Andra Moseboken 1–8

Kapitel 1

¹Detta är namnen på Israels söner. De kom till Egypten tillsammans med Jakob, var och en med sitt hus: ²Ruben, Simeon, Levi, Juda, ³Isaskar, Sebulon, Benjamin, ⁴Dan, Naftali, Gad och Asher. ⁵De som härstammade från Jakob var sammanlagt sjuttio personer. Josef var redan i Egypten. ⁶Sedan dog han och alla hans bröder, hela den generationen. ⁷Men Israels barn var fruktsamma och blev fler, de förökade sig och blev mycket talrika så att landet blev uppfyllt av dem. ⁸Och det kom en ny kung i Egypten, en som inte kände till Josef. ⁹Han sade till sitt folk: ”Se, Israels barns folk har blivit för stort och mäktigt för oss. ¹⁰Nu ska vi gå klokt till väga med dem. Annars kanske de förökar sig ännu mer, och om det blir krig kan de gå samman med våra fiender och föra krig mot oss och sedan ge sig av från landet.” ¹¹Därför satte man arbetsledare över dem och plågade dem med tvångsarbete. De byggde förrådsstäderna Pitom och Raamses åt farao. ¹²Men ju mer man plågade dem, desto mer förökade de sig och desto mer spred de ut sig, så att man kände fruktan för Israels barn. ¹³Egyptierna tvingade israeliterna att arbeta som slavar. ¹⁴De gjorde livet svårt för dem genom hårt arbete med murbruk och tegel och med allt arbete på fälten, med alla slags arbeten som de tvingade dem att utföra. ¹⁵Kungen av Egypten talade med dem som förlöste de hebreiska kvinnorna. En av dem hette Shifra och den andra Pua, ¹⁶och han sade: ”Se efter vad de hebreiska kvinnorna föder när ni förlöser dem: Om det är en son så döda honom, om det är en dotter så låt henne leva.” ¹⁷Men barnmorskorna fruktade Gud och gjorde inte som den egyptiske kungen hade befallt dem utan lät barnen leva. ¹⁸Då kallade kungen till sig barnmorskorna och sade till dem: ”Varför har ni gjort så här och låtit barnen leva?” ¹⁹Barnmorskorna svarade farao: ”Hebreiska kvinnor är inte som egyptiska. De är livskraftiga, de har fött innan barnmorskan kommer till dem.” ²⁰Och Gud lät det gå väl för barnmorskorna, och folket förökades och blev mycket talrikt. ²¹Eftersom barnmorskorna fruktade Gud gav han dem egna familjer. ²²Då befallde farao allt sitt folk: ”Alla nyfödda pojkar ska ni kasta i Nilen, men alla flickor ska ni låta leva.”

