Andra Moseboken 1–4

Kapitel 1

¹Detta är namnen på Israels söner. De kom till Egypten tillsammans med Jakob, var och en med sitt hus: ²Ruben, Simeon, Levi, Juda, ³Isaskar, Sebulon, Benjamin, ⁴Dan, Naftali, Gad och Asher. ⁵De som härstammade från Jakob var sammanlagt sjuttio personer. Josef var redan i Egypten. ⁶Sedan dog han och alla hans bröder, hela den generationen. ⁷Men Israels barn var fruktsamma och blev fler, de förökade sig och blev mycket talrika så att landet blev uppfyllt av dem. ⁸Och det kom en ny kung i Egypten, en som inte kände till Josef. ⁹Han sade till sitt folk: ”Se, Israels barns folk har blivit för stort och mäktigt för oss. ¹⁰Nu ska vi gå klokt till väga med dem. Annars kanske de förökar sig ännu mer, och om det blir krig kan de gå samman med våra fiender och föra krig mot oss och sedan ge sig av från landet.” ¹¹Därför satte man arbetsledare över dem och plågade dem med tvångsarbete. De byggde förrådsstäderna Pitom och Raamses åt farao. ¹²Men ju mer man plågade dem, desto mer förökade de sig och desto mer spred de ut sig, så att man kände fruktan för Israels barn. ¹³Egyptierna tvingade israeliterna att arbeta som slavar. ¹⁴De gjorde livet svårt för dem genom hårt arbete med murbruk och tegel och med allt arbete på fälten, med alla slags arbeten som de tvingade dem att utföra. ¹⁵Kungen av Egypten talade med dem som förlöste de hebreiska kvinnorna. En av dem hette Shifra och den andra Pua, ¹⁶och han sade: ”Se efter vad de hebreiska kvinnorna föder när ni förlöser dem: Om det är en son så döda honom, om det är en dotter så låt henne leva.” ¹⁷Men barnmorskorna fruktade Gud och gjorde inte som den egyptiske kungen hade befallt dem utan lät barnen leva. ¹⁸Då kallade kungen till sig barnmorskorna och sade till dem: ”Varför har ni gjort så här och låtit barnen leva?” ¹⁹Barnmorskorna svarade farao: ”Hebreiska kvinnor är inte som egyptiska. De är livskraftiga, de har fött innan barnmorskan kommer till dem.” ²⁰Och Gud lät det gå väl för barnmorskorna, och folket förökades och blev mycket talrikt. ²¹Eftersom barnmorskorna fruktade Gud gav han dem egna familjer. ²²Då befallde farao allt sitt folk: ”Alla nyfödda pojkar ska ni kasta i Nilen, men alla flickor ska ni låta leva.”

Kapitel 2

¹En man av Levi stam tog till hustru en levitisk kvinna. ²Hustrun blev havande och födde en son. Hon såg att det var ett vackert barn och höll honom gömd i tre månader. ³Men när hon inte kunde gömma honom längre, tog hon en korg av papyrus. Hon strök på beck och tjära, lade barnet i korgen och satte den i vassen vid Nilens strand. ⁴Hans syster ställde sig på avstånd för att se hur det skulle gå med honom. ⁵Då kom faraos dotter ner till floden för att bada, och hennes unga hovdamer gick längs floden. När hon fick se korgen i vassen skickade hon dit sin slavinna för att hämta den. ⁶Hon öppnade den och fick syn på barnet – det var en pojke, och han grät. Hon kände medlidande med honom och sade: ”Det är ett av de hebreiska barnen.” ⁷Men hans syster frågade faraos dotter: ”Ska jag gå och hämta en hebreisk amma som kan amma barnet åt dig?” ⁸Faraos dotter svarade henne: ”Ja, gör det.” Då gick flickan och hämtade pojkens mor. ⁹Och faraos dotter sade till henne: ”Ta med dig det här barnet och amma det åt mig, så ska jag ge dig lön för det.” Kvinnan tog då barnet och ammade det. ¹⁰När pojken hade vuxit upp förde hon honom till faraos dotter, och han blev hennes son. Hon gav honom namnet Mose, ”för jag drog upp honom ur vattnet”, sade hon. ¹¹En dag när Mose hade blivit vuxen, gick han ut till sina bröder och såg på deras slavarbete. Han fick se en egyptier som slog en hebreisk man, en av hans bröder. ¹²Då vände han sig åt alla håll, och när han såg att ingen annan var där slog han ihjäl egyptiern och gömde honom i sanden. ¹³Nästa dag gick han ut igen och fick då se två hebreiska män i slagsmål. Då sade han till den som var skyldig: ”Varför slår du din landsman?” ¹⁴Han svarade: ”Vem har satt dig till ledare och domare över oss? Tänker du döda mig som du dödade egyptiern?” Mose blev förskräckt och tänkte: ”Saken har alltså blivit känd!” ¹⁵Farao fick också höra om det och ville döda Mose. Men han flydde undan farao och bosatte sig i Midjans land. Där satte han sig vid en brunn. ¹⁶Prästen i Midjan hade sju döttrar. De kom och hämtade upp vatten och fyllde hoarna för att vattna sin fars får. ¹⁷Då kom herdarna och körde bort dem. Men Mose grep in och räddade dem och gav vatten åt deras får. ¹⁸När de kom hem till sin far Reguel, sade han: ”Varför kommer ni hem så tidigt i dag?” ¹⁹De svarade: ”En egyptisk man hjälpte oss mot herdarna. Han hämtade till och med upp vatten åt oss och vattnade fåren.” ²⁰Då sade han till sina döttrar: ”Var är han? Varför gick ni ifrån honom? Bjud in honom så att han får äta med oss.” ²¹Mose bestämde sig för att stanna hos mannen, som gav honom sin dotter Sippora till hustru. ²²Hon födde en son och Mose gav honom namnet Gershom, ”för”, sade han, ”jag har blivit en främling i ett främmande land.” ²³Det gick en lång tid, och under den tiden dog Egyptens kung. Men Israels barn suckade över sitt slaveri och ropade på hjälp, och deras rop över slaveriet steg upp till Gud. ²⁴Gud hörde deras klagan och kom ihåg sitt förbund med Abraham, Isak och Jakob. ²⁵Och Gud såg till Israels barn, och Gud kändes vid dem som sina.

