Första Kungaboken 1–5

Kapitel 1

¹Kung David var nu gammal och hade nått hög ålder. Trots att man lade täcken över honom kunde han inte hålla sig varm. ²Därför sade hans tjänare till honom: ”Låt oss finna en ung kvinna åt min herre kungen, en jungfru som kan bli kungens tjänarinna och sköta om honom. Om hon får ligga i din famn så blir min herre kungen varm.” ³De sökte över hela Israel efter en vacker ung kvinna, och de fann Abishag från Shunem och förde henne till kungen. ⁴Hon var mycket vacker. Hon skötte om kungen och betjänade honom, men kungen låg inte med henne. ⁵Adonia, Haggits son, hade höga tankar om sig själv och sade: ”Det är jag som ska bli kung.” Han skaffade sig vagnar och ryttare och dessutom femtio man som sprang framför honom. ⁶Hans far hade aldrig velat såra honom genom att säga: ”Varför gör du så?” Dessutom såg Adonia mycket bra ut, och han var född näst efter Absalom. ⁷Han började förhandla med Joab, Serujas son, och prästen Ebjatar, och de anslöt sig till Adonia och understödde honom. ⁸Men prästen Sadok och Benaja, Jojadas son, samt profeten Natan, Shimei, Rei och Davids hjältar stödde inte Adonia. ⁹Adonia offrade får, oxar och gödkalvar vid Sohelet-stenen nära Rogelskällan. Han bjöd in alla sina bröder, kungens söner, och alla Juda män som var i kungens tjänst. ¹⁰Men han bjöd inte profeten Natan, Benaja, hjältarna eller sin bror Salomo. ¹¹Då sade Natan till Bat-Seba, Salomos mor: ”Du har väl hört att Adonia, Haggits son, har blivit kung utan att vår herre David vet om det? ¹²Nu vill jag ge dig ett råd så att du kan rädda ditt liv och din son Salomos liv. ¹³Gå genast in till kung David och säg till honom: Har inte du själv, min herre och kung, med ed lovat din tjänarinna och sagt: Din son Salomo ska bli kung efter mig. Det är han som ska sitta på min tron. Varför har då Adonia blivit kung? ¹⁴Medan du är där och talar med kungen ska jag komma in efter dig och bekräfta det du har sagt.” ¹⁵Bat-Seba gick in till kungen i kammaren. Kungen var nu mycket gammal och Abishag från Shunem betjänade honom. ¹⁶Bat-Seba bugade sig och föll ner för kungen. Och kungen frågade: ”Vad önskar du?” ¹⁷Hon svarade honom: ”Min herre, du har själv lovat din tjänarinna med ed vid Herren din Gud och sagt: Din son Salomo ska bli kung efter mig. Det är han som ska sitta på min tron. ¹⁸Men nu har Adonia blivit kung, utan att du, min herre och kung, har fått veta det. ¹⁹Han har offrat mängder av tjurar, gödkalvar och får och bjudit in alla kungens söner och prästen Ebjatar och överbefälhavaren Joab. Men din tjänare Salomo har han inte bjudit. ²⁰Nu är hela Israels ögon riktade på dig, min herre och kung, för att du ska säga dem vem som ska sitta på min herre kungens tron efter honom. ²¹Annars kommer jag och min son Salomo att betraktas som brottslingar när min herre kungen har gått till vila hos sina fäder.” ²²Och medan hon ännu talade med kungen kom profeten Natan. ²³Man anmälde det för kungen och sade: ”Profeten Natan är här.” När han kom inför kungen, föll han ner på sitt ansikte för kungen ²⁴och sade: ”Min herre och kung, har du verkligen sagt att Adonia ska bli kung efter dig och att det är han som ska sitta på din tron? ²⁵För i dag har han gått ner och offrat mängder av tjurar, gödkalvar och får och bjudit in alla kungens söner och befälhavare och prästen Ebjatar. Nu äter och dricker de hos honom och ropar: Leve kung Adonia! ²⁶Men mig, din tjänare, har han inte bjudit, och inte heller prästen Sadok eller Benaja, Jojadas son, eller din tjänare Salomo. ²⁷Har detta kommit från min herre kungen utan att du har låtit din tjänare veta vem som ska sitta på min herre