Apostlagärningarna 1–18

Kapitel 1

¹I min förra skrift, käre Teofilus, skrev jag om allt som Jesus gjorde och lärde ²fram till den dag han togs upp till himlen, efter att ha gett sina befallningar genom den helige Ande till de apostlar som han hade utvalt. ³Han visade sig för dem efter sitt lidande och gav dem många bevis på att han levde, när han under fyrtio dagar lät dem se honom och talade med dem om Guds rike. ⁴Vid en måltid med apostlarna befallde han dem: "Lämna inte Jerusalem utan vänta på vad Fadern har lovat, det ni har hört av mig. ⁵Johannes döpte med vatten, men ni ska om några dagar bli döpta i den helige Ande." ⁶När de nu var samlade frågade de honom: "Herre, är tiden nu inne då du ska återupprätta riket åt Israel?" ⁷Han svarade dem: "Det är inte er sak att veta vilka tider eller stunder som Fadern i sin makt har bestämt. ⁸Men när den helige Ande kommer över er, ska ni få kraft och bli mina vittnen i Jerusalem, i hela Judeen och Samarien och ända till jordens yttersta gräns." ⁹När han hade sagt detta såg de hur han lyftes upp, och ett moln tog honom ur deras åsyn. ¹⁰Medan de såg mot himlen dit han steg upp, stod plötsligt två män i vita kläder hos dem. ¹¹De sade: "Galileer, varför står ni och ser mot himlen? Denne Jesus som togs upp från er till himlen, han ska komma tillbaka på samma sätt som ni såg honom stiga upp till himlen." ¹²Då vände de tillbaka till Jerusalem från berget, som kallas Olivberget och ligger nära staden, en sabbatsväg därifrån. ¹³När de kom dit gick de upp till den sal på övervåningen där de brukade vara: Petrus, Johannes, Jakob, Andreas, Filippus, Tomas, Bartolomeus, Matteus, Jakob, Alfeus son, Simon seloten och Judas, Jakobs son. ¹⁴Alla dessa höll enigt ut i bön tillsammans med några kvinnor, Jesu mor Maria och hans bröder. ¹⁵En av de dagarna reste sig Petrus bland bröderna – omkring 120 personer var då samlade – och sade: ¹⁶"Bröder! Skriftens ord måste uppfyllas, det som den helige Ande genom Davids mun hade förutsagt om Judas, han som blev vägvisare åt dem som grep Jesus. ¹⁷Han räknades som en av oss och hade fått del i samma tjänst. ¹⁸För pengarna som han fick för sitt brott köpte han en åker, och han föll framstupa så att buken brast och alla hans inälvor rann ut. ¹⁹Det blev känt för alla som bodde i Jerusalem, och åkern kallas på deras språk Akeldamak, Blodsåkern. ²⁰I Psaltaren står det skrivet: Hans gård ska bli öde, ingen ska bo där, och: En annan ska ta över hans ämbete. ²¹Därför måste en av de män som har varit med oss under hela den tid då Herren Jesus gick in och gick ut ibland oss, ²²från det att han döptes av Johannes till den dag han togs upp ifrån oss, en av dem måste vara ett vittne om hans uppståndelse tillsammans med oss." ²³Man förde fram två: Josef Barsabbas, även kallad Justus, och Mattias. ²⁴Och de bad: "Herre, du känner allas hjärtan. Visa vem av dessa två du har utvalt ²⁵till att få den apostlatjänst som Judas övergav för att gå till den plats som var hans." ²⁶Därefter kastade de lott mellan dem. Lotten föll på Mattias, och han räknades sedan som apostel tillsammans med de elva.

