Första Moseboken 1–35

Kapitel 1

¹I begynnelsen skapade Gud himmel och jord. ²Jorden var öde och tom, och mörker var över djupet. Och Guds Ande svävade över vattnet. ³Gud sade: ”Varde ljus!” Och det blev ljus. ⁴Gud såg att ljuset var gott, och han skilde ljuset från mörkret. ⁵Gud kallade ljuset dag, och mörkret kallade han natt. Och det blev afton och det blev morgon, den första dagen. ⁶Gud sade: ”Mitt i vattnet ska finnas ett valv som skiljer vatten från vatten.” ⁷Gud gjorde valvet och skilde vattnet under valvet från vattnet över valvet. Och det blev så. ⁸Gud kallade valvet himmel. Och det blev afton och det blev morgon, den andra dagen. ⁹Gud sade: ”Vattnet under himlen ska samlas till en enda plats så att det torra blir synligt.” Och det blev så. ¹⁰Gud kallade det torra land, och vattensamlingen kallade han hav. Och Gud såg att det var gott. ¹¹Gud sade: ”Jorden ska frambringa grönska, fröbärande örter och fruktträd, som bär frukt med frö efter sina slag på jorden.” Och det blev så. ¹²Jorden frambringade grönska, fröbärande örter efter sina slag och träd som bär frukt med frö efter sina slag. Och Gud såg att det var gott. ¹³Och det blev afton och det blev morgon, den tredje dagen. ¹⁴Gud sade: ”På himlavalvet ska finnas ljus som skiljer dagen från natten. De ska vara tecken som utmärker högtider, dagar och år, ¹⁵och de ska vara ljus på himlavalvet som lyser över jorden.” Och det blev så. ¹⁶Gud gjorde de två stora ljusen, det större att härska över dagen och det mindre att härska över natten, och likaså stjärnorna. ¹⁷Han satte dem på himlavalvet till att lysa över jorden, ¹⁸att härska över dagen och natten och att skilja ljuset från mörkret. Och Gud såg att det var gott. ¹⁹Och det blev afton och det blev morgon, den fjärde dagen. ²⁰Gud sade: ”Vattnet ska vimla av levande varelser, och fåglar ska flyga över jorden på himlavalvet.” ²¹Och Gud skapade de stora havsdjuren och alla levande varelser som rör sig och som vattnet vimlar av, alla efter deras slag, och alla bevingade fåglar efter deras slag. Och Gud såg att det var gott. ²²Gud välsignade dem och sade: ”Var fruktsamma och föröka er och uppfyll vattnet i haven. Och fåglarna ska föröka sig på jorden.” ²³Och det blev afton och det blev morgon, den femte dagen. ²⁴Gud sade: ”Jorden ska frambringa levande varelser efter deras slag, boskapsdjur, kräldjur och jordens vilda djur efter deras slag.” Och det blev så. ²⁵Gud gjorde jordens vilda djur efter deras slag, boskapsdjuren efter deras slag och markens alla kräldjur efter deras slag. Och Gud såg att det var gott. ²⁶Gud sade: ”Låt oss göra människor till vår avbild, lika oss. De ska råda över havets fiskar och himlens fåglar, över boskapsdjuren och hela jorden och alla kräldjur som rör sig på jorden.” ²⁷Och Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne, till man och kvinna skapade han dem. ²⁸Och Gud välsignade dem och sade till dem: ”Var fruktsamma och föröka er, uppfyll jorden och lägg den under er. Råd över havets fiskar, himlens fåglar och alla djur som rör sig på jorden.” ²⁹Och Gud sade: ”Se, jag ger er alla fröbärande örter på hela jorden och alla träd med frukt som har frö. Det ska ni ha till föda. ³⁰Och åt jordens alla djur, åt himlens alla fåglar och allt som krälar på jorden, allt som har liv, ger jag alla gröna örter till föda.” Och det blev så. ³¹Gud såg på allt som han hade gjort, och se, det var mycket gott. Och det blev afton och det blev morgon, den sjätte dagen.

Kapitel 2

¹Så fullbordades himlen och jorden med hela sin härskara. ²På sjunde dagen hade Gud fullbordat sitt skapelseverk, och han vilade på sjunde dagen från hela det verk som han gjort. ³Och Gud välsignade den sjunde dagen och helgade den, för på den dagen vilade han från hela sitt verk som han hade skapat och gjort. I. HIMLENS OCH JORDENS FORTSATTA HISTORIA 2:4-4:26 ⁴Detta är himlens och jordens fortsatta historia sedan de skapats, när Herren Gud hade gjort jord och himmel. ⁵Markens alla buskar fanns ännu inte på jorden och markens alla örter hade ännu inte vuxit upp, för Herren Gud hade inte låtit det regna på jorden och det fanns ingen människa som kunde bruka den. ⁶Men en dimma kom upp ur jorden och vattnade hela marken. ⁷Och Herren Gud formade människan av jord från marken och blåste in livsande i hennes näsa. Så blev människan en levande varelse. ⁸Herren Gud planterade en lustgård i Eden, österut, och satte där människan som han hade format. ⁹Och Herren Gud lät alla slags träd växa upp ur marken, ljuvliga att se på och goda att äta av. Mitt i lustgården satte han livets träd och trädet med kunskap om gott och ont. ¹⁰Från Eden gick det ut en flod som vattnade lustgården och sedan delade sig i fyra huvudgrenar. ¹¹Den första heter Pishon. Det är den som flyter runt hela landet Havila, där det finns guld. ¹²Guldet i det landet är gott, och där finns också bdelliumharts och onyxsten. ¹³Den andra floden heter Gihon. Det är den som flyter runt hela landet Kush. ¹⁴Den tredje floden heter Tigris. Det är den som flyter öster om Assur. Den fjärde floden är Eufrat. ¹⁵Herren Gud tog mannen och satte honom i Edens lustgård för att odla och bevara den. ¹⁶Och Herren Gud gav mannen denna befallning: ”Du kan äta fritt av alla träd i lustgården, ¹⁷men av trädet med kunskap om gott och ont ska du inte äta, för den dag du äter av det ska du döden dö.” ¹⁸Herren Gud sade: ”Det är inte bra att mannen är ensam. Jag ska göra en medhjälpare åt honom, en som är hans like.” ¹⁹Herren Gud hade format alla markens djur och himlens alla fåglar av jord. Han förde fram dem till mannen för att se vad han skulle kalla dem. Så som mannen kallade varje levande varelse, så blev dess namn. ²⁰Och mannen gav namn åt alla boskapsdjur, åt himlens fåglar och markens alla vilda djur. Men åt Adam fanns ingen medhjälpare som var hans like. ²¹Då lät Herren Gud en tung sömn falla över mannen. När han hade somnat, tog han ut ett av hans revben och fyllde dess plats med kött. ²²Och Herren Gud byggde en kvinna av revbenet som han tagit från mannen och förde fram henne till honom. ²³Då sade mannen: ”Äntligen! Hon är ben av mina ben och kött av mitt kött. Hon ska heta kvinna, för av man är hon tagen.” ²⁴Därför ska en man lämna sin far och sin mor och hålla sig till sin hustru, och de ska bli ett kött. ²⁵Och mannen och hans hustru var båda nakna utan att vara blyga för varandra.

Kapitel 3

¹Men ormen var listigare än alla markens djur som Herren Gud hade gjort. Han sade till kvinnan: ”Har Gud verkligen sagt att ni inte får äta av alla träd i lustgården?” ²Kvinnan svarade ormen: ”Vi får äta av frukten från träden i lustgården, ³men om frukten på trädet mitt i lustgården har Gud sagt: Ät inte av den och rör inte vid den, för då kommer ni att dö.” ⁴Då sade ormen till kvinnan: ”Ni ska visst inte dö! ⁵Men Gud vet att den dag ni äter av den kommer era ögon att öppnas, och ni blir som Gud med kunskap om gott och ont.” ⁶Och kvinnan såg att trädet var gott att äta av och en fröjd för ögat. Trädet var lockande eftersom det gav förstånd, och hon tog av frukten och åt. Hon gav också till sin man som var med henne, och han åt. ⁷Då öppnades ögonen på dem båda, och de märkte att de var nakna. Och de fäste ihop fikonlöv och gjorde sig höftskynken. ⁸Vid kvällsbrisen hörde de Herren Gud vandra i lustgården. Och mannen och hans hustru gömde sig för Herren Guds ansikte bland lustgårdens träd. ⁹Men Herren Gud kallade på mannen och sade till honom: ”Var är du?” ¹⁰Han svarade: ”Jag hörde ljudet av dig i lustgården och blev rädd eftersom jag är naken. Därför gömde jag mig.” ¹¹Då sade han: ”Vem har berättat för dig att du är naken? Har du ätit av trädet som jag förbjöd dig att äta av?” ¹²Mannen svarade: ”Kvinnan som du satte vid min sida, hon gav mig av trädet och jag åt.” ¹³Då sade Herren Gud till kvinnan: ”Vad är det du har gjort?” Kvinnan svarade: ”Ormen förledde mig och jag åt.” ¹⁴Då sade Herren Gud till ormen: ”Eftersom du gjort detta, ska du vara förbannad bland alla boskapsdjur och vilda djur. På din buk ska du gå, och jord ska du äta så länge du lever. ¹⁵Jag ska sätta fiendskap mellan dig och kvinnan och mellan din avkomma och hennes avkomma. Han ska krossa ditt huvud och du ska hugga honom i hälen.” ¹⁶Till kvinnan sade han: ”Jag ska göra din möda stor när du blir havande. Med smärta ska du föda dina barn. Till din man ska din åtrå vara, och han ska råda över dig.” ¹⁷Till Adam sade han: ”Du lyssnade på din hustru och åt av trädet som jag befallde dig att inte äta av. Därför ska marken vara förbannad för din skull. Med möda ska du livnära dig av den så länge du lever. ¹⁸Törne och tistel ska den bära åt dig, och du ska äta av markens örter. ¹⁹I ditt anletes svett ska du äta ditt bröd tills du vänder åter till jorden, för av den är du tagen. Jord är du, och jord ska du åter bli.” ²⁰Mannen gav sin hustru namnet Eva, för hon blev mor till allt levande. ²¹Och Herren Gud gjorde kläder av skinn åt Adam och hans hustru och klädde dem. ²²Herren Gud sade: ”Se, människan har blivit som en av oss med kunskap om gott och ont. Nu får hon inte räcka ut handen och ta även av livets träd och så äta och leva för evigt.” ²³Och Herren Gud skickade bort dem från Edens lustgård för att bruka jorden som de tagits från. ²⁴Han drev ut människan, och öster om Edens lustgård satte han keruberna och det flammande svärdets lågor för att bevaka vägen till livets träd.

Kapitel 4

¹Mannen låg med sin hustru Eva, och hon blev havande och födde Kain. Då sade hon: ”Jag har fått en man från Herren.” ²Hon födde en son till, Abel, Kains bror. Abel blev herde och Kain blev jordbrukare. ³Efter en tid hände sig att Kain bar fram en offergåva åt Herren av markens gröda. ⁴Även Abel bar fram sin gåva av det förstfödda i sin hjord, av djurens fett. Och Herren såg till Abel och hans offer, ⁵men till Kain och hans offer såg han inte. Då blev Kain mycket vred och hans blick blev mörk. ⁶Och Herren sade till Kain: ”Varför är du vred och varför är din blick så mörk? ⁷Är det inte så att om du gör det som är gott, ser du frimodigt upp, men om du inte gör det som är gott, då lurar synden vid dörren. Den har begär till dig, men du ska råda över den.” ⁸Kain talade med sin bror Abel, och medan de var ute på marken överföll Kain sin bror och dödade honom. ⁹Och Herren sade till Kain: ”Var är din bror Abel?” Han svarade: ”Jag vet inte. Ska jag hålla reda på min bror?” ¹⁰Då sade han: ”Vad har du gjort? Hör, din brors blod ropar till mig från marken! ¹¹Nu är du förbannad mer än den jord som har öppnat sin mun för att ta emot din brors blod av din hand. ¹²När du brukar jorden ska den inte längre ge dig sin gröda. Kringflackande och hemlös ska du vara på jorden.” ¹³Kain sade då till Herren : ”Mitt brott är för stort för att förlåtas. ¹⁴Se, i dag driver du mig bort från åkerjorden, och jag är dold för ditt ansikte. Rotlös och hemlös blir jag på jorden, och vem som helst som möter mig kan döda mig.” ¹⁵Men Herren sade till honom: ”Kain ska bli hämnad sju gånger om, vem som än dödar honom.” Och Herren satte ett tecken på Kain så att ingen som mötte honom skulle döda honom. ¹⁶Så gick Kain bort från Herrens ansikte och bosatte sig i landet Nod, öster om Eden. ¹⁷Kain låg med sin hustru, och hon blev havande och födde Henok. Och Kain byggde en stad och kallade den Henok efter sin son. ¹⁸Åt Henok föddes Irad, och Irad blev far till Mehujael. Mehujael blev far till Metushael, och Metushael blev far till Lemek. ¹⁹Lemek tog sig två hustrur, den ena hette Ada och den andra Silla. ²⁰Ada födde Jabal. Han blev stamfar till dem som bor i tält och är boskapsskötare. ²¹Hans bror hette Jubal. Han blev stamfar till alla dem som spelar harpa och flöjt. ²²Silla födde också en son, Tubal-Kain. Han var smed och gjorde alla slags redskap av koppar och järn. Tubal-Kains syster hette Naama. ²³Lemek sade till sina hustrur: ”Ada och Silla, hör på mig! Ni Lemeks hustrur, lyssna till mina ord: Jag dödar en man för ett sår och en ung man för ett blåmärke. ²⁴Om Kain blir hämnad sju gånger, blir Lemek det sjuttiosju gånger.” ²⁵Adam låg återigen med sin hustru, och hon födde en son som hon gav namnet Set. Hon sade: ”Gud har gett mig en annan avkomling i stället för Abel, eftersom Kain dödade honom.” ²⁶Också Set fick en son och han gav honom namnet Enosh. Vid den tiden började man åkalla Herrens namn. II. ADAMS FORTSATTA HISTORIA 5:1-6:8

Kapitel 5

¹Detta är boken om Adams fortsatta historia. När Gud skapade människor gjorde han dem lika Gud. ²Till man och kvinna skapade han dem. Han välsignade dem och gav dem namnet människa den dag de skapades. ³När Adam var 130 år fick han en son som var lik honom, hans avbild. Han gav honom namnet Set. ⁴Sedan Adam fått Set, levde han 800 år och fick söner och döttrar. ⁵Adams hela ålder – den tid han levde – blev 930 år. Därefter dog han. ⁶När Set var 105 år blev han far till Enosh. ⁷Sedan Set hade fått Enosh levde han 807 år och fick söner och döttrar. ⁸Sets hela ålder blev alltså 912 år. Därefter dog han. ⁹När Enosh var 90 år blev han far till Kenan. ¹⁰Sedan Enosh hade fått Kenan levde han 815 år och fick söner och döttrar. ¹¹Enoshs hela ålder blev alltså 905 år. Därefter dog han. ¹²När Kenan var 70 år blev han far till Mahalalel. ¹³Sedan Kenan hade fått Mahalalel levde han 840 år och fick söner och döttrar. ¹⁴Kenans hela ålder blev alltså 910 år. Därefter dog han. ¹⁵När Mahalalel var 65 år blev han far till Jered. ¹⁶Sedan Mahalalel hade fått Jered levde han 830 år och fick söner och döttrar. ¹⁷Mahalalels hela ålder blev alltså 895 år. Därefter dog han. ¹⁸När Jered var 162 år blev han far till Henok. ¹⁹Sedan Jered hade fått Henok levde han 800 år och fick söner och döttrar. ²⁰Jereds hela ålder blev alltså 962 år. Därefter dog han. ²¹När Henok var 65 år blev han far till Metushela. ²²Och sedan Henok hade fått Metushela vandrade han med Gud i 300 år och fick söner och döttrar. ²³Henoks hela ålder blev alltså 365 år. ²⁴Sedan Henok så hade vandrat med Gud fann man honom inte mer, för Gud hade hämtat honom. ²⁵När Metushela var 187 år blev han far till Lemek. ²⁶Sedan Metushela hade fått Lemek levde han 782 år och fick söner och döttrar. ²⁷Metushelas hela ålder blev alltså 969 år. Därefter dog han. ²⁸När Lemek var 182 år fick han en son. ²⁹Han gav honom namnet Noa, för han sade: ”Han ska trösta oss under vårt arbete och våra händers möda, när vi brukar jorden som Herren har förbannat.” ³⁰Sedan Lemek hade fått Noa levde han 595 år och fick söner och döttrar. ³¹Lemeks hela ålder blev alltså 777 år. Därefter dog han. ³²När Noa var 500 år blev han far till Sem, Ham och Jafet.

