Andra Samuelsboken 1–4
Kapitel 1
1Efter Sauls död, när David hade kommit tillbaka efter segern över Amalek, var han två dagar i Siklag. 2Och se, på tredje dagen kom en man från Sauls här, med kläderna sönderrivna och med jord på huvudet. När han kom in till David, föll han ner till marken och bugade sig. 3David frågade honom: ”Varifrån kommer du?” Han svarade: ”Jag har flytt från Israels här.” 4David sade till honom: ”Hur har det gått? Berätta för mig.” Han sade: ”Folket har flytt från striden och många har fallit och dött. Saul och hans son Jonatan är också döda.” 5David frågade den unge mannen som berättade det för honom: ”Hur vet du att Saul och hans son Jonatan är döda?” 6Den unge mannen som berättade det för honom svarade: ”Jag råkade vara där på berget Gilboa, och där stödde sig Saul mot sitt spjut medan vagnar och ryttare ansatte honom. 7När han vände sig om och fick se mig ropade han på mig, och jag svarade: Här är jag. 8Han frågade mig vem jag var, och jag svarade honom att jag var amalekit. 9Då sade han till mig: Ställ dig över mig och ge mig dödsstöten. Dödsångesten griper mig, för livet är fortfarande kvar i mig. 10Då gick jag fram till honom och dödade honom, för jag visste att han inte skulle överleva sitt fall. Och jag tog kronan som satt på hans huvud och ett armband som han hade på armen och tog med dem hit till min herre.” 11Då grep David tag i sina kläder och rev sönder dem. Detsamma gjorde alla som var hos honom. 12De höll dödsklagan och grät och fastade ända till kvällen för Saul och hans son Jonatan, och för Herrens folk och för Israels hus, därför att de hade fallit för svärd. 13David frågade den unge mannen som hade berättat det för honom: ”Varifrån är du?” Han svarade: ”Jag är son till en amalekit som lever här som främling.” 14David sade till honom: ”Hur vågade du räcka ut din hand och förgöra Herrens smorde?” 15Och David kallade på en av de unga männen och sade till honom: ”Kom hit och hugg ner honom!” Och han stack ner honom så att han dog. 16David sade till honom: ”Ditt blod ska komma över ditt eget huvud, för din egen mun vittnade mot dig när du sade: Jag har dödat Herrens smorde.” 17David sjöng denna sorgesång över Saul och hans son Jonatan, 18och han bestämde att man skulle lära Juda barn ”Bågsången”, som finns nertecknad i ”Den redliges bok”: 19”Ditt majestät, Israel, ligger slaget på dina höjder. Hur har inte hjältarna fallit! 20Förkunna det inte i Gat, ropa inte ut det på Ashkelons gator, så att inte filisteernas döttrar gläder sig, de oomskurnas döttrar fröjdar sig. 21Ni Gilboas berg, på er må det varken falla dagg eller regn och inte finnas fält för offergåvor, för hjältarnas sköld ligger nersölad där, Sauls sköld blir aldrig mer smord med olja. 22Från slagnas blod, från hjältars hull vek inte Jonatans båge, vände inte Sauls svärd hungrigt tillbaka. 23Saul och Jonatan, älskade och ljuvliga i livet och inte åtskilda i döden. De var snabbare än örnar, starkare än lejon. 24Ni Israels döttrar, gråt över Saul, som klädde er i scharlakan och prakt och prydde era kläder med smycken av guld. 25Hur har inte hjältarna fallit mitt i striden! Jonatan ligger slagen på dina höjder. 26Jag sörjer dig, Jonatan, min broder. Du var mycket ljuvlig för mig, din kärlek till mig var underbar, mer än kvinnors kärlek. 27Hur har inte hjältarna fallit och krigets vapen förstörts!”
