Andra Krönikeboken 1–10

Kapitel 1

¹Salomo, Davids son, stärkte sin kungamakt, och Herren hans Gud var med honom och gjorde honom mycket stor. ²Salomo talade till hela Israel, till överbefälen och underbefälen, till domarna och till alla furstarna i hela Israel, huvudmännen för familjerna. ³Sedan begav han sig med hela församlingen till offerhöjden i Gibeon, för där stod Guds uppenbarelsetält som Herrens tjänare Mose hade gjort i öknen. ⁴Men David hade hämtat Guds ark från Kirjat-Jearim upp till den plats som han hade ställt i ordning åt den, för han hade rest ett tält åt den i Jerusalem. ⁵Och kopparaltaret som Besalel, son till Uri, son till Hur, hade gjort stod där framför Herrens tabernakel, och Salomo och församlingen sökte sig dit. ⁶Där gick Salomo upp inför Herrens ansikte till kopparaltaret som stod vid uppenbarelsetältet, och han offrade tusen brännoffer på det. ⁷Den natten uppenbarade sig Gud för Salomo och sade till honom: ”Be mig om det du vill att jag ska ge dig.” ⁸Salomo svarade Gud: ”Du har visat min far David stor nåd och gjort mig till kung efter honom. ⁹Låt nu, Herre och Gud, ditt ord till min far David förverkligas, för du har gjort mig till kung över ett folk lika talrikt som stoftet på marken. ¹⁰Ge mig nu vishet och förstånd till att vara ledare och anförare för detta folk. För vem kan annars vara domare för detta ditt stora folk?” ¹¹Då sade Gud till Salomo: ”Eftersom detta låg på ditt hjärta och du inte bad om rikedom, skatter och ära eller om dina fienders liv eller om långt liv, utan bad om vishet och förstånd att vara domare för mitt folk som jag har gjort dig till kung över, ¹²så ska du få vishet och förstånd. Jag ska också ge dig rikedom, skatter och ära som kungarna före dig inte har haft och ingen kung efter dig kommer att ha.” ¹³När Salomo hade varit vid offerhöjden i Gibeon begav han sig från uppenbarelsetältet till Jerusalem, och han regerade över Israel. ¹⁴Och Salomo samlade vagnar och ridhästar så att han hade 1 400 vagnar och 12 000 ridhästar. Dem stationerade han dels i vagnsstäderna, dels i Jerusalem hos kungen själv. ¹⁵Kungen styrde så att silver och guld blev lika vanligt i Jerusalem som stenar, och cederträ lika vanligt som mullbärsfikonträ i Låglandet. ¹⁶Hästarna som Salomo köpte kom från Egypten och från Kue. Kungens uppköpare hämtade dem från Kue till bestämt pris. ¹⁷Varje vagn som de hämtade och förde in från Egypten kostade 600 siklar silver och varje häst 150. Likaså infördes genom deras försorg sådana till hetiternas alla kungar och till kungarna i Aram. ¹⁸Salomo planerade nu att bygga ett hus åt Herrens namn och ett hus åt sig själv till kunglig bostad.

