Första Moseboken 1–5

Kapitel 1

¹I begynnelsen skapade Gud himmel och jord. ²Jorden var öde och tom, och mörker var över djupet. Och Guds Ande svävade över vattnet. ³Gud sade: ”Varde ljus!” Och det blev ljus. ⁴Gud såg att ljuset var gott, och han skilde ljuset från mörkret. ⁵Gud kallade ljuset dag, och mörkret kallade han natt. Och det blev afton och det blev morgon, den första dagen. ⁶Gud sade: ”Mitt i vattnet ska finnas ett valv som skiljer vatten från vatten.” ⁷Gud gjorde valvet och skilde vattnet under valvet från vattnet över valvet. Och det blev så. ⁸Gud kallade valvet himmel. Och det blev afton och det blev morgon, den andra dagen. ⁹Gud sade: ”Vattnet under himlen ska samlas till en enda plats så att det torra blir synligt.” Och det blev så. ¹⁰Gud kallade det torra land, och vattensamlingen kallade han hav. Och Gud såg att det var gott. ¹¹Gud sade: ”Jorden ska frambringa grönska, fröbärande örter och fruktträd, som bär frukt med frö efter sina slag på jorden.” Och det blev så. ¹²Jorden frambringade grönska, fröbärande örter efter sina slag och träd som bär frukt med frö efter sina slag. Och Gud såg att det var gott. ¹³Och det blev afton och det blev morgon, den tredje dagen. ¹⁴Gud sade: ”På himlavalvet ska finnas ljus som skiljer dagen från natten. De ska vara tecken som utmärker högtider, dagar och år, ¹⁵och de ska vara ljus på himlavalvet som lyser över jorden.” Och det blev så. ¹⁶Gud gjorde de två stora ljusen, det större att härska över dagen och det mindre att härska över natten, och likaså stjärnorna. ¹⁷Han satte dem på himlavalvet till att lysa över jorden, ¹⁸att härska över dagen och natten och att skilja ljuset från mörkret. Och Gud såg att det var gott. ¹⁹Och det blev afton och det blev morgon, den fjärde dagen. ²⁰Gud sade: ”Vattnet ska vimla av levande varelser, och fåglar ska flyga över jorden på himlavalvet.” ²¹Och Gud skapade de stora havsdjuren och alla levande varelser som rör sig och som vattnet vimlar av, alla efter deras slag, och alla bevingade fåglar efter deras slag. Och Gud såg att det var gott. ²²Gud välsignade dem och sade: ”Var fruktsamma och föröka er och uppfyll vattnet i haven. Och fåglarna ska föröka sig på jorden.” ²³Och det blev afton och det blev morgon, den femte dagen. ²⁴Gud sade: ”Jorden ska frambringa levande varelser efter deras slag, boskapsdjur, kräldjur och jordens vilda djur efter deras slag.” Och det blev så. ²⁵Gud gjorde jordens vilda djur efter deras slag, boskapsdjuren efter deras slag och markens alla kräldjur efter deras slag. Och Gud såg att det var gott. ²⁶Gud sade: ”Låt oss göra människor till vår avbild, lika oss. De ska råda över havets fiskar och himlens fåglar, över boskapsdjuren och hela jorden och alla kräldjur som rör sig på jorden.” ²⁷Och Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne, till man och kvinna skapade han dem. ²⁸Och Gud välsignade dem och sade till dem: ”Var fruktsamma och föröka er, uppfyll jorden och lägg den under er. Råd över havets fiskar, himlens fåglar och alla djur som rör sig på jorden.” ²⁹Och Gud sade: ”Se, jag ger er alla fröbärande örter på hela jorden och alla träd med frukt som har frö. Det ska ni ha till föda. ³⁰Och åt jordens alla djur, åt himlens alla fåglar och allt som krälar på jorden, allt som har liv, ger jag alla gröna örter till föda.” Och det blev så. ³¹Gud såg på allt som han hade gjort, och se, det var mycket gott. Och det blev afton och det blev morgon, den sjätte dagen.

