Femte Moseboken 1–2
Kapitel 1
1Detta är de ord som Mose talade till hela Israel i öknen på andra sidan Jordan, på hedmarken mitt emot Suf mellan Paran och Tofel, Laban, Haserot och Di-Sahab. 2Det är elva dagsresor från Horeb längs vägen över Seirs bergsbygd till Kadesh-Barnea. 3I det fyrtionde året, på första dagen i elfte månaden, talade Mose till Israels barn allt som Herren hade befallt honom att säga dem. 4Det var efter att han hade slagit Sichon, amoreernas kung som bodde i Heshbon, och Og, Bashans kung som bodde i Ashtarot vid Edrei. 5På andra sidan Jordan i Moabs land började Mose förklara denna undervisning. Han sade: 6Herren vår Gud talade till oss vid Horeb och sade: ”Ni har stannat länge nog vid detta berg. 7Bryt nu upp och gå till amoreernas bergsbygd och till alla deras grannfolk på Hedmarken, i Bergsbygden, i Låglandet, i Negev och i kustlandet vid havet. Gå till kananeernas land och till Libanon ända till den stora floden, floden Eufrat. 8Se, jag har lagt landet framför er. Gå nu och inta det land som Herren med ed har lovat era fäder Abraham, Isak och Jakob att ge åt dem och deras efterkommande efter dem.” 9På den tiden sade jag till er: ”Jag kan inte bära er ensam. 10Herren er Gud har förökat er, och se, i dag är ni lika talrika som stjärnorna på himlen. 11Må Herren, era fäders Gud, föröka er tusenfalt och välsigna er, så som han har lovat er. 12Men hur ska jag ensam kunna bära era bekymmer, bördor och tvister? 13Utse åt er visa, förståndiga och kunniga män inom era stammar, så ska jag sätta dem till huvudmän över er.” 14Ni svarade mig: ”Ditt förslag är gott.” 15Då tog jag huvudmännen i era stammar, visa och kunniga män, och satte dem till huvudmän över er. De blev befälhavare över tusen, över hundra, över femtio eller över tio, och förmän i era stammar. 16Vid den tiden befallde jag era domare och sade: ”Hör efter vad tvisten gäller mellan era bröder och döm rättvist mellan en man och hans bror eller främlingen hos honom. 17När ni dömer ska ni inte vara partiska utan lyssna både till den ringe och den höge. Ni ska inte frukta för någon människa, för domen tillhör Gud. Och om något fall blir för svårt för er, ska ni lägga fram det för mig så att jag får höra det.” 18Jag befallde er på den tiden allt ni skulle göra. 19Vi bröt upp från Horeb och vandrade genom hela denna stora och fruktansvärda öken som ni har sett, på vägen till amoreernas bergsbygd, så som Herren vår Gud hade befallt oss. Och vi kom till Kadesh-Barnea. 20Där sade jag till er: ”Ni har nu kommit till amoreernas bergsbygd som Herren vår Gud vill ge oss. 21Se, Herren din Gud har lagt landet framför dig. Dra dit upp och inta det så som Herren, dina fäders Gud, har befallt dig. Var inte rädd eller modlös.” 22Då kom ni alla fram till mig och sade: ”Låt oss sända i väg några män framför oss som kan utforska landet åt oss, och sedan komma tillbaka till oss med uppgift om vägen vi ska ta dit upp och om de städer vi ska komma till.” 23Jag tyckte att förslaget var gott, och jag tog ut tolv män bland er, en från varje stam. 24De gav sig i väg och drog upp till Bergsbygden och kom till Druvdalen och spejade i landet. 25De tog med sig av landets frukt och förde det ner till oss och lämnade sin rapport till oss och sade: ”Det är ett gott land som Herren vår Gud ger oss.” 26Men ni ville inte dra dit upp utan trotsade Herren er Guds befallning. 