Andra Moseboken 1–21
Kapitel 1
1Detta är namnen på Israels söner. De kom till Egypten tillsammans med Jakob, var och en med sitt hus: 2Ruben, Simeon, Levi, Juda, 3Isaskar, Sebulon, Benjamin, 4Dan, Naftali, Gad och Asher. 5De som härstammade från Jakob var sammanlagt sjuttio personer. Josef var redan i Egypten. 6Sedan dog han och alla hans bröder, hela den generationen. 7Men Israels barn var fruktsamma och blev fler, de förökade sig och blev mycket talrika så att landet blev uppfyllt av dem. 8Och det kom en ny kung i Egypten, en som inte kände till Josef. 9Han sade till sitt folk: ”Se, Israels barns folk har blivit för stort och mäktigt för oss. 10Nu ska vi gå klokt till väga med dem. Annars kanske de förökar sig ännu mer, och om det blir krig kan de gå samman med våra fiender och föra krig mot oss och sedan ge sig av från landet.” 11Därför satte man arbetsledare över dem och plågade dem med tvångsarbete. De byggde förrådsstäderna Pitom och Raamses åt farao. 12Men ju mer man plågade dem, desto mer förökade de sig och desto mer spred de ut sig, så att man kände fruktan för Israels barn. 13Egyptierna tvingade israeliterna att arbeta som slavar. 14De gjorde livet svårt för dem genom hårt arbete med murbruk och tegel och med allt arbete på fälten, med alla slags arbeten som de tvingade dem att utföra. 15Kungen av Egypten talade med dem som förlöste de hebreiska kvinnorna. En av dem hette Shifra och den andra Pua, 16och han sade: ”Se efter vad de hebreiska kvinnorna föder när ni förlöser dem: Om det är en son så döda honom, om det är en dotter så låt henne leva.” 17Men barnmorskorna fruktade Gud och gjorde inte som den egyptiske kungen hade befallt dem utan lät barnen leva. 18Då kallade kungen till sig barnmorskorna och sade till dem: ”Varför har ni gjort så här och låtit barnen leva?” 19Barnmorskorna svarade farao: ”Hebreiska kvinnor är inte som egyptiska. De är livskraftiga, de har fött innan barnmorskan kommer till dem.” 20Och Gud lät det gå väl för barnmorskorna, och folket förökades och blev mycket talrikt. 21Eftersom barnmorskorna fruktade Gud gav han dem egna familjer. 22Då befallde farao allt sitt folk: ”Alla nyfödda pojkar ska ni kasta i Nilen, men alla flickor ska ni låta leva.”
Kapitel 2
1En man av Levi stam tog till hustru en levitisk kvinna. 2Hustrun blev havande och födde en son. Hon såg att det var ett vackert barn och höll honom gömd i tre månader. 3Men när hon inte kunde gömma honom längre, tog hon en korg av papyrus. Hon strök på beck och tjära, lade barnet i korgen och satte den i vassen vid Nilens strand. 4Hans syster ställde sig på avstånd för att se hur det skulle gå med honom. 5Då kom faraos dotter ner till floden för att bada, och hennes unga hovdamer gick längs floden. När hon fick se korgen i vassen skickade hon dit sin slavinna för att hämta den. 6Hon öppnade den och fick syn på barnet – det var en pojke, och han grät. Hon kände medlidande med honom och sade: ”Det är ett av de hebreiska barnen.” 7Men hans syster frågade faraos dotter: ”Ska jag gå och hämta en hebreisk amma som kan amma barnet åt dig?” 8Faraos dotter svarade henne: ”Ja, gör det.” Då gick flickan och hämtade pojkens mor. 9Och faraos dotter sade till henne: ”Ta med dig det här barnet och amma det åt mig, så ska jag ge dig lön för det.” Kvinnan tog då barnet och ammade det. 10När pojken hade vuxit upp förde hon honom till faraos dotter, och han blev hennes son. Hon gav honom namnet Mose, ”för jag drog upp honom ur vattnet”, sade hon. 11En dag när Mose hade blivit vuxen, gick han ut till sina bröder och såg på deras slavarbete. Han fick se en egyptier som slog en hebreisk man, en av hans bröder. 12Då vände han sig åt alla håll, och när han såg att ingen annan var där slog han ihjäl egyptiern och gömde honom i sanden. 13Nästa dag gick han ut igen och fick då se två hebreiska män i slagsmål. Då sade han till den som var skyldig: ”Varför slår du din landsman?” 14Han svarade: ”Vem har satt dig till ledare och domare över oss? Tänker du döda mig som du dödade egyptiern?” Mose blev förskräckt och tänkte: ”Saken har alltså blivit känd!” 15Farao fick också höra om det och ville döda Mose. Men han flydde undan farao och bosatte sig i Midjans land. Där satte han sig vid en brunn. 16Prästen i Midjan hade sju döttrar. De kom och hämtade upp vatten och fyllde hoarna för att vattna sin fars får. 17Då kom herdarna och körde bort dem. Men Mose grep in och räddade dem och gav vatten åt deras får. 18När de kom hem till sin far Reguel, sade han: ”Varför kommer ni hem så tidigt i dag?” 19De svarade: ”En egyptisk man hjälpte oss mot herdarna. Han hämtade till och med upp vatten åt oss och vattnade fåren.” 20Då sade han till sina döttrar: ”Var är han? Varför gick ni ifrån honom? Bjud in honom så att han får äta med oss.” 21Mose bestämde sig för att stanna hos mannen, som gav honom sin dotter Sippora till hustru. 22Hon födde en son och Mose gav honom namnet Gershom, ”för”, sade han, ”jag har blivit en främling i ett främmande land.” 23Det gick en lång tid, och under den tiden dog Egyptens kung. Men Israels barn suckade över sitt slaveri och ropade på hjälp, och deras rop över slaveriet steg upp till Gud. 24Gud hörde deras klagan och kom ihåg sitt förbund med Abraham, Isak och Jakob. 25Och Gud såg till Israels barn, och Gud kändes vid dem som sina.
Kapitel 3
1Mose vallade fåren åt sin svärfar Jetro, prästen i Midjan. En gång drev han fåren till andra sidan öknen och kom till Guds berg Horeb. 2Där uppenbarade sig Herrens ängel för honom i en eldslåga som slog upp ur en buske. Han såg att busken brann av elden utan att busken brann upp. 3Då tänkte Mose: ”Jag måste gå dit och se den underbara synen, varför busken inte brinner upp.” 4När Herren såg att han kom för att se efter, ropade Gud till honom ur busken: ”Mose! Mose!” Han svarade: ”Här är jag.” 5Då sade Gud: ”Kom inte närmare! Ta av dig skorna, för platsen där du står är helig mark.” 6Och han sade: ”Jag är din fars Gud – Abrahams Gud, Isaks Gud och Jakobs Gud.” Då dolde Mose ansiktet, för han bävade för att se på Gud. 7Herren sade: ”Jag har sett hur mitt folk förtrycks i Egypten, och jag har hört hur de ropar över sina plågare. Jag känner deras lidande. 8Därför har jag kommit ner för att rädda dem från egyptierna och föra dem ut ur det landet upp till ett gott och rymligt land, ett land som flödar av mjölk och honung, en plats där det bor kananeer, hetiter, amoreer, perisseer, hiveer och jebusiter. 9Nu har ropet från Israels barn kommit upp till mig, och jag har sett hur egyptierna förtrycker dem. 10Så gå nu! Jag ska sända dig till farao, och du ska föra mitt folk, Israels barn, ut ur Egypten.” 11Men Mose sade till Gud: ”Vem är jag, att jag skulle gå till farao och föra Israels barn ut ur Egypten?” 12Han svarade: ”Jag ska vara med dig. Och här är ditt tecken på att det är jag som har sänt dig: När du har fört folket ut ur Egypten, ska ni hålla gudstjänst på detta berg.” 13Då sade Mose till Gud: ”Om jag kommer till Israels barn och säger till dem: Era fäders Gud har sänt mig till er, och de frågar mig: Vad är hans namn? – vad ska jag då svara dem?” 14Gud sade till Mose: ”Jag är den Jag Är.” Och han fortsatte: ”Så ska du säga till Israels barn: Jag Är har sänt mig till er.” 15Och Gud sade sedan till Mose: ”Så ska du säga till Israels barn: Herren, era fäders Gud, Abrahams Gud, Isaks Gud och Jakobs Gud, har sänt mig till er. Det ska vara mitt namn för evigt och så ska man kalla mig från släkte till släkte. 16Gå nu och samla de äldste i Israel och säg till dem: Herren, era fäders Gud, Abrahams Gud, Isaks Gud och Jakobs Gud, har uppenbarat sig för mig och sagt: Jag har sett till er och vet vad de har gjort mot er i Egypten. 17Därför säger jag: Jag ska föra er ut ur lidandet i Egypten och upp till kananeernas, hetiternas, amoreernas, perisseernas, hiveernas och jebusiternas land, ett land som flödar av mjölk och honung. 18De kommer att lyssna till dina ord, och du och Israels äldste ska gå till Egyptens kung och säga till honom: Herren, hebreernas Gud, har visat sig för oss. Låt oss gå tre dagsresor in i öknen och offra åt Herren vår Gud. 19Men jag vet att Egyptens kung inte kommer att låta er gå om inte en stark hand tvingar honom. 20Därför ska jag räcka ut min hand och slå Egypten med alla slags under som jag ska göra där. Sedan kommer han att släppa er. 21Och jag ska låta detta folk finna nåd för egyptiernas ögon så att ni inte behöver gå tomhänta när ni drar bort. 22Nej, varje kvinna ska be sin grannfru och kvinnorna som bor i hennes hus om föremål av silver och guld och även kläder, som ni ska sätta på era söner och döttrar. Så ska ni ta byte från egyptierna.”
