Andra Kungaboken 1–13
Kapitel 1
1Efter Ahabs död gjorde Moab uppror mot Israel. 2Ahasja föll ut genom spjälorna på sin övervåning i Samaria och skadade sig så att han blev sjuk. Då skickade han efter sändebud och sade till dem: ”Gå och fråga Baal-Sebub, guden i Ekron, om jag ska bli frisk från denna sjukdom.” 3Men Herrens ängel hade sagt till tishbiten Elia: ”Bryt upp och gå och möt sändebuden från kungen i Samaria och säg till dem: Är det för att det inte finns någon Gud i Israel som ni går och frågar Baal-Sebub, guden i Ekron? 4Därför säger Herren så: Du ska inte komma upp ur den säng där du lagt dig, för du måste dö”. Och Elia gick. 5När sändebuden kom tillbaka till kungen, frågade han dem: ”Varför kommer ni tillbaka?” 6De svarade honom: ”En man kom emot oss och sade till oss: Gå tillbaka till kungen som har sänt er och säg till honom: Så säger Herren : Är det för att det inte finns någon Gud i Israel som du sänder bud för att fråga Baal-Sebub, guden i Ekron? Därför ska du inte komma upp ur den säng där du lagt dig, för du måste dö.” 7Kungen frågade dem: ”Hur såg mannen ut som kom emot er och talade till er på det sättet?” 8De svarade honom: ”Mannen hade en hårmantel och ett läderbälte om höfterna.” Då sade han: ”Det var tishbiten Elia.” 9Han sände ett befäl med femtio man till Elia. När befälet kom upp till honom där han satt på toppen av berget, sade han till honom: ”Gudsman! Kungen befaller dig att komma ner.” 10Elia svarade befälet: ”Om jag är en gudsman ska eld komma ner från himlen och förtära dig och dina femtio man.” Då kom eld ner från himlen och förtärde honom och hans femtio man. 11Ahasja sände ett annat befäl till honom med femtio man. Befälet sade till honom: ”Gudsman, så säger kungen: Kom genast ner!” 12Elia svarade och sade till dem: ”Om jag är en gudsman ska eld komma ner från himlen och förtära dig och dina femtio man.” Då kom Guds eld ner från himlen och förtärde honom och hans femtio man. 13Åter sände han i väg ett tredje befäl med femtio man. Befälet drog dit upp, och när han kom fram föll han ner på sina knän för Elia och bad honom: ”Gudsman, låt mitt liv och dessa dina femtio tjänares liv vara värt något i dina ögon. 14Eld kom ner från himlen och förtärde de första två befälen med deras femtio man. Men låt nu mitt liv vara värt något i dina ögon.” 15Herrens ängel sade till Elia: ”Gå ner med honom och var inte rädd för honom.” Då reste Elia sig och gick med honom ner till kungen 16och sade till honom: ”Så säger Herren : Du skickade sändebud för att fråga Baal-Sebub, guden i Ekron, som om det inte fanns någon Gud i Israel som du kunde fråga. Därför ska du inte komma upp ur den säng som du har lagt dig i, för du måste dö.” 17Och Ahasja dog enligt det ord som Herren hade talat genom Elia. Joram blev kung efter honom i Juda kung Jorams, Joshafats sons, andra regeringsår. Ahasja hade nämligen ingen son. 18Vad som mer finns att säga om Ahasja och vad han gjorde, det är skrivet i Israels kungars krönika.
Kapitel 2
1När Herren skulle ta upp Elia till himlen i en stormvind, gick Elia och Elisha från Gilgal. 2Elia sade till Elisha: ”Stanna här, för Herren har sänt mig till Betel.” Men Elisha svarade: ”Så sant Herren lever och så sant du själv lever, jag lämnar dig inte.” Och de gick ner till Betel. 3Då kom profetlärjungarna i Betel ut till Elisha och sade till honom: ”Vet du att Herren ska ta din herre ifrån dig i dag, upp över ditt huvud?” Han svarade: ”Ja, jag vet. Men var tysta!” 4Elia sade till honom: ”Elisha, stanna här, för Herren har sänt mig till Jeriko.” Men han svarade: ”Så sant Herren lever och så sant du själv lever, jag lämnar dig inte.” Och de kom till Jeriko. 5Då gick profetlärjungarna i Jeriko fram till Elisha och sade till honom: ”Vet du att Herren ska ta din herre ifrån dig i dag, upp över ditt huvud?” Han svarade: ”Ja, jag vet. Men var tysta!” 6Elia sade till honom: ”Stanna här, för Herren har sänt mig till Jordan.” Men han svarade: ”Så sant Herren lever och så sant du själv lever, jag lämnar dig inte.” Och de gick båda vidare. 7Men femtio av profetlärjungarna gick och ställde sig på avstånd längre bort, medan de båda stod vid Jordan. 8Elia tog sin mantel, vek ihop den och slog på vattnet. Då delade det sig åt båda sidor och de gick bägge igenom på torr mark. 9När de hade kommit över sade Elia till Elisha: ”Be mig om vad du vill att jag ska göra för dig, innan jag tas ifrån dig.” Elisha sade: ”Låt mig få en dubbel arvslott av din ande.” 10Han svarade: ”Du har bett om något svårt. Men om du ser mig när jag tas ifrån dig, då kommer du att få det. Annars blir det inte så.” 11Medan de gick och samtalade, kom en vagn av eld med hästar av eld och skilde de båda från varandra. Och Elia for i stormvinden upp till himlen. 12Elisha såg det och ropade: ”Min far, min far! Du som för Israel är både vagnar och ryttare!” Sedan såg han honom inte mer. Elisha tog tag i sina kläder och rev dem mitt itu. 13Därefter tog han upp Elias mantel, som hade fallit av honom, och vände tillbaka och ställde sig vid Jordans strand. 14Han tog Elias mantel, som hade fallit av honom, och slog på vattnet och sade: ”Var är Herren, Elias Gud?” Och när Elisha slog på vattnet, delade det sig åt båda sidor. Han gick över. 15När profetlärjungarna borta vid Jeriko såg det, sade de: ”Elias ande vilar över Elisha.” De gick emot honom och bugade sig till marken för honom. 16Och de sade till honom: ”Bland dina tjänare finns femtio tappra män. Låt dem gå och söka efter din herre. Kanske har Herrens Ande lyft upp honom och kastat ner honom på något berg eller i någon dal.” Men han svarade: ”Sänd inte i väg någon.” 17Men de fortsatte att envist be honom tills han kände sig besvärad, så han sade: ”Skicka dem då!” Då sände de i väg de femtio männen, och de sökte efter Elia i tre dagar men fann honom inte. 18När de sedan kom tillbaka till honom där han var i Jeriko, sade han till dem: ”Sade jag inte till er att ni inte skulle gå?” 19Männen i staden sade till Elisha: ”Staden har ett bra läge, som min herre ser, men vattnet är dåligt och landet bär ingen frukt.” 20Han sade: ”Hämta åt mig en ny skål och lägg salt i den.” Och de hämtade en sådan åt honom. 21Därefter gick han ut till vattenkällan och kastade salt i den och sade: ”Så säger Herren : Jag har nu gjort detta vatten hälsosamt. Det ska inte längre komma död och ofruktsamhet av det.” 22Och vattnet blev hälsosamt och är så än i dag enligt det ord Elisha talade. 23Därefter begav han sig upp till Betel. Medan han var på väg dit upp kom en grupp unga pojkar ut ur staden. De började håna honom och ropade till honom: ”Upp med dig, flintskalle! Upp med dig, flintskalle!” 24Han vände sig om och såg på dem och förbannade dem i Herrens namn. Då kom två björnhonor ut ur skogen och rev ihjäl fyrtiotvå av pojkarna. 25Därifrån gick han till berget Karmel och vände sedan tillbaka till Samaria.
