israel var talrika som sanden vid havet. De åt och drack och var glada.
Kapitel 5
1Salomo regerade över alla riken från floden till filisteernas land och ända ner till Egyptens gräns. De förde gåvor till Salomo och tjänade honom så länge han levde. 2De livsmedel som Salomo behövde för varje dag var trettio korer fint mjöl och sextio korer vanligt mjöl, 3tio gödda oxar, tjugo valloxar och hundra får förutom hjortar, gaseller, dovhjortar och gödda fåglar. 4Han rådde över hela landet på denna sidan floden, från Tifsa ända till Gaza, över alla kungar på denna sidan floden. Han hade fred på alla sidor runt omkring 5så att Juda och Israel bodde i trygghet, var och en under sin vinstock och sitt fikonträd, från Dan till Beer-Sheba så länge Salomo levde. 6Salomo hade 40 000 stallplatser för sina vagnshästar och 12 000 ridhästar. 7Och fogdarna sörjde var sin månad för kung Salomos behov och för alla som kom till kung Salomos bord. De lät ingenting fattas. 8Säden och halmen för hästarna och travarna förde de i tur och ordning till den plats där han uppehöll sig. 9Gud gav Salomo vishet och mycket stort förstånd och kunskap så rik som sanden på havets strand. 10Salomos vishet var större än alla österlänningars vishet och alla egyptiers vishet. 11Han var visare än alla andra människor, visare än esraiten Etan och Mahols söner Heman, Kalkol och Darda. Hans namn var känt bland alla hednafolk runt omkring. 12Han författade 3 000 ordspråk och 1 005 sånger. 13Han talade om träden, från cedern på Libanon till isopen som växer ur väggen. Han talade om fyrfotadjuren, om fåglarna, om kräldjuren och om fiskarna. 14Från alla folk kom man för att höra Salomos visdom, från jordens alla kungar som hade hört talas om hans vishet. 15När kung Hiram i Tyrus fick höra att Salomo blivit smord till kung efter sin far, sände han sina tjänare till Salomo. Hiram hade alltid varit Davids vän. 16Och Salomo sände bud till Hiram och lät säga: 17”Du vet själv att min far David inte kunde bygga ett hus åt Herren sin Guds namn på grund av de krig han tvingades utkämpa på alla sidor tills Herren hade lagt hans fiender under hans fötter. 18Men nu har Herren min Gud låtit mig få ro på alla sidor. Ingen motståndare finns, och ingen olycka nalkas. 19Nu tänker jag bygga ett hus åt Herren min Guds namn, så som Herren talade till min far David när han sade: Din son som jag ska sätta på din tron efter dig, han ska bygga huset åt mitt namn. 20Befall nu att man hugger cedrar på Libanon åt mig. Mina tjänare ska arbeta tillsammans med dina, och jag ska betala dig allt du begär för dina tjänares arbete. Du vet ju att det inte finns någon hos oss som kan hugga virke som sidonierna.” 21När Hiram hörde Salomos ord blev han mycket glad, och han sade: ”Välsignad är Herren i dag, som har gett David en vis son att regera över detta stora folk!” 22Hiram sände bud till Salomo och lät säga: ”Jag har hört budskapet du sände till mig. Jag ska göra allt du önskar i fråga om cederträ och cypressträ. 23Mina tjänare ska föra virket från Libanon ner till havet. Jag ska låta dem lägga virket i flottar på havet och föra det till det ställe du anvisar mig och lossa det där. Men du får själv hämta det. Du i din tur ska göra vad jag önskar och förse mitt hus med livsmedel.” 24Hiram gav Salomo cederträ och cypressträ, så mycket han önskade. 25Och Salomo gav Hiram 20 000 korer vete till mat för hans hushåll och tjugo korer olja av stötta oliver. Detta gav Salomo till Hiram varje år. 26Herren gav Salomo vishet som han hade lovat honom. Det rådde fred mellan Hiram och Salomo, och de slöt förbund med varandra. 27Kung Salomo kallade samman en arbetsstyrka ur hela Israel, och den utgjorde 30 000 man. 28Han sände dem till Libanon, 10 000 för varje månad i skift, så att de var en månad i Libanon och två månader hemma. Adoniram hade uppsikt över de allmänna arbetena. 29Salomo hade 70 000 man som bar bördor och 80 000 som högg sten i bergen. 30Därtill kom de 3 300 högre arbetsledare som var anställda av Salomo för arbetet och ledde folket som utförde arbetet. 31På kungens befallning bröt man stora och dyrbara stenar för att husets grund skulle kunna läggas med huggen sten. 32Salomos byggnadsarbetare, Hirams byggnadsarbetare och folket från Gebal högg och beredde trävirke och stenar till huset.
