Första Samuelsboken 1–17
Kapitel 1
1I Ramatajim-Sofim i Efraims bergsbygd bodde en man som hette Elkana. Han var son till Jeroham, son till Elihu, son till Tohu, son till Suf, en efraimit. 2Elkana hade två hustrur. Den ena hette Hanna och den andra Peninna. Peninna hade barn, men Hanna hade inga. 3Elkana gav sig år efter år i väg från sin stad för att tillbe och offra åt Herren Sebaot i Shilo, där Elis båda söner Hofni och Pinehas var Herrens präster. 4Den dag Elkana bar fram sitt offer brukade han ge sin hustru Peninna och alla hennes söner och döttrar var sin del av offret. 5Men åt Hanna gav han en dubbelt så stor del, för han älskade henne även om Herren hade gjort henne ofruktsam. 6För att provocera henne brukade hennes rival retas mycket med henne, därför att Herren hade gjort henne ofruktsam. 7Detta pågick år efter år. Varje gång Hanna gick upp till Herrens hus retades Peninna med henne på samma sätt. Nu grät Hanna och ville inte äta. 8Då sade hennes man Elkana till henne: ”Hanna, varför gråter du? Varför äter du inte? Varför är du så ledsen? Är inte jag mer för dig än tio söner?” 9När de hade ätit och druckit i Shilo reste sig Hanna och gick till Herrens tempel, där prästen Eli satt på sin stol vid dörren. 10Hon var djupt bedrövad och började be till Herren under häftig gråt. 11Hon gav ett löfte och sade: ” Herre Sebaot, om du vill se till din tjänarinnas lidande och komma ihåg mig och inte glömma din tjänarinna utan ge henne en son, då ska jag ge honom åt Herren för hela hans liv, och ingen rakkniv ska röra hans huvud.” 12Medan hon bad länge inför Herren iakttog Eli hennes mun. 13Hanna talade nämligen i sitt hjärta, och bara hennes läppar rörde sig, men hennes röst hördes inte. Då trodde Eli att hon var berusad. 14Därför sade han till henne: ”Hur länge ska du bära dig åt som en berusad? Se till att göra dig av med vinet!” 15”Nej, min herre”, svarade Hanna, ”jag är en hårt prövad kvinna. Vin och starka drycker har jag inte druckit, men jag utgöt min själ för Herren. 16Ta inte din tjänarinna för en dålig kvinna, det är på grund av min stora sorg och smärta som jag har talat ända till nu.” 17Då svarade Eli henne: ”Gå i frid, och må Israels Gud ge dig det du bad honom om.” 18Hon sade: ”Må din tjänarinna finna nåd för dina ögon.” Så gick hon sin väg och tog sig mat och såg inte sorgsen ut längre. 19De steg alla upp tidigt nästa morgon, och sedan de tillbett inför Herren vände de tillbaka och kom hem till Rama. Elkana låg med sin hustru Hanna, och Herren kom ihåg henne. 20Hanna blev havande och födde en son när tiden var inne. Hon gav honom namnet Samuel: ”För jag har bett Herren om honom.” 21När sedan Elkana med hela sitt hus gav sig i väg för att offra sitt årliga slaktoffer och sitt löftesoffer åt Herren, 22gick inte Hanna med utan sade till sin man: ”Jag vill vänta tills pojken är avvand. Då ska jag ta med honom och föra fram honom inför Herrens ansikte och sedan låta honom stanna där för alltid.” 23Hennes man Elkana sade till henne: ”Gör vad du finner bäst. Stanna du tills du har avvant honom. Må bara Herren uppfylla sitt ord.” Så stannade hustrun hemma och ammade sin son tills hon hade avvant honom. 24När hon hade avvant honom, tog hon med honom till Herrens hus. Hon tog också med sig tre tjurar, en efa mjöl och en lägel vin, och förde honom in i Herrens hus i Shilo. Pojken var då ännu helt ung. 25De slaktade tjuren och förde sedan fram pojken till Eli. 26Hon sade: ”Hör på mig, min herre. Så sant du lever, min herre: jag är kvinnan som stod här bredvid dig och bad till Herren. 27Den här pojken bad jag om, och nu har Herren gett mig vad jag bad om. 28Därför vill jag nu ge honom tillbaka till Herren. Så länge han lever ska han tillhöra Herren.” Och de tillbad Herren där.
Kapitel 2
1Hanna bad och sade: ”Mitt hjärta fröjdar sig i Herren, mitt horn är upphöjt genom Herren. Min mun är vidöppen mot mina fiender, för jag gläder mig i din frälsning. 2Ingen är helig som Herren, för ingen finns utom dig. Ingen klippa är som vår Gud. 3Tala inte så högmodigt, låt inte fräcka ord komma från er mun, för Herren är en Gud som vet allt, och hos honom vägs gärningarna. 4Hjältarnas bågar är brutna, men de stapplande rustar sig med kraft. 5De mätta måste tjäna för bröd, men de hungriga hungrar inte mer. Den ofruktsamma föder sju barn, men den som fick många söner tynar bort. 6Herren dödar och gör levande, han för ner i dödsriket och upp därifrån. 7Herren gör fattig och han gör rik, han ödmjukar och han upphöjer. 8Han reser den ringe ur stoftet, han lyfter den fattige ur dyn för att sätta honom bland furstar. Och han låter honom ärva härlighetens tron, för jordens grundpelare är Herrens, på dem har han byggt världen. 9Sina frommas fötter bevarar han, men de ogudaktiga tystas i mörkret, för av egen kraft är ingen stark. 10De som strider mot Herren blir krossade, mot dem dundrar han i himlen. Herren dömer jordens ändar och ger makt åt sin kung. Han upphöjer sin smordes horn.” 11Elkana gick hem igen till Rama. Men Samuel gjorde tjänst inför Herren under prästen Eli. 12Men Elis söner var onda män som inte kände Herren. 13Så här brukade prästerna göra med folket: När någon offrade ett slaktoffer, kom prästens tjänare medan köttet kokades och hade en treuddig gaffel i handen. 14Den stack han ner i kitteln, pannan, krukan eller grytan, och allt som gaffeln fick upp tog prästen. Så gjorde de mot alla israeliter som kom dit till Shilo. 15Till och med innan man hade bränt fettet kom prästens tjänare och sade till den som offrade: ”Ge hit kött att steka åt prästen, för han vill inte ha kokt kött av dig utan rått.” 16Om mannen då sade till honom: ”Låt dem först bränna fettet, sedan kan du ta vad du vill”, så svarade han: ”Nej, ge mig det nu, annars tar jag det med våld!” 17De unga männens synd var mycket stor inför Herren, eftersom folket kom att förakta Herrens offer. 18Samuel gjorde tjänst inför Herrens ansikte och var redan som pojke klädd i linne-efod. 19Dessutom brukade hans mor varje år göra honom en liten kåpa, som hon hade med sig när hon kom upp med sin man för att offra det årliga slaktoffret. 20Då brukade Eli välsigna Elkana och hans hustru och säga: ”Må Herren ge dig fler barn med denna kvinna i stället för det som hon fick som bönesvar när hon bad till Herren.” Så gick de hem igen. 21Herren såg till Hanna och hon blev havande och födde tre söner och två döttrar. Men pojken Samuel växte upp inför Herren. 22Eli var nu mycket gammal. När han fick höra allt som hans söner gjorde mot hela Israel och att de låg med kvinnorna som tjänstgjorde vid ingången till uppenbarelsetältet, 23sade han till dem: ”Varför gör ni sådant? Jag hör från allt folket här hur illa ni handlar. 24Gör inte så, mina söner! Det är inget gott rykte jag hör, det som sprids bland Herrens folk. 25Om en människa syndar mot en annan människa kan Gud medla för henne. Men om en människa syndar mot Herren, vem kan då medla för henne?” Men de lyssnade inte till sin far, för det var Herrens vilja att döda dem. 26Och pojken Samuel växte och blev stor och var till glädje för både Herren och människor. 27En gudsman kom till Eli och sade till honom: ”Så säger Herren : Uppenbarade jag mig inte för din fars hus när de var i Egypten och tjänade faraos hus? 28Jag utvalde honom bland Israels alla stammar till präst åt mig, till att offra på mitt altare och tända rökelse och bära efod inför mitt ansikte. Och jag gav din fars hus Israels barns alla eldsoffer. 29Varför föraktar ni då mina slaktoffer och matoffer som jag har fastställt i min boning? Hur kan du ära dina söner mer än mig, så att ni göder er själva med det bästa av varje offergåva från mitt folk Israel? 30Därför säger Herren, Israels Gud: Jag har sagt att ditt hus och din fars hus skulle få vandra inför mig för all framtid, men nu säger Herren : Aldrig! Jag ska ära dem som ärar mig, men de som föraktar mig ska bli föraktade. 31Se, dagar ska komma då jag hugger av din arm och din fars hus arm så att ingen ska bli gammal i ditt hus. 32Du ska få se min boning lida nöd trots allt det goda som sker med Israel. Ingen ska någonsin bli gammal i ditt hus. 33Den man av din släkt som jag inte utrotar från mitt altare ska få dina ögon att slockna och bli till sorg för din själ. Och alla som växer upp i ditt hus ska dö i sina bästa år. 34Och detta är tecknet för dig, det som kommer att drabba dina båda söner Hofni och Pinehas: På en och samma dag ska båda dö. 35Men jag ska låta en trogen präst träda fram åt mig. Han ska göra det som är i mitt hjärta och min själ. Åt honom ska jag bygga ett hus på fast grund, och han ska ständigt vandra inför min smorde. 36Och var och en som är kvar av ditt hus ska komma och falla ner inför honom för att få ett silvermynt eller en brödkaka och säga: Anställ mig för någon prästsyssla så att jag får en bit bröd att äta.”