Kapitel 4
1Mose svarade: ”Men om de inte tror mig och inte lyssnar på mina ord utan säger: Herren har inte uppenbarat sig för dig?” 2Då sade Herren till honom: ”Vad har du i handen?” 3Han svarade: ”En stav.” Han sade: ”Kasta den på marken!” När han kastade den på marken förvandlades den till en orm, och Mose flydde för den. 4Men Herren sade till Mose: ”Räck ut handen och ta den i stjärten.” Då räckte han ut handen och grep ormen, och den blev åter en stav i hans hand. 5Herren sade: ”Så ska de tro att Herren, deras fäders Gud, Abrahams Gud, Isaks Gud och Jakobs Gud, har uppenbarat sig för dig.” 6Herren sade sedan till honom: ”Stick in handen i din famn!” Han gjorde så, och när han drog ut den var handen vit som snö av spetälska. 7Sedan sade Gud: ”Stick tillbaka handen in i din famn!” Mose gjorde så, och när han drog ut den liknade den resten av hans kropp igen. 8Och Herren sade: ”Om de inte tror dig eller lyssnar till det första tecknet, så måste de tro på det andra tecknet. 9Men om de inte ens tror på dessa två tecken eller lyssnar till dina ord, ta då lite av Nilens vatten och häll ut det på torra marken. Då ska vattnet som du tog ur floden förvandlas till blod på torra marken.” 10Då sade Mose till Herren : ”Men Herre, jag är ingen ordets man, varken förr eller nu när du talat till din tjänare. Jag är trög i talet och har en trög tunga.” 11Herren sade till honom: ”Vem har gett människan munnen? Vem gör henne stum eller döv, seende eller blind? Är det inte jag, Herren? 12Gå nu, jag ska vara med din mun och lära dig vad du ska säga.” 13Men Mose sade: ”Herre, jag ber dig: Sänd ditt budskap med vilken annan du vill.” 14Då upptändes Herrens vrede mot Mose och han sade: ”Har du inte din bror Aron, leviten? Jag vet att han kan tala. Och se, han är på väg ut för att möta dig, och när han får se dig ska han bli glad i sitt hjärta. 15Du ska tala till honom och lägga orden i hans mun. Och jag ska vara med din mun och hans mun, och jag ska lära er vad ni ska göra. 16Han ska tala i ditt ställe till folket. Han ska vara som din mun, och du ska vara som hans Gud. 17Och du ska ta den här staven i handen. Med den ska du göra dina tecken.” 18Mose återvände till sin svärfar Jetro och sade till honom: ”Låt mig vända tillbaka till mina bröder i Egypten för att se om de lever än.” Jetro sade till Mose: ”Gå i frid!” 19Och när Mose var i Midjan sade Herren till honom: ”Bege dig tillbaka till Egypten, för alla som ville ta ditt liv är döda.” 20Då tog Mose sin hustru och sina söner och satte dem på sin åsna och återvände till Egyptens land. Och Mose tog Guds stav i handen. 21Herren sade till Mose: ”När du kommer tillbaka till Egypten, se då till att du gör alla de under som jag gett dig makt att utföra inför farao. Men jag ska göra hans hjärta hårt så att han inte släpper folket. 22Du ska säga till farao: Så säger Herren : Israel är min förstfödde son, 23och jag har sagt till dig: Släpp min son, så att han kan hålla gudstjänst åt mig. Men du vägrade att släppa honom, och därför ska jag döda din förstfödde son.” 24Under resan hände det vid en viloplats att Herren kom emot Mose och ville döda honom. 25Då tog Sippora en vass flintsten och skar bort sin sons förhud, och hon rörde vid Moses fötter med den och sade: ”Du är en blodsbrudgum för mig.” 26Och Herren lät honom vara. Det var med tanke på omskärelsen som hon sade ”blodsbrudgum”. 27Och Herren sade till Aron: ”Gå och möt Mose ute i öknen!” Han gav sig i väg och mötte Mose vid Guds berg, och han kysste honom. 28Och Mose berättade för Aron allt som Herren hade sagt när han sände honom och om alla tecken han befallt honom att göra. 29Sedan gick Mose och Aron och kallade samman alla de äldste bland Israels barn. 30Och Aron talade om allt som Herren hade sagt till Mose, och han gjorde tecknen inför folkets ögon. 31Då trodde folket, och när de hörde att Herren hade tagit sig an Israels barn och sett deras lidande, böjde de sig ner och tillbad.
Kapitel 5
1Därefter gick Mose och Aron till farao och sade: ”Så säger Herren, Israels Gud: Släpp mitt folk, så att de kan hålla högtid åt mig i öknen!” 2Men farao svarade: ”Vem är Herren? Skulle jag lyssna på honom och släppa Israel? Jag känner inte Herren, och jag tänker inte släppa Israel.” 3Då sade de: ”Hebreernas Gud har uppenbarat sig för oss. Låt oss få gå tre dagsresor in i öknen och offra åt Herren vår Gud, så att han inte kommer över oss med pest eller svärd.” 4Men kungen av Egypten sade till dem: ”Mose och Aron, varför lockar ni bort folket från deras arbete? Gå till era dagsverken!” 5Och farao fortsatte: ”Folket är redan nu många i landet. Ändå vill ni att de ska sluta med sina dagsverken!” 6Samma dag befallde farao slavdrivarna och folkets förmän: 7”Ni ska inte ge dem halm till teglet som förut. Låt dem gå och skaffa halm själva. 8Men samma mängd tegel som de gjort förut ska ni kräva av dem, utan något avdrag. De är lata, därför ropar de: Låt oss gå och offra åt vår Gud! 9Man måste lägga hårt arbete på dessa människor, så att de har något att göra och inte lyssnar på lögner.” 10Då gick slavdrivarna och förmännen ut och sade till folket: ”Så säger farao: Jag ger er inte längre halm. 11Gå själva och skaffa halm där ni hittar det. Men det blir inget avdrag i ert arbete.” 12Då spred sig folket över hela Egyptens land och samlade strå för att använda som halm. 13Slavdrivarna drev på dem och sade: ”Gör färdigt ert arbete, full kvot för varje dag, precis som när ni fick halm!” 14Och israeliternas förmän, de som faraos slavdrivare hade satt över dem, fick hugg och slag och man sade till dem: ”Varför har ni inte tillverkat full mängd tegel som förut, varken i går eller i dag?” 15Då kom israeliternas förmän och ropade till farao: ”Varför gör du så mot dina tjänare? 16Ingen halm får dina tjänare, och ändå säger de åt oss att skaffa fram tegel. Se, dina tjänare får hugg och slag trots att skulden ligger hos ditt eget folk.” 17Men han svarade: ”Lata är ni, lata! Det är därför ni säger: Låt oss gå och offra åt Herren! 18Nej, gå nu och arbeta! Någon halm ska ni inte få, men full mängd tegel ska ni ändå lämna.” 19Israeliternas förmän insåg att de var illa ute, eftersom man hade sagt att de inte skulle få något avdrag i den dagliga tegelkvoten. 20När de kom ut från farao träffade de Mose och Aron som stod där för att möta dem, 21och de sade till dem: ”Må Herren se vad ni har gjort och döma er! Ni har fått farao och hans tjänare att avsky oss och satt svärd i deras hand så att de kan döda oss.” 22Då vände Mose sig på nytt till Herren och sade: ”Herre, varför har du handlat så illa mot detta folk? Varför sände du mig? 23Ända sedan jag gick till farao för att tala i ditt namn har han gjort dem illa, och du har inte gjort någonting för att rädda ditt folk.”
Kapitel 6
1Men Herren sade till Mose: ”Nu ska du få se vad jag ska göra med farao. Min starka hand ska få honom att släppa dem, och min starka hand ska få honom att driva ut dem ur sitt land.” 2Och Gud sade till Mose: ”Jag är Herren. 3För Abraham, Isak och Jakob visade jag mig som Gud den Allsmäktige, men under mitt namn Herren gjorde jag mig inte känd för dem. 4Jag upprättade också mitt förbund med dem och lovade att ge dem Kanaans land, det land där de bodde som främlingar. 5Och jag har nu hört Israels barn sucka över att egyptierna håller dem som slavar, och jag har kommit ihåg mitt förbund. 6Säg därför till Israels barn: Jag är Herren. Jag ska föra er ut från Egyptens tvångsarbete och rädda er från deras slaveri, och jag ska återlösa er med utsträckt arm och stora straffdomar. 7Och jag ska ta er till mitt folk och vara er Gud. Ni ska inse att jag är Herren er Gud, som för er ut från slavarbetet hos egyptierna. 8Och jag ska föra er till det land som jag med upplyft hand lovade ge till Abraham, Isak och Jakob. Jag ska ge er det som arvedel. Jag är Herren.” 9Allt detta talade Mose till Israels barn, men de lyssnade inte på honom på grund av sin otålighet och det hårda arbetet. 10Därefter sade Herren till Mose: 11”Gå och säg till farao, kungen av Egypten, att han släpper Israels barn från sitt land.” 12Men Mose talade inför Herren och sade: ”Israels barn lyssnar ju inte på mig. Hur skulle då farao vilja lyssna på mig, jag som har oomskurna läppar?” 13Men Herren talade till Mose och Aron och befallde dem att säga till Israels barn och till farao, kungen av Egypten, att Israels barn skulle föras ut ur Egyptens land. 14Detta var huvudmännen för deras familjer: Söner till Ruben, Israels förstfödde, var Henok och Pallu, Hesron och Karmi. Dessa var Rubens släkter. 15Simeons söner var Jemuel, Jamin, Ohad, Jakin, Sohar och Saul, den kananeiska kvinnans son. Dessa var Simeons släkter. 16Och detta är namnen på Levis söner enligt deras födelseordning: Gershon, Kehat och Merari. Levi blev 137 år. 17Gershons söner var Libni och Shimei efter deras släkter. 18Kehats söner var Amram, Jishar, Hebron och Ussiel. Kehat blev 133 år. 19Meraris söner var Mahli och Mushi. Dessa var leviternas släkter enligt deras födelseordning. 20Amram tog sin fars syster Jokebed till hustru, och hon födde Aron och Mose. Amram blev 137 år. 21Jishars söner var Kora, Nefeg och Sikri. 22Ussiels söner var Mishael, Elsafan och Sitri. 23Aron tog till hustru Amminadabs dotter Elisheba, syster till Nahshon, och hon födde Nadab och Abihu, Eleasar och Itamar. 24Koras söner var Assir, Elkana och Abiasaf. Dessa var koraiternas släkter. 25Eleasar, Arons son, tog en av Putiels döttrar till hustru, och hon födde Pinehas. Dessa var huvudmännen för leviternas familjer efter deras släkter. 26Det var till denne Aron och denne Mose som Herren hade sagt: ”För ut Israels barn ur Egyptens land efter deras häravdelningar.” 27Och det var de som talade med farao, kungen av Egypten, om att föra Israels barn ut ur Egypten. 28Och Herren talade till Mose i Egyptens land. 29Herren sade till honom: ”Jag är Herren. Säg till farao, kungen av Egypten, allt som jag säger till dig.” 30Men Mose sade inför Herren : ”Se, jag har oomskurna läppar. Hur skulle farao vilja lyssna på mig?”
