Första Moseboken 1–19
Kapitel 1
1I begynnelsen skapade Gud himmel och jord. 2Jorden var öde och tom, och mörker var över djupet. Och Guds Ande svävade över vattnet. 3Gud sade: ”Varde ljus!” Och det blev ljus. 4Gud såg att ljuset var gott, och han skilde ljuset från mörkret. 5Gud kallade ljuset dag, och mörkret kallade han natt. Och det blev afton och det blev morgon, den första dagen. 6Gud sade: ”Mitt i vattnet ska finnas ett valv som skiljer vatten från vatten.” 7Gud gjorde valvet och skilde vattnet under valvet från vattnet över valvet. Och det blev så. 8Gud kallade valvet himmel. Och det blev afton och det blev morgon, den andra dagen. 9Gud sade: ”Vattnet under himlen ska samlas till en enda plats så att det torra blir synligt.” Och det blev så. 10Gud kallade det torra land, och vattensamlingen kallade han hav. Och Gud såg att det var gott. 11Gud sade: ”Jorden ska frambringa grönska, fröbärande örter och fruktträd, som bär frukt med frö efter sina slag på jorden.” Och det blev så. 12Jorden frambringade grönska, fröbärande örter efter sina slag och träd som bär frukt med frö efter sina slag. Och Gud såg att det var gott. 13Och det blev afton och det blev morgon, den tredje dagen. 14Gud sade: ”På himlavalvet ska finnas ljus som skiljer dagen från natten. De ska vara tecken som utmärker högtider, dagar och år, 15och de ska vara ljus på himlavalvet som lyser över jorden.” Och det blev så. 16Gud gjorde de två stora ljusen, det större att härska över dagen och det mindre att härska över natten, och likaså stjärnorna. 17Han satte dem på himlavalvet till att lysa över jorden, 18att härska över dagen och natten och att skilja ljuset från mörkret. Och Gud såg att det var gott. 19Och det blev afton och det blev morgon, den fjärde dagen. 20Gud sade: ”Vattnet ska vimla av levande varelser, och fåglar ska flyga över jorden på himlavalvet.” 21Och Gud skapade de stora havsdjuren och alla levande varelser som rör sig och som vattnet vimlar av, alla efter deras slag, och alla bevingade fåglar efter deras slag. Och Gud såg att det var gott. 22Gud välsignade dem och sade: ”Var fruktsamma och föröka er och uppfyll vattnet i haven. Och fåglarna ska föröka sig på jorden.” 23Och det blev afton och det blev morgon, den femte dagen. 24Gud sade: ”Jorden ska frambringa levande varelser efter deras slag, boskapsdjur, kräldjur och jordens vilda djur efter deras slag.” Och det blev så. 25Gud gjorde jordens vilda djur efter deras slag, boskapsdjuren efter deras slag och markens alla kräldjur efter deras slag. Och Gud såg att det var gott. 26Gud sade: ”Låt oss göra människor till vår avbild, lika oss. De ska råda över havets fiskar och himlens fåglar, över boskapsdjuren och hela jorden och alla kräldjur som rör sig på jorden.” 27Och Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne, till man och kvinna skapade han dem. 28Och Gud välsignade dem och sade till dem: ”Var fruktsamma och föröka er, uppfyll jorden och lägg den under er. Råd över havets fiskar, himlens fåglar och alla djur som rör sig på jorden.” 29Och Gud sade: ”Se, jag ger er alla fröbärande örter på hela jorden och alla träd med frukt som har frö. Det ska ni ha till föda. 30Och åt jordens alla djur, åt himlens alla fåglar och allt som krälar på jorden, allt som har liv, ger jag alla gröna örter till föda.” Och det blev så. 31Gud såg på allt som han hade gjort, och se, det var mycket gott. Och det blev afton och det blev morgon, den sjätte dagen.
Kapitel 2
1Så fullbordades himlen och jorden med hela sin härskara. 2På sjunde dagen hade Gud fullbordat sitt skapelseverk, och han vilade på sjunde dagen från hela det verk som han gjort. 3Och Gud välsignade den sjunde dagen och helgade den, för på den dagen vilade han från hela sitt verk som han hade skapat och gjort. I. HIMLENS OCH JORDENS FORTSATTA HISTORIA 2:4-4:26 4Detta är himlens och jordens fortsatta historia sedan de skapats, när Herren Gud hade gjort jord och himmel. 5Markens alla buskar fanns ännu inte på jorden och markens alla örter hade ännu inte vuxit upp, för Herren Gud hade inte låtit det regna på jorden och det fanns ingen människa som kunde bruka den. 6Men en dimma kom upp ur jorden och vattnade hela marken. 7Och Herren Gud formade människan av jord från marken och blåste in livsande i hennes näsa. Så blev människan en levande varelse. 8Herren Gud planterade en lustgård i Eden, österut, och satte där människan som han hade format. 9Och Herren Gud lät alla slags träd växa upp ur marken, ljuvliga att se på och goda att äta av. Mitt i lustgården satte han livets träd och trädet med kunskap om gott och ont. 10Från Eden gick det ut en flod som vattnade lustgården och sedan delade sig i fyra huvudgrenar. 11Den första heter Pishon. Det är den som flyter runt hela landet Havila, där det finns guld. 12Guldet i det landet är gott, och där finns också bdelliumharts och onyxsten. 13Den andra floden heter Gihon. Det är den som flyter runt hela landet Kush. 14Den tredje floden heter Tigris. Det är den som flyter öster om Assur. Den fjärde floden är Eufrat. 15Herren Gud tog mannen och satte honom i Edens lustgård för att odla och bevara den. 16Och Herren Gud gav mannen denna befallning: ”Du kan äta fritt av alla träd i lustgården, 17men av trädet med kunskap om gott och ont ska du inte äta, för den dag du äter av det ska du döden dö.” 18Herren Gud sade: ”Det är inte bra att mannen är ensam. Jag ska göra en medhjälpare åt honom, en som är hans like.” 19Herren Gud hade format alla markens djur och himlens alla fåglar av jord. Han förde fram dem till mannen för att se vad han skulle kalla dem. Så som mannen kallade varje levande varelse, så blev dess namn. 20Och mannen gav namn åt alla boskapsdjur, åt himlens fåglar och markens alla vilda djur. Men åt Adam fanns ingen medhjälpare som var hans like. 21Då lät Herren Gud en tung sömn falla över mannen. När han hade somnat, tog han ut ett av hans revben och fyllde dess plats med kött. 22Och Herren Gud byggde en kvinna av revbenet som han tagit från mannen och förde fram henne till honom. 23Då sade mannen: ”Äntligen! Hon är ben av mina ben och kött av mitt kött. Hon ska heta kvinna, för av man är hon tagen.” 24Därför ska en man lämna sin far och sin mor och hålla sig till sin hustru, och de ska bli ett kött. 25Och mannen och hans hustru var båda nakna utan att vara blyga för varandra.