kungens tron efter honom?” ²⁸Då svarade kung David och sade: ”Kalla hit Bat-Seba till mig.” När hon kom inför kungen och stod framför honom, ²⁹svor kungen en ed och sade: ”Så sant Herren lever, han som har befriat mig ur all nöd: ³⁰Så som jag lovade dig med ed vid Herren, Israels Gud, när jag sade: Din son Salomo ska bli kung efter mig, det är han som ska sitta på min tron i mitt ställe, så ska jag göra i dag.” ³¹Då bugade sig Bat-Seba med ansiktet mot marken och föll ner för kungen och sade: ”Må min herre kung David leva för evigt!” ³²Kung David sade: ”Kalla hit till mig prästen Sadok, profeten Natan och Benaja, Jojadas son.” När de kom inför kungen, ³³sade han till dem: ”Ta med er herres tjänare och sätt min son Salomo på min egen mulåsna och för honom ner till Gihon. ³⁴Där ska prästen Sadok och profeten Natan smörja honom till kung över Israel. Sedan ska ni blåsa i basunen och ropa: Leve kung Salomo! ³⁵Därefter ska ni följa honom upp hit, och han ska komma och sitta på min tron. Det är han som ska vara kung i mitt ställe, för honom har jag utsett till härskare över Israel och Juda.” ³⁶Då svarade Benaja, Jojadas son, kungen och sade: ”Amen. Så ska också Herren, min herre kungens Gud, säga. ³⁷Så som Herren har varit med min herre kungen, så ska han också vara med Salomo. Han ska göra hans tron ännu mäktigare än min herre kung Davids tron.” ³⁸Prästen Sadok, profeten Natan och Benaja, Jojadas son, gick dit ner tillsammans med kereteerna och peleteerna. De satte Salomo på kung Davids mulåsna och förde honom till Gihon. ³⁹Prästen Sadok tog oljehornet från tältet och smorde Salomo. Därefter blåste de i basunen och allt folket ropade: ”Leve kung Salomo!” ⁴⁰Sedan följde allt folket med honom upp medan de blåste på flöjter och jublade med så stor glädje att marken kunde ha rämnat av deras rop. ⁴¹Men Adonia och alla hans gäster hörde det just som de hade ätit färdigt. När Joab hörde basunens ljud sade han: ”Varför är det sådant oväsen i staden?” ⁴²Medan han ännu talade kom Jonatan, prästen Ebjatars son. Adonia sade till honom: ”Kom hit, en duktig man som du har säkert goda nyheter.” ⁴³Jonatan svarade Adonia: ”Nej! Vår herre kung David har gjort Salomo till kung. ⁴⁴Kungen har skickat med honom prästen Sadok, profeten Natan och Benaja, Jojadas son, dessutom kereteerna och peleteerna. De satte honom på kungens mulåsna, ⁴⁵och prästen Sadok och profeten Natan smorde honom till kung i Gihon. Sedan drog de jublande upp därifrån och hela staden är i rörelse. Det var det ljudet ni hörde. ⁴⁶Och nu sitter Salomo på kungatronen, ⁴⁷och kungens tjänare har kommit och lyckönskat vår herre kung David och sagt: Må din Gud låta Salomos namn bli ännu större än ditt namn och hans tron ännu mäktigare än din tron. Och kungen tillbad, böjd över sin säng. ⁴⁸Kungen har också sagt: Lovad är Herren, Israels Gud, som i dag har satt en efterträdare på min tron, så att jag fått se det med egna ögon!” ⁴⁹Då blev Adonias alla gäster förskräckta och bröt upp och gick, var och en åt sitt håll. ⁵⁰Adonia själv blev så rädd för Salomo att han reste sig och gick och grep tag i hornen på altaret. ⁵¹Och det berättades för Salomo: ”Se, Adonia är rädd för kung Salomo. Han har gripit tag i altarets horn och sagt: Kung Salomo måste i dag ge mig sin ed på att han inte kommer att döda sin tjänare med svärd.” ⁵²Då sade Salomo: ”Om han visar sig vara en hedersman ska inte ett hår på hans huvud falla till marken. Men finner man något ont hos honom ska han dö.” ⁵³Därefter sände kung Salomo bud och lät hämta honom från altaret. Han kom och föll ner för kung Salomo, och Salomo sade till honom: ”Gå hem till ditt.”