Kapitel 2

¹När pingstdagen kom var de alla samlade. ²Då hördes plötsligt från himlen ett dån som när en våldsam storm drar fram, och det fyllde hela huset där de satt. ³Tungor som av eld visade sig för dem och fördelade sig och satte sig på var och en av dem. ⁴Alla uppfylldes av den helige Ande och började tala främmande språk, allteftersom Anden ingav dem att tala. ⁵I Jerusalem bodde fromma judiska män från alla folk under himlen. ⁶När dånet hördes samlades folkskaran, och alla var skakade eftersom var och en hörde sitt eget språk talas. ⁷Häpna och förundrade frågade de: "Är de inte galileer, alla de som talar? ⁸Hur kan då var och en av oss höra sitt eget modersmål? ⁹Vi är parter, meder och elamiter, vi bor i Mesopotamien, Judeen och Kappadokien, i Pontus och Asien, ¹⁰i Frygien och Pamfylien, i Egypten och i trakterna kring Kyrene i Libyen, vi är inflyttade från Rom, ¹¹vi är judar och proselyter, kretensare och araber – ändå hör vi dem tala på våra egna språk om Guds väldiga gärningar!" ¹²De var alla häpna och förvirrade och frågade varandra: "Vad kan det här betyda?" ¹³Men andra sade hånfullt: "De har druckit sig fulla på sött vin." ¹⁴Då steg Petrus fram tillsammans med de elva, höjde sin röst och talade till dem: "Judiska män och Jerusalems alla invånare! Detta ska ni veta, lyssna till mina ord: ¹⁵Det är inte som ni tror att de är berusade. Det är ju bara tredje timmen på morgonen! ¹⁶Nej, det är detta som är sagt genom profeten Joel: ¹⁷Och det ska ske i de sista dagarna, säger Gud, att jag utgjuter av min Ande över allt kött. Era söner och era döttrar ska profetera, era unga ska se syner och era gamla ska ha drömmar. ¹⁸Ja, över mina tjänare och tjänarinnor ska jag i de dagarna utgjuta av min Ande, och de ska profetera. ¹⁹Och jag ska göra under uppe på himlen och tecken nere på jorden, blod, eld och moln av rök. ²⁰Solen ska vändas i mörker och månen i blod innan Herrens dag kommer, den stora och strålande. ²¹Och det ska ske att var och en som åkallar Herrens namn ska bli frälst. ²²Israeliter, hör dessa ord: Jesus från Nasaret var en man som blev erkänd av Gud inför er genom kraftgärningar, under och tecken. Genom honom gjorde Gud detta mitt ibland er, som ni själva vet. ²³Efter Guds bestämda plan och beslut blev han utlämnad, och med hjälp av de laglösa spikade ni upp honom och dödade honom. ²⁴Men Gud har uppväckt honom och löst honom ur dödens vånda, eftersom det inte var möjligt för döden att behålla honom. ²⁵David säger om honom: Jag har alltid Herren för ögonen. Han är vid min högra sida för att jag inte ska vackla. ²⁶Därför gläds mitt hjärta och jublar min tunga. Även min kropp får vila i trygghet ²⁷att du inte lämnar min själ åt dödsriket eller låter din Helige se förgängelsen. ²⁸Du har visat mig livets vägar, du ska mätta mig med glädje inför ditt ansikte. ²⁹Bröder, jag kan öppet säga er att vår stamfar David är både död och begraven. Hans grav finns här hos oss än i dag. ³⁰Men han var profet och visste att Gud med ed hade lovat att sätta en av hans ättlingar på hans tron. ³¹I förväg såg han Messias uppståndelse och sade: Han ska inte lämnas åt dödsriket, och hans kropp ska inte se förgängelsen. ³²Denne Jesus har Gud uppväckt, och vi är alla vittnen till det. ³³Han har blivit upphöjd till Guds högra sida och fått den utlovade helige Ande av Fadern, och han har utgjutit det som ni ser och hör. ³⁴David har ju inte stigit upp till himlen, men han säger: Herren sade till min Herre: Sätt dig på min högra sida ³⁵tills jag lagt dina fiender som en pall under dina fötter. ³⁶Därför kan hela Israels folk veta säkert att denne Jesus som ni korsfäste, honom har Gud gjort till både Herre och Messias." ³⁷När de hörde detta högg det till i hjärtat på dem, och de frågade Petrus och de andra apostlarna: "Bröder, vad ska vi göra?" ³⁸Petrus svarade dem: "Omvänd er och låt er alla döpas i Jesu Kristi namn, så att era synder blir förlåtna. Då får ni den helige Ande som gåva. ³⁹Löftet gäller er och era barn och alla dem som är långt borta, alla som Herren vår Gud kallar." ⁴⁰Med många andra ord vittnade han och vädjade till dem: "Låt er frälsas från det här bortvända släktet!" ⁴¹De som tog emot hans ord döptes, och antalet lärjungar ökade den dagen med omkring tre tusen. ⁴²De höll troget fast vid apostlarnas undervisning och vid gemenskapen, brödsbrytelsen och bönerna. ⁴³Varje själ greps av bävan, och många under och tecken gjordes genom apostlarna. ⁴⁴Alla de troende var tillsammans och hade allt gemensamt. ⁴⁵De började sälja sina egendomar och ägodelar och delade ut till alla efter vars och ens behov. ⁴⁶Varje dag var de troget och enigt tillsammans i templet, och i hemmen bröt de bröd och delade måltid med varandra i jublande, innerlig glädje. ⁴⁷De prisade Gud och var omtyckta av hela folket. Och Herren ökade var dag skaran med dem som blev frälsta.

Kapitel 3

¹Petrus och Johannes var på väg upp till templet vid bönetimmen, den nionde timmen. ²Då bar man dit en man som varit förlamad från födseln. Varje dag sattes han vid den tempelport som kallas Sköna porten för att tigga av dem som gick in i templet. ³När han nu såg att Petrus och Johannes skulle gå in i templet, bad han om en gåva. ⁴Då fäste de blicken på honom, och Petrus sade: "Se på oss!" ⁵Mannen såg uppmärksamt på dem och väntade sig att få något. ⁶Men Petrus sade: "Silver och guld har jag inte, men vad jag har, det ger jag dig. I Jesu Kristi nasaréns namn: res dig och gå!" ⁷Han grep honom i högra handen och reste honom upp, och genast fick mannen styrka i fötter och vrister. ⁸Han hoppade upp och stod upprätt. Sedan började han gå och följde med dem in i templet där han gick runt och hoppade och prisade Gud. ⁹Allt folket såg hur han gick omkring och prisade Gud, ¹⁰och när de kände igen honom som mannen som hade brukat sitta och tigga vid Sköna porten utanför templet, fylldes de av bävan och förundran över det som hade hänt med honom. ¹¹Mannen höll sig till Petrus och Johannes, och allt folket skyndade fram till dem i den gång som kallas Salomos pelarhall. De var utom sig av häpnad. ¹²När Petrus såg det sade han till folket: "Israeliter! Varför är ni förvånade över det här? Varför stirrar ni på oss, som om vi av egen kraft eller fromhet hade gjort att han kan gå? ¹³Nej, Abrahams, Isaks och Jakobs Gud, våra fäders Gud, har förhärligat sin tjänare Jesus. Ni utlämnade och förnekade honom inför Pilatus när han hade bestämt sig för att frige honom. ¹⁴Ni förnekade den Helige och Rättfärdige och krävde att få en mördare fri! ¹⁵Livets furste dödade ni, men Gud har uppväckt honom från de döda. Det är vi vittnen till. ¹⁶Och genom tron på hans namn har det namnet gett styrka åt denne man som ni ser och känner. Tron som kommer genom det namnet har gett honom full hälsa, som ni alla ser. ¹⁷Nu vet jag, bröder, att varken ni eller era ledare visste vad ni gjorde. ¹⁸Men Gud har med detta uppfyllt det som han har förutsagt genom alla sina profeter, att hans Messias skulle lida. ¹⁹Ångra er därför och vänd om, så att era synder blir utplånade ²⁰och tider av nytt liv kommer från Herrens ansikte och han sänder Messias som är bestämd för er, nämligen Jesus. ²¹Honom måste himlen ta emot tills de tider kommer då allt det återupprättas som Gud från urminnes tid har förkunnat genom sina heliga profeters mun. ²²Mose har sagt: En profet lik mig ska Herren er Gud låta uppstå åt er, bland era bröder. Honom ska ni lyssna till i allt vad han säger er. ²³Men var och en som inte lyssnar till den profeten ska utrotas ur folket. ²⁴Alla profeterna, de som har talat från Samuel och framåt, har också förkunnat dessa dagar. ²⁵Ni är barn till profeterna och arvtagare till förbundet som Gud slöt med era fäder, när han sade till Abraham: I din avkomma ska alla folk på jorden bli välsignade. ²⁶Det var först och främst för er som Gud lät sin tjänare uppstå, och han har sänt honom för att välsigna er genom att vända var och en bort från sina onda gärningar."