27Ni klagade i era tält och sade: ” Herren hatar oss, därför har han fört oss ut ur Egyptens land och gett oss i amoreernas hand för att förgöra oss. 28Vart ska vi ta vägen? Våra bröder har gjort oss modlösa, för de säger: Folket är större och resligare än vi, städerna är stora och befästa upp till himlen, och dessutom såg vi anakiter där.” 29Då svarade jag er: ”Bli inte förskräckta, var inte rädda för dem! 30Herren er Gud som går framför er ska själv strida för er, precis som han gjorde för er i Egypten inför era ögon. 31Och i öknen såg du hur Herren din Gud bar dig, så som en man bär sin son, hela den väg ni vandrade tills ni kom till denna plats.” 32Men trots detta trodde ni inte på Herren er Gud, 33som gick framför er på vägen för att utse lägerplatser åt er – om natten i eld för att visa er vägen ni skulle gå och om dagen i molnskyn. 34När nu Herren hörde era ord, blev han vred och svor en ed: 35”Ingen av dessa män i detta onda släkte ska få se det goda land som jag med ed har lovat att ge era fäder, 36ingen utom Kaleb, Jefunnes son. Han ska få se det, och åt honom och hans barn ska jag ge det land som han har satt sin fot på, därför att han i allt har följt Herren.” 37Också på mig blev Herren vred för er skull. Han sade: ”Inte heller du ska komma dit in. 38Josua, Nuns son, din tjänare, han ska komma dit in. Ge honom mod, för han ska dela landet åt Israel som arv. 39Och era barn som ni sade skulle bli fiendens byte, och era söner som i dag varken förstår gott eller ont, de ska komma dit in. Åt dem ska jag ge landet, och de ska ta det i besittning. 40Men ni ska vända om och bege er mot öknen i riktning mot Röda havet.” 41Då svarade ni mig: ”Vi har syndat mot Herren. Vi vill dra upp och strida, precis som Herren vår Gud har befallt oss.” Och var och en spände på sig sina vapen och tänkte att det skulle vara lätt att dra upp mot bergsbygden. 42Men Herren sade till mig: ”Säg till dem: Ni ska inte gå dit upp och ge er in i strid så att ni blir slagna av era fiender, för jag är inte med er.” 43Jag talade till er, men ni lyssnade inte på mig utan trotsade Herrens befallning och drog i övermod upp mot bergsbygden. 44Och amoreerna som bodde i den bergsbygden drog ut mot er och jagade er som bin gör, och slog er i Seir och drev er ända till Horma. 45Då vände ni tillbaka och ni grät inför Herrens ansikte. Men Herren hörde inte er röst, han lyssnade inte till er. 46Därför måste ni stanna i Kadesh så många dagar som ni gjorde.
Kapitel 2
1Så vände vi om och gick mot öknen, på vägen mot Röda havet, så som Herren hade sagt till mig. Det tog lång tid att ta oss runt Seirs bergsbygd. 2Då sade Herren till mig: 3”Länge nog har ni gått runt om denna bergsbygd. Vänd er nu mot norr. 4Och säg till folket: Ni kommer att dra fram genom det område som tillhör era bröder, Esaus barn som bor i Seir. De är rädda för er, men var försiktiga. 5Ni ska inte gå i strid med dem, för av deras land ska jag inte ge er ens så mycket som en fotsbredd, eftersom jag redan har gett Seirs bergsbygd till besittning åt Esau. 6Ni ska köpa mat att äta av dem för pengar, och köpa vatten att dricka av dem för pengar, 7för Herren din Gud har välsignat dig i allt du företagit dig. Han har tagit hand om dig under din vandring i denna stora öken. I dessa fyrtio år har Herren din Gud varit med dig och ingenting har fattats dig.” 8Så drog vi bort från våra bröder, Esaus barn, som bodde i Seir, och lämnade Hedmarksvägen och Elat och Esjon-Geber. Vi vek av och tog vägen mot Moabs öken. 9Och Herren sade till mig: ”Du ska inte angripa Moab eller gå i strid med dem, för av deras land ska jag inte ge dig något till besittning, eftersom jag redan har gett Ar till Lots barn.” 10Förr bodde emeerna där, de var ett folk som var stort, talrikt och resligt som anakiterna. 