Fjärde Moseboken

Kapitel 1

¹Herren talade till Mose i Sinai öken, i uppenbarelsetältet, på första dagen i andra månaden av det andra året efter deras uttåg ur Egyptens land. Han sade: ²”Räkna antalet av Israels barn, hela deras församling efter deras släkter och familjer. Skriv upp namnen på alla män, varje person för sig, ³alla vapenföra i Israel från tjugo år och uppåt. Du och Aron ska mönstra dem efter deras häravdelningar. ⁴En man från varje stam ska vara med er, den som är huvudman för sin stams familjer. ⁵Detta är namnen på de män som ska bistå er: Från Ruben: Elisur, Shedeurs son, ⁶från Simeon: Shelumiel, Surishaddajs son, ⁷från Juda: Nahshon, Amminadabs son, ⁸från Isaskar: Netanel, Suars son, ⁹från Sebulon: Eliab, Helons son, ¹⁰från Josefs barn: från Efraim: Elishama, Ammihuds son. från Manasse: Gamliel, Pedasurs son, ¹¹från Benjamin: Abidan, Gideonis son, ¹²från Dan: Ahieser, Ammishaddajs son, ¹³från Asher: Pagiel, Okrans son, ¹⁴från Gad: Eljasaf, Deguels son, ¹⁵från Naftali: Ahira, Enans son.” ¹⁶Dessa var utvalda från församlingen. De var ledare för sina fäders stammar, stamhövdingar i Israel. ¹⁷Mose och Aron tog med sig dessa namngivna män. ¹⁸De samlade hela församlingen på första dagen i andra månaden, och folket infördes i förteckningen efter sina släkter och familjer. Var och en blev räknad, de som var tjugo år eller äldre, varje person för sig, ¹⁹så som Herren hade befallt Mose. Och han mönstrade dem i Sinai öken. ²⁰Avkomlingarna till Rubens, Israels förstföddes, söner upptecknades efter sina släkter och familjer. Var och en räknades, var person för sig, alla vapenföra män från tjugo år och uppåt. ²¹De mönstrade av Rubens stam var 46 500. ²²Avkomlingarna till Simeons söner mönstrades och upptecknades efter sina släkter och familjer. Var och en räknades, var person för sig, alla vapenföra män från tjugo år och uppåt. ²³De mönstrade av Simeons stam var 59 300. ²⁴Avkomlingarna till Gads söner upptecknades efter sina släkter och familjer. Var och en räknades, alla vapenföra från tjugo år och uppåt. ²⁵De mönstrade av Gads stam var 45 650. ²⁶Avkomlingarna till Judas söner upptecknades efter sina släkter och familjer. Var och en räknades, alla vapenföra från tjugo år och uppåt. ²⁷De mönstrade av Juda stam var 74 600. ²⁸Avkomlingarna till Isaskars söner upptecknades efter sina släkter och familjer. Var och en räknades, alla vapenföra från tjugo år och uppåt. ²⁹De mönstrade av Isaskars stam var 54 400. ³⁰Avkomlingarna till Sebulons söner upptecknades efter sina släkter och familjer. Var och en räknades, alla vapenföra från tjugo år och uppåt. ³¹De mönstrade av Sebulons stam var 57 400. ³²Avkomlingarna till Josefs söner: Avkomlingarna till Efraims söner upptecknades efter sina släkter och familjer. Var och en räknades, alla vapenföra från tjugo år och uppåt. ³³De mönstrade av Efraims stam var 40 500. ³⁴Avkomlingarna till Manasses söner upptecknades efter sina släkter och familjer. Var och en räknades, alla vapenföra från tjugo år och uppåt. ³⁵De mönstrade av Manasse stam var 32 200. ³⁶Avkomlingarna till Benjamins söner upptecknades efter sina släkter och familjer. Var och en räknades, alla vapenföra från tjugo år och uppåt. ³⁷De mönstrade av Benjamins stam var 35 400. ³⁸Avkomlingarna till Dans söner upptecknades efter sina släkter och familjer. Var och en räknades, alla vapenföra från tjugo år och uppåt. ³⁹De mönstrade av Dans stam var 62 700. ⁴⁰Avkomlingarna till Ashers söner upptecknades efter sina släkter och familjer. Var och en räknades, alla vapenföra från tjugo år och uppåt. ⁴¹De mönstrade av Ashers stam var 41 500. ⁴²Avkomlingarna till Naftalis söner upptecknades efter sina släkter och familjer. Var och en räknades, alla vapenföra från tjugo år och uppåt. ⁴³De mönstrade av Naftali stam var 53 400. ⁴⁴Dessa var de mönstrade, de som mönstrades av Mose och Aron och Israels hövdingar, tolv män som var och en företrädde sin stamfamilj. ⁴⁵Och alla Israels barn mönstrades efter deras familjer, alla vapenföra i Israel från tjugo år och uppåt. ⁴⁶Alla de mönstrade var tillsammans 603 550. ⁴⁷Men leviterna i sin fädernestam mönstrades inte med de andra, ⁴⁸för Herren hade sagt till Mose: ⁴⁹Endast Levi stam ska du inte mönstra, och du ska inte räkna deras antal med Israels barn, ⁵⁰utan du ska ge leviterna ansvar för vittnesbördets tabernakel med alla dess föremål och tillbehör. De ska bära tabernaklet och alla dess föremål och göra tjänst vid det. Runt omkring tabernaklet ska de ha sitt läger. ⁵¹När tabernaklet ska bryta upp ska leviterna ta ner det, och när tabernaklet ska sättas upp ska leviterna sätta upp det. Om någon annan kommer nära det ska han dödas. ⁵²Israels barn ska resa sina tält var och en i sitt läger och var och en under sitt baner, efter sina häravdelningar. ⁵³Men leviterna ska slå läger runt omkring vittnesbördets tabernakel, så att inte vrede drabbar Israels barns församling. Och leviterna ska ha ansvaret för vittnesbördets tabernakel och dess skötsel. ⁵⁴Israels barn gjorde så. I allt gjorde de som Herren hade befallt Mose.

Kapitel 2

¹Herren talade till Mose och Aron. Han sade: ²”Israels barn ska slå läger, var och en under sitt baner, vid de fälttecken som hör till deras särskilda familjer. Runt omkring uppenbarelsetältet ska de slå läger, en bit bort. ³På framsidan, österut, ska Juda slå läger under sitt baner efter sina häravdelningar. Ledare för Juda barn ska vara Nahshon, Amminadabs son, ⁴med de mönstrade som utgör hans här, 74 600 man. ⁵Bredvid honom ska Isaskars stam slå läger. Ledare för Isaskars barn ska vara Netanel, Suars son, ⁶med de mönstrade som utgör hans här, 54 400 man. ⁷Därnäst Sebulons stam, och ledare för Sebulons barn ska vara Eliab, Helons son, ⁸med de mönstrade som utgör hans här, 57 400 man. ⁹Alla de mönstrade som tillhör Juda läger utgör 186 400 man, delade i sina häravdelningar. De ska bryta upp först. ¹⁰Ruben ska slå läger under sitt baner söderut efter sina häravdelningar. Ledare för Rubens barn ska vara Elisur, Shedeurs son, ¹¹med de mönstrade som utgör hans här, 46 500 man. ¹²Bredvid honom ska Simeons stam slå läger, och ledare för Simeons barn ska vara Shelumiel, Surishaddajs son, ¹³med de mönstrade som utgör hans här, 59 300 man. ¹⁴Därnäst Gads stam, och ledare för Gads barn ska vara Eljasaf, Reguels son, ¹⁵med de mönstrade som utgör hans här, 45 650 man. ¹⁶Alla de mönstrade som tillhör Rubens läger utgör 151 450 man, delade i sina häravdelningar. De ska bryta upp som nummer två. ¹⁷Sedan ska uppenbarelsetältet gå med leviternas läger i mitten av lägren. I den ordning de slår läger ska de också gå, var och en på sin plats, under sina baner. ¹⁸Efraim ska slå läger under sitt baner västerut, efter sina häravdelningar. Ledare för Efraims barn ska vara Elishama, Ammihuds son, ¹⁹med de mönstrade som utgör hans här, 40 500 man. ²⁰Bredvid honom ska Manasse stam slå läger, och ledare för Manasse barn ska vara Gamliel, Pedasurs son, ²¹med de mönstrade som utgör hans här, 32 200 man. ²²Därnäst Benjamins stam, och ledare för Benjamins barn ska vara Abidan, Gideonis son, ²³med de mönstrade som utgör hans här, 35 400 man. ²⁴Alla de mönstrade som tillhör Efraims läger utgör 108 100 man, delade i sina häravdelningar. De ska bryta upp som nummer tre. ²⁵Dan ska slå läger under sitt baner norrut, efter sina häravdelningar. Ledare för Dans barn ska vara Ahieser, Ammishaddajs son, ²⁶med de mönstrade som utgör hans här, 62 700 man. ²⁷Bredvid honom ska Ashers stam slå läger, och ledare för Ashers barn ska vara Pagiel, Okrans son, ²⁸med de mönstrade som utgör hans här, 41 500 man. ²⁹Därnäst Naftali stam, och ledare för Naftalis barn ska vara Ahira, Enans son, ³⁰med de mönstrade som utgör hans här, 53 400 man. ³¹Alla de mönstrade som tillhör Dans läger utgör 157 600 man. De ska bryta upp sist, under sitt baner.” ³²Dessa var de av Israels barn som mönstrades efter sina familjer. Alla som efter sina häravdelningar mönstrades i lägren utgjorde 603 550 man. ³³Men leviterna mönstrades inte med de andra israeliterna, för så hade Herren befallt Mose. ³⁴Israels barn gjorde i allt så som Herren hade befallt Mose. De slog läger under sina baner, och de bröt upp var och en i sin släkt, efter sin familj.

Kapitel 3

¹Detta är berättelsen om Arons och Moses släkt vid den tid då Herren talade med Mose på Sinai berg. ²Arons söner hette Nadab, den förstfödde, och Abihu, Eleasar och Itamar. ³Detta var namnen på Arons söner, de smorda prästerna, som hade invigts till att vara präster. ⁴Men Nadab och Abihu dog inför Herrens ansikte när de bar fram främmande eld inför Herren i Sinai öken, och de hade inga söner. Därför var Eleasar och Itamar präster under sin far Aron. ⁵Herren talade till Mose. Han sade: ⁶”Levi stam ska du föra hit och låta dem stå inför prästen Aron för att betjäna honom. ⁷De ska utföra det som åligger honom och hela församlingen inför uppenbarelsetältet genom att göra tjänst vid tabernaklet. ⁸Och de ska ha vården om uppenbarelsetältets alla tillbehör och iaktta det som åligger Israels barn genom att tjänstgöra vid tabernaklet. ⁹Du ska ge leviterna åt Aron och hans söner. De ska ges åt honom som en gåva från Israels barn. ¹⁰Men Aron och hans söner ska du sätta till att ansvara för prästtjänsten. Om någon främmande inkräktar på den ska han dödas.” ¹¹Herren sade till Mose: ¹²”Se, jag har själv bland Israels barn tagit ut leviterna i stället för alla förstfödda bland Israels barn, alla som öppnar moderlivet. Leviterna ska tillhöra mig, ¹³för alla förstfödda tillhör mig. Den dag jag slog allt förstfött i Egyptens land helgade jag åt mig allt förstfött i Israel, både bland människor och boskap. De tillhör mig. Jag är Herren.” ¹⁴Herren talade till Mose i Sinai öken. Han sade: ¹⁵”Mönstra Levi barn efter deras familjer och släkter. Alla av manligt kön som är en månad eller äldre ska du räkna.” ¹⁶Mose mönstrade dem enligt Herrens ord så som han hade blivit befalld. ¹⁷Och detta är Levis söner, de hette: Gershon, Kehat och Merari. ¹⁸Detta är namnen på Gershons söner efter sina släkter: Libni och Shimei. ¹⁹Kehats söner efter sina släkter var Amram och Jishar, Hebron och Ussiel. ²⁰Meraris söner efter sina släkter var Mahli och Mushi. Dessa var leviternas släkter efter deras familjer. ²¹Från Gershon härstammade libniternas släkt och shimeiternas släkt. Dessa var gershoniternas släkter. ²²De som mönstrades, när man räknat in alla av manligt kön från en månad och uppåt, var 7 500. ²³Gershoniternas släkter hade sitt läger bakom tabernaklet, västerut. ²⁴Furste för gershoniternas stamfamilj var Eljasaf, Laels son. ²⁵Gershons barn skulle vid uppenbarelsetältet ansvara för tabernaklet och tältet med dess överdrag, och för draperiet framför ingången till uppenbarelsetältet, ²⁶förgårdens omhängen och draperiet framför ingången till förgården som omgav tabernaklet och altaret, dessutom för alla tältlinor och allt arbete som hörde till detta. ²⁷Från Kehat härstammade amramiternas släkt, jishariternas släkt, hebroniternas släkt och ussieliternas släkt. Dessa var kehatiternas släkter. ²⁸När man räknade alla av manligt kön från en månad och uppåt var de 8 600. Dessa skulle ansvara för de heliga föremålen. ²⁹Kehatiternas släkter hade sitt läger vid södra sidan av tabernaklet. ³⁰Ledare för de kehatitiska släkternas stamfamilj var Elisafan, Ussiels son. ³¹De skulle ansvara för arken, bordet, ljusstaken, altarna och de tillbehör till de heliga föremålen som användes vid tjänsten, likaså draperiet och allt arbete med det. ³²Men högste ledare för alla leviterna var Eleasar, prästen Arons son. Han hade tillsyn över dem som ansvarade för helgedomen och dess skötsel. ³³Från Merari härstammade mahliternas släkt och mushiternas släkt. Dessa var merariternas släkter. ³⁴De mönstrade, när man räknat in alla av manligt kön från en månad och uppåt, var 6 200. ³⁵Ledare för de meraritiska släkternas stamfamilj var Suriel, Abihails son. De hade sitt läger vid norra sidan av tabernaklet. ³⁶Och Meraris barn fick till uppgift att ha vården om brädorna till tabernaklet, dess tvärstänger, stolpar och fotstycken och om alla dess tillbehör – allt arbete med dessa föremål, ³⁷likaså om stolparna till förgården runt omkring med deras fotstycken, pluggar och linor. ³⁸Mitt för tabernaklet på framsidan, mitt för uppenbarelsetältet österut, hade Mose och Aron och hans söner sitt läger. På Israels barns vägnar var de ansvariga för vården av helgedomen. Men om någon främmande kom nära det heliga, skulle han dödas. ³⁹De mönstrade leviterna, som Mose och Aron på Herrens befallning mönstrade efter deras släkter, alla av manligt kön som var en månad eller äldre, utgjorde tillsammans 22 000. ⁴⁰Herren sade till Mose: ”Mönstra alla förstfödda av manligt kön bland Israels barn, alla som är en månad eller äldre, och räkna antalet namn. ⁴¹Och ta ut åt mig leviterna – för jag är Herren – i stället för alla förstfödda bland Israels barn, och leviternas boskap i stället för allt förstfött bland Israels barns boskap.” ⁴²Mose mönstrade alla förstfödda bland Israels barn, så som Herren hade befallt honom. ⁴³Och de förstfödda av manligt kön, varje namn räknat av de mönstrade från en månad och uppåt, var 22 273. ⁴⁴Och Herren sade till Mose: ⁴⁵”Ta ut leviterna i stället för allt förstfött bland Israels barn och leviternas boskap i stället för deras boskap. Leviterna ska tillhöra mig. Jag är Herren. ⁴⁶Men för att lösa de 273 personer av Israels barns förstfödda som överstiger leviternas antal, ⁴⁷ska du ta fem siklar silver per person. Du ska ta upp dem efter helgedomssikelns vikt, sikeln räknad till tjugo gera. ⁴⁸Dessa pengar ska du ge åt Aron och hans söner till lösen för de övertaliga bland dem.” ⁴⁹Mose tog lösensumman från de övertaliga, när man räknade dem som var lösta genom leviterna. ⁵⁰Av Israels barns förstfödda tog han emot pengarna, 1 365 siklar efter helgedomssikelns vikt. ⁵¹Och Mose gav lösensumman åt Aron och hans söner, efter Herrens ord och befallning till Mose.

Kapitel 4

¹Herren talade till Mose och Aron. Han sade: ²”Räkna antalet av Kehats söner bland leviterna efter deras släkter och familjer, ³från trettio år och upp till femtio år, alla arbetsföra män som kan göra tjänst vid uppenbarelsetältet. ⁴Detta är den tjänst som kehatiterna ska ha vid uppenbarelsetältet: att ta vård om de högheliga föremålen. ⁵När lägret bryter upp ska Aron och hans söner gå in och ta ner det täckande förhänget och med den ska de täcka vittnesbördets ark. ⁶Över förhänget ska de lägga ett överdrag av tahasskinn och över det breda ut en vävnad, helt mörkblå. Sedan ska de sätta in stängerna. ⁷Över skådebrödsbordet ska de breda en mörkblå vävnad, och på den ska de ställa faten, skålarna och bägarna samt kannorna till dryckesoffren. Där ska även det ständiga brödet ligga. ⁸Över detta ska de breda en karmosinröd vävnad och täcka över den med ett överdrag av tahasskinn. Sedan ska de sätta in stängerna. ⁹Och de ska ta en mörkblå vävnad och täcka över ljusstaken och dess lampor, lamptänger och brickor samt alla de oljekärl som hör till den och som används vid tjänstgöringen. ¹⁰Sedan ska de lägga den med alla dess tillbehör i ett överdrag av tahasskinn och lägga allt på en bår. ¹¹Över det gyllene altaret ska de breda en mörkblå vävnad och täcka över den med ett överdrag av tahasskinn. Sedan ska de sätta in stängerna. ¹²Och de ska ta alla föremål vid tjänstgöringen, de som används vid tjänstgöringen i helgedomen, och lägga dem i en mörkblå vävnad och täcka över dem med ett överdrag av tahasskinn och lägga dem på en bår. ¹³De ska också ta bort askan från altaret och breda en purpurröd vävnad över det, ¹⁴och där ska de lägga alla tillbehör som används under tjänstgöringen vid det: eldfaten, gafflarna, skovlarna och skålarna, altarets alla tillbehör. Över detta ska de breda ett överdrag av tahasskinn och sedan sätta in stängerna. ¹⁵När lägret ska bryta upp och Aron och hans söner har täckt över de heliga föremålen och alla dess tillbehör, ska därefter Kehats barn komma för att bära. Men de får inte röra vid de heliga föremålen, för då kommer de att dö. Detta är vad Kehats barn har att bära av det som hör till uppenbarelsetältet. ¹⁶Eleasar, prästen Arons son, ska ha ansvar för oljan till ljusstaken, den väldoftande rökelsen, det dagliga matoffret och smörjelseoljan. Han har ansvaret för hela tabernaklet och för allt som finns i det, de heliga föremålen och deras tillbehör.” ¹⁷Och Herren talade till Mose och Aron. Han sade: ¹⁸”Låt inte kehatiternas släktgren utrotas ur leviternas stam, ¹⁹utan gör så här med dem, för att de ska leva och inte dö när de kommer nära de högheliga föremålen: Aron och hans söner ska gå in och anvisa var och en av dem vad han har att göra eller bära. ²⁰Men själva får de inte gå in och se de heliga föremålen, inte ens ett ögonblick, för då kommer de att dö.” ²¹Herren talade till Mose. Han sade: ²²”Räkna också antalet av Gershons barn efter deras familjer och släkter. ²³Mönstra dem som är från trettio år och upp till femtio år, alla arbetsföra män som kan göra tjänst vid uppenbarelsetältet. ²⁴Detta är den tjänst gershoniternas släkter ska ha, vad de ska göra och vad de ska bära: ²⁵De ska bära tabernaklets tygvåder, uppenbarelsetältet och dess överdrag och överdraget av tahasskinn som ligger ovanpå det, och draperiet framför ingången till uppenbarelsetältet, ²⁶dessutom förgårdens omhängen, draperiet framför porten till förgården som omger tabernaklet och altaret, samt dess linor och alla föremål till arbetet med tabernaklet. De ska utföra allt som behöver göras med dessa ting. ²⁷Allt i gershoniternas tjänstgöring ska utföras på order av Aron och hans söner, när det gäller allt som de ska bära och göra. Ni ska överlämna allt de ska bära i deras vård. ²⁸Detta är den tjänst som gershoniternas släkter ska ha vid uppenbarelsetältet. Och de ska utföra sin tjänst under ledning av Itamar, prästen Arons son. ²⁹Meraris barn ska du mönstra efter deras släkter och familjer. ³⁰Mönstra dem som är från trettio år och upp till femtio år, alla arbetsföra som ska tjänstgöra vid uppenbarelsetältet. ³¹Och detta är vad de har till uppgift att bära, allt som hör till deras tjänstgöring vid uppenbarelsetältet: brädorna till tabernaklet, dess tvärstänger, stolpar och fotstycken, ³²liksom stolparna till förgården runt omkring med deras fotstycken, pluggar och linor, med alla deras tillbehör och allt som hör till arbetet vid det. Ni ska göra en lista över de föremål var och en har att bära. ³³Detta är den tjänst merariternas släkter ska ha, allt som hör till deras tjänst vid uppenbarelsetältet. Och de ska utföra den under ledning av Itamar, prästen Arons son.” ³⁴Mose och Aron och församlingens furstar mönstrade Kehats barn efter deras släkter och familjer, ³⁵dem som var från trettio år och upp till femtio år, alla arbetsföra som ska tjänstgöra vid uppenbarelsetältet. ³⁶Och de mönstrade efter deras släkter var 2 750. ³⁷Dessa var de mönstrade av kehatiternas släkter, alla de som skulle göra tjänst vid uppenbarelsetältet, de som Mose och Aron mönstrade efter Herrens befallning genom Mose. ³⁸Gershons barn mönstrades efter sina släkter och familjer, ³⁹de som var från trettio år och upp till femtio år, alla arbetsföra som skulle tjänstgöra vid uppenbarelsetältet. ⁴⁰De som mönstrades efter sina släkter och familjer var 2 630. ⁴¹Dessa var de mönstrade av gershoniternas släkter, alla de som skulle tjänstgöra vid uppenbarelsetältet, de som Mose och Aron mönstrade efter Herrens befallning. ⁴²Meraris barns släkter mönstrades efter sina släkter och familjer, ⁴³de som var från trettio år och upp till femtio år, alla arbetsföra män som skulle tjänstgöra vid uppenbarelsetältet. ⁴⁴De som mönstrades efter sina släkter var 3 200. ⁴⁵Dessa var de mönstrade av Meraris barns släkter, de som Mose och Aron mönstrade efter Herrens befallning genom Mose. ⁴⁶Leviterna mönstrades av Mose och Aron och Israels furstar efter deras släkter och familjer, ⁴⁷de som var från trettio år och upp till femtio år, alla arbetsföra som skulle tjänstgöra eller bära vid uppenbarelsetältet. ⁴⁸De som mönstrades var 8 580. ⁴⁹Efter Herrens befallning blev de mönstrade genom Mose, var och en till det som han skulle göra eller bära. Var och en fick den uppgift som Herren befallt Mose.