Kapitel 4

¹Medan de talade till folket kom prästerna, tempelvaktens ledare och saddukeerna emot dem, ²upprörda över att de undervisade folket och i Jesus predikade uppståndelsen från de döda. ³De grep dem och höll dem fängslade till nästa dag, eftersom det redan var kväll. ⁴Men många av dem som hade hört ordet kom till tro, och antalet män var nu omkring fem tusen. ⁵Nästa dag samlades Stora rådet i Jerusalem, både äldste och skriftlärda. ⁶Översteprästen Hannas var där liksom Kaifas, Johannes och Alexander och alla som var av översteprästerlig släkt. ⁷De lät föra fram apostlarna och började förhöra dem: "Genom vilken kraft eller i vilket namn har ni gjort detta?" ⁸Då uppfylldes Petrus av den helige Ande och svarade dem: "Rådsherrar och äldste för vårt folk! ⁹Om vi står till svars i dag för en välgärning mot en sjuk man och ska förklara hur han blev botad, ¹⁰så ska ni alla och hela Israels folk veta att han står frisk framför er i kraft av Jesu Kristi nasaréns namn. Ni korsfäste honom, men Gud har uppväckt honom från de döda. ¹¹Jesus är stenen som ni byggnadsarbetare förkastade men som har blivit en hörnsten. ¹²Hos ingen annan finns frälsningen, och under himlen finns inget annat namn som människor fått genom vilket vi blir frälsta." ¹³När de såg hur frimodiga Petrus och Johannes var och märkte att de var olärda män ur folket, blev de förvånade. Men så kände de igen dem och kom ihåg att de hade varit med Jesus. ¹⁴Och när de såg mannen som blivit botad stå där tillsammans med dem, blev de svarslösa. ¹⁵De befallde dem att lämna rådssalen och överlade sedan med varandra. ¹⁶De sade: "Vad ska vi göra med dessa människor? Att det har hänt ett märkligt tecken genom dem är uppenbart för alla som bor i Jerusalem, och det kan vi inte förneka. ¹⁷Men för att det inte ska sprida sig ännu mer bland folket bör vi varna dem så att de aldrig mer talar till någon människa i det namnet." ¹⁸De kallade in dem och förbjöd dem att alls tala eller undervisa i Jesu namn. ¹⁹Men Petrus och Johannes svarade dem: "Bedöm själva om det är rätt inför Gud att lyda er och inte Gud. ²⁰Vi för vår del kan inte hålla tyst med vad vi har sett och hört." ²¹Då hotade de dem igen men lät dem sedan gå. För folkets skull kunde de inte komma på något bra sätt att straffa dem, eftersom alla prisade Gud för det som hade hänt. ²²Mannen som blev botad genom tecknet var ju över fyrtio år. ²³När de blivit frisläppta gick de till sina egna och berättade allt vad översteprästerna och de äldste hade sagt till dem. ²⁴När de hörde det, ropade de tillsammans till Gud och bad: "Herre, du som gjort himmel och jord och hav och allt som finns i dem, ²⁵du har genom den helige Ande talat genom vår fader David, din tjänare: Varför rasar hednafolken, varför tänker folken tomma tankar? ²⁶Jordens kungar reser sig och furstarna gaddar ihop sig mot Herren och hans Smorde. ²⁷Ja, de gaddade verkligen ihop sig i denna stad mot din helige tjänare Jesus som du har smort. Herodes och Pontius Pilatus gick samman med hedningarna och Israels stammar ²⁸för att utföra det som du med din hand och ditt beslut hade förutbestämt. ²⁹Och nu, Herre, se hur de hotar oss! Hjälp dina tjänare att frimodigt förkunna ditt ord, ³⁰genom att du räcker ut din hand och låter helande, tecken och under ske genom din helige tjänare Jesu namn." ³¹När de hade bett skakades platsen där de var samlade, och de uppfylldes alla av den helige Ande och förkunnade Guds ord med frimodighet. ³²Hela skaran av dem som kommit till tro var ett hjärta och en själ, och ingen kallade något av det han ägde för sitt utan de hade allt gemensamt. ³³Med stor kraft bar apostlarna fram vittnesbördet om Herren Jesu uppståndelse, och stor nåd var över dem alla. ³⁴Ingen av dem led någon brist, för alla som hade mark eller hus sålde sådant som de ägde och bar fram betalningen för det som sålts ³⁵och lade ner det vid apostlarnas fötter. Och man delade ut åt var och en efter hans behov. ³⁶Även Josef, en levit född på Cypern som apostlarna kallade Barnabas (det betyder Tröstens son), ³⁷hade en åker. Han sålde den och bar fram pengarna och lade dem vid apostlarnas fötter.