Kapitel 6

¹När människorna började föröka sig på jorden och döttrar föddes åt dem, ²såg Guds söner att människornas döttrar var vackra, och de tog till hustrur alla de ville ha. ³Då sade Herren : ”Min Ande ska inte bli kvar i människorna för alltid på grund av deras förvillelse. De är kött och deras tid ska vara hundratjugo år.” ⁴Vid denna tid, då Guds söner gick in till människornas döttrar och dessa födde barn åt dem, och även senare, levde våldsverkarna på jorden. Detta var forntidens väldiga män som var så ryktbara. ⁵Och Herren såg att människornas ondska var stor på jorden och att deras hjärtans alla tankar och avsikter ständigt var alltigenom onda. ⁶Då sörjde Herren att han hade gjort människorna på jorden, och han var bedrövad i sitt hjärta. ⁷Herren sade: ”Människorna som jag har skapat ska jag utplåna från jordens yta – både människor och fyrfotadjur, kräldjur och himlens fåglar. Jag sörjer att jag har gjort dem.” ⁸Men Noa hade funnit nåd inför Herrens ögon. III. NOAS FORTSATTA HISTORIA 6:9-9:29 ⁹Detta är Noas fortsatta historia. Noa var en rättfärdig man och fullkomlig bland sina samtida. Han vandrade med Gud. ¹⁰Och Noa blev far till tre söner, Sem, Ham och Jafet. ¹¹Men jorden blev mer och mer fördärvad inför Gud och full av våld. ¹²Gud såg på jorden, och se, den var fördärvad, eftersom alla människor levde i fördärv på jorden. ¹³Då sade Gud till Noa: ”Jag har bestämt mig för att göra slut på allt levande, för jorden är full av våld på grund av dem. Se, jag ska förgöra dem tillsammans med jorden. ¹⁴Gör dig en ark av goferträ, inred den med kamrar och bestryk den med jordbeck både på insidan och utsidan. ¹⁵Så ska du göra arken: Den ska vara trehundra alnar lång, femtio alnar bred och trettio alnar hög. ¹⁶Högst upp ska du göra en öppning för ljuset, en aln hög, runt hela arken. En dörr till arken ska du sätta på sidan. Du ska inreda den så att den får en undervåning, en mellanvåning och en övervåning. ¹⁷Se, jag ska låta floden komma med vatten över jorden för att förgöra alla varelser under himlen som har livsande. Allt på jorden ska förgås. ¹⁸Men med dig vill jag upprätta mitt förbund. Du ska gå in i arken med dina söner, din hustru och dina sonhustrur. ¹⁹Av allt levande, av alla varelser, ska du föra in ett par i arken för att de ska överleva tillsammans med dig. Hankön och honkön ska det vara. ²⁰Av fåglarna efter deras slag, av fyrfotadjuren efter deras slag och av alla kräldjur på marken efter deras slag ska ett par av varje slag gå in till dig för att förbli vid liv. ²¹Och du ska ta med dig all slags föda, sådant som kan ätas, och samla i förråd. Det ska tjäna som mat för dig och dem.” ²²Och Noa gjorde så. Han gjorde i allt som Gud hade befallt honom.

Kapitel 7

¹Herren sade till Noa: ”Gå in i arken med hela din familj. Dig har jag nämligen funnit rättfärdig inför mig i detta släkte. ²Av alla rena fyrfotadjur ska du ta med dig sju par, hanne och hona, men av sådana fyrfotadjur som inte är rena ett par, hanne och hona, ³likaså av himlens fåglar sju par, hanne och hona, för att en avkomma ska leva vidare över hela jorden. ⁴Om sju dagar ska jag låta det regna på jorden i fyrtio dagar och fyrtio nätter, och jag ska utplåna från jorden alla varelser som jag har gjort.” ⁵Och Noa gjorde i allt som Herren hade befallt honom. ⁶Noa var sexhundra år när floden kom med sitt vatten över jorden. ⁷Han gick in i arken med sina söner och sin hustru och sina sonhustrur undan flodens vatten. ⁸Av både rena och orena fyrfotadjur, av fåglar och av allt som krälar på marken ⁹gick två och två, hanne och hona, in till Noa i arken, så som Gud hade befallt Noa. ¹⁰Och efter de sju dagarna kom flodens vatten över jorden. ¹¹Det år då Noa var sexhundra år, på sjuttonde dagen i andra månaden, bröt alla det stora djupets källor fram, himlens fönster öppnades, ¹²och det regnade över jorden i fyrtio dagar och fyrtio nätter. ¹³Just den dagen gick Noa in i arken tillsammans med sina söner Sem, Ham och Jafet, sin hustru och sina tre sonhustrur. ¹⁴De hade med sig alla djur efter deras slag: vilda djur och boskapsdjur, kräldjur som rör sig på jorden och fåglar, alla flygande varelser. ¹⁵De gick in till Noa i arken, två och två av allt levande, det som hade livsande i sig. ¹⁶De som gick in var hanne och hona av allt levande, så som Gud hade befallt Noa. Och Herren stängde igen om honom. ¹⁷Floden kom över jorden i fyrtio dagar, och vattnet steg och lyfte arken så att den höjde sig över jorden. ¹⁸Vattnet tilltog och steg högt över jorden, och arken flöt på vattnet. ¹⁹Och vattnet bredde ut sig mer och mer över jorden, tills det täckte alla höga berg under hela himlen. ²⁰Femton alnar över topparna steg vattnet, och bergen blev övertäckta. ²¹Då dog allt levande på jorden: fåglar och boskapsdjur, vilda djur och alla smådjur som rörde sig på jorden, likaså alla människor. ²²Allt som fanns på torr mark omkom, allt som hade livsande i sig. ²³Alla levande varelser på jordens yta utplånades, både människor och fyrfotadjur, kräldjur och himlens fåglar. De utplånades från jorden. Bara Noa och de som var med honom i arken räddades. ²⁴Och vattnet stod högt över jorden i hundrafemtio dagar.

Kapitel 8

¹Men Gud tänkte på Noa och på alla vilda djur och alla boskapsdjur som var med honom i arken, och han lät en vind gå fram över jorden, så att vattnet sjönk undan. ²Djupets källor och himlens fönster stängdes och regnet från himlen upphörde. ³Vattnet drog sig tillbaka från jorden mer och mer. Efter hundrafemtio dagar började det avta. ⁴Den sjuttonde dagen i sjunde månaden stannade arken på Araratbergen. ⁵Vattnet fortsatte att minska fram till den tionde månaden. Första dagen i den månaden blev bergstopparna synliga. ⁶Efter fyrtio dagar öppnade Noa luckan som han hade gjort på arken ⁷och lät en korp flyga ut. Den flög fram och tillbaka, tills vattnet hade torkat bort från jorden. ⁸Sedan lät han en duva flyga ut för att få se om vattnet hade sjunkit undan från jordens yta. ⁹Men duvan hittade ingen plats där hon kunde vila sin fot utan kom tillbaka till honom i arken, eftersom vatten täckte hela jorden. Då räckte Noa ut handen och tog in duvan till sig i arken. ¹⁰Sedan väntade han ytterligare sju dagar innan han lät duvan flyga ut ur arken än en gång. ¹¹Mot kvällen kom hon tillbaka till honom, och se, då hade hon ett friskt olivlöv i näbben. Noa förstod då att vattnet hade sjunkit undan från jorden. ¹²Men han väntade ännu sju dagar innan han lät duvan flyga ut igen. Då kom hon inte mer tillbaka till honom. ¹³Det sexhundraförsta året, på första dagen i den första månaden, hade vattnet torkat bort från jorden. Då tog Noa av taket på arken och såg att jordytan hade torkat. ¹⁴Och den tjugosjunde dagen i andra månaden var jorden alldeles torr. ¹⁵Då talade Gud till Noa och sade: ¹⁶”Gå ut ur arken med din hustru, dina söner och dina sonhustrur. ¹⁷Låt alla de djur, allt levande som du har hos dig, gå med dig, både fåglar och fyrfotadjur och alla kräldjur som rör sig på marken, så att de växer till och blir fruktsamma och förökar sig på jorden.” ¹⁸Så gick Noa ut med sina söner, sin hustru och sina sonhustrur. ¹⁹Och alla fyrfotadjur och kräldjur, alla fåglar och alla djur som rör sig på jorden, alla efter sina slag, gick ut ur arken. ²⁰Noa byggde ett altare åt Herren och tog av alla rena fyrfotadjur och av alla rena fåglar och offrade brännoffer på altaret. ²¹När Herren kände den ljuvliga doften, sade han till sig själv: ”Härefter ska jag inte mer förbanna marken för människans skull, för hennes hjärtas tankar är onda ända från ungdomen. Jag ska aldrig mer döda allt levande så som jag nu har gjort. ²²Så länge jorden består ska sådd och skörd, köld och värme, sommar och vinter, dag och natt aldrig upphöra.”

Kapitel 9

¹Gud välsignade Noa och hans söner och sade till dem: ”Var fruktsamma, föröka er och uppfyll jorden. ²Fruktan och skräck för er ska komma över alla djur på jorden och alla fåglar under himlen, över allt som krälar på marken och över alla fiskar i havet. De är givna i er hand. ³Allt som rör sig och lever ska ni ha till föda. Så som jag har gett er de gröna örterna ger jag er nu allt detta. ⁴Men kött som har kvar sitt liv, nämligen sitt blod, ska ni inte äta. ⁵Och för ert eget blod, alltså ert liv, ska jag kräva räkenskap. Jag ska utkräva det av alla djur, och likaså av människorna. Av var och en som dödar sin broder ska jag utkräva den människans liv. ⁶Den som spiller människoblod, hans blod ska utgjutas av människor, för Gud har gjort människan till sin avbild. ⁷Men var fruktsamma och föröka er. Väx till på jorden och föröka er på den.” ⁸Vidare sade Gud till Noa och hans söner: ⁹”Se, jag ska upprätta mitt förbund med er och era efterkommande efter er ¹⁰och med alla levande varelser som är hos er: fåglar, boskapsdjur och jordens alla vilda djur, alla som har gått ut ur arken, alla djur på jorden. ¹¹Jag ska upprätta mitt förbund med er: Aldrig mer ska allt liv utrotas genom flodens vatten. Aldrig mer ska en flod komma och fördärva jorden.” ¹²Och Gud sade: ”Detta är tecknet på det förbund som jag för all framtid sluter med er och med alla levande varelser hos er: ¹³Min båge sätter jag i skyn, och den ska vara tecknet på förbundet mellan mig och jorden. ¹⁴När jag låter moln stiga upp över jorden och bågen syns i skyn ¹⁵ska jag tänka på mitt förbund, det som har slutits mellan mig och er och alla levande varelser, allt liv, och vattnet ska inte mer bli en flod som utplånar allt liv. ¹⁶När bågen syns i skyn och jag ser på den, ska jag tänka på det eviga förbundet mellan Gud och alla levande varelser, allt liv på jorden.” ¹⁷Och Gud sade till Noa: ”Detta är tecknet på det förbund som jag har upprättat mellan mig och allt liv på jorden.” ¹⁸Noas söner som gick ut ur arken var Sem, Ham och Jafet. Ham var far till Kanaan. ¹⁹Dessa tre var Noas söner och från dem har jordens alla folk spritt ut sig. ²⁰Noa var jordbrukare och den förste som anlade en vingård. ²¹Men när han drack av vinet blev han berusad och låg blottad i sitt tält. ²²Ham, Kanaans far, såg sin far naken och berättade det för sina båda bröder, som var utanför tältet. ²³Men Sem och Jafet tog en mantel och lade den på sina axlar, gick baklänges in och täckte över sin fars nakna kropp. De vände bort ansiktet så att de inte såg sin fars nakenhet. ²⁴När Noa vaknade upp ur ruset och fick veta vad hans yngste son hade gjort honom, sade han: ²⁵”Förbannad ska Kanaan bli, en slavars slav åt sina bröder!” ²⁶Han sade vidare: ”Välsignad är Herren, Sems Gud! Och Kanaan ska bli hans slav. ²⁷Gud ska utvidga Jafet, han ska bo i Sems tält. Och Kanaan ska bli deras slav.” ²⁸Noa levde trehundrafemtio år efter floden. ²⁹Alltså blev Noas hela ålder niohundrafemtio år. Därefter dog han. IV. NOAS SÖNERS FORTSATTA HISTORIA 10:1-11:9

Kapitel 10

¹Detta är Noas söners fortsatta historia, Sems, Hams och Jafets. Åt dem föddes söner efter floden. ²Jafets söner var Gomer, Magog, Madaj, Javan, Tubal, Meshek och Tiras. ³Gomers söner var Ashkenas, Rifat och Togarma. ⁴Javans söner var Elisha och Tarshish, kitteerna och dodaneerna. ⁵Från dessa har folken i hedningarnas kustområden spritt ut sig i sina länder, alla med sitt språk i sina stammar och folk. ⁶Hams söner var Kush, Misrajim, Put och Kanaan. ⁷Söner till Kush var Seba, Havila, Sabta, Raama och Sabteka. Raamas söner var Saba och Dedan. ⁸Kush blev far till Nimrod, som var den förste som fick stor makt på jorden. ⁹Han var en väldig jägare inför Herren. Därför brukar man säga: ”En väldig jägare inför Herren som Nimrod.” ¹⁰Hans rike hade sin början i Babel, Erek, Akkad och Kalne i Shinars land. ¹¹Från det landet drog han sedan ut till Assyrien och byggde Nineve, Rehobot-Ir, Kela ¹²och Resen mellan Nineve och Kela. Detta är den stora staden. ¹³Misrajim blev far till ludeerna, anameerna, lehabeerna, naftuheerna, ¹⁴patroseerna, kasluheerna, den stam som filisteerna härstammar från, och kaftoreerna. ¹⁵Kanaan blev far till Sidon, som var hans förstfödde, och Het, ¹⁶vidare jebusiterna, amoreerna, girgasheerna, ¹⁷hiveerna, arkeerna, sineerna, ¹⁸arvadeerna, semareerna och hamateerna. Senare utbredde sig kananeernas släkter ytterligare ¹⁹så att deras område sträckte sig från Sidon mot Gerar ända till Gaza och mot Sodom, Gomorra, Adma och Sebojim ända till Lasha. ²⁰Detta var Hams söner efter deras stammar och språk i deras länder och bland deras folk. ²¹Söner föddes också åt Sem, Jafets äldre bror, och han blev stamfar till alla Eber s söner. ²²Sems söner var Elam, Assur, Arpakshad, Lud och Aram. ²³Arams söner var Us, Hul, Geter och Mash. ²⁴Arpakshad blev far till Shela och Shela blev far till Eber. ²⁵Men åt Eber föddes två söner. Den ene hette Peleg, för under hans tid blev jorden uppdelad. Hans bror hette Joktan. ²⁶Joktan blev far till Almodad, Shelef, Hasarmavet, Jera, ²⁷Hadoram, Usal, Dikla, ²⁸Obal, Abimael, Saba, ²⁹Ofir, Havila och Jobab. Alla dessa var Joktans söner. ³⁰De hade sina boplatser från Mesha mot Sefar, mot bergsområdet i öster. ³¹Detta var Sems söner efter deras stammar och språk i deras länder och efter deras folk. ³²Detta var Noas söners stammar efter deras släktled i deras folk. Från dem har folken utbrett sig på jorden efter floden.

Kapitel 11

¹Hela jorden hade ett enda språk och samma ord. ²Men när människorna bröt upp och drog österut, fann de en lågslätt i Shinars land och bosatte sig där. ³De sade till varandra: ”Kom, så slår vi tegel och bränner det!” Teglet använde de som sten, och som murbruk använde de jordbeck. ⁴Och de sade: ”Kom, så bygger vi oss en stad och ett torn med spetsen uppe i himlen! Låt oss göra oss ett namn, så att vi inte sprids ut över hela jorden.” ⁵Då steg Herren ner för att se på staden och tornet som människorna byggde. ⁶Herren sade: ”Se, de är ett enda folk och de har ett enda språk. Detta är deras första tilltag, och härefter ska ingenting vara omöjligt för dem vad de än beslutar sig för. ⁷Låt oss stiga ner och förbistra deras språk, så att den ene inte förstår vad den andre säger.” ⁸Så spred Herren ut dem därifrån över hela jorden, och de slutade bygga på staden. ⁹Den fick namnet Babel, eftersom Herren där förbistrade hela jordens språk, och därifrån spred han ut dem över hela jorden. V. SEMS FORTSATTA HISTORIA 11:10-26 ¹⁰Detta är Sems fortsatta historia. När Sem var 100 år blev han far till Arpakshad, två år efter floden. ¹¹Sedan Sem hade fått Arpakshad levde han 500 år och fick söner och döttrar. ¹²När Arpakshad var 35 år blev han far till Shela. ¹³Sedan Arpakshad hade fått Shela levde han 403 år och fick söner och döttrar. ¹⁴När Shela var 30 år blev han far till Eber. ¹⁵Sedan Shela hade fått Eber levde han 403 år och fick söner och döttrar. ¹⁶När Eber var 34 år blev han far till Peleg. ¹⁷Sedan Eber hade fått Peleg levde han 430 år och fick söner och döttrar. ¹⁸När Peleg var 30 år blev han far till Regu. ¹⁹Sedan Peleg hade fått Regu levde han 209 år och fick söner och döttrar. ²⁰När Regu var 32 år blev han far till Serug. ²¹Sedan Regu hade fått Serug levde han 207 år och fick söner och döttrar. ²²När Serug var 30 år blev han far till Nahor. ²³Sedan Serug hade fått Nahor levde han 200 år och fick söner och döttrar. ²⁴När Nahor var 29 år blev han far till Tera. ²⁵Sedan Nahor hade fått Tera levde han 119 år och fick söner och döttrar. ²⁶När Tera var 70 år blev han far till Abram, Nahor och Haran. VI. TERAS FORTSATTA HISTORIA 11:27-25:11 ²⁷Detta är Teras fortsatta historia. Tera blev far till Abram, Nahor och Haran. Och Haran blev far till Lot. ²⁸Haran dog hos sin far Tera i sitt fädernesland, det kaldeiska Ur. ²⁹Abram och Nahor tog sig hustrur. Abrams hustru hette Saraj, och Nahors hustru hette Milka. Hon var dotter till Haran, som var far till Milka och Jiska. ³⁰Men Saraj var ofruktsam och hade inga barn. ³¹Och Tera tog med sig sin son Abram och sin sonson Lot, Harans son, och sin sonhustru Saraj, som var hustru till hans son Abram. De drog tillsammans ut från det kaldeiska Ur för att bege sig till Kanaans land. Men när de kom till Harran bosatte de sig där. ³²Teras ålder blev tvåhundrafem år, och Tera dog i Harran.

