Andra Samuelsboken 1–2
Kapitel 1
1Efter Sauls död, när David hade kommit tillbaka efter segern över Amalek, var han två dagar i Siklag. 2Och se, på tredje dagen kom en man från Sauls här, med kläderna sönderrivna och med jord på huvudet. När han kom in till David, föll han ner till marken och bugade sig. 3David frågade honom: ”Varifrån kommer du?” Han svarade: ”Jag har flytt från Israels här.” 4David sade till honom: ”Hur har det gått? Berätta för mig.” Han sade: ”Folket har flytt från striden och många har fallit och dött. Saul och hans son Jonatan är också döda.” 5David frågade den unge mannen som berättade det för honom: ”Hur vet du att Saul och hans son Jonatan är döda?” 6Den unge mannen som berättade det för honom svarade: ”Jag råkade vara där på berget Gilboa, och där stödde sig Saul mot sitt spjut medan vagnar och ryttare ansatte honom. 7När han vände sig om och fick se mig ropade han på mig, och jag svarade: Här är jag. 8Han frågade mig vem jag var, och jag svarade honom att jag var amalekit. 9Då sade han till mig: Ställ dig över mig och ge mig dödsstöten. Dödsångesten griper mig, för livet är fortfarande kvar i mig. 10Då gick jag fram till honom och dödade honom, för jag visste att han inte skulle överleva sitt fall. Och jag tog kronan som satt på hans huvud och ett armband som han hade på armen och tog med dem hit till min herre.” 11Då grep David tag i sina kläder och rev sönder dem. Detsamma gjorde alla som var hos honom. 12De höll dödsklagan och grät och fastade ända till kvällen för Saul och hans son Jonatan, och för Herrens folk och för Israels hus, därför att de hade fallit för svärd. 13David frågade den unge mannen som hade berättat det för honom: ”Varifrån är du?” Han svarade: ”Jag är son till en amalekit som lever här som främling.” 14David sade till honom: ”Hur vågade du räcka ut din hand och förgöra Herrens smorde?” 15Och David kallade på en av de unga männen och sade till honom: ”Kom hit och hugg ner honom!” Och han stack ner honom så att han dog. 16David sade till honom: ”Ditt blod ska komma över ditt eget huvud, för din egen mun vittnade mot dig när du sade: Jag har dödat Herrens smorde.” 17David sjöng denna sorgesång över Saul och hans son Jonatan, 18och han bestämde att man skulle lära Juda barn ”Bågsången”, som finns nertecknad i ”Den redliges bok”: 19”Ditt majestät, Israel, ligger slaget på dina höjder. Hur har inte hjältarna fallit! 20Förkunna det inte i Gat, ropa inte ut det på Ashkelons gator, så att inte filisteernas döttrar gläder sig, de oomskurnas döttrar fröjdar sig. 21Ni Gilboas berg, på er må det varken falla dagg eller regn och inte finnas fält för offergåvor, för hjältarnas sköld ligger nersölad där, Sauls sköld blir aldrig mer smord med olja. 22Från slagnas blod, från hjältars hull vek inte Jonatans båge, vände inte Sauls svärd hungrigt tillbaka. 23Saul och Jonatan, älskade och ljuvliga i livet och inte åtskilda i döden. De var snabbare än örnar, starkare än lejon. 24Ni Israels döttrar, gråt över Saul, som klädde er i scharlakan och prakt och prydde era kläder med smycken av guld. 25Hur har inte hjältarna fallit mitt i striden! Jonatan ligger slagen på dina höjder. 26Jag sörjer dig, Jonatan, min broder. Du var mycket ljuvlig för mig, din kärlek till mig var underbar, mer än kvinnors kärlek. 27Hur har inte hjältarna fallit och krigets vapen förstörts!”