Kapitel 3
1Joram, Ahabs son, blev kung över Israel i Samaria i Juda kung Joshafats artonde regeringsår och regerade i tolv år. 2Han gjorde det som var ont i Herrens ögon men inte som hans far och mor, för han skaffade bort den baalsstod som hans far hade låtit göra. 3Men han höll fast vid de synder som Jerobeam, Nebats son, hade förlett Israel med. Från dessa avstod han inte. 4Mesha, kungen i Moab som hade stora fårhjordar, hade betalat i skatt till Israels kung 100 000 lamm och ull av 100 000 baggar. 5Men när Ahab var död gjorde Moabs kung uppror mot Israels kung. 6Då drog kung Joram ut från Samaria och mönstrade hela Israel. 7Sedan sände han bud till kung Joshafat i Juda och lät säga: ”Moabs kung har gjort uppror mot mig. Vill du gå med mig för att strida mot Moab?” Han svarade: ”Ja, jag går med – jag som du, mitt folk som ditt folk, mina hästar som dina hästar!” 8Han frågade: ”Vilken väg ska vi dra ut?” Han svarade: ”Vägen genom Edoms öken.” 9Så drog de ut, Israels kung, Judas kung och Edoms kung. Men när de vandrat omkring i sju dagar fanns det inte längre något vatten, varken för hären eller för djuren som de förde med sig. 10Då sade Israels kung: ”Så olyckligt att Herren skulle kalla samman dessa tre kungar för att ge dem i Moabs hand!” 11Men Joshafat sade: ”Finns det ingen Herrens profet här, så att vi kan fråga Herren genom honom?” Då svarade en av de tjänare som Israels kung hade med sig: ”Elisha, Shafats son, finns här, han som brukade hälla vatten över Elias händer.” 12Joshafat sade: ”Hos honom är Herrens ord.” Israels kung och Joshafat och Edoms kung gick då ner till honom. 13Men Elisha sade till Israels kung: ”Vad har jag med dig att göra? Gå du till din fars profeter och din mors profeter.” Israels kung svarade honom: ”Nej, Herren har kallat samman dessa tre kungar för att ge dem i Moabs hand!” 14Då sade Elisha: ”Så sant Herren Sebaot lever, han som jag tjänar: Om det inte vore för kung Joshafat av Juda så skulle jag inte bry mig om dig eller ens se åt dig. 15Men hämta nu hit åt mig en man som spelar harpa.” Och när harpspelaren spelade kom Herrens hand över honom. 16Han sade: ”Så säger Herren : Gräv grop vid grop i denna dal, 17för så säger Herren : Ni ska inte märka någon vind eller se något regn, men ändå ska dalen bli full med vatten så att både ni själva, er boskap och era andra djur får att dricka. 18Men Herren anser inte detta vara nog, utan han ska också ge Moab i er hand. 19Ni ska inta alla befästa städer och alla andra viktiga städer. Ni ska hugga ner alla goda träd och alla vattenkällor ska ni täppa igen. Och all bördig åkermark ska ni fördärva med stenar.” 20Och se, på morgonen, vid den tid då matoffret frambärs, strömmade vatten till från Edomssidan, så att landet fylldes med vatten. 21Hela Moab hade hört att kungarna hade dragit upp för att strida mot dem. Och alla som var i vapenför ålder eller däröver hade kallats samman och stod vid gränsen. 22När de steg upp tidigt på morgonen och solen lyste på vattnet, såg det ut för moabiterna som om vattnet framför dem var rött som blod. 23Då sade de: ”Det är blod! Kungarna har säkert kommit i strid och dödat varandra. Nu till plundring, Moab!” 24Men när de kom till Israels läger bröt israeliterna fram och slog moabiterna, som flydde för dem. Och de drog in i landet och slog moabiterna. 25De förstörde städerna och kastade var och en sin sten på all bördig åkermark tills den var övertäckt. De täppte till alla vattenkällor och fällde alla goda träd. Till slut återstod endast stenarna av Kir-Hareset. Slungkastarna omringade staden och besköt den. 26När Moabs kung såg att han inte kunde stå emot i striden, tog han med sig sjuhundra svärdbeväpnade män för att slå sig igenom till Edoms kung. Men de kunde inte. 27Då tog han sin förstfödde son, som skulle bli kung efter honom, och offrade honom som brännoffer på muren. En stark vrede kom då över Israel, som bröt upp och lämnade honom i fred och vände tillbaka till sitt land igen.
Kapitel 4
1En kvinna som var hustru till en av profetlärjungarna ropade till Elisha: ”Min man, din tjänare, har dött. Du vet att din tjänare fruktade Herren. Nu kommer hans fordringsägare och vill ta mina båda söner till slavar.” 2Elisha sade till henne: ”Vad kan jag göra för dig? Säg mig vad du har hemma?” Hon svarade: ”Din tjänarinna har inget annat hemma än en flaska olja.” 3Då sade han: ”Gå och låna kärl av alla dina grannar, tomma kärl men inte för få. 4Gå sedan in och stäng igen dörren om dig och dina söner och häll olja i alla kärlen. När ett kärl är fullt, så flytta det.” 5Då gick hon ifrån honom. Sedan hon hade stängt igen dörren om sig och sina söner, bar de fram kärlen till henne och hon hällde i av oljan. 6När kärlen var fulla, sade hon till en av sina söner: ”Ge mig ett kärl till.” Men han svarade henne: ”Det finns inget mer kärl.” Då stannade oljeflödet. 7Hon gick och berättade det för gudsmannen. Han sade: ”Gå och sälj oljan och betala din skuld. Sedan kan du och dina söner leva av det som blir över.” 8En dag kom Elisha över till Shunem. Där bodde en rik kvinna som övertalade honom att äta hos henne. Så ofta han sedan kom förbi tog han in där och åt. 9En gång sade hon till sin man: ”Jag har förstått att han som ständigt kommer över hit är en helig gudsman. 10Vi kan väl mura upp ett litet rum på taket och sätta in en säng, ett bord, en stol och en ljusstake åt honom? Så kan han ta in där när han kommer till oss.” 11Så kom han dit en dag och tog in i rummet och lade sig där. 12Han sade till sin tjänare Gehasi: ”Kalla hit shunemitiskan.” Då kallade han dit henne, och hon infann sig där hos tjänaren. 13Sedan sade han till honom: ”Säg till henne: Se, du har haft allt detta besvär för oss. Vad kan jag nu göra för dig? Kan jag lägga ett ord för dig hos kungen eller befälhavaren?” Men hon svarade: ”Nej, jag bor ju här mitt ibland mitt folk.” 14Då frågade han: ”Vad kan jag då göra för henne?” Gehasi svarade: ”Jo, hon har ingen son och hennes man är gammal.” 15Då sade han: ”Kalla på henne.” Han kallade på henne. Hon stannade i dörren, och Elisha sade: 16”Nästa år vid just den här tiden ska du ha en son i famnen”. Hon svarade: ”Nej, min herre, du gudsman! Inbilla inte din tjänarinna något sådant.” 17Men kvinnan blev havande och födde en son nästa år, just vid den tid som Elisha hade sagt till henne. 18När pojken blev större gick han en dag ut till sin far hos skördemännen. 19Då började han klaga för sin far: ”Mitt huvud! Mitt huvud!” Fadern sade till sin tjänare: ”Ta honom och bär honom till hans mor.” 20Han tog honom och förde honom till hans mor. Han satt i hennes knä till middagstiden. Då dog han. 21Men hon gick upp och lade honom på gudsmannens säng, stängde igen om honom och gick ut. 22Därefter kallade hon på sin man och sade: ”Sänd till mig en av tjänarna med ett åsnesto. Jag skyndar mig i väg till gudsmannen och kommer strax tillbaka.” 23Han sade: ”Varför ger du dig av till honom i dag? Det är ju varken nymånad eller sabbat?” Hon svarade: ”Oroa dig inte.” 24Sedan lät hon sadla åsnan och sade till sin tjänare: ”Driv på framåt och stanna inte förrän jag säger till.” 25Så gav hon sig i väg och kom till gudsmannen på berget Karmel. När gudsmannen fick se henne på avstånd, sade han till sin tjänare Gehasi: ”Se, där är shunemitiskan. 26Spring nu och möt henne och fråga: Ni mår väl bra, du och din man och pojken?” Hon svarade: ”Ja.” 27Men när hon kom upp till gudsmannen på berget, tog hon tag om hans fötter. Då gick Gehasi fram och ville driva bort henne. Men gudsmannen sade: ”Låt henne vara, för hennes själ är bedrövad. Men Herren har dolt detta för mig och inte låtit mig få veta det.” 28Och hon sade: ”Inte bad jag väl min herre om en son? Sade jag inte att du inte skulle inbilla mig något?” 