Kapitel 2

¹Då tiden närmade sig att David skulle dö, befallde han sin son Salomo och sade: ²”Jag går nu all världens väg. Var stark och visa dig som en man. ³Håll fast vid vad Herren din Gud har befallt dig, så att du vandrar på hans vägar och håller hans stadgar, bud, föreskrifter och vittnesbörd, så som det är skrivet i Mose lag. Då får du framgång i allt du gör och vart du än vänder dig, ⁴så att Herren kan uppfylla sitt ord som han uttalade över mig när han sade: Om dina barn ger akt på sin väg och vandrar inför mig i trohet av hela sitt hjärta och hela sin själ, sade han, då ska det aldrig saknas en ättling till dig på Israels tron. ⁵Du vet också vad Joab, Serujas son, har gjort mot mig, och vad han gjorde mot de två befälhavarna i Israel, Abner, Ners son, och Amasa, Jeters son. Han dödade dem och spillde blod i fredstid som om det var krig, han skvätte blod över bältet runt sina höfter och över skorna på sina fötter som om det var krig. ⁶Gör efter din vishet och låt inte hans grå hår fara ner i dödsriket med frid. ⁷Men mot gileaditen Barsillajs söner ska du visa godhet och låta dem vara med bland dem som äter vid ditt bord. För så gjorde de mot mig när jag flydde för din bror Absalom. ⁸Sedan har du Shimei, Geras son, benjaminiten från Bahurim. Han uttalade hemska förbannelser mot mig den dagen då jag gick till Mahanajim. Sedan kom han ner till Jordan och mötte mig, och jag gav honom min ed inför Herren och sade: Jag ska inte döda dig med svärd. ⁹Men låt honom nu inte bli ostraffad. Du är ju en vis man och vet vad du ska göra med honom. Låt hans grå hår fara ner i dödsriket med blod.” ¹⁰David gick till vila hos sina fäder och blev begravd i Davids stad. ¹¹Den tid David regerade över Israel var fyrtio år. I Hebron regerade han i sju år, och i Jerusalem regerade han i trettiotre år. ¹²Och Salomo satt på sin far Davids tron, och hans kungamakt var starkt befäst. ¹³Adonia, Haggits son, gick till Salomos mor Bat-Seba. Hon frågade då: ”Kommer du med fredliga avsikter?” Han svarade: ”Ja, med fred.” ¹⁴Han fortsatte: ”Jag har något att tala med dig om.” Hon svarade: ”Säg det.” ¹⁵Då sade han: ”Du vet ju att kungadömet var mitt och att hela Israel hade fäst sina blickar på mig och väntade att jag skulle bli kung. Men kungadömet gick ifrån mig och över till min bror. Genom Herren blev det hans. ¹⁶Nu har jag en enda bön till dig. Visa inte bort mig.” Hon svarade: ”Tala.” ¹⁷Då sade han: ”Tala med kung Salomo – dig visar han ju inte bort – och be att han ger mig Abishag från Shunem till hustru.” ¹⁸Bat-Seba svarade: ”Visst, jag ska tala med kungen om dig.” ¹⁹Bat-Seba gick till kung Salomo för att tala med honom om Adonia. Då reste sig kungen och gick henne till mötes, bugade sig för henne och satte sig på sin tron. Man ställde också fram en stol åt kungens mor, och hon satte sig till höger om honom. ²⁰Sedan sade hon: ”Jag har en enda liten bön till dig. Visa inte bort mig.” Kungen svarade henne: ”Mor, låt mig höra din bön. Jag ska inte visa bort dig.” ²¹Då sade hon: ”Låt Adonia få Abishag från Shunem till hustru.” ²²Men kung Salomo svarade sin mor: ”Varför begär du bara Abishag från Shunem åt Adonia? Du kunde lika gärna be mig ge kungadömet till honom – han är ju min äldre bror – till honom och till prästen Ebjatar och till Joab, Serujas son!” ²³Kung Salomo svor en ed inför Herren och sade: ”Må Gud straffa mig både nu och i framtiden om inte Adonia får betala med sitt liv för att han sagt detta. ²⁴Och nu, så sant Herren lever, han som har utsett mig och satt mig på min far Davids tron och som har byggt mig