Kapitel 5

¹Men en man som hette Ananias sålde med sin hustru Safira en egendom ²och smusslade sedan undan en del av betalningen, med hustruns vetskap. Han bar fram resten och lade det vid apostlarnas fötter. ³Då sade Petrus: "Ananias, varför har Satan fyllt ditt hjärta så att du ljög för den helige Ande och smusslade undan en del av pengarna för marken? ⁴Var den inte din så länge du hade den? Och när den var såld, var inte pengarna dina? Varför bestämde du dig i ditt hjärta för detta? Du har inte ljugit för människor utan för Gud." ⁵När Ananias hörde de orden föll han ner och dog, och stor fruktan kom över alla som hörde det. ⁶De yngre männen kom och svepte honom, bar bort och begravde honom. ⁷Omkring tre timmar senare kom hans hustru in utan att veta vad som hade hänt. ⁸Petrus frågade henne: "Säg mig, sålde ni marken för det beloppet?" Hon svarade: "Ja, för det beloppet." ⁹Då sade Petrus till henne: "Varför kom ni överens om att fresta Herrens Ande? Se, de som har begravt din man står vid dörren, och de ska bära bort dig också." ¹⁰Och plötsligt föll hon död ner vid hans fötter. När de unga männen kom in fann de henne död, och de bar bort och begravde henne bredvid hennes man. ¹¹Stor fruktan kom över hela församlingen och över alla andra som hörde om det. ¹²Genom apostlarnas händer skedde många tecken och under bland folket, och de var alla tillsammans i Salomos pelarhall. ¹³Ingen av de andra vågade ansluta sig till dem, men folket talade väl om dem. ¹⁴Och ännu fler kom till tro på Herren, stora skaror av både män och kvinnor. ¹⁵Man bar till och med ut de sjuka på gatorna och lade dem på bäddar och bårar för att åtminstone Petrus skugga skulle falla på någon av dem när han gick förbi. ¹⁶Det kom också en stor skara från städerna runt omkring Jerusalem och förde med sig sjuka och sådana som plågades av orena andar, och alla blev botade. ¹⁷Översteprästen och alla hans anhängare, det vill säga saddukeernas parti, fylldes av avund ¹⁸och grep apostlarna och satte dem i allmänt häkte. ¹⁹Men på natten öppnade en Herrens ängel fängelseportarna och förde ut dem och sade: ²⁰"Gå och ställ er i templet och förkunna för folket allt om detta liv!" ²¹När de hörde det, gick de tidigt på morgonen till templet och började undervisa. När översteprästen och hans anhängare kom dit sammankallade de Stora rådet, Israels folks hela äldsteråd, och skickade bud till häktet för att hämta apostlarna. ²²Men när tjänarna kom fram, fann de dem inte i fängelset. De vände tillbaka och rapporterade: ²³"Vi såg att häktet var ordentligt låst och vakterna stod vid portarna, men när vi öppnade fann vi ingen därinne." ²⁴När tempelvaktens ledare och översteprästerna fick höra detta blev de villrådiga och undrade vad som kunde ha hänt. ²⁵Då kom någon och berättade för dem: "Männen som ni satte i fängelse står i templet och undervisar folket!" ²⁶Ledaren för tempelvakten gick då ut med tjänarna och hämtade dem utan att bruka våld, eftersom de var rädda att folket skulle stena dem. ²⁷När de nu blivit hämtade ställdes de inför Stora rådet, och översteprästen förhörde dem ²⁸och sade: "Har vi inte strängt förbjudit er att undervisa i det namnet? Och nu har ni fyllt Jerusalem med er lära och vill att den mannens blod ska komma över oss!" ²⁹Då svarade Petrus och apostlarna: "Man måste lyda Gud mer än människor. ³⁰Våra fäders Gud har uppväckt Jesus, som ni hängde upp på trä och dödade. ³¹Honom har Gud upphöjt till sin högra sida som furste och frälsare för att ge Israel omvändelse och syndernas förlåtelse. ³²Vi är vittnen till detta, vi och den helige Ande som Gud har gett till dem som lyder honom." ³³När rådsherrarna hörde detta blev de ursinniga och ville döda dem. ³⁴Men då reste sig en farisé i Stora rådet som hette Gamaliel, en laglärare som var aktad av hela folket. Han befallde att man skulle föra ut männen en stund ³⁵och sade sedan: "Israeliter, tänk er för vad ni gör med dessa män. ³⁶För en tid sedan kom Teudas och menade sig vara något, och han fick med sig omkring fyrahundra män. Men han blev avrättad, och alla som trodde på honom skingrades och försvann. ³⁷Efter honom kom Judas från Galileen, vid tiden för skattskrivningen. Han fick folk att göra uppror och följa honom. Men även han gick under, och alla som trodde på honom skingrades. ³⁸Och nu säger jag er: Håll er borta från dessa män och låt dem gå. För om detta är människors påhitt eller verk, rinner det ut i sanden. ³⁹Men är det av Gud, kan ni inte slå ner dem. Det skulle kunna visa sig att ni kämpar mot Gud." De lät sig övertygas. ⁴⁰När de kallat in apostlarna igen, lät de piska dem och förbjöd dem att tala i Jesu namn. Sedan släpptes de fria. ⁴¹Och apostlarna gick ut från Stora rådet, glada att de ansetts värdiga att bli förnedrade för Namnets skull. ⁴²Varje dag fortsatte de att undervisa i templet och i hemmen och förkunna evangeliet att Jesus är Messias.