Kapitel 5

¹Herren talade till Mose. Han sade: ²”Befall Israels barn att de för bort ur lägret var och en som är spetälsk eller har flytning och var och en som blivit oren genom en död kropp. ³En sådan, vare sig man eller kvinna, ska ni föra bort utanför lägret. För bort dem, så att de inte orenar deras läger där jag bor mitt ibland dem.” ⁴Och Israels barn gjorde så, de förde dem utanför lägret. Så som Herren hade sagt till Mose, så gjorde Israels barn. ⁵Herren talade till Mose. Han sade: ⁶”Säg till Israels barn: När en man eller kvinna begår någon av de synder som människor kan begå och handlar trolöst mot Herren och drar på sig skuld, ⁷ska han bekänna den synd han har begått och ersätta det orätta till dess fulla belopp och till det lägga en femtedel av värdet. Detta ska han ge till den som han har gjort orätt emot. ⁸Men om den drabbade inte har någon nära släkting som kan ta emot gottgörelsen, ska ersättningen ges åt Herren och tillhöra prästen, utöver den försoningsbagge med vilken försoning bringas för den skyldige. ⁹Och alla heliga gåvor som Israels barn bär fram till prästen ska tillhöra honom. ¹⁰De heliga gåvor som var och en ger tillhör honom. Vad någon ger åt prästen tillhör honom.” ¹¹Herren talade till Mose. Han sade: ¹²”Säg till Israels barn: Det kan hända att en mans hustru kommer på avvägar och är otrogen mot sin man, ¹³genom att någon annan ligger med henne och har sädesuttömning. Hennes man har inte sett något, och hon håller det hemligt att hon blivit orenad. Det finns inget vittne mot henne, och hon har inte blivit tagen på bar gärning. ¹⁴Om han då drabbas av svartsjukans ande och misstänker att hans hustru blivit orenad, eller om han drabbas av svartsjukans ande och misstänker sin hustru fastän hon inte blivit orenad, ¹⁵då ska mannen föra sin hustru till prästen och bära fram en tiondels efa kornmjöl som offer för henne. Men han ska inte hälla någon olja eller lägga någon rökelse på offret, för det är ett misstankeoffer, ett påminnelseoffer som ska påminna om en missgärning. ¹⁶Och prästen ska föra fram henne och ställa henne inför Herrens ansikte. ¹⁷Han ska ta heligt vatten i ett lerkärl och ta lite av stoftet från tabernaklets golv och lägga i vattnet. ¹⁸Prästen ska ställa fram kvinnan inför Herrens ansikte och lösa upp hennes hår och lägga påminnelseoffret i hennes händer, det vill säga misstankeoffret. I sin hand ska prästen ha det bittra vattnet som för med sig förbannelse. ¹⁹Därefter ska prästen ta ed av kvinnan och säga till henne: Om ingen har legat med dig och du inte har kommit på avvägar och orenat dig medan du var under din man, så ska du inte ta skada av det bittra förbannelsebringande vattnet. ²⁰Men om du har kommit på avvägar medan du var under din man, och orenat dig genom att någon annan än din man har legat med dig” ²¹– prästen ska nu läsa upp förbannelseeden för kvinnan och säga till henne: – ”så ska Herren göra dig till en förbannelse och en ed bland ditt folk. Herren ska låta ditt moderliv skrumpna och din buk svälla upp, ²²och det förbannelsebringande vattnet ska gå in i dina inälvor och få din buk att svälla upp och ditt moderliv att skrumpna.” Och kvinnan ska säga: ”Amen, amen.” ²³Sedan ska prästen skriva upp dessa förbannelser i en bokrulle och tvätta av dem i det bittra vattnet. ²⁴Och han ska ge kvinnan att dricka av det bittra förbannelsebringande vattnet, och det förbannelsebringande vattnet ska gå in i henne och orsaka bitter smärta. ²⁵Prästen ska ta misstankeoffret ur kvinnans hand och lyfta det inför Herrens ansikte och bära fram det till altaret. ²⁶Och prästen ska ta en handfull av offret som ett påminnelseoffer och bränna det på altaret. Därefter ska han ge kvinnan vattnet att dricka. ²⁷När han har gett henne vattnet att dricka, ska detta ske: Om hon har låtit orena sig och varit otrogen mot sin man, ska det förbannelsebringande vattnet gå in i henne och orsaka bitter smärta. Hennes buk ska svälla upp och hennes moderliv skrumpna, och kvinnan ska bli en förbannelse bland sitt folk. ²⁸Men om kvinnan inte har låtit orena sig utan är ren, ska inget skada henne och hon ska kunna bli havande. ²⁹Detta är lagen om svartsjuka, när en gift kvinna kommer på avvägar och orenar sig ³⁰eller när svartsjukans ande drabbar en man så att han misstänker sin hustru. Han ska då ställa fram hustrun inför Herrens ansikte, och prästen ska göra med henne allt som denna lag påbjuder. ³¹Så ska mannen vara fri från skuld och hustrun får själv ta konsekvenserna av sin missgärning.”

Kapitel 6

¹Herren talade till Mose. Han sade: ²”Tala till Israels barn och säg till dem: Om en man eller en kvinna avlägger ett löfte, ett nasirlöfte att avskilja sig för Herren, ³ska han avhålla sig från vin och starka drycker. Han får inte dricka någon syrad dryck av vin eller någon annan syrad stark dryck. Han får inte dricka druvsaft och inte heller äta druvor, vare sig färska eller torkade. ⁴Så länge hans nasirtid varar ska han inte äta något som kommer från vinstocken, inte ens dess kart eller späda skott. ⁵Så länge hans nasirlöfte varar ska ingen rakkniv komma på hans huvud. Fram till slutet av de dagar som han är avskild för Herren ska han vara helig och låta håret växa fritt på sitt huvud. ⁶Så länge han är avskild för Herren får han inte komma nära en död kropp. ⁷Inte ens genom sin far eller mor, sin bror eller syster får han orena sig om de skulle dö, för han bär på sitt huvud tecknet på att han är sin Guds nasir. ⁸Så länge hans nasirtid varar är han helgad åt Herren. ⁹Men om någon helt plötsligt dör i hans närhet och därigenom orenar hans huvud där han bär nasirtecknet, ska han raka sitt huvud den dag han blir ren. På sjunde dagen ska han raka det. ¹⁰På åttonde dagen ska han bära fram två turturduvor eller två unga duvor till prästen vid uppenbarelsetältets ingång. ¹¹Och prästen ska offra en till syndoffer och en till brännoffer och bringa försoning för honom, på grund av den synd han dragit på sig genom den döda kroppen. Sedan ska han samma dag helga sitt huvud. ¹²Han ska inviga sig till nasir åt Herren samma antal dagar som han förut avskilt sig och han ska föra fram ett årsgammalt lamm till skuldoffer. Den förra löftestiden faller bort, eftersom hans nasirat blev orenat. ¹³Detta är lagen om en nasir: Den dag hans nasirtid är slut ska han föras fram till uppenbarelsetältets ingång, ¹⁴och han ska som sitt offer åt Herren bära fram ett årsgammalt felfritt lamm av hankön till brännoffer, ett årsgammalt felfritt lamm av honkön till syndoffer och en felfri bagge till gemenskapsoffer, ¹⁵dessutom en korg med osyrat bröd, kakor av fint mjöl blandade med olja, osyrade tunnkakor smorda med olja samt det matoffer och dryckesoffer som hör till. ¹⁶Prästen ska bära fram det inför Herrens ansikte och offra hans syndoffer och brännoffer. ¹⁷Baggen ska han offra som gemenskapsoffer åt Herren tillsammans med korgen med de osyrade bröden. Prästen ska också offra det matoffer och dryckesoffer som hör till. ¹⁸Och vid ingången till uppenbarelsetältet ska nasiren raka sitt huvud på vilket han bär nasirtecknet. Han ska ta sitt huvudhår, sitt nasirtecken, och lägga det på elden som brinner under gemenskapsoffret. ¹⁹När nasiren har rakat av sig nasirtecknet, ska prästen ta den kokta bogen av baggen och dessutom en osyrad kaka och en osyrad tunnkaka ur korgen och lägga det på nasirens händer. ²⁰Och prästen ska lyfta det som ett lyftoffer inför Herrens ansikte. Det ska vara helgat åt prästen tillsammans med lyftofferbringan och offergärdslåret. Sedan får nasiren dricka vin igen. ²¹Detta är lagen om den som har avlagt ett nasirlöfte, och vad han enligt nasirlöftet ska offra åt Herren, förutom vad han i övrigt kan skaffa. Han måste uppfylla det löfte han har avlagt enligt lagen om hans nasirat.” ²²Herren talade till Mose. Han sade: ²³”Säg till Aron och hans söner: När ni välsignar Israels barn ska ni säga till dem: ²⁴Herren välsigne dig och bevare dig. ²⁵Herren låte sitt ansikte lysa över dig och vare dig nådig. ²⁶Herren vände sitt ansikte till dig och give dig frid. ²⁷Så ska de lägga mitt namn på Israels barn, och jag ska då välsigna dem.”

Kapitel 7

¹Mose hade nu satt upp tabernaklet och smort och helgat det med alla dess tillbehör. Likaså hade han satt upp altaret med alla dess tillbehör och smort och helgat dem. ²Och Israels ledare, huvudmännen för sina familjer, stamhövdingarna, de som stod i spetsen för de mönstrade, bar fram sina offergåvor. ³Som sin offergåva förde de fram inför Herrens ansikte sex täckta vagnar och tolv oxar, en vagn för två ledare och en oxe för varje ledare. De förde fram dem inför tabernaklet. ⁴Och Herren sade till Mose: ⁵”Ta emot det av dem och använd det till tjänsten vid uppenbarelsetältet. Och du ska ge det till leviterna efter behoven i vars och ens tjänst.” ⁶Mose tog emot vagnarna och oxarna och gav dem till leviterna. ⁷Två vagnar och fyra oxar gav han till Gershons barn efter behoven i deras tjänst. ⁸Fyra vagnar och åtta oxar gav han till Meraris barn efter behoven i den tjänst de utförde under ledning av Itamar, prästen Arons son. ⁹Till Kehats barn däremot gav han ingenting, för de hade hand om de heliga föremålen som de skulle bära på axlarna. ¹⁰Ledarna förde fram gåvor till altarets invigning den dag då det smordes. När ledarna förde fram dessa offergåvor inför altaret, ¹¹sade Herren till Mose: ”Låt ledarna en i sänder, var och en på sin dag, föra fram sina offergåvor till altarets invigning.” ¹²Den som på första dagen förde fram sin offergåva var Nahshon, Amminadabs son av Juda stam. ¹³Hans offergåva var ett silverfat som vägde 130 siklar och en silverskål på 70 siklar efter helgedomssikelns vikt, båda fulla med fint mjöl blandat med olja till matoffer, ¹⁴en guldskål på tio siklar full med rökelse, ¹⁵dessutom en ungtjur, en bagge och ett årsgammalt lamm till brännoffer, ¹⁶en bock till syndoffer, ¹⁷samt två tjurar, fem baggar, fem bockar och fem årsgamla lamm till gemenskapsoffer. Detta var Nahshons, Amminadabs sons, offergåva. ¹⁸På andra dagen förde Netanel, Suars son, ledaren för Isaskar, fram sin gåva. ¹⁹Som sin offergåva förde han fram ett silverfat som vägde 130 siklar och en silverskål på 70 siklar efter helgedomssikelns vikt, båda fulla med fint mjöl blandat med olja till matoffer, ²⁰en guldskål på tio siklar full med rökelse, ²¹dessutom en ungtjur, en bagge och ett årsgammalt lamm till brännoffer, ²²en bock till syndoffer ²³samt två tjurar, fem baggar, fem bockar och fem årsgamla lamm till gemenskapsoffer. Detta var Netanels, Suars sons, offergåva. ²⁴På tredje dagen kom ledaren för Sebulons barn, Eliab, Helons son. ²⁵Hans offergåva var ett silverfat som vägde 130 siklar och en silverskål på 70 siklar efter helgedomssikelns vikt, båda fulla med fint mjöl blandat med olja till matoffer, ²⁶en guldskål på tio siklar full med rökelse, ²⁷dessutom en ungtjur, en bagge och ett årsgammalt lamm till brännoffer, ²⁸en bock till syndoffer ²⁹samt två tjurar, fem baggar, fem bockar och fem årsgamla lamm till gemenskapsoffer. Detta var Eliabs, Helons sons, offergåva. ³⁰På fjärde dagen kom ledaren för Rubens barn, Elisur, Shedeurs son. ³¹Hans offergåva var ett silverfat som vägde 130 siklar och en silverskål på 70 siklar efter helgedomssikelns vikt, båda fulla med fint mjöl blandat med olja till matoffer, ³²en guldskål på tio siklar full med rökelse, ³³dessutom en ungtjur, en bagge och ett årsgammalt lamm till brännoffer, ³⁴en bock till syndoffer ³⁵samt två tjurar, fem baggar, fem bockar och fem årsgamla lamm till gemenskapsoffer. Detta var Elisurs, Shedeurs sons, offergåva. ³⁶På femte dagen kom ledaren för Simeons barn, Shelumiel, Surishaddajs son. ³⁷Hans offergåva var ett silverfat som vägde 130 siklar och en silverskål på 70 siklar efter helgedomssikelns vikt, båda fulla med fint mjöl blandat med olja till matoffer, ³⁸en guldskål på tio siklar full med rökelse, ³⁹dessutom en ungtjur, en bagge och ett årsgammalt lamm till brännoffer, ⁴⁰en bock till syndoffer ⁴¹samt två tjurar, fem baggar, fem bockar och fem årsgamla lamm till gemenskapsoffer. Detta var Shelumiels, Surishaddajs sons, offergåva. ⁴²På sjätte dagen kom ledaren för Gads barn, Eljasaf, Deguels son. ⁴³Hans offergåva var ett silverfat som vägde 130 siklar och en silverskål på 70 siklar efter helgedomssikelns vikt, båda fulla med fint mjöl blandat med olja till matoffer, ⁴⁴en guldskål på tio siklar full med rökelse, ⁴⁵dessutom en ungtjur, en bagge och ett årsgammalt lamm till brännoffer, ⁴⁶en bock till syndoffer ⁴⁷samt två tjurar, fem baggar, fem bockar och fem årsgamla lamm till gemenskapsoffer. Detta var Eljasafs, Deguels sons, offergåva. ⁴⁸På sjunde dagen kom ledaren för Efraims barn, Elishama, Ammihuds son. ⁴⁹Hans offergåva var ett silverfat som vägde 130 siklar och en silverskål på 70 siklar efter helgedomssikelns vikt, båda fulla med fint mjöl blandat med olja till matoffer, ⁵⁰en guldskål på tio siklar full med rökelse, ⁵¹dessutom en ungtjur, en bagge och ett årsgammalt lamm till brännoffer, ⁵²en bock till syndoffer ⁵³samt två tjurar, fem baggar, fem bockar och fem årsgamla lamm till gemenskapsoffer. Detta var Elishamas, Ammihuds sons offergåva. ⁵⁴På åttonde dagen kom ledaren för Manasse barn, Gamliel, Pedasurs son. ⁵⁵Hans offergåva var ett silverfat som vägde 130 siklar och en silverskål på 70 siklar efter helgedomssikelns vikt, båda fulla med fint mjöl blandat med olja till matoffer, ⁵⁶en guldskål på tio siklar full med rökelse, ⁵⁷dessutom en ungtjur, en bagge och ett årsgammalt lamm till brännoffer, ⁵⁸en bock till syndoffer ⁵⁹samt två tjurar, fem baggar, fem bockar och fem årsgamla lamm till gemenskapsoffer. Detta var Gamliels, Pedasurs sons, offergåva. ⁶⁰På nionde dagen kom ledaren för Benjamins barn, Abidan, Gideonis son. ⁶¹Hans offergåva var ett silverfat som vägde 130 siklar och en silverskål på 70 siklar efter helgedomssikelns vikt, båda fulla med fint mjöl blandat med olja till matoffer, ⁶²en guldskål på tio siklar full med rökelse, ⁶³dessutom en ungtjur, en bagge och ett årsgammalt lamm till brännoffer, ⁶⁴en bock till syndoffer ⁶⁵samt två tjurar, fem baggar, fem bockar och fem årsgamla lamm till gemenskapsoffer. Detta var Abidans, Gideonis sons, offergåva. ⁶⁶På tionde dagen kom ledaren för Dans barn, Ahieser, Ammishaddajs son. ⁶⁷Hans offergåva var ett silverfat som vägde 130 siklar och en silverskål på 70 siklar efter helgedomssikelns vikt, båda fulla med fint mjöl blandat med olja till matoffer, ⁶⁸en guldskål på tio siklar full med rökelse, ⁶⁹dessutom en ungtjur, en bagge och ett årsgammalt lamm till brännoffer, ⁷⁰en bock till syndoffer ⁷¹samt två tjurar, fem baggar, fem bockar och fem årsgamla lamm till gemenskapsoffer. Detta var Ahiesers, Ammishaddajs sons, offergåva. ⁷²På elfte dagen kom ledaren för Ashers barn, Pagiel, Okrans son. ⁷³Hans offergåva var ett silverfat som vägde 130 siklar och en silverskål på 70 siklar efter helgedomssikelns vikt, båda fulla med fint mjöl blandat med olja till matoffer, ⁷⁴en guldskål på tio siklar full med rökelse, ⁷⁵dessutom en ungtjur, en bagge och ett årsgammalt lamm till brännoffer, ⁷⁶en bock till syndoffer ⁷⁷samt två tjurar, fem baggar, fem bockar och fem årsgamla lamm till gemenskapsoffer. Detta var Pagiels, Okrans sons, offergåva. ⁷⁸På tolfte dagen kom ledaren för Naftali barn, Ahira, Enans son. ⁷⁹Hans offergåva var ett silverfat som vägde 130 siklar och en silverskål på 70 siklar efter helgedomssikelns vikt, båda fulla med fint mjöl blandat med olja till matoffer, ⁸⁰en guldskål på tio siklar full med rökelse, ⁸¹dessutom en ungtjur, en bagge och ett årsgammalt lamm till brännoffer, ⁸²en bock till syndoffer ⁸³samt två tjurar, fem baggar, fem bockar och fem årsgamla lamm till gemenskapsoffer. Detta var Ahiras, Enans sons, offergåva. ⁸⁴Detta var vad Israels ledare skänkte till altarets invigning när det smordes: tolv silverfat, tolv silverskålar och tolv guldskålar. ⁸⁵Varje silverfat vägde 130 siklar och varje skål 70 siklar, och silvret i kärlen vägde tillsammans 2400 siklar efter helgedomssikelns vikt. ⁸⁶De tolv guldskålarna fulla av rökelse vägde var och en tio siklar efter helgedomssikelns vikt, och guldet i skålarna vägde sammanlagt 120 siklar. ⁸⁷Antalet djur till brännoffer var tolv tjurar, tolv baggar, tolv årsgamla lamm med tillhörande matoffer, och tolv bockar till syndoffer. ⁸⁸Antalet djur till gemenskapsoffer var tjugofyra tjurar, sextio baggar, sextio bockar och sextio årsgamla lamm. Detta var offergåvorna till altarets invigning sedan det hade blivit smort. ⁸⁹När Mose gick in i uppenbarelsetältet för att tala med honom, hörde han rösten tala till honom från nådastolen ovanpå vittnesbördets ark, mellan de två keruberna. Och han talade till honom.