29Då sade han till Gehasi: ”Spänn bältet om dig och ta min stav i handen och ge dig av. Om du möter någon så hälsa inte på honom, och om någon hälsar på dig så svara inte. Lägg sedan min stav på pojkens ansikte.” 30Men pojkens mor sade: ”Så sant Herren lever och så sant du själv lever, jag släpper dig inte.” Då stod han upp och följde med henne. 31Gehasi hade redan gått före dem och lagt staven på pojkens ansikte. Men inte ett ljud hördes och inget spår av liv märktes. Då vände han tillbaka och gick emot Elisha och berättade det för honom och sade: ”Pojken har inte vaknat.” 32När Elisha kom in i huset, fick han se att pojken låg död på hans säng. 33Då gick han in och stängde igen dörren om dem båda och bad till Herren. 34Han steg upp i sängen och lade sig över pojken, så att han hade sin mun på hans mun, sina ögon på hans ögon och sina händer på hans händer. När han så lutade sig över honom blev pojkens kropp varm. 35Därefter gick han fram och tillbaka i rummet och steg sedan åter upp i sängen och lutade sig över honom. Då nös pojken sju gånger, och sedan slog han upp ögonen. 36Elisha ropade på Gehasi och sade: ”Kalla på shunemitiskan.” Han kallade in henne, och när hon kom in till honom sade han: ”Ta din son.” 37Då kom hon fram och föll ner för hans fötter och bugade sig med ansiktet mot jorden. Därefter tog hon sin son och gick ut. 38Elisha kom tillbaka till Gilgal medan svält rådde i landet. När profetlärjungarna satt inför honom, sade han till sin tjänare: ”Sätt på den stora grytan och koka något till soppa åt profetlärjungarna.” 39En av dem gick ut på marken för att plocka något grönt. Då fick han se en vild slingerväxt, och av den plockade han manteln full med något som liknade gurkfrukter. När han kom in, skar han sönder dem och lade dem i soppgrytan, utan att veta vad det var. 40De öste upp åt männen för att de skulle äta. Men så snart de hade börjat äta av soppan, skrek de till och sade: ”Det är döden i grytan, gudsman!” Och de kunde inte äta. 41Då sade han: ”Hämta lite mjöl!” Han kastade det i grytan och sade: ”Ös upp åt folket och låt dem äta.” Och nu fanns inget skadligt mer i grytan. 42Det kom en man från Baal-Shalisha och han hade med sig förstlingsbröd åt gudsmannen, tjugo kornbröd och ax av grönskuren säd i sin påse. Då sade Elisha: ”Ge det åt folket att äta.” 43Men hans tjänare sade: ”Hur kan jag sätta fram det här till hundra män?” Han sade: ”Ge det åt folket att äta, för så säger Herren : De ska äta och få över.” 44Då satte han fram det till dem, och de åt och fick över, så som Herren hade sagt.
Kapitel 5
1Naaman, den arameiske kungens högste befälhavare, hade stort anseende hos sin herre och var mycket aktad, eftersom Herren genom honom hade gett seger åt Aram. Han var en modig stridsman men spetälsk. 2Arameerna hade varit ute på plundringståg och fört med sig en ung flicka som fånge från Israels land. Hon kom i tjänst hos Naamans hustru. 3Flickan sade till sin matmor: ”Tänk om min herre vore hos profeten i Samaria! Då skulle han befria honom från hans spetälska.” 4Då gick Naaman och berättade det för sin herre och sade: ”Så och så har flickan från Israels land sagt.” 5Kungen i Aram svarade: ”Res du dit, så ska jag skicka brev till Israels kung.” Så for Naaman i väg och tog med sig tio talenter silver och 6 000 siklar guld och dessutom tio högtidsdräkter. 6Han överlämnade brevet till Israels kung och där stod: ”Samtidigt med det här brevet har jag sänt min tjänare Naaman till dig, för att du ska befria honom från hans spetälska.” 7När Israels kung hade läst brevet, rev han sönder sina kläder och sade: ”Är jag då Gud, så att jag kan döda och göra levande, eftersom han skickar mannen till mig för att jag ska befria honom från hans spetälska? Ni märker och ser hur han söker strid med mig.” 8När gudsmannen Elisha hörde att Israels kung hade rivit sönder sina kläder, sände han bud till kungen och lät säga: ”Varför har du rivit sönder dina kläder? Låt honom komma till mig, så ska han förstå att det finns en profet i Israel.” 9Så kom Naaman med sina hästar och vagnar och stannade vid dörren till Elishas hus. 10Då sände Elisha ut ett bud till honom och lät säga: ”Gå i väg och tvätta dig sju gånger i Jordan, så ska ditt kött bli friskt igen och du bli ren.” 11Men Naaman blev vred och for sin väg och sade: ”Jag trodde att han skulle gå ut till mig och träda fram och åkalla Herren sin Guds namn och lyfta sin hand över stället och så ta bort spetälskan. 12Är inte Damaskus floder Abana och Parpar bättre än Israels alla vatten? Kunde jag inte lika gärna tvätta mig i dem för att bli ren?” Så vände han om och for sin väg i vrede. 13Men hans tjänare gick fram och talade till honom och sade: ”Min fader, om profeten hade begärt något svårt av dig, skulle du då inte ha gjort det? Hur mycket mer nu när han bara har sagt till dig: Tvätta dig, så blir du ren!” 14Då for han ner och doppade sig i Jordan sju gånger, så som gudsmannen hade sagt. Och hans kött blev friskt igen som en ung pojkes kött, och han blev ren. 15Därefter vände han tillbaka till gudsmannen med hela sitt följe och gick in och kom fram till honom och sade: ”Nu vet jag att det inte finns någon Gud på hela jorden utom i Israel. Ta nu emot en gåva av din tjänare.” 16Men han svarade: ”Så sant Herren lever, han som jag tjänar, jag vill inte ta emot något.” Fastän han bad honom om och om igen att ta emot, så ville han inte. 17Då sade Naaman: ”Om du inte vill det, så låt din tjänare få så mycket jord som ett par mulåsnor kan bära. För din tjänare vill inte offra brännoffer och slaktoffer åt andra gudar mer, utan bara åt Herren. 18Men detta må Herren förlåta din tjänare: När min herre går in i Rimmons tempel för att böja knä där och han då stöder sig vid min hand och jag också böjer knä där i Rimmons tempel, må då Herren förlåta din tjänare att jag böjer knä i Rimmons tempel.” 19Elisha sade till honom: ”Gå i frid.” Men när Naaman hade lämnat honom och hunnit ett stycke på väg, 20tänkte Gehasi, gudsmannen Elishas tjänare: Se, min herre har släppt i väg denne Naaman från Aram utan att ta emot vad han hade med sig. Så sant Herren lever, jag ska springa efter honom och försöka få något av honom. 21Och Gehasi gav sig i väg efter Naaman. När Naaman såg någon komma springande efter sig, steg han genast ner från vagnen och gick emot honom och sade: ”Är allt bra?” 22Han svarade: ”Ja, men min herre har sänt mig och låter säga: Just nu har två unga män, två profetlärjungar, kommit till mig från Efraims bergsbygd. Ge dem en talent silver och två högtidsdräkter.” 23Naaman svarade: ”Var snäll och ta två talenter!” Och han bad honom enträget och knöt in två talenter silver i två säckar och tog fram två högtidsdräkter och lämnade det åt två av sina tjänare, som bar alltsammans framför honom. 24Men när Gehasi kom upp på höjden, tog han gåvorna ur deras hand och lade dem i förvar i huset. Sedan lät han männen gå sin väg. 25Därefter gick han och trädde fram inför sin herre. Då frågade Elisha honom: ”Varifrån kommer du, Gehasi?” Han svarade: ”Din tjänare har inte varit någonstans.” 26Då sade han till honom: ”Menar du att jag inte var med i min ande när en man vände om från sin vagn och mötte dig? Är det här en tid att skaffa sig silver och kläder, olivlundar, vingårdar, får och kor, tjänare och tjänarinnor? 27Naamans spetälska kommer att drabba dig och dina ättlingar för evigt.” Så gick Gehasi ut från honom, vit som snö av spetälska.