11Liksom anakiterna räknas också de för rafaeer, men moabiterna kallar dem emeer. 12I Seir bodde tidigare horeerna, men Esaus barn drev bort dem och förgjorde dem och bosatte sig i deras land, alldeles som Israel gjorde med det land som Herren hade gett dem till besittning. 13”Så bryt nu upp och gå över bäcken Sered.” Vi gick då över den bäckravinen. 14Från den tid vi lämnade Kadesh-Barnea tills vi gick över bäcken Sered gick det trettioåtta år. Under den tiden dog hela det släkte av stridsmän som fanns i lägret, så som Herren med ed hade förklarat för dem. 15Herrens hand var emot dem, och han utrotade dem ur lägret så att de dog. 16När nu alla stridsmän i folket hade dött, 17sade Herren till mig: 18”Du ska i dag gå över Moabs gräns vid Ar 19och ska då komma i närheten av ammoniterna. Men du ska inte angripa dem eller gå i strid med dem, för jag kommer inte att ge dig något i ammoniternas land till besittning, eftersom jag redan har gett det till Lots barn.” 20Också detta räknas till rafaeernas land. Rafaeer bodde där tidigare, men ammoniterna kallar dem samsummiter. 21De var ett folk som var stort, talrikt och resligt som anakiterna. Men Herren förgjorde dem för ammoniterna, som fördrev dem och bosatte sig i deras land. 22På samma sätt gjorde han för Esaus barn som bor i Seir, när han förgjorde horeerna för dem. De drev bort dem och bosatte sig i deras land, där de bor än i dag. 23Även aveerna som bodde i byar ända fram till Gaza blev förgjorda av kaftoreerna, som drog ut från Kaftor och sedan bodde i deras land. 24”Bryt nu upp och gå över floden Arnon. Se, jag har gett amorén Sichon, kungen i Heshbon, och hans land i din hand. Börja att inta det och ge dig i strid med honom. 25Redan i dag ska jag börja att inge fruktan och skräck för dig hos alla folk under himlen, så att de darrar och bävar för dig när de hör berättas om dig.” 26Och jag skickade sändebud från Kedemots öken till Sichon, kungen i Heshbon, med fridsamma ord och lät säga: 27”Låt mig gå igenom ditt land. Jag ska strikt följa vägen utan att vika av åt höger eller vänster. 28Jag ska äta den mat som du vill sälja till mig för pengar och dricka det vatten som du vill ge mig för pengar. Låt mig bara passera igenom till fots 29– på samma sätt som Esaus barn, Seirs invånare, och moabiterna, Ars invånare, handlade mot mig – så att jag kan gå över Jordan in i det land som Herren vår Gud vill ge oss.” 30Men Sichon, kungen i Heshbon, var inte villig att låta oss gå igenom hans land, för Herren din Gud hade förhärdat hans ande och gjort hans hjärta hårt för att ge honom i din hand, så som det är i dag. 31Och Herren sade till mig: ”Se, jag börjar nu att ge Sichon och hans land till dig. Börja inta det så att du får hans land till besittning.” 32Sichon drog då emot oss med allt sitt folk för att strida mot oss vid Jahas. 33Men Herren vår Gud överlämnade honom till oss, och vi slog honom, hans söner och allt hans folk. 34Vi intog vid den tiden alla hans städer och vigde alla män, kvinnor och barn i varje stad åt förintelse. Vi lät ingen komma undan. 35Bara boskapen tog vi som byte tillsammans med rovet från de städer vi intog. 36Från Aroer vid floden Arnons strand, och från staden i dalen ända till Gilead fanns ingen stad vars murar var för höga för oss. Herren vår Gud gav allt till oss. 37Men ammoniternas land lät du vara ifred, hela landsträckan längs Jabboks dalsänka och städerna i bergsbygden, alldeles som Herren vår Gud hade befallt.