Kapitel 8

¹Herren talade till Mose. Han sade: ²”Tala till Aron och säg till honom: När du sätter upp de sju lamporna, ska du sätta upp dem så att de kastar sitt sken över platsen framför ljusstaken.” ³Och Aron gjorde så. Han satte upp lamporna så att de kastade sitt sken över platsen framför ljusstaken, så som Herren hade befallt Mose. ⁴Ljusstaken var gjord av hamrat guld. Från dess fotställning till blommorna var den i hamrat arbete. Efter den förebild som Herren hade visat Mose gjorde han ljusstaken. ⁵Herren talade till Mose. Han sade: ⁶”Bland Israels barn ska du ta ut leviterna och rena dem. ⁷På följande sätt ska du göra för att rena dem: Stänk reningsvatten på dem, och låt dem raka hela sin kropp och tvätta sina kläder. Så ska de rena sig. ⁸Sedan ska de ta en ungtjur med tillhörande matoffer av fint mjöl blandat med olja. Du ska ta en annan ungtjur till syndoffer. ⁹Och du ska föra fram leviterna inför uppenbarelsetältet och samla hela Israels församling. ¹⁰När du har fört fram leviterna inför Herrens ansikte, ska Israels barn lägga sina händer på dem. ¹¹Och Aron ska föra fram leviterna inför Herrens ansikte som ett lyftoffer från Israels barn, så att de kan förrätta Herrens tjänst. ¹²Leviterna ska lägga sina händer på tjurarnas huvuden, och den ena ska du offra till syndoffer och den andra till brännoffer åt Herren för att bringa försoning för leviterna. ¹³Sedan ska du ställa leviterna inför Aron och hans söner och föra fram dem som ett lyftoffer åt Herren. ¹⁴Så ska du bland Israels barn avskilja leviterna så att de tillhör mig. ¹⁵Sedan du har renat leviterna och fört fram dem som ett lyftoffer ska de gå in och göra tjänst vid uppenbarelsetältet, ¹⁶för de är givna åt mig som en gåva bland Israels barn. I stället för allt som öppnar moderlivet, allt förstfött bland Israels barn, har jag tagit ut dem åt mig. ¹⁷Allt förstfött bland Israels barn tillhör mig, både människor och boskap. På den dag då jag slog allt förstfött i Egyptens land helgade jag dem åt mig. ¹⁸Jag har tagit leviterna i stället för allt förstfött bland Israels barn. ¹⁹Och jag har bland Israels barn gett leviterna som gåva åt Aron och hans söner, till att förrätta Israels barns tjänst vid uppenbarelsetältet och bringa försoning för Israels barn, för att ingen plåga ska drabba dem när de kommer nära helgedomen.” ²⁰Mose, Aron och hela Israels församling gjorde med leviterna i allt så som Herren hade befallt Mose angående dem. Så gjorde Israels barn med dem. ²¹Leviterna renade sig och tvättade sina kläder, och Aron förde fram dem som ett lyftoffer inför Herrens ansikte, och Aron bringade försoning för dem och renade dem. ²²Sedan gick leviterna in och gjorde tjänst vid uppenbarelsetältet under Aron och hans söner. Så som Herren hade befallt Mose angående leviterna, så gjorde de med dem. ²³Och Herren sade till Mose: ²⁴”Detta gäller för leviterna: De som är tjugofem år eller äldre ska infinna sig och göra tjänst med arbete vid uppenbarelsetältet. ²⁵Men när leviten blir femtio år ska han vara fri från sin tjänst, och han ska då inte tjänstgöra längre. ²⁶Han kan hjälpa sina bröder vid uppenbarelsetältet i deras uppgifter, men någon tjänst ska han inte inneha. Så ska du göra med leviterna när det gäller deras ansvarsuppgifter.”

Kapitel 9

¹Herren talade till Mose i Sinai öken i första månaden av det andra året efter deras uttåg ur Egyptens land. Han sade: ²”Israels barn ska fira påskhögtid på den bestämda tiden. ³På fjortonde dagen i denna månad, i skymningen, ska ni fira den, på bestämd tid. I enlighet med alla stadgar och föreskrifter ska ni fira den.” ⁴Och Mose sade till Israels barn att de skulle fira påskhögtiden. ⁵De firade den på fjortonde dagen i första månaden, i skymningen, i Sinai öken. Israels barn gjorde i allt så som Herren hade befallt Mose. ⁶Men det fanns några män som hade blivit orena genom en död människa så att de inte kunde fira påskhögtid på den dagen. De vände sig därför samma dag till Mose och Aron ⁷och sade till Mose: ”Vi har blivit orena genom en död människa. Ska vi därför nekas att bland Israels barn frambära Herrens offergåva på bestämd tid?” ⁸Mose svarade dem: ”Stanna här, så ska jag höra vad Herren befaller om er.” ⁹Herren talade till Mose. Han sade: ¹⁰”Säg till Israels barn: Om någon bland er eller era efterkommande har blivit oren genom en död människa, eller är ute på resa långt borta, kan han ändå fira Herrens påskhögtid. ¹¹De ska då fira den i andra månaden, på fjortonde dagen, i skymningen. Med osyrat bröd och bittra örter ska de äta påskalammet. ¹²Inget av det ska lämnas kvar till morgonen, och inget ben på det ska krossas. De ska fira påskhögtiden enligt alla dess föreskrifter. ¹³Men den som är ren och inte är på resa men ändå underlåter att fira påskhögtiden, han ska utrotas ur sitt folk, därför att han inte har burit fram Herrens offergåva på bestämd tid. Den mannen får själv svara för sin synd. ¹⁴Om en främling bor hos er och vill fira Herrens påskhögtid, ska han fira den enligt de stadgar och föreskrifter som gäller för påskhögtiden. Ni ska ha en och samma stadga för främlingen och för den infödde i landet.” ¹⁵På den dag då tabernaklet sattes upp täckte molnskyn tabernaklet, vittnesbördets tält. Från kvällen till morgonen var den över tabernaklet och den såg ut som eld. ¹⁶Så var det alltid: Molnskyn täckte det, och om natten såg den ut som eld. ¹⁷Så ofta molnskyn höjde sig från tältet bröt Israels barn upp, och på den plats där molnskyn stannade slog Israels barn läger. ¹⁸På Herrens befallning bröt Israels barn upp, och på Herrens befallning slog de läger. Så länge molnskyn vilade över tabernaklet låg de kvar i lägret. ¹⁹Om molnskyn stannade en längre tid över tabernaklet, iakttog Israels barn det Herren befallde dem och bröt inte upp. ²⁰Ibland stannade molnskyn över tabernaklet bara några få dagar. På Herrens befallning låg de då kvar i lägret, och på Herrens befallning bröt de sedan upp. ²¹Ibland stannade molnskyn bara från kvällen till morgonen. När molnskyn höjde sig på morgonen bröt de upp. Om molnskyn stannade en dag och en natt, bröt de upp när molnskyn höjde sig. ²²Om molnskyn stannade två dagar eller en månad, eller om molnskyn blev kvar en längre tid över tabernaklet, så låg Israels barn stilla i läger och bröt inte upp. Men när den höjde sig bröt de upp. ²³På Herrens befallning slog de läger, och på Herrens befallning bröt de upp. De följde Herrens påbud i enlighet med Herrens befallning genom Mose.

Kapitel 10

¹Herren talade till Mose. Han sade: ²”Gör dig två silvertrumpeter, i hamrat arbete ska du göra dem. Du ska använda dem när församlingen ska sammankallas och när lägren ska bryta upp. ³När man stöter i dem båda ska hela församlingen samlas hos dig vid ingången till uppenbarelsetältet. ⁴Men när man stöter bara i den ena, ska furstarna, huvudmännen för Israels ätter, samlas hos dig. ⁵När ni blåser en larmsignal, ska de läger som ligger österut bryta upp. ⁶Och när ni blåser larmsignal för andra gången, ska de läger som ligger söderut bryta upp. När lägren ska bryta upp ska man blåsa larmsignal. ⁷Men när församlingen ska sammankallas, ska ni inte blåsa larmsignal utan stöta i trumpeterna. ⁸Det är Arons söner, prästerna, som ska blåsa i trumpeterna. Detta ska vara en evig stadga för er, släkte efter släkte. ⁹När ni i ert land drar ut till strid mot någon fiende som angriper er, ska ni blåsa larmsignal i trumpeterna. Då ska ni bli ihågkomna inför Herren er Guds ansikte, och bli räddade från era fiender. ¹⁰Och i dagar av glädje, vid era högtider och nymånader, ska ni stöta i trumpeterna vid era brännoffer och gemenskapsoffer. De ska göra att ni blir ihågkomna inför er Gud. Jag är Herren er Gud.” ¹¹Andra året, i andra månaden, på tjugonde dagen, höjde sig molnskyn från vittnesbördets tabernakel. ¹²Då bröt Israels barn upp från Sinai öken och gick från plats till plats, och molnskyn stannade i öknen Paran. ¹³När de nu första gången bröt upp efter Herrens befallning genom Mose, ¹⁴var det Juda barns läger under sitt baner som först bröt upp, häravdelning efter häravdelning. Anförare för denna här var Nahshon, Amminadabs son. ¹⁵Och anförare för den här som utgjordes av Isaskars stam var Netanel, Suars son. ¹⁶Anförare för den här som utgjordes av Sebulons stam var Eliab, Helons son. ¹⁷Sedan tabernaklet hade tagits ner, bröt Gershons och Meraris barn upp och bar tabernaklet. ¹⁸Därefter bröt Rubens läger upp under sitt baner, häravdelning efter häravdelning. Anförare för denna här var Elisur, Shedeurs son. ¹⁹Anförare för den här som utgjordes av Simeons stam var Shelumiel, Surishaddajs son. ²⁰Anförare för den här som utgjordes av Gads stam var Eljasaf, Deguels son. ²¹Sedan bröt kehatiterna upp, de bar de heliga föremålen. Och tabernaklet sattes upp innan de hann fram. ²²Därefter bröt Efraims läger upp under sitt baner, häravdelning efter häravdelning. Anförare för denna här var Elishama, Ammihuds son. ²³Anförare för den här som utgjordes av Manasse stam var Gamliel, Pedasurs son. ²⁴Och anförare för den här som utgjordes av Benjamins stam var Abidan, Gideonis son. ²⁵Därefter bröt Dans läger upp under sitt baner som en eftertrupp för alla läger, häravdelning efter häravdelning. Anförare för denna här var Ahieser, Ammishaddajs son. ²⁶Anförare för den här som utgjordes av Ashers stam var Pagiel, Okrans son. ²⁷Och anförare för den här som utgjordes av Naftalis stam var Ahira, Enans son. ²⁸Detta var ordningen när Israels barn bröt upp, häravdelning efter häravdelning. ²⁹Mose sade till Hobab, som var son till midjaniten Reguel, Moses svärfar: ”Vi bryter nu upp och går till det land som Herren har lovat att ge oss. Följ med oss, så ska vi göra gott mot dig. Herren har lovat Israel allt gott.” ³⁰Men han svarade honom: ”Jag vill inte följa med, utan jag vill gå hem till mitt land och min släkt.” ³¹Mose sade: ”Nej, lämna oss inte. Du vet bäst var vi kan slå läger i öknen, du ska bli vårt öga. ³²Om du följer med oss ska vi låta dig få del av det goda som Herren gör med oss.” ³³Och de bröt upp från Herrens berg och vandrade tre dagsresor. Herrens förbundsark gick framför dem de tre dagarna för att utse en rastplats åt dem. ³⁴Herrens molnsky svävade över dem om dagen när de bröt upp från sin lägerplats. ³⁵Och så ofta arken bröt upp, sade Mose: ”Res dig, Herre! Låt dina fiender skingras, låt dem som hatar dig fly för ditt ansikte.” ³⁶Och när den sattes ner, sade han: ”Vänd åter, Herre, till Israels ätters många tusenden.”

Kapitel 11

¹Folket började klaga högljutt inför Herren hur illa de hade det. När Herren hörde det, upptändes hans vrede och hans eld började brinna ibland dem och förtärde dem som var ytterst i lägret. ²Folket ropade då till Mose och han bad till Herren, och elden dog ut. ³Platsen fick namnet Tabeera, därför att Herrens eld hade brunnit ibland dem. ⁴Den blandade hopen som följde dem greps av stort begär, och även Israels barn började gråta igen och sade: ”Vem kan ge oss kött att äta? ⁵Vi minns fisken som vi åt gratis i Egypten, och gurkorna, melonerna, purjolöken, rödlöken och vitlöken. ⁶Men nu försmäktar vår själ, för här finns inget att se utom detta manna.” ⁷Mannat liknade korianderfrö och såg ut som bdelliumharts. ⁸Folket gick omkring och samlade det och malde det på handkvarn eller stötte det i mortel. De kokade det i gryta eller bakade kakor av det. Och det smakade som fint bakverk med olja. ⁹När daggen föll över lägret om natten, föll också mannat över det. ¹⁰Mose hörde hur folket i de olika familjerna grät, var och en vid ingången till sitt tält. Då upptändes Herrens vrede, och Mose blev illa till mods. ¹¹Och Mose sade till Herren : ”Varför har du gjort så illa mot din tjänare? Varför har jag inte funnit nåd inför dina ögon? Du har ju lagt bördan av hela detta folk på mig! ¹²Har jag burit och fött hela detta folk, eftersom du säger till mig: ’Bär dem i din famn så som vårdaren bär spädbarnet’, in i det land som du med ed har lovat åt deras fäder? ¹³Var ska jag få kött att ge åt hela detta folk? De kommer gråtande till mig och säger: Ge oss kött, så att vi får äta! ¹⁴Jag orkar inte bära hela folket själv, det är för tungt för mig. ¹⁵Om det är så här du vill göra mot mig, döda mig då direkt om jag funnit nåd inför dina ögon, och låt mig slippa se mitt elände!” ¹⁶Då sade Herren till Mose: ”Kalla samman sjuttio män av de äldste i Israel, sådana som du vet är folkets äldste och deras förmän. För fram dem till uppenbarelsetältet och låt dem ställa sig där hos dig. ¹⁷Där ska jag då stiga ner och tala med dig, och jag ska ta av den Ande som är över dig och låta den komma över dem. De ska tillsammans med dig bära bördan av folket, så att du slipper bära den ensam. ¹⁸Säg till folket: Helga er till i morgon, så ska ni få kött att äta. Ni har gråtit inför Herren och sagt: Vem ska ge oss kött att äta? I Egypten hade vi det så bra. Därför ska nu Herren ge er kött att äta. ¹⁹Ni ska få äta, inte bara en dag, inte två dagar, inte fem dagar, inte tio dagar, inte tjugo dagar, ²⁰utan en hel månad, ända tills köttet kommer ut genom näsan på er och det äcklar er. Ni har förkastat Herren, som är mitt ibland er, och gråtit inför hans ansikte och sagt: Varför drog vi alls ut ur Egypten?” ²¹Mose sade: ”Sexhundratusen man till fots har jag omkring mig, och du säger: Jag ska ge dem kött att äta under en månad! ²²Finns det får och kor att slakta så att det räcker åt dem? Eller ska alla fiskar i havet fångas så att det räcker åt dem?” ²³Herren svarade Mose: ”Är Herrens arm för kort? Nu ska du få se om det jag har sagt ska hända dig eller inte.” ²⁴Mose gick ut och talade om för folket vad Herren hade sagt. Och han kallade samman sjuttio män av de äldste i folket och lät dem ställa sig runt omkring tältet. ²⁵Då steg Herren ner i molnskyn och talade till honom, och tog av den Ande som var över honom och lät den komma över de sjuttio äldste. När Anden nu vilade över dem började de profetera, men det gjorde de sedan inte mer. ²⁶Två män hade stannat kvar i lägret. Den ene hette Eldad och den andre Medad. Även över dem vilade Anden, för de var bland de uppskrivna men hade inte gått ut till tältet. Och de profeterade i lägret. ²⁷Då skyndade en ung man bort och berättade för Mose: ”Eldad och Medad profeterar i lägret.” ²⁸Josua, Nuns son, som hade varit Moses tjänare från sin ungdom, sade då: ”Mose, min herre, förbjud dem!” ²⁹Men Mose sade till honom: ”Ivrar du för mig? Om ändå hela Herrens folk blev profeter genom att Herren lät sin Ande komma över dem!” ³⁰Sedan gick Mose tillbaka till lägret med de äldste i Israel. ³¹Och en stormvind gick ut från Herren. Den förde med sig vaktlar från havet och drev dem över lägret, omkring en dagsresa i varje riktning från lägret och två alnar över marken. ³²Folket gick då hela den dagen och natten och nästa dag och samlade vaktlar. Det minsta någon samlade var tio homer, och de bredde ut dem åt sig runt omkring lägret. ³³Men medan de ännu hade köttet mellan tänderna och det ännu var otuggat, upptändes Herrens vrede mot folket och Herren slog dem med en mycket svår plåga. ³⁴Platsen fick namnet Kibrot-Hattaava, eftersom man där begravde dem av folket som hade gripits av begär. ³⁵Från Kibrot-Hattaava bröt folket upp och drog till Haserot, och där stannade de.

Kapitel 12

¹Mirjam och Aron talade illa om Mose på grund av den kushitiska kvinnan som han hade tagit till hustru, för han hade tagit en kushitisk kvinna till hustru. ²De sade: ”Är Mose den ende som Herren talar genom? Talar han inte också genom oss?” Och Herren hörde det. ³Mose var en mycket ödmjuk man, mer än någon annan människa på jorden. ⁴Genast sade Herren till Mose, Aron och Mirjam: ”Gå ut, ni tre, till uppenbarelsetältet.” Och de gick dit ut alla tre. ⁵Då steg Herren ner i en molnpelare och ställde sig vid ingången till tältet. Han kallade på Aron och Mirjam, och de gick båda dit. ⁶Och han sade: ”Hör nu mina ord. Om det finns en Herrens profet ibland er, ger jag mig till känna för honom i en syn och talar med honom i en dröm. ⁷Men så gör jag inte med min tjänare Mose. I hela mitt hus är han betrodd. ⁸Jag talar med honom ansikte mot ansikte, tydligt och inte i gåtor, och han får se Herrens gestalt. Varför var ni då inte rädda för att tala illa om min tjänare Mose?” ⁹Och Herrens vrede upptändes mot dem, och han lämnade dem. ¹⁰När molnskyn drog sig tillbaka från tältet, se, då var Mirjam vit som snö av spetälska. Aron vände sig till Mirjam och såg att hon var spetälsk. ¹¹Då sade Aron till Mose: ”O, min herre, lägg inte på oss denna synd som vi i vår dårskap har begått. ¹²Låt henne inte bli som ett dödfött foster vars kropp är till hälften förtärd när det kommer ut ur moderlivet.” ¹³Då ropade Mose till Herren : ”O, Gud, gör henne frisk!” ¹⁴Herren svarade Mose: ”Om hennes far hade spottat henne i ansiktet, skulle hon då inte ha fått skämmas i sju dagar? Håll henne därför instängd utanför lägret i sju dagar. Sedan ska hon tas emot igen.” ¹⁵I sju dagar hölls Mirjam instängd utanför lägret, och folket bröt inte upp förrän Mirjam hade förts tillbaka. ¹⁶Sedan bröt folket upp från Haserot och slog läger i öknen Paran.

Kapitel 13

¹Herren sade till Mose: ²”Sänd ut män för att speja i Kanaans land som jag ger åt Israels barn. En man för varje fädernestam ska ni sända. Var och en av dem ska vara en ledare.” ³På Herrens befallning sände Mose ut dem från öknen Paran. Alla var huvudmän bland Israels barn. ⁴Deras namn var: Av Rubens stam: Shammua, Sackurs son, ⁵av Simeons stam: Shafat, Horis son, ⁶av Juda stam: Kaleb, Jefunnes son, ⁷av Isaskars stam: Jigal, Josefs son, ⁸av Efraims stam: Hosea, Nuns son, ⁹av Benjamins stam: Palti, Rafus son, ¹⁰av Sebulons stam: Gaddiel, Sodis son, ¹¹av Josefs stam, av Manasse stam: Gaddi, Susis son, ¹²av Dans stam: Ammiel, Gemallis son, ¹³av Ashers stam: Setur, Mikaels son, ¹⁴av Naftali stam: Nahbi, Vofsis son, ¹⁵av Gads stam: Geuel, Makis son. ¹⁶Dessa var namnen på de män som Mose sände i väg för att speja i landet. Men Mose gav Hosea, Nuns son, namnet Josua. ¹⁷Mose sände i väg dem för att speja i Kanaans land och sade till dem: ”Dra upp till Negev och vidare upp till Bergsbygden. ¹⁸Se efter hur landet är, om folket som bor där är starkt eller svagt, om de är få eller många, ¹⁹om landet där de bor är gott eller dåligt, om städerna där de bor är som läger eller om de är befästa, ²⁰om jorden är fet eller mager och om det finns träd där eller inte. Visa er modiga och ta med er hit av landets frukt.” Det var den tid då de första druvorna mognade. ²¹De gav sig av och spejade i landet från öknen Zin ända till Rehob där vägen går till Hamat. ²²De drog upp till Negev och kom till Hebron. Där bodde Ahiman, Sheshaj och Talmaj, Anaks avkomlingar. – Hebron byggdes sju år före Soan i Egypten. – ²³De kom till Druvdalen. Där skar de av en gren med en ensam druvklase. Den bars sedan på en stång av två man. Dessutom tog de granatäpplen och fikon. ²⁴Platsen kallades sedan Druvdalen på grund av den druvklase som Israels barn skar av där. ²⁵Efter fyrtio dagar vände de tillbaka sedan de hade spejat i landet. ²⁶De gav sig i väg och kom till Mose och Aron och hela Israels församling i öknen Paran i Kadesh, där de avgav rapport för dem och hela församlingen och visade dem landets frukt. ²⁷Och de sade till Mose: ”Vi kom till det land som du sände oss till. Det flödar verkligen av mjölk och honung, och här är frukt därifrån. ²⁸Men folket som bor i landet är starkt, och städerna är befästa och mycket stora. Dessutom såg vi avkomlingar av Anak där. ²⁹Amalekiterna bor i Negev, hetiterna, jebusiterna och amoreerna bor i bergsbygden, och kananeerna bor vid havet och utmed Jordan.” ³⁰Men Kaleb lugnade folket inför Mose och sade: ”Låt oss genast dra dit upp och inta landet. Sannerligen, vi kan göra det!” ³¹Men männen som hade gått upp med honom sade: ”Vi kan inte dra upp mot det folket, för de är för starka för oss.” ³²Inför Israels barn talade de illa om landet där de hade spejat och sade: ”Landet som vi har vandrat igenom och spejat i är ett land som förtär sina inbyggare, och allt folk som vi såg där var resliga män. ³³Vi såg också jättarna där – Anaks barn kom från jättestammen – och vi var som gräshoppor i våra egna ögon, och så var vi också i deras ögon.”