Kapitel 6
1Profetlärjungarna sade till Elisha: ”Rummet där vi sitter inför dig är för trångt för oss. 2Så låt oss gå till Jordan och hämta varsin timmerstock därifrån, så kan vi där bygga oss ett annat hus där vi kan vara.” Han svarade: ”Gå ni.” 3Men en av dem sade: ”Jag ber dig: Kom med dina tjänare!” Han svarade: ”Ja, jag kommer med.” 4Så gick han med dem. Och när de kom till Jordan började de hugga ner träd. 5Men medan en av dem höll på att fälla ett träd, föll yxjärnet i vattnet. Då skrek han till och sade: ”O, min herre! Yxan var lånad.” 6Gudsmannen frågade: ”Var föll den i?” Han visade honom stället. Elisha högg då av ett stycke trä och kastade i det just där yxan fallit i vattnet och fick järnet att flyta upp. 7Sedan sade han: ”Ta nu upp det.” Då räckte mannen ut handen och tog det. 8Arams kung låg i krig med Israel. När han rådgjorde med sina tjänare och sade: ”På den och den platsen ska jag slå läger”, 9sände gudsmannen bud till Israels kung och lät säga: ”Se till att du inte drar förbi den platsen, för arameerna ligger där.” 10Då sände Israels kung folk till den plats som gudsmannen hade angett för honom och varnat honom för. Och han aktade sig noga där. Detta hände inte bara en eller två gånger. 11Kungen av Aram blev mycket oroad över detta. Han kallade till sig sina tjänare och sade till dem: ”Kan ni inte säga mig vem av de våra det är som håller med Israels kung?” 12Då svarade en av hans tjänare: ”Så är det inte, min herre kung. Men Elisha, profeten i Israel, meddelar Israels kung varje ord du talar i din sovkammare.” 13Han sade: ”Gå och se efter var han finns, så att jag kan skicka någon att gripa honom.” Man berättade då för honom att han var i Dotan. 14Då sände han dit hästar och vagnar och en stor här. De kom på natten och omringade staden. 15När gudsmannens tjänare tidigt på morgonen steg upp och gick ut, se, då hade en här med hästar och vagnar omringat staden. Tjänaren sade till gudsmannen: ”O, min herre, vad ska vi ta oss till?” 16Han svarade: ”Var inte rädd! De som är med oss är fler än de som är med dem.” 17Och Elisha bad: ” Herre, öppna hans ögon så att han ser.” Då öppnade Herren tjänarens ögon, och han fick se att berget var fullt av hästar och vagnar av eld runt omkring Elisha. 18När arameerna drog ner mot honom bad Elisha till Herren och sade: ”Slå detta folk med blindhet.” Och Herren slog dem med blindhet, så som Elisha hade bett. 19Elisha sade då till dem: ”Det här är inte den rätta vägen eller den rätta staden. Följ mig, så ska jag föra er till den man som ni letar efter.” Och han förde dem till Samaria. 20Men när de kom till Samaria, sade Elisha: ” Herre, öppna deras ögon så att de ser.” Då öppnade Herren deras ögon, och de såg att de var mitt i Samaria. 21När Israels kung såg dem, sade han till Elisha: ”Ska jag hugga ner dem, min fader? Ska jag hugga ner dem?” 22Han svarade honom: ”Du ska inte hugga ner dem. Hugger du ner dem du har tillfångatagit med svärd och båge? Sätt fram mat och vatten åt dem, låt dem äta och dricka och låt dem sedan gå tillbaka till sin herre igen.” 23Då lät han laga till en stor måltid åt dem. Och när de hade ätit och druckit lät han dem gå, och de gick tillbaka till sin herre igen. Sedan kom det inte mer några arameiska strövskaror in i Israels land. 24Därefter samlade Arams kung Ben-Hadad hela sin här och drog upp och belägrade Samaria. 25Det blev svår svält i Samaria. De belägrade det ända tills ett åsnehuvud kostade åttio siklar silver och en fjärdedels kab duvspillning fem siklar silver. 26Och en gång då Israels kung gick omkring på muren, ropade en kvinna till honom och sade: ”Min herre och kung, hjälp mig!” 27Han svarade: ”Hjälper inte Herren dig, varifrån ska då jag få hjälp åt dig? Från logen eller från vinpressen?” 28Och kungen frågade henne: ”Vad vill du?” Hon svarade: ”Kvinnan där sade till mig: Ta hit din son, så äter vi honom i dag och min son i morgon. 29Så kokade vi min son och åt upp honom. Nästa dag sade jag till henne: Ta nu hit din son, så äter vi honom. Men då gömde hon sin son.” 30När kungen hörde kvinnans ord, rev han sönder sina kläder där han gick på muren. Då såg folket att han hade säcktyg närmast kroppen. 31Och han sade: ”Må Gud straffa mig både nu och i framtiden om Elishas, Shafats sons, huvud får sitta kvar på honom i dag.” 32Elisha satt i sitt hus och de äldste satt hos honom. Kungen sände en man framför sig, men innan sändebudet hann fram sade Elisha till de äldste: ”Ser ni hur den mördarsonen skickar hit en man för att ta mitt huvud? Men se till att ni stänger dörren och spärrar vägen för honom med den när sändebudet kommer. Nu hör jag också ljudet av hans herres steg efter honom.” 33Medan han ännu talade med dem, kom sändebudet ner till honom och sade: ”Detta onda är från Herren. Varför skulle jag hoppas mer på Herren?”
