Första Samuelsboken 1–4

Kapitel 1

¹I Ramatajim-Sofim i Efraims bergsbygd bodde en man som hette Elkana. Han var son till Jeroham, son till Elihu, son till Tohu, son till Suf, en efraimit. ²Elkana hade två hustrur. Den ena hette Hanna och den andra Peninna. Peninna hade barn, men Hanna hade inga. ³Elkana gav sig år efter år i väg från sin stad för att tillbe och offra åt Herren Sebaot i Shilo, där Elis båda söner Hofni och Pinehas var Herrens präster. ⁴Den dag Elkana bar fram sitt offer brukade han ge sin hustru Peninna och alla hennes söner och döttrar var sin del av offret. ⁵Men åt Hanna gav han en dubbelt så stor del, för han älskade henne även om Herren hade gjort henne ofruktsam. ⁶För att provocera henne brukade hennes rival retas mycket med henne, därför att Herren hade gjort henne ofruktsam. ⁷Detta pågick år efter år. Varje gång Hanna gick upp till Herrens hus retades Peninna med henne på samma sätt. Nu grät Hanna och ville inte äta. ⁸Då sade hennes man Elkana till henne: ”Hanna, varför gråter du? Varför äter du inte? Varför är du så ledsen? Är inte jag mer för dig än tio söner?” ⁹När de hade ätit och druckit i Shilo reste sig Hanna och gick till Herrens tempel, där prästen Eli satt på sin stol vid dörren. ¹⁰Hon var djupt bedrövad och började be till Herren under häftig gråt. ¹¹Hon gav ett löfte och sade: ” Herre Sebaot, om du vill se till din tjänarinnas lidande och komma ihåg mig och inte glömma din tjänarinna utan ge henne en son, då ska jag ge honom åt Herren för hela hans liv, och ingen rakkniv ska röra hans huvud.” ¹²Medan hon bad länge inför Herren iakttog Eli hennes mun. ¹³Hanna talade nämligen i sitt hjärta, och bara hennes läppar rörde sig, men hennes röst hördes inte. Då trodde Eli att hon var berusad. ¹⁴Därför sade han till henne: ”Hur länge ska du bära dig åt som en berusad? Se till att göra dig av med vinet!” ¹⁵”Nej, min herre”, svarade Hanna, ”jag är en hårt prövad kvinna. Vin och starka drycker har jag inte druckit, men jag utgöt min själ för Herren. ¹⁶Ta inte din tjänarinna för en dålig kvinna, det är på grund av min stora sorg och smärta som jag har talat ända till nu.” ¹⁷Då svarade Eli henne: ”Gå i frid, och må Israels Gud ge dig det du bad honom om.” ¹⁸Hon sade: ”Må din tjänarinna finna nåd för dina ögon.” Så gick hon sin väg och tog sig mat och såg inte sorgsen ut längre. ¹⁹De steg alla upp tidigt nästa morgon, och sedan de tillbett inför Herren vände de tillbaka och kom hem till Rama. Elkana låg med sin hustru Hanna, och Herren kom ihåg henne. ²⁰Hanna blev havande och födde en son när tiden var inne. Hon gav honom namnet Samuel: ”För jag har bett Herren om honom.” ²¹När sedan Elkana med hela sitt hus gav sig i väg för att offra sitt årliga slaktoffer och sitt löftesoffer åt Herren, ²²gick inte Hanna med utan sade till sin man: ”Jag vill vänta tills pojken är avvand. Då ska jag ta med honom och föra fram honom inför Herrens ansikte och sedan låta honom stanna där för alltid.” ²³Hennes man Elkana sade till henne: ”Gör vad du finner bäst. Stanna du tills du har avvant honom. Må bara Herren uppfylla sitt ord.” Så stannade hustrun hemma och ammade sin son tills hon hade avvant honom. ²⁴När hon hade avvant honom, tog hon med honom till Herrens hus. Hon tog också med sig tre tjurar, en efa mjöl och en lägel vin, och förde honom in i Herrens hus i Shilo. Pojken var då ännu helt ung. ²⁵De slaktade tjuren och förde sedan fram pojken till Eli. ²⁶Hon sade: ”Hör på mig, min herre. Så sant du lever, min herre: jag är kvinnan som stod här bredvid dig och bad till Herren. ²⁷Den här pojken bad jag om, och nu har Herren gett mig vad jag bad om. ²⁸Därför vill jag nu ge honom tillbaka till Herren. Så länge han lever ska han tillhöra Herren.” Och de tillbad Herren där.