Kapitel 6
1I det fyrahundraåttionde året efter det att Israels barn drog ut ur Egypten, i det fjärde året av Salomos regering över Israel, i månaden Siv som är den andra månaden, började han bygga Herrens hus. 2Huset som kung Salomo byggde åt Herren var sextio alnar långt, tjugo alnar brett och trettio alnar högt. 3Förhuset framför tempelsalen var tjugo alnar långt framför husets kortsida och tio alnar brett där det låg framför huset. 4Han gjorde fönster på huset, slutna fönster med bjälkramar. 5Runt huset uppförde han en ytterbyggnad som gick runt om husets väggar, både längs tempelsalen och längs koret, och i den gjorde han sidokamrar runt om. 6Den nedersta våningen i ytterbyggnaden var fem alnar bred, den mellersta sex alnar och den tredje sju alnar bred. Han hade nämligen gjort avsatser utvändigt på huset, runt omkring, för att inte behöva göra bjälkhål i husets väggar. 7När huset uppfördes byggdes det av redan färdighuggen sten från stenbrottet. Alltså hördes varken hammare eller yxa eller andra järnverktyg vid huset när det byggdes. 8Dörren till den mellersta sidokammaren fanns på husets högra sida, och via en spiraltrappa kom man upp till den mellersta våningen och från den mellersta våningen upp till den tredje. 9Så byggde han huset och gjorde det färdigt, och han täckte det med bjälkar och cederplankor i rader. 10I ytterbyggnaden utmed hela huset byggde han våningarna fem alnar höga. Den var fäst vid huset med cederbjälkar. 11Och Herrens ord kom till Salomo. Han sade: 12”Med huset som du bygger ska detta ske: Om du vandrar efter mina stadgar och följer mina föreskrifter och håller fast vid alla mina bud och lever efter dem, ska jag med dig uppfylla mitt ord som jag talade till din far David: 13Jag ska bo mitt ibland Israels barn och inte överge mitt folk Israel.” 14Så byggde Salomo huset och gjorde det färdigt. 15Han täckte husets väggar invändigt med cederbrädor. Från golvet ända upp till takbjälkarna klädde han det invändigt med trä. Husets golv klädde han med brädor av cypress. 16Han täckte de tjugo alnarna i det innersta av huset, från golvet ända upp till bjälkarna, med cederbrädor. Så inredde han rummet därinne till ett kor: det allra heligaste. 17Fyrtio alnar mätte den del av huset som utgjorde tempelsalen framför det. 18Inuti var huset av cederträ med sniderier i form av gurkfrukter och blomsterband. Allt var av cederträ, ingen sten syntes. 19I det inre av huset inredde han ett kor där han skulle ställa Herrens förbundsark. 20Koret var tjugo alnar långt, tjugo alnar brett och tjugo alnar högt. Han täckte det med fint guld och satte framför det ett altare, klätt med cederträ. 21Och husets insida täckte Salomo med fint guld. Med kedjor av guld stängde han för koret, och även detta täckte han med guld. 22Alltså täckte han hela huset med guld, helt och hållet. Han täckte också med guld hela det altare som hörde till koret. 23Till koret gjorde han två keruber av olivträ. De var tio alnar höga. 24Kerubens ena vinge mätte fem alnar, och kerubens andra vinge var också fem alnar. Det var alltså tio alnar från ena vingspetsen till den andra. 25Den andra keruben var också tio alnar. Båda keruberna hade samma mått och samma form, 26den ena keruben var tio alnar hög och så var även den andra keruben. 27Och han ställde keruberna i mitten av det inre rummet, och keruberna bredde ut sina vingar så att den enes vinge rörde vid den ena väggen och den andra kerubens vinge rörde vid den andra väggen. Mitt i huset rörde deras båda andra vingar vid varandra. 28Salomo täckte keruberna med guld. 29Och alla husets väggar runtom prydde han med snidade bilder i form av keruber, palmer och blomsterband. Så gjorde han både i det inre rummet och i det yttre. 30Husets golv, både i det inre rummet och i det yttre, täckte han med guld. 31För ingången till koret gjorde han dörrar av olivträ. Dörrinfattningen hade formen av en femkant. 32De båda dörrarna av olivträ prydde han med sniderier i form av keruber, palmer och blomsterband och täckte dem med guld. Han spred ut guldet över keruberna och palmerna. 33Likaså gjorde han för ingången till tempelsalen dörrposter av olivträ, i fyrkant. 34De båda dörrarna var av cypressträ. Varje dörr bestod av två vridbara dörrhalvor. 35Han prydde dem med sniderier: keruber, palmer och blomsterband och täckte dem med guld, som spreds ut jämnt över utskärningarna. 36Han byggde även den inre förgårdsmuren av tre varv huggna stenar och ett varv huggna bjälkar av cederträ. 37Det fjärde året, i månaden Siv, blev grunden till Herrens hus lagd. 38I det elfte året, i månaden Bul som är den åttonde månaden, stod huset klart till alla delar, just så som det skulle vara. Salomo byggde alltså på huset i sju år.
Kapitel 7
1Det tog tretton år innan Salomo fick sitt eget hus färdigt. 2Han byggde Libanonskogshuset hundra alnar långt, femtio alnar brett och trettio alnar högt med fyra rader pelare av cederträ och med huggna bjälkar av cederträ på pelarna. 3Huset hade också ett tak av cederträ över bjälkarna, som vilade på fyrtiofem pelare, femton i varje rad. 4Det hade bjälklag i tre rader. Fönsteröppningarna satt mitt emot varandra i tre omgångar. 5Alla dörröppningar och dörrposter var fyrkantiga, av bjälkar. Fönsteröppningarna satt mitt emot varandra i tre omgångar. 6Dessutom gjorde han pelarhallen femtio alnar lång och trettio alnar bred, och framför den också ett förhus med pelare och med ett trapphus framför dessa. 7Och han gjorde tronhallen, domshallen, där han skulle skipa rätt. Den var täckt med cederträ från golv till tak. 8Hans eget hus där han själv skulle bo, på den andra gården innanför förhuset, var byggt på samma sätt. Salomo byggde också ett hus, likadant som detta förhus, åt faraos dotter som han hade tagit till hustru. 9Allt detta var av dyrbara stenar, huggna efter mått som byggnadsblock och sågade med såg invändigt och utvändigt, ända från grunden upp till taklisterna, och likaså allt därutanför, ända till den stora förgårdsmuren. 10Grunden var lagd med dyrbara och stora stenar som var tio och åtta alnar långa. 