Kapitel 2

¹Så fullbordades himlen och jorden med hela sin härskara. ²På sjunde dagen hade Gud fullbordat sitt skapelseverk, och han vilade på sjunde dagen från hela det verk som han gjort. ³Och Gud välsignade den sjunde dagen och helgade den, för på den dagen vilade han från hela sitt verk som han hade skapat och gjort. I. HIMLENS OCH JORDENS FORTSATTA HISTORIA 2:4-4:26 ⁴Detta är himlens och jordens fortsatta historia sedan de skapats, när Herren Gud hade gjort jord och himmel. ⁵Markens alla buskar fanns ännu inte på jorden och markens alla örter hade ännu inte vuxit upp, för Herren Gud hade inte låtit det regna på jorden och det fanns ingen människa som kunde bruka den. ⁶Men en dimma kom upp ur jorden och vattnade hela marken. ⁷Och Herren Gud formade människan av jord från marken och blåste in livsande i hennes näsa. Så blev människan en levande varelse. ⁸Herren Gud planterade en lustgård i Eden, österut, och satte där människan som han hade format. ⁹Och Herren Gud lät alla slags träd växa upp ur marken, ljuvliga att se på och goda att äta av. Mitt i lustgården satte han livets träd och trädet med kunskap om gott och ont. ¹⁰Från Eden gick det ut en flod som vattnade lustgården och sedan delade sig i fyra huvudgrenar. ¹¹Den första heter Pishon. Det är den som flyter runt hela landet Havila, där det finns guld. ¹²Guldet i det landet är gott, och där finns också bdelliumharts och onyxsten. ¹³Den andra floden heter Gihon. Det är den som flyter runt hela landet Kush. ¹⁴Den tredje floden heter Tigris. Det är den som flyter öster om Assur. Den fjärde floden är Eufrat. ¹⁵Herren Gud tog mannen och satte honom i Edens lustgård för att odla och bevara den. ¹⁶Och Herren Gud gav mannen denna befallning: ”Du kan äta fritt av alla träd i lustgården, ¹⁷men av trädet med kunskap om gott och ont ska du inte äta, för den dag du äter av det ska du döden dö.” ¹⁸Herren Gud sade: ”Det är inte bra att mannen är ensam. Jag ska göra en medhjälpare åt honom, en som är hans like.” ¹⁹Herren Gud hade format alla markens djur och himlens alla fåglar av jord. Han förde fram dem till mannen för att se vad han skulle kalla dem. Så som mannen kallade varje levande varelse, så blev dess namn. ²⁰Och mannen gav namn åt alla boskapsdjur, åt himlens fåglar och markens alla vilda djur. Men åt Adam fanns ingen medhjälpare som var hans like. ²¹Då lät Herren Gud en tung sömn falla över mannen. När han hade somnat, tog han ut ett av hans revben och fyllde dess plats med kött. ²²Och Herren Gud byggde en kvinna av revbenet som han tagit från mannen och förde fram henne till honom. ²³Då sade mannen: ”Äntligen! Hon är ben av mina ben och kött av mitt kött. Hon ska heta kvinna, för av man är hon tagen.” ²⁴Därför ska en man lämna sin far och sin mor och hålla sig till sin hustru, och de ska bli ett kött. ²⁵Och mannen och hans hustru var båda nakna utan att vara blyga för varandra.

