Femte Moseboken 1–7
Kapitel 1
1Detta är de ord som Mose talade till hela Israel i öknen på andra sidan Jordan, på hedmarken mitt emot Suf mellan Paran och Tofel, Laban, Haserot och Di-Sahab. 2Det är elva dagsresor från Horeb längs vägen över Seirs bergsbygd till Kadesh-Barnea. 3I det fyrtionde året, på första dagen i elfte månaden, talade Mose till Israels barn allt som Herren hade befallt honom att säga dem. 4Det var efter att han hade slagit Sichon, amoreernas kung som bodde i Heshbon, och Og, Bashans kung som bodde i Ashtarot vid Edrei. 5På andra sidan Jordan i Moabs land började Mose förklara denna undervisning. Han sade: 6Herren vår Gud talade till oss vid Horeb och sade: ”Ni har stannat länge nog vid detta berg. 7Bryt nu upp och gå till amoreernas bergsbygd och till alla deras grannfolk på Hedmarken, i Bergsbygden, i Låglandet, i Negev och i kustlandet vid havet. Gå till kananeernas land och till Libanon ända till den stora floden, floden Eufrat. 8Se, jag har lagt landet framför er. Gå nu och inta det land som Herren med ed har lovat era fäder Abraham, Isak och Jakob att ge åt dem och deras efterkommande efter dem.” 9På den tiden sade jag till er: ”Jag kan inte bära er ensam. 10Herren er Gud har förökat er, och se, i dag är ni lika talrika som stjärnorna på himlen. 11Må Herren, era fäders Gud, föröka er tusenfalt och välsigna er, så som han har lovat er. 12Men hur ska jag ensam kunna bära era bekymmer, bördor och tvister? 13Utse åt er visa, förståndiga och kunniga män inom era stammar, så ska jag sätta dem till huvudmän över er.” 14Ni svarade mig: ”Ditt förslag är gott.” 15Då tog jag huvudmännen i era stammar, visa och kunniga män, och satte dem till huvudmän över er. De blev befälhavare över tusen, över hundra, över femtio eller över tio, och förmän i era stammar. 16Vid den tiden befallde jag era domare och sade: ”Hör efter vad tvisten gäller mellan era bröder och döm rättvist mellan en man och hans bror eller främlingen hos honom. 17När ni dömer ska ni inte vara partiska utan lyssna både till den ringe och den höge. Ni ska inte frukta för någon människa, för domen tillhör Gud. Och om något fall blir för svårt för er, ska ni lägga fram det för mig så att jag får höra det.” 18Jag befallde er på den tiden allt ni skulle göra. 19Vi bröt upp från Horeb och vandrade genom hela denna stora och fruktansvärda öken som ni har sett, på vägen till amoreernas bergsbygd, så som Herren vår Gud hade befallt oss. Och vi kom till Kadesh-Barnea. 20Där sade jag till er: ”Ni har nu kommit till amoreernas bergsbygd som Herren vår Gud vill ge oss. 21Se, Herren din Gud har lagt landet framför dig. Dra dit upp och inta det så som Herren, dina fäders Gud, har befallt dig. Var inte rädd eller modlös.” 22Då kom ni alla fram till mig och sade: ”Låt oss sända i väg några män framför oss som kan utforska landet åt oss, och sedan komma tillbaka till oss med uppgift om vägen vi ska ta dit upp och om de städer vi ska komma till.” 23Jag tyckte att förslaget var gott, och jag tog ut tolv män bland er, en från varje stam. 24De gav sig i väg och drog upp till Bergsbygden och kom till Druvdalen och spejade i landet. 25De tog med sig av landets frukt och förde det ner till oss och lämnade sin rapport till oss och sade: ”Det är ett gott land som Herren vår Gud ger oss.” 26Men ni ville inte dra dit upp utan trotsade Herren er Guds befallning. 27Ni klagade i era tält och sade: ” Herren hatar oss, därför har han fört oss ut ur Egyptens land och gett oss i amoreernas hand för att förgöra oss. 28Vart ska vi ta vägen? Våra bröder har gjort oss modlösa, för de säger: Folket är större och resligare än vi, städerna är stora och befästa upp till himlen, och dessutom såg vi anakiter där.” 29Då svarade jag er: ”Bli inte förskräckta, var inte rädda för dem! 30Herren er Gud som går framför er ska själv strida för er, precis som han gjorde för er i Egypten inför era ögon. 31Och i öknen såg du hur Herren din Gud bar dig, så som en man bär sin son, hela den väg ni vandrade tills ni kom till denna plats.” 32Men trots detta trodde ni inte på Herren er Gud, 33som gick framför er på vägen för att utse lägerplatser åt er – om natten i eld för att visa er vägen ni skulle gå och om dagen i molnskyn. 