11Ovanpå dessa låg dyrbara stenar, huggna efter mått, och cederbjälkar. 12Den stora förgårdsmuren runt om var uppförd av tre varv huggna stenar och ett varv huggna bjälkar av cederträ. Så var det också med den inre förgårdsmuren till Herrens hus och likaså med husets förhus. 13Kung Salomo sände bud och hämtade Hiram från Tyrus. 14Han var son till en änka av Naftali stam, och hans far var en tyrisk man som var kopparsmed. Hiram var full av konstnärlig begåvning, förstånd och kunskap att göra alla slags arbeten i koppar. Han kom till kung Salomo och utförde alla hans arbeten. 15Hiram tillverkade de båda pelarna av koppar. Arton alnar hög var den ena pelaren, och en tråd som var tolv alnar lång mätte omkretsen av den andra pelaren. 16Han gjorde också två pelarhuvuden, gjutna av koppar, som skulle sättas ovanpå pelarna. Varje pelarhuvud var fem alnar högt. 17Nätlika utsmyckningar som bildade ett flätverk, och hängprydnader i form av kedjor fanns på pelarhuvudena som satt ovanpå pelarna, sju på varje pelarhuvud. 18Han gjorde pelarna så att två rader gick runt om det ena flätverket som täckte pelarhuvudena, som höjde sig över granatäpplena. Likadant gjorde han på det andra pelarhuvudet. 19Pelarhuvudena, som satt ovanpå pelarna inne i förhuset, var formade som liljor och mätte fyra alnar. 20På båda pelarna fanns pelarhuvuden, upptill vid den bukformiga delen in emot flätverket. Granatäpplena var tvåhundra i rader runt om, över det andra pelarhuvudet. 21Pelarna reste han vid förhuset till tempelsalen. Pelaren som han reste på högra sidan gav han namnet Jakin, och den han reste på vänstra sidan gav han namnet Boas. 22Överst var pelarna formade som liljor. Så blev arbetet med pelarna fullbordat. 23Hiram gjorde också havet i gjutet arbete. Det var tio alnar från ena kanten till den andra, helt runt och fem alnar högt. Ett snöre som var trettio alnar långt mätte omkretsen. 24Under kanten satt gurkfrukter som omgav det och gick runt om havet. Det var tio alnar brett. Gurkfrukterna satt i två rader och var gjutna i ett stycke med det övriga. 25Havet stod på tolv oxar. Tre var vända mot norr, tre mot väster, tre mot söder och tre mot öster. Havet vilade ovanpå oxarna, och alla hade bakdelen vänd inåt. 26Havets tjocklek var en handsbredd, och kanten var gjord som kanten på en bägare och liknade en utslagen lilja. Det rymde tvåtusen bat. 27Dessutom gjorde han de tio tvättställen av koppar. Varje tvättställ var fyra alnar långt, fyra alnar brett och tre alnar högt. 28Dessa tvättställ var gjorda på följande sätt: De var försedda med sidolister som hade sin plats mellan hörnlisterna. 29På dessa sidolister mellan hörnlisterna fanns lejon, tjurar och keruber avbildade och likaså upptill på hörnlisterna. Under lejonen och tjurarna hängde blomsterslingor ner. 30Varje ställ hade fyra hjul av koppar med axlar av koppar, och de fyra fötterna var försedda med bärarmar. Dessa bärarmar var gjutna och satt under karet, och mitt för var och en satt blomsterslingor. 31Sin öppning hade det inom kransstycket som höjde sig en aln uppåt. Öppningen i denna var rund. Det var gjort så att det kunde tjäna som underlag, och det mätte en och en halv aln. Det fanns också ornament på öppningen. Men sidolisterna till det var fyrkantiga, inte runda. 32De fyra hjulen satt under sidolisterna, och hjulens hållare var fästa vid stället. Varje hjul mätte en och en halv aln. 33Hjulen var gjorda som vagnshjul. Deras axlar, ringar, ekrar och nav var alla gjutna. 34Fyra bärarmar fanns på varje ställ i de fyra hörnen. Bärarmarna var gjorda i ett stycke med sitt ställ. 35Överst på varje ställ var en helt och hållet rund upphöjning, en halv aln hög. Upptill på varje ställ satt hållare och sidolister, gjorda i ett stycke med det. 36På hållarnas ytor och på sidolisterna graverade han in keruber, lejon och palmer där utrymme fanns på var och en. Han gjorde också blomsterslingor runt omkring. 37På samma sätt gjorde han de tio tvättställen. Alla var gjutna på samma sätt och hade samma mått och samma form. 38Han gjorde också tio tvättkar av koppar. Varje tvättkar rymde fyrtio batmått och mätte fyra alnar. Till vart och ett av de tio ställen gjordes ett tvättkar. 39Han ställde fem av tvättställen på högra sidan om huset och fem på vänstra sidan om huset. Havet ställde han på högra sidan om huset, åt sydost. 40Hiram gjorde dessa tvättkar och likaså skovlarna och skålarna. Så slutförde Hiram allt det arbete som han skulle göra åt kung Salomo för Herrens hus. 41Han gjorde två pelare och två klotformiga pelarhuvuden ovanpå pelarna samt de två flätverk som skulle täcka de båda klotformiga pelarhuvuden som satt ovanpå pelarna, 42dessutom de fyrahundra granatäpplena till de båda flätverken, två rader granatäpplen till varje flätverk, för att de båda klotformiga pelarhuvuden som satt uppe på pelarna skulle bli täckta, 43vidare de tio tvättställen och de tio karen på tvättställen, 44och även havet – det var bara ett – och de tolv oxarna under havet, 45vidare askkärlen, skovlarna och skålarna. Alla dessa föremål, som Hiram gjorde åt kung Salomo för Herrens hus, var av polerad koppar. 46På Jordanslätten lät kungen gjuta det i lerformar mellan Suckot och Saretan. 47På grund av den mycket stora mängden lämnade Salomo alla föremålen ovägda, och därför blev kopparens vikt inte fastställd. 48Salomo gjorde alla de föremål som skulle finnas i Herrens hus: det gyllene altaret, det gyllene bordet där skådebröden skulle ligga, 49så också ljusstakarna, fem på högra sidan och fem på vänstra framför koret. De var av fint guld, med blomverk, lampor och lamptänger av guld. 50Dessutom gjorde han faten, knivarna, skålarna, bägarna och fyrfaten av fint guld, och gångjärnen av guld till de dörrar som ledde till det innersta av huset, det allra heligaste, och till de dörrar i huset som ledde till tempelsalen. 51Sedan allt det arbete som kung Salomo lät utföra på Herrens hus var färdigt, förde Salomo in dit vad hans far David hade helgat åt Herren : silvret, guldet och kärlen. Detta lade han in i skattkamrarna i Herrens hus.