Kapitel 3
1Men ormen var listigare än alla markens djur som Herren Gud hade gjort. Han sade till kvinnan: ”Har Gud verkligen sagt att ni inte får äta av alla träd i lustgården?” 2Kvinnan svarade ormen: ”Vi får äta av frukten från träden i lustgården, 3men om frukten på trädet mitt i lustgården har Gud sagt: Ät inte av den och rör inte vid den, för då kommer ni att dö.” 4Då sade ormen till kvinnan: ”Ni ska visst inte dö! 5Men Gud vet att den dag ni äter av den kommer era ögon att öppnas, och ni blir som Gud med kunskap om gott och ont.” 6Och kvinnan såg att trädet var gott att äta av och en fröjd för ögat. Trädet var lockande eftersom det gav förstånd, och hon tog av frukten och åt. Hon gav också till sin man som var med henne, och han åt. 7Då öppnades ögonen på dem båda, och de märkte att de var nakna. Och de fäste ihop fikonlöv och gjorde sig höftskynken. 8Vid kvällsbrisen hörde de Herren Gud vandra i lustgården. Och mannen och hans hustru gömde sig för Herren Guds ansikte bland lustgårdens träd. 9Men Herren Gud kallade på mannen och sade till honom: ”Var är du?” 10Han svarade: ”Jag hörde ljudet av dig i lustgården och blev rädd eftersom jag är naken. Därför gömde jag mig.” 11Då sade han: ”Vem har berättat för dig att du är naken? Har du ätit av trädet som jag förbjöd dig att äta av?” 12Mannen svarade: ”Kvinnan som du satte vid min sida, hon gav mig av trädet och jag åt.” 13Då sade Herren Gud till kvinnan: ”Vad är det du har gjort?” Kvinnan svarade: ”Ormen förledde mig och jag åt.” 14Då sade Herren Gud till ormen: ”Eftersom du gjort detta, ska du vara förbannad bland alla boskapsdjur och vilda djur. På din buk ska du gå, och jord ska du äta så länge du lever. 15Jag ska sätta fiendskap mellan dig och kvinnan och mellan din avkomma och hennes avkomma. Han ska krossa ditt huvud och du ska hugga honom i hälen.” 16Till kvinnan sade han: ”Jag ska göra din möda stor när du blir havande. Med smärta ska du föda dina barn. Till din man ska din åtrå vara, och han ska råda över dig.” 17Till Adam sade han: ”Du lyssnade på din hustru och åt av trädet som jag befallde dig att inte äta av. Därför ska marken vara förbannad för din skull. Med möda ska du livnära dig av den så länge du lever. 18Törne och tistel ska den bära åt dig, och du ska äta av markens örter. 19I ditt anletes svett ska du äta ditt bröd tills du vänder åter till jorden, för av den är du tagen. Jord är du, och jord ska du åter bli.” 20Mannen gav sin hustru namnet Eva, för hon blev mor till allt levande. 21Och Herren Gud gjorde kläder av skinn åt Adam och hans hustru och klädde dem. 22Herren Gud sade: ”Se, människan har blivit som en av oss med kunskap om gott och ont. Nu får hon inte räcka ut handen och ta även av livets träd och så äta och leva för evigt.” 23Och Herren Gud skickade bort dem från Edens lustgård för att bruka jorden som de tagits från. 24Han drev ut människan, och öster om Edens lustgård satte han keruberna och det flammande svärdets lågor för att bevaka vägen till livets träd.
Kapitel 4
1Mannen låg med sin hustru Eva, och hon blev havande och födde Kain. Då sade hon: ”Jag har fått en man från Herren.” 2Hon födde en son till, Abel, Kains bror. Abel blev herde och Kain blev jordbrukare. 3Efter en tid hände sig att Kain bar fram en offergåva åt Herren av markens gröda. 4Även Abel bar fram sin gåva av det förstfödda i sin hjord, av djurens fett. Och Herren såg till Abel och hans offer, 5men till Kain och hans offer såg han inte. Då blev Kain mycket vred och hans blick blev mörk. 6Och Herren sade till Kain: ”Varför är du vred och varför är din blick så mörk? 7Är det inte så att om du gör det som är gott, ser du frimodigt upp, men om du inte gör det som är gott, då lurar synden vid dörren. Den har begär till dig, men du ska råda över den.” 8Kain talade med sin bror Abel, och medan de var ute på marken överföll Kain sin bror och dödade honom. 9Och Herren sade till Kain: ”Var är din bror Abel?” Han svarade: ”Jag vet inte. Ska jag hålla reda på min bror?” 10Då sade han: ”Vad har du gjort? Hör, din brors blod ropar till mig från marken! 11Nu är du förbannad mer än den jord som har öppnat sin mun för att ta emot din brors blod av din hand. 12När du brukar jorden ska den inte längre ge dig sin gröda. Kringflackande och hemlös ska du vara på jorden.” 13Kain sade då till Herren : ”Mitt brott är för stort för att förlåtas. 14Se, i dag driver du mig bort från åkerjorden, och jag är dold för ditt ansikte. Rotlös och hemlös blir jag på jorden, och vem som helst som möter mig kan döda mig.” 15Men Herren sade till honom: ”Kain ska bli hämnad sju gånger om, vem som än dödar honom.” Och Herren satte ett tecken på Kain så att ingen som mötte honom skulle döda honom. 16Så gick Kain bort från Herrens ansikte och bosatte sig i landet Nod, öster om Eden. 17Kain låg med sin hustru, och hon blev havande och födde Henok. Och Kain byggde en stad och kallade den Henok efter sin son. 18Åt Henok föddes Irad, och Irad blev far till Mehujael. Mehujael blev far till Metushael, och Metushael blev far till Lemek. 19Lemek tog sig två hustrur, den ena hette Ada och den andra Silla. 20Ada födde Jabal. Han blev stamfar till dem som bor i tält och är boskapsskötare. 21Hans bror hette Jubal. Han blev stamfar till alla dem som spelar harpa och flöjt. 22Silla födde också en son, Tubal-Kain. Han var smed och gjorde alla slags redskap av koppar och järn. Tubal-Kains syster hette Naama. 23Lemek sade till sina hustrur: ”Ada och Silla, hör på mig! Ni Lemeks hustrur, lyssna till mina ord: Jag dödar en man för ett sår och en ung man för ett blåmärke. 24Om Kain blir hämnad sju gånger, blir Lemek det sjuttiosju gånger.” 25Adam låg återigen med sin hustru, och hon födde en son som hon gav namnet Set. Hon sade: ”Gud har gett mig en annan avkomling i stället för Abel, eftersom Kain dödade honom.” 26Också Set fick en son och han gav honom namnet Enosh. Vid den tiden började man åkalla Herrens namn. II. ADAMS FORTSATTA HISTORIA 5:1-6:8
Kapitel 5
1Detta är boken om Adams fortsatta historia. När Gud skapade människor gjorde han dem lika Gud. 2Till man och kvinna skapade han dem. Han välsignade dem och gav dem namnet människa den dag de skapades. 3När Adam var 130 år fick han en son som var lik honom, hans avbild. Han gav honom namnet Set. 4Sedan Adam fått Set, levde han 800 år och fick söner och döttrar. 5Adams hela ålder – den tid han levde – blev 930 år. Därefter dog han. 6När Set var 105 år blev han far till Enosh. 7Sedan Set hade fått Enosh levde han 807 år och fick söner och döttrar. 8Sets hela ålder blev alltså 912 år. Därefter dog han. 9När Enosh var 90 år blev han far till Kenan. 10Sedan Enosh hade fått Kenan levde han 815 år och fick söner och döttrar. 11Enoshs hela ålder blev alltså 905 år. Därefter dog han. 12När Kenan var 70 år blev han far till Mahalalel. 13Sedan Kenan hade fått Mahalalel levde han 840 år och fick söner och döttrar. 14Kenans hela ålder blev alltså 910 år. Därefter dog han. 15När Mahalalel var 65 år blev han far till Jered. 16Sedan Mahalalel hade fått Jered levde han 830 år och fick söner och döttrar. 17Mahalalels hela ålder blev alltså 895 år. Därefter dog han. 18När Jered var 162 år blev han far till Henok. 19Sedan Jered hade fått Henok levde han 800 år och fick söner och döttrar. 20Jereds hela ålder blev alltså 962 år. Därefter dog han. 21När Henok var 65 år blev han far till Metushela. 22Och sedan Henok hade fått Metushela vandrade han med Gud i 300 år och fick söner och döttrar. 23Henoks hela ålder blev alltså 365 år. 24Sedan Henok så hade vandrat med Gud fann man honom inte mer, för Gud hade hämtat honom. 25När Metushela var 187 år blev han far till Lemek. 26Sedan Metushela hade fått Lemek levde han 782 år och fick söner och döttrar. 27Metushelas hela ålder blev alltså 969 år. Därefter dog han. 28När Lemek var 182 år fick han en son. 29Han gav honom namnet Noa, för han sade: ”Han ska trösta oss under vårt arbete och våra händers möda, när vi brukar jorden som Herren har förbannat.” 30Sedan Lemek hade fått Noa levde han 595 år och fick söner och döttrar. 31Lemeks hela ålder blev alltså 777 år. Därefter dog han. 32När Noa var 500 år blev han far till Sem, Ham och Jafet.