ett hus efter sitt löfte: I dag ska Adonia dödas.” ²⁵Och kung Salomo sände i väg Benaja, Jojadas son, som högg ner Adonia så att han dog. ²⁶Till prästen Ebjatar sade kungen: ”Gå till dina ägor i Anatot. Du har förtjänat döden, men i dag ska jag inte döda dig, för du har burit Herren Guds ark framför min far David och lidit med min far i allt han fått lida.” ²⁷Så drev Salomo bort Ebjatar och lät honom inte längre vara Herrens präst, för att Herrens ord som han hade talat över Elis hus i Shilo skulle fullbordas. ²⁸Ryktet nådde Joab. Han hade anslutit sig till Adonia, men inte till Absalom. Han flydde till Herrens tält och grep tag i hornen på altaret. ²⁹När kung Salomo fick höra att Joab hade flytt till Herrens tält och att han stod vid altaret, sände Salomo i väg Benaja, Jojadas son, och sade: ”Gå och hugg ner honom!” ³⁰När Benaja kom till Herrens tält, sade han till honom: ”Så säger kungen: Gå härifrån!” Men han svarade: ”Nej, jag vill dö här.” Benaja framförde det till kungen och sade: ”Så har Joab sagt och så har han svarat mig.” ³¹Då sade kungen till honom: ”Gör som han har sagt, hugg ner honom och begrav honom, så att du befriar mig och min fars hus från skulden för det oskyldiga blod som Joab har spillt. ³²Herren ska låta hans blod komma tillbaka över hans eget huvud, därför att han högg ner två män som var rättfärdigare och bättre än han själv. Han dödade dem med svärd utan att min far David visste det, nämligen Israels befälhavare Abner, Ners son, och Juda befälhavare Amasa, Jeters son. ³³Ja, deras blod ska komma tillbaka över Joabs och hans efterkommandes huvuden för evigt. Men åt David och hans efterkommande, hans hus och hans tron ska Herren ge frid till evig tid.” ³⁴Benaja, Jojadas son, gick då dit upp och högg ner Joab och dödade honom. Han blev begravd i öknen där han bodde. ³⁵Kungen satte Benaja, Jojadas son, i hans ställe över hären, och prästen Sadok satte han i Ebjatars ställe. ³⁶Därefter sände kungen bud och kallade till sig Shimei och sade till honom: ”Bygg dig ett hus i Jerusalem och bo där. Du får inte gå därifrån, varken hit eller dit. ³⁷För du ska veta att den dag du går ut och går över Kidrondalen måste du dö. Ditt blod kommer över ditt eget huvud.” ³⁸Shimei sade till kungen: ”Det är bra. Så som min herre kungen har sagt, så ska din tjänare göra.” Och Shimei bodde i Jerusalem en lång tid. ³⁹Men tre år därefter hände det att två av hans tjänare flydde till Gats kung Akish, Maakas son. Man berättade det för Shimei och sade: ”Dina tjänare är i Gat.” ⁴⁰Då bröt Shimei upp, sadlade sin åsna och tog sig till Akish i Gat för att leta efter sina tjänare. Shimei gav sig alltså av och hämtade sina tjänare från Gat. ⁴¹Men när man berättade för Salomo att Shimei hade begett sig från Jerusalem till Gat och kommit tillbaka, ⁴²sände kungen bud och kallade till sig Shimei och sade till honom: ”Har jag inte bundit dig med ed vid Herren och varnat dig och sagt: Du ska veta att den dag du går ut och beger dig hit eller dit måste du dö? Du svarade mig: Det är bra, jag har hört det. ⁴³Varför har du då inte hållit eden inför Herren och lytt den befallning som jag gett dig?” ⁴⁴Kungen sade sedan till Shimei: ”Du vet själv allt det onda som ditt hjärta vet med sig att du har gjort mot min far David. Herren ska låta din ondska komma tillbaka över ditt eget huvud. ⁴⁵Men kung Salomo ska bli välsignad, och Davids tron ska bli befäst inför Herren till evig tid.” ⁴⁶På kungens befallning gick därefter Benaja, Jojadas son, fram och högg ner honom så att han dog. Och kungadömet blev befäst i Salomos hand.