Kapitel 14

¹Då började hela församlingen ropa och skrika, och folket grät den natten. ²Alla Israels barn klagade på Mose och Aron, och hela församlingen sade till dem: ”Om vi ändå hade fått dö i Egyptens land, eller om vi ändå hade fått dö här i öknen! ³Varför leder Herren oss in i detta land där vi kommer att falla för svärd och våra hustrur och barn blir fiendens byte? Vore det inte bättre för oss att vända tillbaka till Egypten?” ⁴Och de sade till varandra: ”Vi väljer en ledare och vänder tillbaka till Egypten.” ⁵Då föll Mose och Aron ner på sina ansikten inför Israels barns hela folk och församling. ⁶Och Josua, Nuns son, och Kaleb, Jefunnes son, som var med bland dem som hade spejat i landet, rev sönder sina kläder ⁷och sade till hela Israels församling: ”Landet som vi har vandrat igenom och spejat i är ett mycket, mycket gott land. ⁸Om Herren har behag till oss, ska han föra oss in i det landet och ge det åt oss, ett land som flödar av mjölk och honung. ⁹Men var inte upproriska mot Herren och var inte rädda för folket i landet, för de ska bli som en munsbit för oss. Deras beskydd har vikit ifrån dem, men Herren är med oss. Var inte rädda för dem.” ¹⁰Men hela församlingen ropade att man skulle stena dem. Då visade sig Herrens härlighet i uppenbarelsetältet för alla Israels barn. ¹¹Och Herren sade till Mose: ”Hur länge ska detta folk förakta mig? Och hur länge ska de vägra tro på mig trots alla de tecken jag har gjort ibland dem? ¹²Jag ska slå dem med pest och utrota dem, men dig vill jag göra till ett folk som är större och mäktigare än dem.” ¹³Mose sade till Herren : ”Egyptierna har ju hört att du med din kraft har fört detta folk ut från dem hit upp, ¹⁴och de har talat om det för dem som bor här i landet. De har hört att du, Herre, är mitt ibland detta folk, att du, Herre, visar dig ansikte mot ansikte, att din molnsky står över dem och att du går framför dem i en molnpelare om dagen och i en eldpelare om natten. ¹⁵Om du dödar detta folk, alla på en gång, kommer hednafolken som hört talas om dig att säga: ¹⁶’ Herren lyckades inte föra in detta folk i det land som han med ed hade lovat dem, och därför har han slaktat dem i öknen.’ ¹⁷Nej, låt nu Herrens kraft visa sig stor, så som du själv har sagt: ¹⁸Herren är sen till vrede och rik på nåd, han förlåter missgärning och överträdelse men låter ingen bli ostraffad, utan låter straffet för fädernas missgärning drabba barnen till tredje och fjärde led. ¹⁹Förlåt nu folkets missgärning efter din stora nåd, så som du har låtit din förlåtelse följa detta folk allt ifrån Egypten och ända hit.” ²⁰Då sade Herren : ”Jag förlåter dem enligt ditt ord. ²¹Men så sant jag lever och så sant Herrens härlighet uppfyller hela jorden: ²²Av alla de män som har sett min härlighet och sett de tecken jag har gjort i Egypten och i öknen, och som nu tio gånger har frestat mig och inte lyssnat till min röst, ²³av dem ska ingen få se det land som jag med ed har lovat deras fäder. Ingen av dem som har föraktat mig ska få se det. ²⁴Men i min tjänare Kaleb är en annan ande, och han har i allt följt mig. Därför ska jag föra honom in i det land där han nu har varit, och hans avkomlingar ska ta det i besittning. ²⁵Men eftersom amalekiterna och kananeerna bor i dalen, så vänd er i morgon åt ett annat håll och dra ut i öknen mot Röda havet.” ²⁶Herren talade till Mose och Aron. Han sade: ²⁷”Hur länge ska denna onda församling klaga mot mig? Jag har hört hur Israels barn ständigt klagar mot mig. ²⁸Säg nu till dem: Så sant jag lever, säger Herren, jag ska göra med er så som ni själva har sagt inför mig. ²⁹Här i öknen ska era döda kroppar falla, alla ni som har blivit mönstrade och är tjugo år eller äldre, eftersom ni har klagat mot mig. ³⁰Ingen av er ska komma in i det land som jag med upplyft hand lovade er att få bo i, ingen utom Kaleb, Jefunnes son, och Josua, Nuns son. ³¹Men era barn, som ni sade skulle bli fiendens byte, dem ska jag föra in där, och de ska lära känna det land som ni har förkastat. ³²Men era döda kroppar ska falla här i öknen. ³³Och era barn ska vara herdar i öknen i fyrtio år och få lida för er trolöshet tills era döda kroppar har förmultnat i öknen. ³⁴Så som ni under fyrtio dagar har spejat i landet ska ni under fyrtio år – ett år för varje dag – bära på era synder. Ni ska då få erfara att jag har tagit min hand ifrån er. ³⁵Jag, Herren, har talat. Jag ska i sanning göra så med hela denna onda församling som har rotat sig samman mot mig. Här i öknen ska de omkomma, här ska de dö.” ³⁶De män som Mose hade sänt för att speja i landet och som vid sin återkomst hade fått hela församlingen att klaga mot honom genom att tala illa om landet, ³⁷dessa män som hade talat illa om landet dog genom en hemsökelse inför Herrens ansikte. ³⁸Av de män som hade gått ut för att speja i landet överlevde bara Josua, Nuns son, och Kaleb, Jefunnes son. ³⁹Mose talade detta till alla Israels barn, och folket sörjde mycket. ⁴⁰De steg upp tidigt nästa morgon för att bege sig upp mot den övre bergsbygden och sade: ”Se, här är vi. Vi har syndat, men nu vill vi dra upp till den plats som Herren har talat om.” ⁴¹Men Mose sade: ”Varför vill ni bryta mot Herrens befallning? Det kommer inte att lyckas. ⁴²Herren är inte med er. Därför ska ni inte dra dit upp, så att ni inte bli slagna inför era fiender. ⁴³Amalekiterna och kananeerna kommer att möta er där och ni faller för svärd, för ni har vänt er bort från Herren och därför kommer Herren inte att vara med er.” ⁴⁴I sitt övermod drog de ändå upp mot den övre bergsbygden, men Herrens förbundsark och Mose lämnade inte lägret. ⁴⁵Amalekiterna och kananeerna, som bodde där i bergsbygden, kom då ner och slog dem och drev dem på flykten ända till Horma.

Kapitel 15

¹Herren talade till Mose. Han sade: ²”Tala till Israels barn och säg till dem: När ni kommer in i det land som jag ger er att bo i, ³och ni vill offra ett eldsoffer åt Herren, ett brännoffer eller ett slaktoffer av nöt eller småboskap, för att bereda Herren en ljuvlig doft – vare sig det gäller att fullgöra ett löfte eller om det är ett frivilligt offer eller era högtidsoffer – ⁴så ska den som bär fram ett sådant offer åt Herren, också som matoffer bära fram en tiondels efa fint mjöl, blandat med en fjärdedels hin olja, ⁵och som dryckesoffer ska du offra en fjärdedels hin vin för varje lamm tillsammans med brännoffret eller slaktoffret. ⁶Till en bagge ska du som matoffer offra två tiondels efa fint mjöl, blandat med en tredjedels hin olja, ⁷och som dryckesoffer ska du bära fram en tredjedels hin vin till en ljuvlig doft för Herren. ⁸När du offrar en ungtjur till brännoffer eller slaktoffer för att fullgöra ett löfte eller som gemenskapsoffer åt Herren, ⁹ska du tillsammans med tjuren som matoffer bära fram tre tiondels efa fint mjöl, blandat med en halv hin olja, ¹⁰och som dryckesoffer ska du bära fram en halv hin vin, det är ett eldsoffer till en ljuvlig doft för Herren. ¹¹Så ska man göra med varje tjur, varje bagge, varje lamm eller killing. ¹²Efter det antal ni offrar, ska ni göra så med var och en efter deras antal. ¹³Varje infödd ska göra så när han bär fram ett eldsoffer till en ljuvlig doft för Herren. ¹⁴När en främling som bor hos er eller någon som vistas ibland er i kommande släkten vill offra ett eldsoffer till en ljuvlig doft för Herren, ska han göra så som ni gör. ¹⁵Inom församlingen ska samma stadga gälla för er och för främlingen hos er, en evig stadga från släkte till släkte. Som det är för er, så ska det vara för främlingen inför Herrens ansikte. ¹⁶Samma lag och samma rätt ska gälla för er och för främlingen som bor hos er.” ¹⁷Herren talade till Mose. Han sade: ¹⁸”Tala till Israels barn och säg till dem: När ni kommer in i det land dit jag för er, ¹⁹då ska ni, när ni äter av landets bröd, ge Herren en offergåva av det. ²⁰Av det första ni bakar ska ni ge en kaka till offergåva, som en offergåva från er loge ska ni ge den. ²¹Ni ska ge åt Herren en offergåva, släkte efter släkte, av det första ni bakar. ²²Om ni försyndar er och inte håller alla dessa bud som Herren kungjorde för Mose ²³– allt det som Herren befallde er genom Mose, från den dag då Herren gav sina befallningar och allt framgent, släkte efter släkte, – ²⁴om det gjordes av misstag utan att församlingen visste det, ska hela församlingen offra en ungtjur som brännoffer, till en ljuvlig doft för Herren, med matoffret och dryckesoffret på föreskrivet sätt, och likaså en bock till syndoffer. ²⁵Och prästen ska bringa försoning för hela Israels församling, och de ska få förlåtelse. Det var en synd av misstag, och de har burit fram sitt offer, ett eldsoffer åt Herren och sitt syndoffer inför Herrens ansikte för sitt misstag. ²⁶Hela Israels församling och främlingen som bor bland dem ska få förlåtelse, eftersom hela folket hade del i synden som gjordes av misstag. ²⁷Om en enskild person av misstag syndar, ska han som syndoffer föra fram en årsgammal get. ²⁸Prästen ska bringa försoning för den som har felat genom att av misstag synda inför Herrens ansikte. Så blir han försonad och får förlåtelse. ²⁹Både för den infödde bland Israels barn och för främlingen som bor ibland dem ska samma lag gälla när någon begår en synd av misstag. ³⁰Men den som begår något med berått mod, vare sig han är infödd eller främling, han hånar Herren och ska utrotas ur sitt folk. ³¹Eftersom han har föraktat Herrens ord och brutit mot hans bud, måste han utrotas. Hans missgärning vilar på honom.” ³²Medan Israels barn var i öknen, ertappades en man med att samla ved på sabbatsdagen. ³³De som ertappade honom med att samla ved förde honom till Mose och Aron och hela församlingen. ³⁴Då det inte var klart utsagt vad som borde göras med honom, satte de honom i förvar. ³⁵Och Herren sade till Mose: ”Mannen ska straffas med döden. Hela församlingen ska stena honom utanför lägret.” ³⁶Då förde hela församlingen ut honom utanför lägret och stenade honom till döds, så som Herren hade befallt Mose. ³⁷Herren sade till Mose: ³⁸”Tala till Israels barn och säg till dem att de, släkte efter släkte, ska göra tofsar i hörnen på sina kläder och sätta ett mörkblått snöre på varje hörntofs. ³⁹Ni ska ha sådana tofsar, och när ni ser dem ska ni tänka på alla Herrens bud och göra efter dem och inte följa era egna hjärtan och ögon, som lockar er till otrohet. ⁴⁰Så ska ni tänka på och göra efter alla mina bud och vara heliga inför er Gud. ⁴¹Jag är Herren er Gud, som förde er ut ur Egyptens land för att vara er Gud. Jag är Herren er Gud.”

Kapitel 16

¹Kora, son till Jishar, son till Kehat, son till Levi, tog med sig både Datan och Abiram, Eliabs söner, och On, Pelets son, av Rubens söner, ²och gjorde uppror mot Mose. Tvåhundrafemtio män av Israels barn följde dem, furstar i församlingen, utvalda från folkförsamlingen, ansedda män. ³De samlade sig mot Mose och Aron och sade till dem: ”Nu får det vara nog! Hela församlingen är helig, allesammans, och Herren är mitt ibland dem. Varför upphöjer ni er över Herrens församling?” ⁴När Mose hörde det föll han ner på sitt ansikte. ⁵Sedan talade han till Kora och hela hans grupp och sade: ”I morgon ska Herren visa vem som tillhör honom, vem som är helig och vem som får komma inför honom. Den han utväljer ska få komma inför honom. ⁶Gör så här: Ta era fyrfat, du Kora och hela din grupp, ⁷och lägg eld i dem och strö rökelse på dem inför Herrens ansikte i morgon. Den man som Herren då utväljer, han är den helige. Nu får det vara nog, ni Levi söner!” ⁸Och Mose sade till Kora: ”Hör, ni Levi söner! ⁹Är det inte nog för er att Israels Gud har avskilt er från Israels församling för att låta er komma inför sig och göra tjänst i Herrens tabernakel och stå inför församlingen och betjäna den. ¹⁰Han har låtit dig och alla dina bröder, Levi söner, jämte dig komma inför sig. Och nu begär ni också prästämbetet! ¹¹Det är därför som du och hela din grupp har gaddat ihop er mot Herren. Vem är Aron att ni skulle klaga mot honom?” ¹²Mose sände bud efter Datan och Abiram, Eliabs söner. Men de sade: ”Vi kommer inte. ¹³Är det inte nog att du har fört oss hit upp från ett land som flödar av mjölk och honung för att låta oss dö i öknen? Nu vill du också göra dig till herre över oss! ¹⁴Du har sannerligen inte fört oss in i ett land som flödar av mjölk och honung eller gett oss åkrar och vingårdar till arvedel. Tänker du sticka ut ögonen på dessa människor? Nej, vi kommer inte!” ¹⁵Då blev Mose mycket vred och sade till Herren : ”Se inte till deras offergåva. Inte en enda åsna har jag tagit av dem, och ingen av dem har jag gjort något ont.” ¹⁶Mose sade till Kora: ”I morgon ska du och hela din grupp träda fram inför Herrens ansikte, du själv och de och Aron. ¹⁷Och var och en av er ska ta sitt fyrfat och lägga rökelse på det och bära sitt fyrfat fram inför Herrens ansikte, tvåhundrafemtio fyrfat. Du själv och Aron ska också ta var sitt fyrfat.” ¹⁸Och de tog var och en sitt fyrfat och lade eld på det och strödde på rökelse och ställde sig vid ingången till uppenbarelsetältet tillsammans med Mose och Aron. ¹⁹Kora samlade hela församlingen mot dem vid ingången till uppenbarelsetältet. Då visade sig Herrens härlighet för hela församlingen. ²⁰Och Herren talade till Mose och Aron. Han sade: ²¹”Skilj er från denna församling, så ska jag förgöra dem på ett ögonblick.” ²²Då föll de ner på sina ansikten och sade: ”O Gud, du Gud som råder över anden i allt kött! Ska du bli vred på hela församlingen för att en enda man syndar?” ²³Då talade Herren till Mose. Han sade: ²⁴”Säg till församlingen: Dra er bort från lägerplatsen kring Kora, Datan och Abiram.” ²⁵Mose steg upp och gick till Datan och Abiram, och de äldste i Israel följde honom. ²⁶Mose talade till församlingen. Han sade: ”Vik bort från dessa ogudaktiga människors tält och rör inte något som tillhör dem, så att ni inte förgås genom alla deras synder.” ²⁷Då drog de sig bort från lägerplatsen kring Kora, Datan och Abiram. Men Datan och Abiram kom ut och ställde sig vid ingången till sina tält med sina hustrur och barn, stora och små. ²⁸Och Mose sade: ”Av detta ska ni förstå att det är Herren som har sänt mig att göra alla dessa gärningar. Jag har inte handlat efter eget tycke. ²⁹Om dessa dör på samma sätt som andra människor och får samma straff som alla andra, då har Herren inte sänt mig. ³⁰Men om Herren gör något nytt genom att marken spärrar upp sitt gap och slukar dem med allt de äger så att de far levande ner i dödsriket, då ska ni förstå att dessa människor har föraktat Herren.” ³¹Just när han hade sagt detta, rämnade marken under dem. ³²Jorden öppnade sitt gap och slukade dem och deras hus, allt Koras folk och alla deras ägodelar. ³³De föll levande ner i dödsriket med allt de ägde, och jorden täckte över dem. Så utrotades de ur församlingen. ³⁴Hela Israel som stod runt omkring dem flydde vid deras rop, för de sade: ”Annars slukas vi också av jorden!” ³⁵Och eld gick ut från Herren och förtärde de tvåhundrafemtio männen som hade burit fram rökelse.

Kapitel 17

¹Herren talade till Mose. Han sade: ²”Säg till Eleasar, prästen Arons son, att han ska ta ut fyrfaten ur branden och kasta elden långt bort, för de har blivit heliga. ³Och dessa fyrfat som tillhörde männen som syndade och miste sina liv, dem ska man hamra ut till plåtar och täcka altaret med, för de har varit framburna inför Herrens ansikte och har därför blivit heliga. De ska vara ett tecken för Israels barn.” ⁴Då tog prästen Eleasar de fyrfat av koppar som de uppbrända hade burit fram, och man hamrade ut dem för att täcka altaret. ⁵De skulle vara till en påminnelse för Israels barn att ingen främling som inte var av Arons släkt skulle träda fram och tända rökelse inför Herrens ansikte, för att inte bli som Kora och hans grupp – allt i enlighet med vad Herren hade sagt honom genom Mose. ⁶Men dagen efter klagade hela Israels församling mot Mose och Aron och sade: ”Det är ni som har dödat Herrens folk!” ⁷Och det hände att när församlingen samlades mot Mose och Aron och de vände sig mot uppenbarelsetältet, se, då täcktes det av molnskyn och Herrens härlighet visade sig. ⁸Mose och Aron gick fram inför uppenbarelsetältet, ⁹och Herren sade till Mose: ¹⁰”Gå bort ifrån denna församling, så ska jag i ett ögonblick förgöra dem.” Då föll de ner på sina ansikten. ¹¹Och Mose sade till Aron: ”Ta ditt fyrfat och lägg eld från altaret på det och strö på rökelse och bär det genast till församlingen och bringa försoning för dem, eftersom vrede har gått ut från Herrens ansikte. Hemsökelsen har börjat.” ¹²Aron tog det Mose hade sagt och skyndade mitt in i församlingen. Och se, hemsökelsen hade redan börjat bland folket. Aron lade på rökelse och bringade försoning för folket. ¹³Han stod mellan de döda och de levande, och hemsökelsen upphörde. ¹⁴De som hade dött genom hemsökelsen utgjorde 14 700 förutom dem som dog för Koras skull. ¹⁵Sedan vände Aron tillbaka till Mose vid uppenbarelsetältets ingång, eftersom hemsökelsen hade upphört. ¹⁶Herren talade till Mose. Han sade: ¹⁷”Tala till Israels barn och ta från dem en stav för varje stam. Från alla deras stamhövdingar ska du ta tolv stavar och skriva vars och ens namn på hans stav. ¹⁸Arons namn ska du skriva på Levis stav, för huvudmannen för denna stams familjer ska ha en stav. ¹⁹Sedan ska du lägga in dem i uppenbarelsetältet framför vittnesbördet där jag möter er. ²⁰Då ska det ske att den man som jag utväljer, hans stav ska grönska. Så ska jag göra slut på Israels barns klagan, eftersom de ständigt klagar mot er.” ²¹Mose talade till Israels barn, och alla stamhövdingarna gav honom var och en sin stav, tolv stavar, och Arons stav var med bland deras stavar. ²²Och Mose lade stavarna inför Herrens ansikte i vittnesbördets tält. ²³Nästa dag gick Mose in i vittnesbördets tält, och se, Arons stav för Levi hus grönskade, och den hade knoppar och utslagna blommor och mogna mandlar. ²⁴Mose bar ut alla stavarna från Herrens ansikte till alla Israels barn. De såg på dem, och var och en tog sin stav. ²⁵Och Herren sade till Mose: ”Lägg tillbaka Arons stav framför vittnesbördet. Den ska förvaras som ett tecken för de upproriska. Så ska du göra slut på deras klagande mot mig så att de inte dör.” ²⁶Mose gjorde det. Så som Herren hade befallt honom, så gjorde han. ²⁷Israels barn sade till Mose: ”Se, vi dör, vi går under, vi går under allihop! ²⁸Alla som kommer i närheten av Herrens tabernakel kommer att dö. Ska vi dö allihop?”