Kapitel 2

¹Hanna bad och sade: ”Mitt hjärta fröjdar sig i Herren, mitt horn är upphöjt genom Herren. Min mun är vidöppen mot mina fiender, för jag gläder mig i din frälsning. ²Ingen är helig som Herren, för ingen finns utom dig. Ingen klippa är som vår Gud. ³Tala inte så högmodigt, låt inte fräcka ord komma från er mun, för Herren är en Gud som vet allt, och hos honom vägs gärningarna. ⁴Hjältarnas bågar är brutna, men de stapplande rustar sig med kraft. ⁵De mätta måste tjäna för bröd, men de hungriga hungrar inte mer. Den ofruktsamma föder sju barn, men den som fick många söner tynar bort. ⁶Herren dödar och gör levande, han för ner i dödsriket och upp därifrån. ⁷Herren gör fattig och han gör rik, han ödmjukar och han upphöjer. ⁸Han reser den ringe ur stoftet, han lyfter den fattige ur dyn för att sätta honom bland furstar. Och han låter honom ärva härlighetens tron, för jordens grundpelare är Herrens, på dem har han byggt världen. ⁹Sina frommas fötter bevarar han, men de ogudaktiga tystas i mörkret, för av egen kraft är ingen stark. ¹⁰De som strider mot Herren blir krossade, mot dem dundrar han i himlen. Herren dömer jordens ändar och ger makt åt sin kung. Han upphöjer sin smordes horn.” ¹¹Elkana gick hem igen till Rama. Men Samuel gjorde tjänst inför Herren under prästen Eli. ¹²Men Elis söner var onda män som inte kände Herren. ¹³Så här brukade prästerna göra med folket: När någon offrade ett slaktoffer, kom prästens tjänare medan köttet kokades och hade en treuddig gaffel i handen. ¹⁴Den stack han ner i kitteln, pannan, krukan eller grytan, och allt som gaffeln fick upp tog prästen. Så gjorde de mot alla israeliter som kom dit till Shilo. ¹⁵Till och med innan man hade bränt fettet kom prästens tjänare och sade till den som offrade: ”Ge hit kött att steka åt prästen, för han vill inte ha kokt kött av dig utan rått.” ¹⁶Om mannen då sade till honom: ”Låt dem först bränna fettet, sedan kan du ta vad du vill”, så svarade han: ”Nej, ge mig det nu, annars tar jag det med våld!” ¹⁷De unga männens synd var mycket stor inför Herren, eftersom folket kom att förakta Herrens offer. ¹⁸Samuel gjorde tjänst inför Herrens ansikte och var redan som pojke klädd i linne-efod. ¹⁹Dessutom brukade hans mor varje år göra honom en liten kåpa, som hon hade med sig när hon kom upp med sin man för att offra det årliga slaktoffret. ²⁰Då brukade Eli välsigna Elkana och hans hustru och säga: ”Må Herren ge dig fler barn med denna kvinna i stället för det som hon fick som bönesvar när hon bad till Herren.” Så gick de hem igen. ²¹Herren såg till Hanna och hon blev havande och födde tre söner och två döttrar. Men pojken Samuel växte upp inför Herren. ²²Eli var nu mycket gammal. När han fick höra allt som hans söner gjorde mot hela Israel och att de låg med kvinnorna som tjänstgjorde vid ingången till uppenbarelsetältet, ²³sade han till dem: ”Varför gör ni sådant? Jag hör från allt folket här hur illa ni handlar. ²⁴Gör inte så, mina söner! Det är inget gott rykte jag hör, det som sprids bland Herrens folk. ²⁵Om en människa syndar mot en annan människa kan Gud medla för henne. Men om en människa syndar mot Herren, vem kan då medla för henne?” Men de lyssnade inte till sin far, för det var Herrens vilja att döda dem. ²⁶Och pojken Samuel växte och blev stor och var till glädje för både Herren och människor. ²⁷En gudsman kom till Eli och sade till honom: ”Så säger Herren : Uppenbarade jag mig inte för din fars hus när de var i Egypten och tjänade faraos hus? ²⁸Jag utvalde honom bland Israels alla stammar till präst åt mig, till att offra på mitt altare och tända rökelse och bära efod inför mitt ansikte. Och jag gav din fars hus Israels barns alla eldsoffer. ²⁹Varför föraktar ni då mina slaktoffer och matoffer som jag har fastställt i min boning? Hur kan du ära dina söner mer än mig, så att ni göder er själva med det bästa av varje offergåva från mitt folk Israel? ³⁰Därför säger Herren, Israels Gud: Jag har sagt att ditt hus och din fars hus skulle få vandra inför mig för all framtid, men nu säger Herren : Aldrig! Jag ska ära dem som ärar mig, men de som föraktar mig ska bli föraktade. ³¹Se, dagar ska komma då jag hugger av din arm och din fars hus arm så att ingen ska bli gammal i ditt hus. ³²Du ska få se min boning lida nöd trots allt det goda som sker med Israel. Ingen ska någonsin bli gammal i ditt hus. ³³Den man av din släkt som jag inte utrotar från mitt altare ska få dina ögon att slockna och bli till sorg för din själ. Och alla som växer upp i ditt hus ska dö i sina bästa år. ³⁴Och detta är tecknet för dig, det som kommer att drabba dina båda söner Hofni och Pinehas: På en och samma dag ska båda dö. ³⁵Men jag ska låta en trogen präst träda fram åt mig. Han ska göra det som är i mitt hjärta och min själ. Åt honom ska jag bygga ett hus på fast grund, och han ska ständigt vandra inför min smorde. ³⁶Och var och en som är kvar av ditt hus ska komma och falla ner inför honom för att få ett silvermynt eller en brödkaka och säga: Anställ mig för någon prästsyssla så att jag får en bit bröd att äta.”