Kapitel 3

¹Genom giftermål blev Salomo släkt med farao, kungen av Egypten. Han tog faraos dotter till hustru och förde henne in i Davids stad. Där fick hon bo tills han byggt färdigt sitt hus liksom Herrens hus och muren runt Jerusalem. ²Men folket offrade på höjderna, eftersom det fortfarande inte hade byggts något hus åt Herrens namn. ³Salomo älskade Herren och följde sin far Davids stadgar, utom det att han offrade på höjderna och tände rökelse där. ⁴Kungen begav sig till Gibeon för att offra. Det var den förnämsta offerhöjden, och Salomo offrade tusen brännoffer på altaret där. ⁵I Gibeon visade sig Herren för Salomo i en dröm om natten. Gud sade: ”Be mig om det du vill att jag ska ge dig.” ⁶Salomo svarade: ”Du har visat stor nåd mot din tjänare David, min far, därför att han vandrade inför dig i sanning och rättfärdighet och med ärligt hjärta mot dig. Du bevarade åt honom denna stora nåd och gav honom en son som sitter på hans tron, så som det är i dag. ⁷Herre min Gud, nu har du gjort din tjänare till kung efter min far David. Men jag är bara en ung man, jag vet varken ut eller in. ⁸Din tjänare är här bland ditt folk som du har utvalt, ett folk så stort och talrikt att det inte kan räknas på grund av sin mängd. ⁹Ge din tjänare ett lyhört hjärta, så att han kan vara domare för ditt folk och skilja mellan gott och ont. Vem kan annars vara domare för detta ditt stora folk?” ¹⁰Det gladde Herren att Salomo bad om detta. ¹¹Gud sade till honom: ”Eftersom du har bett om detta och inte bett om långt liv, rikedom eller dina fienders liv, utan om att kunna förstå vad som är rätt, ¹²därför vill jag göra som du önskar och ge dig ett så vist och förståndigt hjärta att ingen som du har funnits före dig och inte heller ska komma efter dig. ¹³Dessutom ger jag dig vad du inte har bett om, nämligen både rikedom och ära, så att ingen kung i alla dina dagar ska vara din like. ¹⁴Om du går på mina vägar och håller fast vid mina stadgar och bud, så som din far David gjorde, då ska jag ge dig ett långt liv.” ¹⁵Då vaknade Salomo och såg: det var en dröm. När han kom till Jerusalem, trädde han fram inför Herrens förbundsark och bar fram brännoffer och gemenskapsoffer. Sedan ordnade han en fest för alla sina tjänare. ¹⁶Vid den tiden kom två prostituerade till kungen och trädde fram inför honom. ¹⁷Den ena kvinnan sade: ”Hör på mig, herre. Jag och den här kvinnan bor i samma hus och jag födde barn där i huset hos henne. ¹⁸Tredje dagen efter det att jag fött mitt barn födde den här kvinnan också ett barn. Vi var tillsammans och ingen annan var hos oss i huset, det var bara vi två. ¹⁹En natt dog den här kvinnans son, för hon hade legat på honom. ²⁰Då gick hon upp mitt i natten och tog min son från min sida, medan din tjänarinna sov, och lade honom i sin famn. Men sin döde son lade hon i min famn. ²¹Jag steg upp på morgonen för att amma min son, och då var han död. Men när jag på morgonen såg närmare efter, då var det inte min son som jag hade fött.” ²²Då sade den andra kvinnan: ”Nej! Min son lever och din son är död.” Men den första kvinnan svarade: ”Nej, din son är död medan min son lever.” Så grälade de inför kungen. ²³Kungen sade: ”Den ena säger: Det här är min son som lever, och din son är död. Den andra säger: Nej, din son är död och min son lever.” ²⁴Sedan sade kungen: ”Ge mig ett svärd.” När man kom med svärdet till kungen, ²⁵sade han: ”Hugg itu det levande barnet och ge den ena hälften åt den ena kvinnan och den andra hälften åt den andra.” ²⁶Den kvinna som var mor till barnet som levde sade då till kungen, för hennes hjärta brann av kärlek till sonen: ”Min herre, ge henne barnet som lever, döda det inte!” Men den andra sade: ”Det ska varken vara mitt eller ditt. Hugg ni!” ²⁷Då tog kungen till orda och sade: ”Ge henne det levande barnet. Döda det inte. Hon är barnets mor.” ²⁸När hela Israel fick höra talas om domen som kungen hade fällt häpnade de över kungen, för de såg att Guds vishet fanns i honom så att han kunde skipa rätt.