Kapitel 18

¹Herren sade till Aron: ”Du och dina söner och din fars hus med dig ska bära den missgärning som hör till helgedomen, och du och dina söner med dig ska bära den missgärning som hör till ert prästämbete. ²Men också dina bröder av Levi stam, din fars stam, ska du låta få tillträde dit tillsammans med dig, och de ska hålla sig till dig och betjäna dig medan du och dina söner med dig gör tjänst vid vittnesbördets tält. ³De ska sköta vad du har att sköta och vad som hör till skötseln av tältet. Men de får inte komma nära de heliga föremålen eller altaret, för att inte både de och ni ska dö. ⁴De ska hålla sig till dig och sköta vad som hör till uppenbarelsetältet, under all tjänstgöring vid tältet. Ingen främling får komma nära dig. ⁵Ni ska iaktta vad som hör till skötseln av helgedomen och altaret, för att inte vrede åter ska komma över Israels barn. ⁶Det är jag som har utvalt era bröder leviterna bland Israels barn. De är en gåva åt er, givna åt Herren till att förrätta tjänsten vid uppenbarelsetältet. ⁷Men du och dina söner med dig ska sköta vad som hör till ert prästämbete, i allt som avser altaret och det som är innanför förhänget. Så ska ni göra tjänst. Jag ger er prästämbetet som en gåva. Om en obehörig inkräktar på det ska han dödas.” ⁸Herren sade till Aron: ”Se, jag överlämnar åt dig att ta hand om det som offras åt mig. Av Israels barns alla heliga gåvor ger jag detta som en ämbetslott åt dig och dina söner, som en evig rätt. ⁹Av det högheliga som inte lämnas åt elden ska detta tillhöra dig: Alla deras offergåvor, alla matoffer, syndoffer eller skuldoffer som de offrar åt mig. Detta är högheligt och tillhör dig och dina söner. ¹⁰På en höghelig plats ska du äta det. Alla av manligt kön ska äta det. Det ska vara heligt för dig. ¹¹Också Israels barns alla lyftoffer som bärs fram som gåvor ska tillhöra dig. Som en evig rättighet ger jag dem åt dig och dina söner och döttrar med dig. Var och en i ditt hus som är ren kan äta det. ¹²Allt det bästa av oljan och det bästa av det nya vinet och av säden, det första av det som de ger åt Herren, ger jag åt dig. ¹³De första frukterna av allt som växer i deras land och som de bär fram åt Herren ska tillhöra dig. Var och en i ditt hus som är ren kan äta av det. ¹⁴Allt i Israel som vigs åt Herren ska tillhöra dig. ¹⁵Allt som öppnar moderlivet, varje varelse, människa eller djur, som de för fram till Herren ska tillhöra dig. Men du ska friköpa det förstfödda bland människor och även friköpa det förstfödda bland orena djur. ¹⁶När de är en månad gamla ska du friköpa dem med lösensumman som är bestämd till fem siklar silver, efter helgedomssikelns vikt som är tjugo gera. ¹⁷Men det förstfödda bland kor, får eller getter ska du inte friköpa. Det är heligt. Deras blod ska du stänka på altaret, och deras fett ska du förbränna som ett eldsoffer till en ljuvlig doft för Herren. ¹⁸Men deras kött ska tillhöra dig, liksom även lyftofferbringan och det högra lårstycket ska tillhöra dig. ¹⁹Alla heliga gåvor som Israels barn offrar åt Herren ger jag åt dig och dina söner och döttrar med dig som en evig rätt. Detta ska vara ett evigt saltförbund inför Herrens ansikte, för dig och för dina avkomlingar.” ²⁰Herren sade till Aron: ”I deras land ska du inte ha någon arvedel, och du ska inte ha någon lott bland dem. Jag ska vara din lott och din arvedel bland Israels barn. ²¹Se, jag ger åt Levi barn allt tionde i Israel till arvedel, som lön för den tjänst de utför, tjänsten vid uppenbarelsetältet. ²²Och Israels barn ska härefter inte komma nära uppenbarelsetältet, för de kommer då att bära på synd och måste dö. ²³Det är leviterna som ska förrätta tjänsten vid uppenbarelsetältet, och de ska själva bära sina missgärningar. Det ska vara en evig stadga från släkte till släkte: De ska inte ha någon arvedel bland Israels barn, ²⁴för jag ger tiondet som Israels barn offrar som gåva åt Herren till arvedel åt leviterna. Det är därför jag säger om dem: De ska inte ha någon arvedel bland Israels barn.” ²⁵Och Herren talade till Mose. Han sade: ²⁶”Tala till leviterna och säg: När ni av Israels barn tar emot det tionde som jag har bestämt att ni ska få av dem som er arvedel, då ska ni av det ge en gåva åt Herren, ett tionde av tiondena. ²⁷Denna er gåva ska räknas som om det vore brödsäd från logen och den fulla avkastningen från vinpressen. ²⁸Så ska också ni ge en gåva åt Herren av allt tionde som ni tar emot av Israels barn. Denna Herrens gåva av tionden ska ni ge åt prästen Aron. ²⁹Av alla gåvor ni får ska ni offra åt Herren allt det som tillhör honom, det bästa av gåvorna, den del som är helig. ³⁰Du ska säga till dem: När ni ger som gåva det bästa, ska leviternas gåva räknas som om det vore vad loge och press avkastar. ³¹Ni får äta det var som helst med ert husfolk, för det är er lön för er tjänstgöring vid uppenbarelsetältet. ³²När ni offrar det bästa av det ska ni inte bära på synd. Då ska ni inte ohelga Israels barns heliga gåvor, så att ni måste dö.”

Kapitel 19

¹Herren talade till Mose och Aron. Han sade: ²”Detta är en lagstadga som Herren har befallt: Säg till Israels barn att de skaffar fram åt dig en röd kviga som är felfri och inte har någon defekt och som inte har burit något ok. ³Ni ska ge den åt prästen Eleasar, och man ska föra den utanför lägret och slakta den i hans åsyn. ⁴Och prästen Eleasar ska ta något av blodet från kvigan på sitt finger och stänka det sju gånger mot framsidan av uppenbarelsetältet. ⁵Sedan ska man bränna upp kvigan inför hans ögon. Hud och kött och blod ska brännas upp tillsammans med hennes orenlighet. ⁶Och prästen ska ta cederträ, isop och karmosinrött garn och kasta det i elden där kvigan bränns upp. ⁷Sedan ska prästen tvätta sina kläder och bada sin kropp i vatten. Därefter får han gå in i lägret, men han ska vara oren till kvällen. ⁸Också den som brände upp kvigan ska tvätta sina kläder i vatten och bada sin kropp i vatten och vara oren till kvällen. ⁹En man som är ren ska samla ihop askan efter kvigan och lägga den utanför lägret på en ren plats. Den ska förvaras åt Israels barns församling för att användas i reningsvattnet. Detta är ett syndoffer. ¹⁰Den som samlade ihop askan efter kvigan ska tvätta sina kläder och vara oren till kvällen. Detta ska vara en evig stadga för Israels barn och för främlingen som bor ibland dem. ¹¹Den som rör vid en död människa ska vara oren i sju dagar. ¹²Han ska rena sig med vattnet på tredje dagen och på sjunde dagen, och så blir han ren. Men om han inte renar sig på tredje dagen och på sjunde dagen, blir han inte ren. ¹³Var och en som rör vid ett lik, vid en död människa, och inte renar sig, han orenar Herrens tabernakel och ska utrotas ur Israel. Eftersom reningsvattnet inte blivit stänkt på honom är han oren. Hans orenhet är alltjämt kvar. ¹⁴Detta är lagen när en människa dör i ett tält: Var och en som kommer in i tältet, och var och en som redan är i tältet ska vara oren i sju dagar. ¹⁵Alla öppna kärl som inte har stått övertäckta ska vara orena. ¹⁶Och var och en som ute på marken rör vid någon som har dräpts med svärd eller dött på annat sätt, eller rör vid människoben eller en grav, ska vara oren i sju dagar. ¹⁷För den som är oren ska man ta av askan efter det uppbrända syndoffret och hälla friskt vatten över det i ett kärl. ¹⁸En man som är ren ska ta isop och doppa i vattnet och stänka på tältet, på alla kärlen, på de personer som varit där, på den som rört vid benen, på den dräpte och på den som dött på annat sätt eller på graven. ¹⁹Och den som är ren ska på tredje dagen och på sjunde dagen bestänka den som har blivit oren. När han så på sjunde dagen har renat honom, ska han tvätta sina kläder och bada i vatten, så blir han ren om kvällen. ²⁰Men om någon har blivit oren och sedan inte renar sig ska han utrotas ur församlingen, för han har orenat Herrens helgedom. Reningsvattnet har inte blivit stänkt på honom. Han är oren. ²¹Detta ska vara en evig stadga för dem. Mannen som stänkte reningsvattnet ska tvätta sina kläder, och om någon rör vid detta reningsvatten ska han vara oren till kvällen. ²²Allt som den orene rör vid ska vara orent, och den som rör vid honom ska vara oren till kvällen.”

Kapitel 20

¹Israels barn, hela församlingen, kom in i öknen Zin i den första månaden, och folket stannade i Kadesh. Där dog Mirjam, och där begravdes hon. ²Och församlingen saknade vatten, och därför slöt de sig samman mot Mose och Aron. ³Folket klagade på Mose och sade: ”Om vi ändå hade fått dö när våra bröder dog inför Herrens ansikte! ⁴Varför har ni låtit Herrens församling komma in i denna öken, så att vi och vår boskap måste dö här? ⁵Varför har ni fört oss upp ur Egypten och låtit oss komma till denna hemska plats? Här växer varken säd eller fikon, vindruvor eller granatäpplen, och här finns inget vatten att dricka.” ⁶Men Mose och Aron gick bort från församlingen till uppenbarelsetältets ingång och föll ner på sina ansikten. Då visade sig Herrens härlighet för dem. ⁷Och Herren talade till Mose. Han sade: ⁸”Ta staven och kalla samman församlingen, du och din bror Aron, och tala till klippan inför deras ögon, och den ska ge vatten. Så skaffar du fram vatten åt dem ur klippan och ger församlingen och dess boskap att dricka.” ⁹Då tog Mose staven som låg inför Herrens ansikte, så som han hade befallt honom. ¹⁰Och Mose och Aron kallade samman församlingen framför klippan, och han sade till dem: ”Lyssna, ni upproriska! Kan vi ur denna klippa skaffa fram vatten åt er?” ¹¹Sedan lyfte Mose upp sin hand och slog med sin stav två gånger på klippan, och mycket vatten kom ut så att både folket och boskapen fick dricka. ¹²Men Herren sade till Mose och Aron: ”Eftersom ni inte litade på mig och inte höll mig helig inför Israels barns ögon, ska ni inte få föra in denna församling i det land som jag gett dem.” ¹³Detta var Meribas vatten, där Israels barn tvistade med Herren och där han visade sig helig bland dem. ¹⁴Mose skickade sändebud från Kadesh till kungen i Edom och lät säga: ”Så säger din broder Israel: Du känner alla de vedermödor som har drabbat oss. ¹⁵Våra fäder drog ner till Egypten, vi bodde i Egypten under lång tid och vi och våra fäder blev illa behandlade av egyptierna. ¹⁶Men vi ropade till Herren, och han hörde vår röst och sände en ängel som förde oss ut ur Egypten. Och se, nu är vi i Kadesh, en stad som gränsar till ditt område. ¹⁷Låt oss tåga igenom ditt land. Vi ska inte gå över åkrar och vingårdar och inte dricka vatten ur brunnarna. Vi ska ta Kungsvägen utan att vika av vare sig åt höger eller vänster förrän vi har kommit igenom ditt område.” ¹⁸Men Edom svarade honom: ”Du får inte tåga igenom mitt land. Om du gör det ska jag komma mot dig med svärd.” ¹⁹Israels barn sade till honom: ”Vi ska hålla oss på den allmänna vägen och om vi eller vår boskap dricker av ditt vatten, ska jag betala för det. Jag begär bara att få gå till fots genom landet, ingenting annat.” ²⁰Han svarade: ”Nej, du får inte gå härigenom.” Och Edom drog ut mot Israel med mycket folk och med stor makt. ²¹Eftersom Edom inte lät Israel ta vägen igenom deras område, vek Israel undan för dem. ²²Och Israels barn, hela församlingen, bröt upp från Kadesh och kom till berget Hor. ²³Herren talade då till Mose och Aron på berget Hor vid gränsen till Edoms land. Han sade: ²⁴”Aron ska samlas till sitt folk. Han ska inte komma in i det land som jag har gett åt Israels barn, för ni trotsade min befallning vid Meribas vatten. ²⁵Ta Aron och hans son Eleasar och för dem upp på berget Hor, ²⁶och ta av Aron hans kläder och sätt dem på hans son Eleasar. Aron kommer att samlas till sitt folk och dö där.” ²⁷Mose gjorde som Herren hade befallt, och de steg upp på berget Hor inför ögonen på hela församlingen. ²⁸Mose tog av Aron hans kläder och satte dem på hans son Eleasar. Och Aron dog där uppe på bergets topp. Sedan steg Mose och Eleasar ner från berget. ²⁹När hela församlingen såg att Aron var död, sörjde hela Israel honom i trettio dagar.

Kapitel 21

¹När den kananeiske kungen av Arad, som bodde i Negev, hörde att Israel närmade sig på Atarimvägen, gav han sig i strid med Israel och tog några av dem till fånga. ²Då gav Israel ett löfte till Herren : ”Om du ger detta folk i min hand, ska jag viga deras städer åt förintelse.” ³Herren lyssnade till Israels röst och gav kananeerna i deras hand, och de vigde dem och deras städer åt förintelse. Och platsen fick namnet Horma. ⁴De bröt upp från berget Hor och tog vägen mot Röda havet för att gå omkring Edoms land. Men under vägen blev folket otåligt. ⁵Och folket talade mot Gud och mot Mose och sade: ”Varför har ni fört oss upp ur Egypten så att vi måste dö i öknen? Här finns ju varken bröd eller vatten, och vår själ avskyr den eländiga mat vi får!” ⁶Då sände Herren giftiga ormar bland folket, och de bet folket och många i Israel dog. ⁷Då kom folket till Mose och sade: ”Vi har syndat genom att vi talade mot Herren och mot dig. Be till Herren att han tar bort dessa ormar från oss.” Och Mose bad för folket. ⁸Herren sade till Mose: ”Gör dig en orm och sätt upp den på en påle. Den som har blivit ormbiten och ser på den ska leva.” ⁹Mose gjorde då en kopparorm och satte upp den på en påle. Om någon blev biten av en orm, fäste han blicken på kopparormen och fick leva. ¹⁰Israels barn bröt upp och slog läger i Obot. ¹¹Från Obot bröt de upp och slog läger vid Ije-Haabarim i öknen framför Moab, österut. ¹²Därifrån bröt de upp och slog läger i Sereds dal. ¹³Därifrån bröt de upp och slog läger på andra sidan Arnon som går genom öknen och kommer från amoreernas område. Arnon utgör Moabs gräns, mellan Moab och amoreerna. ¹⁴Därför heter det i Boken om Herrens krig: ”Vaheb i Sufa, och Arnons bäckravin, ¹⁵och bäckravinens sidor som går ner till Ars bosättning och lutar sig mot Moabs gräns.” ¹⁶Därifrån drog de till Beer. Det var om den brunnen som Herren sade till Mose: ”Samla folket så ska jag ge dem vatten.” ¹⁷Då sjöng Israel denna sång: ”Flöda, du brunn! Sjung om den! ¹⁸Brunnen som hövdingar grävde, som folkets främste grävde ut med spiran, med sina stavar.” Från öknen drog de till Mattana, ¹⁹från Mattana till Nahaliel, från Nahaliel till Bamot, ²⁰från Bamot till den dal som ligger på Moabs mark, till Pisgas topp, där man ser ut över Jeshimon. ²¹Israel skickade då sändebud till Sichon, amoreernas kung, och lät säga: ²²”Låt mig tåga igenom ditt land. Vi ska inte vika av in på åkrar eller in i vingårdar och inte dricka vatten ur brunnarna. Vi ska gå Kungsvägen tills vi har kommit igenom ditt område.” ²³Men Sichon tillät inte Israel att gå igenom hans område. Sichon samlade allt sitt folk och drog ut mot Israel i öknen. När han kom till Jahas gav han sig i strid med Israel. ²⁴Men Israel slog honom med svärd och intog hans land från Arnon till Jabbok, ända fram till ammoniterna, för deras gräns var befäst. ²⁵Och Israel intog alla städerna där och bosatte sig i amoreernas alla städer, i Heshbon med alla dess underlydande orter. ²⁶Heshbon var nämligen den amoreiske kungen Sichons stad, för han hade fört krig mot den förre kungen i Moab och tagit ifrån honom hela hans land ända till Arnon. ²⁷Därför säger skalderna: ”Kom till Heshbon, Bygg och befäst Sichons stad, ²⁸för en eld gick ut från Heshbon, en låga från Sichons stad. Den förtärde Ar i Moab, herrarna på Arnons höjder. ²⁹Ve dig, Moab! Förlorat är du, Kemoshs folk! Han lät sina söner bli flyktingar och sina döttrar gå i fångenskap, till amoreernas kung, Sichon. ³⁰Vi sköt ner dem. Förlorat var Heshbon, ända till Dibon. Vi härjade ända till Nofa som når till Medeba.” ³¹Så bosatte sig Israel i amoreernas land. ³²Mose sände ut några att speja vid Jaeser, och de intog dess underlydande orter, och han fördrev amoreerna som bodde där. ³³Sedan vek de av och drog upp mot Bashan. Och Bashans kung Og drog med allt sitt folk ut till strid mot dem, vid Edrei. ³⁴Men Herren sade till Mose: ”Var inte rädd för honom, för jag har gett honom i din hand med allt hans folk och hans land. Du ska göra med honom som du gjorde med Sichon, amoreernas kung, som bodde i Heshbon.” ³⁵Och de slog honom och hans söner och allt hans folk tills ingen överlevande fanns kvar och tog hans land i besittning.