Kapitel 7
1Men Herren sade till Mose: ”Se, jag sätter dig att vara som Gud för farao, och din bror Aron ska vara din profet. 2Du ska tala allt jag befaller dig. Sedan ska din bror Aron tala med farao om att släppa Israels barn ut ur sitt land. 3Men jag ska förhärda faraos hjärta och göra många tecken och under i Egyptens land. 4Farao kommer inte att lyssna på er, men jag ska lägga min hand på Egypten och föra mina härskaror, mitt folk, Israels barn, ut ur Egypten genom stora straffdomar. 5Och egyptierna ska inse att jag är Herren, när jag räcker ut min hand över Egypten och för Israels barn ut därifrån.” 6Mose och Aron gjorde så, de gjorde som Herren hade befallt dem. 7Mose var åttio år och Aron åttiotre när de talade med farao. 8Herren sade till Mose och Aron: 9”När farao säger till er: Låt oss se något under! då ska du säga till Aron: Ta din stav och kasta den framför farao så ska den bli en stor orm.” 10Mose och Aron gick till farao och gjorde som Herren hade befallt. Aron kastade sin stav framför farao och hans tjänare, och den blev en stor orm. 11Då kallade farao till sig sina vise män och trollkarlar, och även dessa, de egyptiska spåmännen, gjorde samma tecken genom sina magiska konster. 12Var och en kastade sin stav, och stavarna blev stora ormar. Men Arons stav slukade deras stavar. 13Ändå förblev faraos hjärta hårt och han lyssnade inte på dem, precis som Herren hade sagt. 14Därefter sade Herren till Mose: ”Faraos hjärta är hårt, han vägrar att släppa folket. 15Men gå till honom på morgonen då han går ut till vattnet. Ställ dig i hans väg på stranden av Nilen och ta i din hand staven som förvandlades till en orm. 16Säg till honom: Herren, hebreernas Gud, har sänt mig till dig för att säga: Släpp mitt folk, så att de kan hålla gudstjänst åt mig i öknen. Men se, hittills har du inte velat lyssna. 17Därför säger Herren så: Genom detta ska du förstå att jag är Herren. Se, med staven som jag håller i handen ska jag slå Nilens vatten så att det förvandlas till blod. 18Fiskarna i floden ska dö, och Nilen ska stinka så att egyptierna inte kan dricka vattnet i floden.” 19Och Herren sade till Mose: ”Säg till Aron: Ta din stav och räck ut handen över Egyptens vatten, över dess strömmar, kanaler och sjöar och alla andra vattensamlingar, så ska de bli blod. Över hela Egyptens land ska det vara blod, både i träkärl och stenkärl.” 20Mose och Aron gjorde som Herren hade befallt. Han lyfte upp staven och slog vattnet i Nilen inför faraos och hans tjänares ögon. Då förvandlades allt vatten i floden till blod. 21Fiskarna i Nilen dog och floden stank så att egyptierna inte kunde dricka vattnet från floden. Det var blod i hela Egyptens land. 22Men de egyptiska spåmännen gjorde samma tecken genom sina magiska konster. Och faraos hjärta förblev hårt så att han inte lyssnade på dem, precis som Herren hade sagt. 23Farao gick därifrån hem till sitt palats och brydde sig inte om det heller. 24Och i hela Egypten grävde man efter dricksvatten kring Nilen, eftersom vattnet i floden inte var drickbart. 25Sedan gick det sju dagar efter att Herren hade slagit Nilen. 26Därefter sade Herren till Mose: ”Gå till farao och säg till honom: Så säger Herren : Släpp mitt folk, så att de kan hålla gudstjänst åt mig! 27Men om du vägrar att släppa dem, ska jag plåga hela ditt land med grodor. 28Nilen ska vimla av grodor. De ska stiga upp och komma in i ditt hus, in i ditt sovrum och upp i din säng, in i dina tjänares hus och bland ditt folk och i dina bakugnar och baktråg. 29Ja, på dig själv och ditt folk och alla dina tjänare ska grodorna hoppa upp.”
Kapitel 8
1Herren sade också till Mose: ”Säg till Aron: Räck ut handen med din stav över strömmarna, kanalerna och sjöarna och låt grodor stiga upp över Egyptens land.” 2Då räckte Aron ut handen över Egyptens vatten, och det kom upp grodor som täckte landet. 3Men spåmännen gjorde samma tecken genom sina magiska konster och lät grodor stiga upp över Egyptens land. 4Då kallade farao till sig Mose och Aron och sade: ”Be till Herren att han tar bort grodorna från mig och mitt folk. Då ska jag släppa folket, så att de kan offra till Herren.” 5Mose sade till farao: ”Du ska få äran att bestämma när jag ska be för dig och dina tjänare och ditt folk, så att grodorna försvinner från dig och dina hus och bara finns kvar i Nilen.” 6Han svarade: ”I morgon.” Då sade Mose: ”Det ska bli som du har sagt, så att du förstår att ingen är som Herren vår Gud. 7Grodorna ska försvinna från dig och dina hus, från dina tjänare och ditt folk och bara finnas kvar i Nilen.” 8Därefter gick Mose och Aron ut från farao. Och Mose ropade till Herren om hjälp mot grodorna som han låtit komma över farao. 9Herren gjorde så som Mose hade begärt. Grodorna dog och försvann från husen, gårdarna och fälten. 10Man samlade ihop dem i hög på hög, och landet fylldes av stank. 11Men när farao såg att han fått lindring, förhärdade han sitt hjärta och lyssnade inte på dem, precis som Herren hade sagt. 12Sedan sade Herren till Mose: ”Säg till Aron: Räck ut din stav och slå stoftet på marken. Över hela Egyptens land ska då stoftet förvandlas till mygg.” 13De gjorde så. Aron räckte ut sin hand med staven och slog i stoftet på marken, och det kom mygg på människor och boskap. Av allt stoft på marken blev det mygg i hela Egypten. 14Spåmännen tänkte då göra samma tecken genom sina magiska konster. De försökte få fram mygg, men de kunde inte. Och myggen kom på människor och boskap. 15Då sade spåmännen till farao: ”Det är Guds finger!” Men faraos hjärta förblev hårt och han lyssnade inte på dem, precis som Herren hade sagt. 16Herren sade till Mose: ”Träd fram inför farao tidigt på morgonen när han går ut till vattnet och säg till honom: Så säger Herren : Släpp mitt folk, så att de kan hålla gudstjänst åt mig! 17Om du inte släpper mitt folk ska jag sända flugsvärmar över dig och dina tjänare, ditt folk och dina hus. Egyptiernas hus ska fylls av flugsvärmar, och även marken som de står på. 18Men den dagen ska jag göra ett undantag för landet Goshen där mitt folk bor. Det ska inte finnas några flugsvärmar där, för att du ska inse att jag, Herren, är här i landet. 19Jag ska göra skillnad mellan mitt folk och ditt. I morgon ska detta tecken inträffa.” 20Och Herren gjorde så. Stora flugsvärmar kom in i faraos och hans tjänares hus, och överallt i Egypten härjades landet av flugsvärmarna. 21Då kallade farao till sig Mose och Aron och sade: ”Gå och offra åt er Gud här i landet!” 22Men Mose svarade: ”Det skulle inte vara rätt att göra så, för vi offrar sådant åt Herren vår Gud som är avskyvärt för egyptierna. Om vi skulle offra sådant som egyptierna avskyr inför deras ögon skulle de säkert stena oss. 23Vi vill gå tre dagsresor ut i öknen och offra åt Herren vår Gud, så som han befaller oss.” 24Då sade farao: ”Jag släpper er så att ni kan offra åt Herren er Gud i öknen. Gå bara inte för långt bort. Be för mig!” 25Mose svarade: ”Ja, när jag kommer ut från dig ska jag be till Herren, att flugsvärmarna i morgon viker bort från farao, hans tjänare och hans folk. Men farao bör inte bedra oss igen och vägra släppa folket så att de kan offra åt Herren.” 26Mose gick ut från farao och bad till Herren, 27och Herren gjorde som Mose hade begärt. Han tog bort flugsvärmarna från farao, hans tjänare och hans folk, så att inte en enda fluga fanns kvar. 28Men farao förhärdade sitt hjärta den gången också och släppte inte folket.