Kapitel 3
1Pojken Samuel gjorde tjänst inför Herren hos Eli. På den tiden var Herrens ord sällsynt, profetsyner var inte vanliga. 2Då hände en gång detta medan Eli låg på sin plats. Hans ögon hade börjat bli skumma så att han inte kunde se. 3Guds lampa hade ännu inte slocknat, och Samuel låg i Herrens tempel där Guds ark stod. 4Då kallade Herren på Samuel. ”Här är jag”, svarade Samuel. 5Sedan skyndade han bort till Eli och sade: ”Här är jag, du ropade på mig.” Men han svarade: ”Jag har inte ropat. Gå och lägg dig igen.” Och han gick och lade sig. 6Herren kallade än en gång på Samuel, och Samuel steg upp och gick till Eli och sade: ”Här är jag, du ropade på mig.” Men han svarade: ”Jag har inte ropat, min son. Gå och lägg dig igen.” 7Samuel kände inte Herren än, och Herrens ord hade ännu inte blivit uppenbarat för honom. 8Herren kallade på Samuel för tredje gången, och han steg upp och gick till Eli och sade: ”Här är jag, du ropade på mig.” Då förstod Eli att det var Herren som kallade på den unge pojken. 9Därför sade han till Samuel: ”Gå och lägg dig, och om han ropar på dig, så säg: Tala Herre, din tjänare hör.” Och Samuel gick och lade sig på sin plats. 10Då kom Herren och ställde sig där och ropade som förut: ”Samuel! Samuel!” Och Samuel svarade: ”Tala, din tjänare hör.” 11Då sade Herren till Samuel: ”Se, jag kommer att göra något i Israel som ska ringa i båda öronen på var och en som hör det. 12Den dagen ska jag förverkliga över Eli allt som jag talat mot hans hus, från det första till det sista. 13Jag har förklarat för honom att jag ska döma hans hus till evig tid för den synd som han kände till, nämligen att hans söner drog förbannelse över sig utan att han tillrättavisade dem. 14Därför har jag också betygat med ed för Elis hus att deras skuld aldrig någonsin ska försonas genom slaktoffer eller andra offergåvor.” 15Samuel låg kvar till morgonen då han öppnade dörrarna till Herrens hus. Han var rädd för att berätta synen för Eli. 16Men Eli ropade på Samuel: ”Samuel, min son!” Han svarade: ”Här är jag.” 17Då sade Eli: ”Vad var det han sade till dig? Dölj det inte för mig! Må Gud straffa dig både nu och i framtiden om du döljer för mig ett enda ord av det han sade till dig.” 18Då berättade Samuel allt för honom och dolde ingenting. Eli sade: ”Han är Herren. Han får göra det som är gott i hans ögon.” 19Och Samuel växte upp, och Herren var med honom och lät inget av allt han sagt falla till marken. 20Hela Israel från Dan till Beer-Sheba förstod att Samuel var betrodd som Herrens profet. 21Och Herren fortsatte att visa sig i Shilo, för Herren uppenbarade sig för Samuel i Shilo genom Herrens ord.
Kapitel 4
1Samuels ord kom till hela Israel. Och Israel drog ut till strid mot filisteerna och slog läger vid Eben-Ezer, medan filisteerna hade slagit läger vid Afek. 2Filisteerna ställde då upp sig i slagordning mot Israel. Striden spred sig och israeliterna blev slagna av filisteerna, som nergjorde omkring fyratusen man på slagfältet. 3När folket kom tillbaka till lägret sade de äldste i Israel: ”Varför har Herren i dag slagit oss inför filisteerna? Låt oss hämta Herrens förbundsark från Shilo så att den är här bland oss och räddar oss från våra fienders hand. 4Folket sände män till Shilo, och de bar Herren Sebaots förbundsark därifrån, hans som tronar på keruberna. Elis båda söner Hofni och Pinehas följde med Guds förbundsark. 5När Herrens förbundsark kom in i lägret brast hela Israel ut i ett så högt jubelrop att marken skakade. 6Filisteerna hörde jubelropet och sade: ”Vad betyder det där höga jubelropet i hebreernas läger?” När filisteerna fick veta att Herrens ark hade kommit in i lägret 7blev de rädda, för de tänkte: ”Gud har kommit in i lägret.” De sade: ”Ve oss! Något sådant har inte hänt förut. 8Ve oss! Vem kan rädda oss från den mäktige Gudens hand? Det var den Guden som slog egyptierna med alla slags plågor i öknen. 9Men fatta mod och var män, filisteer, så ni inte blir slavar åt hebreerna liksom de har varit slavar åt er. Var nu män och kämpa!” 10Så stred filisteerna, och israeliterna blev slagna och flydde var och en till sitt tält. Nederlaget blev mycket stort, och bland Israel föll trettiotusen man av fotfolket. 11Dessutom blev Guds ark erövrad, och Elis båda söner Hofni och Pinehas miste livet. 12En benjaminit sprang från slagfältet och kom samma dag till Shilo, med sönderrivna kläder och jord på sitt huvud. 13När han kom fram satt Eli på sin stol vid vägkanten och vaktade, för hans hjärta bävade av oro för Guds ark. Så snart mannen kom in i staden och berättade, brast hela staden ut i sorgerop. 14När Eli hörde ropen sade han: ”Vad är det här för oväsen?” Då skyndade mannen sig dit och berättade för Eli. 15Men Eli var nittioåtta år gammal, och hans ögon hade starr så att han inte kunde se. 16Mannen sade till Eli: ”Det är jag som har kommit från slagfältet. Jag flydde från slagfältet i dag.” Då sade Eli: ”Vad har hänt, min son?” 17Budbäraren svarade: ”Israel har flytt för filisteerna, och många i folket har stupat. Även dina båda söner Hofni och Pinehas är döda, och Guds ark har blivit erövrad.” 18När han nämnde Guds ark, föll Eli baklänges av stolen vid sidan av porten. Han bröt nacken och dog, för mannen var gammal och tung. Eli hade då varit domare i Israel i fyrtio år. 19Hans sonhustru, Pinehas hustru, var havande och nära att föda. Hon fick höra nyheten att Guds ark var bortrövad och att hennes svärfar och man var döda. Då sjönk hon ner och födde sitt barn, för födslovärkarna kom över henne. 20Medan hon höll på att dö sade kvinnorna som stod omkring henne: ”Var inte rädd, du har fött en son.” Men hon svarade inte och brydde sig inte om det. 21Hon kallade pojken I-Kabod och sade: ”Härligheten är borta från Israel”, eftersom Guds ark var tagen och hennes svärfar och man var döda. 22Hon sade: ”Härligheten är borta från Israel, för Guds ark är bortrövad.”
Kapitel 5
1Filisteerna tog Guds ark och förde den från Eben-Ezer till Ashdod. 2De bar in Guds ark i Dagons tempel och ställde den bredvid Dagon. 3När ashdoditerna tidigt nästa dag kom dit, fick de se Dagon ligga framstupa på marken framför Herrens ark. Då tog de Dagon och reste upp honom igen på hans plats. 4Men när de kom dit tidigt nästa morgon, såg de återigen Dagon ligga framstupa framför Herrens ark. Dagons huvud och hans båda händer låg avbrutna på tröskeln, bara kroppen satt kvar på honom. 5I Ashdod trampar man därför än i dag inte på Dagons tröskel, varken Dagons präster eller någon annan som går in i Dagons tempel. 6Herrens hand var tung över ashdoditerna. Han sände förödelse bland dem och slog dem med bölder i Ashdod och bygden däromkring. 7När Ashdods invånare såg detta sade de: ”Israels Guds ark får inte stanna hos oss, för hans hand är tung över oss och vår gud Dagon.” 8De sände bud och samlade alla filisteernas furstar och sade: ”Vad ska vi göra med Israels Guds ark?” De svarade: ”Låt Israels Guds ark flyttas till Gat.” Då flyttade de Israels Guds ark dit. 9Men när de hade flyttat den dit, sände Herrens hand mycket stor förvirring i staden. Han slog stadens folk, både små och stora, med bölder. 10Då sände de Guds ark till Ekron. Men när Guds ark kom till Ekron, ropade ekroniterna: ”De har skickat hit Israels Guds ark till oss för att döda oss och vårt folk!” 11De sände bud och samlade alla filisteernas furstar och sade: ”Sänd bort Israels Guds ark, så att den får komma tillbaka till sin plats igen och inte dödar oss och vårt folk.” En dödlig förvirring hade nämligen uppstått i hela staden. Guds hand låg mycket tung över den. 12De av invånarna som inte dog drabbades av bölder, och ropet från staden steg mot himlen.