Kapitel 8
1Därefter samlade Salomo Israels äldste och stammarnas alla huvudmän, Israels barns alla familjeöverhuvuden, till sig i Jerusalem för att hämta upp Herrens förbundsark från Davids stad, alltså Sion. 2Så samlades alla Israels män hos kung Salomo under högtiden i månaden Etanim, som är den sjunde månaden. 3När Israels alla äldste hade kommit lyfte prästerna upp arken. 4De bar upp Herrens ark och uppenbarelsetältet tillsammans med alla heliga föremål som fanns i tältet. Prästerna och leviterna hämtade dem dit. 5Och kung Salomo stod framför arken tillsammans med Israels hela församling som hade samlats hos honom. Man offrade får och oxar i sådan mängd att de inte kunde räknas eller uppskattas. 6Prästerna bar in Herrens förbundsark till dess plats i husets kor, i det allra heligaste, till platsen under kerubernas vingar. 7Keruberna bredde ut sina vingar över platsen där arken stod så att arken och dess stänger upptill täcktes av keruberna. 8Stängerna var så långa att deras ändar kunde ses från helgedomen framför koret, men de var inte synliga längre ut. De har blivit kvar där ända till denna dag. 9I arken fanns inget annat än de två stentavlor som Mose hade lagt ner i den vid Horeb, när Herren slöt förbund med Israels barn sedan de dragit ut ur Egyptens land. 10Men när prästerna gick ut ur helgedomen, uppfylldes Herrens hus av molnet 11så att prästerna inte kunde stå och göra tjänst på grund av molnet, eftersom Herrens härlighet uppfyllde Herrens hus. 12Då sade Salomo: ” Herren har sagt att han vill bo i dunklet. 13Jag har nu byggt ett hus till boning åt dig, en plats där du kan bo till evig tid.” 14Sedan vände sig kungen om och välsignade Israels hela församling medan allt folket stod. 15Han sade: ”Välsignad är Herren, Israels Gud, som med sin hand har fullbordat vad han med sin mun lovade min far David, när han sade: 16Från den dag då jag förde mitt folk Israel ut ur Egypten har jag inte i någon av Israels stammar utvalt en stad för att bygga ett hus där mitt namn skulle vara. Men David har jag utvalt till att råda över mitt folk Israel. 17Min far David hade i sinnet att bygga ett hus åt Herrens, Israels Guds, namn. 18Men Herren sade till min far David: Du har i sinnet att bygga ett hus åt mitt namn, och du gör rätt i att ha det i sinnet. 19Men det är inte du som ska bygga huset, utan din son som ska utgå från dig. Han ska bygga huset åt mitt namn. 20Och Herren har hållit det löfte han gav, för jag har kommit i min far Davids ställe och sitter nu på Israels tron så som Herren lovade, och jag har byggt huset åt Herrens, Israels Guds, namn. 21Där har jag inrett ett rum för arken, och i den förvaras det förbund som Herren slöt med våra fäder när han förde dem ut ur Egyptens land.” 22Därefter trädde Salomo fram för Herrens altare inför hela Israels församling. Han räckte ut sina händer mot himlen 23och sade: ” Herre, Israels Gud, det finns ingen Gud som du, varken uppe i himlen eller nere på jorden, du som håller förbundet och bevarar nåd mot dina tjänare när de vandrar inför dig av hela sitt hjärta. 24Du har hållit vad du lovade din tjänare, min far David. Vad du lovade med din mun fullbordade du med din hand, så som nu har skett. 25Håll nu, Herre, Israels Gud, vad du lovade din tjänare, min far David, när du sade till honom: Det ska aldrig saknas en avkomling av dig inför mig på Israels tron, om dina barn ger akt på sin väg och vandrar inför mig så som du har vandrat inför mig. 26Och förverkliga nu, Israels Gud, det ord som du har talat till din tjänare, min far David. 27Men kan verkligen Gud bo på jorden? Se, himlarna och himlarnas himmel rymmer dig inte. Hur mycket mindre då det hus som jag har byggt! 28Men vänd dig ändå till din tjänares bön och åkallan, Herre min Gud, så att du hör det rop och den bön som din tjänare i dag sänder upp till dig. 29Låt dina ögon natt och dag vara öppna mot detta hus, mot den plats om vilken du har sagt: ”Mitt namn ska vara där”, så att du hör den bön som din tjänare ber när han vänder sig mot denna plats. 30Ja, hör din tjänares och ditt folk Israels bön när de vänder sig mot denna plats. Hör den på platsen där du bor, i himlen. Och när du hör, må du förlåta. 31Om någon syndar mot sin nästa och man ger honom en ed att svära, och han kommer och svär eden inför ditt altare i detta hus, 32hör det då i himlen och utför ditt verk och skaffa dina tjänare rätt. Förklara den skyldige skyldig och låt hans gärningar komma över hans huvud, men förklara den rättfärdige rättfärdig och låt honom få efter sin rättfärdighet. 33Om ditt folk Israel blir slaget inför en fiende för att de har syndat mot dig, men de vänder om till dig och prisar ditt namn och ber och ropar till dig om nåd i detta hus, 34hör det då i himlen och förlåt ditt folk Israels synd och låt dem komma tillbaka till det land som du har gett deras fäder. 35Om himlen stängs och regnet uteblir för att de har syndat mot dig, men de ber, vända mot denna plats, och prisar ditt namn och vänder om från sin synd eftersom du har ödmjukat dem, 36hör det då i himlen och förlåt dina tjänares och ditt folk Israels synd och lär dem den goda väg de ska vandra. Låt det också regna över ditt land som du har gett ditt folk till arvedel. 37Om det blir svält i landet, om det blir pest, om det blir sot eller rost, om det kommer gräshoppor eller gräsmaskar, om fienden tränger in i deras land och belägrar deras städer eller någon annan plåga eller sjukdom drabbar, 38om då någon människa eller hela ditt folk Israel ber och ropar till dig när de var och en känner plågan i sitt hjärta och räcker ut sina händer mot detta hus, 39hör det då i himlen där du bor och förlåt och utför ditt verk. Ge var och en efter hans gärningar, eftersom du känner hans hjärta. För bara du känner alla människors hjärtan. 40Så ska de frukta dig så länge de lever i det land som du har gett våra fäder. 41Även om en främling som inte tillhör ditt folk Israel kommer från något land långt borta, för ditt namns skull 42– för också där ska man höra talas om ditt stora namn och din starka hand och din uträckta arm – ja, om han kommer och ber vänd mot detta hus, 43hör det då i himlen där du bor och gör allt som främlingen ropar till dig om. Så ska alla folk på jorden lära känna ditt namn och vörda dig så som ditt folk Israel gör, och förstå att detta hus som jag har byggt är uppkallat efter ditt namn. 44Om ditt folk drar ut till strid mot sin fiende på den väg du sänder dem och de ber till Herren, vända mot den stad som du utvalt och det hus som jag har byggt åt ditt namn, 45hör då i himlen deras bön och åkallan och skaffa dem rätt. 46Om de syndar mot dig – och det finns ingen människa som inte syndar – och du blir vred på dem och ger dem i fiendens våld och man tillfångatar dem och för bort dem till fiendens land, långt bort eller nära, 47men de då kommer till besinning i det land där de är fångna och vänder om och ropar till dig om nåd i det land där de hålls fångna och säger: Vi har syndat och gjort fel, vi har varit ogudaktiga – 48om de då vänder om till dig av hela sitt hjärta och av hela sin själ i sina fienders land dit de förts i fångenskap och ber till dig, vända mot sitt land som du har gett deras fäder och den stad som du utvalt och det hus som jag har byggt åt ditt namn, 49hör då i himlen där du bor deras bön och deras rop om nåd och skaffa dem rätt. 50Förlåt ditt folk vad de har syndat mot dig, och förlåt alla brott de begått mot dig och låt dem finna barmhärtighet hos dem som håller dem fångna så att dessa förbarmar sig över dem. 51De är ju ditt folk och din arvedel, som du har fört ut ur smältugnen Egypten. 