Kapitel 6
1När människorna började föröka sig på jorden och döttrar föddes åt dem, 2såg Guds söner att människornas döttrar var vackra, och de tog till hustrur alla de ville ha. 3Då sade Herren : ”Min Ande ska inte bli kvar i människorna för alltid på grund av deras förvillelse. De är kött och deras tid ska vara hundratjugo år.” 4Vid denna tid, då Guds söner gick in till människornas döttrar och dessa födde barn åt dem, och även senare, levde våldsverkarna på jorden. Detta var forntidens väldiga män som var så ryktbara. 5Och Herren såg att människornas ondska var stor på jorden och att deras hjärtans alla tankar och avsikter ständigt var alltigenom onda. 6Då sörjde Herren att han hade gjort människorna på jorden, och han var bedrövad i sitt hjärta. 7Herren sade: ”Människorna som jag har skapat ska jag utplåna från jordens yta – både människor och fyrfotadjur, kräldjur och himlens fåglar. Jag sörjer att jag har gjort dem.” 8Men Noa hade funnit nåd inför Herrens ögon. III. NOAS FORTSATTA HISTORIA 6:9-9:29 9Detta är Noas fortsatta historia. Noa var en rättfärdig man och fullkomlig bland sina samtida. Han vandrade med Gud. 10Och Noa blev far till tre söner, Sem, Ham och Jafet. 11Men jorden blev mer och mer fördärvad inför Gud och full av våld. 12Gud såg på jorden, och se, den var fördärvad, eftersom alla människor levde i fördärv på jorden. 13Då sade Gud till Noa: ”Jag har bestämt mig för att göra slut på allt levande, för jorden är full av våld på grund av dem. Se, jag ska förgöra dem tillsammans med jorden. 14Gör dig en ark av goferträ, inred den med kamrar och bestryk den med jordbeck både på insidan och utsidan. 15Så ska du göra arken: Den ska vara trehundra alnar lång, femtio alnar bred och trettio alnar hög. 16Högst upp ska du göra en öppning för ljuset, en aln hög, runt hela arken. En dörr till arken ska du sätta på sidan. Du ska inreda den så att den får en undervåning, en mellanvåning och en övervåning. 17Se, jag ska låta floden komma med vatten över jorden för att förgöra alla varelser under himlen som har livsande. Allt på jorden ska förgås. 18Men med dig vill jag upprätta mitt förbund. Du ska gå in i arken med dina söner, din hustru och dina sonhustrur. 19Av allt levande, av alla varelser, ska du föra in ett par i arken för att de ska överleva tillsammans med dig. Hankön och honkön ska det vara. 20Av fåglarna efter deras slag, av fyrfotadjuren efter deras slag och av alla kräldjur på marken efter deras slag ska ett par av varje slag gå in till dig för att förbli vid liv. 21Och du ska ta med dig all slags föda, sådant som kan ätas, och samla i förråd. Det ska tjäna som mat för dig och dem.” 22Och Noa gjorde så. Han gjorde i allt som Gud hade befallt honom.
Kapitel 7
1Herren sade till Noa: ”Gå in i arken med hela din familj. Dig har jag nämligen funnit rättfärdig inför mig i detta släkte. 2Av alla rena fyrfotadjur ska du ta med dig sju par, hanne och hona, men av sådana fyrfotadjur som inte är rena ett par, hanne och hona, 3likaså av himlens fåglar sju par, hanne och hona, för att en avkomma ska leva vidare över hela jorden. 4Om sju dagar ska jag låta det regna på jorden i fyrtio dagar och fyrtio nätter, och jag ska utplåna från jorden alla varelser som jag har gjort.” 5Och Noa gjorde i allt som Herren hade befallt honom. 6Noa var sexhundra år när floden kom med sitt vatten över jorden. 7Han gick in i arken med sina söner och sin hustru och sina sonhustrur undan flodens vatten. 8Av både rena och orena fyrfotadjur, av fåglar och av allt som krälar på marken 9gick två och två, hanne och hona, in till Noa i arken, så som Gud hade befallt Noa. 10Och efter de sju dagarna kom flodens vatten över jorden. 11Det år då Noa var sexhundra år, på sjuttonde dagen i andra månaden, bröt alla det stora djupets källor fram, himlens fönster öppnades, 12och det regnade över jorden i fyrtio dagar och fyrtio nätter. 13Just den dagen gick Noa in i arken tillsammans med sina söner Sem, Ham och Jafet, sin hustru och sina tre sonhustrur. 14De hade med sig alla djur efter deras slag: vilda djur och boskapsdjur, kräldjur som rör sig på jorden och fåglar, alla flygande varelser. 15De gick in till Noa i arken, två och två av allt levande, det som hade livsande i sig. 16De som gick in var hanne och hona av allt levande, så som Gud hade befallt Noa. Och Herren stängde igen om honom. 17Floden kom över jorden i fyrtio dagar, och vattnet steg och lyfte arken så att den höjde sig över jorden. 18Vattnet tilltog och steg högt över jorden, och arken flöt på vattnet. 19Och vattnet bredde ut sig mer och mer över jorden, tills det täckte alla höga berg under hela himlen. 20Femton alnar över topparna steg vattnet, och bergen blev övertäckta. 21Då dog allt levande på jorden: fåglar och boskapsdjur, vilda djur och alla smådjur som rörde sig på jorden, likaså alla människor. 22Allt som fanns på torr mark omkom, allt som hade livsande i sig. 23Alla levande varelser på jordens yta utplånades, både människor och fyrfotadjur, kräldjur och himlens fåglar. De utplånades från jorden. Bara Noa och de som var med honom i arken räddades. 24Och vattnet stod högt över jorden i hundrafemtio dagar.