Kapitel 2

¹En man av Levi stam tog till hustru en levitisk kvinna. ²Hustrun blev havande och födde en son. Hon såg att det var ett vackert barn och höll honom gömd i tre månader. ³Men när hon inte kunde gömma honom längre, tog hon en korg av papyrus. Hon strök på beck och tjära, lade barnet i korgen och satte den i vassen vid Nilens strand. ⁴Hans syster ställde sig på avstånd för att se hur det skulle gå med honom. ⁵Då kom faraos dotter ner till floden för att bada, och hennes unga hovdamer gick längs floden. När hon fick se korgen i vassen skickade hon dit sin slavinna för att hämta den. ⁶Hon öppnade den och fick syn på barnet – det var en pojke, och han grät. Hon kände medlidande med honom och sade: ”Det är ett av de hebreiska barnen.” ⁷Men hans syster frågade faraos dotter: ”Ska jag gå och hämta en hebreisk amma som kan amma barnet åt dig?” ⁸Faraos dotter svarade henne: ”Ja, gör det.” Då gick flickan och hämtade pojkens mor. ⁹Och faraos dotter sade till henne: ”Ta med dig det här barnet och amma det åt mig, så ska jag ge dig lön för det.” Kvinnan tog då barnet och ammade det. ¹⁰När pojken hade vuxit upp förde hon honom till faraos dotter, och han blev hennes son. Hon gav honom namnet Mose, ”för jag drog upp honom ur vattnet”, sade hon. ¹¹En dag när Mose hade blivit vuxen, gick han ut till sina bröder och såg på deras slavarbete. Han fick se en egyptier som slog en hebreisk man, en av hans bröder. ¹²Då vände han sig åt alla håll, och när han såg att ingen annan var där slog han ihjäl egyptiern och gömde honom i sanden. ¹³Nästa dag gick han ut igen och fick då se två hebreiska män i slagsmål. Då sade han till den som var skyldig: ”Varför slår du din landsman?” ¹⁴Han svarade: ”Vem har satt dig till ledare och domare över oss? Tänker du döda mig som du dödade egyptiern?” Mose blev förskräckt och tänkte: ”Saken har alltså blivit känd!” ¹⁵Farao fick också höra om det och ville döda Mose. Men han flydde undan farao och bosatte sig i Midjans land. Där satte han sig vid en brunn. ¹⁶Prästen i Midjan hade sju döttrar. De kom och hämtade upp vatten och fyllde hoarna för att vattna sin fars får. ¹⁷Då kom herdarna och körde bort dem. Men Mose grep in och räddade dem och gav vatten åt deras får. ¹⁸När de kom hem till sin far Reguel, sade han: ”Varför kommer ni hem så tidigt i dag?” ¹⁹De svarade: ”En egyptisk man hjälpte oss mot herdarna. Han hämtade till och med upp vatten åt oss och vattnade fåren.” ²⁰Då sade han till sina döttrar: ”Var är han? Varför gick ni ifrån honom? Bjud in honom så att han får äta med oss.” ²¹Mose bestämde sig för att stanna hos mannen, som gav honom sin dotter Sippora till hustru. ²²Hon födde en son och Mose gav honom namnet Gershom, ”för”, sade han, ”jag har blivit en främling i ett främmande land.” ²³Det gick en lång tid, och under den tiden dog Egyptens kung. Men Israels barn suckade över sitt slaveri och ropade på hjälp, och deras rop över slaveriet steg upp till Gud. ²⁴Gud hörde deras klagan och kom ihåg sitt förbund med Abraham, Isak och Jakob. ²⁵Och Gud såg till Israels barn, och Gud kändes vid dem som sina.