Kapitel 9
1Herren sade till Mose: ”Gå till farao och säg till honom: Så säger Herren, hebreernas Gud: Släpp mitt folk, så att de kan hålla gudstjänst åt mig! 2För om du vägrar släppa dem och fortfarande håller dem kvar, 3se, då ska Herrens hand komma med en mycket svår pest över din boskap på marken: hästar, åsnor, kameler, kor och får. 4Men Herren ska göra skillnad mellan israeliternas boskap och egyptiernas, så att inget djur som tillhör Israels barn ska dö.” 5Herren bestämde en tid och sade: ”I morgon ska Herren göra detta i landet.” 6Nästa dag gjorde Herren så, och all egyptiernas boskap dog. Men av israeliternas boskap dog inte ett enda djur. 7När farao sände bud för att höra efter, se, då hade inte ett enda djur dött av Israels boskap. Men faraos hjärta förblev hårt och han släppte inte folket. 8Herren sade till Mose och Aron: ”Ta händerna fulla med sot ur smältugnen. Mose ska kasta upp det mot himlen inför faraos ögon. 9Det ska bli ett damm över hela Egyptens land, och det ska bli bölder som slår ut med blåsor på människor och boskap i hela Egypten.” 10Då tog de sot ur smältugnen och trädde fram inför farao. Mose kastade upp sotet mot himlen, och bölder slog ut med blåsor på människor och boskap. 11Och spåmännen kunde inte träda fram inför Mose för böldernas skull, för det var bölder på dem och på alla egyptier. 12Men Herren gjorde faraos hjärta hårt så att han inte lyssnade på dem, precis som Herren hade sagt till Mose. 13Därefter sade Herren till Mose: ”Stig upp tidigt på morgonen, träd fram inför farao och säg till honom: Så säger Herren, hebreernas Gud: Släpp mitt folk, så att de kan hålla gudstjänst åt mig. 14Annars ska jag den här gången sända alla mina plågor över dig själv, dina tjänare och ditt folk, så att du förstår att ingen är som jag på hela jorden. 15För nu var jag nära att räcka ut min hand och slå dig och ditt folk med pest för att utrota dig från jorden. 16Men just därför lät jag dig uppstå, för att visa dig min makt och för att mitt namn skulle förkunnas över hela jorden. 17Om du fortsätter att lägga hinder i vägen för mitt folk och inte släpper dem, 18se, då ska jag i morgon vid den här tiden sända ett hagel så tungt att inget liknande har hänt i Egypten från den dag det grundades ända tills nu. 19Sänd därför ut folk och hämta in din boskap och allt annat du har ute på marken, för alla människor och all boskap som är ute på marken och inte har kommit under tak kommer att träffas av haglet och dödas.” 20Den av faraos tjänare som fruktade Herrens ord lät sina slavar och sin boskap söka skydd i husen, 21men den som inte brydde sig om Herrens ord lät sina slavar och sin boskap bli kvar ute på marken. 22Herren sade till Mose: ”Lyft din hand mot himlen, så ska det falla hagel över hela Egypten, över människor och boskap och markens alla växter i Egyptens land.” 23Då räckte Mose upp sin stav mot himlen, och Herren lät det dundra och hagla och eld slog ner mot jorden. Så sände Herren hagel över Egyptens land. 24Och det haglade och eld gick fram och tillbaka bland hagelskurarna. Haglet var så tungt att inget liknande hade hänt i hela Egyptens land sedan den tid då det blev befolkat. 25I hela Egypten slog haglet ner allt som fanns på marken, både människor och djur. Det slog också ner markens alla växter och bröt sönder markens alla träd. 26Endast i landet Goshen, där Israels barn bodde, haglade det inte. 27Då sände farao bud efter Mose och Aron och sade till dem: ”Den här gången har jag syndat. Det är Herren som är rättfärdig, och jag och mitt folk har gjort orätt. 28Be till Herren, det är nog med Guds dunder och hagel. Jag ska släppa er, ni behöver inte bli kvar längre.” 29Mose svarade honom: ”När jag kommer ut ur staden ska jag sträcka mina händer mot Herren. Då ska dundret upphöra och haglet sluta, för att du ska inse att landet tillhör Herren. 30Men jag vet att du och dina tjänare ännu inte fruktar Herren Gud.” 31Det var lin och korn som slogs ner, för kornet hade gått i ax och linet stod i knopp. 32Men vetet och spältvetet slogs inte ner, eftersom de mognar senare. 33Sedan lämnade Mose farao och gick ut ur staden, och han räckte ut sina händer mot Herren. Då upphörde dundret och haglet, och regnet slutade strömma ner över jorden. 34Men när farao såg att regnet och haglet och dundret hade slutat, fortsatte han i sin synd och förhärdade sitt hjärta, både han och hans tjänare. 35Faraos hjärta förblev hårt och han släppte inte Israels barn, precis som Herren hade sagt genom Mose.
Kapitel 10
1Herren sade till Mose: ”Gå till farao, för jag har förhärdat hans och hans tjänares hjärtan för att göra dessa tecken mitt ibland dem, 2så att du ska kunna berätta för dina barn och barnbarn vilka stora gärningar jag har utfört bland egyptierna och vilka tecken jag har gjort bland dem. Och ni ska inse att jag är Herren.” 3Då gick Mose och Aron till farao och sade till honom: ”Så säger Herren, hebreernas Gud: Hur länge ska du vägra ödmjuka dig inför mig? Släpp mitt folk så att de kan hålla gudstjänst åt mig! 4För om du vägrar släppa mitt folk, se, då ska jag i morgon sända gräshoppor över ditt land. 5De ska täcka marken så att man inte kan se den. Det sista som är kvar efter haglet ska de äta upp, och de ska gnaga av alla era träd som växer på marken. 6De ska fylla dina hus och dina tjänares och alla egyptiernas hus, så att dina fäder och förfäder inte har sett något liknande från den dag de blev till på jorden ända till denna dag.” Sedan vände han sig om och gick ut från farao. 7Men faraos tjänare sade till honom: ”Hur länge ska den mannen få vara en snara för oss? Släpp männen så att de kan hålla gudstjänst åt Herren sin Gud. Förstår du fortfarande inte att Egypten går under?” 8Då hämtade man tillbaka Mose och Aron till farao, och han sade till dem: ”Gå och håll gudstjänst åt Herren er Gud! Men vilka är det som ska gå?” 9Mose svarade: ”Vi går både unga och gamla. Vi går med söner och döttrar, med får och kor, eftersom vi ska fira en Herrens högtid.” 10Då sade han till dem: ” Herren vare med er, lika visst som jag släpper er och era små barn! Se, ni har något ont i sikte. 11Nej, ni män får ge er i väg och hålla gudstjänst åt Herren. Det var ju det ni bad om.” Och man drev ut dem från farao. 12Herren sade till Mose: ”Räck ut handen över Egypten, så att det kommer gräshoppor över Egyptens land och äter upp landets alla växter, allt som haglet lämnat kvar.” 13Då räckte Mose ut sin stav över Egyptens land, och Herren lät en östanvind blåsa över landet hela den dagen och natten. När det blev morgon förde östanvinden med sig gräshopporna. 14De kom över hela Egypten och slog ner i stor mängd över hela Egyptens område. Så mycket gräshoppor hade aldrig förekommit och ska aldrig mer förekomma. 15De täckte hela marken och landet blev mörkt. Och de åt upp landets alla växter, all frukt på träden och allt som haglet lämnat kvar. Inget grönt blev kvar på träden eller på markens växter i hela Egyptens land. 16Då kallade farao snabbt till sig Mose och Aron och sade: ”Jag har syndat mot Herren er Gud och mot er. 17Men förlåt nu min synd den här enda gången och be till Herren er Gud att han bara tar bort denna dödliga plåga från mig.” 18Då gick han ut från farao och bad till Herren. 19Och Herren vände vinden och lät en mycket stark västanvind blåsa. Den tog tag i gräshopporna och kastade dem i Röda havet, så att inte en enda gräshoppa blev kvar inom hela Egyptens område. 20Men Herren gjorde faraos hjärta hårt, och han släppte inte Israels barn. 21Herren sade till Mose: ”Räck upp handen mot himlen, så ska det komma ett mörker över Egypten, ett mörker som man kan ta på.” 22Då räckte Mose upp handen mot himlen, och ett tjockt mörker kom över hela Egyptens land i tre dagar. 23Ingen såg den andre och ingen steg upp från sin plats på tre dagar. Men där Israels barn bodde var det ljust överallt. 24Då kallade farao till sig Mose och sade: ”Gå och håll gudstjänst åt Herren. Bara era får och kor måste lämnas kvar. Till och med era barn får gå med er.” 25Men Mose sade: ”Du måste låta oss få slaktoffer och brännoffer att offra åt Herren vår Gud. 26Även vår boskap måste gå med oss, och inte en klöv får bli kvar. Vi tar från vår boskap när vi tjänar Herren vår Gud. Och innan vi är där vet vi inte själva vad vi ska offra åt Herren.” 27Men Herren gjorde faraos hjärta hårt så att han inte ville släppa dem. 28Farao sade till honom: ”Gå bort från mig! Och akta dig för att komma inför mina ögon igen. Den dag du kommer inför mina ögon ska du dö.” 29Mose svarade: ”Som du säger: Jag ska aldrig mer komma inför dina ögon.”
Kapitel 11
1Herren sade till Mose: ”En plåga till ska jag sända över farao och Egypten, och sedan ska han släppa er. Han ska till och med driva ut er härifrån när han släpper er. 2Säg därför till folket att alla, både män och kvinnor, ska be sina grannar om föremål av silver och guld.” 3Och Herren gjorde egyptierna vänligt sinnade mot folket. Dessutom hade mannen Mose stort anseende i Egyptens land, både hos faraos tjänare och hos folket. 4Mose sade: ”Så säger Herren : Vid midnatt ska jag gå fram genom Egypten. 5Då ska allt förstfött i Egyptens land dö, från den förstfödde hos farao som sitter på tronen ända till den förstfödde hos slavinnan vid handkvarnen, och även allt förstfött bland boskapen. 6Ett högt sorgerop ska höras i hela Egypten, ett sådant som aldrig har hörts och aldrig mer kommer att höras. 7Men inte en hund ska gläfsa mot någon av Israels barn, vare sig mot människor eller boskap. Ni ska då inse att Herren gör skillnad mellan Egypten och Israel. 8Då ska alla dina tjänare komma ner till mig och buga sig för mig och säga: Ge dig av, du själv och allt folket som följer dig! Sedan ska jag dra ut.” Och Mose gick ut från farao, upptänd av vrede. 9Men Herren sade till Mose: ”Farao kommer inte att lyssna på er, detta för att jag ska göra många under i Egyptens land.” 10Mose och Aron gjorde alla dessa under inför farao, men Herren gjorde faraos hjärta hårt så att han inte släppte Israels barn från sitt land.