Kapitel 7
1Elisha svarade: ”Hör Herrens ord. Så säger Herren : I morgon vid den här tiden ska man i Samarias port få ett sea-mått fint mjöl för en sikel och två sea-mått korn för en sikel.” 2Officeren som kungen stödde sig på svarade gudsmannen: ”Även om Herren gjorde fönster på himlen, hur skulle det kunna ske?” Elisha sade: ”Du ska få se det med egna ögon, men du själv ska inte få äta av det.” 3Utanför stadsporten uppehöll sig fyra spetälska män. De sade till varandra: ”Varför stanna här tills vi dör? 4Om vi bestämmer oss för att gå in i staden nu medan där är svält, så kommer vi att dö där. Och stannar vi här kommer vi också att dö. Så låt oss gå över till arameernas läger. Låter de oss leva så får vi leva, och dödar de oss så låt oss dö.” 5I skymningen steg de upp och gick in i arameernas läger. Men när de kom till utkanten av lägret, då fanns inte en människa där. 6Herren hade nämligen låtit det höras ett dån av vagnar och hästar, ett dån som av en stor här, och de hade sagt till varandra: ”Israels kung har säkert lejt hetiternas kungar och egyptiernas kungar för att överfalla oss!” 7Därför hade de brutit upp och flytt i skymningen och hade övergett sina tält, sina hästar och åsnor. Och de hade övergett lägret sådant det stod och flytt för att rädda sina liv. 8När de spetälska kom till utkanten av lägret, gick de in i ett tält och åt och drack. Och de tog silver, guld och kläder och gick bort och gömde det. Sedan vände de tillbaka till ett annat tält och tog vad som fanns där och gick bort och gömde det. 9Men därefter sade de till varandra: ”Vi gör inte rätt. I dag kan vi komma med goda nyheter. Men om vi tiger nu och väntar till i morgon, drar vi skuld över oss. Kom så går vi och berättar om det här i kungens hus.” 10Så gick de bort och ropade till vakten vid stadsporten och berättade för dem: ”Vi kom till arameernas läger, men där fanns inte en människa, och det hördes inte ett ljud av någon människa. Där stod endast hästarna och åsnorna bundna och tälten stod som de brukade.” 11De som höll vakt vid porten ropade ut det, och man berättade det också inne i kungens hus. 12Kungen steg då upp mitt i natten och sade till sina tjänare: ”Jag ska tala om för er vad arameerna har gjort mot oss. De vet att vi är uthungrade. Därför har de gått ut ur lägret och gömt sig ute på marken och menar att de ska gripa oss levande när vi lämnar staden, och att de på så sätt ska komma in i staden.” 13Men en av hans tjänare sade: ”Låt oss ta fem av de hästar som fortfarande finns kvar härinne och skicka i väg dem och se vad som händer. Annars går det med dem som med de israeliter som finns kvar här, eller som det har gått med hela hopen av israeliter som redan har dött.” 14Man tog alltså två vagnar med förspända hästar, och kungen skickade i väg dem efter arameernas här och sade: ”Kör bort och se efter.” 15De körde efter dem ända till Jordan. Då fick de se hela vägen full med kläder och andra saker som arameerna hade kastat ifrån sig när de flydde. De som skickats i väg kom tillbaka och meddelade kungen detta. 16Då drog folket ut och plundrade arameernas läger. Och nu fick man ett sea-mått fint mjöl för en sikel och två sea-mått korn för en sikel, så som Herren hade sagt. 17Officeren som kungen brukade stödja sig på hade han satt att hålla ordning vid stadsporten. Men folket trampade ihjäl honom i porten och han dog. Det blev så enligt det ord som gudsmannen hade sagt när kungen kom ner till honom. 18För när gudsmannen sade till kungen: ”I morgon vid den här tiden ska man i Samarias port få två sea-mått korn för en sikel och ett sea-mått fint mjöl för en sikel”, 19då sade officeren till gudsmannen: ”Även om Herren gjorde fönster på himlen, hur skulle något sådant kunna ske?” Då sade han: ”Du ska få se det med egna ögon, men du själv ska inte få äta av det.” 20Så hände honom också, för han dog när folket trampade ihjäl honom i porten.
Kapitel 8
1Elisha sade till kvinnan vars son han hade uppväckt till livet: ”Res dig och dra bort med ditt husfolk och bo var du kan, för Herren har kallat på svält och den ska komma över landet i sju år.” 2Då bröt kvinnan upp och gjorde som gudsmannen sade. Hon drog bort med sitt husfolk och bodde i filisteernas land i sju år. 3Men när de sju åren hade gått, kom kvinnan tillbaka från filisteernas land. Hon gick för att vädja till kungen om att få tillbaka sitt hus och sin mark. 4Kungen höll just på att tala med Gehasi, gudsmannens tjänare, och sade: ”Berätta för mig om alla de storverk som Elisha har gjort.” 5Just som han höll på att berätta för kungen hur Elisha hade uppväckt en död, kom kvinnan vars son han uppväckt till livet för att vädja till kungen om att få tillbaka sitt hus och sin mark. Då sade Gehasi: ”Min herre kung! Här är kvinnan, och här är hennes son som Elisha uppväckte.” 6Då frågade kungen ut kvinnan, och hon berättade allt för honom. Sedan lät kungen en hovman gå med henne, och kungen sade: ”Skaffa tillbaka allt som tillhör henne, och dessutom all avkastning på marken, från den dag då hon lämnade landet ända till nu.” 7Elisha kom till Damaskus medan den arameiske kungen Ben-Hadad låg sjuk. När man berättade för honom att gudsmannen hade kommit dit, 8sade kungen till Hasael: ”Ta med dig gåvor och gå och möt gudsmannen och fråga Herren genom honom, om jag kommer att bli frisk från den här sjukdomen.” 9Hasael gick emot honom och tog med sig gåvor, allt det bästa som fanns i Damaskus, så mycket som fyrtio kameler kunde bära. Han kom och trädde fram inför honom och sade: ”Din son Ben-Hadad, kung av Aram, har skickat mig till dig och låter fråga: Kommer jag att bli frisk från denna sjukdom?” 10Elisha svarade honom: ”Gå och säg till honom: Du ska bli frisk igen. Men Herren har uppenbarat för mig att han ändå ska dö.” 11Gudsmannen stirrade framför sig och såg på honom tills han blev besvärad. Sedan började han gråta. 12Då sade Hasael: ”Varför gråter min herre?” Han svarade: ”Därför att jag vet hur mycket ont du kommer att göra Israels barn. Du kommer att sätta eld på deras befästa platser, döda deras unga män med svärd, krossa deras spädbarn och skära upp deras havande kvinnor.” 13Hasael sade: ”Vad är din tjänare, den hunden, att han skulle kunna göra så stora ting?” Elisha svarade: ” Herren har uppenbarat för mig att du ska bli kung över Aram.” 14Han gick ifrån Elisha och kom till sin herre, som frågade honom: ”Vad sade Elisha till dig?” Han svarade: ”Han sade till mig att du ska bli frisk igen.” 15Men dagen därpå tog han ett täcke och doppade det i vatten och bredde ut det över kungens ansikte. Det blev hans död. Och Hasael blev kung efter honom. 16I Israels kung Jorams, Ahabs sons, femte regeringsår, medan Joshafat ännu var kung i Juda, blev Joram, Joshafats son, kung i Juda. 17Han var trettiotvå år när han blev kung, och han regerade åtta år i Jerusalem. 18Men han vandrade på Israels kungars väg, så som Ahabs hus hade gjort, för hans hustru var en dotter till Ahab. Han gjorde det som var ont i Herrens ögon. 19Men Herren ville ändå inte förgöra Juda för sin tjänare Davids skull. Han hade lovat att han och hans söner skulle ha en lampa för alltid. 20I hans tid avföll Edom från Juda välde och satte en egen kung över sig. 21Då drog Joram över till Sair med alla sina vagnar. På natten gick han till anfall och slog edomiterna som omringat honom samt befälhavarna över deras vagnar, men folket flydde till sina tält. 22Så avföll Edom från Juda välde och det har varit skilt därifrån ända till denna dag. Vid samma tid avföll också Libna. 23Vad som mer finns att säga om Jorams gärningar och allt som han gjorde, det är skrivet i Juda kungars krönika. 24Joram gick till vila hos sina fäder och blev begravd hos sina fäder i Davids stad. Hans son Ahasja blev kung efter honom. 25I Jorams, Ahabs sons, Israels kungs, tolfte regeringsår blev Ahasja, Jorams son, kung i Juda. 26Ahasja var tjugotvå år när han blev kung, och han regerade ett år i Jerusalem. Hans mor hette Atalja och hon var dotter till Omri, Israels kung. 27Han vandrade på samma väg som Ahabs hus och gjorde det som var ont i Herrens ögon liksom Ahabs hus hade gjort. Han var ju nära släkt med Ahabs hus. 28Han drog ut tillsammans med Joram, Ahabs son, och stred mot Arams kung Hasael vid Ramot i Gilead. Men Joram blev sårad av arameerna. 29Då vände kung Joram tillbaka för att i Jisreel läka såren som arameerna hade gett honom vid Ramot i striden mot kung Hasael av Aram. Och Juda kung Ahasja, Jorams son, for ner för att besöka Joram, Ahabs son, i Jisreel, eftersom han låg sjuk.