Kapitel 22

¹Israels barn bröt upp och slog läger på Moabs hedar, på andra sidan Jordan mitt emot Jeriko. ²Balak, Sippors son, såg allt som Israel hade gjort mot amoreerna. ³Och Moab var rädda för folket därför att det var så talrikt. Moab gruvade sig för Israels barn ⁴och sade till de äldste i Midjan: ”Nu kommer denna skara att äta upp allt omkring oss, liksom oxen äter upp gräset på marken.” På den tiden var Balak, Sippors son, kung i Moab. ⁵Han skickade sändebud till Bileam, Beors son, i Petor vid floden där hans folk bodde för att kalla honom till sig, och han lät säga: ”Nu har ett folk dragit ut ur Egypten, det täcker markens yta och har slagit sig ner mitt emot mig. ⁶Kom nu därför och förbanna det folket åt mig, för det är starkare än jag. Kanske kan jag då slå det och driva bort det ur landet. Jag vet ju att den du välsignar är välsignad, och den du förbannar är förbannad.” ⁷De äldste i Moab och de äldste i Midjan gav sig i väg och hade med sig spådomslön. De kom till Bileam och framförde till honom vad Balak hade sagt. ⁸Bileam sade till dem: ”Stanna här över natten, så ska jag komma tillbaka till er med de ord som Herren talar till mig.” Då stannade Moabs hövdingar kvar hos Bileam. ⁹Och Gud kom till Bileam och sade: ”Vilka är de män du har hos dig?” ¹⁰Bileam svarade Gud: ”Balak, Sippors son, kung av Moab, har sänt mig detta bud: ¹¹Nu har ett folk dragit ut ur Egypten, och det täcker markens yta. Kom nu och förbanna det åt mig. Kanske kan jag då strida mot det och driva bort det.” ¹²Men Gud sade till Bileam: ”Du ska inte gå med dem. Du ska inte förbanna detta folk, för det är välsignat.” ¹³När Bileam steg upp på morgonen, sade han till Balaks hövdingar: ”Gå hem till ert land, för Herren tillåter mig inte att följa med er.” ¹⁴Då återvände Moabs hövdingar till Balak och sade: ”Bileam vägrar att följa med oss.” ¹⁵Men Balak skickade återigen hövdingar, fler och av högre rang än de förra. ¹⁶De kom till Bileam och sade till honom: ”Så säger Balak, Sippors son: Låt ingenting hindra dig från att komma till mig, ¹⁷för jag vill visa dig mycket stor ära, och allt du säger till mig ska jag göra. Kom nu och förbanna det folket åt mig.” ¹⁸Bileam svarade Balaks tjänare: ”Även om Balak skulle ge mig så mycket silver och guld som hans palats rymmer, kan jag inte överträda Herren min Guds befallning, vare sig i smått eller stort. ¹⁹Men stanna också ni kvar här över natten, så att jag får reda på vad Herren mer har att säga mig.” ²⁰Om natten kom Gud till Bileam och sade till honom: ”Om männen har kommit för att kalla på dig, så bryt upp och följ med dem. Men du ska endast göra det som jag säger dig.” ²¹Och Bileam steg upp på morgonen, sadlade sitt åsnesto och följde med Moabs hövdingar. ²²Men då han nu följde med dem upptändes Guds vrede, och Herrens ängel ställde sig på vägen för att hindra honom. Bileam red på sin åsna och två av hans tjänare var med honom. ²³När åsnan fick se Herrens ängel stå på vägen med ett draget svärd i handen, vek hon av från vägen och gick ut på åkern. Men Bileam slog åsnan för att driva henne tillbaka in på vägen. ²⁴Herrens ängel ställde sig då på en trång väg mellan vingårdarna, med murar på båda sidor. ²⁵Åsnan såg Herrens ängel och trängde sig mot muren och klämde Bileams fot mot muren, och han slog henne ännu en gång. ²⁶Herrens ängel gick åter längre fram och ställde sig på ett trångt ställe, där det inte fanns någon möjlighet att vika undan vare sig åt höger eller vänster. ²⁷När åsnan nu fick se Herrens ängel, lade hon sig ner under Bileam. Bileam blev arg och slog åsnan med staven. ²⁸Då öppnade Herren åsnans mun, och hon sade till Bileam: ”Vad har jag gjort mot dig, eftersom du tre gånger har slagit mig?” ²⁹Bileam svarade åsnan: ”Du har gjort mig till åtlöje! Hade jag haft ett svärd i handen skulle jag nu ha dödat dig.” ³⁰Men åsninnan sade till Bileam: ”Är inte jag din egen åsna som du ridit på i hela ditt liv ända tills idag? Har jag någonsin förut brukat göra så mot dig?” Han svarade: ”Nej.” ³¹Då öppnade Herren Bileams ögon, så att han såg Herrens ängel stå på vägen med ett draget svärd i handen. Och han bugade sig och föll ner på sitt ansikte. ³²Herrens ängel sade till honom: ”Varför har du dessa tre gånger slagit din åsna? Se, jag har gått ut för att hindra dig, för jag ser att den här vägen leder till fördärvet. ³³Åsnan såg mig och har dessa tre gånger vikit undan för mig. Hade hon inte vikit undan för mig, skulle jag nu i sanning ha dödat dig men låtit henne leva.” ³⁴Då sade Bileam till Herrens ängel: ”Jag har syndat, för jag visste inte att det var du som stod mig emot på vägen. Om det jag gör är orätt i dina ögon, så vill jag vända tillbaka.” ³⁵Men Herrens ängel svarade Bileam: ”Följ med männen, men endast de ord jag säger till dig får du tala.” Och Bileam följde med Balaks hövdingar. ³⁶När Balak hörde att Bileam var på väg, gick han för att möta honom vid den stad i Moab som ligger i Arnondalen och utgör den yttersta gränsen. ³⁷Och Balak sade till Bileam: ”Sände jag inte enträget bud till dig för att kalla hit dig? Varför ville du inte komma till mig? Skulle jag inte kunna visa dig ära?” ³⁸Bileam svarade Balak: ”Se, jag har nu kommit till dig. Men kan jag överhuvudtaget säga något? Vad Gud lägger i min mun, det måste jag säga.” ³⁹Sedan följde Bileam med Balak, och de kom till Kirjat-Husot. ⁴⁰Där offrade Balak oxar och får och sände av det till Bileam och de hövdingar som var med honom. ⁴¹Balak tog nästa morgon Bileam med sig och förde honom upp på Bamot-Baal. Från den platsen kunde han se en del av folket.

Kapitel 23

¹Bileam sade till Balak: ”Bygg här sju altaren åt mig och skaffa fram åt mig sju tjurar och sju baggar.” ²Balak gjorde som Bileam sade, och Balak och Bileam offrade en tjur och en bagge på varje altare. ³Sedan sade Bileam till Balak: ”Stanna kvar vid ditt brännoffer medan jag går i väg. Kanske Herren kommer och möter mig. Vad han än låter mig se ska jag meddela dig.” Och han gick upp på en kal höjd. ⁴Och Gud mötte Bileam, som sade till honom: ”De sju altarna har jag ställt i ordning, och på varje altare har jag offrat en tjur och en bagge.” ⁵Då lade Herren ett ord i Bileams mun och sade: ”Gå tillbaka till Balak, och så ska du säga.” ⁶När han kom tillbaka till Balak, fann han honom stående vid sitt brännoffer tillsammans med alla Moabs hövdingar. ⁷Då framförde han detta budskap: ”Balak hämtade mig från Aram, Moabs kung från österns berg. Kom, förbanna åt mig Jakob, kom, fördöm Israel! ⁸Hur kan jag förbanna den som Gud inte förbannar? Hur kan jag fördöma den som Herren inte fördömer? ⁹Från klippornas topp ser jag honom, från höjderna skådar jag honom. Se, ett folk som bor avskilt och inte räknar sig bland folken. ¹⁰Vem kan räkna Jakobs stoft, räkna fjärdedelen av Israel? Låt mig dö de rättfärdigas död och mitt slut bli som deras!” ¹¹Då sade Balak till Bileam: ”Vad har du gjort mot mig? Jag tog hit dig för att du skulle förbanna mina fiender, men se, du har välsignat dem!” ¹²Men han svarade: ”Ska jag inte vara noga med att tala det som Herren lägger i min mun?” ¹³Balak sade till Bileam: ”Följ med mig till en annan plats där du kan se dem. Du kan därifrån se bara en del av dem, du kan inte se dem alla. Därifrån ska du förbanna dem åt mig.” ¹⁴Och han tog honom till Väktarplatsen på toppen av Pisga. Där byggde han sju altaren och offrade en tjur och en bagge på varje altare. ¹⁵Sedan sade han till Balak: ”Stanna kvar här vid ditt brännoffer medan jag går för att möta honom där borta.” ¹⁶Och Herren mötte Bileam och lade ett ord i hans mun, och han sade: ”Gå tillbaka till Balak, och så ska du säga.” ¹⁷När han kom tillbaka till Balak fann han honom stående vid sitt brännoffer tillsammans med Moabs hövdingar. Balak frågade honom: ”Vad har Herren talat?” ¹⁸Då framförde han detta budskap: ”Res dig, Balak, och hör, lyssna till mig, du Sippors son. ¹⁹Gud är inte en människa, så att han skulle ljuga, inte en människoson, så att han skulle ångra sig. Säger han något utan att göra det, talar han något utan att fullborda det? ²⁰Se, att välsigna är mitt uppdrag. Han har välsignat, och jag kan inte ändra det. ²¹Ingen ofärd kan skådas i Jakob, ingen olycka kan ses i Israel. Herren hans Gud är med honom, en kungs jubel hörs bland dem. ²²Gud förde dem ut ur Egypten. Hans styrka är som vildoxens. ²³Ingen trolldom hjälper mot Jakob, ingen spådom mot Israel. När tiden är inne ska det sägas om Jakob och Israel: Vad har inte Gud gjort! ²⁴Se, ett folk reser sig som en lejonhona, stiger upp som ett lejon. Det vilar inte förrän det ätit rov och druckit blod av slagna.” ²⁵Då sade Balak till Bileam: ”Kan du inte förbanna dem, så välsigna dem inte!” ²⁶Men Bileam sade till Balak: ”Har jag inte sagt dig att jag måste göra allt som Herren säger?” ²⁷Sedan sade Balak till Bileam: ”Kom, jag vill ta med dig till en annan plats. Kanske behagar det Gud att du därifrån förbannar dem åt mig.” ²⁸Balak tog Bileam med sig upp på toppen av Peor, med utsikt över Jeshimon. ²⁹Och Bileam sade till Balak: ”Bygg här sju altaren åt mig, och gör i ordning sju tjurar och sju baggar åt mig.” ³⁰Balak gjorde som Bileam sade, och han offrade en tjur och en bagge på varje altare.

Kapitel 24

¹När Bileam såg att det behagade Herren att välsigna Israel, gick han inte som förut bort och såg efter spåtecken, utan vände sig mot öknen. ²Och när Bileam höjde blicken, såg han Israel i sina läger efter sina stammar. Och Guds Ande kom över honom. ³Då framförde han detta budskap: ”Så säger Bileam, Beors son, så säger mannen med det slutna ögat, ⁴så säger han som hör Guds ord, han som skådar syner från den Allsmäktige, han som faller ner och får sina ögon öppnade. ⁵Hur sköna är inte dina tält, o Jakob, dina boningar, o Israel! ⁶Likt dalar utbreder de sig, likt trädgårdar vid en ström, likt aloeträd planterade av Herren, likt cedrar vid vatten. ⁷Vatten flödar ur hans ämbar, hans sådd blir rikligen vattnad. Större än Agag ska hans kung vara, upphöjt är hans kungadöme. ⁸Gud förde honom ut ur Egypten. Hans styrka är som vildoxens. Han ska sluka hednafolken, hans fiender. Han ska krossa deras ben, med sina pilar genomborra dem. ⁹Han har lagt sig ner, han vilar som ett lejon, som en lejonhona, vem vågar oroa honom? Välsignad är den som välsignar dig, förbannad är den som förbannar dig!” ¹⁰Då upptändes Balaks vrede mot Bileam, och han slog ihop händerna. Han sade till Bileam: ”Jag kallade hit dig för att förbanna mina fiender, men se, du har välsignat dem rikligt tre gånger. ¹¹Ge dig nu av hem igen! Jag sade att jag skulle visa dig stor ära, men se, Herren har hindrat att du skulle bli ärad.” ¹²Bileam svarade Balak: ”Sade jag inte till sändebuden som du skickade till mig: ¹³Även om Balak skulle ge mig så mycket silver och guld som ryms i hans palats, kan jag ändå inte överträda Herrens befallning av egen vilja i vare sig gott eller ont. Vad Herren säger, det måste jag tala. ¹⁴Se, jag går nu hem till mitt folk. Kom, jag vill varna dig för vad detta folk kommer att göra mot ditt folk i kommande dagar.” ¹⁵Och han framförde detta budskap: ”Så säger Bileam, Beors son, så säger mannen med det slutna ögat, ¹⁶så säger han som hör Guds ord och har kunskap från den Högste. Han ser syner från den Allsmäktige när han faller ner och får sina ögon öppnade. ¹⁷Jag ser honom, men inte nu, jag skådar honom, men inte nära. En stjärna stiger fram ur Jakob, en spira höjer sig ur Israel. Den krossar Moabs tinningar och slår ner alla söner till Set. ¹⁸Han ska få till besittning Edom och Seir, sina fiender. Och Israel ska göra mäktiga ting. ¹⁹Ur Jakob ska en härskare komma, och de överlevande ska han utrota ur staden.” ²⁰Han fick se Amalek. Då framförde han detta budskap: ”Den förste bland hednafolken är Amalek, men slutet för honom blir undergång.” ²¹Han fick se keniterna. Då framförde han detta budskap: ”Säker är din boning, lagt på klippan är ditt näste. ²²Likväl ska Kain skövlas när Assur för dig bort i fångenskap.” ²³Och han framförde detta budskap: ”O, vem kan bli vid liv när Gud låter detta ske? ²⁴Skepp ska komma från kitteernas kust, de ska kuva Assur och kuva Eber. Men också de ska drabbas av undergång.” ²⁵Sedan stod Bileam upp och vände tillbaka hem. Också Balak for sin väg.

Kapitel 25

¹Medan Israel uppehöll sig i Shittim, började folket begå otukt med Moabs döttrar. ²Dessa inbjöd folket till sina gudars offermåltider, och folket åt och tillbad deras gudar. ³Och Israel slöt sig till Baal-Peor. Då upptändes Herrens vrede mot Israel. ⁴Och Herren sade till Mose: ”Hämta folkets alla huvudmän och häng upp dem i solen inför Herren så att Herrens glödande vrede vänds ifrån Israel.” ⁵Då sade Mose till Israels domare: ”Var och en av er ska bland sina män döda dem som har slutit sig till Baal-Peor.” ⁶Och se, då kom en man av Israels barn och förde in bland sina bröder en midjanitisk kvinna inför ögonen på Mose och hela Israels församling, medan de stod och grät vid ingången till uppenbarelsetältet. ⁷När Pinehas, son till Eleasar, son till prästen Aron, såg det, reste han sig i församlingen och tog ett spjut i handen. ⁸Han följde efter den israelitiske mannen in i tältet och genomborrade dem båda, den israelitiske mannen och kvinnan genom hennes underliv. Då upphörde hemsökelsen bland Israels barn. ⁹Men de som omkom genom hemsökelsen utgjorde 24 000. ¹⁰Herren talade till Mose. Han sade: ¹¹”Pinehas, son till Eleasar, son till prästen Aron, har vänt bort min vrede från Israels barn genom att han brann av min lidelse bland dem. Därför har jag inte i min lidelse utrotat Israels barn. ¹²Säg därför: Se, jag sluter med honom ett fridsförbund. ¹³För honom och för hans avkomlingar efter honom ska detta vara ett förbund till ett evigt prästämbete, eftersom han brann för sin Gud och bringade försoning för Israels barn.” ¹⁴Namnet på den dödade israelitiske mannen, han som dödades tillsammans med den midjanitiska kvinnan, var Simri, Salus son, och han var furste för en familj bland simeoniterna. ¹⁵Namnet på den dödade midjanitiska kvinnan var Kosbi, dotter till Sur, som var huvudman för en stamfamilj i Midjan. ¹⁶Herren talade till Mose. Han sade: ¹⁷”Anfall midjaniterna och slå dem, ¹⁸för de har anfallit er genom sitt lömska bedrägeri mot er i saken med Peor och med deras syster Kosbi, den midjanitiska furstedottern som dödades på den dag då hemsökelsen drabbade er för Peors skull.”

Kapitel 26

¹Efter hemsökelsen sade Herren till Mose och till Eleasar, prästen Arons son: ²”Räkna antalet av Israels barn, hela församlingen, de män som är tjugo år eller äldre, efter deras familjer, alla i Israel som kan göra krigstjänst.” ³Mose och prästen Eleasar talade då till dem på Moabs hedar vid Jordan mitt emot Jeriko och sade: ⁴”Räkna dem som är tjugo år eller äldre”, enligt vad Herren hade befallt Mose. Dessa var de israeliter som drog ut ur Egyptens land: ⁵Ruben var Israels förstfödde. Rubens barn var: Av Henok henokiternas släkt, av Pallu palluiternas släkt, ⁶av Hesron hesroniternas släkt, av Karmi karmiternas släkt. ⁷Dessa var rubeniternas släkter. De mönstrade var 43 730. ⁸Pallus söner var Eliab. ⁹Eliabs söner var Nemuel, Datan och Abiram. Det var den Datan och den Abiram, båda utvalda från församlingen, som gjorde uppror mot Mose och Aron tillsammans med gruppen kring Kora när dessa gjorde uppror mot Herren. ¹⁰Då öppnade jorden sitt gap och slukade dem tillsammans med Kora, och hans grupp omkom genom att elden förtärde de 250 männen, och de blev ett varnande exempel. ¹¹Men Koras söner omkom inte. ¹²Simeons barn, efter deras släkter, var: Av Nemuel nemueliternas släkt, av Jamin jaminiternas släkt, av Jakin jakiniternas släkt, ¹³av Sera seraiternas släkt, av Saul sauliternas släkt. ¹⁴Dessa var simeoniternas släkter, 22 200. ¹⁵Gads barn, efter deras släkter, var: Av Sefon sefoniternas släkt, av Haggi haggiternas släkt, av Shuni shuniternas släkt, ¹⁶av Osni osniternas släkt, av Eri eriternas släkt, ¹⁷av Arod aroditernas släkt, av Areli areliternas släkt. ¹⁸Dessa var Gads barns släkter. De mönstrade var 40 500. ¹⁹Judas söner var Er och Onan, men Er och Onan dog i Kanaans land. ²⁰Juda barn, efter deras släkter, var: Av Shela shelaiternas släkt, av Peres peresiternas släkt, av Sera seraiternas släkt. ²¹Peres barn var: Av Hesron hesroniternas släkt, av Hamul hamuliternas släkt. ²²Dessa var Juda släkter. De mönstrade var 76 500. ²³Isaskars barn, efter deras släkter, var: Av Tola tolaiternas släkt, av Puva puniternas släkt, ²⁴av Jashub jashubiternas släkt, av Simron simroniternas släkt. ²⁵Dessa var Isaskars släkter. De mönstrade var 64 300. ²⁶Sebulons barn, efter deras släkter, var: Av Sered serediternas släkt, av Elon eloniternas släkt, av Jaleel jaleeliternas släkt. ²⁷Dessa var sebuloniternas släkter. De mönstrade var 60 500. ²⁸Josefs barn, efter deras släkter, var Manasse och Efraim. ²⁹Manasses barn var: Av Makir makiriternas släkt. Och Makir blev far till Gilead. Av Gilead kom gileaditernas släkt. ³⁰Dessa var Gileads barn: Av Ieser ieseriternas släkt, av Helek helekiternas släkt, ³¹av Asriel asrieliternas släkt, av Sikem sikemiternas släkt, ³²av Shemida shemidaiternas släkt, av Hefer heferiternas släkt. ³³Men Selofhad, Hefers son, hade inga söner utan endast döttrar. Selofhads döttrar hette Mahela, Noa, Hogla, Milka och Tirsa. ³⁴Dessa var Manasses släkter. De mönstrade var 52 700. ³⁵Dessa var Efraims barn, efter deras släkter: Av Shutela shutelaiternas släkt, av Beker bekeriternas släkt, av Tahan tahaniternas släkt. ³⁶Shutelas barn var: Av Eran eraniternas släkt. ³⁷Dessa var Efraims barns släkter. De mönstrade var 32 500. Dessa var Josefs barn, efter deras släkter. ³⁸Benjamins barn, efter deras släkter, var: Av Bela belaiternas släkt, av Ashbel ashbeliternas släkt, av Ahiram ahiramiternas släkt, ³⁹av Shufam shufamiternas släkt, av Hufam hufamiternas släkt. ⁴⁰Belas söner var Ard och Naaman: av Ard arditernas släkt, av Naaman naamiternas släkt. ⁴¹Dessa var Benjamins barn, efter deras släkter. De mönstrade var 45 600. ⁴²Dessa var Dans barn, efter deras släkter: Av Shuham shuhamiternas släkt. Dessa var Dans släkter efter deras släkter. ⁴³Suhamiternas släkter som mönstrades var 64 400. ⁴⁴Ashers barn, efter deras släkter, var: Av Jimna jimnaiternas släkt, av Jisvi jisviternas släkt, av Beria beriaiternas släkt. ⁴⁵Av Berias barn: Av Heber heberiternas släkt, av Malkiel malkieliternas släkt. ⁴⁶Ashers dotter hette Sera. ⁴⁷Dessa var Ashers barns släkter. De mönstrade var 53 400. ⁴⁸Naftali barn, efter deras släkter, var: Av Jaseel jaseeliternas släkt, av Guni guniternas släkt, ⁴⁹av Jeser jeseriternas släkt, av Shillem shillemiternas släkt. ⁵⁰Dessa var Naftalis släkter efter deras släkter. De mönstrade var 45 400. ⁵¹Dessa var de mönstrade av Israels barn, 601 730. ⁵²Herren talade till Mose. Han sade: ⁵³”Åt dessa ska landet utskiftas till arvedel, efter antalet namn. ⁵⁴Åt en större stam ska du ge en större arvedel och åt en mindre stam en mindre arvedel. Varje stam ska få sin arvedel efter antalet av dem som mönstrats. ⁵⁵Men landet ska utskiftas genom lottkastning. Efter namnen på sina fädernestammar ska de få sina arvedelar. ⁵⁶Efter lottens utslag ska varje stam, större eller mindre, få sin arvedel.” ⁵⁷Dessa var de av Levi stam som mönstrades efter sina släkter: Av Gershon gershoniternas släkt, av Kehat kehatiternas släkt, av Merari merariternas släkt. ⁵⁸Dessa var leviternas släkter: libniternas släkt, hebroniternas släkt, mahliternas släkt, mushiternas släkt, koraiternas släkt. Och Kehat var far till Amram. ⁵⁹Amrams hustru hette Jokebed, Levis dotter, som föddes åt Levi i Egypten. Hon födde åt Amram: Aron, Mose och deras syster Mirjam. ⁶⁰Åt Aron föddes Nadab och Abihu, Eleasar och Itamar. ⁶¹Men Nadab och Abihu dog när de bar fram främmande eld inför Herrens ansikte. ⁶²De mönstrade var 23 000, alla av manligt kön som var en månad gamla eller äldre. De hade inte blivit mönstrade bland Israels barn, eftersom de inte hade fått någon arvedel bland Israels barn. ⁶³Dessa var de som mönstrades av Mose och prästen Eleasar, när de mönstrade Israels barn på Moabs hedar vid Jordan mitt emot Jeriko. ⁶⁴Bland dessa fanns ingen av dem som förut hade mönstrats av Mose och prästen Aron när de mönstrade Israels barn i Sinai öken, ⁶⁵för om dem hade Herren sagt: ”De ska dö i öknen.” Ingen fanns kvar av dem förutom Kaleb, Jefunnes son, och Josua, Nuns son.