Kapitel 3

¹Mose vallade fåren åt sin svärfar Jetro, prästen i Midjan. En gång drev han fåren till andra sidan öknen och kom till Guds berg Horeb. ²Där uppenbarade sig Herrens ängel för honom i en eldslåga som slog upp ur en buske. Han såg att busken brann av elden utan att busken brann upp. ³Då tänkte Mose: ”Jag måste gå dit och se den underbara synen, varför busken inte brinner upp.” ⁴När Herren såg att han kom för att se efter, ropade Gud till honom ur busken: ”Mose! Mose!” Han svarade: ”Här är jag.” ⁵Då sade Gud: ”Kom inte närmare! Ta av dig skorna, för platsen där du står är helig mark.” ⁶Och han sade: ”Jag är din fars Gud – Abrahams Gud, Isaks Gud och Jakobs Gud.” Då dolde Mose ansiktet, för han bävade för att se på Gud. ⁷Herren sade: ”Jag har sett hur mitt folk förtrycks i Egypten, och jag har hört hur de ropar över sina plågare. Jag känner deras lidande. ⁸Därför har jag kommit ner för att rädda dem från egyptierna och föra dem ut ur det landet upp till ett gott och rymligt land, ett land som flödar av mjölk och honung, en plats där det bor kananeer, hetiter, amoreer, perisseer, hiveer och jebusiter. ⁹Nu har ropet från Israels barn kommit upp till mig, och jag har sett hur egyptierna förtrycker dem. ¹⁰Så gå nu! Jag ska sända dig till farao, och du ska föra mitt folk, Israels barn, ut ur Egypten.” ¹¹Men Mose sade till Gud: ”Vem är jag, att jag skulle gå till farao och föra Israels barn ut ur Egypten?” ¹²Han svarade: ”Jag ska vara med dig. Och här är ditt tecken på att det är jag som har sänt dig: När du har fört folket ut ur Egypten, ska ni hålla gudstjänst på detta berg.” ¹³Då sade Mose till Gud: ”Om jag kommer till Israels barn och säger till dem: Era fäders Gud har sänt mig till er, och de frågar mig: Vad är hans namn? – vad ska jag då svara dem?” ¹⁴Gud sade till Mose: ”Jag är den Jag Är.” Och han fortsatte: ”Så ska du säga till Israels barn: Jag Är har sänt mig till er.” ¹⁵Och Gud sade sedan till Mose: ”Så ska du säga till Israels barn: Herren, era fäders Gud, Abrahams Gud, Isaks Gud och Jakobs Gud, har sänt mig till er. Det ska vara mitt namn för evigt och så ska man kalla mig från släkte till släkte. ¹⁶Gå nu och samla de äldste i Israel och säg till dem: Herren, era fäders Gud, Abrahams Gud, Isaks Gud och Jakobs Gud, har uppenbarat sig för mig och sagt: Jag har sett till er och vet vad de har gjort mot er i Egypten. ¹⁷Därför säger jag: Jag ska föra er ut ur lidandet i Egypten och upp till kananeernas, hetiternas, amoreernas, perisseernas, hiveernas och jebusiternas land, ett land som flödar av mjölk och honung. ¹⁸De kommer att lyssna till dina ord, och du och Israels äldste ska gå till Egyptens kung och säga till honom: Herren, hebreernas Gud, har visat sig för oss. Låt oss gå tre dagsresor in i öknen och offra åt Herren vår Gud. ¹⁹Men jag vet att Egyptens kung inte kommer att låta er gå om inte en stark hand tvingar honom. ²⁰Därför ska jag räcka ut min hand och slå Egypten med alla slags under som jag ska göra där. Sedan kommer han att släppa er. ²¹Och jag ska låta detta folk finna nåd för egyptiernas ögon så att ni inte behöver gå tomhänta när ni drar bort. ²²Nej, varje kvinna ska be sin grannfru och kvinnorna som bor i hennes hus om föremål av silver och guld och även kläder, som ni ska sätta på era söner och döttrar. Så ska ni ta byte från egyptierna.”