Kapitel 2

¹Därför avdelade Salomo 70 000 män till bärare och 80 000 till stenhuggare i bergen och 3 600 till arbetsledare över dem. ²Och Salomo sände bud till Huram, kungen i Tyrus, och lät säga: ”Gör mot mig som mot min far David, när du sände honom cederträ för att han skulle bygga sig ett hus att bo i. ³Se, nu vill jag bygga ett hus åt Herren min Guds namn och helga det åt honom. Där ska man tända väldoftande rökelse inför hans ansikte och alltid ha skådebröden upplagda och offra brännoffer morgon och kväll, på sabbaterna, vid nymåne och vid Herren vår Guds högtider. Detta är för all framtid stadgat för Israel. ⁴Och huset som jag bygger ska vara stort, för vår Gud är större än alla gudar. ⁵Men vem kan bygga ett hus åt honom? Himlarna och himlarnas himmel rymmer honom inte. Vem är jag att bygga ett hus åt honom? Nej, det ska bli en plats där man tänder rökelse inför hans ansikte. ⁶Sänd mig nu en konstnärligt begåvad man som kan arbeta med de skickliga hantverkare som jag har hos mig här i Juda och Jerusalem och som min far David har ordnat, kan arbeta i guld, silver, koppar och järn och i purpurrött, karmosinrött och mörkblått garn och dessutom är en duktig träsnidare. ⁷Sänd mig också cederträ, cypressträ och algumträ från Libanon, för jag vet att dina tjänare är skickliga i att hugga virke på Libanon. Och mina tjänare kommer att vara tillsammans med dina tjänare ⁸för att skaffa mig en stor mängd virke, eftersom huset jag tänker bygga ska vara stort och underbart. ⁹För dina tjänares räkning, åt timmermännen som hugger virket, ska jag ge 20 000 korer tröskat vete, 20 000 korer korn, 20 000 bat vin och 20 000 bat olja.” ¹⁰Kung Huram i Tyrus svarade med en skrivelse som han sände till Salomo: ”Därför att Herren älskar sitt folk har han satt dig till kung över dem.” ¹¹Och Huram tillade: ”Lovad är Herren, Israels Gud, himlens och jordens Skapare, som har gett kung David en vis son, som är så utrustad med klokhet och förstånd att han kan bygga ett hus åt Herren och ett hus åt sig själv till kunglig bostad. ¹²Därför sänder jag nu en konstnärligt begåvad och kunnig man, Huram-Abi. ¹³Han är son till en av Dans döttrar, och hans far är en tyrisk man. Han är skicklig att arbeta i guld och silver, i koppar, järn, sten och trä, liksom i purpurrött, mörkblått och karmosinrött garn och fint lingarn, och han kan utföra alla slags sniderier och väva alla slags konstvävnader. Honom kan du låta utföra arbetet tillsammans med dina och min herres, din far Davids, män som är konstnärligt begåvade. ¹⁴Min herre kan nu sända till sina tjänare vetet och kornet, oljan och vinet som han har talat om. ¹⁵Vi ska då hugga virke på Libanon, så mycket du behöver, och forsla det till dig på en flotte på havet till Jafo. Därifrån kan du själv låta föra det upp till Jerusalem.” ¹⁶Salomo räknade alla främlingar i Israels land, liksom hans far David tidigare hade gjort en räkning av dem. Det visade sig då att de var 153 600. ¹⁷Av dem utsåg han 70 000 till bärare, 80 000 till stenhuggare i bergen och 3 600 till att ha uppsikt över folket och att hålla dem i arbete.

Kapitel 3

¹Salomo började bygga Herrens hus i Jerusalem på Moria berg, där Herren hade uppenbarat sig för hans far David, på den plats som David hade ställt i ordning, jebusiten Ornans tröskplats. ²Han började bygga på andra dagen i andra månaden i sitt fjärde regeringsår. ³När Salomo byggde Guds hus, lade han grunden så att det blev sextio alnar långt och tjugo alnar brett efter det gamla alnmåttet. ⁴Förhuset som låg framför långhuset, framför husets kortsida, mätte tjugo alnar, och dess höjd var hundratjugo. På insidan överdrog han det med rent guld. ⁵Det stora huset klädde han med cypressträ. Detta i sin tur överdrog han med fint guld och prydde det med palmer och kedjor. ⁶Dessutom smyckade han huset med dyrbara stenar. Guldet han använde var från Parvajim. ⁷Han klädde huset, bjälkarna, trösklarna liksom väggarna och dörrarna i huset med guld och skar ut keruber på väggarna. ⁸Dessutom ställde han i ordning det rum som skulle vara det allra heligaste. Det låg utefter husets kortsida och var tjugo alnar långt och tjugo alnar brett. Han klädde det med fint guld, sexhundra talenter i vikt. ⁹Spikarna vägde femtio siklar i guld. De övre salarna klädde han också med guld. ¹⁰Till det rum som var det allra heligaste lät han skulptera två keruber, och man överdrog dem med guld. ¹¹Längden på kerubernas vingar var tillsammans tjugo alnar. Den enas ena vinge, fem alnar lång, rörde vid husets ena vägg, och hans andra vinge, fem alnar lång, rörde vid den andra kerubens vinge. ¹²Den andra kerubens ena vinge, fem alnar lång, rörde vid husets andra vägg, och hans andra vinge, fem alnar lång, nådde till den första kerubens vinge. ¹³Tillsammans bredde alltså keruberna ut sina vingar tjugo alnar, där de stod på sina fötter med ansiktena vända inåt. ¹⁴Förhänget gjorde han av mörkblått, purpurrött och karmosinrött garn och fint lingarn och prydde den med keruber. ¹⁵Framför huset gjorde han två pelare, trettiofem alnar höga. Pelarhuvudet ovanpå var och en av dem var fem alnar. ¹⁶Han gjorde kedjor till koret och satte också kedjor upptill på pelarna. Dessutom gjorde han hundra granatäpplen och satte dem på kedjorna. ¹⁷Och pelarna ställde han upp framför tempelsalen, den ena på högra sidan och den andra på vänstra. Åt den högra gav han namnet Jakin och åt den vänstra namnet Boas.