Kapitel 2
1Därefter frågade David Herren : ”Ska jag gå upp till någon av städerna i Juda?” Herren svarade honom: ”Gå.” David frågade: ”Vart ska jag gå?” Han svarade: ”Till Hebron.” 2David drog då dit upp med sina båda hustrur, Ahinoam från Jisreel och Abigail, änkan efter karmeliten Nabal. 3David tog också med sina män dit upp, var och en med sin familj, och de bosatte sig i Hebrons städer. 4Och Juda män kom dit och smorde David till kung över Juda hus. När man berättade för David att det var männen från Jabesh i Gilead som hade begravt Saul, 5skickade han sändebud till männen i Jabesh i Gilead och lät säga till dem: ” Herren välsigne er som har visat er herre Saul den godheten att begrava honom! 6Må nu Herren visa nåd och trofasthet mot er. Jag vill också göra gott mot er som har gjort detta. 7Var nu starka och tappra män, för er herre Saul är död och Juda hus har nu smort mig till kung över dem.” 8Men Abner, Ners son, Sauls överbefälhavare, tog Sauls son Ish-Boshet och förde honom till Mahanajim 9och gjorde honom till kung över Gilead, ashureerna, Jisreel, Efraim, Benjamin och hela Israel. 10Sauls son Ish-Boshet var fyrtio år när han blev kung över Israel, och han regerade i två år. Bara Juda hus höll sig till David. 11Tiden då David var kung i Hebron över Juda hus utgjorde sju år och sex månader. 12Abner, Ners son, drog ut med Sauls son Ish-Boshets folk, från Mahanajim till Gibeon. 13Joab, Serujas son, och Davids folk tågade också ut. De möttes vid Gibeons damm och intog ställning på var sin sida om dammen. 14Abner sade till Joab: ”Låt de unga männen komma fram och tävla i en kämpalek inför oss.” Joab svarade: ”De får komma.” 15Då kom de fram och ställde upp och blev räknade, tolv för Benjamin och Sauls son Ish-Boshet och tolv av Davids tjänare. 16De grep varandra i huvudet och stack svärdet i sidan på varandra, och alla stupade. Därför kallas platsen Helkat-Hassurim. Den ligger vid Gibeon. 17Sedan började en mycket hård strid den dagen, och Abner och Israels män blev slagna av Davids folk. 18Tre av Serujas söner var där: Joab, Abishaj och Asael. Asael var snabbfotad som en gasell på fältet. 19Han förföljde Abner utan att vika undan vare sig åt höger eller vänster. 20Då vände Abner sig om och sade: ”Är det du, Asael?” Han svarade: ”Ja.” 21Då sade Abner till honom: ”Vik av åt höger eller vänster, angrip någon av de yngre och ta hans rustning.” Men Asael ville inte låta honom vara. 22Då sade Abner än en gång till Asael: ”Låt mig vara! Varför ska jag slå ner dig? Hur ska jag sedan kunna se din bror Joab i ansiktet?” 23Men han vägrade låta honom vara, så Abner stötte honom med bakänden av sitt spjut i buken, och spjutet gick ut genom ryggen. Han föll ner och dog där på stället. Och var och en som kom till platsen där Asael hade fallit och dött stannade upp. 24Men Joab och Abishaj förföljde Abner. När solen gick ner och de kom till Ammahöjden, som ligger mitt emot Gia på vägen mot Gibeons öken, 25samlades Benjamins barn bakom Abner till en enda skara och gick i ställning på toppen av en och samma höjd. 26Abner ropade till Joab: ”Ska svärdet få fortsätta frossa? Förstår du inte att det får ett bittert slut? Hur länge ska det dröja innan du befaller ditt folk att sluta förfölja sina bröder?” 27Joab svarade: ”Så sant Gud lever: Hade du inte sagt något, skulle folket ha fortsatt förfölja sina bröder till morgonen.” 28Sedan blåste Joab i basunen, och allt folket gjorde halt. De förföljde inte Israel längre och fortsatte inte att strida. 29Abner och hans män tågade genom Hedmarken hela den natten. De gick över Jordan och fortsatte hela förmiddagen och kom så till Mahanajim. 30När Joab slutade förfölja Abner och samlade folket saknades nitton av Davids män förutom Asael. 31Men Davids män hade dödat trehundrasextio man av Benjamins och Abners folk. 32De tog med sig Asael och begravde honom i hans fars grav i Betlehem. Därefter marscherade Joab och hans män hela natten och kom i gryningen till Hebron.