Kapitel 12

¹Herren sade till Abram: ”Gå ut från ditt land och din släkt och din fars hus och bege dig till det land som jag ska visa dig. ²Där ska jag göra dig till ett stort folk. Jag ska välsigna dig och göra ditt namn stort, och du ska bli en välsignelse. ³Jag ska välsigna dem som välsignar dig och förbanna den som förbannar dig. I dig ska jordens alla släkten bli välsignade.” ⁴Abram gav sig i väg som Herren hade sagt till honom, och Lot gick med honom. Abram var sjuttiofem år när han lämnade Harran. ⁵Han tog med sig sin hustru Saraj och sin brorson Lot, alla ägodelar och allt det folk de skaffat sig i Harran och gav sig av mot Kanaans land. När de kom till Kanaans land ⁶fortsatte Abram in i landet ända till Shekems område, till Mores terebint. På den tiden bodde kananeerna i landet. ⁷Och Herren uppenbarade sig för Abram och sade: ”Åt dina efterkommande ska jag ge detta land.” Då byggde han ett altare åt Herren som hade uppenbarat sig för honom. ⁸Därifrån drog han vidare till berget öster om Betel och slog upp sitt tält med Betel i väster och Ai i öster. Där byggde han ett altare åt Herren och åkallade Herrens namn. ⁹Sedan bröt Abram upp därifrån och drog sig allt längre söderut. ¹⁰Men det blev svält i landet, och Abram flyttade ner till Egypten för att bo där som främling, eftersom svälten var svår i landet. ¹¹När han närmade sig Egypten, sade han till sin hustru Saraj: ”Jag vet ju att du är en vacker kvinna. ¹²När egyptierna får se dig kommer de att säga: Hon är hans hustru! Och så dödar de mig men låter dig leva. ¹³Säg därför att du är min syster, så går det bra för mig för din skull och jag får leva tack vare dig.” ¹⁴När Abram kom till Egypten, såg egyptierna att Saraj var en mycket vacker kvinna. ¹⁵Faraos hövdingar fick se henne och prisade henne inför farao, och hon fördes in i faraos palats. ¹⁶Och det gick bra för Abram för hennes skull. Han fick får, kor och åsnor, tjänare och tjänarinnor, åsneston och kameler. ¹⁷Men Herren lät farao och hans hus drabbas av svåra plågor för Abrams hustru Sarajs skull. ¹⁸Då kallade farao till sig Abram och sade: ”Vad har du gjort mot mig! Varför berättade du inte för mig att hon är din hustru? ¹⁹Varför sade du: Hon är min syster, så att jag tog henne till hustru? Här har du din hustru. Ta henne och gå!” ²⁰Och farao befallde sina män att skicka i väg Abram med hans hustru och allt han ägde.

Kapitel 13

¹Så bröt Abram upp från Egypten och begav sig till Negev med sin hustru och allt han ägde, och Lot var med honom. ²Abram var mycket rik på boskap och på silver och guld. ³Han färdades från lägerplats till lägerplats, från Negev ända till Betel, platsen där hans tält hade stått förut mellan Betel och Ai ⁴och där han förra gången hade rest ett altare. Där åkallade Abram Herrens namn. ⁵Lot, som följde med Abram, hade också får och kor och tält, ⁶och landet kunde inte livnära dem där de bodde i samma område. De hade så mycket boskap att de inte kunde bo tillsammans, ⁷och det uppstod tvister mellan Abrams och Lots herdar. Dessutom bodde kananeerna och perisseerna i landet vid den tiden. ⁸Då sade Abram till Lot: ”Inte ska det vara någon tvist mellan mig och dig eller mellan mina herdar och dina. Vi är ju bröder. ⁹Ligger inte hela landet öppet för dig? Skilj dig från mig. Vill du åt vänster så går jag åt höger, och vill du åt höger så går jag åt vänster.” ¹⁰Lot lyfte blicken och såg hela Jordanslätten, som överallt var rik på vatten. Innan Herren ödelade Sodom och Gomorra var den nämligen som en Herrens lustgård, som Egyptens land, ända till Soar. ¹¹Och Lot valde hela Jordanslätten åt sig själv. Han bröt upp och drog österut, och de skildes från varandra. ¹²Abram bodde kvar i Kanaans land, och Lot bodde i städerna på slätten och drog med sina tält ända bort mot Sodom. ¹³Men Sodoms män var onda och stora syndare inför Herren. ¹⁴Herren sade till Abram efter att Lot hade skilt sig från honom: ”Lyft din blick och se dig omkring från den plats där du står, mot norr och söder, öster och väster. ¹⁵Hela det land som du ser ska jag ge åt dig och dina efterkommande för evig tid. ¹⁶Och jag ska låta dem bli som stoftet på jorden. Om någon kan räkna stoftet på jorden ska också dina efterkommande kunna räknas. ¹⁷Bryt upp och vandra omkring i landet i hela dess längd och bredd, för jag ska ge det åt dig.” ¹⁸Abram flyttade då sina tält och kom till Mamres terebintlund vid Hebron. Där bosatte han sig och byggde ett altare åt Herren.

Kapitel 14

¹Vid den tid då Amrafel var kung i Shinar, Arjok kung i Ellasar, Kedorlaomer kung i Elam och Tidal kung över Gojim, ²förde dessa kungar krig mot Sodoms kung Bera, Gomorras kung Birsha, Admas kung Shinab, Sebojims kung Shemeber samt kungen i Bela, det vill säga Soar. ³Alla dessa förenade sig och tågade till Siddimsdalen där Döda havet nu ligger. ⁴I tolv år hade de varit under Kedorlaomer, men under det trettonde året hade de gjort uppror. ⁵Under det fjortonde året kom Kedorlaomer tillsammans med kungarna som var på hans sida, och de slog rafaeerna i Ashterot-Karnajim, suseerna i Ham, emeerna i Shave-Kirjatajim ⁶och horeerna på deras berg Seir och drev dem ända till El-Paran vid öknen. ⁷Sedan vände de om och kom till En-Mishpat, det vill säga Kadesh, och erövrade hela amalekiternas land. De slog också amoreerna som bodde i Hasason-Tamar. ⁸Sodoms kung drog då ut tillsammans med Gomorras kung, Admas kung, Sebojims kung och kungen i Bela, det vill säga Soar. De ställde upp sig till strid mot dem i Siddimsdalen, ⁹mot Elams kung Kedorlaomer, Gojims kung Tidal, Shinars kung Amrafel och Ellasars kung Arjok – fyra kungar mot fem. ¹⁰Men Siddimsdalen var full av jordbecksgropar. Sodoms och Gomorras kungar flydde och föll då ner i dem. De andra flydde till bergsbygden. ¹¹Så tog man all egendom och alla livsmedel som fanns i Sodom och Gomorra och tågade bort. ¹²De tog också med sig Abrams brorson Lot och allt han ägde, eftersom han bodde i Sodom. ¹³Men en som lyckats fly kom och berättade detta för Abram, hebrén. Han bodde vid amorén Mamres terebintlund. Mamre var bror till Eshkol och Aner, och de var i förbund med Abram. ¹⁴När Abram hörde att hans släkting var tillfångatagen lät han sina mest erfarna män rycka ut, trehundraarton män som var födda i hans hus, och de förföljde fienderna ända till Dan. ¹⁵Han delade upp sitt folk och överföll dem med sina tjänare om natten, slog dem och förföljde dem ända till Hoba norr om Damaskus ¹⁶och tog tillbaka all egendom. Sin släkting Lot och hans ägodelar tog han också tillbaka, liksom kvinnorna och det övriga folket. ¹⁷När Abram hade kommit tillbaka efter att ha slagit Kedorlaomer och kungarna som var med honom, gick Sodoms kung ut för att möta honom i Shavedalen, det vill säga Kungadalen. ¹⁸Och Melkisedek, kungen i Salem, lät bära ut bröd och vin. Han var präst åt Gud den Högste, ¹⁹och han välsignade Abram och sade: ”Välsignad vare Abram av Gud den Högste, skapare av himmel och jord! ²⁰Och välsignad vare Gud den Högste, som gett dina fiender i din hand!” Och Abram gav honom tionde av allt. ²¹Sodoms kung sade till Abram: ”Ge mig folket. Bytet kan du ta själv.” ²²Men Abram svarade Sodoms kung: ”Jag lyfter min hand till Herren, till Gud den Högste, skapare av himmel och jord: ²³Jag vill inte ta ens en tråd eller en sandalrem eller något annat av det som är ditt. Du ska inte kunna säga: Jag har gjort Abram rik. ²⁴Jag vill inte ha något, det räcker med vad mina män har ätit och mina följeslagares andel. Aner, Eshkol och Mamre ska få sin del.”

Kapitel 15

¹Därefter kom Herrens ord till Abram i en syn. Han sade: ”Var inte rädd, Abram. Jag är din sköld. Din lön ska bli mycket stor.” ²Men Abram sade: ”Herre Gud, vad ska du ge mig? Jag går ju bort barnlös, och arvinge till mitt hus är Elieser från Damaskus.” ³Och Abram fortsatte: ”Se, mig har du inte gett någon avkomling. Så det blir en av mitt husfolk som ärver mig.” ⁴Men Herrens ord kom till honom: ”Det är inte han som ska ärva dig. En som kommer från din egen kropp ska bli din arvinge.” ⁵Sedan förde han honom ut och sade: ”Se upp mot himlen och räkna stjärnorna, om du kan räkna dem.” Och han sade till honom: ”Så ska din avkomma bli.” ⁶Och Abram trodde på Herren, och han räknade honom det till rättfärdighet. ⁷Sedan sade han till honom: ”Jag är Herren, som har fört dig ut från det kaldeiska Ur för att ge dig detta land till arvedel.” ⁸Han svarade: ”Herre Gud, hur ska jag veta att jag kommer att ärva det?” ⁹Då sade han till honom: ”Hämta åt mig en treårig kviga, en treårig get, en treårig bagge, en turturduva och en ung duva.” ¹⁰Han hämtade alla dessa åt honom, styckade dem mitt itu och lade styckena mot varandra. Men fåglarna styckade han inte. ¹¹Rovfåglar slog sig ner på de döda kropparna, men Abram drev bort dem. ¹²När solen höll på att gå ner föll en tung sömn över Abram. Då kom skräck och ett stort mörker över honom. ¹³Och Herren sade till Abram: ”Du ska veta att dina efterkommande ska bo som främlingar i ett land som inte är deras där man ska göra dem till slavar och förtrycka dem i fyrahundra år. ¹⁴Men det folk som gör dem till slavar ska jag döma. Sedan ska de dra ut med stora ägodelar. ¹⁵Men du själv ska gå till dina fäder i frid och bli begravd vid hög ålder. ¹⁶I fjärde släktledet ska de återvända hit, för amoreerna har ännu inte fyllt sina synders mått.” ¹⁷När solen hade gått ner och det blivit alldeles mörkt, syntes en rykande ugn med en brinnande fackla som gick fram mellan köttstyckena. ¹⁸På den dagen slöt Herren ett förbund med Abram och sade: ”Åt dina efterkommande ska jag ge detta land, från Egyptens flod ända till den stora floden, floden Eufrat: ¹⁹keniternas, kenisiternas, kadmoneernas, ²⁰hetiternas, perisseernas, rafaeernas, ²¹amoreernas, kananeernas, girgasheernas och jebusiternas land.”

Kapitel 16

¹Abrams hustru Saraj hade inte fött några barn åt honom. Men hon hade en egyptisk slavinna som hette Hagar. ²Och Saraj sade till Abram: ”Se, Herren har gjort mig ofruktsam. Gå in till min slavinna. Kanske kan jag få barn genom henne.” Och Abram lyssnade till Sarajs ord. ³När Abram hade bott tio år i Kanaans land, tog hans hustru Saraj sin egyptiska slavinna Hagar och gav henne till hustru åt sin man Abram. ⁴Han gick in till Hagar och hon blev havande. Men när hon märkte att hon var havande, började hon förakta sin husmor. ⁵Då sade Saraj till Abram: ”Den kränkning jag utsätts för ska komma över dig. Jag lade själv min slavinna i din famn, men när hon märkte att hon var havande började hon förakta mig. Herren får döma mellan mig och dig.” ⁶Abram sade till Saraj: ”Se, din slavinna är i din hand. Gör med henne som du finner bäst.” När Saraj då bestraffade henne, flydde hon bort från henne. ⁷Men Herrens ängel fann henne vid en vattenkälla i öknen, den källa som ligger vid vägen till Shur. ⁸Han sade: ”Hagar, Sarajs slavinna, varifrån kommer du och vart går du?” Hon svarade: ”Jag är på flykt från min husmor Saraj.” ⁹Då sade Herrens ängel till henne: ”Gå tillbaka till din husmor och ödmjuka dig under henne.” ¹⁰Och Herrens ängel fortsatte: ”Jag ska göra dina efterkommande så talrika att man inte kan räkna dem.” ¹¹Sedan sade Herrens ängel till henne: ”Se, du är havande, och du ska föda en son. Du ska kalla honom Ismael, för Herren har hört hur du har lidit. ¹²Han ska vara som en vildåsna. Hans hand ska vara mot alla och allas hand mot honom. Och han ska bo mitt emot alla sina bröder.” ¹³Och hon gav ett namn åt Herren som hade talat med henne. Hon sade: ”Du är den Gud som ser mig”, för hon tänkte: ”Har jag här fått se en skymt av honom som ser mig?” ¹⁴Därför kallar man brunnen Beer-Lahaj-Roi. Den ligger mellan Kadesh och Bered. ¹⁵Hagar födde en son åt Abram. Och Abram gav sonen som Hagar fött namnet Ismael. ¹⁶Abram var åttiosex år när Hagar födde Ismael åt honom.

Kapitel 17

¹När Abram var nittionio år uppenbarade sig Herren för honom och sade: ”Jag är Gud den Allsmäktige. Vandra inför mig och var fullkomlig. ²Jag ska upprätta mitt förbund mellan mig och dig, och jag ska föröka dig mycket.” ³Då föll Abram ner på sitt ansikte, och Gud sade till honom: ⁴”Se, detta är mitt förbund med dig: Du ska bli far till många folk. ⁵Därför ska du inte mer heta Abram, utan ditt namn ska vara Abraham, för jag har gjort dig till far för många folk. ⁶Jag ska göra dig mycket fruktsam och låta folkslag komma från dig, och kungar ska utgå från dig. ⁷Och jag ska upprätta mitt förbund mellan mig och dig och dina efterkommande från släkte till släkte, ett evigt förbund. Jag ska vara din Gud och dina efterkommandes Gud. ⁸Det land där du bor som främling, hela Kanaans land, ska jag ge åt dig och dina efterkommande som egendom för evigt. Och jag ska vara deras Gud.” ⁹Sedan sade Gud till Abraham: ”Du ska hålla mitt förbund, du och dina efterkommande från släkte till släkte. ¹⁰Och detta är det förbund mellan mig och dig och dina efterkommande som ni ska hålla: Alla av manligt kön hos er ska omskäras. ¹¹Ni ska skära bort er förhud, och det ska vara tecknet på förbundet mellan mig och er. ¹²I generation efter generation ska ni omskära alla av manligt kön bland er när de är åtta dagar gamla, både den som är född i huset och den som köpts för pengar från främmande folk och som inte är din ättling. ¹³Den som är född i ditt hus och den som du köpt för pengar ska omskäras. Mitt förbund ska vara på ert kött som ett evigt förbund. ¹⁴Men en oomskuren, en av manligt kön som inte fått förhuden bortskuren, han ska utrotas från sitt folk. Han har brutit mitt förbund.” ¹⁵Och Gud sade till Abraham: ”Din hustru Saraj ska du inte mer kalla Saraj, utan hennes namn ska vara Sara. ¹⁶Jag ska välsigna henne och ge dig en son också med henne. Jag ska välsigna henne så att folkslag och kungar över folk ska komma från henne.” ¹⁷Då föll Abraham ner på sitt ansikte, men han log och sade för sig själv: ”Ska det födas barn åt en man som är hundra år? Och ska Sara föda barn, hon som är nittio år?” ¹⁸Och Abraham sade till Gud: ”Låt bara Ismael få leva inför dig!” ¹⁹Men Gud sade: ”Nej, din hustru Sara ska föda en son åt dig, och du ska ge honom namnet Isak. Jag ska upprätta mitt förbund med honom, som ett evigt förbund med hans avkomma efter honom. ²⁰Men också när det gäller Ismael har jag hört din bön. Jag ska välsigna honom och göra honom fruktsam och föröka honom mycket. Han ska bli far till tolv hövdingar, och jag ska göra honom till ett stort folk. ²¹Men mitt förbund ska jag upprätta med Isak, honom som Sara ska föda åt dig vid denna tid nästa år.” ²²När Gud hade talat färdigt med Abraham steg han upp från honom. ²³Samma dag tog Abraham sin son Ismael och alla som var födda i hans hus och alla som var köpta för pengar, alla av manligt kön bland hans husfolk, och skar bort deras förhud så som Gud hade sagt till honom. ²⁴Abraham var nittionio år när han blev omskuren, ²⁵och hans son Ismael var tretton år när han blev omskuren. ²⁶På samma dag blev Abraham och hans son Ismael omskurna. ²⁷Och alla männen i hans hus, både de som var födda i huset och de som var köpta för pengar från främmande folk, blev omskurna tillsammans med honom.