Kapitel 27

¹Döttrarna till Selofhad trädde fram. Selofhad var son till Hefer, son till Gilead, son till Makir, son till Manasse, av Manasses, Josefs sons, släkter. Döttrarna hette Mahla, Noa, Hogla, Milka och Tirsa. ²De stod inför Mose och prästen Eleasar, furstarna och hela församlingen vid ingången till uppenbarelsetältet och sade: ³”Vår far dog i öknen, men han tillhörde inte Koras grupp som gaddade ihop sig mot Herren. Han dog genom egen synd, och han hade inga söner. ⁴Varför skulle vår fars namn försvinna ur hans släkt bara för att han inte hade någon son? Ge oss nu en besittning bland vår fars bröder.” ⁵Mose bar fram deras sak inför Herrens ansikte. ⁶Och Herren sade till Mose: ⁷”Selofhads döttrar har rätt i vad de säger. Du ska ge dem en arvsbesittning bland deras fars bröder genom att låta deras fars arvedel gå över till dem. ⁸Du ska säga till Israels barn: Om en man dör och han inte efterlämnar någon son, ska ni låta hans arvedel gå över till hans dotter. ⁹Men om han inte har någon dotter, ska ni ge hans arvedel åt hans bröder. ¹⁰Har han inte några bröder, ska ni ge hans arvedel åt hans fars bröder. ¹¹Men om hans far inte har några bröder, ska ni ge hans arvedel åt närmaste släkting som då ska ta den i besittning. Detta ska vara en laglig rätt för Israels barn, så som Herren har befallt Mose.” ¹²Herren sade till Mose: ”Stig upp på Abarimberget och se det land som jag har gett åt Israels barn. ¹³Men när du har sett det ska också du samlas till ditt folk, liksom din bror Aron, ¹⁴för ni var upproriska mot mitt ord i öknen Zin när församlingen tvistade med mig. Ni höll mig inte helig inför deras ögon vid vattnet, Meribas vatten vid Kadesh i öknen Zin.” ¹⁵Mose talade till Herren. Han sade: ¹⁶”Må Herren, den Gud som råder över anden i allt kött, sätta en man över församlingen ¹⁷som kan gå i spetsen för dem när de drar ut och kommer tillbaka, och som kan vara deras ledare och anförare så att Herrens församling inte blir som får utan herde.” ¹⁸Herren svarade Mose: ”Ta Josua, Nuns son, en man som har Anden, och lägg din hand på honom. ¹⁹Du ska ställa honom inför prästen Eleasar och hela församlingen och insätta honom i hans tjänst inför deras ögon. ²⁰Ge honom något av din auktoritet så att hela Israels församling lyder honom. ²¹Han ska stå inför prästen Eleasar, som genom urims dom ska hämta svar åt honom inför Herrens ansikte. Efter hans ord ska de dra ut och efter hans ord komma tillbaka, han själv och alla Israels barn med honom, hela församlingen.” ²²Mose gjorde som Herren hade befallt honom. Han tog Josua och förde fram honom inför prästen Eleasar och hela församlingen. ²³Och Eleasar lade sina händer på honom och insatte honom i hans tjänst, så som Herren hade sagt genom Mose.

Kapitel 28

¹Herren talade till Mose. Han sade: ²”Befall Israels barn och säg till dem: Var noga med att ni på bestämd tid bär fram mina offer, min mat av mina eldsoffer, till en ljuvlig doft för mig. ³Och säg till dem: Detta är vad ni ska offra åt Herren som eldsoffer: två felfria årsgamla lamm som ständigt återkommande brännoffer varje dag. ⁴Det ena lammet ska du offra på morgonen, och det andra lammet ska du offra i skymningen. ⁵Och som matoffer ska du offra en tiondels efa fint mjöl, blandat med en fjärdedels hin olja av stötta oliver. ⁶Detta är det dagliga brännoffret som offrades på Sinai berg till en ljuvlig doft, ett eldsoffer åt Herren. ⁷Som dryckesoffer till det ska du offra en fjärdedels hin för varje lamm. I helgedomen ska dryckesoffer av stark dryck utgjutas åt Herren. ⁸Det andra lammet ska du offra i skymningen. Med likadant matoffer och dryckesoffer som på morgonen ska du offra det, ett eldsoffer till en ljuvlig doft för Herren. ⁹På sabbatsdagen ska du offra två felfria årsgamla lamm och två tiondels efa fint mjöl blandat med olja som matoffer, med tillhörande dryckesoffer. ¹⁰Detta är sabbatsbrännoffret, som ska offras varje sabbat utöver det dagliga brännoffret, med tillhörande dryckesoffer. ¹¹På era nymånadsdagar ska ni som brännoffer åt Herren offra två ungtjurar, en bagge och sju felfria årsgamla lamm ¹²samt tre tiondels efa fint mjöl blandat med olja som matoffer till varje tjur, och två tiondels efa fint mjöl blandat med olja som matoffer till baggen, ¹³och en tiondels efa fint mjöl blandat med olja som matoffer till varje lamm. Detta är ett brännoffer till en ljuvlig doft, ett eldsoffer åt Herren. ¹⁴De tillhörande dryckesoffren ska vara en halv hin vin till varje tjur, en tredjedels hin till baggen och en fjärdedels hin till varje lamm. Detta är nymånadsbrännoffret som ska offras i var och en av årets månader. ¹⁵Dessutom ska ni offra en bock till syndoffer åt Herren. Den ska offras tillsammans med det dagliga brännoffret, med tillhörande dryckesoffer. ¹⁶I första månaden, på fjortonde dagen i månaden, är Herrens påsk. ¹⁷På femtonde dagen i samma månad är högtid. Då ska man äta osyrat bröd i sju dagar. ¹⁸På den första dagen ska man hålla en helig sammankomst. Då ska inget arbete utföras. ¹⁹Och som eldsoffer, som brännoffer åt Herren, ska ni offra: två ungtjurar, en bagge och sju årsgamla lamm, som ska vara felfria. ²⁰Som matoffer till det ska ni offra fint mjöl blandat med olja. Tre tiondels efa ska ni offra till varje ungtjur, två tiondels efa till baggen, ²¹och en tiondels efa ska du offra till vart och ett av de sju lammen. ²²Dessutom ska ni offra en syndofferbock som ska bringa försoning för er. ²³Detta ska ni offra förutom morgonens brännoffer, som utgör det dagliga brännoffret. ²⁴Likadana offer ska ni offra varje dag i sju dagar, matoffer och eldsoffer till en ljuvlig doft för Herren. Tillsammans med det dagliga brännoffret ska detta offras med tillhörande dryckesoffer. ²⁵På den sjunde dagen ska ni hålla en helig sammankomst. Då ska inget arbete utföras. ²⁶På den dag då förstlingsskörden bärgas, då ni vid er veckohögtid bär fram ett offer åt Herren av den nya grödan, ska ni hålla en helig sammankomst. Då ska inget arbete utföras. ²⁷Som brännoffer till en ljuvlig doft för Herren ska ni då offra två ungtjurar, en bagge och sju årsgamla lamm, ²⁸och som matoffer till det fint mjöl blandat med olja: tre tiondels efa till varje tjur, två tiondels efa till baggen, ²⁹och en tiondels efa till vart och ett av de sju lammen. ³⁰Dessutom ska ni offra en bock som ska bringa försoning för er. ³¹Förutom det dagliga brännoffret med tillhörande matoffer ska ni offra detta, med tillhörande dryckesoffer. Djuren ska vara felfria.

Kapitel 29

¹I sjunde månaden, på första dagen i månaden, ska ni hålla en helig sammankomst. Då ska inget arbete utföras. Den ska för er vara en dag med basunklang. ²Som brännoffer till en ljuvlig doft för Herren ska ni offra en ungtjur, en bagge, sju felfria årsgamla lamm, ³och som matoffer till det fint mjöl blandat med olja: tre tiondels efa till tjuren, två tiondels efa till baggen, ⁴och en tiondels efa till vart och ett av de sju lammen. ⁵Dessutom ska ni offra en bock som syndoffer som ska bringa försoning för er, ⁶förutom nymånadsbrännoffret med tillhörande matoffer, det dagliga brännoffret med tillhörande matoffer och dryckesoffren i enlighet med föreskrifterna för dem, allt till en ljuvlig doft, ett eldsoffer åt Herren. ⁷På tionde dagen i samma sjunde månad ska ni hålla en helig sammankomst. Ni ska då fasta och inte utföra något arbete. ⁸Som brännoffer till en ljuvlig doft för Herren ska ni offra en ungtjur, en bagge, sju felfria årsgamla lamm, ⁹och som matoffer till det fint mjöl blandat med olja: tre tiondels efa till tjuren, två tiondels efa till baggen, ¹⁰och en tiondels efa till vart och ett av de sju lammen. ¹¹Dessutom ska ni offra en bock som syndoffer, utöver försoningssyndoffret och det dagliga brännoffret med tillhörande matoffer och deras dryckesoffer. ¹²På femtonde dagen i sjunde månaden ska ni hålla en helig sammankomst. Då ska inget arbete utföras, utan ni ska fira en Herrens högtid i sju dagar. ¹³Och som brännoffer, som eldsoffer, ska ni då till en ljuvlig doft för Herren offra tretton ungtjurar, två baggar, fjorton felfria årsgamla lamm, ¹⁴och som matoffer till det fint mjöl blandat med olja: tre tiondels efa till var och en av de tretton tjurarna, två tiondels efa till var och en av de två baggarna, ¹⁵och en tiondels efa till vart och ett av de fjorton lammen. ¹⁶Dessutom ska ni offra en bock till syndoffer, utöver det dagliga brännoffret med tillhörande matoffer och dryckesoffer. ¹⁷På andra dagen ska ni offra tolv ungtjurar, två baggar och fjorton felfria årsgamla lamm, ¹⁸med det matoffer och dryckesoffer som ska offras tillsammans med dem, med tjurarna, baggarna och lammen efter deras antal på föreskrivet sätt. ¹⁹Dessutom ska ni offra en bock som syndoffer, utöver det dagliga brännoffret med tillhörande matoffer och dryckesoffer. ²⁰På tredje dagen ska ni offra elva tjurar, två baggar, fjorton felfria årsgamla lamm ²¹med det matoffer och dryckesoffer som ska offras tillsammans med dem, med tjurarna, baggarna och lammen efter deras antal på föreskrivet sätt. ²²Dessutom ska ni offra en bock som syndoffer, utöver det dagliga brännoffret med tillhörande matoffer och dryckesoffer. ²³På fjärde dagen ska ni offra tio tjurar, två baggar och fjorton felfria årsgamla lamm ²⁴med det matoffer och dryckesoffer som ska offras tillsammans med dem, med tjurarna, baggarna och lammen efter deras antal på föreskrivet sätt. ²⁵Dessutom ska ni offra en bock som syndoffer, utöver det dagliga brännoffret med tillhörande matoffer och dryckesoffer. ²⁶På femte dagen ska ni offra nio tjurar, två baggar och fjorton felfria årsgamla lamm ²⁷med det matoffer och dryckesoffer som ska offras tillsammans med dem, med tjurarna, baggarna och lammen efter deras antal på föreskrivet sätt. ²⁸Dessutom ska ni offra en syndofferbock, utöver det dagliga brännoffret med tillhörande matoffer och dryckesoffer. ²⁹På sjätte dagen ska ni offra åtta tjurar, två baggar och fjorton felfria årsgamla lamm ³⁰med det matoffer och dryckesoffer som ska offras tillsammans med dem, med tjurarna, baggarna och lammen efter deras antal på föreskrivet sätt. ³¹Dessutom ska ni offra en syndofferbock, utöver det dagliga brännoffret med tillhörande matoffer och dryckesoffer. ³²På sjunde dagen ska ni offra sju tjurar, två baggar och fjorton felfria årsgamla lamm, ³³med det matoffer och dryckesoffer som ska offras tillsammans med dem, med tjurarna, baggarna och lammen efter deras antal på föreskrivet sätt. ³⁴Dessutom ska ni offra en syndofferbock, utöver det dagliga brännoffret med tillhörande matoffer och dryckesoffer. ³⁵På åttonde dagen ska ni hålla en högtidssamling. Då ska inget arbete utföras. ³⁶Som brännoffer, som eldsoffer, ska ni då offra till en ljuvlig doft för Herren en tjur, en bagge, sju felfria årsgamla lamm, ³⁷med det matoffer och dryckesoffer som ska offras tillsammans med dem, med tjuren, baggen och lammen efter deras antal på föreskrivet sätt. ³⁸Dessutom ska ni offra en syndofferbock, utöver det dagliga brännoffret med tillhörande matoffer och dryckesoffer. ³⁹Detta ska ni offra åt Herren vid era högtider förutom era löftesoffer och frivilliga offer, vare sig det är brännoffer, matoffer, dryckesoffer eller gemenskapsoffer.”

Kapitel 30

¹Mose sade detta till Israels barn, precis som Herren hade befallt Mose. ²Mose talade till huvudmännen för Israels barns stammar. Han sade: ”Detta är vad Herren har befallt: ³Om en man ger ett löfte åt Herren eller svär en ed med en bestämd förpliktelse, får han inte bryta sitt ord. Han ska i allt göra vad hans mun har talat. ⁴Om en kvinna ger ett löfte åt Herren medan hon bor kvar i sin fars hus och ännu är ung, och därmed förpliktar sig till något, ⁵och hennes far har hört hennes löfte och den förpliktelse hon åtagit sig och han inte säger något till henne, så ska alla hennes löften ha gällande kraft och alla förpliktelser hon åtagit sig stå kvar. ⁶Men om hennes far samma dag han hör det säger nej till det, ska hennes löften och förpliktelser vara utan gällande kraft, och Herren ska förlåta henne eftersom hennes far sade nej till henne. ⁷Om hon gifter sig, och löften vilar på henne, eller något obetänksamt ord från hennes läppar binder henne, ⁸och hennes man får höra om det men inte talar med henne om det samma dag han hör det, då ska hennes löften ha gällande kraft och hennes förpliktelser stå kvar. ⁹Men om hennes man samma dag han får höra det säger nej till det, då upphäver han hennes löfte och det obetänksamma ord från hennes läppar som hon bundit sig med, och Herren ska förlåta henne. ¹⁰Men ett löfte från en änka eller en frånskild kvinna ska ha gällande kraft för henne, vad hon än har förbundit sig till. ¹¹Om en kvinna som lever med sin man ger ett löfte eller med ed förpliktar sig till något, ¹²och hennes man hör det men inte säger något till henne om det och inte säger nej till henne, då ska alla hennes löften ha gällande kraft och alla hennes förpliktelser stå kvar. ¹³Men om hennes man upphäver dem samma dag han hör dem, då ska allt som hennes läppar har talat vara utan gällande kraft, om det än gäller löften eller någon bestämd förpliktelse. Hennes man har upphävt dem, därför ska Herren förlåta henne. ¹⁴Varje löfte och varje edlig förpliktelse att fasta kan hennes man stadfästa eller upphäva. ¹⁵Men om hennes man inte den dagen eller nästa dag säger något till henne om det, stadfäster han alla hennes löften och alla hennes förpliktelser. Han ger dem gällande kraft genom att inte säga något till henne samma dag han hör dem. ¹⁶Men om han upphäver dem en tid efter det att han har hört dem, då kommer han att bära på hennes missgärning.” ¹⁷Detta är de stadgar som Herren gav Mose angående en man och hans hustru, och angående en far och hans dotter, medan hon ännu är ung och bor i sin fars hus.

Kapitel 31

¹Herren talade till Mose. Han sade: ²”Ta hämnd på midjaniterna för Israels barn. Därefter ska du samlas till ditt folk.” ³Och Mose sade till folket: ”Låt några av era män beväpna sig till strid. De ska rycka ut mot Midjan och utföra Herrens hämnd på Midjan. ⁴Tusen man från var och en av Israels alla stammar ska ni sända ut i striden.” ⁵Då avskiljdes ur Israels ätter tusen man av varje stam, tolvtusen man beväpnade till strid. ⁶Dessa sände Mose ut i striden, tusen man ur varje stam, tillsammans med Pinehas, prästen Eleasars son, som tog de heliga föremålen och larmtrumpeterna i sin hand. ⁷De gick i krig mot Midjan, så som Herren hade befallt Mose, och de dödade alla av manligt kön. ⁸Tillsammans med andra som blev slagna av dem dödades också de midjanitiska kungarna Evi, Rekem, Sur, Hur och Reba, fem midjanitiska kungar. Också Bileam, Beors son, dödade de med svärd. ⁹Israels barn förde bort Midjans kvinnor och barn som fångar, och alla deras dragdjur, all deras boskap och allt deras gods tog de som byte. ¹⁰Alla deras städer där de bodde och alla deras tältläger brände upp de i eld. ¹¹De tog med sig allt bytet och allt de hade rövat, både människor och boskap, ¹²och förde fångarna och det rövade och bytet till Mose och prästen Eleasar och till Israels barns församling i lägret på Moabs hedar, vid Jordan mitt emot Jeriko. ¹³Mose och prästen Eleasar och församlingens alla furstar gick för att möta dem utanför lägret. ¹⁴Men Mose blev upprörd över krigsbefälet, både överbefälen och underbefälen, när de kom tillbaka från kriget. ¹⁵Mose sade till dem: ”Lät ni alla kvinnor leva? ¹⁶Det var ju de som efter Bileams råd förledde Israels barn till otrohet mot Herren i saken med Peor, så att hemsökelsen drabbade Herrens församling. ¹⁷Döda nu alla pojkar, och döda alla kvinnor som har legat med en man. ¹⁸Men alla flickor som inte har legat med en man ska ni låta leva och spara åt er själva. ¹⁹Och ni ska vara utanför lägret i sju dagar. Var och en som har dödat någon människa, och var och en som har rört vid någon slagen ska rena sig på tredje dagen och på sjunde dagen. Det gäller er själva och era fångar. ²⁰Ni ska rena alla kläder, allt som är tillverkat av skinn, allt som är gjort av gethår och alla föremål av trä.” ²¹Prästen Eleasar sade till de stridsmän som hade deltagit i kriget: ”Detta är den lagstadga som Herren har befallt Mose: ²²Guld och silver, koppar, järn, tenn och bly, ²³allt som tål eld ska ni låta gå genom eld så att det blir rent. Men det ska också renas med reningsvatten. Och allt som inte tål eld ska ni låta gå genom vatten. ²⁴På sjunde dagen ska ni tvätta era kläder och så vara rena. Därefter får ni gå in i lägret.” ²⁵Herren sade till Mose: ²⁶”Tillsammans med prästen Eleasar och huvudmännen för församlingen ska du göra en beräkning över det tagna bytet av människor och boskap. ²⁷Sedan ska du dela bytet i två delar mellan de krigare som deltagit i striden och hela församlingen. ²⁸Som skatt åt Herren ska du ta från det krigsfolk som har varit med i striden: en av var femhundrade av människor, kor, åsnor och får. ²⁹Ta detta av deras hälft och ge det åt prästen Eleasar som en offergåva åt Herren. ³⁰Och från Israels barns hälft ska du ta var femtionde av människor, kor, åsnor, får och all boskap och ge det till leviterna, som ska ha vården om Herrens tabernakel.” ³¹Mose och prästen Eleasar gjorde som Herren hade befallt Mose. ³²Och bytet, resten av det som krigsfolket hade tagit, utgjorde: av får 675 000, ³³av kor 72 000, ³⁴av åsnor 61 000 ³⁵och av människor, kvinnor som inte legat med någon man, tillsammans 32 000. ³⁶Hälften av bytet, den del som tillföll dem som deltagit i striden, utgjorde: av får 337 500, ³⁷varav skatten åt Herren utgjorde 675 får, ³⁸av kor 36 000, varav skatten åt Herren utgjorde 72, ³⁹av åsnor 30 500, varav skatten åt Herren utgjorde 61, ⁴⁰av människor 16 000, varav skatten åt Herren utgjorde 32 personer. ⁴¹Och skatten, den för Herren bestämda gåvan, gav Mose åt prästen Eleasar, så som Herren hade befallt Mose. ⁴²Den hälft som tillföll Israels barn och som Mose hade avskilt från krigsfolkets del, ⁴³den hälft som tillföll församlingen, utgjorde: av får 337 500, ⁴⁴av kor 36 000, ⁴⁵av åsnor 30 500 ⁴⁶och av människor 16 000. ⁴⁷Ur den hälft som tillföll israeliterna tog Mose ut var femtionde, både av människor och boskap, och gav det till leviterna som hade ansvar för Herrens tabernakel, så som Herren hade befallt Mose. ⁴⁸Befälhavarna över härens avdelningar, både överbefälen och underbefälen, kom fram till Mose ⁴⁹och sade till honom: ”Dina tjänare har räknat antalet krigsmän som vi har haft under vårt befäl, och ingen man fattas bland oss. ⁵⁰Därför har nu var och en av oss som en offergåva åt Herren burit fram det som han kommit över av guldsmycken – armband, ringar, örhängen och halssmycken – för att bringa försoning för oss inför Herrens ansikte.” ⁵¹Mose och prästen Eleasar tog emot guldet från dem, alla slags klenoder. ⁵²Guldet som gavs som gåva åt Herren av överbefälen och underbefälen utgjorde sammanlagt 16 750 siklar. ⁵³Krigsfolket hade tagit byte, var och en för sig. ⁵⁴Och Mose och prästen Eleasar tog emot guldet från överbefälen och underbefälen och bar in det i uppenbarelsetältet, för att det skulle bringa Israels barn i åminnelse inför Herrens ansikte.