Kapitel 3

¹Mose vallade fåren åt sin svärfar Jetro, prästen i Midjan. En gång drev han fåren till andra sidan öknen och kom till Guds berg Horeb. ²Där uppenbarade sig Herrens ängel för honom i en eldslåga som slog upp ur en buske. Han såg att busken brann av elden utan att busken brann upp. ³Då tänkte Mose: ”Jag måste gå dit och se den underbara synen, varför busken inte brinner upp.” ⁴När Herren såg att han kom för att se efter, ropade Gud till honom ur busken: ”Mose! Mose!” Han svarade: ”Här är jag.” ⁵Då sade Gud: ”Kom inte närmare! Ta av dig skorna, för platsen där du står är helig mark.” ⁶Och han sade: ”Jag är din fars Gud – Abrahams Gud, Isaks Gud och Jakobs Gud.” Då dolde Mose ansiktet, för han bävade för att se på Gud. ⁷Herren sade: ”Jag har sett hur mitt folk förtrycks i Egypten, och jag har hört hur de ropar över sina plågare. Jag känner deras lidande. ⁸Därför har jag kommit ner för att rädda dem från egyptierna och föra dem ut ur det landet upp till ett gott och rymligt land, ett land som flödar av mjölk och honung, en plats där det bor kananeer, hetiter, amoreer, perisseer, hiveer och jebusiter. ⁹Nu har ropet från Israels barn kommit upp till mig, och jag har sett hur egyptierna förtrycker dem. ¹⁰Så gå nu! Jag ska sända dig till farao, och du ska föra mitt folk, Israels barn, ut ur Egypten.” ¹¹Men Mose sade till Gud: ”Vem är jag, att jag skulle gå till farao och föra Israels barn ut ur Egypten?” ¹²Han svarade: ”Jag ska vara med dig. Och här är ditt tecken på att det är jag som har sänt dig: När du har fört folket ut ur Egypten, ska ni hålla gudstjänst på detta berg.” ¹³Då sade Mose till Gud: ”Om jag kommer till Israels barn och säger till dem: Era fäders Gud har sänt mig till er, och de frågar mig: Vad är hans namn? – vad ska jag då svara dem?” ¹⁴Gud sade till Mose: ”Jag är den Jag Är.” Och han fortsatte: ”Så ska du säga till Israels barn: Jag Är har sänt mig till er.” ¹⁵Och Gud sade sedan till Mose: ”Så ska du säga till Israels barn: Herren, era fäders Gud, Abrahams Gud, Isaks Gud och Jakobs Gud, har sänt mig till er. Det ska vara mitt namn för evigt och så ska man kalla mig från släkte till släkte. ¹⁶Gå nu och samla de äldste i Israel och säg till dem: Herren, era fäders Gud, Abrahams Gud, Isaks Gud och Jakobs Gud, har uppenbarat sig för mig och sagt: Jag har sett till er och vet vad de har gjort mot er i Egypten. ¹⁷Därför säger jag: Jag ska föra er ut ur lidandet i Egypten och upp till kananeernas, hetiternas, amoreernas, perisseernas, hiveernas och jebusiternas land, ett land som flödar av mjölk och honung. ¹⁸De kommer att lyssna till dina ord, och du och Israels äldste ska gå till Egyptens kung och säga till honom: Herren, hebreernas Gud, har visat sig för oss. Låt oss gå tre dagsresor in i öknen och offra åt Herren vår Gud. ¹⁹Men jag vet att Egyptens kung inte kommer att låta er gå om inte en stark hand tvingar honom. ²⁰Därför ska jag räcka ut min hand och slå Egypten med alla slags under som jag ska göra där. Sedan kommer han att släppa er. ²¹Och jag ska låta detta folk finna nåd för egyptiernas ögon så att ni inte behöver gå tomhänta när ni drar bort. ²²Nej, varje kvinna ska be sin grannfru och kvinnorna som bor i hennes hus om föremål av silver och guld och även kläder, som ni ska sätta på era söner och döttrar. Så ska ni ta byte från egyptierna.”