Kapitel 6
1När Herrens ark hade varit i filisteernas land i sju månader, 2kallade filisteerna till sig präster och spåmän och sade: ”Vad ska vi göra med Herrens ark? Säg oss hur vi ska sända den tillbaka till dess plats.” 3De svarade: ”Om ni vill sända i väg Israels Guds ark ska ni inte sända bort den utan gåvor. Ni måste i varje fall ge honom ett skuldoffer. Då ska ni bli botade, och ni ska förstå varför hans hand inte drar sig tillbaka från er.” 4De frågade: ”Vad för slags skuldoffer ska vi sända honom?” De svarade: ”Fem bölder av guld och fem råttor av guld, lika många som filisteernas furstar, för samma plåga har drabbat er alla och era furstar. 5Ni ska göra avbildningar av era bölder och avbildningar av råttorna som fördärvar ert land. Ge så ära åt Israels Gud. Kanske lättar han då sin hand över er och era gudar och ert land. 6Varför förhärdar ni era hjärtan så som farao och egyptierna gjorde? När han visade sin makt mot dem, släppte de då inte israeliterna och lät dem gå? 7Så gör nu en ny vagn och ta två kor som ger di och som inte har burit något ok. Spänn korna för vagnen, men ta hem deras kalvar från dem. 8Sätt Herrens ark på vagnen och lägg ner guldföremålen som ni ger honom som skuldoffer i ett skrin vid sidan av den. Sänd sedan i väg vagnen. 9Se efter om den tar vägen till sitt eget land, till Bet-Shemesh. Då var det han som vållade oss den stora olyckan. Men annars vet vi att det inte var hans hand som slog oss utan att det drabbade oss av en slump.” 10Männen gjorde så. De tog två kor som gav di och spände dem för vagnen. Men kornas kalvar stängde de in hemma. 11Och de satte Herrens ark på vagnen och även skrinet med guldråttorna och med avbildningarna av deras bölder. 12Korna gick raka vägen mot Bet-Shemesh. De gick hela tiden samma väg. De gick där och råmade utan att vika av vare sig till höger eller till vänster. Filisteernas furstar följde efter dem ända till gränsen mot Bet-Shemesh. 13Folket i Bet-Shemesh höll på med veteskörd i dalen. De lyfte sin blick och fick syn på arken, och de blev mycket glada när de såg den. 14När vagnen nådde åkern hos Josua från Bet-Shemesh stannade den där, och där låg en stor sten. Då högg de upp trävirket från vagnen och offrade korna till brännoffer åt Herren. 15Leviterna lyfte ner Herrens ark, tillsammans med skrinet med guldföremålen som stod där bredvid, och satte det på den stora stenen. Invånarna i Bet-Shemesh offrade på den dagen brännoffer och slaktoffer åt Herren. 16När filisteernas fem furstar hade sett detta, vände de samma dag tillbaka till Ekron. 17De bölder av guld som filisteerna gav som skuldoffer åt Herren var: en för Ashdod, en för Gaza, en för Ashkelon, en för Gat, en för Ekron. 18Men guldråttorna var lika många som filisteernas alla städer under de fem furstarna, och då medräknades både befästa städer och landsbygdens byar. Den stora stenen där de satte ner Herrens ark är ett vittne, och den finns kvar än i dag på betshemeshiten Josuas åker. 19Av invånarna i Bet-Shemesh blev några slagna för att de hade sett in i Herrens ark. Herren dödade sjuttio man bland folket, femtio var hövdingar. Och folket sörjde över att Herren hade slagit så många bland dem. 20Invånarna i Bet-Shemesh sade: ”Vem kan bestå inför Herren, denne helige Gud? Till vem ska han dra vidare härifrån oss?” 21De skickade sändebud till dem som bodde i Kirjat-Jearim och sade: ”Filisteerna har sänt tillbaka Herrens ark. Kom ner hit och hämta upp den till er.”
Kapitel 7
1Då kom Kirjat-Jearims män och hämtade upp Herrens ark dit och förde den in i Abinadabs hus på höjden. De helgade hans son Eleasar till att ta hand om Herrens ark. 2Från den dagen då arken fick sin plats i Kirjat-Jearim gick en lång tid, tjugo år. Hela Israels hus suckade efter Herren. 3Men Samuel sade till alla israeliterna: ”Om ni av hela ert hjärta vill vända om till Herren, så gör er av med de främmande gudarna och ashtarterna och vänd era hjärtan till Herren och tjäna endast honom. Då ska han rädda er från filisteernas hand.” 4Då gjorde Israels barn sig av med baalerna och ashtarterna och tjänade endast Herren. 5Sedan sade Samuel: ”Samla hela Israel till Mispa, så ska jag be till Herren för er.” 6Då samlades de i Mispa och öste upp vatten och hällde ut det inför Herren och fastade den dagen och sade: ”Vi har syndat mot Herren.” Och Samuel dömde Israels barn i Mispa. 7När filisteerna hörde att Israels barn hade samlats i Mispa, drog filisteernas furstar upp mot Israel. Israeliterna fick höra det och blev rädda för filisteerna. 8Israels barn sade till Samuel: ”Sluta inte ropa till Herren vår Gud för oss, så att han räddar oss från filisteernas hand.” 9Då tog Samuel ett dilamm och offrade det som ett helt brännoffer åt Herren. Samuel ropade till Herren för Israel och Herren bönhörde honom. 10Medan Samuel offrade brännoffret ryckte filisteerna fram till strid mot Israel. Men Herren lät ett starkt åskväder dundra över filisteerna på den dagen och förvirrade dem, och de blev slagna av Israel. 11Och Israels män drog ut från Mispa och förföljde filisteerna och nergjorde dem ända till trakten nedanför Bet-Kar. 12Då tog Samuel en sten och reste den mellan Mispa och Shen och gav den namnet Eben-Ezer, och han sade: ”Ända till nu har Herren hjälpt oss.” 13Så blev filisteerna kuvade och kom inte in i Israels land mer. Herrens hand var emot filisteerna så länge Samuel levde. 14Städerna som filisteerna hade tagit från Israel kom alla tillbaka till Israel, från Ekron ända till Gat. Även det tillhörande området räddade Israel tillbaka från filisteerna, och det blev fred mellan Israel och amoreerna. 15Samuel var domare i Israel så länge han levde. 16Varje år reste han omkring mellan Betel, Gilgal och Mispa. På alla dessa platser dömde han Israel. 17Sedan brukade han vända tillbaka till Rama, som var hans hem, och dömde Israel där. Han byggde där ett altare åt Herren.
Kapitel 8
1När Samuel blev gammal satte han sina söner till domare över Israel. 2Hans förstfödde hette Joel och hans andre son Abia. De var domare i Beer-Sheba. 3Men hans söner vandrade inte på hans väg utan vek av från den och sökte egen vinning. De tog mutor och förvrängde lagen. 4Då samlades Israels alla äldste och kom till Samuel i Rama 5och sade till honom: ”Du är gammal och dina söner vandrar inte på dina vägar. Sätt nu en kung över oss till att styra över oss, så som alla andra folk har.” 6Det var i Samuels ögon ett dåligt förslag när de sade: ”Ge oss en kung till att styra över oss.” Och Samuel bad till Herren. 7Då sade Herren till Samuel: ”Lyssna till folket i allt de säger till dig. Det är inte dig de har förkastat, utan det är mig de har förkastat som kung över dem. 8Så har de alltid gjort, från den dag jag förde dem upp ur Egypten ända till denna dag. De har övergett mig och tjänat andra gudar och så gör de också mot dig. 9Men lyssna nu till deras ord. Du ska varna dem allvarligt och förklara för dem vilka rättigheter kungen får som kommer att regera över dem.” 10Allt som Herren hade talat sade Samuel till folket, som hade begärt en kung av honom. 11Han sade: ”Denna rättighet får den kung som kommer att regera över er: Han ska ta era söner till att göra tjänst på hans vagnar och bland hans ryttare och springa framför hans vagn. 12Han ska sätta dem till befäl över tusen och till befäl över femtio eller till att plöja hans åkrar och bärga hans skörd eller till att tillverka hans krigsredskap och utrustning för hans vagnar. 13Era döttrar ska han ta till att göra salvor, laga mat och baka bröd. 14Era bästa åkrar, vingårdar och olivlundar ska han ta och ge åt sina tjänare. 15Han ska ta tionde från era sädesfält och era vingårdar och ge åt sina hovmän och tjänare. 16Och han ska ta era tjänare och tjänarinnor och era bästa unga män liksom era åsnor och använda dem för sitt behov. 17Han ska ta tionde av er småboskap, och ni kommer att bli hans tjänare. 18När ni då ropar på hjälp mot er kung som ni har valt åt er, då kommer Herren inte att svara er.” 19Men folket vägrade att lyssna till Samuels ord och sade: ”Nej, vi måste ha en kung över oss. 20Vi vill också bli som alla andra folk. Vår kung ska döma oss. Han ska dra ut framför oss och föra våra krig.” 21När Samuel hörde allt detta som folket sade, framförde han det till Herren. 22Då sade Herren till Samuel: ”Lyssna till deras ord och sätt en kung över dem.” Och Samuel sade till Israels män: ”Gå hem, var och en till sin stad.”
