Andra Krönikeboken 1–19

Kapitel 1

¹Salomo, Davids son, stärkte sin kungamakt, och Herren hans Gud var med honom och gjorde honom mycket stor. ²Salomo talade till hela Israel, till överbefälen och underbefälen, till domarna och till alla furstarna i hela Israel, huvudmännen för familjerna. ³Sedan begav han sig med hela församlingen till offerhöjden i Gibeon, för där stod Guds uppenbarelsetält som Herrens tjänare Mose hade gjort i öknen. ⁴Men David hade hämtat Guds ark från Kirjat-Jearim upp till den plats som han hade ställt i ordning åt den, för han hade rest ett tält åt den i Jerusalem. ⁵Och kopparaltaret som Besalel, son till Uri, son till Hur, hade gjort stod där framför Herrens tabernakel, och Salomo och församlingen sökte sig dit. ⁶Där gick Salomo upp inför Herrens ansikte till kopparaltaret som stod vid uppenbarelsetältet, och han offrade tusen brännoffer på det. ⁷Den natten uppenbarade sig Gud för Salomo och sade till honom: ”Be mig om det du vill att jag ska ge dig.” ⁸Salomo svarade Gud: ”Du har visat min far David stor nåd och gjort mig till kung efter honom. ⁹Låt nu, Herre och Gud, ditt ord till min far David förverkligas, för du har gjort mig till kung över ett folk lika talrikt som stoftet på marken. ¹⁰Ge mig nu vishet och förstånd till att vara ledare och anförare för detta folk. För vem kan annars vara domare för detta ditt stora folk?” ¹¹Då sade Gud till Salomo: ”Eftersom detta låg på ditt hjärta och du inte bad om rikedom, skatter och ära eller om dina fienders liv eller om långt liv, utan bad om vishet och förstånd att vara domare för mitt folk som jag har gjort dig till kung över, ¹²så ska du få vishet och förstånd. Jag ska också ge dig rikedom, skatter och ära som kungarna före dig inte har haft och ingen kung efter dig kommer att ha.” ¹³När Salomo hade varit vid offerhöjden i Gibeon begav han sig från uppenbarelsetältet till Jerusalem, och han regerade över Israel. ¹⁴Och Salomo samlade vagnar och ridhästar så att han hade 1 400 vagnar och 12 000 ridhästar. Dem stationerade han dels i vagnsstäderna, dels i Jerusalem hos kungen själv. ¹⁵Kungen styrde så att silver och guld blev lika vanligt i Jerusalem som stenar, och cederträ lika vanligt som mullbärsfikonträ i Låglandet. ¹⁶Hästarna som Salomo köpte kom från Egypten och från Kue. Kungens uppköpare hämtade dem från Kue till bestämt pris. ¹⁷Varje vagn som de hämtade och förde in från Egypten kostade 600 siklar silver och varje häst 150. Likaså infördes genom deras försorg sådana till hetiternas alla kungar och till kungarna i Aram. ¹⁸Salomo planerade nu att bygga ett hus åt Herrens namn och ett hus åt sig själv till kunglig bostad.

Kapitel 2

¹Därför avdelade Salomo 70 000 män till bärare och 80 000 till stenhuggare i bergen och 3 600 till arbetsledare över dem. ²Och Salomo sände bud till Huram, kungen i Tyrus, och lät säga: ”Gör mot mig som mot min far David, när du sände honom cederträ för att han skulle bygga sig ett hus att bo i. ³Se, nu vill jag bygga ett hus åt Herren min Guds namn och helga det åt honom. Där ska man tända väldoftande rökelse inför hans ansikte och alltid ha skådebröden upplagda och offra brännoffer morgon och kväll, på sabbaterna, vid nymåne och vid Herren vår Guds högtider. Detta är för all framtid stadgat för Israel. ⁴Och huset som jag bygger ska vara stort, för vår Gud är större än alla gudar. ⁵Men vem kan bygga ett hus åt honom? Himlarna och himlarnas himmel rymmer honom inte. Vem är jag att bygga ett hus åt honom? Nej, det ska bli en plats där man tänder rökelse inför hans ansikte. ⁶Sänd mig nu en konstnärligt begåvad man som kan arbeta med de skickliga hantverkare som jag har hos mig här i Juda och Jerusalem och som min far David har ordnat, kan arbeta i guld, silver, koppar och järn och i purpurrött, karmosinrött och mörkblått garn och dessutom är en duktig träsnidare. ⁷Sänd mig också cederträ, cypressträ och algumträ från Libanon, för jag vet att dina tjänare är skickliga i att hugga virke på Libanon. Och mina tjänare kommer att vara tillsammans med dina tjänare ⁸för att skaffa mig en stor mängd virke, eftersom huset jag tänker bygga ska vara stort och underbart. ⁹För dina tjänares räkning, åt timmermännen som hugger virket, ska jag ge 20 000 korer tröskat vete, 20 000 korer korn, 20 000 bat vin och 20 000 bat olja.” ¹⁰Kung Huram i Tyrus svarade med en skrivelse som han sände till Salomo: ”Därför att Herren älskar sitt folk har han satt dig till kung över dem.” ¹¹Och Huram tillade: ”Lovad är Herren, Israels Gud, himlens och jordens Skapare, som har gett kung David en vis son, som är så utrustad med klokhet och förstånd att han kan bygga ett hus åt Herren och ett hus åt sig själv till kunglig bostad. ¹²Därför sänder jag nu en konstnärligt begåvad och kunnig man, Huram-Abi. ¹³Han är son till en av Dans döttrar, och hans far är en tyrisk man. Han är skicklig att arbeta i guld och silver, i koppar, järn, sten och trä, liksom i purpurrött, mörkblått och karmosinrött garn och fint lingarn, och han kan utföra alla slags sniderier och väva alla slags konstvävnader. Honom kan du låta utföra arbetet tillsammans med dina och min herres, din far Davids, män som är konstnärligt begåvade. ¹⁴Min herre kan nu sända till sina tjänare vetet och kornet, oljan och vinet som han har talat om. ¹⁵Vi ska då hugga virke på Libanon, så mycket du behöver, och forsla det till dig på en flotte på havet till Jafo. Därifrån kan du själv låta föra det upp till Jerusalem.” ¹⁶Salomo räknade alla främlingar i Israels land, liksom hans far David tidigare hade gjort en räkning av dem. Det visade sig då att de var 153 600. ¹⁷Av dem utsåg han 70 000 till bärare, 80 000 till stenhuggare i bergen och 3 600 till att ha uppsikt över folket och att hålla dem i arbete.

Kapitel 3

¹Salomo började bygga Herrens hus i Jerusalem på Moria berg, där Herren hade uppenbarat sig för hans far David, på den plats som David hade ställt i ordning, jebusiten Ornans tröskplats. ²Han började bygga på andra dagen i andra månaden i sitt fjärde regeringsår. ³När Salomo byggde Guds hus, lade han grunden så att det blev sextio alnar långt och tjugo alnar brett efter det gamla alnmåttet. ⁴Förhuset som låg framför långhuset, framför husets kortsida, mätte tjugo alnar, och dess höjd var hundratjugo. På insidan överdrog han det med rent guld. ⁵Det stora huset klädde han med cypressträ. Detta i sin tur överdrog han med fint guld och prydde det med palmer och kedjor. ⁶Dessutom smyckade han huset med dyrbara stenar. Guldet han använde var från Parvajim. ⁷Han klädde huset, bjälkarna, trösklarna liksom väggarna och dörrarna i huset med guld och skar ut keruber på väggarna. ⁸Dessutom ställde han i ordning det rum som skulle vara det allra heligaste. Det låg utefter husets kortsida och var tjugo alnar långt och tjugo alnar brett. Han klädde det med fint guld, sexhundra talenter i vikt. ⁹Spikarna vägde femtio siklar i guld. De övre salarna klädde han också med guld. ¹⁰Till det rum som var det allra heligaste lät han skulptera två keruber, och man överdrog dem med guld. ¹¹Längden på kerubernas vingar var tillsammans tjugo alnar. Den enas ena vinge, fem alnar lång, rörde vid husets ena vägg, och hans andra vinge, fem alnar lång, rörde vid den andra kerubens vinge. ¹²Den andra kerubens ena vinge, fem alnar lång, rörde vid husets andra vägg, och hans andra vinge, fem alnar lång, nådde till den första kerubens vinge. ¹³Tillsammans bredde alltså keruberna ut sina vingar tjugo alnar, där de stod på sina fötter med ansiktena vända inåt. ¹⁴Förhänget gjorde han av mörkblått, purpurrött och karmosinrött garn och fint lingarn och prydde den med keruber. ¹⁵Framför huset gjorde han två pelare, trettiofem alnar höga. Pelarhuvudet ovanpå var och en av dem var fem alnar. ¹⁶Han gjorde kedjor till koret och satte också kedjor upptill på pelarna. Dessutom gjorde han hundra granatäpplen och satte dem på kedjorna. ¹⁷Och pelarna ställde han upp framför tempelsalen, den ena på högra sidan och den andra på vänstra. Åt den högra gav han namnet Jakin och åt den vänstra namnet Boas.