Kapitel 4

¹Mose svarade: ”Men om de inte tror mig och inte lyssnar på mina ord utan säger: Herren har inte uppenbarat sig för dig?” ²Då sade Herren till honom: ”Vad har du i handen?” ³Han svarade: ”En stav.” Han sade: ”Kasta den på marken!” När han kastade den på marken förvandlades den till en orm, och Mose flydde för den. ⁴Men Herren sade till Mose: ”Räck ut handen och ta den i stjärten.” Då räckte han ut handen och grep ormen, och den blev åter en stav i hans hand. ⁵Herren sade: ”Så ska de tro att Herren, deras fäders Gud, Abrahams Gud, Isaks Gud och Jakobs Gud, har uppenbarat sig för dig.” ⁶Herren sade sedan till honom: ”Stick in handen i din famn!” Han gjorde så, och när han drog ut den var handen vit som snö av spetälska. ⁷Sedan sade Gud: ”Stick tillbaka handen in i din famn!” Mose gjorde så, och när han drog ut den liknade den resten av hans kropp igen. ⁸Och Herren sade: ”Om de inte tror dig eller lyssnar till det första tecknet, så måste de tro på det andra tecknet. ⁹Men om de inte ens tror på dessa två tecken eller lyssnar till dina ord, ta då lite av Nilens vatten och häll ut det på torra marken. Då ska vattnet som du tog ur floden förvandlas till blod på torra marken.” ¹⁰Då sade Mose till Herren : ”Men Herre, jag är ingen ordets man, varken förr eller nu när du talat till din tjänare. Jag är trög i talet och har en trög tunga.” ¹¹Herren sade till honom: ”Vem har gett människan munnen? Vem gör henne stum eller döv, seende eller blind? Är det inte jag, Herren? ¹²Gå nu, jag ska vara med din mun och lära dig vad du ska säga.” ¹³Men Mose sade: ”Herre, jag ber dig: Sänd ditt budskap med vilken annan du vill.” ¹⁴Då upptändes Herrens vrede mot Mose och han sade: ”Har du inte din bror Aron, leviten? Jag vet att han kan tala. Och se, han är på väg ut för att möta dig, och när han får se dig ska han bli glad i sitt hjärta. ¹⁵Du ska tala till honom och lägga orden i hans mun. Och jag ska vara med din mun och hans mun, och jag ska lära er vad ni ska göra. ¹⁶Han ska tala i ditt ställe till folket. Han ska vara som din mun, och du ska vara som hans Gud. ¹⁷Och du ska ta den här staven i handen. Med den ska du göra dina tecken.” ¹⁸Mose återvände till sin svärfar Jetro och sade till honom: ”Låt mig vända tillbaka till mina bröder i Egypten för att se om de lever än.” Jetro sade till Mose: ”Gå i frid!” ¹⁹Och när Mose var i Midjan sade Herren till honom: ”Bege dig tillbaka till Egypten, för alla som ville ta ditt liv är döda.” ²⁰Då tog Mose sin hustru och sina söner och satte dem på sin åsna och återvände till Egyptens land. Och Mose tog Guds stav i handen. ²¹Herren sade till Mose: ”När du kommer tillbaka till Egypten, se då till att du gör alla de under som jag gett dig makt att utföra inför farao. Men jag ska göra hans hjärta hårt så att han inte släpper folket. ²²Du ska säga till farao: Så säger Herren : Israel är min förstfödde son, ²³och jag har sagt till dig: Släpp min son, så att han kan hålla gudstjänst åt mig. Men du vägrade att släppa honom, och därför ska jag döda din förstfödde son.” ²⁴Under resan hände det vid en viloplats att Herren kom emot Mose och ville döda honom. ²⁵Då tog Sippora en vass flintsten och skar bort sin sons förhud, och hon rörde vid Moses fötter med den och sade: ”Du är en blodsbrudgum för mig.” ²⁶Och Herren lät honom vara. Det var med tanke på omskärelsen som hon sade ”blodsbrudgum”. ²⁷Och Herren sade till Aron: ”Gå och möt Mose ute i öknen!” Han gav sig i väg och mötte Mose vid Guds berg, och han kysste honom. ²⁸Och Mose berättade för Aron allt som Herren hade sagt när han sände honom och om alla tecken han befallt honom att göra. ²⁹Sedan gick Mose och Aron och kallade samman alla de äldste bland Israels barn. ³⁰Och Aron talade om allt som Herren hade sagt till Mose, och han gjorde tecknen inför folkets ögon. ³¹Då trodde folket, och när de hörde att Herren hade tagit sig an Israels barn och sett deras lidande, böjde de sig ner och tillbad.