Kapitel 18

¹Herren uppenbarade sig för Abraham vid Mamres terebintlund, där han satt vid tältöppningen när dagen var som hetast. ²Han såg upp, och se, tre män stod framför honom. När han fick syn på dem, skyndade han ut från tältöppningen för att möta dem. Han bugade sig till jorden ³och sade: ”Herre, om jag har funnit nåd för dina ögon så gå inte förbi din tjänare. ⁴Låt mig hämta lite vatten så att ni kan tvätta era fötter och vila er under trädet. ⁵Jag ska också hämta lite bröd så att ni kan styrka er innan ni går vidare, när ni nu har vägen förbi er tjänare.” De sade: ”Ja, gör som du sagt.” ⁶Abraham skyndade sig in i tältet till Sara och sade: ”Skynda dig, ta tre sea-mått fint mjöl! Knåda det och baka brödkakor.” ⁷Själv sprang Abraham bort till boskapen och tog en späd och fin ungkalv och gav den åt sin tjänare, som skyndade sig att laga till den. ⁸Sedan tog han gräddmjölk, sötmjölk och kalven han låtit laga till och satte fram det åt dem. Och han stod hos dem under trädet medan de åt. ⁹Sedan frågade de honom: ”Var är din hustru Sara?” Han svarade: ”Där inne i tältet.” ¹⁰Då sade han: ”Jag kommer tillbaka till dig nästa år vid denna tid, och se, då ska din hustru Sara ha en son.” Detta hörde Sara där hon stod i tältöppningen bakom honom. ¹¹Men Abraham och Sara var gamla och hade nått hög ålder, och Sara hade inte längre det som kvinnor brukar ha. ¹²Sara log inom sig och tänkte: ”Ska jag få känna åtrå när jag är utsliten och min herre är gammal?” ¹³Herren sade till Abraham: ”Varför log Sara och tänkte: Ska jag föda barn, jag som är så gammal? ¹⁴Skulle något vara omöjligt för Herren? Vid den bestämda tiden nästa år kommer jag tillbaka till dig, och då ska Sara ha en son.” ¹⁵Då nekade Sara och sade: ”Jag log inte”, för hon blev rädd. Men han sade: ”Jo, du log.” ¹⁶När männen bröt upp därifrån såg de ner mot Sodom, och Abraham följde dem en bit på vägen. ¹⁷Då sade Herren : ”Kan jag dölja för Abraham vad jag tänker göra? ¹⁸Abraham ska ju bli ett stort och mäktigt folk, och i honom ska jordens alla folk bli välsignade. ¹⁹Jag har utvalt honom för att han ska befalla sina barn och efterkommande att hålla sig till Herrens väg och handla rätt och rättfärdigt, så att Herren kan uppfylla sina löften till Abraham.” ²⁰Sedan sade Herren : ”Ropet över Sodom och Gomorra är starkt och deras synd är mycket svår. ²¹Därför tänker jag gå ner och se om de har gjort så som i ropet som har nått mig. Om det inte är så, vill jag veta det.” ²²Männen vände sig därifrån och gick mot Sodom, men Abraham stod kvar inför Herren. ²³Och Abraham gick närmare och sade: ”Ska du förgöra den rättfärdige tillsammans med den ogudaktige? ²⁴Kanske finns det femtio rättfärdiga i staden. Ska du då utplåna den och inte skona orten för de femtio rättfärdigas skull som finns där? ²⁵Aldrig att du skulle göra så, att låta den rättfärdige dö med den ogudaktige. Då skulle den rättfärdige få det som den ogudaktige. Aldrig! Skulle inte han som är hela jordens domare göra det som är rätt?” ²⁶Herren sade: ”Om jag finner femtio rättfärdiga inne i Sodom, ska jag skona hela orten för deras skull.” ²⁷Abraham tog åter till orda och sade: ”Jag har vågat tala till Herren trots att jag är stoft och aska. ²⁸Kanske fattas det fem i de femtio rättfärdiga. Ska du då på grund av dessa fem förgöra hela staden?” Han svarade: ”Om jag finner fyrtiofem där, ska jag inte förgöra den.” ²⁹Men Abraham fortsatte att tala till honom: ”Kanske finns det fyrtio där.” Han svarade: ”För dessa fyrtios skull ska jag inte göra det.” ³⁰Då sade han: ”Herre, bli inte vred om jag talar en gång till. Kanske finns det trettio där.” Han svarade: ”Om jag finner trettio där, ska jag inte göra det.” ³¹Men han sade: ”Jag har vågat tala till Herren. Kanske finns det tjugo där.” Han svarade: ”För dessa tjugos skull ska jag inte förgöra den.” ³²Då sade han: ”Herre, bli inte vred om jag talar bara en sista gång: Kanske finns det tio där.” Han svarade: ”För dessa tios skull ska jag inte förgöra den.” ³³När Herren hade talat färdigt med Abraham gick han därifrån, och Abraham återvände hem.

Kapitel 19

¹På kvällen kom de två änglarna till Sodom, och Lot satt då i Sodoms port. När Lot fick se dem reste han sig för att möta dem, och han föll ner med ansiktet mot jorden ²och sade: ”Mina herrar, kom med till er tjänares hus. Tvätta era fötter och stanna över natten. Sedan kan ni fortsätta er färd tidigt i morgon.” De svarade: ”Nej, vi stannar på torget över natten.” ³Men han bad dem så enträget att de vek av och kom in i hans hus. Han ordnade en festmåltid åt dem och bakade osyrat bröd, och de åt. ⁴Innan de hade lagt sig omringades huset av männen i staden, Sodoms män, både unga och gamla, allt folket utan undantag. ⁵De ropade på Lot och sade till honom: ”Var är männen som kom till dig i natt? Skicka ut dem till oss så att vi får ligga med dem.” ⁶Då gick Lot ut till dem i porten, stängde dörren efter sig ⁷och sade: ”Mina bröder, gör inte så illa! ⁸Jag har två döttrar som aldrig har legat med någon man. Låt mig skicka ut dem till er, så kan ni göra vad ni vill med dem. Gör bara inte något mot de här männen, eftersom de har kommit i skydd under mitt tak.” ⁹Men de svarade: ”Flytta på dig!” De sade vidare: ”Han har kommit hit som främling, och nu vill han bli vår domare! Nu ska vi göra mer ont mot dig än mot dem.” Och de trängde sig med våld mot Lot och stormade fram för att spränga dörren. ¹⁰Då räckte männen ut sina händer och drog in Lot till sig i huset och stängde dörren. ¹¹Männen utanför huset slog de med blindhet, både små och stora, så att de förgäves försökte finna dörren. ¹²Sedan sade de till Lot: ”Har du några mer här? Någon svärson, söner, döttrar eller någon annan i staden som tillhör dig? För bort dem från den här platsen, ¹³för vi ska förgöra den. Deras rop har blivit så starkt inför Herren att Herren har sänt oss hit för att förgöra den.” ¹⁴Då gick Lot ut och talade med sina svärsöner, de som skulle få hans döttrar, och sade: ”Bryt upp! Ta er ut från den här platsen, för Herren tänker förgöra staden.” Men hans svärsöner trodde att han skämtade. ¹⁵När gryningen kom skyndade änglarna på Lot och sade: ”Bryt upp, ta med dig din hustru och dina båda döttrar som är här, så att du inte går under genom stadens synd.” ¹⁶När Lot dröjde tog männen hans hand, hans hustrus hand och hans båda döttrars händer, för Herren ville skona honom. De förde ut honom, och först när de var utanför staden släppte de honom. ¹⁷När de hade fört ut dem, sade en av dem: ”Fly för livet! Se dig inte tillbaka och stanna inte någonstans på slätten. Fly till bergen så att du inte går under.” ¹⁸Men Lot sade till dem: ”O nej, Herre. ¹⁹Din tjänare har ju funnit nåd för dina ögon, och du har visat din stora godhet mot mig genom att rädda mitt liv. Men jag kan inte fly upp till bergen, för då kan olyckan hinna ifatt mig så att jag dör. ²⁰Se, staden där borta ligger nära. Det är lätt att fly dit och den är liten. Låt mig fly dit, så att jag får leva. Den är ju så liten.” ²¹Då svarade han honom: ”Jag ska göra som du vill också i det här. Jag ska inte omstörta staden du talar om. ²²Men skynda dig att fly dit, för jag kan inte göra något förrän du är där.” Därför fick staden namnet Soar. ²³Solen hade gått upp över jorden när Lot kom till Soar. ²⁴Då lät Herren svavel och eld regna ner från himlen, från Herren, över Sodom och Gomorra. ²⁵Han ödelade dessa städer, hela slätten, alla som bodde i städerna och det som växte på marken. ²⁶Men Lots hustru som följde efter honom såg sig tillbaka, och hon blev en saltstod. ²⁷Tidigt nästa morgon gick Abraham till den plats där han hade stått inför Herren ²⁸och såg ner över Sodom och Gomorra och hela slättlandet. Då såg han rök stiga upp från landet, som röken från en smältugn. ²⁹När Gud ödelade städerna på slätten tänkte han på Abraham och lät Lot komma undan förödelsen, när han omstörtade städerna där Lot hade bott. ³⁰Lot drog ut från Soar upp till bergsbygden och bosatte sig där med sina båda döttrar, för han vågade inte bo kvar i Soar. Han bodde med sina båda döttrar i en grotta. ³¹Då sade den äldre till den yngre: ”Vår far är gammal och det finns ingen man i landet som kan gå in till oss som man gör överallt på jorden. ³²Kom, vi ser till att vår far dricker vin, och sedan ligger vi med honom så att vi får barn genom vår far.” ³³Så gav de sin far vin att dricka den natten, och den äldre gick in och låg med honom. Han märkte inte när hon lade sig och inte heller när hon steg upp. ³⁴Nästa dag sade den äldre till den yngre: ”Jag låg med far i natt. Nu ser vi till att han dricker vin i natt också, och sedan går du in och ligger med honom så att vi får barn genom vår far.” ³⁵Så gav de sin far vin att dricka också den natten, och den yngre låg med honom. Han märkte inte när hon lade sig och inte heller när hon steg upp. ³⁶Och båda Lots döttrar blev havande genom sin far. ³⁷Den äldre födde en son som hon gav namnet Moab. Han är stamfar till de nuvarande moabiterna. ³⁸Den yngre födde också en son som hon gav namnet Ben-Ammi. Han är stamfar till de nuvarande ammoniterna.

Kapitel 20

¹Abraham bröt upp därifrån och flyttade till Negev. Där uppehöll han sig mellan Kadesh och Shur, och han bodde en tid i Gerar. ²Och Abraham sade om sin hustru Sara att hon var hans syster. Då sände Abimelek, kungen i Gerar, bud och hämtade Sara till sig. ³Men Gud kom till Abimelek i en dröm om natten och sade till honom: ”Du kommer att dö på grund av den kvinna du tagit, för hon är hustru till en annan man.” ⁴Men Abimelek hade inte rört henne och han svarade: ”Herre, ska du döda även rättfärdiga människor? ⁵Har han inte själv sagt till mig: Hon är min syster? Och hon sade själv: Han är min bror. Jag har gjort det med uppriktigt hjärta och rena händer.” ⁶Då sade Gud till honom i drömmen: ”Ja, jag vet att du har gjort det med uppriktigt hjärta, och det var också jag som hindrade dig från att synda mot mig. Därför lät jag dig inte röra henne. ⁷Men ge nu mannen hans hustru tillbaka, för han är en profet. Han ska be för dig så att du får leva. Om du inte ger tillbaka henne, ska du veta att du själv och alla som tillhör dig kommer att döden dö.” ⁸Tidigt nästa morgon steg Abimelek upp och kallade till sig alla sina tjänare och berättade allt för dem. Männen blev mycket förskräckta. ⁹Abimelek kallade på Abraham och sade till honom: ”Vad har du gjort mot oss? Och vad har jag gjort för synd mot dig, eftersom du har dragit en så stor synd över mig och mitt rike? Du har gjort sådant mot mig som ingen borde göra.” ¹⁰Och Abimelek frågade Abraham: ”Vad tänkte du när du gjorde det?” ¹¹Abraham svarade: ”Jag tänkte att på det här stället fruktar man nog inte Gud. De kommer att döda mig för min hustrus skull. ¹²Och hon är verkligen min syster, dotter till min far men inte till min mor, och hon blev min hustru. ¹³Men när Gud sände mig på vandring bort från min fars hus sade jag till henne: Visa mig din kärlek så att du överallt vi kommer säger att jag är din bror.” ¹⁴Då tog Abimelek får och kor, tjänare och tjänarinnor och gav till Abraham. Han gav honom också tillbaka hans hustru Sara. ¹⁵Och Abimelek sade: ”Mitt land ligger öppet för dig. Du får bo var du vill.” ¹⁶Och till Sara sade han: ”Jag ger din bror tusen siklar silver. Det är en försoningsgåva för dig inför allt ditt folk, så att du får upprättelse inför alla.” ¹⁷Och Abraham bad till Gud, och Gud botade Abimelek och hans hustru och hans slavinnor så att de kunde föda barn igen. ¹⁸Herren hade nämligen gjort alla kvinnor i Abimeleks hus ofruktsamma för Abrahams hustru Saras skull.

Kapitel 21

¹Herren såg till Sara så som han hade lovat, och Herren gjorde med Sara som han hade sagt. ²Sara blev havande och födde en son åt Abraham på hans ålderdom, just vid den tid som Gud hade sagt honom. ³Abraham gav namnet Isak åt sin son som han fått, som Sara hade fött åt honom. ⁴Och Abraham omskar sin son Isak när han var åtta dagar gammal, som Gud hade befallt honom. ⁵Abraham var hundra år när hans son Isak föddes. ⁶Sara sade: ”Gud har fått mig att le. Alla som får höra det här kommer att le med mig.” ⁷Och hon sade: ”Vem hade kunnat säga Abraham att Sara skulle amma barn? Men nu har jag fött en son på hans ålderdom!” ⁸Barnet växte och blev avvant, och på dagen då Isak avvandes ordnade Abraham en stor fest. ⁹Men när Sara såg att den egyptiska kvinnans son hånskrattade, den son som Hagar hade fött åt Abraham, ¹⁰sade hon till Abraham: ”Driv ut den där slavinnan och hennes son! Den där slavinnans son ska inte dela arvet med min son, med Isak.” ¹¹Abraham tog mycket illa vid sig eftersom det gällde hans son. ¹²Men Gud sade till Abraham: ”Ta inte illa vid dig för pojkens och din slavinnas skull. Lyd Sara i allt hon säger till dig, för det är genom Isak som din avkomma ska räknas. ¹³Men även slavinnans son ska jag göra till ett folk, eftersom han är din avkomling.” ¹⁴Tidigt nästa morgon tog Abraham bröd och en lädersäck med vatten och gav det till Hagar. Han lade det på hennes axlar och lät henne gå tillsammans med pojken. Hon gav sig i väg och irrade omkring i Beer-Shebas öken. ¹⁵När vattnet i lädersäcken hade tagit slut, övergav hon pojken under en buske ¹⁶och gick och satte sig en bit bort, på ett bågskotts avstånd. Hon tänkte: ”Jag orkar inte se på när pojken dör.” Där satt hon en bit bort och grät högljutt. ¹⁷Då hörde Gud pojkens röst, och Guds ängel ropade till Hagar från himlen och sade till henne: ”Hur är det, Hagar? Var inte rädd! Gud har hört pojkens rop där han ligger. ¹⁸Gå och res upp honom och ta hand om honom. Jag ska göra honom till ett stort folk.” ¹⁹Och Gud öppnade hennes ögon, så att hon fick syn på en brunn med vatten. Hon gick dit och fyllde sin lädersäck med vatten och gav pojken att dricka. ²⁰Gud var med pojken, och han växte upp och bodde i öknen och blev bågskytt. ²¹Han bosatte sig i öknen Paran, och hans mor tog en hustru åt honom från Egypten. ²²Vid den tiden kom Abimelek med sin befälhavare Pikol och sade till Abraham: ”Gud är med dig i allt du gör. ²³Lova mig nu med ed inför Gud att du inte sviker mig eller mina barn och efterkommande, utan visar samma godhet mot mig och det land där du bor som främling som jag har visat dig.” ²⁴Abraham sade: ”Ja, jag svär.” ²⁵Men Abraham förebrådde Abimelek för att hans tjänare hade lagt beslag på en vattenbrunn. ²⁶Abimelek svarade: ”Jag vet inte vem som har gjort det. Själv har du ingenting sagt, och jag har inte hört något om det förrän i dag.” ²⁷Då tog Abraham får och kor och gav åt Abimelek, och de slöt förbund med varandra. ²⁸Men Abraham ställde sju lamm i hjorden åt sidan. ²⁹Då sade Abimelek till Abraham: ”Vad betyder de där sju lammen som du ställt åt sidan?” ³⁰Han svarade: ”Dessa sju lamm ska du ta emot av mig som ett vittnesbörd om att det är jag som har grävt brunnen.” ³¹Sedan kallades platsen Beer-Sheba, eftersom de båda svor eden där. ³²Och de slöt förbund vid Beer-Sheba, och därefter bröt Abimelek och hans befälhavare Pikol upp och återvände till filisteernas land. ³³Abraham planterade en tamarisk vid Beer-Sheba och åkallade där Herrens namn, den evige Guden. ³⁴Sedan bodde Abraham som främling i filisteernas land en lång tid.