Kapitel 8
1Men Gud tänkte på Noa och på alla vilda djur och alla boskapsdjur som var med honom i arken, och han lät en vind gå fram över jorden, så att vattnet sjönk undan. 2Djupets källor och himlens fönster stängdes och regnet från himlen upphörde. 3Vattnet drog sig tillbaka från jorden mer och mer. Efter hundrafemtio dagar började det avta. 4Den sjuttonde dagen i sjunde månaden stannade arken på Araratbergen. 5Vattnet fortsatte att minska fram till den tionde månaden. Första dagen i den månaden blev bergstopparna synliga. 6Efter fyrtio dagar öppnade Noa luckan som han hade gjort på arken 7och lät en korp flyga ut. Den flög fram och tillbaka, tills vattnet hade torkat bort från jorden. 8Sedan lät han en duva flyga ut för att få se om vattnet hade sjunkit undan från jordens yta. 9Men duvan hittade ingen plats där hon kunde vila sin fot utan kom tillbaka till honom i arken, eftersom vatten täckte hela jorden. Då räckte Noa ut handen och tog in duvan till sig i arken. 10Sedan väntade han ytterligare sju dagar innan han lät duvan flyga ut ur arken än en gång. 11Mot kvällen kom hon tillbaka till honom, och se, då hade hon ett friskt olivlöv i näbben. Noa förstod då att vattnet hade sjunkit undan från jorden. 12Men han väntade ännu sju dagar innan han lät duvan flyga ut igen. Då kom hon inte mer tillbaka till honom. 13Det sexhundraförsta året, på första dagen i den första månaden, hade vattnet torkat bort från jorden. Då tog Noa av taket på arken och såg att jordytan hade torkat. 14Och den tjugosjunde dagen i andra månaden var jorden alldeles torr. 15Då talade Gud till Noa och sade: 16”Gå ut ur arken med din hustru, dina söner och dina sonhustrur. 17Låt alla de djur, allt levande som du har hos dig, gå med dig, både fåglar och fyrfotadjur och alla kräldjur som rör sig på marken, så att de växer till och blir fruktsamma och förökar sig på jorden.” 18Så gick Noa ut med sina söner, sin hustru och sina sonhustrur. 19Och alla fyrfotadjur och kräldjur, alla fåglar och alla djur som rör sig på jorden, alla efter sina slag, gick ut ur arken. 20Noa byggde ett altare åt Herren och tog av alla rena fyrfotadjur och av alla rena fåglar och offrade brännoffer på altaret. 21När Herren kände den ljuvliga doften, sade han till sig själv: ”Härefter ska jag inte mer förbanna marken för människans skull, för hennes hjärtas tankar är onda ända från ungdomen. Jag ska aldrig mer döda allt levande så som jag nu har gjort. 22Så länge jorden består ska sådd och skörd, köld och värme, sommar och vinter, dag och natt aldrig upphöra.”
Kapitel 9
1Gud välsignade Noa och hans söner och sade till dem: ”Var fruktsamma, föröka er och uppfyll jorden. 2Fruktan och skräck för er ska komma över alla djur på jorden och alla fåglar under himlen, över allt som krälar på marken och över alla fiskar i havet. De är givna i er hand. 3Allt som rör sig och lever ska ni ha till föda. Så som jag har gett er de gröna örterna ger jag er nu allt detta. 4Men kött som har kvar sitt liv, nämligen sitt blod, ska ni inte äta. 5Och för ert eget blod, alltså ert liv, ska jag kräva räkenskap. Jag ska utkräva det av alla djur, och likaså av människorna. Av var och en som dödar sin broder ska jag utkräva den människans liv. 6Den som spiller människoblod, hans blod ska utgjutas av människor, för Gud har gjort människan till sin avbild. 7Men var fruktsamma och föröka er. Väx till på jorden och föröka er på den.” 8Vidare sade Gud till Noa och hans söner: 9”Se, jag ska upprätta mitt förbund med er och era efterkommande efter er 10och med alla levande varelser som är hos er: fåglar, boskapsdjur och jordens alla vilda djur, alla som har gått ut ur arken, alla djur på jorden. 11Jag ska upprätta mitt förbund med er: Aldrig mer ska allt liv utrotas genom flodens vatten. Aldrig mer ska en flod komma och fördärva jorden.” 12Och Gud sade: ”Detta är tecknet på det förbund som jag för all framtid sluter med er och med alla levande varelser hos er: 13Min båge sätter jag i skyn, och den ska vara tecknet på förbundet mellan mig och jorden. 14När jag låter moln stiga upp över jorden och bågen syns i skyn 15ska jag tänka på mitt förbund, det som har slutits mellan mig och er och alla levande varelser, allt liv, och vattnet ska inte mer bli en flod som utplånar allt liv. 16När bågen syns i skyn och jag ser på den, ska jag tänka på det eviga förbundet mellan Gud och alla levande varelser, allt liv på jorden.” 17Och Gud sade till Noa: ”Detta är tecknet på det förbund som jag har upprättat mellan mig och allt liv på jorden.” 18Noas söner som gick ut ur arken var Sem, Ham och Jafet. Ham var far till Kanaan. 19Dessa tre var Noas söner och från dem har jordens alla folk spritt ut sig. 20Noa var jordbrukare och den förste som anlade en vingård. 21Men när han drack av vinet blev han berusad och låg blottad i sitt tält. 22Ham, Kanaans far, såg sin far naken och berättade det för sina båda bröder, som var utanför tältet. 23Men Sem och Jafet tog en mantel och lade den på sina axlar, gick baklänges in och täckte över sin fars nakna kropp. De vände bort ansiktet så att de inte såg sin fars nakenhet. 24När Noa vaknade upp ur ruset och fick veta vad hans yngste son hade gjort honom, sade han: 25”Förbannad ska Kanaan bli, en slavars slav åt sina bröder!” 26Han sade vidare: ”Välsignad är Herren, Sems Gud! Och Kanaan ska bli hans slav. 27Gud ska utvidga Jafet, han ska bo i Sems tält. Och Kanaan ska bli deras slav.” 28Noa levde trehundrafemtio år efter floden. 29Alltså blev Noas hela ålder niohundrafemtio år. Därefter dog han. IV. NOAS SÖNERS FORTSATTA HISTORIA 10:1-11:9
Kapitel 10
1Detta är Noas söners fortsatta historia, Sems, Hams och Jafets. Åt dem föddes söner efter floden. 2Jafets söner var Gomer, Magog, Madaj, Javan, Tubal, Meshek och Tiras. 3Gomers söner var Ashkenas, Rifat och Togarma. 4Javans söner var Elisha och Tarshish, kitteerna och dodaneerna. 5Från dessa har folken i hedningarnas kustområden spritt ut sig i sina länder, alla med sitt språk i sina stammar och folk. 6Hams söner var Kush, Misrajim, Put och Kanaan. 7Söner till Kush var Seba, Havila, Sabta, Raama och Sabteka. Raamas söner var Saba och Dedan. 8Kush blev far till Nimrod, som var den förste som fick stor makt på jorden. 9Han var en väldig jägare inför Herren. Därför brukar man säga: ”En väldig jägare inför Herren som Nimrod.” 10Hans rike hade sin början i Babel, Erek, Akkad och Kalne i Shinars land. 11Från det landet drog han sedan ut till Assyrien och byggde Nineve, Rehobot-Ir, Kela 12och Resen mellan Nineve och Kela. Detta är den stora staden. 13Misrajim blev far till ludeerna, anameerna, lehabeerna, naftuheerna, 14patroseerna, kasluheerna, den stam som filisteerna härstammar från, och kaftoreerna. 15Kanaan blev far till Sidon, som var hans förstfödde, och Het, 16vidare jebusiterna, amoreerna, girgasheerna, 17hiveerna, arkeerna, sineerna, 18arvadeerna, semareerna och hamateerna. Senare utbredde sig kananeernas släkter ytterligare 19så att deras område sträckte sig från Sidon mot Gerar ända till Gaza och mot Sodom, Gomorra, Adma och Sebojim ända till Lasha. 20Detta var Hams söner efter deras stammar och språk i deras länder och bland deras folk. 21Söner föddes också åt Sem, Jafets äldre bror, och han blev stamfar till alla Eber s söner. 22Sems söner var Elam, Assur, Arpakshad, Lud och Aram. 23Arams söner var Us, Hul, Geter och Mash. 24Arpakshad blev far till Shela och Shela blev far till Eber. 25Men åt Eber föddes två söner. Den ene hette Peleg, för under hans tid blev jorden uppdelad. Hans bror hette Joktan. 26Joktan blev far till Almodad, Shelef, Hasarmavet, Jera, 27Hadoram, Usal, Dikla, 28Obal, Abimael, Saba, 29Ofir, Havila och Jobab. Alla dessa var Joktans söner. 30De hade sina boplatser från Mesha mot Sefar, mot bergsområdet i öster. 31Detta var Sems söner efter deras stammar och språk i deras länder och efter deras folk. 32Detta var Noas söners stammar efter deras släktled i deras folk. Från dem har folken utbrett sig på jorden efter floden.