34När nu Herren hörde era ord, blev han vred och svor en ed: 35”Ingen av dessa män i detta onda släkte ska få se det goda land som jag med ed har lovat att ge era fäder, 36ingen utom Kaleb, Jefunnes son. Han ska få se det, och åt honom och hans barn ska jag ge det land som han har satt sin fot på, därför att han i allt har följt Herren.” 37Också på mig blev Herren vred för er skull. Han sade: ”Inte heller du ska komma dit in. 38Josua, Nuns son, din tjänare, han ska komma dit in. Ge honom mod, för han ska dela landet åt Israel som arv. 39Och era barn som ni sade skulle bli fiendens byte, och era söner som i dag varken förstår gott eller ont, de ska komma dit in. Åt dem ska jag ge landet, och de ska ta det i besittning. 40Men ni ska vända om och bege er mot öknen i riktning mot Röda havet.” 41Då svarade ni mig: ”Vi har syndat mot Herren. Vi vill dra upp och strida, precis som Herren vår Gud har befallt oss.” Och var och en spände på sig sina vapen och tänkte att det skulle vara lätt att dra upp mot bergsbygden. 42Men Herren sade till mig: ”Säg till dem: Ni ska inte gå dit upp och ge er in i strid så att ni blir slagna av era fiender, för jag är inte med er.” 43Jag talade till er, men ni lyssnade inte på mig utan trotsade Herrens befallning och drog i övermod upp mot bergsbygden. 44Och amoreerna som bodde i den bergsbygden drog ut mot er och jagade er som bin gör, och slog er i Seir och drev er ända till Horma. 45Då vände ni tillbaka och ni grät inför Herrens ansikte. Men Herren hörde inte er röst, han lyssnade inte till er. 46Därför måste ni stanna i Kadesh så många dagar som ni gjorde.
Kapitel 2
1Så vände vi om och gick mot öknen, på vägen mot Röda havet, så som Herren hade sagt till mig. Det tog lång tid att ta oss runt Seirs bergsbygd. 2Då sade Herren till mig: 3”Länge nog har ni gått runt om denna bergsbygd. Vänd er nu mot norr. 4Och säg till folket: Ni kommer att dra fram genom det område som tillhör era bröder, Esaus barn som bor i Seir. De är rädda för er, men var försiktiga. 5Ni ska inte gå i strid med dem, för av deras land ska jag inte ge er ens så mycket som en fotsbredd, eftersom jag redan har gett Seirs bergsbygd till besittning åt Esau. 6Ni ska köpa mat att äta av dem för pengar, och köpa vatten att dricka av dem för pengar, 7för Herren din Gud har välsignat dig i allt du företagit dig. Han har tagit hand om dig under din vandring i denna stora öken. I dessa fyrtio år har Herren din Gud varit med dig och ingenting har fattats dig.” 8Så drog vi bort från våra bröder, Esaus barn, som bodde i Seir, och lämnade Hedmarksvägen och Elat och Esjon-Geber. Vi vek av och tog vägen mot Moabs öken. 9Och Herren sade till mig: ”Du ska inte angripa Moab eller gå i strid med dem, för av deras land ska jag inte ge dig något till besittning, eftersom jag redan har gett Ar till Lots barn.” 10Förr bodde emeerna där, de var ett folk som var stort, talrikt och resligt som anakiterna. 11Liksom anakiterna räknas också de för rafaeer, men moabiterna kallar dem emeer. 12I Seir bodde tidigare horeerna, men Esaus barn drev bort dem och förgjorde dem och bosatte sig i deras land, alldeles som Israel gjorde med det land som Herren hade gett dem till besittning. 13”Så bryt nu upp och gå över bäcken Sered.” Vi gick då över den bäckravinen. 14Från den tid vi lämnade Kadesh-Barnea tills vi gick över bäcken Sered gick det trettioåtta år. Under den tiden dog hela det släkte av stridsmän som fanns i lägret, så som Herren med ed hade förklarat för dem. 15Herrens hand var emot dem, och han utrotade dem ur lägret så att de dog. 16När nu alla stridsmän i folket hade dött, 17sade Herren till mig: 18”Du ska i dag gå över Moabs gräns vid Ar 19och ska då komma i närheten av ammoniterna. Men du ska inte angripa dem eller gå i strid med dem, för jag kommer inte att ge dig något i ammoniternas land till besittning, eftersom jag redan har gett det till Lots barn.” 20Också detta räknas till rafaeernas land. Rafaeer bodde där tidigare, men ammoniterna kallar dem samsummiter. 21De var ett folk som var stort, talrikt och resligt som anakiterna. Men Herren förgjorde dem för ammoniterna, som fördrev dem och bosatte sig i deras land. 22På samma sätt gjorde han för Esaus barn som bor i Seir, när han förgjorde horeerna för dem. De drev bort dem och bosatte sig i deras land, där de bor än i dag. 23Även aveerna som bodde i byar ända fram till Gaza blev förgjorda av kaftoreerna, som drog ut från Kaftor och sedan bodde i deras land. 24”Bryt nu upp och gå över floden Arnon. Se, jag har gett amorén Sichon, kungen i Heshbon, och hans land i din hand. Börja att inta det och ge dig i strid med honom. 