Kapitel 6

¹Vid den tiden, när antalet lärjungar växte, började de grekisktalande judarna klaga på de hebreisktalande över att deras änkor blev bortglömda vid den dagliga matutdelningen. ²Då kallade de tolv samman alla lärjungarna och sade: "Det är inte bra om vi försummar Guds ord för att göra tjänst vid borden. ³Nej, bröder, utse sju män bland er som har gott anseende och är fyllda av Ande och vishet, så ger vi dem den uppgiften. ⁴Själva ska vi ägna oss åt bönen och åt ordets tjänst." ⁵Alla de församlade gillade förslaget. De valde Stefanus, en man fylld av tro och den helige Ande, och dessutom Filippus, Prokorus, Nikanor, Timon, Parmenas och Nikolaus, en proselyt från Antiokia. ⁶Man förde fram dem inför apostlarna, som bad och lade händerna på dem. ⁷Och Guds ord hade framgång och antalet lärjungar i Jerusalem växte kraftigt. Även en stor grupp präster började lyda tron. ⁸Stefanus var fylld av nåd och kraft och gjorde stora tecken och under bland folket. ⁹Då kom det fram några från synagogan som kallades "De frigivnas" – folk från Kyrene, Alexandria, Kilikien och Asien – och började diskutera med Stefanus. ¹⁰Men de kunde inte stå emot den vishet och den Ande som här talade. ¹¹Då intalade de några män att säga: "Vi har hört honom predika hädiska ord mot Mose och Gud!" ¹²De hetsade upp folket och de äldste och de skriftlärda och kom sedan och grep honom och förde honom inför Stora rådet. ¹³Sedan skickade de fram falska vittnen som sade: "Den där mannen slutar inte att predika mot denna heliga plats och mot lagen! ¹⁴Vi har hört honom säga att Jesus från Nasaret ska bryta ner denna plats och ändra på de seder som Mose har gett oss." ¹⁵Alla som satt i rådet fäste blicken på honom, och de såg att hans ansikte var som en ängels.