Kapitel 9
1I Benjamin levde en man som hette Kish, son till Abiel, son till Seror, son till Bekorat, son till Afia, son till en benjaminit. Han var en mäktig man. 2Han hade en son som hette Saul, en ståtlig ung man. Ingen bland Israels barn var vackrare än han. Han var huvudet högre än allt folket. 3En gång hade åsnestona sprungit bort för Sauls far Kish. Då sade Kish till sin son Saul: ”Ta med dig en av tjänarna och gå och leta efter åsnorna.” 4Då vandrade han genom Efraims bergsbygd och därefter genom Shalishalandet, men de fann dem inte. De gick genom Shaalimslandet, men där var de inte. Sedan tog han vägen genom Benjamins land, men inte heller där fann de dem. 5När de sedan hade kommit in i Sufs land, sade Saul till tjänaren som han hade med sig: ”Kom, vi går hem igen. Annars kan min far bli orolig för vår skull i stället för att tänka på åsnorna.” 6Men han svarade honom: ”Se, i den här staden finns en gudsman. Han är högt ansedd och allt han säger, det sker. Låt oss nu gå dit. Kanske han kan säga oss vilken väg vi ska ta.” 7Då sade Saul till sin tjänare: ”Men om vi går dit, vad ska vi då ta med till mannen? Brödet är ju slut i vår packning och vi har inte heller någon annan gåva att ta med till gudsmannen. Eller vad har vi?” 8Tjänaren svarade Saul än en gång: ”Se, här har jag en kvarts sikel silver. Den ska jag ge gudsmannen så att han säger oss vilken väg vi ska ta.” 9– När man förr i tiden i Israel gick för att fråga Gud sade man: ”Kom, vi går till siaren.” Den som man nu kallar profet kallade man förr siare. – 10Saul sade till sin tjänare: ”Ditt förslag är bra. Kom så går vi!” Så gick de till staden där gudsmannen fanns. 11När de gick uppför höjden där staden låg mötte de några flickor som gick ut för att hämta vatten, och de frågade dem: ”Är siaren här?” 12”Ja, alldeles i närheten”, svarade de. ”Men skynda er, för i dag har han kommit till staden. I dag har folket en offerfest på offerhöjden. 13Om ni går in i staden, träffar ni honom innan han går upp på höjden till måltiden. Folket äter inte förrän han kommer, för han ska välsigna offret. Först därefter börjar de inbjudna äta. Så gå upp dit, för just nu kan ni träffa honom.” 14Så gick de upp till staden. Och när de kom in i staden, se, då kom Samuel ut mot dem på väg upp till offerhöjden. 15Dagen innan Saul kom hade Herren uppenbarat för Samuel och sagt: 16”I morgon vid den här tiden ska jag sända dig en man från Benjamins land. Honom ska du smörja till furste för mitt folk Israel. Han ska rädda mitt folk från filisteernas hand, för jag har sett till mitt folk eftersom deras rop har kommit till mig.” 17När Samuel fick se Saul sade Herren till honom: ”Se, där är mannen som jag talade till dig om: Han ska styra mitt folk.” 18Men Saul gick fram till Samuel i porten och sade: ”Säg mig var siaren bor.” 19Samuel svarade Saul: ”Jag är siaren. Gå före mig upp till offerhöjden, för ni ska äta där med mig i dag. Men i morgon ska jag låta dig gå, och jag ska ge dig besked om allt vad du har på hjärtat. 20Bekymra dig inte för åsnorna som har varit borta för dig i tre dagar, för de har kommit till rätta. Vem tillhör all Israels härlighet om inte dig och hela din fars hus?” 21Saul svarade: ”Jag är ju en benjaminit från en av de minsta stammarna i Israel, och min släkt är den ringaste bland alla släkter i Benjamins stam. Varför talar du till mig på det sättet?” 22Men Samuel tog Saul och hans tjänare och förde dem in i salen och gav dem den förnämsta platsen bland de omkring trettio män som var inbjudna. 23Samuel sade till kocken: ”Ge mig stycket som jag gav dig och som jag sade att du skulle ta hand om.” 24Då tog kocken fram lårstycket och vad som hörde till det och satte fram det åt Saul. Och Samuel sade: ”Här är det som blivit sparat, ta för dig och ät! Det blev undanlagt åt dig just för den här stunden, när jag sade att jag hade inbjudit folket.” Och Saul åt den dagen med Samuel. 25Därefter gick de ner från offerhöjden och in i staden. Sedan samtalade han med Saul uppe på taket. 26De steg upp tidigt, och i gryningen ropade Samuel upp till Saul på taket: ”Stig upp, så ska jag följa dig på väg.” Då steg Saul upp och de gick båda i väg, han och Samuel. 27När de var på väg ner mot utkanten av staden, sade Samuel till Saul: ”Säg till tjänaren att gå före oss.” Och tjänaren fick gå. ”Men stanna själv här, så ska jag låta dig höra Guds ord.”
Kapitel 10
1Samuel tog sin oljeflaska och hällde olja på Sauls huvud, kysste honom och sade: ”Se, Herren har smort dig till furste över sin arvedel. 2När du går i väg från mig i dag ska du träffa två män vid Rakels grav, i Selsa på Benjamins område. De kommer att säga till dig: Åsnorna som du gick för att söka har kommit till rätta. Så din far tänker inte mer på åsnorna, men han är orolig för er skull och säger: Vad ska jag göra för min son? 3När du har gått vidare därifrån och kommit till Tabors terebint, ska du där möta tre män på väg upp till Gud i Betel. En av dem bär tre killingar, en bär tre brödkakor och en bär en vinlägel. 4De kommer att hälsa vänligt på dig och ge dig två bröd, och du ska ta emot vad de ger. 5Sedan kommer du till Guds Gibea där filisteernas postering är. Och när du kommer in i staden, träffar du på en skara profeter som är på väg ner från offerhöjden med lyra, tamburin, flöjt och harpa framför sig medan de själva profeterar. 6Herrens Ande ska komma över dig, och du ska profetera med dem och bli förvandlad till en annan människa. 7När du ser dessa tecken inträffa, gör då vad du finner lämpligt, för Gud är med dig. 8Och du ska gå före mig till Gilgal. Se, jag ska komma ner till dig för att offra brännoffer och gemenskapsoffer. Du ska vänta i sju dagar tills jag kommer till dig och meddelar vad du ska göra.” 9När Saul vände sig om för att gå ifrån Samuel, förvandlade Gud hans hjärta. Alla dessa tecken inträffade samma dag. 10När de kom till Gibea kom en skara profeter emot honom. Då föll Guds Ande över honom, och han profeterade mitt ibland dem. 11Alla som hade känt Saul förut fick se att han profeterade tillsammans med profeterna, och de sade till varandra: ”Vad har hänt med Kishs son? Är också Saul bland profeterna?” 12Men en av männen därifrån svarade: ”Vem är deras far?” Härav uppkom ordspråket: ”Är också Saul bland profeterna?” 13Men när han hade slutat profetera gick han upp på offerhöjden. 14Då frågade Sauls farbror honom och hans tjänare: ”Vart gick ni?” ”För att leta efter åsnorna”, svarade han. ”Men när vi såg att vi inte kunde hitta dem någonstans, gick vi till Samuel.” 15Då sade Sauls farbror: ”Berätta för mig vad Samuel sade till er.” 16Saul svarade sin farbror: ”Han talade om för oss att åsnorna hade kommit till rätta.” Men vad Samuel hade sagt om kungadömet berättade han inte för honom. 17Samuel kallade samman folket till Herren i Mispa. 18Han sade till Israels barn: ”Så säger Herren, Israels Gud: Jag förde Israel upp ur Egypten, och jag befriade er från egyptierna och från alla andra kungadömen som förtryckte er. 19Men i dag har ni förkastat er Gud, som räddade er ur alla era olyckor och svårigheter, och ni har sagt till honom: Sätt en kung över oss. Så träd nu fram inför Herren efter era stammar och era släkter.” 20Därefter lät Samuel alla Israels stammar gå fram. Då träffades Benjamins stam av lotten. 21När han sedan lät släkt efter släkt i Benjamins stam gå fram, träffades Matris släkt av lotten. Därpå träffades Saul, Kishs son, av lotten. Men när de sökte efter honom kunde de inte finna honom. 22Och de frågade Herren än en gång: ”Har mannen kommit hit än?” Herren svarade: ”Se, han gömmer sig bland trossen.” 23De sprang dit och hämtade honom, och när han stod bland folket var han huvudet högre än alla andra. 24Samuel sade till allt folket: ”Här ser ni den som Herren har utvalt. Det finns ingen som han bland allt folket.” Då jublade alla och ropade: ”Leve kungen!” 25Samuel förklarade för folket kungadömets rättigheter och skrev upp dem i en bok och lade den inför Herren. Sedan lät Samuel allt folket gå hem, var och en till sitt. 26Också Saul begav sig hem, till Gibea, och en skara stridsmän vilkas hjärtan Gud hade rört följde honom. 27Men några onda män sade: ”Hur ska den där kunna rädda oss?” De föraktade honom och bar inte fram några gåvor till honom. Men han låtsades som om han inte märkte det.