Kapitel 5

¹Därefter gick Mose och Aron till farao och sade: ”Så säger Herren, Israels Gud: Släpp mitt folk, så att de kan hålla högtid åt mig i öknen!” ²Men farao svarade: ”Vem är Herren? Skulle jag lyssna på honom och släppa Israel? Jag känner inte Herren, och jag tänker inte släppa Israel.” ³Då sade de: ”Hebreernas Gud har uppenbarat sig för oss. Låt oss få gå tre dagsresor in i öknen och offra åt Herren vår Gud, så att han inte kommer över oss med pest eller svärd.” ⁴Men kungen av Egypten sade till dem: ”Mose och Aron, varför lockar ni bort folket från deras arbete? Gå till era dagsverken!” ⁵Och farao fortsatte: ”Folket är redan nu många i landet. Ändå vill ni att de ska sluta med sina dagsverken!” ⁶Samma dag befallde farao slavdrivarna och folkets förmän: ⁷”Ni ska inte ge dem halm till teglet som förut. Låt dem gå och skaffa halm själva. ⁸Men samma mängd tegel som de gjort förut ska ni kräva av dem, utan något avdrag. De är lata, därför ropar de: Låt oss gå och offra åt vår Gud! ⁹Man måste lägga hårt arbete på dessa människor, så att de har något att göra och inte lyssnar på lögner.” ¹⁰Då gick slavdrivarna och förmännen ut och sade till folket: ”Så säger farao: Jag ger er inte längre halm. ¹¹Gå själva och skaffa halm där ni hittar det. Men det blir inget avdrag i ert arbete.” ¹²Då spred sig folket över hela Egyptens land och samlade strå för att använda som halm. ¹³Slavdrivarna drev på dem och sade: ”Gör färdigt ert arbete, full kvot för varje dag, precis som när ni fick halm!” ¹⁴Och israeliternas förmän, de som faraos slavdrivare hade satt över dem, fick hugg och slag och man sade till dem: ”Varför har ni inte tillverkat full mängd tegel som förut, varken i går eller i dag?” ¹⁵Då kom israeliternas förmän och ropade till farao: ”Varför gör du så mot dina tjänare? ¹⁶Ingen halm får dina tjänare, och ändå säger de åt oss att skaffa fram tegel. Se, dina tjänare får hugg och slag trots att skulden ligger hos ditt eget folk.” ¹⁷Men han svarade: ”Lata är ni, lata! Det är därför ni säger: Låt oss gå och offra åt Herren! ¹⁸Nej, gå nu och arbeta! Någon halm ska ni inte få, men full mängd tegel ska ni ändå lämna.” ¹⁹Israeliternas förmän insåg att de var illa ute, eftersom man hade sagt att de inte skulle få något avdrag i den dagliga tegelkvoten. ²⁰När de kom ut från farao träffade de Mose och Aron som stod där för att möta dem, ²¹och de sade till dem: ”Må Herren se vad ni har gjort och döma er! Ni har fått farao och hans tjänare att avsky oss och satt svärd i deras hand så att de kan döda oss.” ²²Då vände Mose sig på nytt till Herren och sade: ”Herre, varför har du handlat så illa mot detta folk? Varför sände du mig? ²³Ända sedan jag gick till farao för att tala i ditt namn har han gjort dem illa, och du har inte gjort någonting för att rädda ditt folk.”