Kapitel 3
1Kriget mellan Sauls hus och Davids hus blev långvarigt. Under tiden blev David allt starkare, medan Sauls hus blev allt svagare. 2I Hebron föddes söner åt David. Hans förstfödde var Amnon, som han fick med Ahinoam från Jisreel. 3Hans andre son var Kilab, som han fick med Abigail, änkan efter karmeliten Nabal. Den tredje var Absalom, son till Maaka som var dotter till Talmaj, kungen i Geshur. 4Den fjärde var Adonia, Haggits son, och den femte Sefatja, Abitals son. 5Den sjätte var Jitream, som David fick med sin hustru Egla. Dessa föddes åt David i Hebron. 6Medan kriget varade mellan Sauls hus och Davids hus stärkte Abner sin ställning i Sauls hus. 7Men Saul hade haft en bihustru vid namn Rispa, dotter till Aja. Och Ish-Boshet sade till Abner: ”Varför har du gått in till min fars bihustru?” 8Abner blev djupt upprörd över Ish-Boshets ord och sade: ”Är jag ett hundhuvud från Juda land? Här visar jag godhet mot din far Sauls hus, mot hans bröder och hans vänner, och utlämnar dig inte i Davids hand, och så anklagar du mig i dag för en synd med den där kvinnan. 9Må Gud straffa Abner både nu och i framtiden om jag inte gör så med David som Herren med ed har lovat honom. 10Jag ska ta kungadömet från Sauls hus och upprätta Davids tron över både Israel och Juda, från Dan till Beer-Sheba.” 11Då vågade han inte säga ett ord mer till Abner, så rädd var han för honom. 12Abner skickade sändebud till David och lät säga: ”Vem tillhör landet? Slut förbund med mig, så ska min hand hjälpa dig att få över hela Israel på din sida.” 13David svarade: ”Bra! Jag vill sluta förbund med dig. Men en sak kräver jag av dig: Du får inte komma hit inför mig utan att föra med dig Sauls dotter Mikal när du kommer för att träda fram inför mig.” 14Därefter skickade David sändebud till Sauls son Ish-Boshet och lät säga: ”Ge mig min hustru Mikal som jag vann till priset av hundra filisteers förhudar.” 15Då sände Ish-Boshet bud och lät hämta henne från hennes man Paltiel, son till Laish. 16Men hennes man gick med henne och följde henne gråtande ända till Bahurim. Där sade Abner till honom: ”Vänd och gå hem igen.” Då vände han tillbaka. 17Abner hade talat med de äldste i Israel och sagt: ”Ni har länge försökt få David till kung över er. 18Låt det nu ske, för Herren har sagt om David: Genom min tjänare Davids hand ska jag frälsa mitt folk Israel från filisteerna och från alla deras fiender.” 19Abner talade också med benjaminiterna. Sedan gick Abner till David i Hebron för att berätta allt som Israel och hela Benjamins hus hade godtagit. 20Abner kom till David i Hebron, åtföljd av tjugo man, och David ordnade en fest för Abner och hans män. 21Abner sade till David: ”Jag vill ge mig av och samla hela Israel till min herre kungen, så att de sluter förbund med dig och du kan regera över allt ditt hjärta önskar.” Då lät David Abner gå, och han gav sig av i frid. 22Just då kom Davids folk och Joab tillbaka från ett plundringståg med stort byte. Abner var inte kvar hos David i Hebron längre, för David hade låtit honom gå och han hade gett sig av i frid. 23När Joab och hela hans här kom berättade man för honom att Abner, Ners son, hade kommit till kungen, som lät honom gå så att han gav sig av i frid. 24Då gick Joab in till kungen och sade: ”Vad har du gjort? Abner kommer till dig, och du låter honom bara gå härifrån! 