Kapitel 11
1Hela jorden hade ett enda språk och samma ord. 2Men när människorna bröt upp och drog österut, fann de en lågslätt i Shinars land och bosatte sig där. 3De sade till varandra: ”Kom, så slår vi tegel och bränner det!” Teglet använde de som sten, och som murbruk använde de jordbeck. 4Och de sade: ”Kom, så bygger vi oss en stad och ett torn med spetsen uppe i himlen! Låt oss göra oss ett namn, så att vi inte sprids ut över hela jorden.” 5Då steg Herren ner för att se på staden och tornet som människorna byggde. 6Herren sade: ”Se, de är ett enda folk och de har ett enda språk. Detta är deras första tilltag, och härefter ska ingenting vara omöjligt för dem vad de än beslutar sig för. 7Låt oss stiga ner och förbistra deras språk, så att den ene inte förstår vad den andre säger.” 8Så spred Herren ut dem därifrån över hela jorden, och de slutade bygga på staden. 9Den fick namnet Babel, eftersom Herren där förbistrade hela jordens språk, och därifrån spred han ut dem över hela jorden. V. SEMS FORTSATTA HISTORIA 11:10-26 10Detta är Sems fortsatta historia. När Sem var 100 år blev han far till Arpakshad, två år efter floden. 11Sedan Sem hade fått Arpakshad levde han 500 år och fick söner och döttrar. 12När Arpakshad var 35 år blev han far till Shela. 13Sedan Arpakshad hade fått Shela levde han 403 år och fick söner och döttrar. 14När Shela var 30 år blev han far till Eber. 15Sedan Shela hade fått Eber levde han 403 år och fick söner och döttrar. 16När Eber var 34 år blev han far till Peleg. 17Sedan Eber hade fått Peleg levde han 430 år och fick söner och döttrar. 18När Peleg var 30 år blev han far till Regu. 19Sedan Peleg hade fått Regu levde han 209 år och fick söner och döttrar. 20När Regu var 32 år blev han far till Serug. 21Sedan Regu hade fått Serug levde han 207 år och fick söner och döttrar. 22När Serug var 30 år blev han far till Nahor. 23Sedan Serug hade fått Nahor levde han 200 år och fick söner och döttrar. 24När Nahor var 29 år blev han far till Tera. 25Sedan Nahor hade fått Tera levde han 119 år och fick söner och döttrar. 26När Tera var 70 år blev han far till Abram, Nahor och Haran. VI. TERAS FORTSATTA HISTORIA 11:27-25:11 27Detta är Teras fortsatta historia. Tera blev far till Abram, Nahor och Haran. Och Haran blev far till Lot. 28Haran dog hos sin far Tera i sitt fädernesland, det kaldeiska Ur. 29Abram och Nahor tog sig hustrur. Abrams hustru hette Saraj, och Nahors hustru hette Milka. Hon var dotter till Haran, som var far till Milka och Jiska. 30Men Saraj var ofruktsam och hade inga barn. 31Och Tera tog med sig sin son Abram och sin sonson Lot, Harans son, och sin sonhustru Saraj, som var hustru till hans son Abram. De drog tillsammans ut från det kaldeiska Ur för att bege sig till Kanaans land. Men när de kom till Harran bosatte de sig där. 32Teras ålder blev tvåhundrafem år, och Tera dog i Harran.
Kapitel 12
1Herren sade till Abram: ”Gå ut från ditt land och din släkt och din fars hus och bege dig till det land som jag ska visa dig. 2Där ska jag göra dig till ett stort folk. Jag ska välsigna dig och göra ditt namn stort, och du ska bli en välsignelse. 3Jag ska välsigna dem som välsignar dig och förbanna den som förbannar dig. I dig ska jordens alla släkten bli välsignade.” 4Abram gav sig i väg som Herren hade sagt till honom, och Lot gick med honom. Abram var sjuttiofem år när han lämnade Harran. 5Han tog med sig sin hustru Saraj och sin brorson Lot, alla ägodelar och allt det folk de skaffat sig i Harran och gav sig av mot Kanaans land. När de kom till Kanaans land 6fortsatte Abram in i landet ända till Shekems område, till Mores terebint. På den tiden bodde kananeerna i landet. 7Och Herren uppenbarade sig för Abram och sade: ”Åt dina efterkommande ska jag ge detta land.” Då byggde han ett altare åt Herren som hade uppenbarat sig för honom. 8Därifrån drog han vidare till berget öster om Betel och slog upp sitt tält med Betel i väster och Ai i öster. Där byggde han ett altare åt Herren och åkallade Herrens namn. 9Sedan bröt Abram upp därifrån och drog sig allt längre söderut. 10Men det blev svält i landet, och Abram flyttade ner till Egypten för att bo där som främling, eftersom svälten var svår i landet. 11När han närmade sig Egypten, sade han till sin hustru Saraj: ”Jag vet ju att du är en vacker kvinna. 12När egyptierna får se dig kommer de att säga: Hon är hans hustru! Och så dödar de mig men låter dig leva. 13Säg därför att du är min syster, så går det bra för mig för din skull och jag får leva tack vare dig.” 14När Abram kom till Egypten, såg egyptierna att Saraj var en mycket vacker kvinna. 15Faraos hövdingar fick se henne och prisade henne inför farao, och hon fördes in i faraos palats. 16Och det gick bra för Abram för hennes skull. Han fick får, kor och åsnor, tjänare och tjänarinnor, åsneston och kameler. 17Men Herren lät farao och hans hus drabbas av svåra plågor för Abrams hustru Sarajs skull. 18Då kallade farao till sig Abram och sade: ”Vad har du gjort mot mig! Varför berättade du inte för mig att hon är din hustru? 19Varför sade du: Hon är min syster, så att jag tog henne till hustru? Här har du din hustru. Ta henne och gå!” 20Och farao befallde sina män att skicka i väg Abram med hans hustru och allt han ägde.
Kapitel 13
1Så bröt Abram upp från Egypten och begav sig till Negev med sin hustru och allt han ägde, och Lot var med honom. 2Abram var mycket rik på boskap och på silver och guld. 3Han färdades från lägerplats till lägerplats, från Negev ända till Betel, platsen där hans tält hade stått förut mellan Betel och Ai 4och där han förra gången hade rest ett altare. Där åkallade Abram Herrens namn. 5Lot, som följde med Abram, hade också får och kor och tält, 6och landet kunde inte livnära dem där de bodde i samma område. De hade så mycket boskap att de inte kunde bo tillsammans, 7och det uppstod tvister mellan Abrams och Lots herdar. Dessutom bodde kananeerna och perisseerna i landet vid den tiden. 8Då sade Abram till Lot: ”Inte ska det vara någon tvist mellan mig och dig eller mellan mina herdar och dina. Vi är ju bröder. 9Ligger inte hela landet öppet för dig? Skilj dig från mig. Vill du åt vänster så går jag åt höger, och vill du åt höger så går jag åt vänster.” 10Lot lyfte blicken och såg hela Jordanslätten, som överallt var rik på vatten. Innan Herren ödelade Sodom och Gomorra var den nämligen som en Herrens lustgård, som Egyptens land, ända till Soar. 11Och Lot valde hela Jordanslätten åt sig själv. Han bröt upp och drog österut, och de skildes från varandra. 12Abram bodde kvar i Kanaans land, och Lot bodde i städerna på slätten och drog med sina tält ända bort mot Sodom. 13Men Sodoms män var onda och stora syndare inför Herren. 14Herren sade till Abram efter att Lot hade skilt sig från honom: ”Lyft din blick och se dig omkring från den plats där du står, mot norr och söder, öster och väster. 15Hela det land som du ser ska jag ge åt dig och dina efterkommande för evig tid. 16Och jag ska låta dem bli som stoftet på jorden. Om någon kan räkna stoftet på jorden ska också dina efterkommande kunna räknas. 17Bryt upp och vandra omkring i landet i hela dess längd och bredd, för jag ska ge det åt dig.” 18Abram flyttade då sina tält och kom till Mamres terebintlund vid Hebron. Där bosatte han sig och byggde ett altare åt Herren.