25Redan i dag ska jag börja att inge fruktan och skräck för dig hos alla folk under himlen, så att de darrar och bävar för dig när de hör berättas om dig.” 26Och jag skickade sändebud från Kedemots öken till Sichon, kungen i Heshbon, med fridsamma ord och lät säga: 27”Låt mig gå igenom ditt land. Jag ska strikt följa vägen utan att vika av åt höger eller vänster. 28Jag ska äta den mat som du vill sälja till mig för pengar och dricka det vatten som du vill ge mig för pengar. Låt mig bara passera igenom till fots 29– på samma sätt som Esaus barn, Seirs invånare, och moabiterna, Ars invånare, handlade mot mig – så att jag kan gå över Jordan in i det land som Herren vår Gud vill ge oss.” 30Men Sichon, kungen i Heshbon, var inte villig att låta oss gå igenom hans land, för Herren din Gud hade förhärdat hans ande och gjort hans hjärta hårt för att ge honom i din hand, så som det är i dag. 31Och Herren sade till mig: ”Se, jag börjar nu att ge Sichon och hans land till dig. Börja inta det så att du får hans land till besittning.” 32Sichon drog då emot oss med allt sitt folk för att strida mot oss vid Jahas. 33Men Herren vår Gud överlämnade honom till oss, och vi slog honom, hans söner och allt hans folk. 34Vi intog vid den tiden alla hans städer och vigde alla män, kvinnor och barn i varje stad åt förintelse. Vi lät ingen komma undan. 35Bara boskapen tog vi som byte tillsammans med rovet från de städer vi intog. 36Från Aroer vid floden Arnons strand, och från staden i dalen ända till Gilead fanns ingen stad vars murar var för höga för oss. Herren vår Gud gav allt till oss. 37Men ammoniternas land lät du vara ifred, hela landsträckan längs Jabboks dalsänka och städerna i bergsbygden, alldeles som Herren vår Gud hade befallt.
Kapitel 3
1Sedan vek vi av och drog upp mot Bashan. Och Og, kungen i Bashan, kom ut med allt sitt folk för att strida mot oss vid Edrei. 2bMen Herren sade till mig: ”Var inte rädd för honom, för jag har gett honom och allt hans folk och hans land i din hand. Du ska göra med honom som du gjorde med Sichon, amoreernas kung, som bodde i Heshbon.” 3Herren vår Gud gav också Og, kungen i Bashan, och allt hans folk i vår hand. Vi slog honom och lät ingen överleva. 4Och vi intog vid den tiden alla hans städer. Det fanns ingen stad som vi inte tog ifrån dem: sextio städer, hela landsträckan Argob, Ogs rike i Bashan. 5Alla dessa städer var befästa med höga murar, med portar och bommar. Dessutom fanns det en stor mängd byar. 6Vi vigde dem åt förintelse, liksom vi hade gjort med kung Sichon i Heshbon. I varje stad vigde vi alla män, kvinnor och barn åt förintelse, 7men all boskap och bytet från städerna tog vi för egen räkning. 8Från amoreernas två kungar, som härskade på andra sidan Jordan, tog vi vid den tiden deras land, från Arnons dalsänka ända till berget Hermon 9– sidonierna kallar Hermon för Sirjon, medan amoreerna kallar det Senir. 10Vi tog alla städerna på slätten och hela Gilead och hela Bashan, ända till Salka och Edrei, städerna i Ogs rike i Bashan. 11Og, kungen i Bashan, var den ende som fanns kvar av rafaeerna. Hans säng var gjord av järn, och finns nu i Rabba i ammoniternas land. Den är nio alnar lång och fyra alnar bred, alnen beräknad efter en mans underarm. 12Av det land som vi hade erövrat vid den tiden gav jag den del som breder ut sig från Aroer, vid Arnons dalsänka, samt hälften av Gileads bergsbygd med dess städer åt rubeniterna och gaditerna. 13Resten av Gilead och hela Bashan, Ogs rike, gav jag åt ena hälften av Manasse stam: hela landsträckan Argob och hela Bashan. Detta kallas rafaeernas land. 14Jair, Manasses son, tog hela landsträckan Argob ända till geshureernas och maakateernas område, och efter sitt eget namn kallade han Bashan för Jairs byar, som det heter än i dag. 15Åt Makir gav jag Gilead. 16Och åt rubeniterna och gaditerna gav jag landet från Gilead ända till Arnons dalsänka – gränsen gick mitt i floden – och till Jabboks dalsänka som är ammoniternas gräns, 17vidare Hedmarken med Jordan som gräns från Kinneret ända till Hedmarkshavet, Salthavet nedanför Pisgas sluttningar i öster. 