Kapitel 7

¹Då frågade översteprästen: "Är det verkligen så?" ²Stefanus svarade: "Bröder och fäder, lyssna på mig! Härlighetens Gud uppenbarade sig för vår fader Abraham i Mesopotamien, innan han bosatte sig i Haran. ³Han sade till honom: Lämna ditt land och din släkt och bege dig till det land som jag ska visa dig. ⁴Då lämnade Abraham kaldeernas land och bosatte sig i Haran. Och när hans far hade dött, förde Gud honom därifrån till det land där ni nu bor. ⁵Han gav honom ingen arvedel i landet, inte ens en fotsbredd, men han lovade att ge det som egendom åt honom och hans efterkommande, trots att han var barnlös. ⁶Detta är vad Gud sade: Hans efterkommande ska bo som främlingar i ett land som inte är deras. Man ska göra dem till slavar och förtrycka dem i fyrahundra år. ⁷Men det folk vars slavar de blir ska jag döma, sade Gud, och sedan ska de dra ut och tjäna mig på denna plats. ⁸Och han gav honom omskärelsens förbund. Så blev Abraham far till Isak och omskar honom på åttonde dagen, och Isak blev far till Jakob, och Jakob till de tolv stamfäderna. ⁹Våra stamfäder blev avundsjuka på Josef och sålde honom till Egypten. Men Gud var med honom ¹⁰och räddade honom ur alla hans lidanden. Han gav honom nåd och vishet inför farao, kungen i Egypten, som satte honom till styresman över Egypten och hela sitt hus. ¹¹Men hela Egypten och Kanaan drabbades av svält och svår nöd, och våra fäder fann ingenting att äta. ¹²När Jakob fick höra att det fanns säd i Egypten, sände han våra fäder dit en första gång. ¹³Den andra gången gav sig Josef till känna för sina bröder, och farao fick höra om Josefs släkt. ¹⁴Josef skickade då bud och lät hämta sin far Jakob och hela sin släkt, sjuttiofem personer. ¹⁵Och Jakob drog ner till Egypten, och där dog han och våra fäder. ¹⁶De fördes till Sikem och lades i den grav som Abraham hade köpt för en summa i silver av Hamors barn i Sikem. ¹⁷När tiden närmade sig då Gud skulle uppfylla sitt löfte till Abraham, växte folket i antal och de blev allt fler i Egypten, ¹⁸ända tills en annan kung kom till makten i Egypten, en som inte kände till Josef. ¹⁹Han gick fram med list mot vårt folk och förtryckte våra fäder och tvingade dem att sätta ut sina nyfödda för att de inte skulle överleva. ²⁰Vid den tiden föddes Mose, och han var vacker inför Gud. Under tre månader sköttes han i sin fars hus, ²¹och när han sedan sattes ut tog faraos dotter upp honom och uppfostrade honom som sin egen son. ²²Och Mose blev undervisad i all egyptiernas visdom, och han var mäktig i ord och gärningar. ²³När han fyllt fyrtio år fick han tanken att besöka sina bröder, Israels barn. ²⁴Han fick då se hur en av dem blev misshandlad, och han tog honom i försvar och hämnades honom genom att slå ihjäl egyptiern. ²⁵Nu trodde Mose att hans bröder skulle förstå att Gud ville rädda dem genom hans hand, men det gjorde de inte. ²⁶Nästa dag träffade han på några av dem när de slogs, och han försökte få dem att bli sams. Han sade: Ni män är ju bröder! Varför gör ni varandra illa? ²⁷Men den som hade gjort orätt mot sin landsman stötte undan Mose och svarade: Vem har satt dig till ledare och domare över oss? ²⁸Tänker du döda mig så som du dödade egyptiern i går? ²⁹Vid de orden flydde Mose, och han levde sedan som främling i Midjans land där han fick två söner. ³⁰När fyrtio år hade gått visade sig en ängel för honom i öknen vid berget Sinai, i lågan från en brinnande törnbuske. ³¹Mose var förundrad över synen han såg, och när han gick närmare för att se efter vad det var, hördes Herrens röst: ³²Jag är dina fäders Gud, Abrahams, Isaks och Jakobs Gud. Då darrade Mose av fruktan och vågade inte se dit. ³³Men Herren sade till honom: Ta av sandalerna från dina fötter, för platsen där du står är helig mark. ³⁴Jag har själv sett hur mitt folk förtrycks i Egypten och hört hur de suckar, och jag har stigit ner för att befria dem. Gå nu! Jag sänder dig till Egypten. ³⁵Denne Mose som de avvisade när de sade: Vem har satt dig till ledare och domare?, honom sände Gud som ledare och befriare genom ängeln som uppenbarade sig för honom i törnbusken. ³⁶Det var han som förde dem ut och gjorde under och tecken i Egypten och i Röda havet och i öknen under fyrtio år. ³⁷Det var denne Mose som sade till Israels barn: En profet lik mig ska Gud låta uppstå åt er, ur era bröders krets. ³⁸Det var han som i församlingen i öknen var tillsammans både med ängeln som talade till honom på berget Sinai och med våra fäder, och han tog emot levande ord för att ge till oss. ³⁹Men våra fäder ville inte lyda honom. De avvisade honom och vände i sina hjärtan tillbaka till Egypten. ⁴⁰De sade till Aron: Gör oss gudar som kan gå framför oss! Vad som hänt med den där Mose som förde oss ut ur Egypten, det vet vi inte. ⁴¹Och de gjorde vid den tiden en kalv, och de bar fram offer åt avguden och gladde sig över sina händers verk. ⁴²Men Gud vände sig bort från dem och utlämnade dem till att dyrka himlens här, som det står skrivet i profeternas bok: Var det åt mig ni bar fram slaktoffer och matoffer under de fyrtio åren i öknen, ni av Israels hus? ⁴³Ni bar Moloks tält och er gud Refans stjärna, de bilder ni gjort för att tillbe. Men jag ska föra bort er i fångenskap bortom Babylon. ⁴⁴Våra fäder hade vittnesbördets tält i öknen, utformat så som Gud hade bestämt. Han hade befallt Mose att göra det efter den förebild denne fått se. ⁴⁵Det tältet fick våra fäder i arv, och de förde det hit under Josuas ledning när de tog över landet efter folken som Gud drev undan för dem. Här stod det fram till Davids tid. ⁴⁶Han fann nåd inför Gud och bad att få finna en boning åt Jakobs Gud. ⁴⁷Men det blev Salomo som byggde ett hus åt honom. ⁴⁸Den Högste bor dock inte i hus som är byggda av människohand. Profeten säger: ⁴⁹Himlen är min tron och jorden är min fotpall. Vad för ett hus kan ni bygga åt mig, säger Herren, eller vad för en plats där jag kan vila? ⁵⁰Har inte min hand gjort allt detta? ⁵¹Hårdnackade är ni och oomskurna till hjärta och öron! Ständigt gör ni motstånd mot den helige Ande, ni som era fäder. ⁵²Finns det någon profet som era fäder inte har förföljt? De dödade dem som förutsade den Rättfärdiges ankomst, och nu har ni förrått och mördat honom, ⁵³ni som fått lagen förmedlad av änglar men inte hållit den." ⁵⁴När de hörde detta blev de ursinniga och gnisslade tänder mot Stefanus. ⁵⁵Men fylld av den helige Ande lyfte han sin blick mot himlen och fick se Guds härlighet och Jesus som stod vid Guds högra sida, ⁵⁶och han sade: "Se! Jag ser himlen öppen och Människosonen stå på Guds högra sida." ⁵⁷Då skrek de högt och höll för öronen och stormade fram mot honom alla på en gång, ⁵⁸och de släpade ut honom ur staden och stenade honom. Och vittnena lade sina mantlar vid fötterna på en ung man som hette Saulus. ⁵⁹Så stenade de Stefanus, medan han bad och sade: "Herre Jesus, ta emot min ande." ⁶⁰Sedan föll han på knä och ropade med hög röst: "Herre, ställ dem inte till svars för denna synd!" Med de orden somnade han in. Och Saulus hade samtyckt till att han dödades.