Kapitel 14
1Vid den tid då Amrafel var kung i Shinar, Arjok kung i Ellasar, Kedorlaomer kung i Elam och Tidal kung över Gojim, 2förde dessa kungar krig mot Sodoms kung Bera, Gomorras kung Birsha, Admas kung Shinab, Sebojims kung Shemeber samt kungen i Bela, det vill säga Soar. 3Alla dessa förenade sig och tågade till Siddimsdalen där Döda havet nu ligger. 4I tolv år hade de varit under Kedorlaomer, men under det trettonde året hade de gjort uppror. 5Under det fjortonde året kom Kedorlaomer tillsammans med kungarna som var på hans sida, och de slog rafaeerna i Ashterot-Karnajim, suseerna i Ham, emeerna i Shave-Kirjatajim 6och horeerna på deras berg Seir och drev dem ända till El-Paran vid öknen. 7Sedan vände de om och kom till En-Mishpat, det vill säga Kadesh, och erövrade hela amalekiternas land. De slog också amoreerna som bodde i Hasason-Tamar. 8Sodoms kung drog då ut tillsammans med Gomorras kung, Admas kung, Sebojims kung och kungen i Bela, det vill säga Soar. De ställde upp sig till strid mot dem i Siddimsdalen, 9mot Elams kung Kedorlaomer, Gojims kung Tidal, Shinars kung Amrafel och Ellasars kung Arjok – fyra kungar mot fem. 10Men Siddimsdalen var full av jordbecksgropar. Sodoms och Gomorras kungar flydde och föll då ner i dem. De andra flydde till bergsbygden. 11Så tog man all egendom och alla livsmedel som fanns i Sodom och Gomorra och tågade bort. 12De tog också med sig Abrams brorson Lot och allt han ägde, eftersom han bodde i Sodom. 13Men en som lyckats fly kom och berättade detta för Abram, hebrén. Han bodde vid amorén Mamres terebintlund. Mamre var bror till Eshkol och Aner, och de var i förbund med Abram. 14När Abram hörde att hans släkting var tillfångatagen lät han sina mest erfarna män rycka ut, trehundraarton män som var födda i hans hus, och de förföljde fienderna ända till Dan. 15Han delade upp sitt folk och överföll dem med sina tjänare om natten, slog dem och förföljde dem ända till Hoba norr om Damaskus 16och tog tillbaka all egendom. Sin släkting Lot och hans ägodelar tog han också tillbaka, liksom kvinnorna och det övriga folket. 17När Abram hade kommit tillbaka efter att ha slagit Kedorlaomer och kungarna som var med honom, gick Sodoms kung ut för att möta honom i Shavedalen, det vill säga Kungadalen. 18Och Melkisedek, kungen i Salem, lät bära ut bröd och vin. Han var präst åt Gud den Högste, 19och han välsignade Abram och sade: ”Välsignad vare Abram av Gud den Högste, skapare av himmel och jord! 20Och välsignad vare Gud den Högste, som gett dina fiender i din hand!” Och Abram gav honom tionde av allt. 21Sodoms kung sade till Abram: ”Ge mig folket. Bytet kan du ta själv.” 22Men Abram svarade Sodoms kung: ”Jag lyfter min hand till Herren, till Gud den Högste, skapare av himmel och jord: 23Jag vill inte ta ens en tråd eller en sandalrem eller något annat av det som är ditt. Du ska inte kunna säga: Jag har gjort Abram rik. 24Jag vill inte ha något, det räcker med vad mina män har ätit och mina följeslagares andel. Aner, Eshkol och Mamre ska få sin del.”
Kapitel 15
1Därefter kom Herrens ord till Abram i en syn. Han sade: ”Var inte rädd, Abram. Jag är din sköld. Din lön ska bli mycket stor.” 2Men Abram sade: ”Herre Gud, vad ska du ge mig? Jag går ju bort barnlös, och arvinge till mitt hus är Elieser från Damaskus.” 3Och Abram fortsatte: ”Se, mig har du inte gett någon avkomling. Så det blir en av mitt husfolk som ärver mig.” 4Men Herrens ord kom till honom: ”Det är inte han som ska ärva dig. En som kommer från din egen kropp ska bli din arvinge.” 5Sedan förde han honom ut och sade: ”Se upp mot himlen och räkna stjärnorna, om du kan räkna dem.” Och han sade till honom: ”Så ska din avkomma bli.” 6Och Abram trodde på Herren, och han räknade honom det till rättfärdighet. 7Sedan sade han till honom: ”Jag är Herren, som har fört dig ut från det kaldeiska Ur för att ge dig detta land till arvedel.” 8Han svarade: ”Herre Gud, hur ska jag veta att jag kommer att ärva det?” 9Då sade han till honom: ”Hämta åt mig en treårig kviga, en treårig get, en treårig bagge, en turturduva och en ung duva.” 10Han hämtade alla dessa åt honom, styckade dem mitt itu och lade styckena mot varandra. Men fåglarna styckade han inte. 11Rovfåglar slog sig ner på de döda kropparna, men Abram drev bort dem. 12När solen höll på att gå ner föll en tung sömn över Abram. Då kom skräck och ett stort mörker över honom. 13Och Herren sade till Abram: ”Du ska veta att dina efterkommande ska bo som främlingar i ett land som inte är deras där man ska göra dem till slavar och förtrycka dem i fyrahundra år. 14Men det folk som gör dem till slavar ska jag döma. Sedan ska de dra ut med stora ägodelar. 15Men du själv ska gå till dina fäder i frid och bli begravd vid hög ålder. 16I fjärde släktledet ska de återvända hit, för amoreerna har ännu inte fyllt sina synders mått.” 17När solen hade gått ner och det blivit alldeles mörkt, syntes en rykande ugn med en brinnande fackla som gick fram mellan köttstyckena. 18På den dagen slöt Herren ett förbund med Abram och sade: ”Åt dina efterkommande ska jag ge detta land, från Egyptens flod ända till den stora floden, floden Eufrat: 19keniternas, kenisiternas, kadmoneernas, 20hetiternas, perisseernas, rafaeernas, 21amoreernas, kananeernas, girgasheernas och jebusiternas land.”