Kapitel 9
1Profeten Elisha kallade till sig en av profetlärjungarna och sade till honom: ”Spänn bältet om livet och ta med dig den här oljeflaskan och gå till Ramot i Gilead. 2När du har kommit dit, sök då upp Jehu, son till Joshafat, son till Nimshi. Gå in till honom och be honom resa sig upp, där han sitter bland sina bröder, och för in honom i den innersta kammaren. 3Ta oljeflaskan och häll olja på hans huvud och säg: Så säger Herren : Jag har smort dig till kung över Israel. Öppna sedan dörren och fly utan att dröja.” 4Den unge mannen, profetens tjänare, gav sig i väg till Ramot i Gilead. 5När han kom dit fick han se härens befälhavare sitta där. Han sade till honom: ”Överste, jag har ett ärende till dig.” Jehu frågade: ”Till vem av oss alla här?” Han svarade: ”Till dig, överste.” 6Då reste han sig och gick in i huset. Profetlärjungen hällde olja på hans huvud och sade till honom: ”Så säger Herren, Israels Gud: Jag har smort dig till kung över Herrens folk, över Israel. 7Du ska förgöra Ahabs, din herres, hus, för jag ska på Isebel hämnas mina tjänare profeternas blod, ja, alla Herrens tjänares blod. 8Hela Ahabs hus ska utrotas. Jag ska utrota alla av mankön i Ahabs hus, både små och stora i Israel. 9Jag ska göra med Ahabs hus, som jag gjorde med Jerobeams, Nebats sons, hus och som jag gjorde med Bashas, Ahias sons, hus. 10Hundarna ska äta upp Isebel på Jisreels åkerfält, och ingen ska begrava henne.” Därefter öppnade han dörren och flydde. 11När Jehu kom tillbaka ut till sin herres tjänare, frågade man honom: ”Är allt bra? Varför kom den där galningen till dig?” Han svarade dem: ”Ni känner ju den mannen och hur han pratar.” 12Men de sade: ”Du försöker lura oss. Säg som det är.” Då sade han: ”Så och så sade han till mig: Så säger Herren : Jag har smort dig till kung över Israel.” 13Då tog var och en av dem genast sin mantel och lade den under honom på trappan. De blåste i hornet och ropade: ”Jehu är kung!” 14Jehu, son till Joshafat, son till Nimshi, anstiftade en sammansvärjning mot Joram. Joram hade legat med hela Israel vid Ramot i Gilead för att försvara det mot kung Hasael av Aram. 15Men kung Joram hade vänt tillbaka till Jisreel för att läka såren som arameerna hade gett honom under hans strid mot kung Hasael av Aram. Och Jehu sade: ”Om ni vill det, så låt inte någon slippa ut ur staden som sedan kan gå och berätta det i Jisreel.” 16Jehu steg upp i sin vagn och for till Jisreel, eftersom Joram låg sjuk där och Juda kung Ahasja hade rest dit för att besöka Joram. 17När väktaren som stod på tornet i Jisreel fick se Jehu komma med sitt följe, sade han: ”Jag ser ett följe.” Då befallde Joram att man skulle sända en ryttare att möta dem och fråga: Är det fred? 18Ryttaren red mot Jehu och sade: ”Kungen frågar: Är allt bra?” Då svarade Jehu: ”Vad har du med det att göra? Vänd om och följ efter mig.” Väktaren rapporterade: ”Den du skickade i väg har hunnit fram till dem, men han kommer inte tillbaka.” 19Då sände han en annan ryttare. När han hade hunnit fram till dem sade han: ”Kungen frågar: Är allt bra?” Jehu svarade: ”Vad har du med det att göra? Vänd om och följ efter mig.” 20Väktaren meddelade på nytt: ”Han har hunnit fram till dem, men han kommer inte tillbaka. De kör som Jehu, Nimshis son, för han kör som en galning.” 21Då sade Joram: ”Spänn för.” Och man spände för hans vagn. Joram, Israels kung, och Ahasja, Juda kung, for ut i var sin vagn. De for för att möta Jehu, och de mötte honom på jisreeliten Nabots åkermark. 22När Joram fick se Jehu sade han: ”Är allt bra, Jehu?” Han svarade: ”Hur skulle det kunna vara det så länge som din mor Isebels avgudaväsen och hennes många trolldomskonster finns kvar?” 23Då vände Joram vagnen och flydde, medan han ropade till Ahasja: ”Förräderi, Ahasja!” 24Men Jehu hade tagit bågen i sin hand och sköt Joram i ryggen så att pilen gick ut genom hjärtat, och han sjönk ner i sin vagn. 25Sedan sade han till sin officer Bidkar: ”Ta honom och kasta ut honom på jisreeliten Nabots åker. Kom ihåg hur du och jag red bredvid varandra bakom hans far Ahab och hur Herren uttalade följande profetia om honom: 26Sannerligen, i går såg jag Nabots och hans söners blod, säger Herren. Just på denna åker ska jag vedergälla dig, säger Herren. Så ta honom nu och kasta honom här på åkern enligt Herrens ord.” 27När kung Ahasja av Juda såg detta, flydde han mot Bet-Haggan. Men Jehu satte efter honom och ropade. ”Honom också! Döda honom i vagnen!” Så blev det också i Gurbacken vid Jibleam. Men han flydde till Megiddo och dog där. 28Sedan förde hans tjänare honom i vagnen till Jerusalem. Man begravde honom i hans grav hos hans fäder i Davids stad. 29Och Ahasja hade blivit kung över Juda i Jorams, Ahabs sons, elfte regeringsår. 30Så kom Jehu till Jisreel. När Isebel fick höra det, sminkade hon sig kring ögonen och smyckade sitt huvud och såg ut genom fönstret. 31När Jehu kom in genom porten ropade hon: ”Är allt bra, du Simri som mördat din herre?” 32Han såg upp mot fönstret och sade: ”Vem står på min sida? Vem?” Då tittade två eller tre hovmän ner på honom. 33Han sade: ”Kasta ner henne!” De kastade då ner henne, så att hennes blod stänkte på väggen och på hästarna. Och han körde över henne. 34Därefter gick Jehu in och åt och drack. Sedan sade han: ”Ta rätt på henne, den förbannade, och begrav henne. Hon är ju en kungadotter.” 35Men när de gick för att begrava henne, fann de ingenting annat än huvudskålen, fötterna och händerna kvar av henne. 36De vände tillbaka och berättade det för Jehu. Då sade han: ”Detta är vad Herren talade genom sin tjänare tishbiten Elia, när han sade: På Jisreels åkerfält ska hundarna äta upp Isebels kött. 37Isebels döda kropp ska ligga som gödsel på marken på Jisreels åkerfält, så att ingen ska kunna säga: Detta är Isebel.”