18Jag befallde er på den tiden och sade: ” Herren er Gud har gett er detta land till besittning. Men nu ska ni, alla tappra stridsmän, beväpna er och gå över i spetsen för era bröder, Israels barn. 19Men era hustrur och barn och er boskap – jag vet att ni har mycket boskap – ska stanna kvar i de städer som jag har gett er 20tills Herren har låtit era bröder få ro, liksom ni har fått ro, när också de har tagit i besittning det land som Herren er Gud vill ge dem på andra sidan Jordan. Sedan kan ni vända tillbaka till de besittningar jag har gett var och en av er.” 21På den tiden befallde jag Josua och sade: ”Du har med egna ögon sett allt som Herren er Gud har gjort med dessa båda kungar. Så ska också Herren göra med alla riken där du drar fram. 22Var inte rädda för dem, för Herren er Gud ska själv strida för er.” 23På den tiden bad jag så till Herren : 24”Herre Gud, du har börjat att låta din tjänare se din storhet och din starka hand. Vilken gud i himlen eller på jorden kan göra sådana verk och sådana väldiga gärningar som du? 25Låt mig nu få gå över dit och se det goda landet på andra sidan Jordan, detta vackra bergiga land och Libanon.” 26Men Herren hade blivit vred på mig för er skull, och han lyssnade inte på mig utan sade till mig: ”Det är nog. Tala inte mer till mig om denna sak. 27Stig upp på toppen av Pisga och lyft upp dina ögon mot väster och norr, mot söder och öster. Se med dina ögon, för du ska inte gå över denna Jordan. 28Anförtro Josua ditt uppdrag och styrk honom och ge honom mod. Det är han som ska gå över dit i spetsen för detta folk, och han ska ge dem i arv det land du ser.” 29Vi stannade sedan i dalen mitt emot Bet-Peor.
Kapitel 4
1Och nu Israel, lyssna till de stadgar och föreskrifter som jag vill lära er att följa, för att ni ska leva och komma in i och ta i besittning det land som Herren, era fäders Gud, vill ge er. 2Ni ska inte lägga något till det som jag befaller er och inte ta något därifrån utan hålla Herren er Guds bud som jag ger er. 3bNi har med egna ögon sett vad Herren har gjort i fråga om Baal-Peor. Herren din Gud utrotade ur ditt folk var och en som följde Baal-Peor. 4Men ni som höll fast vid Herren er Gud ni lever alla än i dag. 5Se, jag har lärt er stadgar och föreskrifter så som Herren min Gud har befallt mig, för att ni ska följa dem i det land dit ni kommer för att ta det i besittning. 6Ni ska hålla och följa dem, och det ska tillräknas er som vishet och förstånd av andra folk. När de får höra om alla dessa lagar ska de säga: ”Detta stora folk är verkligen ett vist och förståndigt folk!” 7Finns det något annat stort folk som har gudar som är lika nära det som Herren vår Gud är nära oss så ofta vi åkallar honom? 8Och finns det något annat stort folk som har stadgar och föreskrifter som är så rättfärdiga som hela denna lag som jag i dag lägger fram för er? 9Men ta dig till vara och akta dig noga så att du inte glömmer vad dina ögon såg eller låter det vika från ditt hjärta under alla dina livsdagar. Berätta för dina barn och barnbarn 10vad som hände den dag du stod inför Herren din Gud vid Horeb, när Herren sade till mig: ”Samla folket till mig. Jag vill låta dem höra mina ord, och de ska lära sig dem så att de fruktar mig så länge de lever på jorden. Och de ska lära sina barn dem.” 11Då kom ni fram och stannade vid bergets fot. Berget brann i eld ända upp till himlen, och där var mörker, moln och töcken. 12Och Herren talade till er ur elden. Ni hörde orden men såg ingen gestalt, ni hörde bara rösten. 13Han förkunnade för er sitt förbund som han befallde er att hålla, de tio orden, och han skrev dem på två stentavlor. 14Herren befallde mig på den tiden att jag skulle lära er stadgar och föreskrifter som ni skulle följa i det land dit ni går för att ta det i besittning. 15Eftersom ni inte såg någon gestalt den dag då Herren talade till er på Horeb ur elden ska ni noga akta er, 16så att ni inte försyndar er genom att ni gör åt er något beläte, något slags avgudabild, en bild av man eller kvinna 17eller en bild av något djur på jorden eller någon bevingad fågel som flyger under himlen 18eller något kräldjur på marken eller någon fisk i vattnet under jorden. 