Kapitel 12
1Herren sade till Mose och Aron i Egyptens land: 2”Denna månad ska vara den främsta hos er. Den ska hos er vara den första av årets månader. 3Säg till hela Israels församling: På tionde dagen i denna månad ska varje familjefar ta sig ett lamm, så att varje hushåll får ett lamm. 4Men om hushållet är för litet för ett lamm, ska familjefadern och hans närmaste granne ta ett lamm tillsammans efter antalet personer. För varje lamm ska ni beräkna ett visst antal, efter vad var och en äter. 5Ett felfritt, årsgammalt lamm av hankön ska ni välja ut och ta antingen från fåren eller getterna. 6Ni ska förvara det till den fjortonde dagen i denna månad. Då ska hela Israels församlade menighet slakta det i skymningen. 7Och man ska ta av blodet och stryka det på båda dörrposterna och på övre dörrträet i husen där man äter det. 8Köttet ska ätas samma natt. Det ska vara stekt över eld och ätas med osyrat bröd och bittra örter. 9Ni ska inte äta något av det rått eller kokt i vatten, utan det ska vara stekt över eld med huvud, fötter och innanmäte. 10Ni ska inte lämna kvar något av köttet till morgonen. Om något av det skulle bli över till morgonen, ska ni bränna upp det i eld. 11Så ska det ätas: Ni ska ha bältet om livet, skor på fötterna och stav i handen. Och ni ska äta det snabbt. Detta är Herrens påsk. 12Den natten ska jag gå fram genom Egyptens land och slå allt förstfött i Egypten, både människor och boskap. Och jag ska hålla dom över Egyptens alla gudar. Jag är Herren. 13Blodet ska vara ett tecken för er på husen där ni är. När jag ser blodet ska jag gå förbi er. Ingen straffdom ska drabba er med fördärv när jag slår Egyptens land. 14Denna dag ska ni ha till minnesdag och fira som en Herrens högtid. Som en evig stadga ska ni fira den från släkte till släkte. 15I sju dagar ska ni äta osyrat bröd. Redan den första dagen ska ni skaffa bort all surdeg ur era hus, för var och en som äter något syrat från den första dagen till den sjunde ska utrotas ur Israel. 16På första dagen ska ni hålla en helig sammankomst. Och på sjunde dagen ska ni hålla en helig sammankomst. Under de dagarna ska ni inte utföra något arbete utom det som hör till matlagningen för var och en. Det och inget annat får göras. 17Ni ska fira det osyrade brödets högtid därför att jag just den dagen förde era härskaror ut ur Egyptens land. Det ska vara en evig stadga för er att fira denna dag från släkte till släkte. 18Från kvällen den fjortonde dagen i första månaden ska ni äta osyrat bröd ända till kvällen den tjugoförsta dagen i månaden. 19Under sju dagar får ingen surdeg finnas i era hus. Var och en som äter något syrat ska utrotas ur Israels församling, vare sig han är främling eller infödd. 20Inget syrat ska ni äta. Var ni än bor ska ni äta osyrat bröd.” 21Mose kallade till sig alla de äldste i Israel och sade till dem: ”Gå och hämta ett lamm för varje hushåll och slakta påskalammet! 22Ta en knippa isop och doppa den i blodet som är i skålen och stryk blodet på det övre dörrträet och de båda dörrposterna. Ingen av er får gå ut genom dörren till sitt hus före morgonen, 23för Herren ska gå fram för att slå Egypten. Men när han ser blodet på det övre dörrträet och de båda dörrposterna ska han gå förbi dörren och inte låta fördärvaren komma in i era hem och slå er. 24Detta ska ni hålla. Det ska vara en stadga för dig och dina barn för evigt. 25Och när ni kommer in i det land som Herren ska ge er, som han har sagt, ska ni fira denna gudstjänst. 26När era barn frågar er: Vad betyder den här gudstjänsten? 27ska ni svara: Det är ett påskoffer åt Herren, för han gick förbi Israels barns hus i Egypten. När han slog egyptierna skonade han våra hus.” Då böjde folket sig ner och tillbad. 28Och Israels barn gick i väg och gjorde så som Herren hade befallt Mose och Aron. 29Vid midnatt slog Herren allt förstfött i Egyptens land, från den förstfödde hos farao som satt på tronen till den förstfödde hos fången i fängelset. Han slog allt förstfött bland boskapen. 30Då steg farao upp på natten, liksom alla hans tjänare och alla egyptier. Och det hördes ett högt sorgerop i Egypten, för det fanns inte ett hem där det inte låg någon död. 31Farao kallade på natten till sig Mose och Aron och sade: ”Bryt upp och dra ut från mitt folk, ni själva och Israels barn! Gå i väg och håll gudstjänst som ni har sagt. 32Ta med era får och kor också, som ni har sagt, och välsigna även mig när ni drar ut.” 33Egyptierna skyndade på folket för att få dem ut ur landet fort, för de sade: ”Annars dör vi allihop.” 34Och folket tog med sig sin deg, innan den ännu hade blivit syrad. De tog sina baktråg, lindade in dem i mantlarna och bar dem på sina axlar. 35Israels barn hade också gjort som Mose sagt: De hade begärt föremål av silver och guld och även kläder från egyptierna. 36Och Herren hade gjort egyptierna vänligt sinnade mot israeliterna så att de gav dem vad de begärde. Så tog de byte från egyptierna. 37Israels barn bröt upp och drog från Raamses till Suckot, omkring 600 000 man till fots förutom barn. 38En stor blandad folkhop drog upp med dem, och dessutom en mycket stor hjord av får och kor. 39Av degen som de fick med sig från Egypten bakade de osyrade brödkakor. Den hade inte hunnit bli syrad, eftersom de hade drivits ut ur Egypten utan att få dröja. De hade inte heller kunnat göra i ordning någon reskost åt sig. 40Den tid som Israels barn hade bott i Egypten var 430 år. 41Just den dag då de 430 åren hade gått drog alla Herrens härskaror ut ur Egyptens land. 42En vakandets natt var det för Herren när han förde dem ut ur Egyptens land. Just denna Herrens natt ska alla Israels barn vaka, släkte efter släkte. 43Herren sade till Mose och Aron: ”Detta är stadgan om påskalammet: Ingen utlänning får äta av det, 44men en slav som är köpt för pengar får äta av det efter att du omskurit honom. 45Ingen som bor hos er tillfälligt och ingen daglönare får äta av det. 46I ett och samma hus ska det ätas. Du får inte föra ut något av köttet ur huset, och ni får inte krossa något ben på det. 47Hela Israels församling ska hålla detta. 48Om en främling som bor hos dig vill fira Herrens påskhögtid, ska alla av manligt kön hos honom omskäras. Sedan får han komma och fira den, och han ska då vara som en infödd. Men ingen oomskuren får äta påskalammet. 49En och samma lag ska gälla för den infödde som för främlingen som bor mitt ibland er.” 50Alla Israels barn gjorde så. De gjorde som Herren hade befallt Mose och Aron. 51Just på den dagen förde Herren Israels barn ut ur Egyptens land efter deras härskaror.
Kapitel 13
1Herren sade till Mose: 2”Helga allt förstfött åt mig. Allt hos Israels barn som öppnar moderlivet, både av människor och boskap, tillhör mig.” 3Mose sade till folket: ”Kom ihåg den här dagen då ni drog ut ur Egypten, ur träldomshuset. Med stark hand förde Herren ut er därifrån, och därför får inget syrat ätas. 4Den här dagen i månaden Aviv drar ni ut. 5Och när Herren låter dig komma in i kananeernas, hetiternas, amoreernas, hiveernas och jebusiternas land som han med ed har lovat dina fäder att ge dig, ett land som flödar av mjölk och honung, då ska du fira denna gudstjänst i den här månaden. 6I sju dagar ska du äta osyrat bröd, och på sjunde dagen ska en Herrens högtid firas. 7Under de sju dagarna ska man äta osyrat bröd. Inget syrat ska man då se hos dig, och det får inte finnas surdeg hos dig någonstans i landet. 8På den dagen ska du förklara för din son: Detta gör jag på grund av det som Herren gjorde för mig när jag drog ut ur Egypten. 9Det ska vara som ett tecken för dig på din hand och som en påminnelse på din panna, att Herrens undervisning ska vara i din mun, för med stark hand har Herren fört dig ut ur Egypten. 10Denna stadga ska du hålla på den bestämda tiden år efter år. 11När Herren låter dig komma in och ger dig kananeernas land, som han med ed har lovat dig och dina fäder, 12då ska du överlämna till Herren allt som öppnar moderlivet. Allt förstfött av hankön bland din boskap ska tillhöra Herren. 13Men allt som öppnar moderlivet bland åsnor ska du lösa ut med ett får, och om du inte vill lösa det ska du krossa nacken på det. Varje förstfödd son ska du lösa ut. 14När din son i framtiden frågar dig vad det betyder, ska du svara honom: Med stark hand förde Herren oss ut ur Egypten, ur träldomshuset. 15Eftersom farao envist vägrade släppa oss, dödade Herren allt förstfött i Egyptens land, från det förstfödda bland människor till det förstfödda bland boskap. Därför offrar jag åt Herren allt av hankön som öppnar moderlivet, och varje förstfödd son löser jag ut. 16Detta ska vara som ett tecken på din hand och en påminnelse på din panna, eftersom Herren med stark hand förde oss ut ur Egypten.” 17När farao hade släppt folket förde Gud dem inte genom filisteernas land, fast det var den närmaste vägen. Gud tänkte nämligen att folket kunde ångra sig och vända tillbaka till Egypten när de fick se krig hota. 18Därför lät han folket ta en omväg genom öknen mot Röda havet. Israels barn drog ut ur Egypten i ordnade grupper. 19Och Mose tog med sig Josefs ben, för Josef hade tagit en ed av Israels barn och sagt: ”När Gud ser till er, ta då med mina ben härifrån.” 20De bröt upp från Suckot och slog läger i Etam vid utkanten av öknen. 21Herren gick framför dem, om dagen i en molnpelare för att visa dem vägen och om natten i en eldpelare för att ge dem ljus. På så sätt kunde de vandra både dag och natt. 22Molnpelaren upphörde inte att gå framför folket på dagen och inte heller eldpelaren på natten.