Kapitel 11
1Ammoniten Nahash drog upp och belägrade Jabesh i Gilead. Då sade alla män i Jabesh till Nahash: ”Slut förbund med oss, så ska vi tjäna dig.” 2Ammoniten Nahash svarade dem: ”På detta villkor ska jag sluta förbund med er: att jag får sticka ut högra ögat på er alla och därmed dra skam över hela Israel.” 3De äldste i Jabesh sade till honom: ”Ge oss sju dagars frist, så att vi kan skicka sändebud över hela Israels land. Om då ingen vill hjälpa oss, kommer vi ut till dig.” 4Sändebuden kom till Sauls Gibea och berättade detta för folket. Då brast allt folket ut i gråt. 5Just då kom Saul gående från åkern bakom sina oxar, och Saul frågade: ”Vad är det med folket, eftersom de gråter?” De berättade för honom vad männen från Jabesh hade sagt. 6När Saul hörde detta föll Guds Ande över honom, och han blev mycket vred. 7Han tog ett par oxar och styckade dem och sände omkring styckena med sändebuden över hela Israels land och lät säga: ”Den som inte drar ut efter Saul och Samuel, med hans oxar ska det göras på detta sätt.” Då kom fruktan från Herren över folket så att de drog ut som en enda man. 8Och Saul inmönstrade dem i Besek, och Israels barn utgjorde då 300 000 och Juda män 30 000. 9De sade till sändebuden som hade kommit: ”Så ska ni säga till männen i Jabesh i Gilead: I morgon ska ni få hjälp, när solen bränner som hetast.” Sändebuden kom och meddelade männen i Jabesh detta, och de blev glada över beskedet. 10Då meddelade männen i Jabesh ammoniterna: ”I morgon ska vi komma ut till er, och ni får då göra med oss vad ni finner för gott.” 11Dagen därefter delade Saul upp folket i tre grupper. De trängde in i lägret vid morgonväkten och nergjorde ammoniterna ända tills dagen blev som hetast. De som kom undan blev så kringspridda att inte två av dem kom undan tillsammans. 12Då sade folket till Samuel: ”Vilka var de som sade: Skulle Saul bli kung över oss? Ta hit dessa män så att vi får döda dem.” 13Men Saul sade: ”Denna dag ska ingen dödas, för i dag har Herren gett seger åt Israel.” 14Samuel sade till folket: ”Kom, låt oss gå till Gilgal och förnya kungadömet där.” 15Då gick allt folket till Gilgal och gjorde Saul till kung där inför Herren i Gilgal. De offrade gemenskapsoffer inför Herrens ansikte, och Saul och alla Israels män var mycket glada.
Kapitel 12
1Samuel sade till hela Israel: ”Se, jag har lyssnat till er och till allt ni sagt till mig. Jag har gett er en kung. 2Nu är det han som ska vara er ledare. Jag är gammal och grå och ni har mina söner bland er. Hittills är det jag som varit er ledare, från min ungdom ända till i dag. 3Se, här står jag. Vittna nu mot mig inför Herren och inför hans smorde. Har jag tagit någons oxe, eller har jag tagit någons åsna? Har jag förtryckt någon eller varit våldsam mot någon? Har jag tagit mutor av någon för att se mellan fingrarna med honom? I så fall ska jag ersätta det.” 4De svarade: ”Du har inte förtryckt oss, du har inte varit våldsam mot oss och inte tagit något från någon.” 5Då sade han till dem: ” Herren är vittne mot er, och hans smorde är vittne denna dag att ni inte har funnit något hos mig.” De svarade: ”Ja, han är vittne.” 6Samuel sade till folket: ”Det var Herren som insatte Mose och Aron och förde era fäder upp ur Egyptens land. 7Ställ nu upp er, så att jag kan gå till rätta med er inför Herren med tanke på alla de rättfärdiga gärningar som Herren har gjort med er och era fäder. 8När Jakob hade kommit till Egypten ropade era fäder till Herren, och Herren sände Mose och Aron som förde era fäder ut ur Egypten och lät dem bosätta sig här på denna plats. 9Men de glömde Herren sin Gud. Då sålde han dem i Siseras hand, härföraren i Hasor, och i filisteernas hand och i den moabitiske kungens hand, och alla dessa stred mot dem. 10Men de ropade till Herren och sade: Vi har syndat, vi har övergett Herren och tjänat baalerna och astarterna, men rädda oss nu från våra fienders hand så ska vi tjäna dig. 11Då sände Herren Jerubbaal, Bedan, Jefta och Samuel och räddade er från era fiender runt omkring, och ni fick bo i trygghet. 12Men när ni såg Nahash, ammoniternas kung, komma emot er, sade ni till mig: Nej, en kung måste regera över oss – trots att Herren er Gud är er kung. 13Se, här är nu den kung som ni har valt, som ni bad om. Herren har nu satt en kung över er. 14Om ni fruktar Herren och tjänar honom och hör hans röst och inte är upproriska mot Herrens befallning, då ska både ni och kungen som regerar över er följa Herren er Gud. 15Men om ni inte hör Herrens röst utan är upproriska mot Herrens befallning, då ska Herrens hand vara mot er liksom mot era fäder. 16Ställ nu upp er och se det stora som Herren ska göra inför era ögon. 17Nu är det tiden för veteskörden, men jag ska ropa till Herren att han ska låta det åska och regna. Då ska ni förstå och se hur mycket ont ni gjorde i Herrens ögon när ni begärde en kung.” 18Samuel ropade till Herren, och Herren lät det åska och regna den dagen. Då greps folket av stor fruktan för Herren och för Samuel. 19Och allt folket sade till Samuel: ”Be till Herren din Gud för dina tjänare så att vi inte dör, eftersom vi till alla våra andra synder lagt det onda att vi begärde en kung.” 20Samuel sade till folket: ”Var inte rädda. Ni har gjort allt detta onda, men vik bara inte av från Herren utan tjäna Herren av hela ert hjärta. 21Vik inte av för att följa tomma avgudar som varken kan hjälpa eller befria, för de är bara tomhet. 22För sitt stora namns skull ska Herren inte förskjuta sitt folk, eftersom Herren har bestämt sig för att göra er till sitt folk. 23Aldrig att jag skulle synda så mot Herren att jag slutar be för er. Jag vill i stället lära er den goda och rätta vägen. 24Se bara till att ni fruktar Herren och tjänar honom troget av hela ert hjärta, för se, han har gjort stora ting med er. 25Men om ni gör det som är ont ska både ni och er kung förgås.”
Kapitel 13
1Saul hade nu varit kung ett år. När han regerade över Israel det andra året 2valde han ut 3 000 män åt sig ur Israel. Själv hade Saul 2 000 hos sig i Mikmas och i Betels bergsbygd, och 1 000 var hos Jonatan i Gibea i Benjamin. Men resten av folket hade han låtit gå hem, var och en till sin boning. 3Jonatan angrep filisteernas utpost i Geba, och filisteerna fick höra det. Men Saul lät blåsa i horn över hela landet och säga: ”Hör, hebreer!” 4Så fick hela Israel höra att Saul hade angripit filisteernas utpost och att Israel nu var hatade av filisteerna. Folket kallades samman för att följa Saul till Gilgal. 5Filisteerna samlades då för att strida mot Israel med 30 000 vagnar och 6 000 ryttare och fotfolk så talrikt som sanden på havets strand. De drog upp och slog läger vid Mikmas öster om Bet-Aven. 6När israeliterna insåg att de var i nöd eftersom folket var trängt, gömde de sig i grottor, snår och klippor, i valv och i gropar. 7Några av hebreerna gick över Jordan in i Gads och Gileads land. Men Saul var kvar i Gilgal, och allt folket som följde honom bävade. 8Han väntade i sju dagar, den bestämda tid som Samuel hade angett. Men när Samuel inte kom till Gilgal, började folket skingras och gå ifrån honom. 9Då sade Saul: ”För fram brännoffret och gemenskapsoffret till mig.” Därefter offrade han brännoffret. 10Men just när han hade slutat offra kom Samuel. Då gick Saul och mötte honom för att hälsa honom. 11Men Samuel frågade: ”Vad har du gjort?” Saul svarade: ”När jag såg hur folket skingrades och gick ifrån mig och du inte kom under den bestämda tiden, medan filisteerna samlades vid Mikmas, 12tänkte jag: Nu kommer filisteerna ner mot mig här i Gilgal, och jag har fortfarande inte bett om Herrens hjälp. Då tog jag mod till mig och offrade brännoffret.” 13Samuel sade: ”Du har handlat dåraktigt. Du har inte hållit det bud som Herren din Gud har gett dig. Om du hade gjort det, skulle Herren ha befäst ditt kungadöme över Israel för all framtid. 14Men nu ska ditt kungadöme inte bestå. Herren har sökt sig en man efter sitt hjärta och utsett honom till furste över sitt folk. Men du har inte hållit vad Herren befallt dig.” 15Därefter bröt Samuel upp och gick från Gilgal till Gibea i Benjamin. Men Saul inmönstrade folket som fanns hos honom, det var omkring sexhundra man. 16Saul och hans son Jonatan stannade i Geba i Benjamin med folket som fanns hos dem, medan filisteerna hade slagit läger vid Mikmas. 17En skara drog ut ur filisteernas läger för att härja. Den var uppdelad i tre grupper. En tog vägen mot Ofra i Shuals område, 18en tog vägen mot Bet-Horon och en grupp tog vägen till det område som vette mot Seboimdalen, åt öknen till. 19Det fanns ingen smed i hela Israels land, eftersom filisteerna var rädda att hebreerna skulle göra sig svärd eller spjut. 20Därför måste varje israelit gå ner till filisteerna om han ville vässa sin lie, sin plogbill, sin yxa eller sin skära. 21Och priset för slipning var en pim för skärorna och plogbillarna och en tredjedels sikel för gafflarna och yxorna och för att få en udd påsatt. 22Det innebar att när striden skulle börja hade inte en enda av Sauls och Jonatans män något svärd eller spjut. Det var bara Saul själv och hans son Jonatan som hade sådana. 23Men filisteerna lät en förpost rycka fram till passet vid Mikmas.