Kapitel 4

¹Salomo gjorde ett altare av koppar, tjugo alnar långt, tjugo alnar brett och tio alnar högt. ²Han gjorde också havet i gjutet arbete. Det var tio alnar från den ena kanten till den andra, helt runt och fem alnar högt. Ett snöre som var trettio alnar långt mätte omkretsen. ³Runt omkring nertill fanns bilder som föreställde oxar, tio på varje aln, så att de omslöt havet runtom. Oxarna bildade två rader och var gjutna i ett stycke med det övriga. ⁴Havet stod på tolv oxar. Tre var vända mot norr, tre mot väster, tre mot söder och tre mot öster. Havet stod ovanpå oxarna, och deras bakdelar var alla vända inåt. ⁵Havets tjocklek var en handsbredd, och kanten var gjord som kanten på en bägare, och liknade en utslagen lilja. Det rymde tretusen bat. ⁶Han gjorde också tio tvättkar och ställde fem på högra sidan och fem på vänstra. De skulle användas vid tvättning. I dem skulle man skölja det som hörde till brännoffret. Men havet var för prästerna att tvätta sig i. ⁷Han gjorde också ljusstakarna av guld, tio stycken, sådana de skulle vara och ställde dem i tempelsalen, fem på högra sidan och fem på vänstra. ⁸Han gjorde också tio bord och satte dem i tempelsalen, fem på högra sidan och fem på vänstra. Han gjorde också hundra skålar av guld. ⁹Och han byggde prästernas förgård och den stora yttre förgården och dörrarna till denna förgård. Dörrarna överdrog han med koppar. ¹⁰Havet ställde han på högra sidan, åt sydost. ¹¹Dessutom gjorde Huram askkärlen, skovlarna och skålarna. Så slutförde Huram det arbete han skulle göra åt kung Salomo i Guds hus. ¹²Han gjorde två pelare och två klotformiga pelarhuvuden ovanpå pelarna samt de två flätverk som skulle täcka de båda klotformiga pelarhuvuden som satt ovanpå pelarna. ¹³Han gjorde också de fyrahundra granatäpplena till de båda flätverken, två rader granatäpplen till varje flätverk, för att de båda klotformiga pelarhuvuden som satt ovanpå pelarna, skulle bli täckta. ¹⁴Dessutom gjorde också faten och underredena att ställa faten på. ¹⁵Han gjorde också havet – det var bara ett – och de tolv oxarna under det. ¹⁶Askkärlen, skovlarna och gafflarna och alla de föremål som hörde dit gjorde Huram-Abib åt kung Salomo till Herrens hus. Allt var av blank koppar. ¹⁷På Jordanslätten, mellan Suckot och Sereda, lät kungen gjuta det i lerformar. ¹⁸Och Salomo lät göra alla dessa föremål i så stort antal att kopparns vikt inte kunde fastställas. ¹⁹Salomo gjorde alla de föremål som skulle finnas i Guds hus: det gyllene altaret, borden där skådebröden skulle ligga, ²⁰liksom ljusstakarna av fint guld med sina lampor som skulle tändas framför koret på föreskrivet sätt, ²¹dessutom blomverket, lamporna och lamptängerna av guld – allt av finaste guld. ²²Han lät också göra knivarna, de båda slagen av skålar och eldfaten av dyrbart guld. Beträffande ingångarna i huset, så var både de dörrar i det innersta som ledde till det allra heligaste, och de dörrar som ledde till tempelsalen, gjorda av guld.

Kapitel 5

¹Sedan allt det arbete som Salomo lät utföra för Herrens hus var färdigt, förde Salomo dit in vad hans far David hade helgat åt Herren : silvret, guldet och alla kärlen. Detta lade han in i skattkamrarna i Guds hus. ²Därefter samlade Salomo de äldste i Israel och alla huvudmännen för stammarna, Israels barns familjeöverhuvuden, till Jerusalem för att hämta Herrens förbundsark upp från Davids stad, det vill säga Sion. ³Alla Israels män samlades då hos kungen under högtiden i sjunde månaden. ⁴När alla de äldste i Israel hade kommit, lyfte leviterna upp arken. ⁵De hämtade arken dit upp tillsammans med uppenbarelsetältet och alla heliga föremål som fanns i tältet. De levitiska prästerna hämtade det dit upp. ⁶Och kung Salomo stod framför arken tillsammans med Israels hela församling som hade samlats hos honom. Man offrade får och tjurar i sådan mängd att de inte kunde räknas eller uppskattas. ⁷Och prästerna bar in Herrens förbundsark till dess plats i husets kor, i det allra heligaste, till platsen under kerubernas vingar. ⁸Keruberna höll nämligen sina vingar utbredda över den plats där arken stod, så att arken och dess stänger upptill täcktes av keruberna. ⁹Stängerna var så långa att deras ändar som sköt ut från arken kunde ses framför koret, men de var inte synliga längre ut. Arken har blivit kvar där ända till denna dag. ¹⁰I arken fanns inget annat än de två tavlor som Mose hade lagt dit vid Horeb, när Herren slöt förbund med Israels barn efter att de dragit ut ur Egypten. ¹¹Sedan gick prästerna ut ur helgedomen. Alla präster som fanns där hade helgat sig, oavsett vilken avdelning de tillhörde. ¹²Leviterna, alla sångare – Asaf, Heman och Jedutun med sina söner och bröder – stod klädda i vitt linne med cymbaler, lyror och harpor öster om altaret, och tillsammans med dem hundratjugo präster som blåste i trumpeter. ¹³När trumpetblåsarna och sångarna samtidigt och samstämmigt stämde upp Herrens lov och pris, och man lät trumpeter, cymbaler och andra instrument ljuda och började lova Herren för att han är god och för att hans nåd är evig – då uppfylldes huset, Herrens hus, av ett moln ¹⁴så att prästerna för molnets skull inte kunde stå där och göra tjänst, eftersom Herrens härlighet uppfyllde Guds hus.