Kapitel 14
1Herren sade till Mose: 2”Säg till Israels barn att de vänder och slår läger framför Pi-Hahirot, mellan Migdol och havet. Mitt emot Baal-Sefon ska ni slå läger vid havet. 3Farao kommer att säga att Israels barn har gått vilse i landet, instängda av öknen. 4Och jag ska göra faraos hjärta hårt så att han förföljer dem. Jag ska förhärliga mig på farao och hela hans här, så att egyptierna förstår att jag är Herren.” Och de gjorde så. 5När man berättade för kungen i Egypten att folket hade flytt, förändrades faraos och hans tjänares inställning till folket och de sade: ”Vad har vi gjort? Vi släppte israeliterna så att de inte tjänar oss mer!” 6Och han lät spänna för sina vagnar och tog med sig sitt folk. 7Han tog sexhundra utvalda vagnar och alla andra vagnar som fanns i Egypten och ledande krigsmän på var och en av dem. 8Och Herren gjorde faraos, den egyptiske kungens, hjärta hårt så att han förföljde Israel när hela folket drog ut med upplyft hand. 9Egyptierna, alla faraos hästar, vagnar och ryttare och hela hans här, förföljde dem och hann upp dem där de slagit läger vid havet nära Pi-Hahirot, mitt emot Baal-Sefon. 10När farao närmade sig, lyfte Israels barn blicken och fick se egyptierna som kom tågande efter dem. Israels barn blev mycket förskräckta och ropade till Herren. 11Och de sade till Mose: ”Fanns det inga gravar i Egypten, eftersom du har fört oss hit för att dö i öknen? Vad har du gjort mot oss? Varför förde du oss ut ur Egypten? 12Var det inte det vi sade till dig i Egypten? Vi sade: Låt oss vara, så att vi får tjäna egyptierna. Det hade varit bättre för oss att tjäna egyptierna än att dö här i öknen.” 13Mose svarade folket: ”Var inte rädda! Stanna upp och bevittna den frälsning som Herren i dag ska ge er. Så som ni ser egyptierna i dag ska ni aldrig någonsin se dem igen. 14Herren ska strida för er, och ni ska hålla er stilla. 15Sedan sade Herren till Mose: ”Varför ropar du till mig? Säg till Israels barn att de ska dra vidare. 16Lyft din stav och räck ut handen över havet och klyv det, så att Israels barn kan gå rakt genom havet på torr mark. 17Se, jag ska förhärda egyptiernas hjärtan så att de följer efter dem, och jag ska förhärliga mig på farao och hela hans här, på hans vagnar och ryttare. 18Egyptierna ska inse att jag är Herren när jag förhärligar mig på farao, på hans vagnar och ryttare.” 19Guds ängel, som hade gått framför Israels här, flyttade sig nu och gick bakom dem. Molnpelaren som hade gått framför dem flyttade sig och tog plats bakom dem, 20så att den kom mellan egyptiernas här och israeliternas. Molnet var där med mörker, samtidigt som det lyste upp natten. Under hela natten kunde den ena hären inte komma nära den andra. 21Och Mose räckte ut handen över havet, och Herren drev då undan havet genom en stark östanvind som blåste hela natten. Han gjorde havet till torrt land, och vattnet klövs itu. 22Israels barn gick rakt genom havet på torr mark, medan vattnet stod som en mur till höger och vänster om dem. 23Och egyptierna förföljde dem, alla faraos hästar, vagnar och ryttare, och kom efter dem ut till mitten av havet. 24Men vid morgonväkten såg Herren ner från pelaren av eld och moln på egyptiernas här och förvirrade den. 25Han lät hjulen på deras vagnar lossna så att det blev svårt för dem att komma fram. Då sade egyptierna: ”Vi måste fly för Israel! Herren strider för dem mot Egypten.” 26Och Herren sade till Mose: ”Räck ut handen över havet så att vattnet vänder tillbaka över egyptierna, över deras vagnar och ryttare.” 27Då räckte Mose ut handen över havet, och mot morgonen återvände vattnet till sin vanliga plats. Egyptierna flydde men möttes av det, och Herren strödde ut dem mitt i havet. 28Vattnet vände tillbaka och täckte vagnarna och ryttarna och hela faraos här som hade kommit efter dem ut i havet. Inte en enda av dem kom undan. 29Men Israels barn gick rakt genom havet på torr mark, och vattnet stod som en mur till höger och till vänster om dem. 30Så frälste Herren den dagen Israel från egyptiernas hand, och Israel såg egyptierna ligga döda på havets strand. 31När Israels barn såg den stora makt som Herren hade visat mot egyptierna, fruktade folket Herren. Och de trodde på Herren och på hans tjänare Mose.
Kapitel 15
1Då sjöng Mose och Israels barn denna lovsång till Herren : ”Jag vill lovsjunga Herren, högt är han upphöjd. Häst och ryttare störtade han i havet. 2Herren är min styrka och min lovsång, han blev min frälsning. Han är min Gud, jag vill prisa honom, min fars Gud, jag vill upphöja honom. 3Herren är en stridsman, Herren är hans namn. 4Faraos vagnar och här kastade han i havet, hans utvalda krigsmän dränktes i Röda havet. 5Djupen täckte dem, de sjönk till botten som stenar. 6Din högra hand, Herre, är härlig i sin kraft, din högra hand, Herre, krossade fienden. 7I din stora höghet slog du ner dina motståndare, du släppte lös din glödande vrede, den förtärde dem som strå. 8Av din näsas fnysning dämdes vattnen upp, böljorna reste sig som en mur, vattenströmmarna stelnade i havets djup. 9Fienden sade: Jag ska förfölja dem, jag ska hinna upp dem, jag ska dela upp bytet, släcka min hämnd på dem. Jag ska dra mitt svärd, min hand ska förgöra dem. 10Du andades på dem och havet täckte dem, de sjönk som bly i de väldiga vattnen. 11Vem är som du bland gudarna, Herre? Vem är som du, härlig i helighet, värdig fruktan och lovsång, du som gör under? 12Du sträckte ut din högra hand, och jorden slukade dem. 13Du ledde med din nåd det folk som du återlöst, du förde dem med din makt till din heliga boning. 14Folken hörde det och darrade, ångest grep Filisteens invånare. 15Då blev Edoms furstar förskräckta, Moabs hövdingar bävade, Kanaans alla invånare smälte av ångest. 16Över dem föll skräck och fruktan. Inför din mäktiga arm stod de som förstenade tills ditt folk drog förbi, Herre, tills folket drog förbi som du hade köpt. 17Du för dem in och planterar dem på din arvedels berg, den plats som du gjort till din boning, Herre, den helgedom, Herre, som dina händer berett. 18Herren ska regera alltid och för evigt.” 19När Faraos hästar med vagnar och ryttare hade kommit ner i havet, lät Herren havets vatten vända tillbaka över dem. Men Israels barn gick rakt genom havet på torr mark. 20Och profetissan Mirjam, Arons syster, tog en tamburin i handen, och alla kvinnorna följde henne med tamburiner och dansade. 21Mirjam sjöng för dem: ”Lovsjung Herren, högt är han upphöjd! Häst och ryttare störtade han i havet.” 22Därefter lät Mose Israels barn bryta upp från Röda havet, och de drog ut i öknen Shur. Under tre dagar vandrade de i öknen utan att finna vatten. 23Sedan kom de till Mara, men de kunde inte dricka vattnet där, eftersom det var bittert. Därför kallade de platsen Mara. 24Då klagade folket mot Mose och sade: ”Vad ska vi dricka?” 25Men han ropade till Herren, och Herren visade honom ett visst slags trä. Han kastade det i vattnet och då blev vattnet sött. Där förelade han folket lag och rätt, och där satte han det på prov. 26Han sade: ”Om du hör Herren din Guds röst och noga lyssnar till hans bud och håller alla hans stadgar, ska jag inte lägga på dig någon av de sjukdomar som jag lade på egyptierna, för jag är Herren din läkare. 27Sedan kom de till Elim, där det fanns tolv vattenkällor och sjuttio palmer. Och de slog läger där vid vattnet.