Kapitel 4

¹Kung Salomo var nu kung över hela Israel. ²Dessa var hans förnämsta män: Asarja, Sadoks son, var präst. ³Shishas söner Elihoref och Ahia var sekreterare. Joshafat, Ahiluds son, var kansler. ⁴Benaja, Jojadas son, var överbefälhavare. Sadok och Ebjatar var präster. ⁵Asarja, Natans son, var satt över fogdarna. Sabud, Natans son, en präst, var kungens vän. ⁶Ahishar var överförvaltare. Adoniram, Abdas son, hade uppsikt över de allmänna arbetena. ⁷Salomo hade tolv fogdar över hela Israel som sörjde för vad kungen och hans hus behövde. Var och en hade en månad om året då han skulle sörja för deras behov. ⁸Detta var deras namn: Ben-Hur var fogde i Efraims bergsbygd, ⁹Ben-Deker i Makas, Shaalbim, Bet-Shemesh, Elon och Bet-Hanan, ¹⁰Ben-Hesed i Arubbot, med Soko och hela Heferlandet. ¹¹Ben-Abinadab var fogde i hela Nafat-Dor. Han fick Salomos dotter Tafat till hustru. ¹²Baana, Ahiluds son, var fogde i Taanak och Megiddo och i hela den del av Bet-Shan som ligger nära Saretan, nedanför Jisreel, från Bet-Shan ända till Abel-Mehola och bortom Jokmeam. ¹³Ben-Geber var fogde i Ramot i Gilead. Han hade Manasses son Jairs byar i Gilead och landsträckan Argob i Bashan, sextio stora städer med murar och kopparbommar. ¹⁴Ahinadab, Iddos son, var fogde i Mahanajim ¹⁵och Ahimaas i Naftali. Också han hade tagit en dotter till Salomo, Basemat, till hustru. ¹⁶Baana, Hushajs son, var fogde i Asher och Alot, ¹⁷Joshafat, Paruas son, i Isaskar, ¹⁸Shimei, Elas son, i Benjamin. ¹⁹Geber, Uris son, hade Gileads land, det land som hade tillhört Sichon, amoreernas kung, och Og, kungen i Bashan. Det var bara en fogde i det landet. ²⁰Juda och Israel var talrika som sanden vid havet. De åt och drack och var glada.