52Låt dina ögon vara öppna och vända till din tjänares och ditt folk Israels rop om nåd, så att du hör dem så ofta de ropar till dig. 53För du har själv avskilt dem till din arvedel bland alla folk på jorden, så som du talade genom din tjänare Mose när du förde våra fäder ut ur Egypten, Herre Gud.” 54När Salomo hade slutat be och åkalla Herren med dessa ord, reste han sig från Herrens altare där han legat på knä med händerna lyfta mot himlen. 55Han steg fram och välsignade Israels hela församling med hög röst. Han sade: 56”Välsignad är Herren som har gett sitt folk Israel ro, precis som han har sagt! Ingenting har uteblivit av allt det goda som han lovade genom sin tjänare Mose. 57Må då Herren vår Gud vara med oss, så som han har varit med våra fäder. Må han inte överge oss eller lämna oss 58utan vända våra hjärtan till sig, så att vi alltid går på hans vägar och håller fast vid de bud och stadgar och föreskrifter som han gett våra fäder. 59Må dessa mina ord som jag har bett inför Herren vara nära Herren vår Gud, dag och natt, så att han dag efter dag skaffar rätt åt sin tjänare och rätt åt sitt folk Israel, 60för att jordens alla folk ska veta att Herren är Gud och ingen annan. 61Låt era hjärtan vara hängivna Herren vår Gud, så att ni alltid lever efter hans stadgar och håller hans bud, så som ni nu gör.” 62Kungen och hela Israel offrade slaktoffer inför Herrens ansikte. 63Till det gemenskapsoffer som Salomo offrade åt Herren tog han 22 000 tjurar och 120 000 av småboskapen. Så invigdes Herrens hus av kungen och alla Israels barn. 64Samma dag helgade kungen den mellersta delen av förgården framför Herrens hus. Där offrade han brännoffret, matoffret och fettstyckena av gemenskapsoffret. Kopparaltaret som stod inför Herrens ansikte var nämligen för litet för att brännoffret, matoffret och fettstyckena av gemenskapsoffret skulle kunna rymmas där. 65Vid detta tillfälle firade Salomo högtiden och med honom hela Israel. Det var en stor församling, ända från stället där vägen går mot Hamat och fram till Egyptens bäckravin, som var inför Herren vår Guds ansikte i sju dagar och sju dagar till, tillsammans fjorton dagar. 66På åttonde dagen lät han folket gå, och de välsignade kungen. Sedan gick de hem, fyllda av glädje i sina hjärtan över allt det goda som Herren hade gjort mot sin tjänare David och mot sitt folk Israel.
Kapitel 9
1Sedan Salomo hade byggt färdigt Herrens hus och även kungapalatset och allt annat han hade känt längtan och lust att utföra, 2visade sig Herren för Salomo en andra gång, så som han förut hade uppenbarat sig för honom i Gibeon. 3Herren sade till honom: ”Jag har hört den bön och begäran du har framburit till mig. Detta hus som du har byggt har jag helgat för att där fästa mitt namn för evig tid. Mina ögon och mitt hjärta ska för alltid vara där. 4Om du vandrar inför mig så som din far David vandrade, med ärligt hjärta och i uppriktighet, så att du följer allt som jag har befallt dig och håller fast vid mina stadgar och föreskrifter, 5då ska jag låta din kungatron över Israel bestå för evigt, som jag lovade din far David, när jag sade: Aldrig ska det på Israels tron saknas en avkomling av dig. 6Men om ni och era barn vänder er bort från mig och överger mig och inte håller de bud och stadgar jag har förelagt er, utan går bort och tjänar andra gudar och tillber dem, 7då ska jag utrota Israel ur det land som jag har gett dem. Det hus som jag har helgat åt mitt namn ska jag då förkasta från mitt ansikte. Och Israel ska bli ett ordspråk och en nidvisa bland alla folk. 8Hur storslaget detta hus än är, ska var och en som då går förbi häpna och vissla. När man frågar: Varför har Herren gjort så mot detta land och mot detta hus? – 9då ska man svara: Därför att de övergav Herren sin Gud som hade fört deras fäder ut ur Egyptens land, och höll sig till andra gudar och tillbad och tjänade dem, därför har Herren låtit allt detta onda drabba dem.” 10Sedan Salomo i tjugo år hade byggt på de två husen, Herrens hus och kungapalatset, 11gav kung Salomo tjugo städer i Galileen åt kung Hiram av Tyrus som hade försett honom med cederträ, cypressträ och guld, så mycket han begärde. 12Men när Hiram från Tyrus gav sig ut för att se städerna som Salomo hade gett honom, tyckte han inte om dem 13utan sade: ”Vad är detta för städer som du har gett mig, min broder?” Han kallade dem Kabuls land, som de heter än i dag. 14Men Hiram hade sänt hundratjugo talenter guld till kungen. 15På följande sätt var det med det arbetsfolk som kung Salomo samlade för att bygga Herrens hus, sitt eget hus och Millo liksom Jerusalems murar samt Hasor, Megiddo och Gezer. 16Farao, Egyptens kung, hade dragit upp och intagit Gezer och tänt eld på staden och dödat de kananeer som bodde där. Sedan hade han gett den till hemgift åt sin dotter, som var Salomos hustru. 17Men Salomo byggde upp Gezer och Nedre Bet-Horon, 18Baalat och Tamar i öknen där i landet, 19dessutom alla de städer där han hade sina förråd, vagnar och hästar, och allt annat han önskade bygga i Jerusalem, på Libanon och i övrigt i det land som lydde under hans välde. 20Allt det folk som fanns kvar av amoreerna, hetiterna, periseerna, hiveerna och jebusiterna, alltså de som inte tillhörde Israels barn 21– deras avkomlingar, så många som fanns kvar i landet efter dem därför att Israels barn inte hade klarat att viga dem åt förintelse – dem gjorde Salomo till arbetspliktiga tjänare, så som de är än i dag. 22Men av Israels barn gjorde Salomo ingen till slav, utan de blev krigare och hans tjänare, befälhavare och kämpar eller befäl för hans vagnar och ridhästar. 23Överfogdarna över Salomos arbeten var femhundrafemtio. Dessa hade befälet över folket som utförde arbetet. 24När faraos dotter hade flyttat upp från Davids stad till det hus som Salomo hade byggt åt henne, byggde han också Millo. 25Salomo offrade tre gånger om året brännoffer och gemenskapsoffer på det altare som han hade byggt åt Herren och tände på det rökelsen inför Herrens ansikte. Så hade han då gjort huset färdigt. 26Kung Salomo byggde också en flotta i Esjon-Geber, som ligger vid Elot, på stranden av Röda havet, i Edoms land. 27På denna flotta sände Hiram av sitt folk sjökunnigt skeppsmanskap som följde med Salomos folk. 28De for till Ofir och hämtade därifrån guld, fyrahundratjugo talenter, som de förde till kung Salomo.