Kapitel 16
1Hela Israels församling bröt sedan upp från Elim och kom på femtonde dagen i andra månaden efter sitt uttåg ur Egypten fram till öknen Sin, mellan Elim och Sinai. 2Och hela Israels församling klagade mot Mose och Aron i öknen 3och sade till dem: ”Om vi ändå hade fått dö för Herrens hand i Egypten! Där satt vi vid köttgrytorna och åt oss mätta. Men ni har fört oss hit ut i öknen för att låta hela församlingen dö av svält.” 4Då sade Herren till Mose: ”Se, jag ska låta det regna bröd från himlen åt er. Folket ska gå ut och samla så mycket de behöver för varje dag. Så ska jag pröva dem, om de vill vandra efter min lag eller inte. 5När de på sjätte dagen tillagar vad de har fört hem, ska det vara dubbelt så mycket som de annars samlar varje dag.” 6Och Mose och Aron sade till alla Israels barn: ”I kväll kommer ni att förstå att det är Herren som har fört er ut ur Egyptens land, 7och i morgon ska ni se Herrens härlighet. Herren har hört hur ni klagar mot honom. Vilka är vi, att ni skulle klaga mot oss?” 8Och Mose fortsatte: ” Herren ger er i kväll kött att äta och i morgon bröd att mätta er med, för Herren har hört hur ni klagar mot honom. Men vilka är vi? Ni klagar inte mot oss utan mot Herren.” 9Därefter sade Mose till Aron: ”Säg till hela Israels församling: Träd fram inför Herren, för han har hört hur ni klagar.” 10När sedan Aron hade talat till hela Israels församling, vände de sig mot öknen. Och se, då visade sig Herrens härlighet i molnskyn. 11Och Herren sade till Mose: 12”Jag har hört hur Israels barn klagar. Säg till dem: I skymningen ska ni få kött att äta och i morgon bröd att mätta er med. Då ska ni inse att jag är Herren er Gud.” 13På kvällen kom vaktlar och täckte lägret, och nästa morgon låg det dagg runt omkring lägret. 14När daggen hade försvunnit, se, då låg det på marken ute i öknen något fint som fjäll, något fint som liknade rimfrost. 15Israels barn såg det, och eftersom de inte visste vad det var frågade de varandra: ”Vad är det här?” Mose sade till dem: ”Detta är brödet som Herren har gett er att äta. 16Och detta är vad Herren har befallt: Var och en ska samla så mycket av det som han behöver till mat. En gomer per person ska ni ta, efter antalet av ert husfolk. Var och en ska ta åt dem som han har i sitt tält.” 17Israels barn gjorde så, den ene samlade mer och den andre mindre. 18Men när de mätte upp det med gomermåttet hade den som samlat mycket ingenting över, och den som samlat lite saknade ingenting. Var och en hade samlat så mycket som han behövde till mat. 19Och Mose sade till dem: ”Ingen får lämna kvar något av det till i morgon.” 20Men de lydde inte Mose, utan vissa sparade något av det till nästa morgon. Då växte det maskar i det och det luktade illa. Och Mose blev förargad på dem. 21De samlade sedan in av mannat varje morgon, var och en så mycket han behövde till mat. Men när solhettan kom smälte det bort. 22På sjätte dagen hade de samlat in dubbelt så mycket av brödet, två gomer för var och en. Folkets alla furstar kom och berättade det för Mose. 23Då sade han till dem: ”Detta är vad Herren sagt. I morgon är det sabbatsvila, en sabbat helgad åt Herren. Baka nu det ni vill baka och koka det ni vill koka. Men allt som blir över ska ni spara åt er till i morgon.” 24Och de sparade det till nästa morgon som Mose hade befallt, och nu luktade det inte illa och det kom inga maskar i det. 25Mose sade: ”Ät det i dag, för i dag är det Herrens sabbat och då kan ni inte finna något på marken. 26I sex dagar ska ni samla in av det, men på sjunde dagen är det sabbat. Då kan ni inte hitta något.” 27Ändå gick några ut på sjunde dagen för att samla in, men de fann ingenting. 28Då sade Herren till Mose: ”Hur länge ska ni vägra att hålla mina bud och befallningar? 29Se, Herren har gett er sabbaten. Därför ger han er på sjätte dagen bröd för två dagar. Stanna därför hemma, var och en hos sig. Gå inte hemifrån på sjunde dagen.” 30Alltså höll folket sabbat på sjunde dagen. 31Israels barn kallade det manna. Det liknade korianderfrö och var vitt och smakade som tunna kakor med honung. 32Och Mose sade: ”Detta är vad Herren har befallt: Spara en gomer av det, så att era efterkommande får se det bröd jag gav er att äta i öknen när jag förde er ut ur Egyptens land.” 33Till Aron sade Mose: ”Ta ett kärl och lägg en gomer manna i det och ställ det inför Herren. Det ska bevaras för kommande släkten.” 34Aron gjorde som Herren hade befallt Mose. Han ställde det framför vittnesbördet för att förvaras där. 35Och Israels barn åt manna i fyrtio år, ända tills de kom till bebott land. De åt manna tills de kom till gränsen av Kanaans land. 36En gomer är en tiondels efa.
Kapitel 17
1På Herrens befallning bröt hela Israels församling upp från öknen Sin och drog från lägerplats till lägerplats, och de slog läger i Refidim. Där hade folket inget vatten att dricka. 2Då grälade folket på Mose och sade: ”Ge oss vatten att dricka!” Mose svarade dem: ”Varför grälar ni med mig? Varför sätter ni Herren på prov?” 3Men folket törstade efter vatten, och de klagade på Mose och sade: ”Varför har du fört oss ut ur Egypten, så att vi och våra barn och vår boskap måste dö av törst?” 4Då ropade Mose till Herren och sade: ”Vad ska jag göra med det här folket? Snart stenar de mig!” 5Herren svarade Mose: ”Ta med dig några av de äldste i Israel och gå framför folket. Och ta i din hand staven med vilken du slog på Nilfloden och gå. 6Se, jag ska stå där framför dig på Horebs klippa, och du ska slå på klippan. Då ska vatten komma ut ur den så att folket får dricka.” Mose gjorde så inför de äldste i Israel. 7Och han gav platsen namnet Massa och Meriba, eftersom Israels barn hade klagat och satt Herren på prov och sagt: ”Är Herren ibland oss eller inte?” 8Sedan kom Amalek och stred mot Israel i Refidim. 9Då sade Mose till Josua: ”Välj ut manskap åt oss och dra ut i strid mot Amalek. I morgon ska jag ställa mig överst på höjden med Guds stav i handen.” 10Josua gjorde som Mose hade sagt till honom och stred mot Amalek, medan Mose, Aron och Hur steg upp överst på höjden. 11Och så länge Mose höll upp sin hand hade Israel övertaget, men när han lät handen sjunka fick Amalek övertaget. 12När Moses händer blev tunga tog de därför en sten och lade under honom, och han satte sig på den. Sedan stödde Aron och Hur hans händer, en på var sida. Så hölls hans händer stadiga tills solen gick ner. 13Och Josua besegrade Amalek och hans folk med svärd. 14Herren sade till Mose: ”Skriv upp detta i boken så att ni inte glömmer det och inpränta det hos Josua, för jag ska utplåna minnet av Amalek så grundligt att det inte finns mer under himlen.” 15Och Mose byggde ett altare och gav det namnet Herren mitt baner. 16Han sade: ”En hand har lyfts mot Herrens tron. Herren ska strida mot Amalek från släkte till släkte.”
Kapitel 18
1Moses svärfar Jetro, prästen i Midjan, fick höra om allt som Gud hade gjort med Mose och med sitt folk Israel, hur Herren hade fört dem ut ur Egypten. 2Då tog Jetro, Moses svärfar, med sig Moses hustru Sippora som Mose tidigare hade sänt hem. 3Han hade också med sig hennes två söner. En av dem hade fått namnet Gershom, för Mose sade: ”Jag är främling i ett främmande land.” 4Den andre fick namnet Elieser, för Mose sade: ”Min fars Gud kom till min hjälp och räddade mig från faraos svärd.” 5När Jetro, Moses svärfar, kom med Moses söner och hans hustru till Mose i öknen, där han slagit läger vid Guds berg, 6sände han bud till Mose: ”Jag, din svärfar Jetro, kommer till dig med din hustru och hennes båda söner.” 7Då gick Mose ut och mötte sin svärfar, bugade sig för honom och kysste honom. När de hade hälsat varandra gick de in i tältet. 8Och Mose berättade för sin svärfar allt som Herren hade gjort med farao och egyptierna för Israels skull, och han berättade om all möda de fått utstå på vägen och hur Herren hade räddat dem. 9Jetro gladde sig över allt det goda som Herren hade gjort mot Israel, att han hade räddat dem ur egyptiernas hand. 10Han sade: ”Lovad är Herren, som har räddat er ur egyptiernas och faraos hand och som har räddat folket från egyptiernas hand! 11Nu vet jag att Herren är större än alla gudarna. Det visade han när de handlade övermodigt mot detta folk.” 12Jetro, Moses svärfar, bar fram ett brännoffer och några slaktoffer åt Gud. Och Aron och alla de äldste i Israel kom och höll måltid inför Gud tillsammans med Moses svärfar. 13Nästa dag satte Mose sig för att döma folket, och folket stod omkring honom från morgonen ända till kvällen. 14När Moses svärfar såg allt han gjorde för folket, sade han: ”Vad är det för bestyr du har med folket? Varför sitter du här ensam, medan allt folket måste stå omkring dig från morgon till kväll?” 15Mose svarade sin svärfar: ”Folket kommer till mig för att fråga Gud. 16De kommer till mig när de har någon rättssak, och då dömer jag mellan dem. Jag låter dem veta Guds stadgar och bud.” 17Då sade Moses svärfar till honom: ”Ditt sätt att arbeta är inte bra. 18Både du själv och folket som är hos dig blir ju uttröttade. Den här uppgiften är alldeles för tung för dig, och du kan inte klara av den ensam. 19Lyssna nu på mig! Jag vill råda dig, och Gud ska vara med dig. Du ska föra folkets talan inför Gud och lägga fram deras ärenden inför honom. 20Du ska upplysa dem om stadgar och bud och låta dem veta vilken väg de ska vandra och vad de ska göra. 21Men välj ut åt dig dugliga män från allt folket, män som fruktar Gud, är pålitliga och hatar oärlig vinst, och sätt dem till föreståndare för folket, några över tusen, andra över hundra, andra över femtio och andra över tio. 22De ska alltid döma folket. Varje viktigt ärende ska överlåtas till dig, men i alla enklare mål ska de döma själva. Så ska du göra din börda lättare, genom att de bär den tillsammans med dig. 23Om du gör på det sättet och om Gud befaller dig det, så kan du hålla ut. Och allt folket här kan då också gå hem i frid.” 24Mose lyssnade till sin svärfars ord och gjorde allt som han sagt. 25Han valde ut dugliga män ur hela Israel och gjorde dem till huvudmän för folket, till föreståndare över tusen, över hundra, över femtio och över tio. 26Dessa skulle alltid döma folket. Alla svårare ärenden skulle de överlåta till Mose, men alla enklare mål skulle de själva avgöra. 27Sedan lät Mose sin svärfar resa hem, och han återvände till sitt land.