Kapitel 16
1Abrams hustru Saraj hade inte fött några barn åt honom. Men hon hade en egyptisk slavinna som hette Hagar. 2Och Saraj sade till Abram: ”Se, Herren har gjort mig ofruktsam. Gå in till min slavinna. Kanske kan jag få barn genom henne.” Och Abram lyssnade till Sarajs ord. 3När Abram hade bott tio år i Kanaans land, tog hans hustru Saraj sin egyptiska slavinna Hagar och gav henne till hustru åt sin man Abram. 4Han gick in till Hagar och hon blev havande. Men när hon märkte att hon var havande, började hon förakta sin husmor. 5Då sade Saraj till Abram: ”Den kränkning jag utsätts för ska komma över dig. Jag lade själv min slavinna i din famn, men när hon märkte att hon var havande började hon förakta mig. Herren får döma mellan mig och dig.” 6Abram sade till Saraj: ”Se, din slavinna är i din hand. Gör med henne som du finner bäst.” När Saraj då bestraffade henne, flydde hon bort från henne. 7Men Herrens ängel fann henne vid en vattenkälla i öknen, den källa som ligger vid vägen till Shur. 8Han sade: ”Hagar, Sarajs slavinna, varifrån kommer du och vart går du?” Hon svarade: ”Jag är på flykt från min husmor Saraj.” 9Då sade Herrens ängel till henne: ”Gå tillbaka till din husmor och ödmjuka dig under henne.” 10Och Herrens ängel fortsatte: ”Jag ska göra dina efterkommande så talrika att man inte kan räkna dem.” 11Sedan sade Herrens ängel till henne: ”Se, du är havande, och du ska föda en son. Du ska kalla honom Ismael, för Herren har hört hur du har lidit. 12Han ska vara som en vildåsna. Hans hand ska vara mot alla och allas hand mot honom. Och han ska bo mitt emot alla sina bröder.” 13Och hon gav ett namn åt Herren som hade talat med henne. Hon sade: ”Du är den Gud som ser mig”, för hon tänkte: ”Har jag här fått se en skymt av honom som ser mig?” 14Därför kallar man brunnen Beer-Lahaj-Roi. Den ligger mellan Kadesh och Bered. 15Hagar födde en son åt Abram. Och Abram gav sonen som Hagar fött namnet Ismael. 16Abram var åttiosex år när Hagar födde Ismael åt honom.
Kapitel 17
1När Abram var nittionio år uppenbarade sig Herren för honom och sade: ”Jag är Gud den Allsmäktige. Vandra inför mig och var fullkomlig. 2Jag ska upprätta mitt förbund mellan mig och dig, och jag ska föröka dig mycket.” 3Då föll Abram ner på sitt ansikte, och Gud sade till honom: 4”Se, detta är mitt förbund med dig: Du ska bli far till många folk. 5Därför ska du inte mer heta Abram, utan ditt namn ska vara Abraham, för jag har gjort dig till far för många folk. 6Jag ska göra dig mycket fruktsam och låta folkslag komma från dig, och kungar ska utgå från dig. 7Och jag ska upprätta mitt förbund mellan mig och dig och dina efterkommande från släkte till släkte, ett evigt förbund. Jag ska vara din Gud och dina efterkommandes Gud. 8Det land där du bor som främling, hela Kanaans land, ska jag ge åt dig och dina efterkommande som egendom för evigt. Och jag ska vara deras Gud.” 9Sedan sade Gud till Abraham: ”Du ska hålla mitt förbund, du och dina efterkommande från släkte till släkte. 10Och detta är det förbund mellan mig och dig och dina efterkommande som ni ska hålla: Alla av manligt kön hos er ska omskäras. 11Ni ska skära bort er förhud, och det ska vara tecknet på förbundet mellan mig och er. 12I generation efter generation ska ni omskära alla av manligt kön bland er när de är åtta dagar gamla, både den som är född i huset och den som köpts för pengar från främmande folk och som inte är din ättling. 13Den som är född i ditt hus och den som du köpt för pengar ska omskäras. Mitt förbund ska vara på ert kött som ett evigt förbund. 14Men en oomskuren, en av manligt kön som inte fått förhuden bortskuren, han ska utrotas från sitt folk. Han har brutit mitt förbund.” 15Och Gud sade till Abraham: ”Din hustru Saraj ska du inte mer kalla Saraj, utan hennes namn ska vara Sara. 16Jag ska välsigna henne och ge dig en son också med henne. Jag ska välsigna henne så att folkslag och kungar över folk ska komma från henne.” 17Då föll Abraham ner på sitt ansikte, men han log och sade för sig själv: ”Ska det födas barn åt en man som är hundra år? Och ska Sara föda barn, hon som är nittio år?” 18Och Abraham sade till Gud: ”Låt bara Ismael få leva inför dig!” 19Men Gud sade: ”Nej, din hustru Sara ska föda en son åt dig, och du ska ge honom namnet Isak. Jag ska upprätta mitt förbund med honom, som ett evigt förbund med hans avkomma efter honom. 20Men också när det gäller Ismael har jag hört din bön. Jag ska välsigna honom och göra honom fruktsam och föröka honom mycket. Han ska bli far till tolv hövdingar, och jag ska göra honom till ett stort folk. 21Men mitt förbund ska jag upprätta med Isak, honom som Sara ska föda åt dig vid denna tid nästa år.” 22När Gud hade talat färdigt med Abraham steg han upp från honom. 23Samma dag tog Abraham sin son Ismael och alla som var födda i hans hus och alla som var köpta för pengar, alla av manligt kön bland hans husfolk, och skar bort deras förhud så som Gud hade sagt till honom. 24Abraham var nittionio år när han blev omskuren, 25och hans son Ismael var tretton år när han blev omskuren. 26På samma dag blev Abraham och hans son Ismael omskurna. 27Och alla männen i hans hus, både de som var födda i huset och de som var köpta för pengar från främmande folk, blev omskurna tillsammans med honom.
Kapitel 18
1Herren uppenbarade sig för Abraham vid Mamres terebintlund, där han satt vid tältöppningen när dagen var som hetast. 2Han såg upp, och se, tre män stod framför honom. När han fick syn på dem, skyndade han ut från tältöppningen för att möta dem. Han bugade sig till jorden 3och sade: ”Herre, om jag har funnit nåd för dina ögon så gå inte förbi din tjänare. 4Låt mig hämta lite vatten så att ni kan tvätta era fötter och vila er under trädet. 5Jag ska också hämta lite bröd så att ni kan styrka er innan ni går vidare, när ni nu har vägen förbi er tjänare.” De sade: ”Ja, gör som du sagt.” 6Abraham skyndade sig in i tältet till Sara och sade: ”Skynda dig, ta tre sea-mått fint mjöl! Knåda det och baka brödkakor.” 7Själv sprang Abraham bort till boskapen och tog en späd och fin ungkalv och gav den åt sin tjänare, som skyndade sig att laga till den. 8Sedan tog han gräddmjölk, sötmjölk och kalven han låtit laga till och satte fram det åt dem. Och han stod hos dem under trädet medan de åt. 9Sedan frågade de honom: ”Var är din hustru Sara?” Han svarade: ”Där inne i tältet.” 10Då sade han: ”Jag kommer tillbaka till dig nästa år vid denna tid, och se, då ska din hustru Sara ha en son.” Detta hörde Sara där hon stod i tältöppningen bakom honom. 11Men Abraham och Sara var gamla och hade nått hög ålder, och Sara hade inte längre det som kvinnor brukar ha. 12Sara log inom sig och tänkte: ”Ska jag få känna åtrå när jag är utsliten och min herre är gammal?” 13Herren sade till Abraham: ”Varför log Sara och tänkte: Ska jag föda barn, jag som är så gammal? 14Skulle något vara omöjligt för Herren? Vid den bestämda tiden nästa år kommer jag tillbaka till dig, och då ska Sara ha en son.” 15Då nekade Sara och sade: ”Jag log inte”, för hon blev rädd. Men han sade: ”Jo, du log.” 16När männen bröt upp därifrån såg de ner mot Sodom, och Abraham följde dem en bit på vägen. 17Då sade Herren : ”Kan jag dölja för Abraham vad jag tänker göra? 18Abraham ska ju bli ett stort och mäktigt folk, och i honom ska jordens alla folk bli välsignade. 19Jag har utvalt honom för att han ska befalla sina barn och efterkommande att hålla sig till Herrens väg och handla rätt och rättfärdigt, så att Herren kan uppfylla sina löften till Abraham.” 20Sedan sade Herren : ”Ropet över Sodom och Gomorra är starkt och deras synd är mycket svår. 21Därför tänker jag gå ner och se om de har gjort så som i ropet som har nått mig. Om det inte är så, vill jag veta det.” 22Männen vände sig därifrån och gick mot Sodom, men Abraham stod kvar inför Herren. 23Och Abraham gick närmare och sade: ”Ska du förgöra den rättfärdige tillsammans med den ogudaktige? 24Kanske finns det femtio rättfärdiga i staden. Ska du då utplåna den och inte skona orten för de femtio rättfärdigas skull som finns där? 25Aldrig att du skulle göra så, att låta den rättfärdige dö med den ogudaktige. Då skulle den rättfärdige få det som den ogudaktige. Aldrig! Skulle inte han som är hela jordens domare göra det som är rätt?” 26Herren sade: ”Om jag finner femtio rättfärdiga inne i Sodom, ska jag skona hela orten för deras skull.” 27Abraham tog åter till orda och sade: ”Jag har vågat tala till Herren trots att jag är stoft och aska. 28Kanske fattas det fem i de femtio rättfärdiga. Ska du då på grund av dessa fem förgöra hela staden?” Han svarade: ”Om jag finner fyrtiofem där, ska jag inte förgöra den.” 29Men Abraham fortsatte att tala till honom: ”Kanske finns det fyrtio där.” Han svarade: ”För dessa fyrtios skull ska jag inte göra det.” 30Då sade han: ”Herre, bli inte vred om jag talar en gång till. Kanske finns det trettio där.” Han svarade: ”Om jag finner trettio där, ska jag inte göra det.” 31Men han sade: ”Jag har vågat tala till Herren. Kanske finns det tjugo där.” Han svarade: ”För dessa tjugos skull ska jag inte förgöra den.” 32Då sade han: ”Herre, bli inte vred om jag talar bara en sista gång: Kanske finns det tio där.” Han svarade: ”För dessa tios skull ska jag inte förgöra den.” 33När Herren hade talat färdigt med Abraham gick han därifrån, och Abraham återvände hem.