Kapitel 10
1När drottningen av Saba fick höra ryktet om Salomo och om Herrens namn, kom hon för att sätta honom på prov med svåra frågor. 2Hon kom till Jerusalem med ett mycket stort följe och med kameler som bar väldoftande kryddor och guld i mängd samt dyrbara stenar. När hon kom inför Salomo, talade hon med honom om allt som låg på hennes hjärta. 3Och Salomo svarade på alla hennes frågor. Ingenting var dolt för kungen, utan han kunde ge henne svar på allt. 4När drottningen av Saba såg Salomos hela vishet och såg huset han hade byggt 5och rätterna på hans bord och hur hans tjänare satt där och hur de som betjänade honom skötte sina sysslor och hur de var klädda, och hans hovmän och brännoffren som han offrade i Herrens hus, blev hon utom sig av förundran. 6Och hon sade till kungen: ”Så var det då sant det jag i mitt land hörde om dina ord och om din vishet. 7Jag ville inte tro det, förrän jag kom hit och fick se det med egna ögon. Men se, inte ens hälften hade berättats för mig. Du har långt mer vishet och rikedom än jag hade hört genom ryktet. 8Lyckliga är dina män och lyckliga är dessa dina tjänare, som ständigt får stå inför dig och höra din visdom. 9Välsignad är Herren din Gud, som har funnit sådant behag i dig och satt dig på Israels tron! Herren älskar Israel för evigt, det är därför han har gjort dig till kung, för att du ska skipa lag och rätt.” 10Hon gav kungen hundratjugo talenter guld och dessutom mängder av väldoftande kryddor samt dyrbara stenar. En så stor mängd väldoftande kryddor som drottningen av Saba gav kung Salomo har aldrig mer förts in. 11När Hirams flotta hämtade guld från Ofir, förde den också med sig almugträ i stor mängd och dyrbara stenar. 12Av almugträet lät kungen göra tillbehör till Herrens hus och till kungapalatset samt harpor och lyror för sångarna. Så mycket almugträ har sedan fram till denna dag inte förts in eller setts i landet. 13Kung Salomo gav drottningen av Saba allt hon önskade och begärde. Till det kom allt annat han i sin kungliga frikostighet skänkte henne. Sedan vände hon om och reste hem med sina tjänare till sitt land igen. 14Det guld som årligen kom in till Salomo vägde sexhundrasextiosex talenter, 15utöver det som kringresande handelsmän och köpmän förde in, och det som kom från alla kungarna i Arabien och från ståthållarna i landet. 16Kung Salomo lät göra tvåhundra stora sköldar av uthamrat guld och använde till varje sådan sköld sexhundra siklar guld 17samt trehundra mindre sköldar av uthamrat guld och använde till varje sådan sköld tre minor guld. Kungen satte upp dem i Libanonskogshuset. 18Dessutom lät kungen göra en stor tron av elfenben och täckte den med fint guld. 19Tronen hade sex trappsteg och tronens ryggstycke var avrundat upptill. På båda sidor om sätet fanns armstöd, och två lejon stod utmed armstöden. 20Tolv lejon stod där, ett på varje sida om de sex trappstegen. Något sådant har aldrig tillverkats i något annat rike. 21Alla kung Salomos dryckeskärl var av guld, och alla kärl i Libanonskogshuset var av rent guld. Ingenting var av silver, det hade inget värde på Salomos tid. 22Kungen hade en egen Tarshishflotta på havet tillsammans med Hirams flotta, och en gång vart tredje år kom Tarshishflottan hem och förde med sig guld och silver, elfenben, apor och påfåglar. 23Kung Salomo blev större än någon annan kung på jorden, både i rikedom och vishet. 24Från alla länder kom man för att besöka Salomo och höra den visdom som Gud hade lagt ner i hans hjärta. 25Var och en förde med sig gåvor: föremål av silver och guld, kläder, vapen, väldoftande kryddor, hästar och mulåsnor. Detta hände år efter år. 26Salomo samlade också vagnar och ridhästar, så att han hade 1 400 vagnar och 12 000 ridhästar. Dem inrymde han dels i vagnsstäderna, dels i Jerusalem hos kungen själv. 27Kungen styrde så att silver blev lika vanligt i Jerusalem som stenar, och cederträ lika vanligt som mullbärsträ i Låglandet. 28Hästarna som Salomo skaffade kom från Egypten. En del av kungens uppköpare hämtade ett visst antal av dem till bestämt pris. 29Varje vagn som hämtades och fördes in från Egypten kostade 600 siklar silver och varje häst 150. Likaså infördes genom deras försorg sådana till hetiternas alla kungar och till kungarna i Aram.