Kapitel 6

¹Då sade Salomo: ” Herren har sagt att han vill bo i dunklet. ²Jag har nu byggt ett hus till boning åt dig, en plats där du kan bo till evig tid.” ³Sedan vände kungen sig om och välsignade Israels hela församling medan allt folket stod. ⁴Han sade: ”Välsignad är Herren, Israels Gud, som med sina händer har fullbordat vad han med sin mun lovade min far David, när han sade: ⁵Från den dag då jag förde mitt folk ut ur Egyptens land har jag inte i någon av Israels stammar utvalt en stad för att i den bygga ett hus där mitt namn skulle vara, och jag har inte heller utvalt någon man till att vara furste över mitt folk Israel. ⁶Men Jerusalem har jag utvalt för att mitt namn ska vara där, och David har jag utvalt till att råda över mitt folk Israel. ⁷Min far David hade i sinnet att bygga ett hus åt Herrens, Israels Guds, namn. ⁸Men Herren sade till min far David: Då du nu har i sinnet att bygga ett hus åt mitt namn, så gör du rätt i att ha detta i sinnet. ⁹Men det är inte du som ska bygga detta hus, utan din son som ska utgå från dig, han ska bygga huset åt mitt namn. ¹⁰Och Herren har hållit det löfte han gav, för jag har kommit i min far Davids ställe och sitter nu på Israels tron, så som Herren lovade, och jag har byggt huset åt Herrens, Israels Guds, namn. ¹¹Där har jag ställt arken, och i den förvaras det förbund som Herren har slutit med Israels barn.” ¹²Därefter ställde Salomo sig framför Herrens altare inför Israels hela församling och räckte ut sina händer. ¹³Han hade gjort en talarstol av koppar, fem alnar lång, fem alnar bred och tre alnar hög, och ställt den mitt på den yttre förgården, och han stod nu i talarstolen. Sedan föll han ner på knä inför Israels hela församling, räckte ut sina händer mot himlen ¹⁴och sade: ” Herre, Israels Gud, det finns ingen Gud som du, varken i himlen eller på jorden, du som håller förbundet och bevarar nåden mot dina tjänare när de vandrar inför dig av hela sitt hjärta. ¹⁵Du har hållit vad du lovade din tjänare, min far David. Vad du lovade med din mun har du fullbordat med din hand, så som nu har skett. ¹⁶Håll nu, Herre, Israels Gud, vad du lovade din tjänare, min far David, när du sade till honom: Det ska aldrig saknas en avkomling av dig inför mig på Israels tron, om dina barn ger akt på sin väg och vandrar efter min lag, så som du har vandrat inför mig. ¹⁷Och nu, Herre, Israels Gud, förverkliga det ord som du har talat till din tjänare David. ¹⁸Men kan Gud verkligen bo bland människorna på jorden? Se, himlarna och himlarnas himmel rymmer dig inte. Hur mycket mindre då detta hus som jag har byggt! ¹⁹Men vänd dig ändå till din tjänares bön och åkallan, Herre min Gud, så att du hör det rop och den bön som din tjänare sänder upp till dig ²⁰och låter dina ögon dag och natt vara öppna mot detta hus, den plats om vilken du har sagt att du där vill fästa ditt namn, så att du hör den bön som din tjänare ber när han vänder sig mot denna plats. ²¹Ja, hör de böner som din tjänare och ditt folk Israel sänder upp, när de vänder sig mot denna plats. Hör dem från den plats där du bor, från himlen. Och när du hör, må du förlåta. ²²Om någon syndar mot sin nästa och man föreskriver honom en ed och låter honom svära den, och han kommer och svär eden inför ditt altare i detta hus, ²³hör det då från himlen och utför ditt verk och skaffa dina tjänare rätt. Straffa den skyldige och låt hans gärningar komma över hans huvud, men förklara den rättfärdige rättfärdig och låt honom få efter hans rättfärdighet. ²⁴Om ditt folk Israel blir slaget inför en fiende, därför att de har syndat mot dig, men de vänder om och prisar ditt namn och ber och åkallar inför ditt ansikte i detta hus, ²⁵hör det då från himlen och förlåt ditt folk Israels synd och låt dem komma tillbaka till det land som du har gett till dem och deras fäder. ²⁶Om himlen stängs till och inget regn faller, därför att de har syndat mot dig, men de då ber vända mot denna plats och prisar ditt namn och vänder om från sin synd, eftersom du har ödmjukat dem, ²⁷hör det då i himlen och förlåt dina tjänares och ditt folk Israels synd och lär dem den goda väg de ska vandra. Och låt det regna över ditt land som du gett åt ditt folk till arvedel. ²⁸Om det blir svält i landet, om det blir pest, om det blir sot och rost, om det kommer gräshoppor och gräsmaskar, om fienderna tränger in i deras land och belägrar deras städer, ja, vilken plåga och sjukdom som än kommer, ²⁹om då någon människa eller hela ditt folk Israel ber och ropar till dig när de var för sig känner plågan och smärtan som har drabbat dem, och de räcker ut sina händer mot detta hus, ³⁰hör det då från himlen där du bor, och förlåt och ge var och en efter alla hans gärningar, eftersom du känner hans hjärta. För det är bara du som känner människornas hjärtan. ³¹Så ska de frukta dig och vandra på dina vägar, så länge de lever i det land som du har gett åt våra fäder. ³²Också om en främling, en som inte är av ditt folk Israel, kommer från något land långt borta på grund av ditt stora namn och din starka hand och din uträckta arm, om han kommer och ber vänd mot detta hus, ³³hör det då från himlen där du bor och gör allt som främlingen ropar till dig om. Så ska alla folk på jorden lära känna ditt namn och frukta dig, som ditt folk Israel gör, och förstå att detta hus som jag har byggt är uppkallat efter ditt namn. ³⁴Om ditt folk drar ut till strid mot sina fiender på den väg du sänder dem och de ber till dig, vända i riktning mot denna stad som du utvalt och det hus som jag byggt åt ditt namn, ³⁵hör då från himlen deras bön och åkallan och skaffa dem rätt. ³⁶Om de syndar mot dig – och det finns ingen människa som inte syndar – och du blir vred på dem och ger dem i fiendens våld, och man tar dem till fånga och för bort dem till något land, långt borta eller nära, ³⁷men de då kommer till besinning i det land där de är fångar och vänder om och ropar till dig om nåd i fångenskapens land och säger: Vi har syndat, vi har gjort fel och varit ogudaktiga, ³⁸om de då vänder om till dig av hela sitt hjärta och av hela sin själ i det land dit man fört dem som fångar, och de ber vända mot sitt land som du gett deras fäder, mot den stad som du utvalt och det hus som jag byggt åt ditt namn, ³⁹hör då från himlen där du bor deras bön och deras rop om nåd och skaffa dem rätt, och förlåt ditt folk som har syndat mot dig. ⁴⁰Så, min Gud, låt dina ögon vara öppna och dina öron lyssna till vad som bes på denna plats. ⁴¹Och nu: Res dig, Herre Gud, och kom till din vilostad, du och din makts ark! Låt dina präster, Herre Gud, vara klädda i frälsning, och låt dina fromma glädja sig över ditt goda. ⁴²Herre Gud, visa inte tillbaka din smorde. Tänk på den nåd du har lovat din tjänare David.”

Kapitel 7

¹När Salomo hade slutat sin bön kom eld ner från himlen och förtärde brännoffret och slaktoffren, och Herrens härlighet uppfyllde huset. ²Prästerna kunde inte gå in i Herrens hus, eftersom Herrens härlighet uppfyllde Herrens hus. ³När alla Israels barn såg hur elden kom ner och såg Herrens härlighet över huset, föll de ner på den stenlagda gården med ansiktena mot marken och tillbad Herren och tackade Herren, för han är god och hans nåd är evig. ⁴Och kungen och hela folket offrade slaktoffer inför Herrens ansikte. ⁵Kung Salomo offrade som slaktoffer 22 000 tjurar och 120 000 av småboskapen. Så invigdes Guds hus av kungen och hela folket. ⁶Prästerna stod på sina platser, och leviterna stod med Herrens musikinstrument som kung David hade låtit göra, för att de med dem skulle tacka Herren, för hans nåd är evig. David lät nämligen leviterna utföra lovsången. Prästerna stod mitt emot dem och blåste i trumpeter medan hela Israel förblev stående. ⁷Och Salomo invigde den mellersta delen av förgården framför Herrens hus. Där offrade han brännoffren och fettstyckena av gemenskapsoffret, eftersom kopparaltaret som Salomo hade låtit göra inte kunde rymma brännoffret, matoffret och fettstyckena. ⁸Vid det tillfället firade Salomo högtiden i sju dagar och med honom hela Israel. Det var en mycket stor församling, från stället där vägen går mot Hamat ända till Egyptens bäckravin. ⁹På åttonde dagen firade de en högtidsförsamling, för altarets invigning firades i sju dagar och högtiden i sju dagar. ¹⁰Men på tjugotredje dagen i sjunde månaden lät han folket gå hem till sina tält, och de var fyllda av glädje och fröjd över det goda som Herren hade gjort mot David och Salomo och mot sitt folk Israel. ¹¹Så färdigställde Salomo Herrens hus och kungapalatset. Allt som Salomo hade föresatt sig att utföra i Herrens hus och i sitt eget hus lyckades väl. ¹²Och Herren uppenbarade sig för Salomo om natten och sade till honom: ”Jag har hört din bön och utvalt denna plats åt mig till offerplats. ¹³Om jag tillsluter himlen så att regn inte faller, om jag bjuder gräshoppor att fördärva landet eller om jag sänder pest bland mitt folk, ¹⁴men mitt folk, som är uppkallat efter mitt namn, ödmjukar sig och ber och söker mitt ansikte och omvänder sig från sina onda vägar, då vill jag höra det från himlen och förlåta deras synd och skaffa läkedom åt deras land. ¹⁵Mina ögon ska nu vara öppna och mina öron lyssna till vad som bes på denna plats. ¹⁶Jag har nu utvalt och helgat detta hus för att mitt namn ska vara där till evig tid. Och mina ögon och mitt hjärta ska alltid vara där. ¹⁷Om du vandrar inför mig så som din far David vandrade, så att du följer allt som jag har befallt dig och håller fast vid mina stadgar och föreskrifter, ¹⁸då ska jag låta din kungatron bestå för evigt som jag lovade din far David, när jag sade: Aldrig ska det saknas en avkomling av dig som råder över Israel. ¹⁹Men om ni vänder om och överger de stadgar och bud som jag har förelagt er och går bort och tjänar andra gudar och tillber dem, ²⁰då ska jag rycka upp dem ur mitt land, det som jag har gett dem, och detta hus som jag har helgat åt mitt namn ska jag förkasta ifrån mitt ansikte. Jag ska göra det till ett ordspråk och en nidvisa bland alla folk. ²¹Hur storslaget detta hus än är, ska var och en som går förbi häpna över det och fråga: Varför har Herren gjort så mot detta land och mot detta hus? ²²Då ska man svara: Därför att de övergav Herren, sina fäders Gud, som hade fört dem ut ur Egyptens land, och höll sig till andra gudar och tillbad och tjänade dem, därför har han låtit allt detta onda drabba dem.”