Kapitel 4

¹Salomo gjorde ett altare av koppar, tjugo alnar långt, tjugo alnar brett och tio alnar högt. ²Han gjorde också havet i gjutet arbete. Det var tio alnar från den ena kanten till den andra, helt runt och fem alnar högt. Ett snöre som var trettio alnar långt mätte omkretsen. ³Runt omkring nertill fanns bilder som föreställde oxar, tio på varje aln, så att de omslöt havet runtom. Oxarna bildade två rader och var gjutna i ett stycke med det övriga. ⁴Havet stod på tolv oxar. Tre var vända mot norr, tre mot väster, tre mot söder och tre mot öster. Havet stod ovanpå oxarna, och deras bakdelar var alla vända inåt. ⁵Havets tjocklek var en handsbredd, och kanten var gjord som kanten på en bägare, och liknade en utslagen lilja. Det rymde tretusen bat. ⁶Han gjorde också tio tvättkar och ställde fem på högra sidan och fem på vänstra. De skulle användas vid tvättning. I dem skulle man skölja det som hörde till brännoffret. Men havet var för prästerna att tvätta sig i. ⁷Han gjorde också ljusstakarna av guld, tio stycken, sådana de skulle vara och ställde dem i tempelsalen, fem på högra sidan och fem på vänstra. ⁸Han gjorde också tio bord och satte dem i tempelsalen, fem på högra sidan och fem på vänstra. Han gjorde också hundra skålar av guld. ⁹Och han byggde prästernas förgård och den stora yttre förgården och dörrarna till denna förgård. Dörrarna överdrog han med koppar. ¹⁰Havet ställde han på högra sidan, åt sydost. ¹¹Dessutom gjorde Huram askkärlen, skovlarna och skålarna. Så slutförde Huram det arbete han skulle göra åt kung Salomo i Guds hus. ¹²Han gjorde två pelare och två klotformiga pelarhuvuden ovanpå pelarna samt de två flätverk som skulle täcka de båda klotformiga pelarhuvuden som satt ovanpå pelarna. ¹³Han gjorde också de fyrahundra granatäpplena till de båda flätverken, två rader granatäpplen till varje flätverk, för att de båda klotformiga pelarhuvuden som satt ovanpå pelarna, skulle bli täckta. ¹⁴Dessutom gjorde också faten och underredena att ställa faten på. ¹⁵Han gjorde också havet – det var bara ett – och de tolv oxarna under det. ¹⁶Askkärlen, skovlarna och gafflarna och alla de föremål som hörde dit gjorde Huram-Abib åt kung Salomo till Herrens hus. Allt var av blank koppar. ¹⁷På Jordanslätten, mellan Suckot och Sereda, lät kungen gjuta det i lerformar. ¹⁸Och Salomo lät göra alla dessa föremål i så stort antal att kopparns vikt inte kunde fastställas. ¹⁹Salomo gjorde alla de föremål som skulle finnas i Guds hus: det gyllene altaret, borden där skådebröden skulle ligga, ²⁰liksom ljusstakarna av fint guld med sina lampor som skulle tändas framför koret på föreskrivet sätt, ²¹dessutom blomverket, lamporna och lamptängerna av guld – allt av finaste guld. ²²Han lät också göra knivarna, de båda slagen av skålar och eldfaten av dyrbart guld. Beträffande ingångarna i huset, så var både de dörrar i det innersta som ledde till det allra heligaste, och de dörrar som ledde till tempelsalen, gjorda av guld.

Kapitel 5

¹Sedan allt det arbete som Salomo lät utföra för Herrens hus var färdigt, förde Salomo dit in vad hans far David hade helgat åt Herren : silvret, guldet och alla kärlen. Detta lade han in i skattkamrarna i Guds hus. ²Därefter samlade Salomo de äldste i Israel och alla huvudmännen för stammarna, Israels barns familjeöverhuvuden, till Jerusalem för att hämta Herrens förbundsark upp från Davids stad, det vill säga Sion. ³Alla Israels män samlades då hos kungen under högtiden i sjunde månaden. ⁴När alla de äldste i Israel hade kommit, lyfte leviterna upp arken. ⁵De hämtade arken dit upp tillsammans med uppenbarelsetältet och alla heliga föremål som fanns i tältet. De levitiska prästerna hämtade det dit upp. ⁶Och kung Salomo stod framför arken tillsammans med Israels hela församling som hade samlats hos honom. Man offrade får och tjurar i sådan mängd att de inte kunde räknas eller uppskattas. ⁷Och prästerna bar in Herrens förbundsark till dess plats i husets kor, i det allra heligaste, till platsen under kerubernas vingar. ⁸Keruberna höll nämligen sina vingar utbredda över den plats där arken stod, så att arken och dess stänger upptill täcktes av keruberna. ⁹Stängerna var så långa att deras ändar som sköt ut från arken kunde ses framför koret, men de var inte synliga längre ut. Arken har blivit kvar där ända till denna dag. ¹⁰I arken fanns inget annat än de två tavlor som Mose hade lagt dit vid Horeb, när Herren slöt förbund med Israels barn efter att de dragit ut ur Egypten. ¹¹Sedan gick prästerna ut ur helgedomen. Alla präster som fanns där hade helgat sig, oavsett vilken avdelning de tillhörde. ¹²Leviterna, alla sångare – Asaf, Heman och Jedutun med sina söner och bröder – stod klädda i vitt linne med cymbaler, lyror och harpor öster om altaret, och tillsammans med dem hundratjugo präster som blåste i trumpeter. ¹³När trumpetblåsarna och sångarna samtidigt och samstämmigt stämde upp Herrens lov och pris, och man lät trumpeter, cymbaler och andra instrument ljuda och började lova Herren för att han är god och för att hans nåd är evig – då uppfylldes huset, Herrens hus, av ett moln ¹⁴så att prästerna för molnets skull inte kunde stå där och göra tjänst, eftersom Herrens härlighet uppfyllde Guds hus.