Kapitel 5

¹Salomo regerade över alla riken från floden till filisteernas land och ända ner till Egyptens gräns. De förde gåvor till Salomo och tjänade honom så länge han levde. ²De livsmedel som Salomo behövde för varje dag var trettio korer fint mjöl och sextio korer vanligt mjöl, ³tio gödda oxar, tjugo valloxar och hundra får förutom hjortar, gaseller, dovhjortar och gödda fåglar. ⁴Han rådde över hela landet på denna sidan floden, från Tifsa ända till Gaza, över alla kungar på denna sidan floden. Han hade fred på alla sidor runt omkring ⁵så att Juda och Israel bodde i trygghet, var och en under sin vinstock och sitt fikonträd, från Dan till Beer-Sheba så länge Salomo levde. ⁶Salomo hade 40 000 stallplatser för sina vagnshästar och 12 000 ridhästar. ⁷Och fogdarna sörjde var sin månad för kung Salomos behov och för alla som kom till kung Salomos bord. De lät ingenting fattas. ⁸Säden och halmen för hästarna och travarna förde de i tur och ordning till den plats där han uppehöll sig. ⁹Gud gav Salomo vishet och mycket stort förstånd och kunskap så rik som sanden på havets strand. ¹⁰Salomos vishet var större än alla österlänningars vishet och alla egyptiers vishet. ¹¹Han var visare än alla andra människor, visare än esraiten Etan och Mahols söner Heman, Kalkol och Darda. Hans namn var känt bland alla hednafolk runt omkring. ¹²Han författade 3 000 ordspråk och 1 005 sånger. ¹³Han talade om träden, från cedern på Libanon till isopen som växer ur väggen. Han talade om fyrfotadjuren, om fåglarna, om kräldjuren och om fiskarna. ¹⁴Från alla folk kom man för att höra Salomos visdom, från jordens alla kungar som hade hört talas om hans vishet. ¹⁵När kung Hiram i Tyrus fick höra att Salomo blivit smord till kung efter sin far, sände han sina tjänare till Salomo. Hiram hade alltid varit Davids vän. ¹⁶Och Salomo sände bud till Hiram och lät säga: ¹⁷”Du vet själv att min far David inte kunde bygga ett hus åt Herren sin Guds namn på grund av de krig han tvingades utkämpa på alla sidor tills Herren hade lagt hans fiender under hans fötter. ¹⁸Men nu har Herren min Gud låtit mig få ro på alla sidor. Ingen motståndare finns, och ingen olycka nalkas. ¹⁹Nu tänker jag bygga ett hus åt Herren min Guds namn, så som Herren talade till min far David när han sade: Din son som jag ska sätta på din tron efter dig, han ska bygga huset åt mitt namn. ²⁰Befall nu att man hugger cedrar på Libanon åt mig. Mina tjänare ska arbeta tillsammans med dina, och jag ska betala dig allt du begär för dina tjänares arbete. Du vet ju att det inte finns någon hos oss som kan hugga virke som sidonierna.” ²¹När Hiram hörde Salomos ord blev han mycket glad, och han sade: ”Välsignad är Herren i dag, som har gett David en vis son att regera över detta stora folk!” ²²Hiram sände bud till Salomo och lät säga: ”Jag har hört budskapet du sände till mig. Jag ska göra allt du önskar i fråga om cederträ och cypressträ. ²³Mina tjänare ska föra virket från Libanon ner till havet. Jag ska låta dem lägga virket i flottar på havet och föra det till det ställe du anvisar mig och lossa det där. Men du får själv hämta det. Du i din tur ska göra vad jag önskar och förse mitt hus med livsmedel.” ²⁴Hiram gav Salomo cederträ och cypressträ, så mycket han önskade. ²⁵Och Salomo gav Hiram 20 000 korer vete till mat för hans hushåll och tjugo korer olja av stötta oliver. Detta gav Salomo till Hiram varje år. ²⁶Herren gav Salomo vishet som han hade lovat honom. Det rådde fred mellan Hiram och Salomo, och de slöt förbund med varandra. ²⁷Kung Salomo kallade samman en arbetsstyrka ur hela Israel, och den utgjorde 30 000 man. ²⁸Han sände dem till Libanon, 10 000 för varje månad i skift, så att de var en månad i Libanon och två månader hemma. Adoniram hade uppsikt över de allmänna arbetena. ²⁹Salomo hade 70 000 man som bar bördor och 80 000 som högg sten i bergen. ³⁰Därtill kom de 3 300 högre arbetsledare som var anställda av Salomo för arbetet och ledde folket som utförde arbetet. ³¹På kungens befallning bröt man stora och dyrbara stenar för att husets grund skulle kunna läggas med huggen sten. ³²Salomos byggnadsarbetare, Hirams byggnadsarbetare och folket från Gebal högg och beredde trävirke och stenar till huset.

Visa nästa kapitel