Kapitel 2
1Därefter frågade David Herren : ”Ska jag gå upp till någon av städerna i Juda?” Herren svarade honom: ”Gå.” David frågade: ”Vart ska jag gå?” Han svarade: ”Till Hebron.” 2David drog då dit upp med sina båda hustrur, Ahinoam från Jisreel och Abigail, änkan efter karmeliten Nabal. 3David tog också med sina män dit upp, var och en med sin familj, och de bosatte sig i Hebrons städer. 4Och Juda män kom dit och smorde David till kung över Juda hus. När man berättade för David att det var männen från Jabesh i Gilead som hade begravt Saul, 5skickade han sändebud till männen i Jabesh i Gilead och lät säga till dem: ” Herren välsigne er som har visat er herre Saul den godheten att begrava honom! 6Må nu Herren visa nåd och trofasthet mot er. Jag vill också göra gott mot er som har gjort detta. 7Var nu starka och tappra män, för er herre Saul är död och Juda hus har nu smort mig till kung över dem.” 8Men Abner, Ners son, Sauls överbefälhavare, tog Sauls son Ish-Boshet och förde honom till Mahanajim 9och gjorde honom till kung över Gilead, ashureerna, Jisreel, Efraim, Benjamin och hela Israel. 10Sauls son Ish-Boshet var fyrtio år när han blev kung över Israel, och han regerade i två år. Bara Juda hus höll sig till David. 11Tiden då David var kung i Hebron över Juda hus utgjorde sju år och sex månader. 12Abner, Ners son, drog ut med Sauls son Ish-Boshets folk, från Mahanajim till Gibeon. 13Joab, Serujas son, och Davids folk tågade också ut. De möttes vid Gibeons damm och intog ställning på var sin sida om dammen. 14Abner sade till Joab: ”Låt de unga männen komma fram och tävla i en kämpalek inför oss.” Joab svarade: ”De får komma.” 15Då kom de fram och ställde upp och blev räknade, tolv för Benjamin och Sauls son Ish-Boshet och tolv av Davids tjänare. 16De grep varandra i huvudet och stack svärdet i sidan på varandra, och alla stupade. Därför kallas platsen Helkat-Hassurim. Den ligger vid Gibeon. 17Sedan började en mycket hård strid den dagen, och Abner och Israels män blev slagna av Davids folk. 18Tre av Serujas söner var där: Joab, Abishaj och Asael. Asael var snabbfotad som en gasell på fältet. 19Han förföljde Abner utan att vika undan vare sig åt höger eller vänster. 20Då vände Abner sig om och sade: ”Är det du, Asael?” Han svarade: ”Ja.” 21Då sade Abner till honom: ”Vik av åt höger eller vänster, angrip någon av de yngre och ta hans rustning.” Men Asael ville inte låta honom vara. 22Då sade Abner än en gång till Asael: ”Låt mig vara! Varför ska jag slå ner dig? Hur ska jag sedan kunna se din bror Joab i ansiktet?” 23Men han vägrade låta honom vara, så Abner stötte honom med bakänden av sitt spjut i buken, och spjutet gick ut genom ryggen. Han föll ner och dog där på stället. Och var och en som kom till platsen där Asael hade fallit och dött stannade upp. 24Men Joab och Abishaj förföljde Abner. När solen gick ner och de kom till Ammahöjden, som ligger mitt emot Gia på vägen mot Gibeons öken, 25samlades Benjamins barn bakom Abner till en enda skara och gick i ställning på toppen av en och samma höjd. 26Abner ropade till Joab: ”Ska svärdet få fortsätta frossa? Förstår du inte att det får ett bittert slut? Hur länge ska det dröja innan du befaller ditt folk att sluta förfölja sina bröder?” 27Joab svarade: ”Så sant Gud lever: Hade du inte sagt något, skulle folket ha fortsatt förfölja sina bröder till morgonen.” 28Sedan blåste Joab i basunen, och allt folket gjorde halt. De förföljde inte Israel längre och fortsatte inte att strida. 29Abner och hans män tågade genom Hedmarken hela den natten. De gick över Jordan och fortsatte hela förmiddagen och kom så till Mahanajim. 30När Joab slutade förfölja Abner och samlade folket saknades nitton av Davids män förutom Asael. 31Men Davids män hade dödat trehundrasextio man av Benjamins och Abners folk. 32De tog med sig Asael och begravde honom i hans fars grav i Betlehem. Därefter marscherade Joab och hans män hela natten och kom i gryningen till Hebron.