Kapitel 19
1På kvällen kom de två änglarna till Sodom, och Lot satt då i Sodoms port. När Lot fick se dem reste han sig för att möta dem, och han föll ner med ansiktet mot jorden 2och sade: ”Mina herrar, kom med till er tjänares hus. Tvätta era fötter och stanna över natten. Sedan kan ni fortsätta er färd tidigt i morgon.” De svarade: ”Nej, vi stannar på torget över natten.” 3Men han bad dem så enträget att de vek av och kom in i hans hus. Han ordnade en festmåltid åt dem och bakade osyrat bröd, och de åt. 4Innan de hade lagt sig omringades huset av männen i staden, Sodoms män, både unga och gamla, allt folket utan undantag. 5De ropade på Lot och sade till honom: ”Var är männen som kom till dig i natt? Skicka ut dem till oss så att vi får ligga med dem.” 6Då gick Lot ut till dem i porten, stängde dörren efter sig 7och sade: ”Mina bröder, gör inte så illa! 8Jag har två döttrar som aldrig har legat med någon man. Låt mig skicka ut dem till er, så kan ni göra vad ni vill med dem. Gör bara inte något mot de här männen, eftersom de har kommit i skydd under mitt tak.” 9Men de svarade: ”Flytta på dig!” De sade vidare: ”Han har kommit hit som främling, och nu vill han bli vår domare! Nu ska vi göra mer ont mot dig än mot dem.” Och de trängde sig med våld mot Lot och stormade fram för att spränga dörren. 10Då räckte männen ut sina händer och drog in Lot till sig i huset och stängde dörren. 11Männen utanför huset slog de med blindhet, både små och stora, så att de förgäves försökte finna dörren. 12Sedan sade de till Lot: ”Har du några mer här? Någon svärson, söner, döttrar eller någon annan i staden som tillhör dig? För bort dem från den här platsen, 13för vi ska förgöra den. Deras rop har blivit så starkt inför Herren att Herren har sänt oss hit för att förgöra den.” 14Då gick Lot ut och talade med sina svärsöner, de som skulle få hans döttrar, och sade: ”Bryt upp! Ta er ut från den här platsen, för Herren tänker förgöra staden.” Men hans svärsöner trodde att han skämtade. 15När gryningen kom skyndade änglarna på Lot och sade: ”Bryt upp, ta med dig din hustru och dina båda döttrar som är här, så att du inte går under genom stadens synd.” 16När Lot dröjde tog männen hans hand, hans hustrus hand och hans båda döttrars händer, för Herren ville skona honom. De förde ut honom, och först när de var utanför staden släppte de honom. 17När de hade fört ut dem, sade en av dem: ”Fly för livet! Se dig inte tillbaka och stanna inte någonstans på slätten. Fly till bergen så att du inte går under.” 18Men Lot sade till dem: ”O nej, Herre. 19Din tjänare har ju funnit nåd för dina ögon, och du har visat din stora godhet mot mig genom att rädda mitt liv. Men jag kan inte fly upp till bergen, för då kan olyckan hinna ifatt mig så att jag dör. 20Se, staden där borta ligger nära. Det är lätt att fly dit och den är liten. Låt mig fly dit, så att jag får leva. Den är ju så liten.” 21Då svarade han honom: ”Jag ska göra som du vill också i det här. Jag ska inte omstörta staden du talar om. 22Men skynda dig att fly dit, för jag kan inte göra något förrän du är där.” Därför fick staden namnet Soar. 23Solen hade gått upp över jorden när Lot kom till Soar. 24Då lät Herren svavel och eld regna ner från himlen, från Herren, över Sodom och Gomorra. 25Han ödelade dessa städer, hela slätten, alla som bodde i städerna och det som växte på marken. 26Men Lots hustru som följde efter honom såg sig tillbaka, och hon blev en saltstod. 27Tidigt nästa morgon gick Abraham till den plats där han hade stått inför Herren 28och såg ner över Sodom och Gomorra och hela slättlandet. Då såg han rök stiga upp från landet, som röken från en smältugn. 29När Gud ödelade städerna på slätten tänkte han på Abraham och lät Lot komma undan förödelsen, när han omstörtade städerna där Lot hade bott. 30Lot drog ut från Soar upp till bergsbygden och bosatte sig där med sina båda döttrar, för han vågade inte bo kvar i Soar. Han bodde med sina båda döttrar i en grotta. 31Då sade den äldre till den yngre: ”Vår far är gammal och det finns ingen man i landet som kan gå in till oss som man gör överallt på jorden. 32Kom, vi ser till att vår far dricker vin, och sedan ligger vi med honom så att vi får barn genom vår far.” 33Så gav de sin far vin att dricka den natten, och den äldre gick in och låg med honom. Han märkte inte när hon lade sig och inte heller när hon steg upp. 34Nästa dag sade den äldre till den yngre: ”Jag låg med far i natt. Nu ser vi till att han dricker vin i natt också, och sedan går du in och ligger med honom så att vi får barn genom vår far.” 35Så gav de sin far vin att dricka också den natten, och den yngre låg med honom. Han märkte inte när hon lade sig och inte heller när hon steg upp. 36Och båda Lots döttrar blev havande genom sin far. 37Den äldre födde en son som hon gav namnet Moab. Han är stamfar till de nuvarande moabiterna. 38Den yngre födde också en son som hon gav namnet Ben-Ammi. Han är stamfar till de nuvarande ammoniterna.