19Och när du lyfter din blick mot himlen och ser solen, månen och stjärnorna, himlens hela härskara, låt dig då inte förledas att tillbe dem och tjäna dem, för Herren din Gud har gett dem åt alla folk under hela himlen som deras del. 20Men er har Herren tagit och han har fört er ut ur smältugnen, ut ur Egypten, för att ni ska vara hans egendomsfolk, så som ni är i dag. 21Herren blev vred på mig för er skull och svor att jag inte skulle gå över Jordan och inte komma in i det goda land som Herren din Gud vill ge dig till arvedel. 22Jag kommer att dö i detta land och inte gå över Jordan, men ni ska gå över den och ta det goda landet i besittning. 23Akta er så att ni inte glömmer det förbund som Herren er Gud har slutit med er, så att ni inte gör er en avgud, en bild tvärtemot vad Herren din Gud har befallt dig, 24för Herren din Gud är en förtärande eld, han är en nitisk Gud. 25När du har fött barn och barnbarn och ni bott länge i landet, om ni då försyndar er genom att ni gör er en avgud, ett slags bild, och därmed gör det som är ont i Herren din Guds ögon och väcker hans vrede, 26då tar jag i dag himmel och jord till vittne mot er att ni snart kommer att utrotas ur det land dit ni nu går över Jordan för att ta det i besittning. Ni kommer inte att leva där länge utan kommer att helt förgöras. 27Och Herren ska skingra er bland folken, och endast ett litet antal av er ska bli kvar bland de hednafolk som Herren ska driva er bort till. 28Där ska ni tjäna gudar som blivit gjorda av människohänder, gudar av trä och sten. De kan varken se eller höra, äta eller lukta. 29Men om ni där söker Herren din Gud ska du finna honom, om du söker honom av hela ditt hjärta och av hela din själ. 30När du är i nöd och allt detta händer dig i kommande dagar ska du vända om till Herren din Gud och lyda hans röst, 31för Herren din Gud är en barmhärtig Gud. Han ska inte överge dig eller förgöra dig. Han ska inte glömma det förbund han med ed har ingått med dina fäder. 32Fråga tider som varit, tider som varit före dig, från den dag då Gud skapade människor på jorden, fråga från himlens ena ände till den andra: Har det någonsin hänt något så stort som detta, eller har man hört talas om något som liknar det? 33Har något folk hört Guds röst tala ur elden, så som du har hört, och överlevt? 34Eller har någon gud försökt att gå och ta ett folk åt sig ur ett annat folk, genom prövningar, tecken och under, genom krig, genom stark hand och uträckt arm och genom stora och fruktansvärda gärningar, allt detta som Herren er Gud har gjort med er i Egypten inför dina ögon? 35Du har själv fått se det, för att du skulle veta att Herren är Gud: Det finns ingen annan än han. 36Från himlen lät han dig höra sin röst för att undervisa dig, och på jorden lät han dig se sin stora eld, och du har hört hans ord ur elden. 37Eftersom han älskade dina fäder och utvalde deras avkomlingar efter dem, förde han genom sin närvaro och stora kraft dig ut ur Egypten. 38Han drev bort för dig folk, större och mäktigare än du, och förde dig in i deras land och gav det åt dig till arvedel, så som det är i dag. 39Därför ska du i dag veta och lägga på hjärtat att Herren är Gud uppe i himlen och nere på jorden: Det finns ingen annan. 40Och du ska hålla hans stadgar och bud som jag i dag ger dig, så att det går väl för dig och dina barn efter dig och du får leva länge i det land som Herren din Gud vill ge dig för all framtid. 41Vid denna tid avskilde Mose tre städer i öster på andra sidan Jordan 42dit en dråpare skulle kunna fly om han hade dödat någon utan vett och vilja och utan att förut ha burit hat till honom. Genom att fly till någon av dessa städer skulle han få leva. 43De var: Beser i öknen på slättlandet för Rubens stam, Ramot i Gilead för Gads stam och Golan i Bashan för Manasse stam. 44Detta är den undervisning som Mose lade fram för Israels barn, 45och dessa är de vittnesbörd, stadgar och föreskrifter som Mose kungjorde för Israels barn efter att de hade dragit ut ur Egypten. 46Det var på andra sidan Jordan i dalen mitt emot Bet-Peor, i amoreerkungen Sichons land, han som bodde i Heshbon och som Mose och Israel slog när de hade dragit ut ur Egypten. 47De intog hans land och landet som tillhörde kung Og i Bashan, de två amoreiska kungarnas länder i öster på andra sidan Jordan, 48från Aroer vid floden Arnons strand ända till berget Sion, det vill säga Hermon, 49och hela Hedmarken i öster på andra sidan Jordan, ända till Hedmarkshavet nedanför Pisgas sluttningar.