Kapitel 10
1Ahab hade sjuttio söner i Samaria. Jehu skrev brev som han sände till Samaria, till ledarna i Jisreel, de äldste och till dem som skulle uppfostra Ahabs söner. Han skrev: 2”Nu när ni får detta brev, ni som har er herres söner hos er och som har vagnarna och hästarna hos er och dessutom en befäst stad och vapen, 3utse då den som är bäst och lämpligast av er herres söner och sätt honom på hans fars tron och strid för er herres hus.” 4Men de blev mycket förskräckta och sade: ”De två kungarna har ju inte kunnat stå emot honom. Hur skulle då vi kunna göra det?” 5Överförvaltaren och högste styresmannen i staden, de äldste och de som fostrade kungens söner sände bud till Jehu och lät säga: ”Vi är dina tjänare. Allt som du säger till oss vill vi göra. Vi vill inte göra någon till kung. Gör vad du finner för gott.” 6Då skrev han ännu ett brev till dem och där stod: ”Om ni står på min sida och vill lyssna till mina ord, så halshugg er herres söner och kom i morgon vid denna tid till mig i Jisreel.” De sjuttio kungasönerna bodde hos de ledande i staden och uppfostrades av dem. 7När de fick brevet, tog de kungasönerna och dräpte dem, alla sjuttio, och lade deras huvuden i korgar och sände dem till Jehu i Jisreel. 8När ett bud kom och berättade för honom att man hade fört dit kungasönernas huvuden, sade han: ”Lägg dem till i morgon i två högar vid ingången till porten.” 9På morgonen gick han ut och ställde sig där och sade till allt folket: ”Ni är utan skuld. Det är jag som har ordnat sammansvärjningen mot min herre och dödat honom. Men vem har slagit ihjäl alla dessa? 10Ni ska veta att inget av Herrens ord faller till marken, inget som Herren har talat mot Ahabs hus. Herren har gjort det han har sagt genom sin tjänare Elia.” 11Sedan dödade Jehu alla som fanns kvar av Ahabs hus i Jisreel, även alla hans förnämsta män, hans förtrogna och hans präster. Han lät ingen komma undan. 12Därefter steg Jehu upp och gav sig i väg till Samaria. Men när han under vägen kom till Bet-Eked-Haroim, 13träffade han på Juda kung Ahasjas bröder. Han frågade dem: ”Vilka är ni?” De svarade: ”Vi är Ahasjas bröder, och vi är på väg ner för att hälsa på kungasönerna och kungamoderns söner.” 14Han sade: ”Grip dem levande!” Då grep de dem levande och dräpte dem vid Bet-Ekeds brunn, alla fyrtiotvå. Han lät ingen av dem bli kvar. 15När han sedan begav sig därifrån träffade han Jonadab, Rekabs son, som kom för att möta honom. Han hälsade på honom och sade till honom: ”Är du lika uppriktig mot mig som jag är mot dig?” Jonadab svarade: ”Ja.” ”Är det så”, sade han, ”räck mig då handen!” Han räckte honom handen och lät honom stiga upp till sig i vagnen och han sade: 16”Följ med mig och se min stora iver för Herren.” Så körde man i väg med honom i hans vagn. 17När han kom till Samaria dödade han alla som var kvar av Ahabs hus i Samaria tills han hade utrotat dem, enligt det ord som Herren hade talat till Elia. 18Jehu samlade hela folket och sade till dem: ”Ahab har tjänat Baal lite, Jehu ska tjäna honom mycket. 19Kalla hit till mig alla Baals profeter, alla hans tjänare och alla hans präster. Ingen får saknas, för jag planerar ett stort offer åt Baal. Var och en som saknas ska mista livet.” Men Jehu gjorde så med list eftersom han ville utrota Baals tjänare. 20Därefter sade Jehu: ”Utlys en helig högtidsförsamling åt Baal.” Då utlyste man en sådan. 21Jehu sände bud över hela Israel och alla Baals tjänare kom, ingen uteblev. De gick in i Baals tempel, som blev fullt från ena änden till den andra. 22Sedan sade han till föreståndaren för klädkammaren: ”Ta fram kläder åt alla Baals tjänare.” Och han tog fram kläder åt dem. 23Därefter gick Jehu in i Baals tempel med Jonadab, Rekabs son. Han sade till Baals tjänare: ”Se nu noga efter att det inte finns någon Herrens tjänare här bland er, utan bara sådana som tjänar Baal.” 24De gick in dit för att offra slaktoffer och brännoffer. Men Jehu hade ställt åttio man utanför och sagt: ”Om någon av de män som jag nu överlämnar i era händer slipper undan, ska liv ges för liv.” 25När man hade offrat brännoffret sade Jehu till livvakterna och officerarna: ”Gå in och hugg ner dem. Låt ingen komma ut.” Och de slog dem med svärd, och livvakterna och officerarna kastade undan deras kroppar. Sedan gick de in i det inre av Baals tempel 26och kastade ut stoderna och brände dem. 27Själva baalsstoden bröt de ner. De bröt också ner Baals tempel och gjorde det till ett avträde som finns kvar än i dag. 28Så utrotade Jehu Baal ur Israel. 29Men han vände sig inte bort från de synder som Jerobeam, Nebats son, hade förlett Israel med, inte från guldkalvarna i Betel och Dan. 30Herren sade till Jehu: ”Eftersom du så väl har utfört det som var rätt i mina ögon och gjort allt som jag hade i sinnet mot Ahabs hus, ska dina söner sitta på Israels tron till fjärde led.” 31Men Jehu brydde sig inte om att av hela sitt hjärta följa Herrens, Israels Guds, lag. Han vände sig inte bort från de synder som Jerobeam hade förlett Israel med. 32Vid denna tid började Herren stycka Israel, för Hasael slog israeliterna utefter hela deras gräns. 33På östra sidan om Jordan intog han hela landet Gilead, gaditernas, rubeniternas och manassiternas land, området från Aroer vid Arnons dalgång, både Gilead och Basan. 34Vad som mer finns att säga om Jehu, om allt han gjorde och om alla hans bedrifter, det är skrivet i Israels kungars krönika. 35Jehu gick till vila hos sina fäder och man begravde honom i Samaria. Hans son Joahas blev kung efter honom. 36Den tid Jehu regerade över Israel i Samaria var tjugoåtta år.
Kapitel 11
1När Atalja, Ahasjas mor, såg att hennes son var död, reste hon sig och utrotade hela kungasläkten. 2Men just när kungabarnen skulle dödas tog Josheba, som var dotter till kung Joram och syster till Ahasja, och gömde undan Ahasjas son Joash och förde honom i hemlighet tillsammans med hans amma in i sovkammaren. Där höll man honom gömd för Atalja så att han inte blev dödad. 3Sedan var han hos Josheba i Herrens hus, där han gömdes i sex år medan Atalja regerade i landet. 4Men i det sjunde året sände Jojada bud och lät hämta befälen för karierna, livvakterna, och förde dem in till sig i Herrens hus. Sedan han hade gjort ett avtal med dem och tagit en ed av dem i Herrens hus, visade han dem kungens son. 5Därefter befallde han dem och sade: ”Detta är vad ni ska göra: En tredjedel av er som går vakt på sabbaten ska hålla vakt i kungapalatset, 6en tredjedel vid Surporten och en tredjedel vid porten bakom vakten. Så ska ni hålla vakt vid huset i tur och ordning. 7Men era andra båda avdelningar, nämligen alla de som ska gå av vakten på sabbaten, de ska hålla vakt i Herrens hus hos kungen. 8Ni ska ställa er runt omkring kungen, var och en med sina vapen i handen. Om någon vill tränga sig innanför leden ska han dödas. Ni ska följa kungen, både när han går ut och går in.” 9Befälen gjorde allt som prästen Jojada hade befallt dem. Var och en av dem tog sina män, både de som skulle gå på vakten på sabbaten och de som skulle gå av vakten på sabbaten, och de kom till prästen Jojada. 10Prästen gav befälen de spjut och sköldar som hade tillhört kung David och som fanns i Herrens hus. 11Livvakterna ställde upp sig var och en med sina vapen i handen, från husets södra sida till husets norra sida, mot altaret och mot huset, runt omkring kungen. 12Därefter förde han ut kungasonen och satte på honom kronan och gav honom vittnesbördet. De gjorde honom till kung och smorde honom. Och de klappade i händerna och ropade: ”Leve kungen!” 13När Atalja hörde vakternas och folkets rop, gick hon in i Herrens hus till folket. 14Hon såg sig omkring, och se, då stod kungen där vid pelaren som man skulle. Och befälen stod bredvid kungen och allt folket i landet jublade och stötte i trumpeterna. Då rev Atalja sönder sina kläder och ropade: ”Sammansvärjning! Sammansvärjning!” 15Men prästen Jojada gav denna befallning till befälen som anförde skaran: ”För ut henne mellan leden! Och om någon följer henne ska han dödas med svärd.” Prästen ville nämligen förhindra att hon dödades i Herrens hus. 16Så grep de henne, och när hon hade kommit till den plats där hästarna brukade föras in i kungapalatset, dödades hon där. 17Jojada slöt det förbundet mellan Herren, kungen och folket att de skulle vara ett Herrens folk. Han slöt också ett förbund mellan kungen och folket. 18Allt folket i landet begav sig till Baals tempel och rev ner det och förstörde dess altaren och bilder helt och hållet, och Mattan, Baals präst, dödade de framför altarna. Därefter ställde prästen ut vakter vid Herrens hus. 19Han tog med sig befälen tillsammans med karierna, livvakterna, och allt folket, och de förde kungen ner från Herrens hus och gick in i kungapalatset genom vakternas port. Och han satte sig på kungatronen. 20Allt folket i landet gladde sig, och staden fick ro. Men Atalja hade de dödat med svärd i kungapalatset.