Kapitel 6

¹Då sade Salomo: ” Herren har sagt att han vill bo i dunklet. ²Jag har nu byggt ett hus till boning åt dig, en plats där du kan bo till evig tid.” ³Sedan vände kungen sig om och välsignade Israels hela församling medan allt folket stod. ⁴Han sade: ”Välsignad är Herren, Israels Gud, som med sina händer har fullbordat vad han med sin mun lovade min far David, när han sade: ⁵Från den dag då jag förde mitt folk ut ur Egyptens land har jag inte i någon av Israels stammar utvalt en stad för att i den bygga ett hus där mitt namn skulle vara, och jag har inte heller utvalt någon man till att vara furste över mitt folk Israel. ⁶Men Jerusalem har jag utvalt för att mitt namn ska vara där, och David har jag utvalt till att råda över mitt folk Israel. ⁷Min far David hade i sinnet att bygga ett hus åt Herrens, Israels Guds, namn. ⁸Men Herren sade till min far David: Då du nu har i sinnet att bygga ett hus åt mitt namn, så gör du rätt i att ha detta i sinnet. ⁹Men det är inte du som ska bygga detta hus, utan din son som ska utgå från dig, han ska bygga huset åt mitt namn. ¹⁰Och Herren har hållit det löfte han gav, för jag har kommit i min far Davids ställe och sitter nu på Israels tron, så som Herren lovade, och jag har byggt huset åt Herrens, Israels Guds, namn. ¹¹Där har jag ställt arken, och i den förvaras det förbund som Herren har slutit med Israels barn.” ¹²Därefter ställde Salomo sig framför Herrens altare inför Israels hela församling och räckte ut sina händer. ¹³Han hade gjort en talarstol av koppar, fem alnar lång, fem alnar bred och tre alnar hög, och ställt den mitt på den yttre förgården, och han stod nu i talarstolen. Sedan föll han ner på knä inför Israels hela församling, räckte ut sina händer mot himlen ¹⁴och sade: ” Herre, Israels Gud, det finns ingen Gud som du, varken i himlen eller på jorden, du som håller förbundet och bevarar nåden mot dina tjänare när de vandrar inför dig av hela sitt hjärta. ¹⁵Du har hållit vad du lovade din tjänare, min far David. Vad du lovade med din mun har du fullbordat med din hand, så som nu har skett. ¹⁶Håll nu, Herre, Israels Gud, vad du lovade din tjänare, min far David, när du sade till honom: Det ska aldrig saknas en avkomling av dig inför mig på Israels tron, om dina barn ger akt på sin väg och vandrar efter min lag, så som du har vandrat inför mig. ¹⁷Och nu, Herre, Israels Gud, förverkliga det ord som du har talat till din tjänare David. ¹⁸Men kan Gud verkligen bo bland människorna på jorden? Se, himlarna och himlarnas himmel rymmer dig inte. Hur mycket mindre då detta hus som jag har byggt! ¹⁹Men vänd dig ändå till din tjänares bön och åkallan, Herre min Gud, så att du hör det rop och den bön som din tjänare sänder upp till dig ²⁰och låter dina ögon dag och natt vara öppna mot detta hus, den plats om vilken du har sagt att du där vill fästa ditt namn, så att du hör den bön som din tjänare ber när han vänder sig mot denna plats. ²¹Ja, hör de böner som din tjänare och ditt folk Israel sänder upp, när de vänder sig mot denna plats. Hör dem från den plats där du bor, från himlen. Och när du hör, må du förlåta. ²²Om någon syndar mot sin nästa och man föreskriver honom en ed och låter honom svära den, och han kommer och svär eden inför ditt altare i detta hus, ²³hör det då från himlen och utför ditt verk och skaffa dina tjänare rätt. Straffa den