Kapitel 8

¹När Salomo hade byggt på Herrens hus och sitt eget hus i tjugo år, ²byggde han upp de städer som Huram hade gett honom och lät Israels barn bosätta sig i dem. ³Och Salomo drog till Hamat-Soba och lade det under sig. ⁴Och han byggde upp Tadmor i öknen och alla de förrådsstäder som han byggde i Hamat. ⁵Han byggde upp Övre Bet-Horon och Nedre Bet-Horon och gjorde dem till befästa städer med murar, portar och bommar, ⁶dessutom Baalat och alla de städer där han hade sina förråd, vagnar och hästar, och allt det andra som han önskade bygga i Jerusalem, på Libanon och i övrigt i hela det land som lydde under hans välde. ⁷Allt det folk som fanns kvar av hetiterna, amoreerna, periseerna, hiveerna och jebusiterna och som inte var israeliter, ⁸avkomlingarna efter alla som Israels barn inte hade utrotat utan som fanns kvar i landet, dem gjorde Salomo arbetspliktiga, så som de är än i dag. ⁹Men av Israels barn gjorde Salomo inte några till slavar vid sina arbeten, utan de blev krigsmän och befälhavare för hans krigsfolk eller befäl för hans vagnar och ridhästar. ¹⁰Och kung Salomo hade tvåhundrafemtio överfogdar som hade befälet över folket. ¹¹Och Salomo förde faraos dotter från Davids stad till det hus han hade byggt åt henne, för han sade: ”Min hustru ska inte bo i Davids, Israels kungs, hus. Det är en helig plats, eftersom Herrens ark har kommit dit.” ¹²Sedan offrade Salomo brännoffer åt Herren på Herrens altare, som han hade byggt framför förhuset. ¹³Varje dag offrade han enligt Moses befallning de bestämda offren för den dagen, på sabbaterna, vid nymånaderna och vid högtiderna tre gånger om året: vid det osyrade brödets högtid, vid veckohögtiden och vid lövhyddohögtiden. ¹⁴Efter sin far Davids förordning fastställde han de avdelningar där prästerna skulle tjänstgöra. Han uppdrog också åt leviterna att sjunga lovsången och betjäna prästerna, varje dag de för den dagen bestämda göromålen. Han uppdrog också åt dörrvakterna efter deras avdelningar att hålla vakt vid de särskilda portarna, för så hade gudsmannen David befallt. ¹⁵Man vek inte av från kungens beslut om prästerna och leviterna, varken när det gällde skatterna eller någon annan sak. ¹⁶Så utfördes allt Salomos arbete, först fram till den dag då grunden lades till Herrens hus och sedan tills det blev slutfört. Så blev Herrens hus färdigt. ¹⁷Vid denna tid begav sig Salomo till Esjon-Geber och till Eilat på havsstranden i Edoms land. ¹⁸Och Huram sände till honom genom sina tjänare skepp och sjökunnigt manskap. De for tillsammans med Salomos tjänare till Ofir och hämtade därifrån fyrahundrafemtio talenter guld som de förde till kung Salomo.

Kapitel 9

¹När drottningen av Saba fick höra ryktet om Salomo, kom hon till Jerusalem för att sätta honom på prov med svåra frågor. Hon kom med ett mycket stort följe och med kameler som bar väldoftande kryddor och guld i stor mängd och dyrbara stenar. När hon kom inför Salomo, talade hon med honom om allt som låg på hennes hjärta. ²Salomo svarade på alla hennes frågor. Ingenting var dolt för Salomo, utan han kunde ge henne svar på allt. ³När drottningen av Saba såg Salomos vishet och såg huset han hade byggt, ⁴rätterna på hans bord och hur hans tjänare satt där och hur de som betjänade honom skötte sina sysslor och hur de var klädda, och hans hovmän och hur de var klädda, och när hon såg trappan på vilken han gick upp till Herrens hus, då blev hon utom sig av förundran. ⁵Och hon sade till kungen: ”Så var det då sant, det jag i mitt land hörde om dina ord och om din vishet! ⁶Jag trodde inte vad man sade förrän jag själv kom och fick se det med egna ögon. Men se, vidden av din vishet har inte ens till hälften blivit omtalad för mig. Du överträffar det rykte jag hade hört. ⁷Lyckliga är dina män och lyckliga dessa dina tjänare som ständigt får stå inför dig och höra din vishet. ⁸Välsignad är Herren din Gud som har funnit sådant behag i dig att han har satt dig på sin tron till att vara kung inför Herren din Gud! Eftersom din Gud älskar Israel och vill hålla det vid makt till evig tid, därför har han satt dig till kung över dem, för att du ska skipa lag och rätt.” ⁹Hon gav kungen hundratjugo talenter guld samt väldoftande kryddor i stor mängd samt dyrbara stenar. Väldoftande kryddor av det slag som drottningen av Saba gav åt kung Salomo har aldrig mer funnits. ¹⁰När Hirams folk och Salomos folk hämtade guld från Ofir, förde de också hem algumträ och dyrbara stenar. ¹¹Av algumträet lät kungen göra tillbehör till Herrens hus och till kungapalatset, samt harpor och lyror för sångarna. Sådant hade man aldrig tidigare sett i Juda land. ¹²Kung Salomo gav drottningen av Saba allt hon önskade och begärde, förutom gengåvor för det som hon hade fört med sig till kungen. Sedan vände hon om och reste hem med sina tjänare till sitt land igen. ¹³Det guld som årligen kom in till Salomo vägde sexhundrasextiosex talenter, ¹⁴förutom det som kringresande handelsmän och andra köpmän förde in. Också Arabiens alla kungar och ståthållarna i landet förde guld och silver till Salomo. ¹⁵Kung Salomo lät göra tvåhundra stora sköldar av uthamrat guld och använde till varje sådan sköld sexhundra siklar uthamrat guld ¹⁶samt trehundra mindre sköldar av uthamrat guld och använde till varje sådan sköld trehundra siklar guld. Kungen satte upp dem i Libanonskogshuset. ¹⁷Dessutom lät kungen göra en stor tron av elfenben och överdrog den med rent guld. ¹⁸Tronen hade sex trappsteg och en pall av guld, fastsatta vid tronen. På båda sidor om sätet fanns armstöd, och två lejon stod utmed armstöden, ¹⁹och tolv lejon stod där, ett på varje sida om de sex trappstegen. Något sådant hade aldrig tillverkats i något annat rike. ²⁰Alla kung Salomos dryckeskärl var av guld, och alla kärl i Libanonskogshuset var av rent guld. Silver ansågs inte vara något värt på Salomos tid. ²¹Kungen hade skepp som gick till Tarshish med Hurams folk, och en gång vart tredje år kom Tarshishskeppen hem och förde med sig guld och silver, elfenben, apor och påfåglar. ²²Kung Salomo blev större än någon annan kung på jorden, både i rikedom och i vishet. ²³Alla kungar på jorden kom för att besöka Salomo och höra den vishet som Gud hade lagt ner i hans hjärta. ²⁴Var och en av dem förde med sig gåvor: föremål av silver och guld, kläder, vapen, väldoftande kryddor, hästar och mulåsnor. Detta hände år efter år. ²⁵Salomo hade 4 000 stallplatser för hästar med vagnar och 12 000 ridhästar, som han inrymde dels i vagnstäderna, dels i Jerusalem hos kungen själv. ²⁶Han härskade över alla kungarna från floden till filisternas land och vidare ner till Egyptens gräns. ²⁷Kungen styrde så att silver blev lika vanligt i Jerusalem som sten och cederträ lika vanligt som mullbärsfikonträ i Låglandet. ²⁸Och hästar fördes in till Salomo från Egypten och från alla andra länder. ²⁹Vad som mer finns att säga om Salomo, om hans första tid såväl som om hans sista, det är skrivet i profeten Natans krönika, i shiloniten Ahias profetia och i siaren Iddos syner om Jerobeam, Nebats son. ³⁰Salomo regerade i Jerusalem över hela Israel i fyrtio år. ³¹Och Salomo gick till vila hos sina fäder, och man begravde honom i hans far Davids stad. Hans son Rehabeam blev kung efter honom.