Kapitel 4

¹Mose svarade: ”Men om de inte tror mig och inte lyssnar på mina ord utan säger: Herren har inte uppenbarat sig för dig?” ²Då sade Herren till honom: ”Vad har du i handen?” ³Han svarade: ”En stav.” Han sade: ”Kasta den på marken!” När han kastade den på marken förvandlades den till en orm, och Mose flydde för den. ⁴Men Herren sade till Mose: ”Räck ut handen och ta den i stjärten.” Då räckte han ut handen och grep ormen, och den blev åter en stav i hans hand. ⁵Herren sade: ”Så ska de tro att Herren, deras fäders Gud, Abrahams Gud, Isaks Gud och Jakobs Gud, har uppenbarat sig för dig.” ⁶Herren sade sedan till honom: ”Stick in handen i din famn!” Han gjorde så, och när han drog ut den var handen vit som snö av spetälska. ⁷Sedan sade Gud: ”Stick tillbaka handen in i din famn!” Mose gjorde så, och när han drog ut den liknade den resten av hans kropp igen. ⁸Och Herren sade: ”Om de inte tror dig eller lyssnar till det första tecknet, så måste de tro på det andra tecknet. ⁹Men om de inte ens tror på dessa två tecken eller lyssnar till dina ord, ta då lite av Nilens vatten och häll ut det på torra marken. Då ska vattnet som du tog ur floden förvandlas till blod på torra marken.” ¹⁰Då sade Mose till Herren : ”Men Herre, jag är ingen ordets man, varken förr eller nu när du talat till din tjänare. Jag är trög i talet och har en trög tunga.” ¹¹Herren sade till honom: ”Vem har gett människan munnen? Vem gör henne stum eller döv, seende eller blind? Är det inte jag, Herren? ¹²Gå nu, jag ska vara med din mun och lära dig vad du ska säga.” ¹³Men Mose sade: ”Herre, jag ber dig: Sänd ditt budskap med vilken annan du vill.” ¹⁴Då upptändes Herrens vrede mot Mose och han sade: ”Har du inte din bror Aron, leviten? Jag vet att han kan tala. Och se, han är på väg ut för att möta dig, och när han får se dig ska han bli glad i sitt hjärta. ¹⁵Du ska tala till honom och lägga orden i hans mun. Och jag ska vara med din mun och hans mun, och jag ska lära er vad ni ska göra. ¹⁶Han ska tala i ditt ställe till folket. Han ska vara som din mun, och du ska vara som hans Gud. ¹⁷Och du ska ta den här staven i handen. Med den ska du göra dina tecken.” ¹⁸Mose återvände till sin svärfar Jetro och sade till honom: ”Låt mig vända tillbaka till mina bröder i Egypten för att se om de lever än.” Jetro sade till Mose: ”Gå i frid!” ¹⁹Och när Mose var i Midjan sade Herren till honom: ”Bege dig tillbaka till Egypten, för alla som ville ta ditt liv är döda.” ²⁰Då tog Mose sin hustru och sina söner och satte dem på sin åsna och återvände till Egyptens land. Och Mose tog Guds stav i handen. ²¹Herren sade till Mose: ”När du kommer tillbaka till Egypten, se då till att du gör alla de under som jag gett dig makt att utföra inför farao. Men jag ska göra hans hjärta hårt så att han inte släpper folket. ²²Du ska säga till farao: Så säger Herren : Israel är min förstfödde son, ²³och jag har sagt till dig: Släpp min son, så att han kan hålla gudstjänst åt mig. Men du vägrade att släppa honom, och därför ska jag döda din förstfödde son.” ²⁴Under resan hände det vid en viloplats att Herren kom emot Mose och ville döda honom. ²⁵Då tog Sippora en vass flintsten och skar bort sin sons förhud, och hon rörde vid Moses fötter med den och sade: ”Du är en blodsbrudgum för mig.” ²⁶Och Herren lät honom vara. Det var med tanke på omskärelsen som hon sade ”blodsbrudgum”. ²⁷Och Herren sade till Aron: ”Gå och möt Mose ute i öknen!” Han gav sig i väg och mötte Mose vid Guds berg, och han kysste honom. ²⁸Och Mose berättade för Aron allt som Herren hade sagt när han sände honom och om alla tecken han befallt honom att göra. ²⁹Sedan gick Mose och Aron och kallade samman alla de äldste bland Israels barn. ³⁰Och Aron talade om allt som Herren hade sagt till Mose, och han gjorde tecknen inför folkets ögon. ³¹Då trodde folket, och när de hörde att Herren hade tagit sig an Israels barn och sett deras lidande, böjde de sig ner och tillbad.

Visa nästa kapitel