Kapitel 14
1En dag sade Sauls son Jonatan till sin väpnare: ”Kom, så går vi över till filisteernas förpost där på andra sidan.” Men detta talade han inte om för sin far. 2Saul befann sig då vid Gibeas gräns, under granatträdet i Migron, och folket som var med honom utgjorde omkring sexhundra man. 3Ahia, son till Ahitub, som var bror till I-Kabod, son till Pinehas, son till Eli, Herrens präst i Shilo, bar då efoden. Och folket visste inte att Jonatan hade gett sig av. 4Men i passet där Jonatan försökte gå över för att komma till filisteernas förpost fanns en klippa på vardera sidan. Den ena hette Boses och den andra Sene. 5Den ena klippan reste sig i norr mitt emot Mikmas, den andra i söder mitt emot Geba. 6Jonatan sade till sin väpnare: ”Kom, vi går över till de där oomskurnas förpost. Kanske kommer Herren att göra något för oss. För inget hindrar Herren att ge seger genom några få lika väl som genom många.” 7Hans väpnare svarade: ”Gör allt du har i sinnet. Gå du! Jag följer dig vart du vill.” 8Då sade Jonatan: ”Bra, vi ska gå över till männen där och visa oss för dem. 9Om de säger till oss: ”Stå stilla tills vi kommer fram till er”, då ska vi stanna där vi är och inte klättra upp till dem. 10Men om de säger: ”Kom upp hit till oss”, då ska vi gå upp dit, för då har Herren gett dem i vår hand. Detta ska vara tecknet för oss.” 11När båda två nu blev synliga för filisteernas förpost sade filisteerna: ”Se! Hebreerna kryper fram ur hålorna där de gömt sig.” 12Förpostens manskap ropade till Jonatan och hans väpnare: ”Kom upp till oss, så ska vi lära er!” Då sade Jonatan till sin väpnare: ”Kom med upp efter mig, för Herren har gett dem i Israels hand.” 13Jonatan klättrade upp på händer och fötter, och hans väpnare följde honom. Och filisteerna föll framför Jonatan, och hans väpnare gick efter honom och gav dem dödsstöten. 14I det första anfallet nergjorde Jonatan och hans väpnare omkring tjugo man längs ungefär ett halvt plogland. 15Då spred sig skräck i lägret på fältet och bland allt folket. Förposten och de som gått ut på härjningståg började också darra. Marken skakade och det spreds en skräck från Gud. 16Sauls väktare i Gibea i Benjamin fick se att mängden skingrades och att man irrade hit och dit. 17Då sade Saul till folket som han hade hos sig: ”Räkna folket och se vem som har lämnat oss.” När de gjorde så, upptäckte de att Jonatan och hans väpnare inte var där. 18Då sade Saul till Ahia: ”Hämta Guds ark!” Guds ark fanns nämligen på den tiden hos israeliterna. 19Medan Saul talade med prästen ökade förvirringen i filisteernas läger. Då sade Saul till prästen: ”Dra tillbaka din hand.” 20Saul och allt folket som var med honom samlades och drog till stridsplatsen. Och se, den ene hade lyft sitt svärd mot den andre. Förvirringen var mycket stor. 21De hebreer som sedan gammalt lydde under filisteerna och som hade dragit upp med dem och fanns här och där i lägret, också de gick nu över till israeliterna som var med Saul och Jonatan. 22Och när de israeliter som hade gömt sig i Efraims bergsbygd hörde att filisteerna flydde, satte också alla dessa efter dem och stred mot dem. 23Så räddade Herren Israel den dagen, och striden fortsatte ända bortom Bet-Aven. 24Fastän Israels män den dagen hade drivits hårt, band Saul folket med denna ed: ”Förbannad är den som äter något före kvällen när jag fått hämnd på mina fiender.” Ingen bland folket smakade då någon mat. 25Och allt folket kom in i skogen, där det låg honung på marken. 26Men när folket kom in i skogen och såg den utflutna honungen vågade ingen föra handen till munnen, eftersom folket var rädda för eden. 27Jonatan däremot hade inte hört när hans far band folket med eden, så han räckte ut staven som han hade i handen och doppade dess ände i honungskakan och förde handen till munnen. Då klarnade hans ögon. 28Men en man ur folket sade till honom: ”Din far har bundit folket med en ed och sagt: Förbannad är den som äter något i dag. Därför är folk utmattade.” 29Jonatan svarade: ”Min far har dragit olycka över landet. Se hur klara mina ögon blev när jag smakade lite av honungen. 30Tänk om folket i dag hade fått äta sig mätta av bytet de fann hos sina fiender! Hur mycket större skulle då inte filisteernas nederlag ha blivit!” 31Men den dagen slog de filisteerna och förföljde dem från Mikmas till Ajalon. Sedan var folket mycket utmattat. 32De kastade sig över bytet och tog får, oxar och kalvar och slaktade dem på marken och åt köttet med blodet i. 33Man berättade det för Saul och sade: ”Se, folket syndar mot Herren genom att äta kött med blodet i.” Då sade han: ”Ni har handlat trolöst. Vältra nu fram en stor sten till mig!” 34Sedan sade Saul: ”Gå ut bland folket och säg till dem: Var och en ska föra hit sin oxe och sitt får till mig och slakta dem här och äta. Synda inte mot Herren genom att äta köttet med blodet i!” Under natten förde var och en bland folket själv fram sina oxar och slaktade dem där. 35Och Saul byggde ett altare åt Herren. Det var det första altaret som han byggde åt Herren. 36Saul sade: ”Låt oss dra ner i natt och förfölja filisteerna och plundra dem ända tills det blir ljust i morgon. Vi ska inte lämna en enda av dem kvar.” De svarade: ”Gör vad du anser är rätt.” Men prästen sade: ”Låt oss träda fram hit till Gud.” 37Då frågade Saul Gud: ”Ska jag dra ner och förfölja filisteerna? Vill du ge dem i Israels hand?” Men han gav honom inte något svar den dagen. 38Då sade Saul: ”Kom fram hit, alla ni som är ledare för folket, så att vi får veta och se vad det är för en synd som har begåtts i dag. 39Så sant Herren lever, han som har räddat Israel: Om det så vore min son Jonatan, måste han dö.” Men ingen bland folket svarade honom. 40Då sade han till hela Israel: ”Ställ er på ena sidan, så ska jag och min son Jonatan ställa oss på andra sidan.” Folket svarade Saul: ”Gör vad du anser är rätt.” 41Saul sade till Herren, Israels Gud: ”Låt sanningen komma fram.” Då träffades Saul och Jonatan av lotten, och folket gick fritt. 42Saul sade: ”Kasta lott mellan mig och min son Jonatan.” Och Jonatan träffades av lotten. 43Saul sade till Jonatan: ”Berätta för mig vad du gjort.” Då berättade Jonatan för honom: ”Med änden av staven i min hand tog jag lite honung och smakade på den. Här är jag. Ska jag nu dö?” 44Saul svarade: ”Må Gud straffa mig både nu och i framtiden: Du måste dö, Jonatan.” 45Men folket sade till Saul: ”Skulle Jonatan dö, han som vann denna stora seger åt Israel? Aldrig! Så sant Herren lever, inte ett hår från hans huvud ska falla till jorden, för han har gjort detta i dag med Guds hjälp.” Så friade folket Jonatan, han behövde inte dö. 46Saul drog hem utan att förfölja filisteerna mer, och filisteerna begav sig hem till sitt. 47När Saul hade tagit över kungamakten i Israel förde han krig mot alla sina fiender runt omkring : mot Moab, ammoniterna, Edom, kungarna i Soba och filisteerna. Vart han än vände sig segrade han. 48Han gjorde mäktiga ting och slog amalekiterna och befriade Israel från dess plundrare. 49Sauls söner var Jonatan, Jishvi och Malki-Shua. Av hans båda döttrar hette den äldre Merab och den yngre Mikal. 50Sauls hustru hette Ahinoam, Ahimaas dotter. Hans överbefälhavare hette Abner, son till Ner, som var Sauls farbror. 51Sauls far Kish och Abners far Ner var nämligen söner till Abiel. 52Kriget mot filisteerna rasade häftigt så länge Saul levde. Och närhelst Saul såg en stark och stridsduglig man, tog han honom i sin tjänst.