Kapitel 5
1Mose kallade samman hela Israel och sade till dem: Hör, Israel, de stadgar och föreskrifter som jag i dag kungör för er. Lär er dem och håll fast vid och följ dem. 2Herren vår Gud slöt ett förbund med oss på Horeb. 3Det var inte med våra fäder Herren slöt förbundet, utan med oss som står här i dag, oss alla som nu lever. 4Ansikte mot ansikte talade Herren till er ur elden på berget. 5Jag stod då mellan Herren och er för att förkunna Herrens ord för er, för ni var rädda för elden och steg inte upp på berget. Han sade: 6Jag är Herren din Gud som har fört dig ut ur Egyptens land, ur träldomshuset. 7Du ska inte ha andra gudar vid sidan av mig. 8Du ska inte göra dig någon bildstod eller avbild av det som är uppe i himlen eller nere på jorden eller i vattnet under jorden. 9Du ska inte tillbe dem eller tjäna dem, för jag, Herren din Gud, är en nitisk Gud. Jag låter straffet för fädernas missgärning drabba barnen till tredje och fjärde led när man hatar mig, 10men visar nåd mot tusentals när man älskar mig och håller mina bud. 11Du ska inte missbruka Herren din Guds namn, för Herren ska inte låta den bli ostraffad som missbrukar hans namn. 12Håll sabbatsdagen så att du helgar den, så som Herren din Gud har befallt dig. 13Sex dagar ska du arbeta och uträtta alla dina sysslor. 14Men den sjunde dagen är Herren din Guds sabbat. Då ska du inte utföra något arbete, inte heller din son eller dotter, din tjänare eller tjänarinna, din oxe eller åsna eller något av dina dragdjur, eller främlingen som bor hos dig inom dina portar. Din tjänare och din tjänarinna ska få vila liksom du. 15Kom ihåg att du var slav i Egyptens land, och att Herren din Gud har fört dig ut därifrån med stark hand och uträckt arm. Därför har Herren din Gud befallt dig att hålla sabbatsdagen. 16Hedra din far och din mor, så som Herren din Gud har befallt dig, så att du får leva länge och det går dig väl i det land som Herren din Gud ger dig. 17Du ska inte mörda. 18Du ska inte begå äktenskapsbrott. 19Du ska inte stjäla. 20Du ska inte bära falskt vittnesbörd mot din nästa. 21Du ska inte ha begär till din nästas hustru. Du ska inte ha begär till din nästas hus eller åker, hans tjänare eller tjänarinna, hans oxe eller åsna eller något annat som tillhör din nästa. 22Dessa ord talade Herren med hög röst till hela er församling på berget, ur elden, molnskyn och töcknet, och han tillade inget mer. Och han skrev orden på två stentavlor som han gav åt mig. 23När ni hörde rösten ur mörkret medan berget brann i eld, kom ni fram till mig, alla huvudmän för era stammar samt era äldste. 24Och ni sade: ”Se, Herren vår Gud har låtit oss se sin härlighet och sin storhet, och vi har hört hans röst ur elden. I dag har vi sett att Gud kan tala med en människa och ändå låta henne leva. 25Varför ska vi nu dö? Den stora elden kommer att förtära oss. Om vi får höra mer av Herren vår Guds röst kommer vi att dö. 26För vem bland allt kött har hört den levande Gudens röst tala ur elden, som vi har gjort, och överlevt? 27Träd du fram och hör allt som Herren vår Gud säger, och tala du till oss allt som Herren vår Gud talar till dig, så vill vi höra det och göra därefter.” 28Herren hörde era ord när ni talade till mig, och Herren sade till mig: ”Jag har hört de ord som detta folk har talat till dig. De har rätt i allt de säger. 29Om de ändå kunde ha sådana hjärtan att de fruktar mig och alltid håller alla mina bud! Då skulle det alltid gå väl för dem och deras barn. 30Gå och säg till dem: Vänd tillbaka till era tält. 31Men du ska stanna kvar här hos mig, så ska jag tala till dig alla de bud och stadgar och föreskrifter som du ska lära dem, så att de följer dem i det land som jag ger dem till besittning.” 32Var noga med att göra vad Herren er Gud har befallt er. Vik inte av, varken åt höger eller åt vänster. 33Den väg som Herren er Gud har befallt er att gå ska ni alltid följa, så att ni får leva och det går väl för er och ni får ett långt liv i det land som ni ska ta i besittning.