Kapitel 10

¹Rehabeam begav sig till Shekem, eftersom hela Israel hade kommit till Shekem för att göra honom till kung. ²När Jerobeam, Nebats son, hörde det där han var i Egypten – han hade flytt dit undan kung Salomo – återvände han från Egypten. ³Och de sände bud och kallade honom tillbaka. Då kom Jerobeam tillsammans med hela Israel och sade till Rehabeam: ⁴”Din far gjorde vårt ok tungt. Men lätta nu det svåra arbete och det tunga ok som din far lade på oss, så vill vi tjäna dig.” ⁵Han svarade dem: ”Vänta tre dagar och kom sedan tillbaka till mig.” Och folket gick. ⁶Då rådgjorde kung Rehabeam med de gamla som hade varit i tjänst hos hans far Salomo medan han ännu levde, och han sade: ”Vilket svar råder ni mig att ge detta folk?” ⁷De svarade honom: ”Om du visar dig god mot detta folk, är vänlig mot dem och talar goda ord till dem, kommer de att bli dina tjänare för alltid.” ⁸Men han brydde sig inte om det råd som de gamla hade gett honom, utan rådgjorde med de unga män som hade växt upp med honom och som nu var i hans tjänst. ⁹Han sade till dem: ”Vilket svar råder ni oss att ge detta folk som har sagt till mig: Lätta det ok som din far har lagt på oss?” ¹⁰De unga männen, som hade växt upp med honom svarade: ”Så här bör du säga till detta folk som har sagt till dig: ’Din far gjorde vårt ok tungt, men lätta du det för oss’ – så här bör du säga till dem: Mitt lillfinger är tjockare än min fars midja. ¹¹Har min far lagt på er ett tungt ok, så ska jag göra ert ok ännu tyngre. Har min far tuktat er med ris, så ska jag göra det med skorpiongissel.” ¹²På tredje dagen kom Jerobeam med allt folket till Rehabeam, så som kungen hade befallt när han sade: ”Kom tillbaka till mig om tre dagar.” ¹³Då gav kungen dem ett hårt svar, för kung Rehabeam brydde sig inte om de gamlas råd. ¹⁴Han talade till dem efter de unga männens råd och sade: ”Har min far gjort ert ok tungt, så ska jag göra det ännu tyngre. Har min far tuktat er med ris, så ska jag göra det med skorpiongissel.” ¹⁵Kungen lyssnade alltså inte till folket. Gud ledde det så för att Herrens ord skulle uppfyllas, det som han hade talat till Jerobeam, Nebats son, genom Ahia från Shilo. ¹⁶När hela Israel förstod att kungen inte ville höra på dem, gav folket honom detta svar: ”Vad har vi för del i David? Vi har ingen arvslott i Ishais son. Gå hem till dina tält, Israel! Se nu efter ditt hus själv, David.” Därefter gick hela Israel hem igen. ¹⁷Och Rehabeam förblev kung endast över de israeliter som bodde i Juda städer. ¹⁸När kung Rehabeam sände ut Hadoram som hade uppsikten över tvångsarbetena, stenade Israels barn honom till döds. Själv måste kung Rehabeam skynda sig upp i sin vagn och fly till Jerusalem. ¹⁹Så avföll Israel från Davids hus och har varit skilt från det ända till denna dag.

Kapitel 11

¹När Rehabeam kom till Jerusalem kallade han samman Juda hus och Benjamin, 180 000 utvalda krigare, för att strida mot Israel och vinna tillbaka kungadömet åt Rehabeam. ²Men Herrens ord kom till gudsmannen Shemaja. Han sade: ³”Säg till Rehabeam, Salomos son, Juda kung, och till alla israeliter i Juda och Benjamin: ⁴”Så säger Herren : Ni ska inte dra upp för att strida mot era bröder. Vänd hem igen, var och en till sitt, för det som har hänt har kommit från mig.” Och de lyssnade till Herrens ord och vände om och drog inte ut mot Jerobeam. ⁵Rehabeam bodde i Jerusalem, och han byggde om städer i Juda till befästa platser. ⁶Han byggde om Betlehem, Etam, Tekoa, ⁷Bet-Sur, Soko, Adullam, ⁸Gat, Maresha, Sif, ⁹Adorajim, Lakish, Aseka, ¹⁰Sorga, Ajalon och Hebron, befästa städer, som låg i Juda och Benjamin. ¹¹Han gjorde deras befästningar starka och tillsatte befälhavare i dem och lade in förråd av mat, olja och vin. ¹²Var och en av dessa städer försåg han med sköldar och spjut. Han befäste dem mycket starkt. Och Juda och Benjamin blev kvar under hans välde. ¹³Prästerna och leviterna i hela Israel gick över till Rehabeam från alla sina områden. ¹⁴Leviterna övergav sina betesmarker och sina andra besittningar och begav sig till Juda och Jerusalem, eftersom Jerobeam med sina söner drev bort dem från deras tjänst som Herrens präster ¹⁵och anställde åt sig andra präster för offerhöjderna och för de onda andarna och för kalvarna som han hade gjort. ¹⁶Och de från alla Israels stammar som vände sina hjärtan till att söka Herren, Israels Gud, följde leviterna, och de kom till Jerusalem för att offra åt Herren, sina fäders Gud. ¹⁷I tre år stärkte de så kungamakten i Juda och gjorde Salomos son Rehabeams välde starkt, för i tre år vandrade de på Davids och Salomos väg. ¹⁸Rehabeam tog Mahalat till hustru åt sig. Hon var dotter till Jerimot, Davids son, och till Abihajil, Eliabs, Ishais sons, dotter. ¹⁹Hon födde åt honom sönerna Jeush, Shemarja, och Saham. ²⁰Efter henne tog han Maaka, Absaloms dotter, till hustru. Hon födde Abia, Attaj, Sisa och Shelomit åt honom. ²¹Och Rehabeam älskade Maaka, Absaloms dotter, mer än alla sina andra hustrur och bihustrur. Han hade tagit arton hustrur och sextio bihustrur, och han blev far till tjugoåtta söner och sextio döttrar. ²²Rehabeam satte Abia, Maakas son, till huvud och ledare bland sina bröder, eftersom han tänkte göra honom till kung. ²³Han handlade klokt och lät alla sina söner bo runt om i hela Juda och Benjamins land i alla befästa städer och gav dem rikligt underhåll. Han skaffade dem också många hustrur.