Kapitel 32

¹Rubens barn och Gads barn hade stora och mycket talrika boskapshjordar. När de såg Jaesers land och Gileads land fann de att det var en god trakt för boskap. ²Gads barn och Rubens barn kom då till Mose och prästen Eleasar och församlingens furstar och sade: ³”Atarot, Dibon, Jaeser, Nimra, Heshbon, Eleale, Sebam, Nebo och Beon, ⁴det land som Herren har vunnit åt Israels församling, är ett land för boskap, och dina tjänare har boskap.” ⁵De sade vidare: ”Om vi har funnit nåd inför dina ögon, så ge detta land till dina tjänare som besittning. Låt oss slippa gå över Jordan.” ⁶Men Mose sade till Gads barn och Rubens barn: ”Ska ni stanna här medan era bröder drar ut i krig? ⁷Varför vill ni göra Israels barn modlösa så att de inte vill gå över floden in i det land som Herren har gett dem? ⁸Så gjorde också era fäder när jag sände dem från Kadesh-Barnea för att bese landet. ⁹När de hade dragit upp till Druvdalen och sett landet, gjorde de Israels barn modlösa så att de inte ville gå in i det land som Herren hade gett dem. ¹⁰Herrens vrede blossade upp den dagen, och han svor denna ed: ¹¹Av de män som drog upp ur Egypten ska ingen som är tjugo år eller äldre få se det land som jag med ed har lovat Abraham, Isak och Jakob, eftersom de inte i allt har följt mig, ¹²ingen utom Kaleb, kenisiten Jefunnes son, och Josua, Nuns son, för de har i allt följt Herren. ¹³Så brann Herrens vrede mot Israel, och han lät dem irra omkring i öknen i fyrtio år tills hela släktet var borta som hade gjort det som var ont i Herrens ögon. ¹⁴Och se, ni har trätt i era fäders ställe, ni syndiga mäns avkomma, och ökar än mer Herrens glödande vrede mot Israel! ¹⁵Om ni vänder er bort ifrån honom, kommer han att låta dem bli kvar i öknen ännu längre och ni drar fördärv över hela detta folk.” ¹⁶Då kom de fram till Mose och sade: ”Låt oss här bygga inhägnader åt vår boskap och städer åt våra barn. ¹⁷Själva ska vi genast beväpna oss och dra ut i spetsen för Israels barn tills vi har fört dem till deras plats. Under tiden kan våra barn bo i de befästa städerna, trygga från landets invånare. ¹⁸Vi ska inte återvända hem förrän Israels barn har fått var och en sin arvedel. ¹⁹Vi vill nämligen inte ha vår arvedel med dem, på andra sidan Jordan och längre bort, utan vår arvedel har tillfallit oss här på denna sida av Jordan, på östra sidan.” ²⁰Mose svarade dem: ”Om ni gör detta, om ni beväpnar er inför Herren till kriget ²¹så att alla era beväpnade män går över Jordan inför Herren, tills han har fördrivit sina fiender inför sig ²²och landet blivit underkuvat inför Herren, då kan ni sedan vända tillbaka och vara utan skuld mot Herren och mot Israel. Detta land ska då bli er besittning inför Herrens ansikte. ²³Men om ni inte gör detta, se, då syndar ni mot Herren, och ni ska veta att er synd ska drabba er. ²⁴Bygg städer åt era barn och inhägnader åt er boskap och gör som ni har sagt.” ²⁵Gads barn och Rubens barn sade till Mose: ”Dina tjänare ska göra så som min herre befaller. ²⁶Våra barn, våra hustrur, vår boskap och alla våra dragdjur ska bli kvar här i Gileads städer. ²⁷Men dina tjänare, alla som är beväpnade för krig, ska dra över dit och strida inför Herrens ansikte så som min herre har sagt.” ²⁸Mose gav då befallning om dem åt prästen Eleasar och åt Josua, Nuns son, och åt huvudmännen för familjerna inom Israels barns stammar. ²⁹Mose sade till dem: ”Om Gads barn och Rubens barn går över Jordan med er, alla de som är beväpnade till strid inför Herrens ansikte, och landet blir kuvat inför er, då ska ni ge dem landet Gilead till besittning. ³⁰Men om de inte drar beväpnade över med er, ska de få sin besittning bland er i Kanaans land.” ³¹Gads barn och Rubens barn svarade: ”Vad Herren har sagt till dina tjänare, det vill vi göra. ³²Inför Herrens ansikte ska vi beväpnade dra över till Kanaans land men få vår arvsbesittning här på denna sidan Jordan.” ³³Mose gav åt dem, åt Gads barn och Rubens barn och ena hälften av Manasse, Josefs sons, stam: amoreernas kung Sichons rike, och Bashans kung Ogs rike. Han gav dem landet med städer och områdena kring städerna. ³⁴Gads barn byggde upp Dibon, Atarot, Aroer, ³⁵Atrot-Shofan, Jaeser, Jogbeha, ³⁶Bet-Nimra och Bet-Haran, befästa städer med inhägnader för boskap. ³⁷Rubens barn byggde upp Heshbon, Eleale, Kirjatajim, ³⁸Nebo och Baal-Meon, vilkas namn har ändrats, och Sibma. Och de gav namn åt städerna som de byggde upp. ³⁹Makirs, Manasses sons, barn drog bort till Gilead och intog det och fördrev amoreerna som bodde där. ⁴⁰Mose gav Gilead åt Makir, Manasses son, och han bosatte sig där. ⁴¹Och Jair, Manasses son, drog ut och intog deras byar och kallade dem Jairs byar. ⁴²Noba drog ut och intog Kenat med dess underlydande orter och kallade det Noba efter sitt eget namn.

Kapitel 33

¹Detta är Israels barns lägerplatser, när de med sina härskaror drog ut ur Egyptens land, under ledning av Mose och Aron. ²På Herrens befallning upptecknade Mose de platser som de på sina vandringar bröt upp från. Detta var deras vandringar, efter de platser som de bröt upp från: ³De bröt upp från Raamses i första månaden, på femtonde dagen i första månaden. Dagen efter påskhögtiden drog Israels barn orädda ut inför ögonen på alla egyptier, ⁴medan egyptierna begravde alla de förstfödda som Herren hade slagit bland dem när Herren höll dom över deras gudar. ⁵Israels barn bröt upp från Raamses och slog läger i Suckot. ⁶De bröt upp från Suckot och slog läger i Etam, där öknen börjar. ⁷De bröt upp från Etam och vände tillbaka till Pi-Hahirot som ligger mitt emot Baal-Sefon, och slog läger framför Migdol. ⁸De bröt upp från Hahirot och gick rakt genom havet in i öknen och vandrade tre dagsresor i Etams öken, och slog läger i Mara. ⁹De bröt upp från Mara och kom till Elim. I Elim fanns tolv vattenkällor och sjuttio palmträd, och de slog läger där. ¹⁰De bröt upp från Elim och slog läger vid Röda havet. ¹¹De bröt upp från Röda havet och slog läger i öknen Sin. ¹²De bröt upp från öknen Sin och slog läger i Dofka. ¹³De bröt upp från Dofka och slog läger i Alush. ¹⁴De bröt upp från Alush och slog läger i Refidim, där det inte fanns vatten för folket att dricka. ¹⁵De bröt upp från Refidim och slog läger i Sinai öken. ¹⁶De bröt upp från Sinai öken och slog läger i Kibrot-Hattaava. ¹⁷De bröt upp från Kibrot-Hattaava och slog läger i Haserot. ¹⁸De bröt upp från Haserot och slog läger i Ritma. ¹⁹De bröt upp från Ritma och slog läger i Rimmon-Peres. ²⁰De bröt upp från Rimmon-Peres och slog läger i Libna. ²¹De bröt upp från Libna och slog läger i Rissa. ²²De bröt upp från Rissa och slog läger i Kehelata. ²³De bröt upp från Kehelata och slog läger vid berget Shefer. ²⁴De bröt upp från berget Shefer och slog läger i Harada. ²⁵De bröt upp från Harada och slog läger i Makhelot. ²⁶De bröt upp från Makhelot och slog läger i Tahat. ²⁷De bröt upp från Tahat och slog läger i Tera. ²⁸De bröt upp från Tera och slog läger i Mitka. ²⁹De bröt upp från Mitka och slog läger i Hashmona. ³⁰De bröt upp från Hashmona och slog läger i Moserot. ³¹De bröt upp från Moserot och slog läger i Bene-Jaakan. ³²De bröt upp från Bene-Jaakan och slog läger i Hor-Haggidgad. ³³De bröt upp från Hor-Haggidgad och slog läger i Jotbata. ³⁴De bröt upp från Jotbata och slog läger i Abrona. ³⁵De bröt upp från Abrona och slog läger i Esjon-Geber. ³⁶De bröt upp från Esjon-Geber och slog läger i öknen Zin, det vill säga Kadesh. ³⁷De bröt upp från Kadesh och slog läger vid berget Hor på gränsen till Edoms land. ³⁸På Herrens befallning steg prästen Aron upp på berget Hor och dog där i det fyrtionde året efter Israels barns uttåg ur Egyptens land, i femte månaden, på första dagen i månaden. ³⁹Aron var hundratjugotre år gammal när han dog på berget Hor. ⁴⁰Den kananeiske kungen av Arad, som bodde i Negev i Kanaans land, fick nu höra att Israels barn var på väg. ⁴¹De bröt upp från berget Hor och slog läger i Salmona. ⁴²De bröt upp från Salmona och slog läger i Punon. ⁴³De bröt upp från Punon och slog läger i Obot. ⁴⁴De bröt upp från Obot och slog läger i Ije-Haabarim vid Moabs gräns. ⁴⁵De bröt upp från Ijim och slog läger i Dibon-Gad. ⁴⁶De bröt upp från Dibon-Gad och slog läger i Almon-Diblatajma. ⁴⁷De bröt upp från Almon-Diblatajma och slog läger vid Abarimbergen framför Nebo. ⁴⁸De bröt upp från Abarimbergen och slog läger på Moabs hedar vid Jordan mitt emot Jeriko. ⁴⁹Deras läger vid Jordan sträckte sig från Bet-Hajesimot ända till Abel-Hashittim på Moabs hedar. ⁵⁰Herren talade till Mose på Moabs hedar vid Jordan mitt emot Jeriko och sade: ⁵¹”Säg till Israels barn: När ni har gått över Jordan in i Kanaans land, ⁵²ska ni driva bort landets alla invånare för er och förstöra alla deras bildstoder. Alla deras gjutna avgudabilder ska ni förstöra och alla deras offerhöjder ska ni ödelägga. ⁵³Ni ska erövra landet och bosätta er där, för jag har gett er landet till besittning. ⁵⁴Ni ska utskifta landet åt er som arvedel genom lottkastning efter era släkter. Åt en större stam ska ni ge en större arvedel och åt en mindre stam en mindre arvedel. Var och en ska få sin del efter vad lotten bestämmer. Efter era fädernestammar ska ni utskifta landet mellan er. ⁵⁵Men om ni inte driver bort landets invånare för er, då ska de som ni låter vara kvar bli törnen i era ögon och taggar i era sidor, och de ska tränga er i landet där ni bor. ⁵⁶Och då ska jag göra med er så som jag hade tänkt göra med dem.”

Kapitel 34

¹Herren talade till Mose. Han sade: ²”Befall Israels barn och säg till dem: När ni kommer till Kanaans land, då är detta det land som ska tillfalla er som arvedel: Kanaans land, så långt dess gränser når. ³I söder ska ert land sträcka sig från öknen Zin utmed Edom, och er södra gräns ska börja vid änden av Salthavet i öster. ⁴Sedan ska er gräns vända sig söder om Skorpionhöjden och gå fram till Zin och gå ut söder om Kadesh-Barnea, och vidare till Hasar-Addar och fram till Asmon. ⁵Från Asmon ska gränsen vända sig mot Egyptens bäckravin och gå ut vid havet. ⁶Er gräns i väster ska vara Stora havet. Det ska vara er gräns i väster. ⁷Och detta ska vara er gräns i norr: Från Stora havet ska ni dra er gränslinje till berget Hor. ⁸Från berget Hor ska ni dra er gränslinje dit där vägen går till Hamat, och gränsen ska gå ut till Sedad. ⁹Sedan ska gränsen gå till Sifron och sluta vid Hasar-Enan. Detta ska vara er gräns i norr. ¹⁰Som er gräns i öster ska ni dra en linje från Hasar-Enan till Shefam. ¹¹Och från Shefam ska gränsen gå ner till Haribla, öster om Ajin, och vidare ner längs östra sluttningen av Kinneretsjön. ¹²Sedan ska gränsen gå ner till Jordan och ut vid Salthavet. Detta ska vara ert land med dess gränser runt omkring.” ¹³Och Mose gav Israels barn denna befallning: ”Detta är det land som ni genom lottkastning ska utskifta som arvedel åt er. Herren har befallt att det ska ges åt de nio stammarna och den ena halva stammen, ¹⁴för familjerna av Rubens stam och Gads stam och den andra hälften av Manasse stam har redan fått sin arvedel. ¹⁵Dessa två stammar och denna halva stam har fått sin arvedel på andra sidan Jordan mitt emot Jeriko, österut mot solens uppgång.” ¹⁶Herren talade till Mose. Han sade: ¹⁷”Detta är namnen på de män som åt er ska utskifta landet i arvslotter: prästen Eleaser och Josua, Nuns son. ¹⁸Och ni ska ta en furste ur varje stam för att utskifta landet i arvslotter. ¹⁹Detta är männens namn: Från Juda stam Kaleb, Jefunnes son, ²⁰från Simeons stam Samuel, Ammihuds son, ²¹från Benjamins stam Elidad, Kislons son, ²²från Dans stam en furste, Bucki, Joglis son, ²³från Josefs barn: från Manasse stam en furste, Hanniel, Efods son, ²⁴och från Efraims stam en furste, Kemuel, Shiftans son, ²⁵från Sebulons stam en furste, Elisafan, Parnaks son, ²⁶från Isaskars stam en furste, Paltiel, Assans son, ²⁷från Ashers stam en furste, Ahihud, Shelomis son, ²⁸från Naftali stam en furste, Pedael, Ammihuds son.” ²⁹Dessa är de män som Herren befallde att utskifta arvslotterna åt Israels barn i Kanaans land.

Kapitel 35

¹Herren talade till Mose på Moabs hedar vid Jordan mitt emot Jeriko. Han sade: ²”Befall Israels barn att de av de arvslotter de får till besittning ska ge städer åt leviterna att bo i. Ni ska också ge betesmarker åt dem omkring dessa städer. ³Städerna ska de själva bo i, och betesmarkerna ska vara för deras dragdjur och boskap och alla andra djur. ⁴Städernas betesmarker som ni ska ge leviterna ska sträcka sig tusen alnar från stadsmuren utåt åt alla sidor. ⁵Och utanför staden ska ni mäta upp på östra sidan tvåtusen alnar, på södra sidan tvåtusen alnar, på västra sidan tvåtusen alnar och på norra sidan tvåtusen alnar, med staden i mitten. Detta ska de ha som betesmarker till sina städer. ⁶De städer som ni ger åt leviterna ska vara sex fristäder dit en dråpare kan fly. Utöver dessa ska ni ge dem fyrtiotvå andra städer. ⁷Åt leviterna ska ni ge sammanlagt fyrtioåtta städer med betesmarker omkring. ⁸Av de städer som ni ska ge av Israels barns besittningar, ska ni ta fler från de större stammarna och färre från de mindre. Varje stam ska ge åt leviterna några av sina städer, motsvarande den arvedel den själv har fått.” ⁹Herren talade till Mose. Han sade: ¹⁰”Säg till Israels barn: När ni har gått över Jordan in i Kanaans land, ¹¹ska ni utse åt er städer som ska vara fristäder för er, dit en dråpare som av misstag dödat någon ska kunna fly. ¹²Dessa städer ska ni ha som tillflyktsorter undan blodshämnaren, så att dråparen inte dör innan han har stått till rätta inför församlingen. ¹³Av de städer ni ger dem ska sex städer vara fristäder. ¹⁴Tre städer ska ni utvälja på andra sidan Jordan och tre städer i Kanaans land. De ska vara fristäder. ¹⁵Israels barn och främlingen och den inneboende bland dem ska ha dessa sex städer som tillflyktsorter, dit var och en som av misstag dödat någon ska kunna fly. ¹⁶Men om någon slår en annan till döds med ett föremål av järn, då är han en mördare. En sådan ska straffas med döden. ¹⁷Eller om någon har i sin hand en sten som kan döda och slår någon till döds med den, då är han en mördare. En sådan ska straffas med döden. ¹⁸Eller om någon har i sin hand ett träredskap som kan döda och slår någon till döds med det, då är han en mördare. En sådan ska straffas med döden. ¹⁹Blodshämnaren ska döda mördaren. Varhelst han träffar på honom ska han döda honom. ²⁰Likaså om någon av hat stöter till en annan eller med berått mod kastar något på honom så att han dör, ²¹eller av fiendskap slår honom till döds med handen, då ska den som gav slaget straffas med döden, för han är en mördare. Blodshämnaren ska döda honom när han träffar honom. ²²Men om någon plötsligt och utan att hysa fiendskap stöter till någon, eller utan berått mod kastar något föremål på honom, ²³eller utan att se honom träffar med en sten som kan döda och döden följer, och det sker utan fiendskap och utan avsikt att skada, ²⁴då ska församlingen döma mellan den som gav slaget och blodshämnaren, enligt dessa föreskrifter. ²⁵Församlingen ska rädda dråparen ur blodshämnarens hand och sända honom tillbaka till fristaden dit han hade flytt. Där ska han stanna tills översteprästen som är smord med den heliga oljan är död. ²⁶Men om dråparen går utanför området för den fristad dit han flytt, ²⁷och blodshämnaren finner honom utanför det område som är hans fristad och dräper honom, då vilar ingen blodsskuld på blodshämnaren. ²⁸En dråpare ska stanna kvar i sin fristad tills översteprästen dör. Men efter översteprästens död får dråparen vända tillbaka till den ort där han har sin besittning. ²⁹Detta ska vara en rättsstadga för er från släkte till släkte, var ni än bor. ³⁰Om någon dödar en annan, ska mördaren dödas efter vittnens utsago. Men en enda persons vittnesmål är inte nog för att döma någon till döden. ³¹Ni ska inte friköpa en mördares liv om han är skyldig till döden, utan han ska straffas med döden. ³²Ni ska inte heller friköpa den som har flytt till en fristad, för att han ska få vända tillbaka och bo i landet före prästens död. ³³Ni ska inte vanhelga det land där ni bor. Genom blod vanhelgas landet, och landet kan inte få försoning för det blod som spillts där utom genom blodet av den som har spillt det. ³⁴Ni ska inte orena landet där ni bor och i vars mitt jag har min boning, för jag, Herren, bor mitt ibland Israels barn.”

Kapitel 36

¹Huvudmännen för familjerna som härstammade från Gilead, son till Makir, Manasses son, av Josefs barns släkter, trädde fram och talade inför Mose och de furstar som var huvudmän för israeliternas familjer. ²De sade: ” Herren har befallt min herre att genom lottkastning ge landet som arvedel åt Israels barn, och min herre har fått befallning av Herren att ge vår broder Selofhads arvedel åt hans döttrar. ³Men om de blir gifta med någon ur en annan israelitisk stam, så tas deras arvedel bort från våra fäders arvedel. Den läggs till den stam de kommer att tillhöra och tas från vår arvslott. ⁴När sedan jubelåret kommer för Israels barn, blir deras arvedel lagd till den stam som de kommer att tillhöra, men deras arvedel tas från vår fädernestams arvedel.” ⁵Efter Herrens ord befallde då Mose Israels barn: ”Josefs barns stam har talat rätt. ⁶Detta är vad Herren befaller angående Selofhads döttrar: De får gifta sig med vem de vill, men de ska gifta sig inom en släkt i sin egen fädernestam. ⁷Ingen arvedel bland Israels barn får gå över från en stam till en annan, utan Israels barn ska behålla var och en sin fädernestams arvedel. ⁸Varje kvinna som äger en arvedel bland någon av Israels barns stammar ska gifta sig med någon från en släkt i hennes egen fädernestam, så att Israels barn får behålla var och en sina fäders arvedel. ⁹Ingen arvedel får gå över från en stam till en annan, utan Israels barns stammar ska behålla var och en sin arvedel.” ¹⁰Selofhads döttrar gjorde så som Herren hade befallt Mose. ¹¹Selofhads döttrar Mahla, Tirsa, Hogla, Milka och Noa gifte sig med sina farbröders söner. ¹²De blev gifta inom Manasses, Josefs sons, släkter, och deras arvedel blev kvar inom deras fädernesläkts stam. ¹³Detta är de bud och stadgar som Herren gav Israels barn genom Mose på Moabs hedar vid Jordan mitt emot Jeriko.