Kapitel 19
1På den dag då den tredje månaden började efter Israels barns uttåg ur Egyptens land kom de till Sinai öken. 2De bröt nämligen upp från Refidim och kom till Sinai öken och slog läger i öknen. Israel slog läger där mitt emot berget, 3och Mose steg upp till Gud. Då ropade Herren till honom uppifrån berget: ”Så ska du säga till Jakobs hus, så ska du förkunna för Israels barn: 4Ni har själva sett vad jag har gjort med egyptierna och hur jag har burit er på örnvingar och fört er till mig. 5Om ni nu hör min röst och håller mitt förbund, ska ni av alla folk vara min dyrbara egendom, för hela jorden är min. 6Ni ska för mig vara ett rike av präster och ett heligt folk. Detta är vad du ska tala till Israels barn.” 7När Mose återvände kallade han samman de äldste bland folket och lade fram för dem allt som Herren hade befallt honom. 8Allt folket svarade med en mun: ”Allt som Herren har sagt vill vi göra.” Mose gick då tillbaka till Herren med folkets svar. 9Och Herren sade till Mose: ”Se, jag ska komma till dig i ett tjockt moln, för att folket ska höra när jag talar med dig och sedan för alltid tro på dig.” Mose framförde folkets svar till Herren. 10Då sade Herren till Mose: ”Gå till folket och helga dem i dag och i morgon och låt dem tvätta sina kläder. 11De ska hålla sig beredda till i övermorgon, för då ska Herren stiga ner på Sinai berg inför allt folkets ögon. 12Du ska märka ut en gräns för folket runt omkring berget och säga: Akta er för att stiga upp på berget eller komma nära dess fot. Var och en som kommer nära berget ska straffas med döden. 13Men ingen hand får röra vid honom, utan han ska stenas eller skjutas. Det gäller både djur och människor: de får inte leva. När jubelhornet ljuder med utdragen ton, då får de komma upp på berget.” 14Mose gick ner från berget till folket. Han helgade dem och de tvättade sina kläder. 15Och han sade till folket: ”Håll er beredda till i övermorgon. Ingen får komma nära någon kvinna.” 16På tredje dagen, när det hade blivit morgon, började det dundra och blixtra. Ett tjockt moln lade sig över berget och ett mycket starkt basunljud hördes. Allt folket i lägret bävade. 17Men Mose förde ut folket ur lägret för att möta Gud, och de ställde sig nedanför berget. 18Hela Sinai berg täcktes av rök, för Herren hade stigit ner på berget i eld. Rök steg upp därifrån som röken från en smältugn, och hela berget skakade våldsamt. 19Basunljudet blev starkare och starkare. Mose talade och Gud svarade honom med hög röst. 20Och Herren steg ner på Sinai berg, på toppen av berget, och Herren kallade Mose upp till bergets topp. Då gick Mose dit upp. 21Och Herren sade till Mose: ”Gå ner och varna folket så att de inte tränger sig fram till Herren för att se, för då kommer många av dem att falla ner döda. 22Även prästerna som får komma inför Herren ska helga sig, så att inte Herrens vrede bryter ut mot dem.” 23Mose svarade Herren : ”Folket kan inte stiga upp på Sinai berg, för du har själv varnat oss och sagt att jag skulle märka ut en gräns omkring berget och helga det.” 24Då sade Herren till honom: ”Gå ner och kom sedan upp igen, och ha då Aron med dig. Men prästerna och folket får inte tränga sig fram för att stiga upp till Herren, så att inte Herrens vrede bryter ut mot dem.” 25Mose gick då ner till folket och sade detta till dem.
Kapitel 20
1Och Gud talade alla dessa ord: 2Jag är Herren din Gud som har fört dig ut ur Egyptens land, ur träldomshuset. 3Du ska inte ha andra gudar vid sidan av mig. 4Du ska inte göra dig någon bildstod eller avbild av det som är uppe i himlen eller nere på jorden eller i vattnet under jorden. 5Du ska inte tillbe dem eller tjäna dem, för jag, Herren din Gud, är en nitisk Gud. Jag låter straffet för fädernas missgärning drabba barnen till tredje och fjärde led när man hatar mig, 6men visar nåd mot tusentals när man älskar mig och håller mina bud. 7Du ska inte missbruka Herren din Guds namn, för Herren ska inte låta den bli ostraffad som missbrukar hans namn. 8Tänk på sabbatsdagen så att du helgar den. 9Sex dagar ska du arbeta och uträtta alla dina sysslor. 10Men den sjunde dagen är Herren din Guds sabbat. Då ska du inte utföra något arbete, inte heller din son eller dotter, din tjänare eller tjänarinna eller din boskap, eller främlingen som bor hos dig inom dina portar. 11För på sex dagar gjorde Herren himlen och jorden och havet och allt som är i dem, men på sjunde dagen vilade han. Därför har Herren välsignat sabbatsdagen och helgat den. 12Hedra din far och din mor, så att du får leva länge i det land som Herren din Gud ger dig. 13Du ska inte mörda. 14Du ska inte begå äktenskapsbrott. 15Du ska inte stjäla. 16Du ska inte bära falskt vittnesbörd mot din nästa. 17Du ska inte ha begär till din nästas hus. Du ska inte ha begär till din nästas hustru, inte heller till hans tjänare eller tjänarinna, hans oxe eller hans åsna eller något annat som tillhör din nästa. 18Allt folket var vittne till dundret och eldslågorna, basunljudet och röken från berget. Och när de såg det, bävade de och höll sig på avstånd. 19De sade till Mose: ”Tala du till oss, så ska vi höra. Men låt inte Gud tala till oss, för då kommer vi att dö.” 20Men Mose sade till folket: ”Var inte rädda! Gud har kommit för att sätta er på prov, och för att ni ska frukta honom så att ni inte syndar.” 21Folket stod på avstånd, medan Mose gick närmare töcknet där Gud var. 22Herren sade till Mose: ”Så ska du säga till Israels barn: Ni har själva sett att jag har talat till er från himlen. 23Ni ska inte göra er gudar att ha vid sidan av mig. Gudar av silver eller guld ska ni inte göra åt er. 24Ett altare av jord ska du göra åt mig, och på det ska du offra dina brännoffer och dina gemenskapsoffer, din småboskap och nötboskap. På varje plats där jag låter mitt namn bli ihågkommet ska jag komma till dig och välsigna dig. 25Men om du vill göra ett altare av stenar åt mig, ska du inte bygga det av huggen sten. För om du rör vid den med din mejsel vanhelgar du stenen. 26Du får inte heller stiga upp till mitt altare på trappor, så att din nakenhet blottas vid mitt altare.
Kapitel 21
1Detta är de lagar du ska lägga fram för dem: 2Om du köper en hebreisk slav ska han tjäna dig i sex år, men det sjunde året ska du ge honom fri utan lösen. 3Om han kom ensam, ska han friges ensam. Om han var gift, ska hans hustru friges tillsammans med honom. 4Om hans herre har gett honom en hustru och om hon har fött söner och döttrar åt honom, ska hustrun och hennes barn tillhöra hennes herre. Endast mannen ska ges fri. 5Men om slaven säger: ”Jag älskar min herre, min hustru och mina barn så mycket att jag inte vill bli fri”, 6då ska hans herre föra fram honom inför Gud, ställa honom vid dörren eller dörrposten och genomborra hans öra med en syl. Sedan ska han för alltid vara sin herres slav. 7Om någon säljer sin dotter till slavinna, ska hon inte ges fri som de andra slavarna. 8Om hennes herre tycker illa om henne sedan han utsett henne åt sig själv, ska han låta henne bli friköpt. Till ett främmande folk har han inte rätt att sälja henne, eftersom han handlat trolöst mot henne. 9Men om han utser henne åt sin son, ska han ge henne en dotters rätt. 10Om han tar sig en hustru till, får han inte inskränka på den förras mat, kläder eller äktenskapliga rätt. 11Om han inte låter henne få sin rätt i dessa tre avseenden, måste han frige henne utan ersättning och utan pengar. 12Den som slår någon så att han dör ska straffas med döden. 13Men om han inte avsåg att döda utan Gud lät det ske genom hans hand, ska jag anvisa dig en ort dit han kan fly. 14Men om någon blir så hatisk mot sin nästa att han dödar honom med list, ska du gripa honom även om han är vid mitt altare. Han måste dö. 15Den som slår sin far eller sin mor ska straffas med döden. 16Den som rövar bort en människa ska straffas med döden, vare sig han sedan säljer den han rövat bort eller denna blir funnen hos honom. 17Den som förbannar sin far eller mor ska straffas med döden. 18Om män grälar med varandra och den ene slår den andre med en sten eller med knuten hand, så att han visserligen inte dör men blir sängliggande, 19eller om han repar sig och kan gå ute med hjälp av sin stav, då ska den som slog honom vara fri från straff. Men han måste ersätta honom för den tid han varit sängliggande och sörja för att han verkligen blir botad. 20Om någon slår sin slav eller slavinna med en käpp så att den slagne dör för hans hand, ska han straffas för det. 21Men han ska inte straffas om den slagne lever en eller två dagar. Det är ju hans egna pengar. 22Om män kommer i gräl med varandra och någon av dem stöter till en havande kvinna så att hon föder fram sitt foster, men ingen annan olycka sker, då ska han böta vad kvinnans man ålägger honom och betala efter skiljedomares prövning. 23Men om det sker en olycka ska liv ges för liv, 24öga för öga, tand för tand, hand för hand, fot för fot, 25brännskada för brännskada, sår för sår och blåmärke för blåmärke. 26Om någon slår sin slav eller slavinna i ögat och fördärvar det, ska han släppa den skadade fri som ersättning för ögat. 27Och om någon slår ut en tand på sin slav eller slavinna, ska han släppa den skadade fri som ersättning för tanden. 28Om en oxe stångar någon till döds, man eller kvinna, ska oxen stenas, och köttet får inte ätas. Men oxens ägare ska vara fri från straff. 29Om oxen tidigare haft vanan att stångas och hans ägare har blivit varnad men ändå inte bevakat honom och oxen då dödar någon, man eller kvinna, ska oxen stenas och även hans ägare dödas. 30Men om ägaren skulle bli ålagd att betala lösepenning, ska han ge så mycket som han blir ålagd till lösen för sitt liv. 31Samma lag gäller om det är en son eller dotter som blivit stångad av oxen. 32Men om oxen stångar en slav eller slavinna, ska ägaren betala trettio siklar silver till den stångades herre och oxen ska stenas. 33Om någon öppnar en brunn eller gräver en ny brunn och inte täcker över den och sedan en oxe eller åsna faller ner i den, 34ska brunnens ägare ge ersättning i pengar till djurets ägare, men den döda kroppen ska vara hans. 35Om någon har en oxe som stångar en annan oxe så att den dör, ska de sälja den levande oxen och dela betalningen för den. Dessutom ska de dela den döda kroppen. 36Men om det var känt att oxen redan tidigare brukade stångas och hans ägare ändå inte tog vara på honom, ska han ersätta oxe med oxe, men den döda kroppen ska vara hans. 37Om någon stjäl en oxe eller ett får och slaktar eller säljer djuret, ska han ge fem oxar som ersättning för oxen och fyra får som ersättning för fåret.