skyldige och låt hans gärningar komma över hans huvud, men förklara den rättfärdige rättfärdig och låt honom få efter hans rättfärdighet. ²⁴Om ditt folk Israel blir slaget inför en fiende, därför att de har syndat mot dig, men de vänder om och prisar ditt namn och ber och åkallar inför ditt ansikte i detta hus, ²⁵hör det då från himlen och förlåt ditt folk Israels synd och låt dem komma tillbaka till det land som du har gett till dem och deras fäder. ²⁶Om himlen stängs till och inget regn faller, därför att de har syndat mot dig, men de då ber vända mot denna plats och prisar ditt namn och vänder om från sin synd, eftersom du har ödmjukat dem, ²⁷hör det då i himlen och förlåt dina tjänares och ditt folk Israels synd och lär dem den goda väg de ska vandra. Och låt det regna över ditt land som du gett åt ditt folk till arvedel. ²⁸Om det blir svält i landet, om det blir pest, om det blir sot och rost, om det kommer gräshoppor och gräsmaskar, om fienderna tränger in i deras land och belägrar deras städer, ja, vilken plåga och sjukdom som än kommer, ²⁹om då någon människa eller hela ditt folk Israel ber och ropar till dig när de var för sig känner plågan och smärtan som har drabbat dem, och de räcker ut sina händer mot detta hus, ³⁰hör det då från himlen där du bor, och förlåt och ge var och en efter alla hans gärningar, eftersom du känner hans hjärta. För det är bara du som känner människornas hjärtan. ³¹Så ska de frukta dig och vandra på dina vägar, så länge de lever i det land som du har gett åt våra fäder. ³²Också om en främling, en som inte är av ditt folk Israel, kommer från något land långt borta på grund av ditt stora namn och din starka hand och din uträckta arm, om han kommer och ber vänd mot detta hus, ³³hör det då från himlen där du bor och gör allt som främlingen ropar till dig om. Så ska alla folk på jorden lära känna ditt namn och frukta dig, som ditt folk Israel gör, och förstå att detta hus som jag har byggt är uppkallat efter ditt namn. ³⁴Om ditt folk drar ut till strid mot sina fiender på den väg du sänder dem och de ber till dig, vända i riktning mot denna stad som du utvalt och det hus som jag byggt åt ditt namn, ³⁵hör då från himlen deras bön och åkallan och skaffa dem rätt. ³⁶Om de syndar mot dig – och det finns ingen människa som inte syndar – och du blir vred på dem och ger dem i fiendens våld, och man tar dem till fånga och för bort dem till något land, långt borta eller nära, ³⁷men de då kommer till besinning i det land där de är fångar och vänder om och ropar till dig om nåd i fångenskapens land och säger: Vi har syndat, vi har gjort fel och varit ogudaktiga, ³⁸om de då vänder om till dig av hela sitt hjärta och av hela sin själ i det land dit man fört dem som fångar, och de ber vända mot sitt land som du gett deras fäder, mot den stad som du utvalt och det hus som jag byggt åt ditt namn, ³⁹hör då från himlen där du bor deras bön och deras rop om nåd och skaffa dem rätt, och förlåt ditt folk som har syndat mot dig. ⁴⁰Så, min Gud, låt dina ögon vara öppna och dina öron lyssna till vad som bes på denna plats. ⁴¹Och nu: Res dig, Herre Gud, och kom till din vilostad, du och din makts ark! Låt dina präster, Herre Gud, vara klädda i frälsning, och låt dina fromma glädja sig över ditt goda. ⁴²Herre Gud, visa inte tillbaka din smorde. Tänk på den nåd du har lovat din tjänare David.”