25Du känner Abner, Ners son. Han kom för att bedra dig och få veta alla dina krigsplaner och ta reda på allt du gör.” 26Joab gick ut från David och sände bud efter Abner, och de fick honom att vända tillbaka vid Sirabrunnen. Men David visste inte om det. 27När Abner kom tillbaka till Hebron tog Joab honom avsides in i porten för att tala ostört med honom. Där stack han honom i magen så att han dog, som hämnd för sin bror Asaels blod. 28När David fick höra om det efteråt sade han: ”Jag och mitt kungadöme är för evigt oskyldiga inför Herren till Abners, Ners sons, blod. 29Låt det komma över Joabs huvud och över hela hans fars hus. Låt det aldrig i Joabs hus saknas män som har flytning eller spetälska eller går på kryckor eller faller för svärd eller saknar bröd.” 30Så mördade Joab och hans bror Abishaj Abner, därför att han hade dödat deras bror Asael under striden vid Gibeon. 31David sade till Joab och allt folket som var med honom: ”Riv sönder era kläder och klä er i säcktyg och håll dödsklagan efter Abner.” Och kung David gick själv bakom båren. 32De begravde Abner i Hebron. Kungen brast i gråt vid Abners grav, och allt folket grät. 33Och kungen sjöng en sorgesång över Abner: ”Måste Abner dö en dåres död? 34Dina händer var inte bundna, dina fötter var inte slagna i bojor. Du föll som man faller för onda män.” 35Sedan kom de alla för att få David att äta något medan det ännu var dag. Men David svor en ed och sade: ”Må Gud straffa mig både nu och i framtiden om jag smakar bröd eller något annat innan solen går ner!” 36Hela folket hörde det och gillade det, liksom allt som kungen gjorde gillades av allt folket. 37Hela folket och hela Israel insåg den dagen att kungen inte hade haft någon del i mordet på Abner, Ners son. 38Kungen sade till sina tjänare: ”Förstår ni inte att en furste och en stor man har fallit i Israel i dag? 39Men jag är svag i dag, trots att jag är smord till kung, och de där männen, Serujas söner, är hårdare än jag. Må Herren straffa den som gör ont för hans ondska.”
Kapitel 4
1När Sauls son hörde att Abner var död i Hebron tappade han allt mod, och hela Israel var skräckslaget. 2Men Sauls son hade två män till befälhavare för sina plundringståg, den ene hette Baana och den andre Rekab. De var söner till Rimmon från Beerot och tillhörde Benjamins barn. Även Beerot räknas nämligen till Benjamin, 3eftersom beerotiterna flydde till Gittajim och bodde sedan där som främlingar, vilket de gör än i dag. 4Jonatan, Sauls son, hade en son som var förlamad i fötterna. Han var fem år när nyheten om Saul och Jonatan kom från Jisreel. Hans sköterska tog honom och flydde, men när hon skyndade sig i väg föll han och blev halt. Han hette Mefiboshet. 5Beerotiten Rimmons söner Rekab och Baana kom nu till Ish-Boshets hus när dagen var som hetast och Ish-Boshet låg och vilade middag. 6De tog sig in i huset som för att hämta vete och stack honom i magen, och sedan flydde Rekab och hans bror Baana. 7De hade tagit sig in i huset medan Ish-Boshet låg på sin bädd i sovrummet. När de hade stuckit ihjäl honom, högg de av honom huvudet. Därefter tog de hans huvud och gick genom Hedmarken hela natten. 8De kom med Ish-Boshets huvud till David i Hebron och sade till kungen: ”Se! Här är Ish-Boshets huvud, son till din fiende Saul som försökte ta ditt liv. Herren har i dag gett min herre kungen hämnd på Saul och hans efterkommande.” 9Men David svarade Rekab och hans bror Baana, söner till beerotiten Rimmon: ”Så sant Herren lever, han som har befriat mig ur all nöd: 10Den som berättade för mig att Saul var död trodde sig vara en glädjebudbärare, men honom lät jag gripa och döda i Siklag. Det var lönen jag gav honom för hans glädjebud! 11Nu har onda män dödat en oskyldig man i hans eget hem, i hans säng. Hur mycket mer ska jag då inte utkräva hans blod av er hand och utrota er från jorden!” 12På Davids befallning dödade hans unga män dem, högg av deras händer och fötter och hängde upp dem vid dammen i Hebron. Men Ish-Boshets huvud tog de och lade i Abners grav i Hebron.