Kapitel 12

¹När Rehabeams kungamakt hade blivit stärkt och han hade blivit mäktig, övergav han Herrens undervisning. Så gjorde också hela Israel. ²Men i kung Rehabeams femte regeringsår drog Egyptens kung Shishak upp mot Jerusalem, därför att de hade varit otrogna mot Herren. ³Han kom med 1 200 vagnar och 60 000 ryttare, och ingen kunde räkna det folk som följde honom från Egypten: libyer, suckeer och nubier. ⁴Han intog de befästa städerna i Juda och kom ända till Jerusalem. ⁵Profeten Shemaja hade kommit till Rehabeam och till Juda furstar, som av fruktan för Shishak hade samlats i Jerusalem. Och han sade till dem: ”Så säger Herren : Ni har övergett mig, och därför har också jag övergett er och gett er i Shishaks hand.” ⁶Både Israels furstar och kungen ödmjukade sig då och sade: ” Herren är rättfärdig.” ⁷När Herren såg att de ödmjukade sig, kom Herrens ord till Shemaja. Han sade: ”Eftersom de har ödmjukat sig vill jag inte fördärva dem. Jag ska låta dem komma undan med knapp nöd, och min vrede ska inte bli utgjuten över Jerusalem genom Shishaks hand. ⁸Men de ska bli hans tjänare, och de ska förstå vad det är att tjäna mig och att tjäna främmande kungadömen.” ⁹Egyptens kung Shishak drog alltså upp mot Jerusalem. Han tog skatterna i Herrens hus och skatterna i kungapalatset. Alltsammans tog han. Han tog också de sköldar av guld som Salomo hade låtit göra. ¹⁰I deras ställe lät kung Rehabeam göra sköldar av koppar, och dem lämnade han i förvar åt befälet för livvakterna som höll vakt vid ingången till kungapalatset. ¹¹Så ofta kungen gick till Herrens hus, gick också livvakterna och bar dem. Sedan förde de dem tillbaka till livvaktsalen. ¹²Eftersom Rehabeam ödmjukade sig, vände sig Herrens vrede ifrån honom så att han inte fördärvade honom helt. Det fanns ännu sådant som var gott i Juda. ¹³Kung Rehabeam stärkte alltså sitt välde i Jerusalem och fortsatte att regera. Han var fyrtioett år gammal när han blev kung, och han regerade sjutton år i Jerusalem, den stad som Herren hade utvalt ur alla Israels stammar för att där fästa sitt namn. Hans mor hette Naama och var ammonitiska. ¹⁴Han gjorde det som var ont, för han vände inte sitt hjärta till att söka Herren. ¹⁵Vad som mer finns att säga om Rehabeam, om hans första tid såväl som om hans sista, det är skrivet i profeten Shemajas och siaren Iddos krönikor, enligt släktregistrens sätt. Rehabeam och Jerobeam låg i krig med varandra så länge de levde. ¹⁶Och Rehabeam gick till vila hos sina fäder och blev begravd i Davids stad. Hans son Abia blev kung efter honom.

Kapitel 13

¹I kung Jerobeams artonde regeringsår blev Abia kung över Juda, ²och han regerade tre år i Jerusalem. Hans mor hette Mikaja, Uriels dotter, från Gibea. Abia och Jerobeam låg i krig med varandra. ³Abia började kriget med en här av tappra krigsmän, 400 000 utvalda män. Men Jerobeam ställde upp till strid mot honom med 800 000 utvalda tappra stridsmän. ⁴Abia steg upp på berget Semarajim i Efraims bergsbygd och sade: ”Hör mig, Jerobeam och hela Israel! ⁵Skulle ni inte veta att det är Herren, Israels Gud, som har gett kungadömet över Israel åt David för evig tid, åt honom själv och hans söner, genom ett saltförbund? ⁶Men Jerobeam, Nebats son, Davids son Salomos tjänare, reste sig och gjorde uppror mot sin herre. ⁷En skara löst folk slöt sig till honom, onda människor som blev för starka för Rehabeam, Salomos son. Rehabeam var ung och ängslig och kunde därför inte stå emot dem. ⁸Och nu menar ni er kunna stå emot Herrens kungadöme som tillhör Davids söner, eftersom ni är en stor skara och har hos er de guldkalvar som Jerobeam gjorde till gudar åt er. ⁹Har ni inte drivit bort Herrens präster, Arons söner, och leviterna och själva gjort er präster, så som andra folk gör? Vem som än kommer med en ungtjur och sju baggar för att bli prästvigd får bli präst åt de gudar som inte är gudar. ¹⁰Men vi har Herren till vår Gud, och vi har inte övergett honom. De präster som gör tjänst inför Herren är Arons söner, och leviterna sköter tempeltjänsten. ¹¹De offrar åt Herren varje morgon och varje kväll brännoffer och väldoftande rökelse. Och de ordnar med bröd på bordet av rent guld och med den gyllene ljusstaken, så att lamporna på den lyser varje kväll, för vi håller vad Herren vår Gud har befallt oss att hålla. Men ni har övergett honom. ¹²Och se, Gud är med oss, i spetsen för oss, och vi har hans präster med larmtrumpeterna för att blåsa till strid mot er. Ni Israels barn, strid inte mot Herren, era fäders Gud, för ni kommer inte att lyckas.” ¹³Men Jerobeam hade låtit omringa dem och lagt ett bakhåll för att falla dem i ryggen. Så stod de nu mitt emot Juda män och hade sitt bakhåll bakom dem. ¹⁴När Juda vände sig om och såg att de hade fiender både framför sig och bakom sig ropade de till Herren och prästerna blåste i trumpeterna. ¹⁵Därefter höjde Juda män ett härskri, och när de gjorde så lät Gud Jerobeam och hela Israel bli slagna av Abia och Juda. ¹⁶Israels barn flydde för Juda, och Gud gav dem i deras hand. ¹⁷Sedan vållade Abia och hans folk ett stort manfall bland dem, så att 500 000 av Israels unga män blev slagna. ¹⁸Alltså blev Israels barn kuvade vid den tiden, men Juda barn var starka, för de stödde sig på Herren, sina fäders Gud. ¹⁹Abia förföljde Jerobeam och erövrade dessa städer från honom: Betel med underlydande orter, Jeshana med underlydande orter och Efron med underlydande orter. ²⁰Sedan förmådde Jerobeam ingenting mer så länge Abia levde. Och Herren slog honom så att han dog. ²¹Men Abia stärkte sin makt. Han tog sig fjorton hustrur och blev far till tjugotvå söner och sexton döttrar. ²²Vad som mer finns att säga om Abia, om hans bedrifter och annat som rör honom, det är skrivet i profeten Iddos utläggning. ²³Abia gick till vila hos sina fäder, och man begravde honom i Davids stad. Hans son Asa blev kung efter honom. Under hans tid hade landet ro i tio år.

Kapitel 14

¹Asa gjorde det som var gott och rätt i Herren sin Guds ögon. ²Han avlägsnade de främmande altarna och offerhöjderna, slog sönder stoderna och högg ner asherapålarna. ³Han uppmanade Juda att söka Herren, sina fäders Gud, och att hålla lagen och budorden. ⁴Ur alla Juda städer tog han bort offerhöjderna och solstoderna. Och riket hade lugn under hans tid. ⁵Han byggde befästa städer i Juda eftersom landet hade ro. Och han förde inte något krig under dessa år, för Herren hade gett honom ro. ⁶Han sade därför till Juda: ”Låt oss bygga dessa städer och runt omkring förse dem med murar och torn, med portar och bommar. Landet är ännu vårt, därför att vi har sökt Herren vår Gud. Vi har sökt honom, och han har gett oss ro på alla sidor.” Så byggde de och hade framgång. ⁷Asa hade en här som utgjordes av 300 000 man från Juda och som bar stora sköldar och spjut. Utöver dessa kom från Benjamin 280 000 man som bar små sköldar och som spände båge. Alla dessa var tappra stridsmän. ⁸Men nubiern Sera drog ut mot dem med en här på tusen gånger tusen man och trehundra vagnar, och han kom ända till Maresha. ⁹Asa drog ut mot honom, och de ställde upp sig till strid i Sefatas dal vid Maresha. ¹⁰Då ropade Asa till Herren sin Gud: ” Herre, utom dig finns ingen som kan hjälpa i striden mellan den starke och den svage. Så hjälp oss, Herre vår Gud, för vi stöder oss på dig, och vi har kommit hit i ditt namn mot denna skara. Herre, du är vår Gud. Låt ingen människa stå dig emot.” ¹¹Och Herren lät nubierna bli slagna av Asa och Juda så att de flydde. ¹²Asa och folket som var med honom förföljde dem ända till Gerar. Av nubierna föll så många att ingen av dem kom undan med livet, för de blev nergjorda av Herren och hans här. Och folket tog ett stort byte. ¹³Sedan intog de alla städer runt omkring Gerar, eftersom fruktan för Herren hade kommit över dem. Och de plundrade alla städerna, eftersom det fanns mycket att plundra i dem. ¹⁴Till och med boskapsskjulen bröt de ner, och de förde bort kameler och småboskap i mängd. De vände sedan tillbaka till Jerusalem.