Kapitel 22

¹En tid därefter satte Gud Abraham på prov. Han sade till honom: ”Abraham!” Han svarade: ”Ja, här är jag.” ²Då sade han: ”Ta din son Isak, din ende son som du älskar, och gå till Moria land och offra honom där som brännoffer på ett berg som jag ska visa dig.” ³Tidigt nästa morgon sadlade Abraham sin åsna och tog med två av sina tjänare och sin son Isak. Sedan han huggit ved till brännoffer, gav han sig i väg mot platsen dit Gud hade sagt åt honom att gå. ⁴På tredje dagen lyfte Abraham blicken och fick se platsen på avstånd. ⁵Han sade då till sina tjänare: ”Stanna här med åsnan. Jag och pojken går dit bort för att tillbe. Sedan kommer vi tillbaka till er.” ⁶Abraham tog veden till brännoffret och lade den på sin son Isak. Själv tog han elden och kniven, och de gick båda tillsammans. ⁷Isak sade till sin far Abraham: ”Far!” Han svarade: ”Jag är här, min son.” Han sade: ”Vi har eld och ved, men var är lammet till brännoffret?” ⁸Abraham svarade: ”Gud kommer att utse åt sig lammet till brännoffret, min son.” Så fortsatte de sin vandring tillsammans. ⁹När de kom fram till den plats som Gud hade sagt till Abraham, byggde han ett altare där och gjorde i ordning veden. Sedan band han sin son Isak och lade honom på altaret ovanpå veden. ¹⁰Och Abraham räckte ut handen och tog kniven för att slakta sin son. ¹¹Då ropade Herrens ängel till honom från himlen: ”Abraham! Abraham!” Han svarade: ”Jag är här.” ¹²Då sade han: ”Lyft inte din hand mot pojken och gör inte något mot honom. Nu vet jag att du fruktar Gud, när du inte ens har undanhållit mig din ende son.” ¹³Abraham såg sig omkring och fick då syn på en bagge bakom sig som hade fastnat med hornen i ett snår. Abraham gick dit och tog baggen och offrade den som brännoffer i stället för sin son. ¹⁴Och Abraham kallade platsen Herren förser. I dag säger man: Berget där Herren förser. ¹⁵Herrens ängel ropade igen till Abraham från himlen: ¹⁶”Jag svär vid mig själv, säger Herren : Eftersom du har gjort detta och inte undanhållit mig din ende son, ¹⁷ska jag välsigna dig rikligt och göra dina efterkommande talrika som stjärnorna på himlen och som sanden på havets strand, och din avkomma ska inta sina fienders portar. ¹⁸I din avkomma ska jordens alla folk bli välsignade, därför att du lyssnade till min röst.” ¹⁹Sedan vände Abraham tillbaka till sina tjänare, och de bröt upp och gick tillsammans till Beer-Sheba. Och Abraham bodde i Beer-Sheba. ²⁰Sedan berättade man för Abraham och sade: Också Milka har fött barn åt din bror Nahor: ²¹Us, hans förstfödde, och Bus, hans bror, och Kemuel, Arams far, ²²samt Kesed, Haso, Pildash, Jidlaf och Betuel. ²³Betuel blev far till Rebecka. Dessa åtta födde Milka åt Abrahams bror Nahor. ²⁴Hans bihustru, som hette Reuma, födde Teba, Gaham, Tahash och Maaka.

Kapitel 23

¹Sara blev hundratjugosju år. Så gammal blev Sara. ²Hon dog i Kirjat-Arba, det vill säga Hebron i Kanaans land. Och Abraham kom för att sörja Sara och gråta över henne. ³Sedan reste sig Abraham upp från sin döda och talade med hetiterna. Han sade: ⁴”Jag är en främling och gäst hos er. Ge mig en egen gravplats hos er, så att jag kan begrava min döda.” ⁵Hetiterna svarade Abraham: ⁶”Hör på oss, herre. Du är en Guds furste bland oss. Begrav din döda i den förnämsta av våra gravar. Ingen av oss ska vägra att ge dig sin grav, så att du kan begrava din döda där.” ⁷Då reste sig Abraham och bugade djupt för hetiterna, landets folk, ⁸och sade till dem: ”Om ni verkligen vill låta mig begrava min döda, så lyssna på mig och lägg ett ord för mig hos Efron, Sohars son, ⁹så att han ger mig grottan i Makpela som tillhör honom och som ligger vid utkanten av hans mark. Jag vill att han ger mig den mot full betalning som egen gravplats bland er.” ¹⁰Men Efron satt där bland hetiterna. Och hetiten Efron svarade Abraham inför alla hetiterna som hade kommit till stadsporten: ¹¹”Nej, min herre, lyssna på mig. Jag ger dig fältet. Grottan som finns där skänker jag dig också. Jag ger den till dig inför mitt folk. Begrav din döda.” ¹²Abraham bugade sig djupt för landets folk ¹³och sade till Efron inför folket: ”Jag ber dig, lyssna på mig. Jag betalar vad marken är värd. Ta emot det av mig och låt mig begrava min döda där.” ¹⁴Efron svarade Abraham: ¹⁵”Min herre, lyssna på mig. En bit mark värd fyrahundra siklar silver, vad betyder det mellan mig och dig? Begrav du din döda.” ¹⁶Abraham lyssnade på Efron och vägde upp åt honom summan som han nämnt inför hetiterna, fyrahundra siklar silver, gångbart i handel. ¹⁷Så överläts Efrons mark i Makpela vid Mamre åt Abraham, hela markstycket, både grottan som fanns där och alla träd runt omkring på området. ¹⁸Det skedde inför hetiternas ögon, inför alla dem som hade kommit till stadsporten. ¹⁹Därefter begravde Abraham sin hustru Sara i grottan vid fältet i Makpela mitt emot Mamre, det vill säga Hebron i Kanaans land. ²⁰Marken och grottan som fanns där överläts så av hetiterna till Abraham som egen gravplats.

Kapitel 24

¹Abraham var nu gammal och hade nått hög ålder, och Herren hade välsignat honom i allt. ²Då sade Abraham till den äldste tjänaren i sitt hus, den som hade ansvar för allt som Abraham ägde: ”Lägg din hand under min höft. ³Lova mig med ed vid Herren, himlens Gud och jordens Gud, att du inte tar en hustru åt min son från döttrarna till kananeerna som jag bor ibland, ⁴utan att du går till mitt land och min släkt och där tar en hustru åt min son Isak.” ⁵Tjänaren sade till honom: ”Men om kvinnan inte vill följa med mig till det här landet, ska jag då föra din son tillbaka till det land som du har kommit ifrån?” ⁶Abraham svarade honom: ”Se till att du inte för min son tillbaka dit. ⁷Herren, himlens Gud som har tagit mig från min fars hus och från det land där jag föddes, han som har talat till mig och gett mig sin ed och sagt: ’Åt dina efterkommande ska jag ge detta land’, han ska sända sin ängel framför dig, så att du kan hämta en hustru åt min son därifrån. ⁸Men om kvinnan inte vill följa med dig, är du fri från denna ed till mig. För bara inte min son tillbaka dit!” ⁹Då lade tjänaren sin hand under sin herre Abrahams höft och lovade honom detta med ed. ¹⁰Tjänaren tog sedan tio av sin herres kameler och gav sig i väg med alla slags dyrbara gåvor från sin herre. Han styrde sin färd mot Nahors stad i Aram-Naharajim. ¹¹Där lät han kamelerna lägga sig ner vid en vattenbrunn utanför staden. Det var nu kväll, den tid då kvinnorna brukade komma ut och hämta vatten. ¹²Och han bad: ” Herre, min herre Abrahams Gud, låt mig få framgång i dag och visa nåd mot min herre Abraham. ¹³Jag står här vid vattenkällan, och stadens döttrar kommer hit för att hämta vatten. ¹⁴Om jag ber en flicka: Räck mig din kruka så att jag får dricka, och hon svarar: Drick! Jag ger vatten åt dina kameler också, låt henne då vara den du har bestämt åt din tjänare Isak. På så sätt ska jag veta att du har visat godhet mot min herre.” ¹⁵Och det blev så att innan han hade slutat tala, se, då kom Rebecka ut med sin kruka på axeln. Hon var dotter till Betuel som var son till Milka, Abrahams bror Nahors hustru. ¹⁶Det var en mycket vacker flicka, en ung kvinna som inte haft någon man. Hon gick ner till källan och fyllde sin kruka och steg sedan upp igen. ¹⁷Då sprang tjänaren emot henne och sade: ”Låt mig få dricka lite vatten ur din kruka.” ¹⁸”Drick, min herre”, svarade hon, tog snabbt ner krukan i handen och gav honom att dricka. ¹⁹När hon hade gett honom att dricka sade hon: ”Jag ska ösa upp vatten åt dina kameler också, tills de alla har fått dricka.” ²⁰Hon skyndade sig att tömma sin kruka i vattenhon och sprang sedan tillbaka till brunnen för att ösa upp vatten. Hon öste så upp vatten åt alla hans kameler. ²¹Mannen iakttog henne under tystnad, för han ville veta om Herren hade gjort hans resa framgångsrik eller inte. ²²När alla kamelerna hade druckit tog mannen fram en näsring av guld som vägde en halv sikel och två guldarmband som vägde tio siklar, ²³och han frågade: ”Vems dotter är du? Berätta. Finns det plats för oss i din fars hus över natten?” ²⁴Hon svarade honom: ”Jag är dotter till Betuel, Milkas son som hon födde åt Nahor.” ²⁵Och hon fortsatte: ”Vi har gott om halm och foder, och även plats där du kan övernatta.” ²⁶Då böjde mannen sig ner och tillbad Herren ²⁷och sade: ”Lovad är Herren, min herre Abrahams Gud, som inte har tagit sin nåd och trofasthet från min herre! Herren har lett mig på vägen hem till min herres släkt.” ²⁸Och flickan sprang hem och berättade alltsammans. ²⁹Rebecka hade en bror som hette Laban. Han sprang i väg till mannen vid källan. ³⁰Han hade nämligen sett näsringen och armbanden som hans syster bar, och när han hörde sin syster berätta vad mannen sagt till henne gick han ut till mannen som stod hos kamelerna vid källan. ³¹Han sade: ”Kom in, du Herrens välsignade! Varför står du härute? Jag har gjort huset i ordning och det finns plats för kamelerna.” ³²Så kom mannen till hennes hem, och man lastade av kamelerna och tog fram halm och foder åt dem och vatten till att tvätta hans och hans följeslagares fötter. ³³Man satte fram mat åt honom, men han sade: ”Jag vill inte äta förrän jag har framfört mitt ärende.” Laban sade: ”Säg det!” ³⁴Då sade han: ”Jag är Abrahams tjänare. ³⁵Herren har välsignat min herre rikligt, och han har blivit en mäktig man. Han har gett honom får och kor, silver och guld, tjänare och tjänarinnor, kameler och åsnor. ³⁶Min herres hustru Sara har fött min herre en son på sin ålderdom, och honom har han gett allt han äger. ³⁷Nu har min herre bundit mig med ed och sagt: Du får inte ta en hustru åt min son bland döttrarna till kananeerna i landet där jag bor, ³⁸utan du ska gå till min fars hus och min släkt och där hämta en hustru åt min son. ³⁹Då sade jag till min herre: Men om kvinnan inte vill följa med mig? ⁴⁰Han svarade: Herren, som jag har vandrat inför, ska sända sin ängel med dig. Han ska göra din resa framgångsrik, så att du kan hämta en hustru åt min son från min släkt, från min fars hus. ⁴¹Först när du kommer till min släkt blir du löst från eden. Även om de vägrar att ge henne åt dig är du fri från eden till mig. ⁴²Så kom jag i dag till källan, och jag sade: Herre, min herre Abrahams Gud, om du vill, låt den resa jag gör bli framgångsrik! ⁴³Jag står nu här vid vattenkällan. Om det kommer en ung kvinna för att hämta vatten och jag säger till henne: Låt mig få dricka lite vatten ur din kruka, ⁴⁴och hon svarar mig: Drick du, jag öser upp åt dina kameler också, låt det då vara den kvinna som Herren har utsett åt min herres son. ⁴⁵Innan jag hade slutat att säga så för mig själv, kom Rebecka ut med sin kruka på axeln och gick ner till källan för att hämta vatten. Då sade jag till henne: Låt mig få dricka! ⁴⁶Hon lyfte snabbt ner sin kruka från axeln och sade: Drick, och jag ska ge dina kameler vatten också. Då drack jag, och hon gav kamelerna vatten också. ⁴⁷Så jag frågade henne: Vems dotter är du? Hon svarade: Jag är dotter till Betuel, Nahors son, som föddes åt honom av Milka. Då satte jag ringen i hennes näsa och armbanden på hennes armar. ⁴⁸Sedan böjde jag mig ner och tillbad Herren och lovade Herren, min herre Abrahams Gud, som hade fört mig på rätt väg för att få en dotter från min herres släkt åt hans son. ⁴⁹Om ni vill visa min herre kärlek och trofasthet så säg mig det. Om inte, så säg mig det, så att jag kan vända mig åt något annat håll, höger eller vänster.” ⁵⁰Då sade Laban och Betuel: ”Detta är från Herren. Vi kan inte säga någonting till dig, varken ont eller gott. ⁵¹Se, där står Rebecka framför dig. Ta med henne och gå, så att hon kan bli hustru åt din herres son som Herren har sagt.” ⁵²När Abrahams tjänare hörde det, föll han ner på marken inför Herren. ⁵³Sedan tog tjänaren fram silversmycken, guldsmycken och kläder och gav till Rebecka. Han gav också hennes bror och mor dyrbara gåvor. ⁵⁴Och han och hans följeslagare åt och drack och stannade sedan över natten. Men på morgonen när de hade stigit upp, sade han: ”Låt mig nu fara till min herre.” ⁵⁵Men både Rebeckas bror och hennes mor sade: ”Låt flickan stanna hos oss några dagar, tio eller så. Sedan kan du fara.” ⁵⁶Men han svarade dem: ”Håll mig inte kvar när Herren nu har gjort min resa framgångsrik. Låt mig gå. Jag vill resa hem till min herre.” ⁵⁷Då sade de: ”Vi kallar hit flickan och frågar henne själv.” ⁵⁸De kallade till sig Rebecka och frågade henne: ”Vill du följa med den här mannen?” Hon svarade: ”Ja.” ⁵⁹Då lät de sin syster Rebecka och hennes amma resa med Abrahams tjänare och hans män. ⁶⁰Och de välsignade Rebecka och sade till henne: ”Av dig, vår syster, ska komma tusen gånger tiotusen. Din avkomma ska inta sina fienders portar!” ⁶¹Så bröt Rebecka upp med sina tjänsteflickor. De red på kamelerna och följde med mannen. Och tjänaren tog med sig Rebecka och reste sin väg. ⁶²Isak hade just kommit tillbaka från Beer-Lahaj-Roi, för han bodde i Negev. ⁶³Mot kvällen när han gick och funderade ute på fältet, såg han upp och fick se kameler komma. ⁶⁴När Rebecka lyfte blicken fick hon se Isak. Hon steg ner från kamelen ⁶⁵och frågade tjänaren: ”Vem är den mannen som kommer emot oss på fältet?” Tjänaren svarade ”Det är min herre.” Då tog hon sin slöja och dolde sig. ⁶⁶Tjänaren berättade för Isak om allt han hade gjort. ⁶⁷Sedan förde Isak in henne i sin mor Saras tält, och han tog Rebecka till sig. Hon blev hans hustru och han älskade henne. Så blev Isak tröstad i sorgen efter sin mor.

