Första Samuelsboken 1–2
Kapitel 1
1I Ramatajim-Sofim i Efraims bergsbygd bodde en man som hette Elkana. Han var son till Jeroham, son till Elihu, son till Tohu, son till Suf, en efraimit. 2Elkana hade två hustrur. Den ena hette Hanna och den andra Peninna. Peninna hade barn, men Hanna hade inga. 3Elkana gav sig år efter år i väg från sin stad för att tillbe och offra åt Herren Sebaot i Shilo, där Elis båda söner Hofni och Pinehas var Herrens präster. 4Den dag Elkana bar fram sitt offer brukade han ge sin hustru Peninna och alla hennes söner och döttrar var sin del av offret. 5Men åt Hanna gav han en dubbelt så stor del, för han älskade henne även om Herren hade gjort henne ofruktsam. 6För att provocera henne brukade hennes rival retas mycket med henne, därför att Herren hade gjort henne ofruktsam. 7Detta pågick år efter år. Varje gång Hanna gick upp till Herrens hus retades Peninna med henne på samma sätt. Nu grät Hanna och ville inte äta. 8Då sade hennes man Elkana till henne: ”Hanna, varför gråter du? Varför äter du inte? Varför är du så ledsen? Är inte jag mer för dig än tio söner?” 9När de hade ätit och druckit i Shilo reste sig Hanna och gick till Herrens tempel, där prästen Eli satt på sin stol vid dörren. 10Hon var djupt bedrövad och började be till Herren under häftig gråt. 11Hon gav ett löfte och sade: ” Herre Sebaot, om du vill se till din tjänarinnas lidande och komma ihåg mig och inte glömma din tjänarinna utan ge henne en son, då ska jag ge honom åt Herren för hela hans liv, och ingen rakkniv ska röra hans huvud.” 12Medan hon bad länge inför Herren iakttog Eli hennes mun. 13Hanna talade nämligen i sitt hjärta, och bara hennes läppar rörde sig, men hennes röst hördes inte. Då trodde Eli att hon var berusad. 14Därför sade han till henne: ”Hur länge ska du bära dig åt som en berusad? Se till att göra dig av med vinet!” 15”Nej, min herre”, svarade Hanna, ”jag är en hårt prövad kvinna. Vin och starka drycker har jag inte druckit, men jag utgöt min själ för Herren. 16Ta inte din tjänarinna för en dålig kvinna, det är på grund av min stora sorg och smärta som jag har talat ända till nu.” 17Då svarade Eli henne: ”Gå i frid, och må Israels Gud ge dig det du bad honom om.” 18Hon sade: ”Må din tjänarinna finna nåd för dina ögon.” Så gick hon sin väg och tog sig mat och såg inte sorgsen ut längre. 19De steg alla upp tidigt nästa morgon, och sedan de tillbett inför Herren vände de tillbaka och kom hem till Rama. Elkana låg med sin hustru Hanna, och Herren kom ihåg henne. 20Hanna blev havande och födde en son när tiden var inne. Hon gav honom namnet Samuel: ”För jag har bett Herren om honom.” 21När sedan Elkana med hela sitt hus gav sig i väg för att offra sitt årliga slaktoffer och sitt löftesoffer åt Herren, 22gick inte Hanna med utan sade till sin man: ”Jag vill vänta tills pojken är avvand. Då ska jag ta med honom och föra fram honom inför Herrens ansikte och sedan låta honom stanna där för alltid.” 23Hennes man Elkana sade till henne: ”Gör vad du finner bäst. Stanna du tills du har avvant honom. Må bara Herren uppfylla sitt ord.” Så stannade hustrun hemma och ammade sin son tills hon hade avvant honom. 24När hon hade avvant honom, tog hon med honom till Herrens hus. Hon tog också med sig tre tjurar, en efa mjöl och en lägel vin, och förde honom in i Herrens hus i Shilo. Pojken var då ännu helt ung. 25De slaktade tjuren och förde sedan fram pojken till Eli. 26Hon sade: ”Hör på mig, min herre. Så sant du lever, min herre: jag är kvinnan som stod här bredvid dig och bad till Herren. 27Den här pojken bad jag om, och nu har Herren gett mig vad jag bad om. 28Därför vill jag nu ge honom tillbaka till Herren. Så länge han lever ska han tillhöra Herren.” Och de tillbad Herren där.