Kapitel 3

¹Men ormen var listigare än alla markens djur som Herren Gud hade gjort. Han sade till kvinnan: ”Har Gud verkligen sagt att ni inte får äta av alla träd i lustgården?” ²Kvinnan svarade ormen: ”Vi får äta av frukten från träden i lustgården, ³men om frukten på trädet mitt i lustgården har Gud sagt: Ät inte av den och rör inte vid den, för då kommer ni att dö.” ⁴Då sade ormen till kvinnan: ”Ni ska visst inte dö! ⁵Men Gud vet att den dag ni äter av den kommer era ögon att öppnas, och ni blir som Gud med kunskap om gott och ont.” ⁶Och kvinnan såg att trädet var gott att äta av och en fröjd för ögat. Trädet var lockande eftersom det gav förstånd, och hon tog av frukten och åt. Hon gav också till sin man som var med henne, och han åt. ⁷Då öppnades ögonen på dem båda, och de märkte att de var nakna. Och de fäste ihop fikonlöv och gjorde sig höftskynken. ⁸Vid kvällsbrisen hörde de Herren Gud vandra i lustgården. Och mannen och hans hustru gömde sig för Herren Guds ansikte bland lustgårdens träd. ⁹Men Herren Gud kallade på mannen och sade till honom: ”Var är du?” ¹⁰Han svarade: ”Jag hörde ljudet av dig i lustgården och blev rädd eftersom jag är naken. Därför gömde jag mig.” ¹¹Då sade han: ”Vem har berättat för dig att du är naken? Har du ätit av trädet som jag förbjöd dig att äta av?” ¹²Mannen svarade: ”Kvinnan som du satte vid min sida, hon gav mig av trädet och jag åt.” ¹³Då sade Herren Gud till kvinnan: ”Vad är det du har gjort?” Kvinnan svarade: ”Ormen förledde mig och jag åt.” ¹⁴Då sade Herren Gud till ormen: ”Eftersom du gjort detta, ska du vara förbannad bland alla boskapsdjur och vilda djur. På din buk ska du gå, och jord ska du äta så länge du lever. ¹⁵Jag ska sätta fiendskap mellan dig och kvinnan och mellan din avkomma och hennes avkomma. Han ska krossa ditt huvud och du ska hugga honom i hälen.” ¹⁶Till kvinnan sade han: ”Jag ska göra din möda stor när du blir havande. Med smärta ska du föda dina barn. Till din man ska din åtrå vara, och han ska råda över dig.” ¹⁷Till Adam sade han: ”Du lyssnade på din hustru och åt av trädet som jag befallde dig att inte äta av. Därför ska marken vara förbannad för din skull. Med möda ska du livnära dig av den så länge du lever. ¹⁸Törne och tistel ska den bära åt dig, och du ska äta av markens örter. ¹⁹I ditt anletes svett ska du äta ditt bröd tills du vänder åter till jorden, för av den är du tagen. Jord är du, och jord ska du åter bli.” ²⁰Mannen gav sin hustru namnet Eva, för hon blev mor till allt levande. ²¹Och Herren Gud gjorde kläder av skinn åt Adam och hans hustru och klädde dem. ²²Herren Gud sade: ”Se, människan har blivit som en av oss med kunskap om gott och ont. Nu får hon inte räcka ut handen och ta även av livets träd och så äta och leva för evigt.” ²³Och Herren Gud skickade bort dem från Edens lustgård för att bruka jorden som de tagits från. ²⁴Han drev ut människan, och öster om Edens lustgård satte han keruberna och det flammande svärdets lågor för att bevaka vägen till livets träd.

Kapitel 4

¹Mannen låg med sin hustru Eva, och hon blev havande och födde Kain. Då sade hon: ”Jag har fått en man från Herren.” ²Hon födde en son till, Abel, Kains bror. Abel blev herde och Kain blev jordbrukare. ³Efter en tid hände sig att Kain bar fram en offergåva åt Herren av markens gröda. ⁴Även Abel bar fram sin gåva av det förstfödda i sin hjord, av djurens fett. Och Herren såg till Abel och hans offer, ⁵men till Kain och hans offer såg han inte. Då blev Kain mycket vred och hans blick blev mörk. ⁶Och Herren sade till Kain: ”Varför är du vred och varför är din blick så mörk? ⁷Är det inte så att om du gör det som är gott, ser du frimodigt upp, men om du inte gör det som är gott, då lurar synden vid dörren. Den har begär till dig, men du ska råda över den.” ⁸Kain talade med sin bror Abel, och medan de var ute på marken överföll Kain sin bror och dödade honom. ⁹Och Herren sade till Kain: ”Var är din bror Abel?” Han svarade: ”Jag vet inte. Ska jag hålla reda på min bror?” ¹⁰Då sade han: ”Vad har du gjort? Hör, din brors blod ropar till mig från marken! ¹¹Nu är du förbannad mer än den jord som har öppnat sin mun för att ta emot din brors blod av din hand. ¹²När du brukar jorden ska den inte längre ge dig sin gröda. Kringflackande och hemlös ska du vara på jorden.” ¹³Kain sade då till Herren : ”Mitt brott är för stort för att förlåtas. ¹⁴Se, i dag driver du mig bort från åkerjorden, och jag är dold för ditt ansikte. Rotlös och hemlös blir jag på jorden, och vem som helst som möter mig kan döda mig.” ¹⁵Men Herren sade till honom: ”Kain ska bli hämnad sju gånger om, vem som än dödar honom.” Och Herren satte ett tecken på Kain så att ingen som mötte honom skulle döda honom. ¹⁶Så gick Kain bort från Herrens ansikte och bosatte sig i landet Nod, öster om Eden. ¹⁷Kain låg med sin hustru, och hon blev havande och födde Henok. Och Kain byggde en stad och kallade den Henok efter sin son. ¹⁸Åt Henok föddes Irad, och Irad blev far till Mehujael. Mehujael blev far till Metushael, och Metushael blev far till Lemek. ¹⁹Lemek tog sig två hustrur, den ena hette Ada och den andra Silla. ²⁰Ada födde Jabal. Han blev stamfar till dem som bor i tält och är boskapsskötare. ²¹Hans bror hette Jubal. Han blev stamfar till alla dem som spelar harpa och flöjt. ²²Silla födde också en son, Tubal-Kain. Han var smed och gjorde alla slags redskap av koppar och järn. Tubal-Kains syster hette Naama. ²³Lemek sade till sina hustrur: ”Ada och Silla, hör på mig! Ni Lemeks hustrur, lyssna till mina ord: Jag dödar en man för ett sår och en ung man för ett blåmärke. ²⁴Om Kain blir hämnad sju gånger, blir Lemek det sjuttiosju gånger.” ²⁵Adam låg återigen med sin hustru, och hon födde en son som hon gav namnet Set. Hon sade: ”Gud har gett mig en annan avkomling i stället för Abel, eftersom Kain dödade honom.” ²⁶Också Set fick en son och han gav honom namnet Enosh. Vid den tiden började man åkalla Herrens namn. II. ADAMS FORTSATTA HISTORIA 5:1-6:8