Kapitel 7

¹När Salomo hade slutat sin bön kom eld ner från himlen och förtärde brännoffret och slaktoffren, och Herrens härlighet uppfyllde huset. ²Prästerna kunde inte gå in i Herrens hus, eftersom Herrens härlighet uppfyllde Herrens hus. ³När alla Israels barn såg hur elden kom ner och såg Herrens härlighet över huset, föll de ner på den stenlagda gården med ansiktena mot marken och tillbad Herren och tackade Herren, för han är god och hans nåd är evig. ⁴Och kungen och hela folket offrade slaktoffer inför Herrens ansikte. ⁵Kung Salomo offrade som slaktoffer 22 000 tjurar och 120 000 av småboskapen. Så invigdes Guds hus av kungen och hela folket. ⁶Prästerna stod på sina platser, och leviterna stod med Herrens musikinstrument som kung David hade låtit göra, för att de med dem skulle tacka Herren, för hans nåd är evig. David lät nämligen leviterna utföra lovsången. Prästerna stod mitt emot dem och blåste i trumpeter medan hela Israel förblev stående. ⁷Och Salomo invigde den mellersta delen av förgården framför Herrens hus. Där offrade han brännoffren och fettstyckena av gemenskapsoffret, eftersom kopparaltaret som Salomo hade låtit göra inte kunde rymma brännoffret, matoffret och fettstyckena. ⁸Vid det tillfället firade Salomo högtiden i sju dagar och med honom hela Israel. Det var en mycket stor församling, från stället där vägen går mot Hamat ända till Egyptens bäckravin. ⁹På åttonde dagen firade de en högtidsförsamling, för altarets invigning firades i sju dagar och högtiden i sju dagar. ¹⁰Men på tjugotredje dagen i sjunde månaden lät han folket gå hem till sina tält, och de var fyllda av glädje och fröjd över det goda som Herren hade gjort mot David och Salomo och mot sitt folk Israel. ¹¹Så färdigställde Salomo Herrens hus och kungapalatset. Allt som Salomo hade föresatt sig att utföra i Herrens hus och i sitt eget hus lyckades väl. ¹²Och Herren uppenbarade sig för Salomo om natten och sade till honom: ”Jag har hört din bön och utvalt denna plats åt mig till offerplats. ¹³Om jag tillsluter himlen så att regn inte faller, om jag bjuder gräshoppor att fördärva landet eller om jag sänder pest bland mitt folk, ¹⁴men mitt folk, som är uppkallat efter mitt namn, ödmjukar sig och ber och söker mitt ansikte och omvänder sig från sina onda vägar, då vill jag höra det från himlen och förlåta deras synd och skaffa läkedom åt deras land. ¹⁵Mina ögon ska nu vara öppna och mina öron lyssna till vad som bes på denna plats. ¹⁶Jag har nu utvalt och helgat detta hus för att mitt namn ska vara där till evig tid. Och mina ögon och mitt hjärta ska alltid vara där. ¹⁷Om du vandrar inför mig så som din far David vandrade, så att du följer allt som jag har befallt dig och håller fast vid mina stadgar och föreskrifter, ¹⁸då ska jag låta din kungatron bestå för evigt som jag lovade din far David, när jag sade: Aldrig ska det saknas en avkomling av dig som råder över Israel. ¹⁹Men om ni vänder om och överger de stadgar och bud som jag har förelagt er och går bort och tjänar andra gudar och tillber dem, ²⁰då ska jag rycka upp dem ur mitt land, det som jag har gett dem, och detta hus som jag har helgat åt mitt namn ska jag förkasta ifrån mitt ansikte. Jag ska göra det till ett ordspråk och en nidvisa bland alla folk. ²¹Hur storslaget detta hus än är, ska var och en som går förbi häpna över det och fråga: Varför har Herren gjort så mot detta land och mot detta hus? ²²Då ska man svara: Därför att de övergav Herren, sina fäders Gud, som hade fört dem ut ur Egyptens land, och höll sig till andra gudar och tillbad och tjänade dem, därför har han låtit allt detta onda drabba dem.”

Kapitel 8

¹När Salomo hade byggt på Herrens hus och sitt eget hus i tjugo år, ²byggde han upp de städer som Huram hade gett honom och lät Israels barn bosätta sig i dem. ³Och Salomo drog till Hamat-Soba och lade det under sig. ⁴Och han byggde upp Tadmor i öknen och alla de förrådsstäder som han byggde i Hamat. ⁵Han byggde upp Övre Bet-Horon och Nedre Bet-Horon och gjorde dem till befästa städer med murar, portar och bommar, ⁶dessutom Baalat och alla de städer där han hade sina förråd, vagnar och hästar, och allt det andra som han önskade bygga i Jerusalem, på Libanon och i övrigt i hela det land som lydde under hans välde. ⁷Allt det folk som fanns kvar av hetiterna, amoreerna, periseerna, hiveerna och jebusiterna och som inte var israeliter, ⁸avkomlingarna efter alla som Israels barn inte hade utrotat utan som fanns kvar i landet, dem gjorde Salomo arbetspliktiga, så som de är än i dag. ⁹Men av Israels barn gjorde Salomo inte några till slavar vid sina arbeten, utan de blev krigsmän och befälhavare för hans krigsfolk eller befäl för hans vagnar och ridhästar. ¹⁰Och kung Salomo hade tvåhundrafemtio överfogdar som hade befälet över folket. ¹¹Och Salomo förde faraos dotter från Davids stad till det hus han hade byggt åt henne, för han sade: ”Min hustru ska inte bo i Davids, Israels kungs, hus. Det är en helig plats, eftersom Herrens ark har kommit dit.” ¹²Sedan offrade Salomo brännoffer åt Herren på Herrens altare, som han hade byggt framför förhuset. ¹³Varje dag offrade han enligt Moses befallning de bestämda offren för den dagen, på sabbaterna, vid nymånaderna och vid högtiderna tre gånger om året: vid det osyrade brödets högtid, vid veckohögtiden och vid lövhyddohögtiden. ¹⁴Efter sin far Davids förordning fastställde han de avdelningar där prästerna skulle tjänstgöra. Han uppdrog också åt leviterna att sjunga lovsången och betjäna prästerna, varje dag de för den dagen bestämda göromålen. Han uppdrog också åt dörrvakterna efter deras avdelningar att hålla vakt vid de särskilda portarna, för så hade gudsmannen David befallt. ¹⁵Man vek inte av från kungens beslut om prästerna och leviterna, varken när det gällde skatterna eller någon annan sak. ¹⁶Så utfördes allt Salomos arbete, först fram till den dag då grunden lades till Herrens hus och sedan tills det blev slutfört. Så blev Herrens hus färdigt. ¹⁷Vid denna tid begav sig Salomo till Esjon-Geber och till Eilat på havsstranden i Edoms land. ¹⁸Och Huram sände till honom genom sina tjänare skepp och sjökunnigt manskap. De for tillsammans med Salomos tjänare till Ofir och hämtade därifrån fyrahundrafemtio talenter guld som de förde till kung Salomo.