Kapitel 2
1Hanna bad och sade: ”Mitt hjärta fröjdar sig i Herren, mitt horn är upphöjt genom Herren. Min mun är vidöppen mot mina fiender, för jag gläder mig i din frälsning. 2Ingen är helig som Herren, för ingen finns utom dig. Ingen klippa är som vår Gud. 3Tala inte så högmodigt, låt inte fräcka ord komma från er mun, för Herren är en Gud som vet allt, och hos honom vägs gärningarna. 4Hjältarnas bågar är brutna, men de stapplande rustar sig med kraft. 5De mätta måste tjäna för bröd, men de hungriga hungrar inte mer. Den ofruktsamma föder sju barn, men den som fick många söner tynar bort. 6Herren dödar och gör levande, han för ner i dödsriket och upp därifrån. 7Herren gör fattig och han gör rik, han ödmjukar och han upphöjer. 8Han reser den ringe ur stoftet, han lyfter den fattige ur dyn för att sätta honom bland furstar. Och han låter honom ärva härlighetens tron, för jordens grundpelare är Herrens, på dem har han byggt världen. 9Sina frommas fötter bevarar han, men de ogudaktiga tystas i mörkret, för av egen kraft är ingen stark. 10De som strider mot Herren blir krossade, mot dem dundrar han i himlen. Herren dömer jordens ändar och ger makt åt sin kung. Han upphöjer sin smordes horn.” 11Elkana gick hem igen till Rama. Men Samuel gjorde tjänst inför Herren under prästen Eli. 12Men Elis söner var onda män som inte kände Herren. 13Så här brukade prästerna göra med folket: När någon offrade ett slaktoffer, kom prästens tjänare medan köttet kokades och hade en treuddig gaffel i handen. 14Den stack han ner i kitteln, pannan, krukan eller grytan, och allt som gaffeln fick upp tog prästen. Så gjorde de mot alla israeliter som kom dit till Shilo. 15Till och med innan man hade bränt fettet kom prästens tjänare och sade till den som offrade: ”Ge hit kött att steka åt prästen, för han vill inte ha kokt kött av dig utan rått.” 16Om mannen då sade till honom: ”Låt dem först bränna fettet, sedan kan du ta vad du vill”, så svarade han: ”Nej, ge mig det nu, annars tar jag det med våld!” 17De unga männens synd var mycket stor inför Herren, eftersom folket kom att förakta Herrens offer. 18Samuel gjorde tjänst inför Herrens ansikte och var redan som pojke klädd i linne-efod. 19Dessutom brukade hans mor varje år göra honom en liten kåpa, som hon hade med sig när hon kom upp med sin man för att offra det årliga slaktoffret. 20Då brukade Eli välsigna Elkana och hans hustru och säga: ”Må Herren ge dig fler barn med denna kvinna i stället för det som hon fick som bönesvar när hon bad till Herren.” Så gick de hem igen. 21Herren såg till Hanna och hon blev havande och födde tre söner och två döttrar. Men pojken Samuel växte upp inför Herren. 22Eli var nu mycket gammal. När han fick höra allt som hans söner gjorde mot hela Israel och att de låg med kvinnorna som tjänstgjorde vid ingången till uppenbarelsetältet, 23sade han till dem: ”Varför gör ni sådant? Jag hör från allt folket här hur illa ni handlar. 24Gör inte så, mina söner! Det är inget gott rykte jag hör, det som sprids bland Herrens folk. 25Om en människa syndar mot en annan människa kan Gud medla för henne. Men om en människa syndar mot Herren, vem kan då medla för henne?” Men de lyssnade inte till sin far, för det var Herrens vilja att döda dem. 26Och pojken Samuel växte och blev stor och var till glädje för både Herren och människor. 27En gudsman kom till Eli och sade till honom: ”Så säger Herren : Uppenbarade jag mig inte för din fars hus när de var i Egypten och tjänade faraos hus? 28Jag utvalde honom bland Israels alla stammar till präst åt mig, till att offra på mitt altare och tända rökelse och bära efod inför mitt ansikte. Och jag gav din fars hus Israels barns alla eldsoffer. 29Varför föraktar ni då mina slaktoffer och matoffer som jag har fastställt i min boning? Hur kan du ära dina söner mer än mig, så att ni göder er själva med det bästa av varje offergåva från mitt folk Israel? 30Därför säger Herren, Israels Gud: Jag har sagt att ditt hus och din fars hus skulle få vandra inför mig för all framtid, men nu säger Herren : Aldrig! Jag ska ära dem som ärar mig, men de som föraktar mig ska bli föraktade. 31Se, dagar ska komma då jag hugger av din arm och din fars hus arm så att ingen ska bli gammal i ditt hus. 32Du ska få se min boning lida nöd trots allt det goda som sker med Israel. Ingen ska någonsin bli gammal i ditt hus. 33Den man av din släkt som jag inte utrotar från mitt altare ska få dina ögon att slockna och bli till sorg för din själ. Och alla som växer upp i ditt hus ska dö i sina bästa år. 34Och detta är tecknet för dig, det som kommer att drabba dina båda söner Hofni och Pinehas: På en och samma dag ska båda dö. 35Men jag ska låta en trogen präst träda fram åt mig. Han ska göra det som är i mitt hjärta och min själ. Åt honom ska jag bygga ett hus på fast grund, och han ska ständigt vandra inför min smorde. 36Och var och en som är kvar av ditt hus ska komma och falla ner inför honom för att få ett silvermynt eller en brödkaka och säga: Anställ mig för någon prästsyssla så att jag får en bit bröd att äta.”