Kapitel 6

¹Men Herren sade till Mose: ”Nu ska du få se vad jag ska göra med farao. Min starka hand ska få honom att släppa dem, och min starka hand ska få honom att driva ut dem ur sitt land.” ²Och Gud sade till Mose: ”Jag är Herren. ³För Abraham, Isak och Jakob visade jag mig som Gud den Allsmäktige, men under mitt namn Herren gjorde jag mig inte känd för dem. ⁴Jag upprättade också mitt förbund med dem och lovade att ge dem Kanaans land, det land där de bodde som främlingar. ⁵Och jag har nu hört Israels barn sucka över att egyptierna håller dem som slavar, och jag har kommit ihåg mitt förbund. ⁶Säg därför till Israels barn: Jag är Herren. Jag ska föra er ut från Egyptens tvångsarbete och rädda er från deras slaveri, och jag ska återlösa er med utsträckt arm och stora straffdomar. ⁷Och jag ska ta er till mitt folk och vara er Gud. Ni ska inse att jag är Herren er Gud, som för er ut från slavarbetet hos egyptierna. ⁸Och jag ska föra er till det land som jag med upplyft hand lovade ge till Abraham, Isak och Jakob. Jag ska ge er det som arvedel. Jag är Herren.” ⁹Allt detta talade Mose till Israels barn, men de lyssnade inte på honom på grund av sin otålighet och det hårda arbetet. ¹⁰Därefter sade Herren till Mose: ¹¹”Gå och säg till farao, kungen av Egypten, att han släpper Israels barn från sitt land.” ¹²Men Mose talade inför Herren och sade: ”Israels barn lyssnar ju inte på mig. Hur skulle då farao vilja lyssna på mig, jag som har oomskurna läppar?” ¹³Men Herren talade till Mose och Aron och befallde dem att säga till Israels barn och till farao, kungen av Egypten, att Israels barn skulle föras ut ur Egyptens land. ¹⁴Detta var huvudmännen för deras familjer: Söner till Ruben, Israels förstfödde, var Henok och Pallu, Hesron och Karmi. Dessa var Rubens släkter. ¹⁵Simeons söner var Jemuel, Jamin, Ohad, Jakin, Sohar och Saul, den kananeiska kvinnans son. Dessa var Simeons släkter. ¹⁶Och detta är namnen på Levis söner enligt deras födelseordning: Gershon, Kehat och Merari. Levi blev 137 år. ¹⁷Gershons söner var Libni och Shimei efter deras släkter. ¹⁸Kehats söner var Amram, Jishar, Hebron och Ussiel. Kehat blev 133 år. ¹⁹Meraris söner var Mahli och Mushi. Dessa var leviternas släkter enligt deras födelseordning. ²⁰Amram tog sin fars syster Jokebed till hustru, och hon födde Aron och Mose. Amram blev 137 år. ²¹Jishars söner var Kora, Nefeg och Sikri. ²²Ussiels söner var Mishael, Elsafan och Sitri. ²³Aron tog till hustru Amminadabs dotter Elisheba, syster till Nahshon, och hon födde Nadab och Abihu, Eleasar och Itamar. ²⁴Koras söner var Assir, Elkana och Abiasaf. Dessa var koraiternas släkter. ²⁵Eleasar, Arons son, tog en av Putiels döttrar till hustru, och hon födde Pinehas. Dessa var huvudmännen för leviternas familjer efter deras släkter. ²⁶Det var till denne Aron och denne Mose som Herren hade sagt: ”För ut Israels barn ur Egyptens land efter deras häravdelningar.” ²⁷Och det var de som talade med farao, kungen av Egypten, om att föra Israels barn ut ur Egypten. ²⁸Och Herren talade till Mose i Egyptens land. ²⁹Herren sade till honom: ”Jag är Herren. Säg till farao, kungen av Egypten, allt som jag säger till dig.” ³⁰Men Mose sade inför Herren : ”Se, jag har oomskurna läppar. Hur skulle farao vilja lyssna på mig?”