Kapitel 5

¹Detta är boken om Adams fortsatta historia. När Gud skapade människor gjorde han dem lika Gud. ²Till man och kvinna skapade han dem. Han välsignade dem och gav dem namnet människa den dag de skapades. ³När Adam var 130 år fick han en son som var lik honom, hans avbild. Han gav honom namnet Set. ⁴Sedan Adam fått Set, levde han 800 år och fick söner och döttrar. ⁵Adams hela ålder – den tid han levde – blev 930 år. Därefter dog han. ⁶När Set var 105 år blev han far till Enosh. ⁷Sedan Set hade fått Enosh levde han 807 år och fick söner och döttrar. ⁸Sets hela ålder blev alltså 912 år. Därefter dog han. ⁹När Enosh var 90 år blev han far till Kenan. ¹⁰Sedan Enosh hade fått Kenan levde han 815 år och fick söner och döttrar. ¹¹Enoshs hela ålder blev alltså 905 år. Därefter dog han. ¹²När Kenan var 70 år blev han far till Mahalalel. ¹³Sedan Kenan hade fått Mahalalel levde han 840 år och fick söner och döttrar. ¹⁴Kenans hela ålder blev alltså 910 år. Därefter dog han. ¹⁵När Mahalalel var 65 år blev han far till Jered. ¹⁶Sedan Mahalalel hade fått Jered levde han 830 år och fick söner och döttrar. ¹⁷Mahalalels hela ålder blev alltså 895 år. Därefter dog han. ¹⁸När Jered var 162 år blev han far till Henok. ¹⁹Sedan Jered hade fått Henok levde han 800 år och fick söner och döttrar. ²⁰Jereds hela ålder blev alltså 962 år. Därefter dog han. ²¹När Henok var 65 år blev han far till Metushela. ²²Och sedan Henok hade fått Metushela vandrade han med Gud i 300 år och fick söner och döttrar. ²³Henoks hela ålder blev alltså 365 år. ²⁴Sedan Henok så hade vandrat med Gud fann man honom inte mer, för Gud hade hämtat honom. ²⁵När Metushela var 187 år blev han far till Lemek. ²⁶Sedan Metushela hade fått Lemek levde han 782 år och fick söner och döttrar. ²⁷Metushelas hela ålder blev alltså 969 år. Därefter dog han. ²⁸När Lemek var 182 år fick han en son. ²⁹Han gav honom namnet Noa, för han sade: ”Han ska trösta oss under vårt arbete och våra händers möda, när vi brukar jorden som Herren har förbannat.” ³⁰Sedan Lemek hade fått Noa levde han 595 år och fick söner och döttrar. ³¹Lemeks hela ålder blev alltså 777 år. Därefter dog han. ³²När Noa var 500 år blev han far till Sem, Ham och Jafet.

Visa nästa kapitel