Kapitel 3

¹Pojken Samuel gjorde tjänst inför Herren hos Eli. På den tiden var Herrens ord sällsynt, profetsyner var inte vanliga. ²Då hände en gång detta medan Eli låg på sin plats. Hans ögon hade börjat bli skumma så att han inte kunde se. ³Guds lampa hade ännu inte slocknat, och Samuel låg i Herrens tempel där Guds ark stod. ⁴Då kallade Herren på Samuel. ”Här är jag”, svarade Samuel. ⁵Sedan skyndade han bort till Eli och sade: ”Här är jag, du ropade på mig.” Men han svarade: ”Jag har inte ropat. Gå och lägg dig igen.” Och han gick och lade sig. ⁶Herren kallade än en gång på Samuel, och Samuel steg upp och gick till Eli och sade: ”Här är jag, du ropade på mig.” Men han svarade: ”Jag har inte ropat, min son. Gå och lägg dig igen.” ⁷Samuel kände inte Herren än, och Herrens ord hade ännu inte blivit uppenbarat för honom. ⁸Herren kallade på Samuel för tredje gången, och han steg upp och gick till Eli och sade: ”Här är jag, du ropade på mig.” Då förstod Eli att det var Herren som kallade på den unge pojken. ⁹Därför sade han till Samuel: ”Gå och lägg dig, och om han ropar på dig, så säg: Tala Herre, din tjänare hör.” Och Samuel gick och lade sig på sin plats. ¹⁰Då kom Herren och ställde sig där och ropade som förut: ”Samuel! Samuel!” Och Samuel svarade: ”Tala, din tjänare hör.” ¹¹Då sade Herren till Samuel: ”Se, jag kommer att göra något i Israel som ska ringa i båda öronen på var och en som hör det. ¹²Den dagen ska jag förverkliga över Eli allt som jag talat mot hans hus, från det första till det sista. ¹³Jag har förklarat för honom att jag ska döma hans hus till evig tid för den synd som han kände till, nämligen att hans söner drog förbannelse över sig utan att han tillrättavisade dem. ¹⁴Därför har jag också betygat med ed för Elis hus att deras skuld aldrig någonsin ska försonas genom slaktoffer eller andra offergåvor.” ¹⁵Samuel låg kvar till morgonen då han öppnade dörrarna till Herrens hus. Han var rädd för att berätta synen för Eli. ¹⁶Men Eli ropade på Samuel: ”Samuel, min son!” Han svarade: ”Här är jag.” ¹⁷Då sade Eli: ”Vad var det han sade till dig? Dölj det inte för mig! Må Gud straffa dig både nu och i framtiden om du döljer för mig ett enda ord av det han sade till dig.” ¹⁸Då berättade Samuel allt för honom och dolde ingenting. Eli sade: ”Han är Herren. Han får göra det som är gott i hans ögon.” ¹⁹Och Samuel växte upp, och Herren var med honom och lät inget av allt han sagt falla till marken. ²⁰Hela Israel från Dan till Beer-Sheba förstod att Samuel var betrodd som Herrens profet. ²¹Och Herren fortsatte att visa sig i Shilo, för Herren uppenbarade sig för Samuel i Shilo genom Herrens ord.