Kapitel 25

¹Abraham tog sig åter en hustru, och hon hette Ketura. ²Hon födde åt honom Simran, Jokshan, Medan, Midjan, Jishbak och Shua. ³Jokshan blev far till Saba och Dedan, och Dedans söner var ashureerna, letusheerna och leummeerna. ⁴Midjans söner var Efa, Efer, Henok, Abida och Eldaa. Alla dessa var Keturas söner. ⁵Och Abraham gav allt han ägde till Isak. ⁶Men åt sönerna till sina bihustrur gav han gåvor, och medan han ännu levde sände han bort dem från sin son Isak, österut till Österlandet. ⁷Abrahams ålder blev hundrasjuttiofem år. ⁸Sedan gav han upp andan och dog i en god ålder, gammal och mätt på livet, och samlades till sitt folk. ⁹Hans söner Isak och Ismael begravde honom i grottan i Makpela mitt emot Mamre, på marken som tillhört hetiten Efron, Sohars son. ¹⁰Där på den mark som Abraham hade köpt av hetiterna begravdes Abraham och hans hustru Sara. ¹¹Efter Abrahams död välsignade Gud hans son Isak. Och Isak bosatte sig vid Beer-Lahaj-Roi. ¹²Detta är Ismaels, Abrahams sons, fortsatta historia. Han föddes åt Abraham av Hagar, Saras egyptiska slavinna. ¹³Och detta är namnen på Ismaels söner i den ordning de föddes: Nebajot, Ismaels förstfödde, vidare Kedar, Adbeel, Mibsam, ¹⁴Mishma, Duma och Massa, ¹⁵Hadad och Tema, Jetur, Nafish och Kedma. ¹⁶Dessa var Ismaels söner och detta var sönernas namn i deras byar och tältläger, tolv furstar för deras stammar. ¹⁷Ismaels ålder blev hundratrettiosju år. Därefter gav han upp andan och dog och samlades till sitt folk. ¹⁸Hans ättlingar bodde i områdena från Havila ända till Shur öster om Egypten, där vägen går mot Assyrien. De slog sig ner mitt emot alla sina bröder. ¹⁹Detta är Isaks, Abrahams sons, fortsatta historia. Abraham blev far till Isak, ²⁰och Isak var fyrtio år gammal när han tog Rebecka till hustru, dotter till aramén Betuel från Paddan-Aram och syster till aramén Laban. ²¹Isak bad till Herren för sin hustru Rebecka, eftersom hon inte kunde få barn. Och Herren bönhörde honom så att hans hustru Rebecka blev havande. ²²Men barnen bråkade mycket med varandra i hennes moderliv. Då sade hon: ”Om det blir så här, varför drabbar det mig? ” Och hon gick för att fråga Herren. ²³Herren svarade henne: ”Två folk finns i ditt moderliv, två folkstammar ska gå skilda vägar ur ditt sköte. Det ena folket ska bli starkare än det andra, och den äldre ska tjäna den yngre.” ²⁴När tiden var inne för henne att föda, se, då fanns det tvillingar i hennes moderliv. ²⁵Den som kom fram först var rödhårig och hade som en hårmantel över hela kroppen. De gav honom namnet Esau. ²⁶Sedan kom hans bror fram, och hans hand höll om Esaus häl. Därför fick han namnet Jakob. Isak var sextio år när de föddes. ²⁷Pojkarna växte upp, och Esau blev en skicklig jägare som höll till ute i markerna. Jakob däremot blev en stillsam man som höll till vid tälten. ²⁸Isak älskade Esau eftersom han hade smak för vilt. Men Rebecka älskade Jakob. ²⁹En gång när Jakob höll på att koka soppa, kom Esau hem från marken, alldeles utmattad. ³⁰Han sade till Jakob: ”Låt mig få äta av det röda, det röda där, för jag är helt utmattad.” Därav fick han namnet Edom. ³¹Men Jakob sade: ”Sälj först din förstfödslorätt till mig.” ³²Esau svarade: ”Jag håller ju på att dö. Vad ska jag då med förstfödslorätten till?” ³³Jakob sade: ”Ge mig din ed på det först.” Han gav honom sin ed och sålde sin förstfödslorätt till Jakob. ³⁴Och Jakob gav honom bröd och linssoppa. Han åt och drack, reste sig och gick. Så lite värdesatte Esau sin förstfödslorätt.

Kapitel 26

¹Det blev svält i landet igen, efter den första svältperioden som hade inträffat på Abrahams tid. Isak begav sig då till filisteernas kung Abimelek i Gerar. ²Där uppenbarade Herren sig för honom och sade: ”Dra inte ner till Egypten utan bo kvar i det land som jag säger dig. ³Stanna som främling här i landet. Jag ska vara med dig och välsigna dig, för jag ska ge dig och dina efterkommande alla dessa landområden, och jag ska hålla den ed som jag gett din far Abraham. ⁴Jag ska göra dina efterkommande talrika som stjärnorna på himlen, och jag ska ge dina efterkommande alla dessa landområden. Och i din avkomma ska jordens alla folk bli välsignade, ⁵eftersom Abraham lyssnade till min röst och tog vara på det jag förordnat: mina befallningar, föreskrifter och lagar.” ⁶Så stannade Isak i Gerar. ⁷När männen på orten frågade om hans hustru, sade han: ”Hon är min syster”, för han var rädd för att säga: ”min hustru”. Han tänkte: ”Männen här på platsen kan slå ihjäl mig för Rebeckas skull, eftersom hon är så vacker.” ⁸Men när han hade varit där en längre tid, hände det att filisteernas kung Abimelek tittade ut genom fönstret och fick se Isak kela med sin hustru Rebecka. ⁹Abimelek kallade till sig Isak och sade: ”Hon är ju din hustru! Hur kunde du säga att hon är din syster?” Isak svarade honom: ”Jag tänkte att jag annars kunde bli dödad för hennes skull.” ¹⁰Då sade Abimelek: ”Vad har du gjort mot oss? Hur lätt kunde inte någon i vårt folk ha legat med din hustru? Och då hade du dragit skuld över oss.” ¹¹Sedan befallde Abimelek hela folket: ”Den som rör den här mannen eller hans hustru ska straffas med döden.” ¹²Isak sådde där i landet och fick det året hundrafalt, för Herren välsignade honom. ¹³Han blev en mäktig man, och hans egendom växte mer och mer. Till slut var han mycket rik. ¹⁴Han ägde så mycket får och kor och hade så många tjänare att filisteerna blev avundsjuka på honom. ¹⁵Alla brunnar som hans fars tjänare hade grävt medan hans far Abraham levde, fyllde filisteerna igen med jord. ¹⁶Abimelek sade till Isak: ”Flytta bort från oss! Du har blivit alldeles för mäktig för oss.” ¹⁷Då flyttade Isak därifrån och slog sig ner i Gerars dalgång och bodde där. ¹⁸Isak grävde på nytt fram de vattenbrunnar som hade grävts på hans far Abrahams tid men fyllts igen av filisteerna efter Abrahams död. Och han gav dem samma namn som hans far hade gett dem. ¹⁹När Isaks tjänare grävde i dalen, fann de en källa med rinnande vatten. ²⁰Herdarna från Gerar började då tvista med Isaks herdar och sade: ”Vattnet är vårt!” Därför gav han brunnen namnet Esek, eftersom de hade grälat med honom. ²¹Därefter grävde Isaks tjänare en annan brunn, men de började tvista om den också. Då gav han den namnet Sitna. ²²Sedan bröt han upp därifrån och grävde ännu en brunn. Den tvistade de inte om. Därför gav han den namnet Rehobot och sade: ”Nu har Herren gett oss utrymme så att vi kan växa här i landet.” ²³Därifrån drog Isak upp till Beer-Sheba. ²⁴Den natten uppenbarade sig Herren för honom och sade: ”Jag är din far Abrahams Gud. Var inte rädd! Jag är med dig, och jag ska välsigna dig och göra din avkomma talrik för min tjänare Abrahams skull”. ²⁵Då byggde han ett altare där och åkallade Herrens namn och slog upp sitt tält. Och Isaks tjänare grävde där en brunn. ²⁶Abimelek kom till honom från Gerar tillsammans med sin vän Ahussat och sin befälhavare Pikol. ²⁷Men Isak sade till dem: ”Varför kommer ni till mig, ni som hatade mig och drev bort mig från er?” ²⁸De svarade: ”Vi har tydligt sett att Herren är med dig. Därför tänkte vi att vi borde ge varandra en ed och sluta förbund: ²⁹Du ska inte göra oss något ont, liksom vi inte har ofredat dig utan bara gjort dig gott och låtit dig gå i frid. Du är nu välsignad av Herren.” ³⁰Då ordnade Isak en festmåltid för dem, och de åt och drack. ³¹De steg upp tidigt nästa morgon och svor varandra eden. Sedan sände Isak i väg dem, och de gick ifrån honom i frid. ³²Samma dag kom Isaks tjänare och berättade för honom om brunnen som de grävt och sade till honom: ”Vi har funnit vatten.” ³³Och han kallade den Shiba. Därför heter staden Beer-Sheba än i dag. ³⁴När Esau var fyrtio år tog han till hustrur Judit, dotter till hetiten Beeri, och Basemat, dotter till hetiten Elon. ³⁵Men de blev en hjärtesorg för Isak och Rebecka.

Kapitel 27

¹När Isak hade blivit gammal och hans ögon var så svaga att han inte kunde se, kallade han till sig sin äldste son Esau och sade till honom: ”Min son.” Han svarade honom: ”Jag är här.” ²Då sade han: ”Jag är gammal och vet inte när jag ska dö. ³Ta därför dina jaktredskap, ditt koger och din båge, och gå ut i markerna och skjut något vilt åt mig. ⁴Laga sedan åt mig något gott som jag tycker om och bär in det till mig, så att jag får äta och sedan välsigna dig innan jag dör.” ⁵Rebecka hörde vad Isak sade till sin son Esau. När Esau gick ut i markerna för att skjuta något vilt att ta hem, ⁶sade Rebecka till sin son Jakob: ”Lyssna! Jag hörde din far säga till din bror Esau: ⁷Skaffa något vilt och laga åt mig något gott som jag kan äta. Sedan ska jag välsigna dig inför Herren innan jag dör. ⁸Hör nu på mig, min son, och gör som jag säger. ⁹Gå till hjorden och hämta två fina killingar, så ska jag laga något gott av dem åt din far, något som han tycker om. ¹⁰Den ska du bära in till din far så att han får äta den och sedan välsigna dig innan han dör.” ¹¹Men Jakob sade till sin mor Rebecka: ”Min bror Esau är ju hårig, och jag är slät. ¹²Tänk om far rör vid mig? Då blir jag en bedragare i hans ögon och drar förbannelse över mig i stället för välsignelse.” ¹³Men hans mor sade till honom: ”Den förbannelsen får komma över mig, min son. Hör bara vad jag säger och gå och hämta killingarna åt mig.” ¹⁴Då gick han och hämtade dem och tog dem till sin mor, och hon lagade en god rätt som hans far tyckte om. ¹⁵Sedan tog Rebecka fram sin äldste son Esaus högtidskläder, som hon hade inne hos sig, och satte dem på sin yngste son Jakob. ¹⁶Med skinnen från killingarna täckte hon över hans händer och den bara delen av hans hals. ¹⁷Sedan gav hon sin son Jakob den goda rätten och brödet som hon hade gjort i ordning. ¹⁸Han gick in till sin far och sade: ”Far.” Han svarade: ”Vad vill du? Vem är du, min son?” ¹⁹Jakob sade till sin far: ”Jag är Esau, din förstfödde. Jag har gjort som du sade till mig. Sätt dig upp och ät av mitt vilt, så att du kan välsigna mig.” ²⁰Men Isak sade till sin son: ”Hur kunde du finna det så snart, min son?” Han svarade: ” Herren din Gud sände det i min väg.” ²¹Då sade Isak till Jakob: ”Kom hit, min son, och låt mig få röra vid dig och känna om du är min son Esau eller inte.” ²²Jakob gick då fram till sin far Isak, och han rörde vid honom och sade: ”Rösten är Jakobs, men händerna är Esaus.” ²³Han kände inte igen honom, för händerna var håriga som hans bror Esaus händer. Han tänkte nu välsigna honom, ²⁴men så frågade han: ”Är du verkligen min son Esau?” Han svarade: ”Ja.” ²⁵Då sade han: ”Bär hit maten, min son, så att jag kan äta av viltet och välsigna dig.” Jakob bar fram den till honom och han åt. Och han räckte honom vin och han drack. ²⁶Sedan sade hans far Isak till honom: ”Kom hit och kyss mig, min son.” ²⁷När han då gick fram och kysste honom, kände han lukten av hans kläder. Han välsignade honom och sade: ”Doften av min son är som doften av en mark som Herren har välsignat. ²⁸Gud ska ge dig av himlens dagg och av jordens fruktbarhet, säd och vin i riklig mängd. ²⁹Folk ska tjäna dig och folkslag falla ner för dig. Var en herre över dina bröder, din mors söner ska falla ner för dig. Förbannad den som förbannar dig och välsignad den som välsignar dig!” ³⁰När Isak hade gett Jakob sin välsignelse och Jakob just hade gått ut från honom, kom hans bror Esau hem från jakten. ³¹Också han lagade en god rätt och bar in den till sin far och sade: ”Nu kan far sätta sig upp och äta av sin sons vilt och sedan välsigna honom.” ³²Hans far Isak frågade honom: ”Vem är du?” Han svarade: ”Jag är Esau, din förstfödde.” ³³Då blev Isak mycket förskräckt och sade: ”Vem var då jägaren som kom med sitt vilt till mig? Jag åt av allt innan du kom och jag välsignade honom. Välsignad kommer han också att bli.” ³⁴När Esau hörde vad hans far sade, ropade han högt och bittert: ”Far, välsigna mig också!” ³⁵Men han svarade: ”Din bror kom med svek och tog din välsignelse.” ³⁶Då sade Esau: ”Heter han inte Jakob! Och nu har han bedragit mig två gånger! Han tog min förstfödslorätt och nu tog han min välsignelse också.” Och han frågade: ”Har du ingen välsignelse kvar för mig?” ³⁷Isak sade då till Esau: ”Se, jag har satt honom till herre över dig och gett honom alla hans bröder till tjänare, och försett honom med säd och vin. Vad ska jag då göra för dig, min son?” ³⁸Esau sade till sin far: ”Var det den enda välsignelse du hade, far? Välsigna mig också, far!” Och han började storgråta. ³⁹Då svarade hans far Isak honom: ”Se, fjärran från jordens fruktbarhet ska din boning vara, och utan dagg från himlen där ovan. ⁴⁰Av ditt svärd ska du leva och din bror ska du tjäna. Men när du blir rastlös ska du slita hans ok från din nacke.” ⁴¹Esau fylldes av hat mot Jakob på grund av välsignelsen som hans far hade gett Jakob. Han sade till sig själv: ”Snart kommer tiden då vi ska sörja vår far. Då ska jag döda min bror Jakob.” ⁴²När det berättades för Rebecka vad hennes äldre son Esau hade sagt, skickade hon efter sin yngre son Jakob och sade till honom: ”Din bror Esau tänker hämnas på dig och döda dig. ⁴³Så lyssna nu, min son, på mig! Fly till min bror Laban i Harran ⁴⁴och stanna hos honom en tid tills din brors vrede har lagt sig. ⁴⁵När din bror inte är arg på dig längre och han har glömt vad du gjort mot honom, då ska jag skicka bud och hämta dig därifrån. Varför skulle jag mista er båda på en och samma dag?” ⁴⁶Sedan sade Rebecka till Isak: ”Jag är trött på livet på grund av de hetitiska kvinnorna. Om Jakob tar sig en hustru bland landets kvinnor, en hetitiska som dessa, vad ska jag då leva för?”

Kapitel 28

¹Då kallade Isak till sig Jakob och välsignade honom och sade till honom: ”Du ska inte ta någon av Kanaans döttrar till hustru. ²Bryt upp och bege dig till Paddan-Aram, till din morfar Betuels hus. Ta dig en hustru därifrån, någon av döttrarna till din morbror Laban. ³Gud den Allsmäktige ska välsigna dig och göra dig fruktsam och föröka dig så att du blir många folk. ⁴Han ska ge Abrahams välsignelse åt dig och dina efterkommande, så att du får inta det land som Gud gav åt Abraham, det land där du nu bor som främling.” ⁵Så sände Isak i väg Jakob, och han begav sig till Paddan-Aram, till aramén Laban, som var son till Betuel och bror till Rebecka, Jakobs och Esaus mor. ⁶Esau såg att Isak hade välsignat Jakob och sänt honom till Paddan-Aram för att hämta en hustru därifrån. Han hade välsignat honom och befallt honom: ”Du ska inte ta en hustru bland Kanaans döttrar.” ⁷Och Jakob hade lytt sin far och mor och begett sig till Paddan-Aram. ⁸Då förstod Esau att hans far Isak inte tyckte om kananeiskorna. ⁹Därför gick han till Ismael och tog Mahalat till hustru, utöver de hustrur han redan hade. Hon var dotter till Ismael, Abrahams son, och syster till Nebajot. ¹⁰Jakob lämnade Beer-Sheba och begav sig mot Harran. ¹¹Han kom till en plats där han måste stanna över natten, eftersom solen hade gått ner. Och han tog en av stenarna på platsen för att ha under huvudet och lade sig att sova. ¹²Då hade han en dröm. Han såg en stege rest på jorden. Den nådde ända upp till himlen, och Guds änglar steg upp och ner på den. ¹³Och se, Herren stod ovanför den och sade: ”Jag är Herren, din far Abrahams Gud och Isaks Gud. Det land där du ligger ska jag ge åt dig och dina efterkommande. ¹⁴Din avkomma ska bli som stoftet på jorden och du ska utbreda dig åt väster och öster, norr och söder. Genom dig och din avkomma ska jordens alla släkten bli välsignade. ¹⁵Och se, jag är med dig och ska bevara dig vart du än går, och jag ska föra dig tillbaka till detta land. Jag ska inte överge dig förrän jag har gjort vad jag lovat dig.” ¹⁶När Jakob vaknade upp ur sömnen, sade han: ” Herren är verkligen på denna plats och jag visste det inte.” ¹⁷Han greps av fruktan och sade: ”Hur helig är inte denna plats! Det måste vara Guds boning, här är himlens port.” ¹⁸Tidigt på morgonen steg Jakob upp, och han tog stenen som han hade vilat sig mot och reste den till en stod och hällde olja över den. ¹⁹Och han kallade platsen Betel. Tidigare hette denna stad Luz. ²⁰Jakob gav ett löfte och sade: ”Om Gud är med mig och bevarar mig på denna resa som jag gör och ger mig bröd att äta och kläder att ta på mig, ²¹och jag kommer tillbaka till min fars hus i frid, då ska Herren vara min Gud. ²²Och stenen som jag har rest till en stod ska bli ett Guds hus, och av allt som du ger mig ska jag ge dig tionde.”