Kapitel 15

¹Guds Ande kom över Asarja, Odeds son. ²Han gick ut mot Asa och sade till honom: ”Hör mig, du Asa, och ni hela Juda och Benjamin. Herren är med er när ni är med honom, och om ni söker honom låter han sig finnas av er. Men om ni överger honom kommer han att överge er. ³En lång tid levde Israel utan den sanne Guden, utan präster som undervisade dem och utan någon lag. ⁴Men i sin nöd omvände de sig till Herren, Israels Gud, och när de sökte honom lät han sig finnas av dem. ⁵Under de tiderna fanns det ingen trygghet när man gick ut eller in, utan stor förvirring rådde bland alla som bodde här i länderna. ⁶Folk drabbade samman med folk och stad med stad, för Gud förvirrade dem med all slags nöd. ⁷Men var nu starka och låt inte modet falla, för ert arbete ska få sin lön.” ⁸När Asa hörde dessa ord och denna profetia av profeten Oded, tog han mod till sig och avlägsnade de eländiga avgudabilderna ur Juda och Benjamins hela land och ur de städer som han hade erövrat i Efraims bergsbygd. Han upprättade på nytt Herrens altare, det som stod framför Herrens förhus. ⁹Och han samlade hela Juda och Benjamin, liksom de främlingar från Efraim, Manasse och Simeon som bodde ibland dem. Många från Israel hade anslutit sig till honom när de såg att Herren hans Gud var med honom. ¹⁰De samlades i Jerusalem i tredje månaden av Asas femtonde regeringsår. ¹¹Av det byte de hade fört med sig offrade de på den dagen åt Herren 700 tjurar och 7 000 djur av småboskapen. ¹²Och de slöt det förbundet att de skulle söka Herren, sina fäders Gud, av hela sitt hjärta och av hela sin själ. ¹³Var och en som inte sökte Herren, Israels Gud, skulle bli dödad, liten eller stor, man eller kvinna. ¹⁴Och de svor eden inför Herren med hög röst, under jubel och till ljudet av trumpeter och horn. ¹⁵Hela Juda gladde sig över eden, för de hade svurit den av hela sitt hjärta, och de sökte Herren med hela sin vilja. Han lät sig finnas av dem, och han lät dem få ro på alla sidor. ¹⁶Kung Asa avsatte också sin mor Maaka från hennes drottningvärdighet, därför att hon hade satt upp en avgudabild åt Ashera. Asa högg ner hennes avgudabild, krossade den och brände den i Kidrondalen. ¹⁷Offerhöjderna blev dock inte avlägsnade ur Israel, men Asas hjärta var hängivet Gud så länge han levde. ¹⁸Han förde in i Guds hus både det hans far och det han själv hade helgat åt Herren : silver, guld och kärl. ¹⁹Och det blev inget krig förrän i Asas trettiofemte regeringsår.

Kapitel 16

¹I Asas trettiosjätte regeringsår drog Israels kung Basha upp mot Juda och började befästa Rama för att hindra att någon kom vare sig från eller till Asa, Juda kung. ²Då tog Asa silver och guld ur skattkamrarna i Herrens hus och i kungapalatset och sände det till Ben-Hadad, Arams kung som bodde i Damaskus, och lät säga: ³”Låt oss ingå förbund, du och jag, liksom det var mellan min far och din far. Här sänder jag dig silver och guld. Bryt därför ditt förbund med Basha, Israels kung, så att han lämnar mig i fred.” ⁴Ben-Hadad lyssnade till kung Asa och sände sina befälhavare mot Israels städer och erövrade Ijon, Dan och Abel-Majim samt alla förrådshus i Naftalis städer. ⁵När Basha hörde det, avstod han från att befästa Rama och avbröt sitt arbete där. ⁶Men kung Asa tog med sig hela Juda, och de förde bort ifrån Rama stenar och trävirke som Basha hade använt till att befästa Rama. Med detta befäste Asa Geba och Mispa. ⁷Vid den här tiden kom siaren Hanani till Asa, Juda kung, och sade till honom: ”Du stödde dig på kungen i Aram och inte på Herren din Gud, och därför har den arameiske kungens här sluppit undan din hand. ⁸Var inte nubierna och libyerna en stor här med vagnar och ryttare i mängd? Men han gav dem i din hand för att du stödde dig på Herren, ⁹för Herrens ögon sveper över hela jorden för att stärka dem som med sina hjärtan ger sig hän åt honom. I detta har du handlat dåraktigt. Därför ska du från och med nu ha ständiga strider.” ¹⁰Men Asa blev vred på siaren och satte honom i stockhuset, så rasande var han på honom för detta. Vid samma tid for Asa våldsamt fram också mot andra av folket. ¹¹Vad som mer finns att säga om Asa, om hans första tid och om hans sista, det är skrivet i boken om Juda och Israels kungar. ¹²I sitt trettionionde regeringsår fick Asa en mycket allvarlig sjukdom i sina fötter. Men trots sin sjukdom sökte han inte Herren, utan bara läkare. ¹³Och Asa gick till vila hos sina fäder och dog i sitt fyrtioförsta regeringsår. ¹⁴Man begravde honom i den grav han hade låtit hugga ut åt sig i Davids stad. Man lade honom på en bädd som man hade fyllt med väldoftande kryddor av olika slag, konstmässigt beredda, och tände ett väldigt bål till hans ära.

Kapitel 17

¹Hans son Joshafat blev kung efter honom. Han stärkte sitt välde mot Israel ²och förlade krigsfolk i alla befästa städer i Juda och trupper i Juda land och i de städer i Efraim som hans far Asa hade intagit. ³Herren var med Joshafat, för han vandrade de vägar som hans fader David hade gått under sin första tid. Han sökte inte baalerna, ⁴utan sin fars Gud sökte han. Han lydde Guds bud och gjorde inte som Israel. ⁵Herren stärkte kungadömet i hans hand. Hela Juda gav gåvor åt Joshafat, och han fick stor rikedom och ära. ⁶Han var stolt över att gå Herrens vägar och avlägsnade offerhöjderna och asherapålarna i Juda. ⁷I sitt tredje regeringsår sände Joshafat ut sina hövdingar Ben-Hajil, Obadja, Sakarja, Netanel och Mikaja för att undervisa i Juda städer. ⁸Tillsammans med dem sände han leviterna Shemaja, Netanja, Sebadja, Asael, Shemiramot, Jonatan, Adonia, Tobia och Tob-Adonia, och de hade med sig prästerna Elishama och Joram. ⁹Dessa undervisade i Juda och hade Herrens lagbok med sig. De reste omkring till alla Juda städer och undervisade folket. ¹⁰Fruktan för Herren kom över alla kungadömen i de länder som låg omkring Juda, så att de inte vågade föra krig mot Joshafat. ¹¹Några av filisteerna förde gåvor till Joshafat och gav silver i skatt. Och araberna förde småboskap till honom, 7 700 baggar och 7 700 bockar. ¹²Joshafat blev mäktigare och mäktigare och byggde borgar och förrådsstäder i Juda. ¹³Han hade stora förråd i Juda städer och krigsfolk, tappra stridsmän, i Jerusalem. ¹⁴Och detta var ordningen bland dem efter deras familjer. Till Juda hörde följande höga befäl: befälhavaren Adna och med honom 300 000 tappra stridsmän, ¹⁵därefter befälhavaren Johanan och med honom 280 000 man ¹⁶och efter honom Amasja, Sikris son, som frivilligt hade gett sig i Herrens tjänst, och med honom 200 000 tappra stridsmän. ¹⁷Från Benjamin kom Eljada, en tapper stridsman, och med honom 200 000 man beväpnade med båge och sköld. ¹⁸Därnäst kom Josabad och med honom 180 000 man, rustade till strid. ¹⁹Det var dessa som gjorde tjänst hos kungen, och därtill kom de som kungen hade förlagt i de befästa städerna i hela Juda.