Kapitel 7

¹Men Herren sade till Mose: ”Se, jag sätter dig att vara som Gud för farao, och din bror Aron ska vara din profet. ²Du ska tala allt jag befaller dig. Sedan ska din bror Aron tala med farao om att släppa Israels barn ut ur sitt land. ³Men jag ska förhärda faraos hjärta och göra många tecken och under i Egyptens land. ⁴Farao kommer inte att lyssna på er, men jag ska lägga min hand på Egypten och föra mina härskaror, mitt folk, Israels barn, ut ur Egypten genom stora straffdomar. ⁵Och egyptierna ska inse att jag är Herren, när jag räcker ut min hand över Egypten och för Israels barn ut därifrån.” ⁶Mose och Aron gjorde så, de gjorde som Herren hade befallt dem. ⁷Mose var åttio år och Aron åttiotre när de talade med farao. ⁸Herren sade till Mose och Aron: ⁹”När farao säger till er: Låt oss se något under! då ska du säga till Aron: Ta din stav och kasta den framför farao så ska den bli en stor orm.” ¹⁰Mose och Aron gick till farao och gjorde som Herren hade befallt. Aron kastade sin stav framför farao och hans tjänare, och den blev en stor orm. ¹¹Då kallade farao till sig sina vise män och trollkarlar, och även dessa, de egyptiska spåmännen, gjorde samma tecken genom sina magiska konster. ¹²Var och en kastade sin stav, och stavarna blev stora ormar. Men Arons stav slukade deras stavar. ¹³Ändå förblev faraos hjärta hårt och han lyssnade inte på dem, precis som Herren hade sagt. ¹⁴Därefter sade Herren till Mose: ”Faraos hjärta är hårt, han vägrar att släppa folket. ¹⁵Men gå till honom på morgonen då han går ut till vattnet. Ställ dig i hans väg på stranden av Nilen och ta i din hand staven som förvandlades till en orm. ¹⁶Säg till honom: Herren, hebreernas Gud, har sänt mig till dig för att säga: Släpp mitt folk, så att de kan hålla gudstjänst åt mig i öknen. Men se, hittills har du inte velat lyssna. ¹⁷Därför säger Herren så: Genom detta ska du förstå att jag är Herren. Se, med staven som jag håller i handen ska jag slå Nilens vatten så att det förvandlas till blod. ¹⁸Fiskarna i floden ska dö, och Nilen ska stinka så att egyptierna inte kan dricka vattnet i floden.” ¹⁹Och Herren sade till Mose: ”Säg till Aron: Ta din stav och räck ut handen över Egyptens vatten, över dess strömmar, kanaler och sjöar och alla andra vattensamlingar, så ska de bli blod. Över hela Egyptens land ska det vara blod, både i träkärl och stenkärl.” ²⁰Mose och Aron gjorde som Herren hade befallt. Han lyfte upp staven och slog vattnet i Nilen inför faraos och hans tjänares ögon. Då förvandlades allt vatten i floden till blod. ²¹Fiskarna i Nilen dog och floden stank så att egyptierna inte kunde dricka vattnet från floden. Det var blod i hela Egyptens land. ²²Men de egyptiska spåmännen gjorde samma tecken genom sina magiska konster. Och faraos hjärta förblev hårt så att han inte lyssnade på dem, precis som Herren hade sagt. ²³Farao gick därifrån hem till sitt palats och brydde sig inte om det heller. ²⁴Och i hela Egypten grävde man efter dricksvatten kring Nilen, eftersom vattnet i floden inte var drickbart. ²⁵Sedan gick det sju dagar efter att Herren hade slagit Nilen. ²⁶Därefter sade Herren till Mose: ”Gå till farao och säg till honom: Så säger Herren : Släpp mitt folk, så att de kan hålla gudstjänst åt mig! ²⁷Men om du vägrar att släppa dem, ska jag plåga hela ditt land med grodor. ²⁸Nilen ska vimla av grodor. De ska stiga upp och komma in i ditt hus, in i ditt sovrum och upp i din säng, in i dina tjänares hus och bland ditt folk och i dina bakugnar och baktråg. ²⁹Ja, på dig själv och ditt folk och alla dina tjänare ska grodorna hoppa upp.”