Kapitel 29

¹Sedan fortsatte Jakob sin färd till Österlandet. ²Där fick han se en brunn på fältet, och vid den låg tre fårhjordar. Ur den brunnen brukade man nämligen ge hjordarna vatten. Stenen som låg över brunnens öppning var stor. ³Därför brukade man först samla alla hjordarna där och sedan rulla bort stenen från öppningen till brunnen och ge fåren vatten. Därefter lade man tillbaka stenen på sin plats över brunnens öppning. ⁴Jakob frågade männen: ”Mina bröder, varifrån är ni?” De svarade: ”Vi är från Harran.” ⁵Då sade han till dem: ”Känner ni Laban, Nahors son?” ”Honom känner vi”, svarade de. ⁶Han frågade dem vidare: ”Är det väl med honom?” De svarade: ”Ja, det är väl. Och där kommer hans dotter Rakel med fåren.” ⁷Jakob sade: ”Det är ju fortfarande full dag, det är inte tid än att samla in boskapen. Ge fåren vatten och för dem ut på bete igen.” ⁸Men de svarade: ”Vi kan inte göra det förrän alla hjordarna har samlats och de har rullat bort stenen från brunnens öppning. Då ger vi fåren vatten.” ⁹Medan han talade med dem kom Rakel dit med sin fars får, för hon brukade vakta dem. ¹⁰När Jakob fick se sin morbror Labans dotter Rakel komma med Labans får, gick han fram och rullade bort stenen från öppningen till brunnen och gav vatten åt sin morbror Labans får. ¹¹Och Jakob kysste Rakel och brast i gråt. ¹²Han berättade för Rakel att han var hennes fars släkting och att han var Rebeckas son. Då sprang hon i väg och berättade det för sin far. ¹³När Laban fick höra om sin systerson Jakob skyndade han sig emot honom, tog honom i famn och kysste honom och förde honom in i sitt hus. Jakob berättade för Laban allt som hade hänt honom. ¹⁴Och Laban sade till honom: ”Du är verkligen av samma kött och blod som jag!” Så stannade han hos honom en månad. ¹⁵Laban sade till Jakob: ”Du är ju min släkting. Ska du arbeta åt mig för ingenting? Säg mig vad du vill ha i lön.” ¹⁶Laban hade två döttrar. Den äldre hette Lea och den yngre Rakel. ¹⁷Leas ögon var matta, men Rakel var välväxt och vacker att se på. ¹⁸Och Jakob älskade Rakel. Därför sade han: ”Jag kan arbeta för dig i sju år för Rakel, din yngre dotter.” ¹⁹Laban svarade: ”Det är bättre att jag ger henne till dig än till någon annan. Stanna kvar hos mig.” ²⁰Så arbetade Jakob i sju år för Rakel, men för honom var det bara som några dagar eftersom han älskade henne. ²¹När tiden hade gått sade Jakob till Laban: ”Ge mig min hustru, för nu är tiden inne. Låt mig gå in till henne.” ²²Då samlade Laban allt folket på orten och ordnade en fest. ²³Men när kvällen kom tog han sin dotter Lea och förde henne till honom, och han gick in till henne. ²⁴Och Laban gav sin slavinna Silpa till tjänsteflicka åt sin dotter Lea. ²⁵På morgonen fick Jakob se att det var Lea. Då sade han till Laban: ”Vad har du gjort mot mig? Var det inte för Rakel jag arbetade hos dig? Varför har du bedragit mig?” ²⁶Laban svarade: ”Här på vår ort brukar man inte ge bort den yngre före den äldre. ²⁷Fullfölj nu Leas bröllopsvecka. Sedan ska vi ge dig den andra också mot att du arbetar åt mig i sju år till.” ²⁸Jakob gick med på det och fullföljde hennes bröllopsvecka. Sedan gav han honom sin dotter Rakel till hustru. ²⁹Och Laban gav sin slavinna Bilha till tjänsteflicka åt sin dotter Rakel. ³⁰Så gick Jakob in till Rakel också, och han älskade Rakel mer än Lea. Sedan arbetade han hos honom i sju år till. ³¹Men när Herren såg att Lea inte var älskad, gjorde han henne fruktsam medan Rakel var ofruktsam. ³²Lea blev havande och födde en son som hon gav namnet Ruben, för hon sade: ” Herren har sett mitt lidande. Nu kommer min man att älska mig.” ³³Och hon blev havande igen och födde en son. Då sade hon: ” Herren har hört att jag inte är älskad. Därför har han gett mig den också.” Och hon gav honom namnet Simeon. ³⁴Sedan blev hon havande igen och födde en son. Då sade hon: ”Nu ska äntligen min man hålla sig till mig. Jag har ju fött honom tre söner.” Därför fick han heta Levi. ³⁵Och hon blev havande igen och födde en son. Då sade hon: ”Nu vill jag tacka Herren.” Därför gav hon honom namnet Juda. Sedan slutade hon föda.

Kapitel 30

¹När Rakel såg att hon inte födde några barn åt Jakob, blev hon avundsjuk på sin syster och sade till Jakob: ”Skaffa mig barn, annars dör jag.” ²Då blev Jakob arg på Rakel och svarade: ”Kan jag ersätta Gud? Det är han som har hindrat dig att få barn.” ³Hon sade: ”Här är min slavinna Bilha. Gå in till henne, så att hon får föda barn åt mig och jag får avkomma genom henne.” ⁴Så gav hon honom sin slavinna Bilha till hustru, och Jakob gick in till henne. ⁵Bilha blev havande och födde en son åt Jakob. ⁶Då sade Rakel: ”Gud har skaffat mig rätt. Han har hört min röst och gett mig en son.” Därför gav hon honom namnet Dan. ⁷Och Bilha, Rakels slavinna, blev havande igen och födde en andra son åt Jakob. ⁸Då sade Rakel: ”Guds kamper har jag kämpat med min syster, och jag har vunnit.” Och hon gav honom namnet Naftali. ⁹När Lea såg att hon hade slutat föda barn, tog hon sin slavinna Silpa och gav henne till hustru åt Jakob. ¹⁰Och Silpa, Leas slavinna, födde en son åt Jakob. ¹¹Då sade Lea: ”Vilken lycka!” Och hon gav honom namnet Gad. ¹²Leas slavinna Silpa födde en andra son åt Jakob. ¹³Då sade Lea: ”Jag är lycklig. Ja, unga kvinnor ska prisa mig lycklig.” Och hon gav honom namnet Asher. ¹⁴En gång under veteskörden gick Ruben ut på marken och fann kärleksäpplen som han tog med till sin mor Lea. Då sade Rakel till Lea: ”Ge mig av din sons kärleksäpplen.” ¹⁵Men hon svarade henne: ”Är det inte nog att du har tagit min man? Ska du ta min sons kärleksäpplen också?” Rakel sade: ”Han får ligga med dig i natt om jag får din sons kärleksäpplen.” ¹⁶När Jakob kom hem från marken på kvällen, gick Lea och mötte honom och sade: ”Du ska komma in till mig, för jag har gett min sons kärleksäpplen som lön för dig.” Så låg han med henne den natten. ¹⁷Gud hörde Lea, och hon blev havande och födde en femte son åt Jakob. ¹⁸Då sade Lea: ”Gud har gett mig lön för att jag gav min slavinna åt min man.” Och hon gav honom namnet Isaskar. ¹⁹Lea blev havande igen och födde en sjätte son åt Jakob. ²⁰Då sade hon: ”Gud har gett mig en god gåva. Nu ska min man bo hos mig, eftersom jag har fött sex söner åt honom.” Och hon gav honom namnet Sebulon. ²¹Därefter födde hon en dotter och gav henne namnet Dina. ²²Men Gud tänkte på Rakel. Gud hörde henne och gjorde henne fruktsam. ²³Och hon blev havande och födde en son. Då sade hon: ”Gud har tagit bort min skam.” ²⁴Och hon gav honom namnet Josef och sade: ” Herren ska ge mig en son till.” ²⁵När Rakel hade fött Josef, sade Jakob till Laban: ”Låt mig resa. Jag vill bege mig hem till min bygd och till mitt land. ²⁶Ge mig mina hustrur och mina barn som jag har arbetat hos dig för, så ger jag mig av. Du vet ju själv hur jag har arbetat för dig.” ²⁷Laban svarade honom: ”Låt mig finna nåd för dina ögon. Genom spåtecken förstår jag att Herren har välsignat mig för din skull.” ²⁸Han tillade: ”Bestäm vad du vill ha i lön av mig, så ska jag ge dig det.” ²⁹Jakob sade till honom: ”Du vet själv hur jag har arbetat för dig och vad det har blivit av din boskap hos mig. ³⁰Det lilla du hade innan jag kom har förökat sig och blivit mycket, för Herren har välsignat dig var jag än gått fram. Men när ska jag få göra något för mitt eget hus?” ³¹Han svarade: ”Vad ska jag ge dig?” Jakob sade: ”Du ska inte ge mig något alls. Om du gör som jag säger ska jag fortsätta som herde för din hjord och vakta den. ³²Jag vill gå igenom hela din hjord i dag och skilja ut alla spräckliga och brokiga djur – alla mörka djur bland lammen och de brokiga och spräckliga bland getterna. Det ska vara min lön. ³³När du sedan kommer för att se med egna ögon vad som blivit min lön, då ska min rättfärdighet vara mitt vittne. Alla getter hos mig som inte är spräckliga eller brokiga och alla lamm som inte är mörka ska räknas som stulna.” ³⁴”Det är bra”, sade Laban. ”Det får bli som du har sagt.” ³⁵Samma dag skilde Laban ut de strimmiga och brokiga bockarna och alla spräckliga och brokiga hongetter, alla som det fanns något vitt på, och alla lamm som var mörka. Dessa lämnade han i sina söners vård. ³⁶Han satte ett avstånd på tre dagsresor mellan sig och Jakob. Och Jakob fick sedan vakta Labans övriga hjord. ³⁷Men Jakob tog färska käppar av poppel, mandelträd och lönn och gjorde vita ränder på dem genom att skala av barken så att det vita på käpparna syntes. ³⁸Sedan lade han käpparna som han skalat i rännorna eller vattenhoarna, så att djuren hade dem framför sig när hjordarna kom för att dricka. De brukade para sig när de kom för att dricka. ³⁹När djuren parade sig vid käpparna blev djurens avkomma strimmig, spräcklig och brokig. ⁴⁰Sedan förde Jakob lammen åt sidan och ordnade de andra djuren så att de vände huvudena mot det strimmiga och allt det mörka i Labans hjord. Så skaffade han sig egna hjordar som han inte blandade med Labans hjord. ⁴¹Så ofta de kraftiga djuren skulle para sig, lade Jakob käpparna framför djurens ögon i rännorna så att de parade sig vid käpparna. ⁴²Men när det var svaga djur, lade han inte dit dem. På det sättet fick Laban de svaga djuren och Jakob de kraftiga. ⁴³Och Jakob blev mycket rik. Han fick mycket småboskap och dessutom slavinnor och slavar, kameler och åsnor.

Kapitel 31

¹Jakob fick höra hur Labans söner sade: ”Jakob har tagit allt vår far ägde. Han har skaffat sig all den rikedomen av det som tillhör vår far.” ²Jakob märkte också att Laban inte såg på honom med samma ögon som förut. ³Då sade Herren till Jakob: ”Vänd tillbaka till dina fäders land och till din släkt. Jag är med dig.” ⁴Och Jakob skickade efter Rakel och Lea och bad dem komma ut på marken till hans hjord, ⁵och han sade till dem: ”Jag märker att er far inte ser på mig med samma ögon som förut, men min fars Gud har varit med mig. ⁶Ni vet själva att jag har tjänat er far med all min kraft. ⁷Ändå har er far lurat mig och ändrat min lön tio gånger, men Gud har inte tillåtit honom att göra mig något ont. ⁸När han sade: De spräckliga ska vara din lön, då fick hela hjorden spräcklig avkomma. Och när han sade: De strimmiga ska vara din lön, då fick hela hjorden strimmig avkomma. ⁹Så har Gud tagit er fars boskap och gett den åt mig. ¹⁰När parningstiden för småboskapen kom hade jag en dröm. Jag lyfte min blick och fick se att hannarna, som betäckte småboskapen, var strimmiga, spräckliga och fläckiga. ¹¹Och Guds ängel sade till mig i drömmen: Jakob! Jag svarade: Jag är här. ¹²Då sade han: Lyft blicken och se hur alla hannar som betäcker småboskapen är strimmiga, spräckliga och fläckiga. Jag har sett allt som Laban gör mot dig. ¹³Jag är Betels Gud. Det var där du smorde en minnessten och gav mig ett löfte. Bryt nu upp och dra ut ur detta land och vänd tillbaka till ditt fosterland.” ¹⁴Då sade Rakel och Lea: ”Har vi kvar någon lott eller arvedel i vår fars egendom? ¹⁵Är vi inte som främlingar för honom? Han har ju sålt oss och sedan gjort slut på det han fick i betalning för oss. ¹⁶Hela den rikedom som Gud har tagit från vår far tillhör oss och våra barn. Gör därför allt vad Gud har sagt till dig.” ¹⁷Jakob bröt då upp och satte sina barn och hustrur på kamelerna ¹⁸och tog med sig all sin boskap och all egendom som han hade samlat, boskapen han hade förvärvat och skaffat sig i Paddan-Aram, och begav sig till sin far Isak i Kanaans land. ¹⁹Men Laban hade gått för att klippa sina får. Då stal Rakel sin fars husgudar. ²⁰Och Jakob smög sig i väg från aramén Laban utan att låta honom märka att han tänkte fly. ²¹Han bröt upp och flydde med allt han hade och gick över floden och ställde sin färd mot Gileads bergsbygd. ²²På tredje dagen fick Laban veta att Jakob hade flytt. ²³Då tog han med sig sina bröder och satte efter honom, och efter sju dagar hann han upp honom i Gileads bergsbygd. ²⁴Men Gud kom till aramén Laban i en dröm om natten och sade till honom: ”Akta dig för att säga något mot Jakob, gott eller ont.” ²⁵När Laban hann upp Jakob, hade denne slagit läger på berget. Också Laban och hans män slog läger på Gileads berg. ²⁶Då sade Laban till Jakob: ”Vad har du gjort? Du smög dig i väg från mig och förde bort mina döttrar likt fångar tagna med svärd. ²⁷Varför flydde du i hemlighet och rymde från mig? När du inte lät mig veta något kunde jag inte sända i väg dig med jubel och sång, med tamburin och harpa. ²⁸Du unnade mig inte ens att få kyssa mina barnbarn och mina döttrar. Du har betett dig som en dåre. ²⁹Jag har makt att göra er illa, men er fars Gud sade till mig i natt: Akta dig för att säga något mot Jakob, gott eller ont. ³⁰Nu gav du dig i väg för att du längtade hem så mycket. Men varför stal du mina gudar?” ³¹Jakob svarade Laban: ”Jag var rädd för dig, för jag tänkte att du skulle ta dina döttrar från mig med våld. ³²Men den som du hittar dina gudar hos ska inte få leva. Här inför våra släktingar får du se efter om jag har något hos mig som är ditt, och i så fall ta det.” Jakob visste inte att Rakel hade stulit dem. ³³Laban gick då in i Jakobs tält, och sedan in i Leas tält och de båda slavinnornas tält, men han fann inget. När han hade kommit ut ur Leas tält gick han in i Rakels tält. ³⁴Men Rakel hade tagit husgudarna och lagt dem i kamelsadeln och satt sig på dem. Laban sökte igenom hela tältet utan att finna dem. ³⁵Hon sade till sin far: ”Bli inte arg på mig, herre, för att jag inte kan resa mig för dig. Jag har det som kvinnor brukar ha.” Så sökte han efter husgudarna men kunde inte finna dem. ³⁶Jakob blev arg och kom i gräl med Laban och sade till honom: ”Vad är mitt brott, vad är min synd, eftersom du förföljer mig så våldsamt? ³⁷Nu har du letat igenom allt jag äger. Vad har du funnit som tillhör dig? Lägg fram det inför både mina och dina släktingar här så att de får döma mellan oss båda. ³⁸I tjugo år har jag varit hos dig. Dina tackor och getter har inte fått missfall och jag har inte ätit av baggarna i din hjord. ³⁹Jag kom aldrig med något ihjälrivet djur till dig, jag var tvungen att ersätta det själv. Du krävde ersättning av mig för det stulna, antingen det stulits på dagen eller på natten. ⁴⁰Så hade jag det. Om dagen plågades jag av hetta och om natten av köld, och sömnen flydde ifrån mig. ⁴¹I tjugo år har jag varit hos dig. Jag har tjänat dig i fjorton år för dina båda döttrar och i sex år för din boskap, men du har ändrat min lön tio gånger. ⁴²Hade inte min fars Gud varit med mig – Abrahams Gud som även Isak vördar – så hade du säkert låtit mig gå med tomma händer. Men Gud såg mitt lidande och min möda, och han fällde domen i natt.” ⁴³Laban svarade Jakob: ”Döttrarna är mina döttrar, barnen är mina barn och hjordarna är mina hjordar. Allt du ser är mitt. Vad skulle jag kunna göra mot mina döttrar eller mot barnen som de fött? ⁴⁴Kom nu, låt oss sluta förbund med varandra. Det ska vara vittne mellan mig och dig.” ⁴⁵Då tog Jakob en sten och reste den till en stod. ⁴⁶Sedan sade han till sitt folk: ”Samla ihop sten.” Då tog de stenar och gjorde ett röse och höll en måltid där på röset. ⁴⁷Laban kallade det Jegar-Sahaduta, men Jakob kallade det Galed. ⁴⁸Och Laban sade: ”Detta röse ska i dag vara vittne mellan mig och dig.” Så fick det namnet Galed. ⁴⁹Men det kallades också Mispa, för han sade: ” Herren ska hålla vakt mellan mig och dig när vi inte längre ser varandra. ⁵⁰Om du behandlar mina döttrar illa eller tar andra hustrur vid sidan av mina döttrar, ska du komma ihåg att Gud är vittne mellan mig och dig, även om ingen människa är närvarande.” ⁵¹Laban sade vidare till Jakob: ”Se detta röse och se denna stod som jag rest mellan mig och dig. ⁵²Röset här ska vara ett vittne, och stoden ska vara ett vittne att jag inte ska gå förbi röset mot dig med onda avsikter, och att inte heller du ska gå mot mig förbi röset och stoden. ⁵³Abrahams och Nahors Gud ska vara domare mellan oss, han som var deras fars Gud.” Och Jakob svor eden vid honom som hans far Isak vördade. ⁵⁴Sedan offrade Jakob slaktoffer på berget och bjöd in sina släktingar till en måltid. De åt och stannade på berget över natten.