Kapitel 11
1Kung Salomo hade vid sidan om faraos dotter många andra utländska kvinnor som han älskade: moabitiskor, ammonitiskor, edomitiskor, sidoniskor och hetitiskor, 2De hörde till folk som Herren hade talat om och sagt till Israels barn: ”Ni ska inte gå in till dem, och de inte till er, eftersom de kommer att förleda era hjärtan att följa deras gudar.” Till dessa höll sig Salomo och älskade dem. 3Han hade sjuhundra hustrur av furstlig rang och trehundra bihustrur, och dessa kvinnor förledde hans hjärta. 4När Salomo blev gammal, förledde kvinnorna honom att följa andra gudar, så att hans hjärta inte förblev hängivet Herren hans Gud som hans far Davids hjärta hade varit. 5Salomo följde Astarte, sidoniernas gudinna, och Milkom, ammoniternas vidrighet. 6Salomo gjorde det som var ont i Herrens ögon och följde inte i allt efter Herren, så som hans far David hade gjort. 7Salomo byggde då en offerhöjd åt Kemosh, moabiternas vidrighet, på berget öster om Jerusalem och likaså en åt Molok, ammoniternas styggelse. 8På samma sätt gjorde han för alla sina utländska kvinnor, som fick tända offereld och offra åt sina gudar. 9Herren blev vred på Salomo, därför att hans hjärta hade vänt sig bort från Herren, Israels Gud, som två gånger hade visat sig för honom. 10Han hade gett honom befallning om denna sak: att han inte skulle följa efter andra gudar. Men han hade inte hållit vad Herren befallt. 11Därför sade Herren till Salomo: ”Eftersom det är så med dig och eftersom du inte har hållit mitt förbund och mina stadgar som jag har gett dig, ska jag rycka riket ifrån dig och ge det åt din tjänare. 12Men för din far Davids skull ska jag inte göra det så länge du lever. Först ur din sons hand ska jag rycka det. 13Men jag ska inte rycka hela riket ifrån honom, utan en stam ska jag ge åt din son för min tjänare Davids skull, och för Jerusalems skull, som jag har utvalt.” 14Herren reste upp en motståndare till Salomo. Det var edomiten Hadad som var släkt med kungen i Edom. 15När David var i strid med Edom drog befälhavaren Joab upp för att begrava de stupade, och han dödade alla av mankön i Edom. 16Joab och hela Israel stannade där i sex månader tills han hade utrotat alla av mankön i Edom. 17Då flydde Hadad tillsammans med några edomitiska män, som hade varit i hans fars tjänst, för att bege sig till Egypten. Hadad var då en ung pojke. 18Sedan de brutit upp från Midjan kom de till Paran. De tog folk med sig från Paran och kom till Egypten, till farao, Egyptens kung. Han gav Hadad hus, underhåll och land. 19Farao uppskattade Hadad så mycket att han till hustru gav honom en syster till sin gemål, en syster till drottning Tapenes. 20Denna syster till Tapenes födde åt honom sonen Genubat, och Tapenes avvande honom i faraos hus. Sedan var Genubat i faraos hus bland faraos söner. 21Medan Hadad var i Egypten, hörde han att David hade gått till vila hos sina fäder och att befälhavaren Joab var död. Då sade han till farao : ”Låt mig resa hem till mitt land.” 22Men farao sade till honom: ”Vad saknar du här hos mig, eftersom du vill resa hem till ditt land?” Men han svarade: ”Inget, men låt mig resa ändå.” 23Gud reste upp ännu en motståndare till Salomo. Det var Rezon, Eljadas son, som hade flytt från sin herre Hadadezer, kungen i Soba. 24När David åstadkom ett blodbad bland dem, samlade Rezon folk omkring sig och blev ledare för ett rövarband. De drog till Damaskus och slog sig ner där och gjorde sig till herrar i Damaskus. 25Rezon var under hela Salomos livstid motståndare till Israel och gjorde landet skada, han liksom Hadad. Han var fientligt inställd till Israel, och han blev kung över Aram. 26En av Salomos tjänare hette Jerobeam. Han var son till Nebat, en efraimit från Sereda, och hans mor hette Serua och var änka. Jerobeam gjorde uppror mot kungen. 27Orsaken till att han gjorde uppror mot kungen var denna: Salomo byggde på Millo. Han ville täppa till öppningen i muren omkring sin far Davids stad. 28Jerobeam var en duglig man, och då Salomo såg att den unge mannen var driftig i sitt arbete, satte han honom över allt det arbete som Josefs hus hade att utföra. 29Vid ett tillfälle när Jerobeam hade begett sig ut ur Jerusalem, kom profeten Ahia från Shilo emot honom på vägen. Profeten var klädd i en ny mantel, och de båda var ensamma på fältet. 30Ahia tog den nya manteln, som han hade på sig och slet sönder den i tolv delar. 31Och han sade till Jerobeam: ”Ta här tio delar för dig själv, för så säger Herren Israels Gud: Jag ska rycka riket ur Salomos hand och ge tio av stammarna åt dig. 32Bara en stam ska han få behålla för min tjänare Davids skull och för Jerusalems skull, den stad som jag har utvalt ur alla Israels stammar. 33Detta ska ske, därför att de har övergett mig och tillbett Astarte, sidoniernas gudinna, Kemosh, Moabs gud, och Milkom, ammoniternas gud. De har inte gått på mina vägar och inte gjort det som är rätt i mina ögon, efter mina stadgar och föreskrifter, så som Salomos far David gjorde. 34Men jag ska inte ta ifrån honom hela riket, utan jag ska låta honom vara furste så länge han lever, för min tjänare Davids skull som jag utvalde, därför att han höll fast vid mina bud och stadgar. 35Men jag ska ta kungadömet från hans son och ge de tio stammarna till dig. 36Till hans son ska jag ge en stam, så att min tjänare David alltid har en lampa inför mitt ansikte i Jerusalem, staden som jag utvalt åt mig för att där fästa mitt namn. 37Dig vill jag alltså ta och låta regera över allt du önskar, och du ska bli kung över Israel. 38Om du lyder allt jag befaller dig och går på mina vägar och gör det som är rätt i mina ögon, så att du håller fast vid mina stadgar och bud så som min tjänare David gjorde, då ska jag vara med dig och bygga åt dig ett hus som blir bestående, så som jag byggde ett hus åt David, och jag ska ge dig Israel. 39Jag ska förödmjuka Davids släkt på så sätt, men inte för alltid.” 40Salomo försökte döda Jerobeam, men Jerobeam flydde till Egypten, till Shishak, Egyptens kung, och stannade där till Salomos död. 41Vad som mer finns att säga om Salomo, om allt han gjorde och hans visdom, det är skrivet i Salomos krönika. 42Den tid Salomo regerade i Jerusalem över hela Israel var fyrtio år. 43Och Salomo gick till vila hos sina fäder och blev begravd i sin far Davids stad. Hans son Rehabeam blev kung efter honom.