Kapitel 9

¹När drottningen av Saba fick höra ryktet om Salomo, kom hon till Jerusalem för att sätta honom på prov med svåra frågor. Hon kom med ett mycket stort följe och med kameler som bar väldoftande kryddor och guld i stor mängd och dyrbara stenar. När hon kom inför Salomo, talade hon med honom om allt som låg på hennes hjärta. ²Salomo svarade på alla hennes frågor. Ingenting var dolt för Salomo, utan han kunde ge henne svar på allt. ³När drottningen av Saba såg Salomos vishet och såg huset han hade byggt, ⁴rätterna på hans bord och hur hans tjänare satt där och hur de som betjänade honom skötte sina sysslor och hur de var klädda, och hans hovmän och hur de var klädda, och när hon såg trappan på vilken han gick upp till Herrens hus, då blev hon utom sig av förundran. ⁵Och hon sade till kungen: ”Så var det då sant, det jag i mitt land hörde om dina ord och om din vishet! ⁶Jag trodde inte vad man sade förrän jag själv kom och fick se det med egna ögon. Men se, vidden av din vishet har inte ens till hälften blivit omtalad för mig. Du överträffar det rykte jag hade hört. ⁷Lyckliga är dina män och lyckliga dessa dina tjänare som ständigt får stå inför dig och höra din vishet. ⁸Välsignad är Herren din Gud som har funnit sådant behag i dig att han har satt dig på sin tron till att vara kung inför Herren din Gud! Eftersom din Gud älskar Israel och vill hålla det vid makt till evig tid, därför har han satt dig till kung över dem, för att du ska skipa lag och rätt.” ⁹Hon gav kungen hundratjugo talenter guld samt väldoftande kryddor i stor mängd samt dyrbara stenar. Väldoftande kryddor av det slag som drottningen av Saba gav åt kung Salomo har aldrig mer funnits. ¹⁰När Hirams folk och Salomos folk hämtade guld från Ofir, förde de också hem algumträ och dyrbara stenar. ¹¹Av algumträet lät kungen göra tillbehör till Herrens hus och till kungapalatset, samt harpor och lyror för sångarna. Sådant hade man aldrig tidigare sett i Juda land. ¹²Kung Salomo gav drottningen av Saba allt hon önskade och begärde, förutom gengåvor för det som hon hade fört med sig till kungen. Sedan vände hon om och reste hem med sina tjänare till sitt land igen. ¹³Det guld som årligen kom in till Salomo vägde sexhundrasextiosex talenter, ¹⁴förutom det som kringresande handelsmän och andra köpmän förde in. Också Arabiens alla kungar och ståthållarna i landet förde guld och silver till Salomo. ¹⁵Kung Salomo lät göra tvåhundra stora sköldar av uthamrat guld och använde till varje sådan sköld sexhundra siklar uthamrat guld ¹⁶samt trehundra mindre sköldar av uthamrat guld och använde till varje sådan sköld trehundra siklar guld. Kungen satte upp dem i Libanonskogshuset. ¹⁷Dessutom lät kungen göra en stor tron av elfenben och överdrog den med rent guld. ¹⁸Tronen hade sex trappsteg och en pall av guld, fastsatta vid tronen. På båda sidor om sätet fanns armstöd, och två lejon stod utmed armstöden, ¹⁹och tolv lejon stod där, ett på varje sida om de sex trappstegen. Något sådant hade aldrig tillverkats i något annat rike. ²⁰Alla kung Salomos dryckeskärl var av guld, och alla kärl i Libanonskogshuset var av rent guld. Silver ansågs inte vara något värt på Salomos tid. ²¹Kungen hade skepp som gick till Tarshish med Hurams folk, och en gång vart tredje år kom Tarshishskeppen hem och förde med sig guld och silver, elfenben, apor och påfåglar. ²²Kung Salomo blev större än någon annan kung på jorden, både i rikedom och i vishet. ²³Alla kungar på jorden kom för att besöka Salomo och höra den vishet som Gud hade lagt ner i hans hjärta. ²⁴Var och en av dem förde med sig gåvor: föremål av silver och guld, kläder, vapen, väldoftande kryddor, hästar och mulåsnor. Detta hände år efter år. ²⁵Salomo hade 4 000 stallplatser för hästar med vagnar och 12 000 ridhästar, som han inrymde dels i vagnstäderna, dels i Jerusalem hos kungen själv. ²⁶Han härskade över alla kungarna från floden till filisternas land och vidare ner till Egyptens gräns. ²⁷Kungen styrde så att silver blev lika vanligt i Jerusalem som sten och cederträ lika vanligt som mullbärsfikonträ i Låglandet. ²⁸Och hästar fördes in till Salomo från Egypten och från alla andra länder. ²⁹Vad som mer finns att säga om Salomo, om hans första tid såväl som om hans sista, det är skrivet i profeten Natans krönika, i shiloniten Ahias profetia och i siaren Iddos syner om Jerobeam, Nebats son. ³⁰Salomo regerade i Jerusalem över hela Israel i fyrtio år. ³¹Och Salomo gick till vila hos sina fäder, och man begravde honom i hans far Davids stad. Hans son Rehabeam blev kung efter honom.