Kapitel 32

¹På morgonen steg Laban upp tidigt, och när han hade kysst sina barnbarn och sina döttrar och välsignat dem, gav han sig i väg och återvände hem. ²Och Jakob fortsatte sin färd. Då mötte Guds änglar honom. ³När han såg dem sade han: ”Här är Guds skara.” Och han kallade platsen Mahanajim. ⁴Jakob skickade budbärare framför sig till sin bror Esau i Seirs land på Edoms mark ⁵och befallde dem: ”Så här ska ni säga till min herre Esau: Din tjänare Jakob hälsar: Jag har bott hos Laban och dröjt kvar där ända tills nu. ⁶Jag har oxar, åsnor, får, tjänare och tjänarinnor, och nu sänder jag bud för att låta min herre veta det, så att jag kan finna nåd för dina ögon.” ⁷När budbärarna kom tillbaka till Jakob sade de: ”Vi träffade din bror Esau, och han kommer emot dig med fyrahundra man.” ⁸Jakob blev mycket förskräckt och greps av ångest. Han delade upp sitt folk och fåren, korna och kamelerna i två skaror ⁹och sade: ”Om Esau överfaller den ena skaran och slår den, så kan den andra komma undan.” ¹⁰Och Jakob bad: ” Herre, min far Abrahams Gud och min far Isaks Gud, Herre, du som sade till mig: Vänd tillbaka till ditt land och till din släkt så ska jag göra dig gott. ¹¹Jag är inte värdig all den nåd och trofasthet som du har visat din tjänare. När jag gick över denna Jordan hade jag inte mer än min stav, och nu har jag blivit två skaror. ¹²Rädda mig från min bror Esaus hand, för jag är rädd att han kommer och dödar mig och mödrarna och barnen. ¹³Du har själv sagt: Jag ska göra dig mycket gott och låta dina efterkommande bli som havets sand, omöjliga att räkna.” ¹⁴Jakob stannade där den natten. Från sina hjordar tog han ut gåvor till sin bror Esau: ¹⁵tvåhundra getter och tjugo bockar, tvåhundra tackor och tjugo baggar, ¹⁶trettio kamelston som gav di och deras föl, fyrtio kor och tio tjurar samt tjugo åsneston med tio föl. ¹⁷Han lämnade dem i sina tjänares hand, var hjord för sig, och sade: ”Gå framför mig och håll ett avstånd mellan hjordarna.” ¹⁸Sedan befallde han den som gick först: ”När min bror Esau möter dig och frågar: Vem tillhör du och vart går du, och vem tillhör djuren som du driver framför dig? ¹⁹så ska du svara: De tillhör din tjänare Jakob. Det är en gåva som han skickar till sin herre Esau, och själv kommer han efter oss.” ²⁰Han befallde också den andre och den tredje och alla de andra som drev hjordarna: ”Som jag har sagt er ska ni säga till Esau, när ni kommer fram till honom. ²¹Ni ska också säga: Se, din tjänare Jakob kommer efter oss.” Han tänkte nämligen: ”Jag vill beveka honom med gåvorna som kommer före mig. Sedan kommer jag själv inför hans ansikte. Kanske tar han då emot mig väl.” ²²Så kom gåvorna före honom, medan han själv stannade i lägret den natten. ²³Men Jakob steg upp samma natt och tog sina båda hustrur och sina båda slavinnor och sina elva söner och gick över Jabboks vadställe. ²⁴Han tog dem och förde dem över bäckravinen tillsammans med allt annat han ägde. ²⁵Och Jakob blev ensam kvar. Då brottades en man med honom ända tills gryningen kom. ²⁶När han såg att han inte kunde övervinna Jakob, slog han honom på höftleden så att höften gick ur led medan han brottades med honom. ²⁷Och han sade: ”Släpp mig, för gryningen är här.” Men Jakob svarade: ”Jag släpper dig inte förrän du välsignar mig.” ²⁸Då sade han till honom: ”Vad är ditt namn?” Han svarade: ”Jakob.” ²⁹Han sade: ”Du ska inte längre heta Jakob utan Israel, för du har kämpat med Gud och med människor och segrat.” ³⁰Och Jakob frågade: ”Låt mig få veta ditt namn.” Han svarade: ”Varför frågar du efter mitt namn?” Och han välsignade honom där. ³¹Jakob kallade platsen Peniel, för han tänkte: ”Jag har sett Gud ansikte mot ansikte, och ändå har mitt liv skonats.” ³²När han hade kommit förbi Penuel såg han solen gå upp. Och han haltade på höften. ³³Därför äter Israels barn än i dag inte höftsenan som ligger på höftleden, eftersom han slog Jakob på höftleden, på höftsenan.

Kapitel 33

¹Jakob lyfte blicken och fick se Esau komma med fyrahundra man. Då fördelade han sina barn på Lea och Rakel och de båda slavinnorna. ²Han lät slavinnorna med deras barn gå främst, Lea med hennes barn efter dem och Rakel med Josef sist. ³Själv gick han framför dem och bugade sig sju gånger ner till jorden innan han kom fram till sin bror. ⁴Men Esau sprang emot honom och tog honom i famn, föll honom om halsen och kysste honom. Och de grät. ⁵När Esau fick se kvinnorna och barnen sade han: ”Vilka är de här som du har med dig?” Han svarade: ”Det är barnen som Gud har gett din tjänare.” ⁶Då kom slavinnorna fram med sina barn och bugade sig. ⁷Efter dem kom Lea fram med sina barn och bugade sig. Till sist kom Josef och Rakel fram och bugade sig. ⁸Esau frågade: ”Vad menade du med hela den skaran som jag mötte?” Han svarade: ”Jag ville finna nåd för min herres ögon.” ⁹Men Esau sade: ”Jag har nog. Behåll det du har, min bror.” ¹⁰”Nej, jag ber dig”, svarade Jakob ”om jag har funnit nåd för dina ögon så ta emot gåvan av mig, eftersom jag har fått se ditt ansikte. Det är som om jag såg Guds eget ansikte när du tar emot mig så vänligt. ¹¹Ta emot gåvan som skickades till dig, för Gud har varit nådig mot mig och jag har allt.” Och han bad honom så enträget att Esau tog emot den. ¹²Och Esau sade: ”Nu bryter vi upp och drar vidare. Jag går framför dig.” ¹³Men Jakob svarade honom: ”Min herre ser själv att barnen är små och att jag har får och kor med mig som ger di. Om man driver dem för hårt en enda dag så dör hela hjorden. ¹⁴Därför ber jag min herre att gå före sin tjänare, så kommer jag efter i den takt som boskapen framför mig klarar av och som barnen orkar med, tills jag kommer till min herre i Seir.” ¹⁵Då sade Esau: ”Låt mig lämna kvar en del av mitt folk hos dig.” Men Jakob svarade: ”Varför det? Låt mig bara finna nåd för min herres ögon.” ¹⁶Samma dag vände Esau tillbaka och tog vägen till Seir. ¹⁷Men Jakob begav sig till Suckot och byggde sig där ett hus. Åt sin boskap gjorde han hyddor, och därför fick platsen namnet Suckot. ¹⁸Och Jakob kom på sin färd från Paddan-Aram välbehållen till staden Shekem i Kanaans land och slog läger utanför staden. ¹⁹Den mark där han slog upp sitt tält köpte han för hundra kesitor av sönerna till Hamor, Shekems far. ²⁰Och han byggde där ett altare och kallade det El-Elohe-Israel.

Kapitel 34

¹Men Dina, den dotter som Lea hade fött åt Jakob, gick ut för att träffa flickorna i landet. ²Shekem som var son till hivén Hamor, fursten i landet, fick se henne och tog henne. Han låg med henne och förnedrade henne. ³Men hans hjärta fäste sig vid Jakobs dotter Dina. Han älskade flickan och talade vänligt med henne. ⁴Och Shekem sade till sin far Hamor: ”Skaffa mig den flickan till hustru.” ⁵Jakob fick höra att hans dotter Dina hade blivit orenad, men eftersom hans söner var ute på marken med boskapen teg Jakob tills de kom hem. ⁶Men Shekems far Hamor gick ut till Jakob för att tala med honom. ⁷När Jakobs söner kom hem från marken och fick höra vad som hänt, kände de sorg och vrede över vad Shekem gjort. Att han hade legat med Jakobs dotter var en dårskap i Israel, något som inte fick ske. ⁸Men Hamor talade med dem och sade: ”Min son Shekem har fäst sig vid er syster. Ge henne åt honom till hustru. ⁹Gift in er hos oss. Ge oss era döttrar så kan ni ta våra döttrar till hustrur. ¹⁰Slå er ner hos oss och landet ska ligga öppet för er. Bo här och flytta omkring och skaffa er ägodelar.” ¹¹Och Shekem sade till hennes far och hennes bröder: ”Låt mig finna nåd för era ögon. Det ni begär vill jag ge er. ¹²Begär av mig hur stor brudgåva och annan gåva som helst. Jag vill ge vad ni fordrar av mig. Ge mig bara flickan till hustru.” ¹³Jakobs söner svarade Shekem och hans far Hamor med list, eftersom han hade orenat deras syster Dina. ¹⁴De sade till dem: ”Vi kan inte gå med på att ge vår syster åt en man som har förhud. Det skulle vara en skam för oss. ¹⁵Vi kan göra er till viljes bara på det villkoret att ni blir som vi och att alla män bland er låter omskära sig. ¹⁶Då ska vi ge er våra döttrar och ta era döttrar till hustrur, vi ska bo bland er och bli ett enda folk med er. ¹⁷Men om ni inte lyssnar till oss och inte låter er omskäras, kommer vi att ta vår syster och dra bort.” ¹⁸Hamor och hans son Shekem tyckte att deras förslag lät bra. ¹⁹Och den unge mannen dröjde inte med att göra som de sade, eftersom han var kär i Jakobs dotter. Och han var mer ansedd i sin fars hus än någon annan. ²⁰Hamor och hans son Shekem gick till stadsporten och talade till männen i staden. De sade: ²¹”Dessa män är fredligt sinnade mot oss. De kan få bo i landet och flytta omkring här. Landet har ju gott om utrymme för dem. Vi tar deras döttrar till hustrur åt oss och ger dem våra döttrar. ²²Men endast på ett villkor kommer männen att göra oss till viljes och bo bland oss och bli ett enda folk med oss: att alla män hos oss blir omskurna liksom de är omskurna. ²³Då kommer deras boskap och egendom och alla deras dragdjur att tillhöra oss. Låt oss därför göra dem till viljes så att de bor kvar bland oss.” ²⁴Och folket lydde Hamor och hans son Shekem. Alla män som bodde innanför stadsporten lät omskära sig. ²⁵Men på tredje dagen, när männen var sjuka av såren, tog Jakobs två söner Simeon och Levi, Dinas bröder, var sitt svärd och överföll oväntat staden och dödade alla av manligt kön. ²⁶Även Hamor och hans son Shekem dödade de med svärd och tog med sig Dina ut ur Shekems hus och gav sig i väg. ²⁷Och Jakobs söner gick fram över de slagna och plundrade staden eftersom deras syster hade blivit orenad. ²⁸De tog deras får, kor och åsnor, både det som fanns i staden och det som fanns ute på fälten. ²⁹Alla deras ägodelar och alla deras barn och kvinnor förde de bort som byte tillsammans med allt annat som fanns i husen. ³⁰Men Jakob sade till Simeon och Levi: ”Ni har dragit olycka över mig och gjort mig förhatlig för dem som bor i landet, kananeerna och perisseerna. Jag har bara några få män. Nu går de samman mot mig och slår ihjäl mig. Både jag och mitt hus kommer att förgöras.” ³¹Men de svarade: ”Ska man då få behandla vår syster som en hora?”

Kapitel 35

¹Gud sade till Jakob: ”Gå upp till Betel och stanna där och res ett altare åt den Gud som uppenbarade sig för dig när du flydde för din bror Esau.” ²Då sade Jakob till sitt husfolk och till alla som var med honom: ”Gör er av med de främmande gudarna som ni har hos er. Rena er och byt kläder. ³Vi går upp till Betel. Där ska jag resa ett altare åt den Gud som svarade mig när jag var i nöd och som var med mig på vägen jag gick.” ⁴Och de gav Jakob alla främmande gudar de hade och alla sina örringar, och Jakob grävde ner dem under terebinten vid Shekem. ⁵Sedan bröt de upp, och en skräck från Gud kom över städerna runt omkring så att man inte förföljde Jakobs söner. ⁶Och Jakob kom till Luz, det vill säga Betel, i Kanaans land med allt folket som var med honom. ⁷Där byggde han ett altare och kallade platsen El-Betel, därför att Gud hade uppenbarat sig för honom där när han flydde för sin bror. ⁸Debora, Rebeckas amma, dog och blev begravd under en ek nedanför Betel. Den fick namnet Gråteken. ⁹Gud visade sig på nytt för Jakob när han hade kommit tillbaka från Paddan-Aram, och han välsignade honom. ¹⁰Gud sade till honom: ”Ditt namn är Jakob. Men du ska inte längre heta Jakob, utan Israel ska vara ditt namn.” Och han gav honom namnet Israel. ¹¹Gud sade till honom: ”Jag är Gud den Allsmäktige. Var fruktsam och föröka dig. Ett folk, ja, många folk ska komma från dig, och kungar ska utgå från dig. ¹²Det land som jag gett till Abraham och Isak ger jag till dig. Och åt dina efterkommande ska jag ge detta land.” ¹³Sedan steg Gud upp från honom vid platsen där han hade talat med honom. ¹⁴Och Jakob reste en stod på platsen där Gud hade talat med honom, en stenstod. Han offrade dryckesoffer på den och hällde olja över den. ¹⁵Jakob kallade platsen där Gud hade talat med honom Betel. ¹⁶Sedan bröt de upp från Betel. När det var en bit kvar till Efrata började Rakel föda, och förlossningen var svår. ¹⁷När det var som svårast sade barnmorskan till henne: ”Var inte orolig! Du får en son den här gången också.” ¹⁸Men när hennes själ skulle lämna henne – hon var döende – gav hon honom namnet Ben-Oni. Men hans far kallade honom Benjamin. ¹⁹Rakel dog och begravdes vid vägen till Efrata, det vill säga Betlehem. ²⁰Jakob reste en stod på hennes grav. Det är den som än i dag kallas Rakels gravsten. ²¹Och Israel bröt upp därifrån och reste sitt tält på andra sidan Herdetornet. ²²Medan Israel bodde där i landet hände det att Ruben gick in till sin fars bihustru Bilha och låg med henne. Och Israel fick höra det. Jakob hade tolv söner. ²³Leas söner var Ruben, Jakobs förstfödde, samt Simeon, Levi, Juda, Isaskar och Sebulon. ²⁴Rakels söner var Josef och Benjamin. ²⁵Rakels slavinna Bilhas söner var Dan och Naftali. ²⁶Leas slavinna Silpas söner var Gad och Asher. Detta var Jakobs söner, och de föddes åt honom i Paddan-Aram. ²⁷Jakob kom hem till sin far Isak i Mamre vid Kirjat-Arba, det vill säga Hebron, där Abraham och Isak hade bott som främlingar. ²⁸Och Isak levde hundraåttio år. ²⁹Sedan gav han upp andan och dog och samlades till sitt folk, gammal och mätt på att leva. Hans söner Esau och Jakob begravde honom. IX. ESAUS FORTSATTA HISTORIA 36:1-37:1

Visa nästa kapitel