Kapitel 15
1Samuel sade till Saul: ”Det var mig Herren sände att smörja dig till kung över sitt folk Israel. Hör nu Herrens ord. 2Så säger Herren Sebaot: Jag ska straffa Amalek för det han gjorde mot Israel, när han ställde sig i vägen för honom då han drog upp ur Egypten. 3Dra ut och slå amalekiterna och vig allt de har åt förintelse. Skona dem inte utan döda både män och kvinnor, barn och spädbarn, kor och får, kameler och åsnor.” 4Saul kallade samman folket och inmönstrade dem i Telaim : 200 000 man fotfolk och dessutom 10 000 man från Juda. 5När Saul kom till Amaleks stad ordnade han ett bakhåll i dalen. 6Han sade till keniterna: ”Skilj er från amalekiterna och dra bort så att jag inte utrotar er tillsammans med dem. Ni visade ju barmhärtighet mot alla Israels barn när de drog ut ur Egypten.” Då skilde sig keniterna från amalekiterna. 7Sedan slog Saul amalekiterna från Havila ända fram emot Shur, som ligger öster om Egypten. 8Han tillfångatog Amaleks kung Agag levande och vigde allt folket åt förintelse med svärd. 9Men Saul och folket skonade Agag och det bästa och det näst bästa av fåren, korna och lammen, kort sagt, allt som var av värde. Det ville de inte viga åt förintelse. All boskap däremot som var dålig och värdelös vigde de åt förintelse. 10Då kom Herrens ord till Samuel: 11”Jag ångrar att jag gjort Saul till kung, för han har vänt sig från mig och inte utfört mina befallningar.” Det bedrövade Samuel och han ropade till Herren hela den natten. 12Tidigt på morgonen steg Samuel upp och gick för att möta Saul. Man berättade för Samuel att Saul hade kommit till Karmel och där rest en minnesstod åt sig, och sedan svängt av och fortsatt ner till Gilgal. 13När Samuel kom till Saul, sade Saul: ” Herren välsigne dig! Jag har nu utfört Herrens befallning.” 14Men Samuel sade: ”Vad är det då för bräkande av får som ljuder i mina öron, och vad är det för råmande av kor som jag hör?” 15Saul svarade: ”De tog med dem från amalekiterna. Folket skonade det bästa av fåren och korna för att offra åt Herren din Gud. Men det andra har vi vigt åt förintelse.” 16Då sade Samuel till Saul: ”Sluta! Jag ska tala om för dig vad Herren sade till mig i natt.” Saul sade till honom: ”Tala.” 17Samuel sade: ”Var det inte när du var liten i dina egna ögon som du blev ett huvud för Israels stammar och Herren smorde dig till kung över Israel? 18Herren sände i väg dig och sade: Gå och vig dessa syndare, amalekiterna, åt förintelse och strid mot dem tills du gjort slut på dem. 19Varför har du då inte lyssnat till Herrens röst utan kastat dig över bytet och gjort det som är ont i Herrens ögon?” 20Saul svarade Samuel: ”Jag har ju lyssnat till Herrens röst och gått den väg som Herren har sänt mig på. Jag har fört hit Agag, Amaleks kung, och vigt amalekiterna åt förintelse. 21Men folket tog av bytet får och kor, det bästa av det som skulle vigas åt förintelse, för att offra det åt Herren din Gud i Gilgal.” 22Då sade Samuel: ”Behagar det Herren med brännoffer och slaktoffer lika mycket som att man lyssnar till Herrens röst? Se, lydnad är bättre än offer och lyhördhet bättre än baggars fett, 23för upproriskhet är trolldomssynd och trots är synd och avguderi. Eftersom du har förkastat Herrens ord har han förkastat dig som kung.” 24Saul sade till Samuel: ”Jag har syndat genom att inte lyda Herrens befallning och dina ord. Jag var rädd för folket och lyssnade till dem. 25Men förlåt mig nu min synd och vänd tillbaka med mig, så att jag får tillbe Herren.” 26Samuel sade till Saul: ”Jag vill inte vända tillbaka med dig, för du har förkastat Herrens ord och Herren har förkastat dig: du är inte längre kung över Israel.” 27När Samuel vände sig om för att gå, grep han tag i hörnet på hans mantel, och den revs sönder. 28Samuel sade till honom: ” Herren har i dag ryckt Israels kungarike från dig och gett det till en annan som är bättre än du. 29Och den Härlige i Israel ljuger inte och ångrar sig inte, för han är inte en människa som ångrar sig.” 30Saul svarade: ”Jag har syndat. Visa mig nu ändå den äran inför de äldste i mitt folk och inför Israel att du går tillbaka tillsammans med mig, så att jag får tillbe Herren din Gud.” 31Då gick Samuel tillbaka med Saul, och Saul tillbad Herren. 32Samuel sade: ”För hit Agag till mig, Amaleks kung.” Då gick Agag med glad min fram till honom och sade: ”Dödens bitterhet är visst förbi!”. 33Men Samuel sade: ”Så som ditt svärd har gjort kvinnor barnlösa, så ska din mor bli barnlös bland kvinnor.” Sedan högg Samuel Agag i stycken inför Herren i Gilgal. 34Sedan begav sig Samuel till Rama och Saul drog upp till sitt hem i Sauls Gibea. 35Samuel ville inte se Saul mer så länge han levde, för Samuel sörjde över Saul. Och Herren ångrade att han hade gjort Saul till kung över Israel.
Kapitel 16
1Herren sade till Samuel: ”Hur länge tänker du sörja över Saul? Jag har förkastat honom som kung över Israel. Fyll ditt horn med olja och ge dig av. Jag ska sända dig till betlehemiten Ishai, för jag har utsett en av hans söner åt mig till kung.” 2Samuel svarade: ”Hur ska jag kunna gå dit? Om Saul får höra det dödar han mig.” Herren svarade: ”Ta med dig en kviga och säg: Jag har kommit för att offra åt Herren. 3Sedan ska du bjuda in Ishai till offret, och då ska jag låta dig veta vad du ska göra så att du smörjer åt mig den jag visar dig.” 4Samuel gjorde som Herren sade och kom till Betlehem. Men de äldste i staden blev förskräckta när de mötte honom och frågade: ”Kommer du med frid?” 5Han svarade: ”Ja, med frid. Jag har kommit för att offra åt Herren. Helga er och kom med mig till offret.” Och han helgade Ishai och hans söner och bjöd dem till offret. 6När de kom dit och han fick se Eliab, tänkte han: ”Det är säkert Herrens smorde som står här inför Herren.” 7Men Herren sade till Samuel: ”Se inte på hans yttre och hans resliga gestalt. Jag har förkastat honom, för det går inte efter vad en människa ser. En människa ser det som är för ögonen, men Herren ser till hjärtat.” 8Då kallade Ishai på Abinadab och lät honom gå fram inför Samuel. Men Samuel sade: ” Herren har inte utvalt honom heller.” 9Då lät Ishai sin son Shamma gå fram, men Samuel sade: ” Herren har inte utvalt honom heller.” 10På så sätt lät Ishai sju av sina söner gå fram inför Samuel. Men Samuel sade till Ishai: ” Herren har inte utvalt någon av dem.” 11Och han frågade honom: ”Är det här alla pojkar du har?” Han svarade: ”Den yngste är kvar, men han vaktar fåren.” Då sade Samuel till Ishai: ”Sänd bud och hämta honom, för vi sätter oss inte förrän han kommer hit.” 12Ishai sände då bud och hämtade David. Han hade röda kinder och vackra ögon och såg bra ut. ”Gå fram och smörj honom”, sade Herren, ”för han är det.” 13Då tog Samuel sitt oljehorn och smorde honom mitt ibland hans bröder. Och Herrens Ande kom över David från den dagen och framöver. Sedan bröt Samuel upp och gick till Rama. 14Men Herrens Ande vek från Saul, och han plågades av en ond ande från Herren. 15Sauls tjänare sade till honom: ”Se, en ond ande från Gud plågar dig. 16Så vår herre bör säga till sina tjänare här inför dig att söka upp en man som kan spela harpa. När den onda anden från Gud kommer över dig kan han spela och så blir det bättre med dig.” 17Då sade Saul till sina tjänare: ”Hitta åt mig en man som är skicklig att spela och för hit honom till mig.” 18En av tjänarna svarade: ”Jag har sett att betlehemiten Ishai har en son som kan spela, en djärv och duktig stridsman och en begåvad talare. Dessutom ser han bra ut och Herren är med honom.” 19Saul sände då bud till Ishai och lät säga: ”Skicka mig din son David som vaktar fåren.” 20Då tog Ishai en åsna lastad med bröd, en lägel vin och en killing och skickade det med sin son David till Saul. 21Så kom David till Saul och trädde i tjänst inför honom, och Saul tyckte så mycket om honom att han fick bära Sauls vapen. 22Saul sände bud till Ishai och lät säga: ”Låt David stanna i min tjänst, för han har funnit nåd för mina ögon.” 23När så anden från Gud kom över Saul brukade David ta harpan och spela. Då fick Saul lindring och blev bättre, och den onda anden lämnade honom.