Kapitel 8

¹Samma dag utbröt en svår förföljelse mot församlingen i Jerusalem, och alla utom apostlarna skingrades över Judeen och Samarien. ²Några gudfruktiga män begravde Stefanus och visade djup sorg över honom. ³Men Saulus försökte utplåna församlingen. Han gick in i hus efter hus och släpade ut både män och kvinnor och satte dem i fängelse. ⁴De som nu hade skingrats gick från plats till plats och förkunnade evangeliet. ⁵Filippus kom ner till staden Samaria och predikade Kristus för folket där. ⁶De lyssnade alla noga till det som Filippus förkunnade när de hörde och såg de tecken han gjorde: ⁷från många som hade orena andar for dessa ut med höga rop, och många lama och halta blev botade. ⁸Och det blev stor glädje i den staden. ⁹Men i staden fanns sedan tidigare en man vid namn Simon, som utövade magi och hade slagit folket i Samarien med häpnad. Han sade sig vara något stort, ¹⁰och alla, både små och stora, lyssnade till honom och sade: "Det är han som kallas Guds stora kraft!" ¹¹De hade lyssnat till honom därför att han länge fascinerat dem med sin magi. ¹²Men när de nu trodde på Filippus, som förkunnade evangeliet om Guds rike och Jesu Kristi namn, döptes de, både män och kvinnor. ¹³Till och med Simon kom till tro. Han blev döpt och höll sig sedan ständigt till Filippus, och han blev utom sig av häpnad när han såg de stora tecken och kraftgärningar som skedde. ¹⁴När apostlarna i Jerusalem fick höra att Samarien hade tagit emot Guds ord, sände de dit Petrus och Johannes. ¹⁵Dessa kom ner och bad för dem att de skulle få den helige Ande, ¹⁶eftersom Anden ännu inte hade fallit över någon av dem. De var bara döpta i Herren Jesu namn. ¹⁷Apostlarna lade då händerna på dem, och de tog emot den helige Ande. ¹⁸Men när Simon såg att Anden gavs genom apostlarnas handpåläggning, kom han till dem med pengar ¹⁹och sade: "Ge den kraften till mig också, så att den jag lägger händerna på får den helige Ande." ²⁰Petrus sade till honom: "Till fördärvet med dig och dina pengar, om du tror att Guds gåva kan köpas för pengar! ²¹Du har ingen del eller lott i den här saken, för ditt hjärta är inte uppriktigt inför Gud. ²²Omvänd dig därför från din ondska och be till Herren så att han, om möjligt, förlåter dig vad du tänker i ditt hjärta. ²³Jag ser att du är full av bitter galla och fast i orättfärdighetens band." ²⁴Simon svarade: "Be ni för mig till Herren, så att inget av det ni sagt drabbar mig." ²⁵Sedan de vittnat och predikat Herrens ord vände de tillbaka till Jerusalem. På vägen förkunnade de evangeliet i många byar i Samarien. ²⁶En Herrens ängel talade till Filippus: "Stå upp och gå ut mitt på dagen längs vägen som går ner från Jerusalem mot Gaza. Den ligger öde." ²⁷Filippus reste sig och gick. Då kom en etiopisk hovman som var eunuck och ansvarig för hela skattkammaren hos den etiopiska drottningen Kandake. Han hade kommit till Jerusalem för att tillbe ²⁸och var nu på väg hem och satt i sin vagn och läste profeten Jesaja. ²⁹Då sade Anden till Filippus: "Gå fram till vagnen och håll dig nära den." ³⁰Filippus skyndade fram, och när han hörde honom läsa profeten Jesaja frågade han: "Förstår du vad du läser?" ³¹Mannen svarade: "Hur skulle jag kunna det om ingen vägleder mig?" Och han bad Filippus komma upp och sätta sig bredvid honom. ³²Stället i Skriften som han läste var detta: Som ett får som förs bort till slakt, som ett lamm som är tyst inför den som klipper det, så öppnade han inte sin mun. ³³Genom hans förnedring blev hans dom upphävd. Vem kan räkna hans släkte, eftersom hans liv rycks bort från jorden? ³⁴Hovmannen sade till Filippus: "Jag vill fråga dig vem profeten talar om, om sig själv eller någon annan?" ³⁵Då började Filippus tala och utifrån det skriftstället förklara evangeliet om Jesus för honom. ³⁶När de nu färdades vägen fram kom de till ett vattendrag, och hovmannen sade: "Här finns vatten. Vad hindrar att jag blir döpt?" ³⁷Filippus sade till honom: "Om du tror av hela ditt hjärta kan det ske." Hovmannen svarade: "Jag tror att Jesus Kristus är Guds Son." ³⁸Han befallde att vagnen skulle stanna. Både Filippus och hovmannen gick ner i vattnet, och Filippus döpte honom. ³⁹När de kom upp ur vattnet ryckte Herrens Ande bort Filippus, och hovmannen såg honom inte mer. Han fortsatte sin resa, full av glädje. ⁴⁰Filippus kom till Ashdod, och han vandrade omkring och förkunnade evangeliet i alla städerna tills han nådde Caesarea.