Kapitel 6
1Dessa är de bud, stadgar och föreskrifter som Herren er Gud har befallt mig att lära er, för att ni ska följa dem i det land dit ni går för att ta det i besittning. 2I hela ditt liv ska du frukta Herren din Gud så att du håller alla hans stadgar och bud som jag ger dig, du och din son och din sonson, så att du får ett långt liv. 3Du ska lyssna, Israel, och vara noga med att följa dem, så att det går väl för dig och ni blir mycket talrika, så som Herren, dina fäders Gud, har lovat dig i landet som flödar av mjölk och honung. 4Hör, Israel! Herren vår Gud, Herren är en. 5Och du ska älska Herren din Gud av hela ditt hjärta och av hela din själ och av hela din kraft. 6Dessa ord som jag i dag befaller dig ska du lägga på hjärtat. 7Du ska inskärpa dem hos dina barn och tala om dem när du sitter i ditt hus och när du går på vägen, när du lägger dig och när du stiger upp. 8Du ska binda dem som ett tecken på din hand, och de ska vara som en påminnelse på din panna. 9Och du ska skriva dem på dörrposterna i ditt hus och på dina portar. 10När Herren din Gud låter dig komma in i det land som han med ed lovade dina fäder Abraham, Isak och Jakob att ge dig, med stora och vackra städer som du inte har byggt, 11och hus fulla med allt gott som du inte har fyllt, och uthuggna brunnar som du inte har huggit ut, och vingårdar och olivlundar som du inte har planterat – när du då äter och blir mätt 12ska du se till att du inte glömmer Herren som har fört dig ut ur Egyptens land, ur träldomshuset. 13Herren din Gud ska du vörda, honom ska du tjäna, och i hans namn ska du ge din ed. 14Ni ska inte följa andra gudar, någon gud som dyrkas av de folk som bor runt omkring er, 15för Herren din Gud är en nitisk Gud i din mitt. Se därför till att inte Herren din Guds vrede blir upptänd mot dig och han utrotar dig från jordens yta. 16Ni ska inte fresta Herren er Gud, så som ni frestade honom i Massa. 17Ni ska troget hålla Herren er Guds bud och de vittnesbörd och stadgar som han har gett dig. 18Du ska göra det som är rätt och gott i Herrens ögon, så att det går väl för dig och du får komma in och ta i besittning det goda land som Herren med ed har lovat dina fäder. 19Han ska driva bort alla dina fiender för dig, så som Herren har lovat. 20När din son i framtiden frågar dig: Vad betyder de vittnesbörd, stadgar och bud som Herren vår Gud har gett er? 21då ska du svara honom: Vi var faraos slavar i Egypten, men med stark hand förde Herren oss ut ur Egypten. 22Och Herren gjorde stora och ödeläggande tecken och under i Egypten på farao och hela hans hus inför våra ögon. 23Men oss förde han ut därifrån för att leda oss in i och ge oss det land som han med ed hade lovat våra fäder. 24Herren befallde oss att följa alla dessa stadgar och frukta Herren vår Gud, så att det alltid går väl för oss och han bevarar oss vid liv, så som han gjort till denna dag. 25Det ska vara vår rättfärdighet, att vi noga följer alla dessa bud inför Herren vår Guds ansikte så som han har befallt oss.