Kapitel 17
1Filisteerna samlade sina härar till strid. De samlades vid det Soko som hör till Juda och slog läger mellan Soko och Aseka, vid Efes-Dammin. 2Saul och Israels män hade också samlats och slagit läger i Terebintdalen. De ställde upp sig till strid mot filisteerna. 3Filisteerna stod på det ena berget och israeliterna stod på det andra berget, med dalen mellan sig. 4Då kom det fram en kämpe vid namn Goliat från Gat ur filisteernas led. Han var sex alnar och ett kvarter lång. 5På huvudet bar han en kopparhjälm, och han var klädd i en fjällpansarskjorta. Pansaret var av koppar och vägde femtusen siklar. 6Han hade benskenor av koppar och ett kastspjut av koppar på ryggen. 7Hans spjutskaft liknade en vävbom och hans spjutspets var av järn och vägde sexhundra siklar. Hans sköldbärare gick framför honom. 8Och han stod och ropade till Israels här: ”Varför drar ni ut och ställer upp er till strid? Är inte jag en filisté och ni Sauls tjänare? Välj er en man som kommer ner hit till mig. 9Klarar han att strida mot mig och slå mig, så ska vi vara era slavar. Men om jag besegrar och slår honom, så ska ni vara våra slavar och tjäna oss.” 10Filistén fortsatte: ”Jag har i dag hånat Israels här. Ge mig en man så att vi får slåss!” 11När Saul och hela Israel hörde vad filistén sade, blev de förfärade och skräckslagna. 12David var son till en efratit från Betlehem i Juda som hette Ishai och hade åtta söner. Ishai var på Sauls tid en gammal man och hade nått hög ålder. 13Hans tre äldsta söner hade dragit ut med Saul i kriget. De tre sönerna som drog ut i kriget hette Eliab, den förstfödde, Abinadab, hans andre son, och Shamma, den tredje. 14David var den yngste. De tre äldsta hade följt med Saul. 15Men David gick ibland hem från Saul för att vakta sin fars får i Betlehem. 16Filistén kom fram både morgon och kväll. I fyrtio dagar steg han fram och ställde sig där. 17Nu sade Ishai en gång till sin son David: ”Var snäll och ta en efa rostade ax och de här tio bröden och spring med det till dina bröder i lägret. 18De här tio ostarna ska du ta med till deras befälhavare. Se efter om det är väl med dina bröder och ta med något livstecken från dem. 19Tillsammans med Saul och alla Israels män är de i Terebintdalen och strider mot filisteerna.” 20David steg upp tidigt nästa morgon. Han lämnade fåren åt en som skulle vakta dem och tog med sig det han skulle och gav sig i väg, så som Ishai hade sagt till honom. När han kom fram till vagnborgen skulle hären just dra ut till strid, och folket höjde härskri. 21Israel och filisteerna ställde upp sig i slagordning mot varandra. 22David lämnade ifrån sig sakerna han hade åt trossvaktaren och skyndade bort till hären. När han kom dit hälsade han på sina bröder. 23Medan han talade med dem, se, då steg kämpen som hette Goliat, filistén från Gat, fram ur filisteernas här och talade på samma sätt som förut. Och David hörde det. 24När Israels män såg Goliat, blev de alla mycket rädda och flydde för honom. 25Israels män sade: ”Ser ni den mannen som stiger fram där? Han kommer för att håna Israel. Men den som slår honom ska kungen ge stor rikedom. Han ska få kungens dotter, och hans fars hus ska han göra fritt från skatt i Israel.” 26David frågade männen som stod bredvid honom: ”Vad skulle den få som slår ner den där filistén och tar bort skammen från Israel? Vem är den där oomskurne filistén att håna den levande Gudens här?” 27Då upprepade de för honom vad som hade sagts, och de sade: ”Detta får den som slår ner honom.” 28Hans äldste bror Eliab hörde hur han talade med männen, och han blev rasande på David och sade: ”Varför har du kommit hit? Till vem har du lämnat bort den lilla fårhjorden i öknen? Jag känner ditt övermod och ditt onda hjärta. Du har kommit för att se på striden.” 29David svarade: ”Vad har jag nu gjort? Det var ju bara en fråga.” 30Sedan vände han sig bort från honom till en annan och frågade samma sak, och han fick samma svar som förut. 31Man hörde vad David sade och berättade det för Saul, som lät hämta honom. 32David sade till Saul: ”Låt ingen tappa modet. Din tjänare ska gå och strida mot den där filistén.” 33Saul sade till David: ”Inte kan du gå och strida mot den filistén! Du är ju bara en pojke, och han har varit krigare ända från ungdomen.” 34Men David svarade: ”Din tjänare har gått i vall med sin fars får. Kom det ett lejon eller en björn och tog ett får ur hjorden, 35så följde jag efter vilddjuret och slog ner det och räddade fåret ur munnen på det. Om vilddjuret då reste sig mot mig, så grep jag det i manen och slog det och dödade det. 36Din tjänare har slagit både lejon och björn. Det ska gå den där oomskurne filistén som det gick vartenda ett av djuren, för han har hånat den levande Gudens här.” 37David sade vidare: ” Herren som räddade mig från lejon och björn, han ska också rädda mig från den där filistén.” Då sade Saul till David: ”Gå, och må Herren vara med dig.” 38Och Saul klädde David i sina egna kläder och satte en kopparhjälm på hans huvud och satte på honom ett pansar. 39David band Sauls svärd om sig utanpå kläderna och försökte gå med det, för han hade aldrig provat något sådant. Men David sade till Saul: ”Jag kan inte gå med det här, för jag är inte van vid det.” Så han tog av sig det. 40Han tog sin stav i handen, valde ut åt sig fem släta stenar ur bäcken, lade dem i fickan på sin herdeväska och tog sin slunga i handen. Så gick han fram mot filistén. 41Samtidigt gick filistén framåt och kom allt närmare David, och hans sköldbärare gick framför honom. 42När filistén såg upp och fick se David föraktade han honom, för David var bara en pojke, rödkindad och vacker. 43Han sade till David: ”Tycker du jag är en hund, eftersom du kommer mot mig med käppar?” Och han förbannade David vid sina gudar. 44Sedan sade filistén till David: ”Kom hit till mig, så ska jag ge ditt kött åt himlens fåglar och markens djur.” 45David svarade filistén: ”Du kommer mot mig med svärd och spjut och kastspjut, men jag kommer mot dig i Herren Sebaots namn. Han är Gud för Israels här som du har hånat. 46Herren ska i dag utlämna dig i min hand, och jag ska slå ner dig och ta huvudet från dig. Jag ska i dag ge de filisteiska krigarnas lik åt himlens fåglar och åt jordens vilda djur. Och hela världen ska förstå att Israel har en Gud. 47Alla som samlats här ska förstå att det inte är genom svärd och spjut som Herren räddar. Striden är Herrens, och han ska ge er i vår hand.” 48När nu filistén gick framåt och närmade sig David, sprang David snabbt fram mot hären för att möta filistén. 49David stack sin hand i väskan och tog fram en sten ur den, slungade den och träffade filistén i pannan. Stenen trängde in i pannan, och han föll med ansiktet mot jorden. 50Så övervann David filistén med slunga och sten och dödade honom utan något svärd i sin hand. 51Sedan sprang David fram och ställde sig över filistén, grep tag i hans svärd och drog ut det ur skidan, och han gav honom dödsstöten och högg av honom huvudet. När filisteerna såg att deras kämpe var död, flydde de. 52Men Israels och Juda män bröt upp, höjde ett härskri och förföljde filisteerna ända tills man närmade sig Gaj och ända till Ekrons portar. Filisteer föll och låg slagna på vägen till Shaarajim och sedan ända till Gat och Ekron. 53Sedan vände israeliterna tillbaka från jakten på filisteerna och plundrade deras läger. 54David tog filisténs huvud och förde det till Jerusalem, men hans vapen lade han i sitt tält. 55När Saul såg David gå ut mot filistén, sade han till överbefälhavaren Abner: ”Vems son är egentligen den där pojken, Abner?” Abner svarade: ”Så sant du lever, o konung, jag vet inte.” 56Då sade kungen: ”Fråga du vems son den unge mannen är.” 57När David kom tillbaka efter att ha slagit filistén, tog Abner med honom och förde honom inför Saul. Filisténs huvud hade han i handen. 58Då sade Saul till honom: ”Vems son är du, unge man?” David svarade: ”Son till din tjänare Ishai från Betlehem.”