Kapitel 8

¹Herren sade också till Mose: ”Säg till Aron: Räck ut handen med din stav över strömmarna, kanalerna och sjöarna och låt grodor stiga upp över Egyptens land.” ²Då räckte Aron ut handen över Egyptens vatten, och det kom upp grodor som täckte landet. ³Men spåmännen gjorde samma tecken genom sina magiska konster och lät grodor stiga upp över Egyptens land. ⁴Då kallade farao till sig Mose och Aron och sade: ”Be till Herren att han tar bort grodorna från mig och mitt folk. Då ska jag släppa folket, så att de kan offra till Herren.” ⁵Mose sade till farao: ”Du ska få äran att bestämma när jag ska be för dig och dina tjänare och ditt folk, så att grodorna försvinner från dig och dina hus och bara finns kvar i Nilen.” ⁶Han svarade: ”I morgon.” Då sade Mose: ”Det ska bli som du har sagt, så att du förstår att ingen är som Herren vår Gud. ⁷Grodorna ska försvinna från dig och dina hus, från dina tjänare och ditt folk och bara finnas kvar i Nilen.” ⁸Därefter gick Mose och Aron ut från farao. Och Mose ropade till Herren om hjälp mot grodorna som han låtit komma över farao. ⁹Herren gjorde så som Mose hade begärt. Grodorna dog och försvann från husen, gårdarna och fälten. ¹⁰Man samlade ihop dem i hög på hög, och landet fylldes av stank. ¹¹Men när farao såg att han fått lindring, förhärdade han sitt hjärta och lyssnade inte på dem, precis som Herren hade sagt. ¹²Sedan sade Herren till Mose: ”Säg till Aron: Räck ut din stav och slå stoftet på marken. Över hela Egyptens land ska då stoftet förvandlas till mygg.” ¹³De gjorde så. Aron räckte ut sin hand med staven och slog i stoftet på marken, och det kom mygg på människor och boskap. Av allt stoft på marken blev det mygg i hela Egypten. ¹⁴Spåmännen tänkte då göra samma tecken genom sina magiska konster. De försökte få fram mygg, men de kunde inte. Och myggen kom på människor och boskap. ¹⁵Då sade spåmännen till farao: ”Det är Guds finger!” Men faraos hjärta förblev hårt och han lyssnade inte på dem, precis som Herren hade sagt. ¹⁶Herren sade till Mose: ”Träd fram inför farao tidigt på morgonen när han går ut till vattnet och säg till honom: Så säger Herren : Släpp mitt folk, så att de kan hålla gudstjänst åt mig! ¹⁷Om du inte släpper mitt folk ska jag sända flugsvärmar över dig och dina tjänare, ditt folk och dina hus. Egyptiernas hus ska fylls av flugsvärmar, och även marken som de står på. ¹⁸Men den dagen ska jag göra ett undantag för landet Goshen där mitt folk bor. Det ska inte finnas några flugsvärmar där, för att du ska inse att jag, Herren, är här i landet. ¹⁹Jag ska göra skillnad mellan mitt folk och ditt. I morgon ska detta tecken inträffa.” ²⁰Och Herren gjorde så. Stora flugsvärmar kom in i faraos och hans tjänares hus, och överallt i Egypten härjades landet av flugsvärmarna. ²¹Då kallade farao till sig Mose och Aron och sade: ”Gå och offra åt er Gud här i landet!” ²²Men Mose svarade: ”Det skulle inte vara rätt att göra så, för vi offrar sådant åt Herren vår Gud som är avskyvärt för egyptierna. Om vi skulle offra sådant som egyptierna avskyr inför deras ögon skulle de säkert stena oss. ²³Vi vill gå tre dagsresor ut i öknen och offra åt Herren vår Gud, så som han befaller oss.” ²⁴Då sade farao: ”Jag släpper er så att ni kan offra åt Herren er Gud i öknen. Gå bara inte för långt bort. Be för mig!” ²⁵Mose svarade: ”Ja, när jag kommer ut från dig ska jag be till Herren, att flugsvärmarna i morgon viker bort från farao, hans tjänare och hans folk. Men farao bör inte bedra oss igen och vägra släppa folket så att de kan offra åt Herren.” ²⁶Mose gick ut från farao och bad till Herren, ²⁷och Herren gjorde som Mose hade begärt. Han tog bort flugsvärmarna från farao, hans tjänare och hans folk, så att inte en enda fluga fanns kvar. ²⁸Men farao förhärdade sitt hjärta den gången också och släppte inte folket.

Visa nästa kapitel