Kapitel 18

¹Joshafat hade vunnit stor rikedom och ära, och genom giftermål blev han släkt med Ahab. ²Efter några år for han ner till Ahab i Samaria. Ahab lät slakta en stor mängd får och oxar för honom och för folket han hade med sig, och han försökte förmå honom att dra upp mot Ramot i Gilead. ³Ahab, Israels kung, frågade Joshafat, Juda kung: ”Vill du dra ut med mig mot Ramot i Gilead?” Han svarade honom: ”Jag som du och mitt folk som ditt folk. Jag ska vara med dig i striden.” ⁴Joshafat sade dock till Israels kung: ”Men fråga först Herren om det.” ⁵Då samlade Israels kung profeterna, fyrahundra män, och frågade dem: ”Ska vi dra ut mot Ramot i Gilead för att belägra det eller ska jag låta bli?” De svarade: ”Dra dit upp! Gud ska ge det i kungens hand.” ⁶Men Joshafat sade: ”Finns det inte längre någon Herrens profet här, så att vi kan fråga genom honom?” ⁷Israels kung svarade Joshafat: ”Här finns ännu en man, Mika, Jimlas son. Genom honom kan vi fråga Herren. Men jag hatar honom, för han profeterar aldrig lycka åt mig utan alltid bara olycka.” Joshafat sade: ”Kungen ska inte säga så.” ⁸Då kallade Israels kung till sig en hovman och sade: ”Hämta genast hit Mika, Jimlas son.” ⁹Israels kung och Joshafat, Juda kung, satt nu på var sin tron, klädda i sina skrudar. De satt på en tröskplats vid ingången till Samarias port medan alla profeterna profeterade inför dem. ¹⁰Sidkia, Kenaanas son, gjorde sig då horn av järn och sade: ”Så säger Herren : Med dessa ska du stånga arameerna, så att de förgörs.” ¹¹Och alla profeterna profeterade på samma sätt och sade: ”Dra upp mot Ramot i Gilead, så ska du ha framgång. Herren ska ge det i kungens hand.” ¹²Budbäraren som hade gått för att hämta Mika sade till honom: ”Hör på! Profeterna lovar med en mun lycka åt kungen. Låt därför dina ord stämma överens med deras och lova också du lycka.” ¹³Men Mika svarade: ”Så sant Herren lever, det min Gud talar, ska jag säga honom.” ¹⁴När han kom till kungen frågade kungen honom: ”Mika, ska vi dra ut mot Ramot i Gilead för att belägra det, eller ska jag låta bli? Han svarade: ”Dra dit upp, så ska ni ha framgång. De ska bli givna i er hand.” ¹⁵Men kungen sade till honom: ”Hur många gånger ska jag behöva ta ed av dig att du bara ska tala sanning till mig i Herrens namn?” ¹⁶Då sade han: ”Jag såg hela Israel skingrat på bergen, som får utan herde. Och Herren sade: Dessa har inte någon herre. Låt dem vända hem i frid, var och en till sitt.” ¹⁷Då sade Israels kung till Joshafat: ”Sade jag inte till dig att han aldrig profeterar lycka åt mig utan bara olycka?” ¹⁸Men Mika sade: ”Hör alltså Herrens ord: Jag såg Herren sitta på sin tron och himlens hela härskara stod på hans högra sida och på hans vänstra. ¹⁹Och Herren sade: Vem vill locka Ahab, Israels kung, att dra upp mot Ramot i Gilead så att han stupar där? Den ene sade si och den andre så. ²⁰Då kom en ande fram och ställde sig inför Herren och sade: Jag ska locka honom till det. Herren frågade honom: Hur då? ²¹Han svarade: Jag ska gå ut och bli en lögnens ande i alla hans profeters mun. Då sade Herren : Försök locka honom till det, och du ska också lyckas. Gå ut och gör så! ²²Och se, nu har Herren lagt en lögnens ande i dessa dina profeters mun, och Herren har beslutat att olycka ska drabba dig.” ²³Då gick Sidkia, Kenaanas son, fram och gav Mika ett slag på kinden och sade: ”På vilken väg har då Herrens Ande gått bort från mig för att tala till dig?” ²⁴Mika svarade: ”Du ska få se det den dag när du måste springa från rum till rum för att gömma dig.” ²⁵Men Israels kung sade: ”Ta Mika och för honom tillbaka till Amon, stadens överste, och till Joash, kungasonen, ²⁶och säg: Så säger kungen: Sätt honom i fängelse och låt honom leva på vatten och bröd tills jag kommer välbehållen tillbaka.” ²⁷Mika svarade: ”Om du kommer välbehållen tillbaka, har Herren inte talat genom mig.” Och han tillade: ”Hör detta, alla ni folk!” ²⁸Så drog Israels kung och Joshafat, Juda kung, upp mot Ramot i Gilead. ²⁹Och Israels kung sade till Joshafat: ”Jag ska dra ut i striden förklädd, men kläd dig du i dina egna kläder.” Så förklädde sig Israels kung när de drog ut i striden. ³⁰Men Arams kung hade gett en befallning åt befälen för vagnarna. Han hade sagt: ”Ni ska inte ge er i strid med någon, vare sig liten eller stor, utan bara med Israels kung.” ³¹När befälen över vagnarna fick se Joshafat, tänkte de: ”Där är Israels kung!” Och de omringade honom för att anfalla honom. Då gav Joshafat upp ett rop, och Herren hjälpte honom. Gud drev bort dem ifrån honom. ³²Så snart befälen över vagnarna märkte att det inte var Israels kung, vände de om och lät honom vara. ³³Men en man, som spände sin båge och sköt på måfå, träffade Israels kung i en fog på rustningen. Då sade kungen till föraren av vagnen: ”Vänd vagnen och ta mig ut ur striden, för jag är sårad.” ³⁴Striden blev den dagen allt häftigare, och Israels kung stod ända till kvällen upprätt i sin vagn, vänd mot arameerna. Men vid solnedgången dog han.

Kapitel 19

¹Joshafat, Juda kung, vände välbehållen hem igen till Jerusalem. ²Då gick siaren Jehu, Hananis son, ut mot kung Joshafat och sade till honom: ”Ska man hjälpa den ogudaktige? Ska du älska dem som hatar Herren? Därför vilar Herrens vrede över dig. ³Men något gott har blivit funnet hos dig, för du har utrotat asherapålarna ur landet och vänt ditt hjärta till att söka Gud.” ⁴Joshafat bodde nu i Jerusalem, men han begav sig åter ut bland folket, från Beer-Sheba till Efraims bergsbygd, och förde dem tillbaka till Herren, deras fäders Gud. ⁵Och han tillsatte domare i landet, i alla befästa städer i Juda, i stad efter stad. ⁶Han sade till domarna: ”Se upp med vad ni gör! Det är inte för människor ni dömer utan för Herren. Han är med er så ofta ni dömer. ⁷Låt nu fruktan för Herren vara över er. Var noga med vad ni gör, för hos Herren vår Gud finns ingen orätt. Han är inte partisk och tar inga mutor.” ⁸Även i Jerusalem satte Joshafat några av leviterna och prästerna och några av huvudmännen för Israels familjer till att döma enligt Herrens lag och avgöra rättstvister. När de sedan vände tillbaka till Jerusalem, ⁹befallde han dem: ”Så ska ni göra i vördnad för Herren, uppriktigt och med hängivet hjärta. ¹⁰Så ofta en rättssak dras inför er av era bröder som bor i sina städer, antingen dom för dråp eller tillämpning av lag och bud, stadgar och förordningar, då ska ni varna dem så att de inte ådrar sig skuld inför Herren och hans vrede drabbar er och era bröder. Så ska ni göra för att inte dra skuld över er. ¹¹Och se, översteprästen Amarja ska vara er ledare i allt som angår Herren, och Sebadja, Ismaels son, fursten för Juda hus, i allt som rör kungen. Och leviterna ska vara tjänstemän under er. Var frimodiga i det ni gör, och Herren ska vara med den som är god.”

Visa nästa kapitel