Kapitel 12
1Joash var sju år gammal när han blev kung. 2I Jehus sjunde regeringsår blev Joash kung, och han regerade i fyrtio år i Jerusalem. Hans mor hette Sibja och var från Beer-Sheba. 3Joash gjorde det som var rätt i Herrens ögon, så länge prästen Jojada undervisade honom. 4Men offerhöjderna avskaffades inte, utan folket fortsatte att offra och tända offereld på höjderna. 5Joash sade till prästerna: ”Alla pengar som kommer in till Herrens hus som heliga gåvor, gångbara pengar, sådana som utgör lösen för personer efter det värde som bestäms för var och en, och alla pengar som någon av sitt hjärta manas att bära till Herrens hus, 6dem ska prästerna ta emot, var och en av sina bekanta och de ska rusta upp vad som är förfallet på Herrens hus, överallt där det finns något förfallet.” 7Men i kung Joashs tjugotredje regeringsår hade prästerna ännu inte rustat upp vad som var förfallet på huset. 8Då kallade Joash till sig prästen Jojada och de andra prästerna och sade till dem: ”Varför rustar ni inte upp vad som är förfallet på huset? Nu får ni inte längre ta emot pengar av era bekanta, utan ni ska ge dem till underhållet av huset.” 9Prästerna samtyckte till att inte ta emot pengar av folket och att inte heller själva rusta upp vad som var förfallet på huset. 10Då tog prästen Jojada en kista och borrade ett hål i locket och ställde den bredvid altaret, på högra sidan när man går in i Herrens hus. Prästerna som höll vakt vid tröskeln lade dit alla pengar som kom in till Herrens hus. 11Så snart de märkte att det fanns mycket pengar i kistan, gick kungens sekreterare dit upp tillsammans med översteprästen, och de samlade in och räknade de pengar som fanns i Herrens hus. 12Sedan överlämnades de uppvägda pengarna till de män som arbetade som förvaltare vid Herrens hus. Dessa betalade ut pengarna till de snickare och byggnadsarbetare som arbetade på Herrens hus 13och till murarna och stenhuggarna. Pengarna användes också till inköp av trävirke och huggen sten för att rusta upp det som var förfallet på Herrens hus, till alla utgifter för att rusta upp huset. 14Men man gjorde inte silverfat för Herrens hus, inte heller knivar, skålar, trumpeter eller andra föremål av guld eller silver för de pengar som kom in till Herrens hus, 15utan man gav dem till arbetarna för att dessa skulle rusta upp huset. 16Man höll inte någon räkenskap med de män som pengarna överlämnades till för att de skulle ge dem till arbetarna, utan de fick handla på heder och tro. 17Men skuldofferpengarna och syndofferpengarna gick inte till Herrens hus utan tillföll prästerna. 18Vid den tiden drog kung Hasael av Aram upp och belägrade Gat och intog det. Därefter tågade Hasael upp mot Jerusalem. 19Då tog Juda kung Joash allt som hans fäder Joshafat, Joram och Ahasja, Juda kungar, hade helgat åt Herren och det som han själv hade helgat åt Herren och allt guld som fanns i skattkamrarna i Herrens hus och i kungapalatset, och sände det till kung Hasael i Aram. Då lämnade han Jerusalem i fred. 20Vad som mer finns att säga om Joash och allt som han gjorde, det är skrivet i Juda kungars krönika. 21Hans tjänare gjorde uppror och anstiftade en sammansvärjning och dödade Joash i Millobyggnaden som sträcker sig ner mot Silla. 22Det var hans tjänare Josakar, Shimeats son, och Josabad, Shomers son, som slog ihjäl honom. Man begravde honom hos hans fäder i Davids stad. Hans son Amasja blev kung efter honom.
Kapitel 13
1I Juda kung Joashs, Ahasjas sons, tjugotredje regeringsår blev Joahas, Jehus son, kung över Israel i Samaria och regerade i sjutton år. 2Han gjorde det som var ont i Herrens ögon och levde i de synder som Jerobeam, Nebats son, hade förlett Israel med. Från dem avstod han inte. 3Då upptändes Herrens vrede mot Israel, och han gav dem i händerna på kung Hasael av Aram och Ben-Hadad, Hasaels son, under hela denna tid. 4Men Joahas bönföll inför Herren, och Herren hörde honom eftersom han såg Israels lidande när kungen av Aram förtryckte dem. 5Herren gav Israel en befriare så att de kom undan arameernas hand. Sedan bodde Israels barn i sina hem som förut. 6Likväl avstod de inte från Jerobeams hus synder som han hade förlett Israel med, utan levde i dem. Asheran fick också stå kvar i Samaria. 7Av Joahas folk fanns inte kvar mer än 50 ryttare, tio vagnar och 10 000 man fotfolk. Så svårt hade Arams kung tillintetgjort dem. Han hade gjort så att de blev som stoft vid tröskning. 8Vad som mer finns att säga om Joahas, om allt det han gjorde och om hans bedrifter, det är skrivet i Israels kungars krönika. 9Joahas gick till vila hos sina fäder och man begravde honom i Samaria. Hans son Joash blev kung efter honom. 10I Juda kung Joashs trettiosjunde regeringsår blev Joash, Joahas son, kung över Israel i Samaria och regerade i sexton år. 11Han gjorde det som var ont i Herrens ögon. Han vände sig inte bort från någon av de synder som Jerobeam, Nebats son, hade förlett Israel med, utan levde i dem. 12Vad som mer finns att säga om Joash, om allt det han gjorde och om hans bedrifter, om hans krig mot Juda kung Amasja, det är skrivet i Israels kungars krönika. 13Joash gick till vila hos sina fäder, och Jerobeam besteg hans tron. Joash blev begravd i Samaria hos Israels kungar. 14När Elisha låg sjuk i den sjukdom som han dog av, kom Israels kung Joash ner till honom. Han satte sig gråtande hos honom och sade: ”Min far, min far! Du som för Israel är både vagnar och ryttare!” 15Då sade Elisha till honom: ”Hämta en båge och pilar!” Han hämtade en båge och pilar åt honom. 16Och han sade till Israels kung: ”Grip bågen med din hand!” När han hade gjort det, lade Elisha sina händer på kungens händer. 17Sedan sade han: ”Öppna fönstret mot öster!” När han hade öppnat det, sade Elisha: ”Skjut!” Och han sköt. Då sade han: ”En Herrens segerpil, en segerpil mot Aram! Du ska slå arameerna vid Afek så att de förgås.” 18Sedan sade han: ”Ta pilarna!” När han hade tagit dem, sade han till Israels kung: ”Slå på jorden!” Han slog tre gånger, och sedan slutade han. 19Då blev gudsmannen arg på honom och sade: ”Du skulle ha slagit fem eller sex gånger, för då hade du slagit arameerna och gjort slut på dem. Nu kommer du bara att slå arameerna tre gånger.” 20Elisha dog och man begravde honom. Nu brukade moabitiska rövarband komma in i landet vid årets början. 21Så hände sig att just när några höll på att begrava en man, fick de se ett rövarband. Då kastade de mannen i Elishas grav. När mannen kom i beröring med Elishas ben, fick han liv igen och reste sig upp på sina fötter. 22Kung Hasael av Aram hade förtryckt Israel så länge Joahas levde. 23Men Herren visade dem nåd och förbarmade sig över dem och vände sig till dem på grund av förbundet som han hade slutit med Abraham, Isak och Jakob. Han ville inte fördärva dem, och han hade ännu inte kastat bort dem från sitt ansikte. 24Kung Hasael av Aram dog, och hans son Ben-Hadad blev kung efter honom. 25Då tog Joash, Joahas son, tillbaka städerna från Ben-Hadad, Hasaels son, som denne hade tagit från hans far Joahas i krig. Tre gånger slog Joash honom och tog så tillbaka Israels städer.