Kapitel 7
1När Herren din Gud låter dig komma in i det land dit du nu går för att ta det i besittning, och när han driver bort många hednafolk för dig, hetiterna, girgasheerna, amoreerna, kananeerna, perisseerna, hiveerna och jebusiterna, sju folk som är större och mäktigare än du, 2och när Herren din Gud ger dem till dig och du slår dem, då ska du viga dem åt förintelse. Du ska inte sluta förbund med dem eller visa dem nåd. 3Du ska inte ingå släktskap med dem. Du ska inte ge dina döttrar åt deras söner och inte ta deras döttrar åt dina söner, 4för de kommer då att leda dina söner bort från mig till att tjäna andra gudar, och Herrens vrede ska då upptändas mot er och han ska snabbt förgöra dig. 5Utan så här ska ni göra med dem: Ni ska bryta ner deras altaren, slå sönder deras stoder, hugga ned deras asherapålar och bränna upp deras avgudabilder i eld, 6för du är ett heligt folk inför Herren din Gud. Dig av alla folk på jordens yta har Herren din Gud utvalt att vara hans egendomsfolk. 7Det var inte för att ni var större än alla andra folk som Herren fäste sig vid er och utvalde er, ni var tvärtom mindre än alla andra folk. 8Utan det var därför att Herren älskade er och höll den ed som han hade gett era fäder som Herren förde er ut med stark hand och befriade dig ur träldomshuset, ur den egyptiske kungens hand, ur faraos hand. 9Så ska du veta att endast Herren din Gud är Gud, den trofaste Guden som håller fast vid sitt förbund och sin nåd i tusen släktled när man älskar honom och håller hans bud. 10Men den som hatar honom ska han vedergälla med undergång, ansikte mot ansikte. Han ska inte tveka när det gäller dem som hatar honom. Ansikte mot ansikte ska han vedergälla dem. 11Håll därför de bud, stadgar och föreskrifter som jag i dag befaller dig att följa. 12Om ni nu hör dessa föreskrifter och håller fast vid dem och följer dem, ska Herren din Gud hålla fast vid sitt förbund och sin nåd så som han med ed har lovat dina fäder. 13Han ska älska dig och välsigna dig och föröka dig. Han ska välsigna din livsfrukt och din marks frukt, din säd, ditt nya vin och din olja, dina kors kalvar och dina tackors lamm i det land som han med ed har lovat dina fäder att ge dig. 14Du ska bli välsignad framför alla andra folk. Bland dina män och kvinnor ska ingen vara ofruktsam, inte heller bland din boskap. 15Herren ska låta varje sjukdom vika från dig. Ingen av Egyptens alla svåra sjukdomar som du känner till ska han lägga på dig, men han ska lägga dem på alla som hatar dig. 16Du ska förgöra alla de folk som Herren din Gud ger dig. Du ska inte visa dem någon skonsamhet. Och du ska inte tjäna deras gudar, för det skulle bli en snara för dig. 17Även om du säger i ditt hjärta: ”Dessa hednafolk är större än jag, hur ska jag kunna driva bort dem?”, 18så var inte rädd för dem. Tänk bara på vad Herren din Gud gjorde med farao och med hela Egypten. 19Tänk på de stora hemsökelser som dina ögon har sett. Tänk på de tecken och under, på den starka hand och uträckta arm med vilken Herren din Gud förde dig ut. Så ska Herren din Gud göra med alla de folk som du är rädd för. 20Dessutom ska Herren din Gud sända panik bland dem, tills de som är kvar och håller sig gömda för dig blir utrotade. 21Var inte förskräckt för dem, för Herren din Gud är mitt ibland dig, en stor och fruktansvärd Gud. 22Och Herren din Gud ska jaga i väg dessa folk för dig, undan för undan. Du får inte förgöra dem med en gång, för att inte vilddjuren på marken ska bli för många för dig. 23Herren din Gud ska ge dem till dig och sända stor förvirring ibland dem tills de blir förgjorda. 24Han ska ge deras kungar i din hand, och du ska utplåna deras namn under himlen. Ingen ska kunna stå dig emot, till dess att du har utrotat dem. 25Deras avgudabilder ska du bränna upp i eld. Du ska inte ha begär till det silver och guld som finns på dem och inte ta något av det själv så att du blir snärjd av det, för det är avskyvärt för Herren din Gud. 26Du ska inte låta något avskyvärt komma in i ditt hus, så att inte också du blir vigd åt förintelse. Du ska räkna sådant som ytterst skändligt och avskyvärt. Det är vigt åt förintelse.