Kapitel 10

¹Rehabeam begav sig till Shekem, eftersom hela Israel hade kommit till Shekem för att göra honom till kung. ²När Jerobeam, Nebats son, hörde det där han var i Egypten – han hade flytt dit undan kung Salomo – återvände han från Egypten. ³Och de sände bud och kallade honom tillbaka. Då kom Jerobeam tillsammans med hela Israel och sade till Rehabeam: ⁴”Din far gjorde vårt ok tungt. Men lätta nu det svåra arbete och det tunga ok som din far lade på oss, så vill vi tjäna dig.” ⁵Han svarade dem: ”Vänta tre dagar och kom sedan tillbaka till mig.” Och folket gick. ⁶Då rådgjorde kung Rehabeam med de gamla som hade varit i tjänst hos hans far Salomo medan han ännu levde, och han sade: ”Vilket svar råder ni mig att ge detta folk?” ⁷De svarade honom: ”Om du visar dig god mot detta folk, är vänlig mot dem och talar goda ord till dem, kommer de att bli dina tjänare för alltid.” ⁸Men han brydde sig inte om det råd som de gamla hade gett honom, utan rådgjorde med de unga män som hade växt upp med honom och som nu var i hans tjänst. ⁹Han sade till dem: ”Vilket svar råder ni oss att ge detta folk som har sagt till mig: Lätta det ok som din far har lagt på oss?” ¹⁰De unga männen, som hade växt upp med honom svarade: ”Så här bör du säga till detta folk som har sagt till dig: ’Din far gjorde vårt ok tungt, men lätta du det för oss’ – så här bör du säga till dem: Mitt lillfinger är tjockare än min fars midja. ¹¹Har min far lagt på er ett tungt ok, så ska jag göra ert ok ännu tyngre. Har min far tuktat er med ris, så ska jag göra det med skorpiongissel.” ¹²På tredje dagen kom Jerobeam med allt folket till Rehabeam, så som kungen hade befallt när han sade: ”Kom tillbaka till mig om tre dagar.” ¹³Då gav kungen dem ett hårt svar, för kung Rehabeam brydde sig inte om de gamlas råd. ¹⁴Han talade till dem efter de unga männens råd och sade: ”Har min far gjort ert ok tungt, så ska jag göra det ännu tyngre. Har min far tuktat er med ris, så ska jag göra det med skorpiongissel.” ¹⁵Kungen lyssnade alltså inte till folket. Gud ledde det så för att Herrens ord skulle uppfyllas, det som han hade talat till Jerobeam, Nebats son, genom Ahia från Shilo. ¹⁶När hela Israel förstod att kungen inte ville höra på dem, gav folket honom detta svar: ”Vad har vi för del i David? Vi har ingen arvslott i Ishais son. Gå hem till dina tält, Israel! Se nu efter ditt hus själv, David.” Därefter gick hela Israel hem igen. ¹⁷Och Rehabeam förblev kung endast över de israeliter som bodde i Juda städer. ¹⁸När kung Rehabeam sände ut Hadoram som hade uppsikten över tvångsarbetena, stenade Israels barn honom till döds. Själv måste kung Rehabeam skynda sig upp i sin vagn och fly till Jerusalem. ¹⁹Så avföll Israel från Davids hus och har varit skilt från det ända till denna dag.

Visa nästa kapitel