Kapitel 12
1Rehabeam begav sig till Shekem, för hela Israel hade kommit till Shekem för att göra honom till kung. 2Jerobeam, Nebats son, hörde det medan han ännu var i Egypten, dit han hade flytt undan kung Salomo. Jerobeam bodde alltså i Egypten, 3men man sände bud och kallade honom tillbaka. Då kom Jerobeam tillsammans med Israels hela församling och sade till Rehabeam: 4”Din far gjorde vårt ok tungt. Men lätta du nu det svåra arbete och det tunga ok som din far lade på oss, så vill vi tjäna dig.” 5Han svarade dem: ”Gå och kom tillbaka till mig om tre dagar.” Och folket gick. 6Då rådgjorde kung Rehabeam med de gamla som hade varit i tjänst hos hans far Salomo medan han ännu levde, och sade: ”Vilket svar råder ni mig att ge detta folk?” 7De svarade honom: ”Om du i dag vill bli detta folks tjänare och tjäna dem, om du lyssnar till deras bön och talar goda ord till dem, så kommer de att bli dina tjänare för alltid.” 8Men han brydde sig inte om det råd som de gamla hade gett honom, utan rådgjorde med de unga män som hade växt upp med honom och som nu var i hans tjänst. 9Han sade till dem: ”Vilket svar råder ni oss att ge detta folk som har sagt till mig: Lätta det ok som din far har lagt på oss?” 10De unga männen, som hade växt upp med honom, svarade: ”Så här bör du säga till detta folk, som har sagt till dig: Din far gjorde vårt ok tungt, men lätta du det för oss – så här bör du säga till dem: Mitt minsta finger är tjockare än min fars midja. 11Ni ska veta, att har min far lagt på er ett tungt ok, ska jag göra ert ok ännu tyngre. Har min far tuktat er med ris, ska jag tukta er med skorpiongissel.” 12På tredje dagen kom Jerobeam med allt folket i Israel till Rehabeam, så som kungen hade befallt när han sade: ”Kom tillbaka till mig på tredje dagen.” 13Då gav kungen folket ett hårt svar. Han brydde sig inte om det råd som de gamla hade gett honom. 14Han följde de unga männens råd och sade: ”Har min far gjort ert ok tungt, ska jag göra ert ok ännu tyngre. Har min far tuktat er med ris, ska jag tukta er med skorpiongissel.” 15Kungen lyssnade alltså inte till folket. Herren ledde det så, för att det skulle uppfyllas som Herren hade talat till Jerobeam, Nebats son, genom Ahia från Shilo. 16När hela Israel förstod att kungen inte ville höra på dem, gav folket honom detta svar: ”Vad har vi för del i David? Vi har ingen arvslott i Ishais son. Gå hem till dina tält, Israel! Se nu efter ditt hus själv, David.” Därefter gick Israel hem igen. 17Rehabeam förblev kung endast över de israeliter som bodde i Juda städer. 18När kung Rehabeam sände ut Adoram, som hade uppsikten över tvångsarbetena, stenade hela Israel honom till döds. Själv måste kung Rehabeam skyndsamt stiga upp i sin vagn och fly till Jerusalem. 19Så avföll Israel från Davids hus och har varit skilt från det ända till denna dag. 20När hela Israel fick höra att Jerobeam hade kommit tillbaka, sände de bud och kallade honom till folkförsamlingen och gjorde honom till kung över hela Israel. Ingen höll sig till Davids hus mer än Juda stam. 21När Rehabeam kom till Jerusalem, kallade han samman hela Juda hus och Benjamins stam, 180 000 utvalda krigare, för att de skulle strida mot Israels hus och vinna tillbaka kungadömet åt Rehabeam, Salomos son. 22Men Guds ord kom till gudsmannen Shemaja. Han sade: 23”Säg till Rehabeam, Salomos son, kung av Juda, och till hela Juda hus och Benjamin och resten av folket: 24Så säger Herren : Ni ska inte dra upp för att strida mot era bröder, Israels barn. Vänd tillbaka hem, var och en till sitt, för det som har hänt har kommit från mig.” De lyssnade till Herrens ord och vände om och gick sin väg, så som Herren hade befallt. 25Jerobeam befäste Shekem i Efraims bergsbygd och bosatte sig där. Därifrån drog han bort och befäste Penuel. 26Jerobeam tänkte inom sig: ”Nu kan riket komma tillbaka till Davids hus. 27För om folket drar upp till Herrens hus i Jerusalem för att offra, kan folket i sitt hjärta vända tillbaka till sin herre Rehabeam, Juda kung. Då dödar de mig och vänder tillbaka till Rehabeam, Juda kung.” 28Sedan kungen hade rådgjort om detta, lät han göra två kalvar av guld och sade till folket: ”Nu får det vara nog med era färder upp till Jerusalem. Se, här är din Gud, Israel, han som har fört dig upp ur Egyptens land.” 29Han ställde upp den ena i Betel och den andra i Dan. 30Detta blev en orsak till synd. Folket gick ända till Dan för att träda fram för den ena av dem. 31Han byggde också upp offerhöjdshus och gjorde alla slags män ur folket till präster, sådana som inte var leviter. 32Jerobeam anordnade en högtid på femtonde dagen i åttonde månaden, lik högtiden i Juda, och gick då upp till altaret. Han gjorde det i Betel för att offra åt de kalvar som han hade låtit göra. Männen som han hade gjort till offerhöjdspräster lät han göra tjänst i Betel. 33Till det altare som han hade gjort i Betel steg han alltså upp på femtonde dagen i åttonde månaden, det var den månad som han själv hade valt. Han anordnade då en högtid för Israels barn och steg upp till altaret för att tända offereld.