Kapitel 4

¹Samuels ord kom till hela Israel. Och Israel drog ut till strid mot filisteerna och slog läger vid Eben-Ezer, medan filisteerna hade slagit läger vid Afek. ²Filisteerna ställde då upp sig i slagordning mot Israel. Striden spred sig och israeliterna blev slagna av filisteerna, som nergjorde omkring fyratusen man på slagfältet. ³När folket kom tillbaka till lägret sade de äldste i Israel: ”Varför har Herren i dag slagit oss inför filisteerna? Låt oss hämta Herrens förbundsark från Shilo så att den är här bland oss och räddar oss från våra fienders hand. ⁴Folket sände män till Shilo, och de bar Herren Sebaots förbundsark därifrån, hans som tronar på keruberna. Elis båda söner Hofni och Pinehas följde med Guds förbundsark. ⁵När Herrens förbundsark kom in i lägret brast hela Israel ut i ett så högt jubelrop att marken skakade. ⁶Filisteerna hörde jubelropet och sade: ”Vad betyder det där höga jubelropet i hebreernas läger?” När filisteerna fick veta att Herrens ark hade kommit in i lägret ⁷blev de rädda, för de tänkte: ”Gud har kommit in i lägret.” De sade: ”Ve oss! Något sådant har inte hänt förut. ⁸Ve oss! Vem kan rädda oss från den mäktige Gudens hand? Det var den Guden som slog egyptierna med alla slags plågor i öknen. ⁹Men fatta mod och var män, filisteer, så ni inte blir slavar åt hebreerna liksom de har varit slavar åt er. Var nu män och kämpa!” ¹⁰Så stred filisteerna, och israeliterna blev slagna och flydde var och en till sitt tält. Nederlaget blev mycket stort, och bland Israel föll trettiotusen man av fotfolket. ¹¹Dessutom blev Guds ark erövrad, och Elis båda söner Hofni och Pinehas miste livet. ¹²En benjaminit sprang från slagfältet och kom samma dag till Shilo, med sönderrivna kläder och jord på sitt huvud. ¹³När han kom fram satt Eli på sin stol vid vägkanten och vaktade, för hans hjärta bävade av oro för Guds ark. Så snart mannen kom in i staden och berättade, brast hela staden ut i sorgerop. ¹⁴När Eli hörde ropen sade han: ”Vad är det här för oväsen?” Då skyndade mannen sig dit och berättade för Eli. ¹⁵Men Eli var nittioåtta år gammal, och hans ögon hade starr så att han inte kunde se. ¹⁶Mannen sade till Eli: ”Det är jag som har kommit från slagfältet. Jag flydde från slagfältet i dag.” Då sade Eli: ”Vad har hänt, min son?” ¹⁷Budbäraren svarade: ”Israel har flytt för filisteerna, och många i folket har stupat. Även dina båda söner Hofni och Pinehas är döda, och Guds ark har blivit erövrad.” ¹⁸När han nämnde Guds ark, föll Eli baklänges av stolen vid sidan av porten. Han bröt nacken och dog, för mannen var gammal och tung. Eli hade då varit domare i Israel i fyrtio år. ¹⁹Hans sonhustru, Pinehas hustru, var havande och nära att föda. Hon fick höra nyheten att Guds ark var bortrövad och att hennes svärfar och man var döda. Då sjönk hon ner och födde sitt barn, för födslovärkarna kom över henne. ²⁰Medan hon höll på att dö sade kvinnorna som stod omkring henne: ”Var inte rädd, du har fött en son.” Men hon svarade inte och brydde sig inte om det. ²¹Hon kallade pojken I-Kabod och sade: ”Härligheten är borta från Israel”, eftersom Guds ark var tagen och hennes svärfar och man var döda. ²²Hon sade: ”Härligheten är borta från Israel, för Guds ark är bortrövad.”

Visa nästa kapitel