Kapitel 9

¹Saulus, som fortfarande andades hot och mordlust mot Herrens lärjungar, gick till översteprästen ²och bad att få med sig brev till synagogorna i Damaskus. Om han kunde finna några som tillhörde Vägen, män eller kvinnor, skulle han få fängsla dem och föra dem till Jerusalem. ³Men när han på sin resa närmade sig Damaskus, strålade plötsligt ett ljus från himlen omkring honom. ⁴Han föll till marken och hörde en röst som sade till honom: "Saul! Saul! Varför förföljer du mig?" ⁵Då frågade han: "Vem är du, Herre?" Rösten svarade: "Jag är Jesus, den du förföljer. ⁶Men res dig och gå in till staden, så ska du få veta vad du måste göra." ⁷Männen som reste med honom stod där förstummade. De hörde ljudet men såg ingen. ⁸Saulus reste sig upp från marken, och när han öppnade sina ögon kunde han inte se. Då tog de honom i handen och ledde honom in i Damaskus. ⁹Under tre dagar såg han ingenting, och han varken åt eller drack. ¹⁰I Damaskus fanns en lärjunge som hette Ananias. Till honom sade Herren i en syn: "Ananias!" Han svarade: "Här är jag, Herre." ¹¹Då sade Herren till honom: "Res dig och gå till Raka gatan och fråga i Judas hus efter en som heter Saulus från Tarsus, för han ber. ¹²I en syn har han sett hur en man som heter Ananias kommer in och lägger händerna på honom så att han kan se igen." ¹³Ananias svarade: "Herre, jag har hört av många hur mycket ont den mannen har gjort mot dina heliga i Jerusalem. ¹⁴Och nu är han här med fullmakt från översteprästerna att gripa alla som åkallar ditt namn." ¹⁵Men Herren sade till honom: "Gå, för han är mitt utvalda redskap för att bära fram mitt namn inför hedningar och kungar och Israels barn. ¹⁶Och jag ska själv visa honom hur mycket han måste lida för mitt namns skull." ¹⁷Då gick Ananias, och när han kom in i huset lade han händerna på honom och sade: "Saul, min broder! Herren Jesus, som visade sig för dig på vägen hit, har sänt mig för att du ska kunna se igen och bli uppfylld av den helige Ande." ¹⁸Genast var det som om fjäll föll från hans ögon. Han fick tillbaka sin syn, och han reste sig och blev döpt. ¹⁹Sedan åt han och fick nya krafter. Saulus stannade några dagar hos lärjungarna i Damaskus, ²⁰och han började genast predika i synagogorna att Jesus är Guds Son. ²¹Alla som hörde honom häpnade och sade: "Var det inte han som i Jerusalem ville utrota dem som åkallar det namnet? Och kom han inte hit för att gripa dem och föra dem till översteprästerna?" ²²Men Saulus fick allt större kraft och gjorde judarna i Damaskus svarslösa när han bevisade att Jesus är Messias. ²³Efter en tid kom judarna överens om att röja honom ur vägen, ²⁴men Saulus fick reda på deras plan. Dag och natt höll de vakt vid portarna för att döda honom, ²⁵men en natt tog hans lärjungar och firade ner honom utefter muren i en korg. ²⁶När han kom till Jerusalem försökte han ansluta sig till lärjungarna. Men alla var rädda för honom, eftersom de inte trodde att han var en lärjunge. ²⁷Då tog Barnabas hand om honom. Han förde honom till apostlarna och berättade för dem hur Saulus hade sett Herren på vägen, att Herren hade talat till honom och att han i Damaskus hade predikat frimodigt i Jesu namn. ²⁸Sedan stannade Saulus hos dem, och han gick in och ut i Jerusalem och predikade frimodigt i Herrens namn. ²⁹Han talade och diskuterade med de grekisktalande judarna, men de försökte röja honom ur vägen. ³⁰När bröderna fick veta det, tog de med honom ner till Caesarea och sände honom sedan vidare till Tarsus. ³¹Församlingen hade nu lugn och ro i hela Judeen, Galileen och Samarien. Den blev uppbyggd och levde i vördnad för Herren och växte genom den helige Andes tröst och förmaning. ³²Petrus reste runt i hela området och kom även ner till de heliga som bodde i Lydda. ³³Där träffade han en man vid namn Eneas, som var förlamad och sängliggande sedan åtta år tillbaka. ³⁴Petrus sade till honom: "Eneas, Jesus Kristus botar dig. Stig upp och bädda din säng!" Genast steg han upp. ³⁵Och alla som bodde i Lydda och Saron såg honom, och de omvände sig till Herren. ³⁶I Joppe fanns en lärjunge som hette Tabita, på grekiska Dorkas, hinden. Hon var rik på goda gärningar och generös mot de fattiga. ³⁷Men vid den tiden blev hon sjuk och dog, och man tvättade henne och lade henne på övervåningen. ³⁸Då nu Lydda ligger nära Joppe och lärjungarna hade hört att Petrus var där, skickade de två män till honom och bad: "Skynda dig och kom till oss!" ³⁹Petrus bröt upp och gick med dem. När han kom fram tog de med honom upp till övervåningen, och alla änkorna kom gråtande fram till honom och visade de tunikor och mantlar som Dorkas hade gjort medan hon ännu var hos dem. ⁴⁰Men Petrus skickade ut dem alla och föll på knä och bad. Sedan vände han sig mot kroppen och sade: "Tabita, stå upp!" Då öppnade hon sina ögon, och när hon fick se Petrus satte hon sig upp. ⁴¹Han räckte henne handen och hjälpte henne upp. Därefter kallade han till sig de heliga och änkorna och lät dem se att hon levde. ⁴²Detta blev känt i hela Joppe, och många kom till tro på Herren. ⁴³Därefter stannade han en längre tid i Joppe hos en viss Simon som var garvare.

Kapitel 10

¹I Caesarea bodde en man som hette Cornelius, en officer vid den italiska vaktavdelningen. ²Han var from och fruktade Gud liksom alla i hans familj, och han gav generöst med gåvor till folket och bad alltid till Gud. ³En dag runt nionde timmen såg han tydligt i en syn hur en Guds ängel kom in till honom och sade: "Cornelius!" ⁴Han stirrade förskräckt på ängeln och frågade: "Vad är det, herre?" Ängeln sade: "Dina böner och dina gåvor har stigit upp och blivit ihågkomna inför Gud. ⁵Sänd nu några män till Joppe och skicka efter en viss Simon som kallas Petrus. ⁶Han är gäst hos garvaren Simon som har ett hus vid havet." ⁷När ängeln som talat med honom var borta, kallade Cornelius till sig två av sina tjänare och en from soldat från sitt närmaste följe. ⁸Han förklarade alltsammans för dem och sände iväg dem till Joppe. ⁹Nästa dag, medan de ännu var på väg och närmade sig staden, gick Petrus upp på taket för att be. Det var vid sjätte timmen. ¹⁰Han blev då hungrig och ville ha något att äta. Medan man gjorde i ordning maten kom han i hänryckning. ¹¹Han såg himlen öppen och hur något som liknade en stor linneduk kom ner. Fäst i sina fyra hörn sänktes den ner till jorden, ¹²och i den fanns jordens alla fyrfotadjur och kräldjur och himlens fåglar. ¹³Och en röst kom till honom: "Res dig, Petrus, slakta och ät!" ¹⁴Petrus svarade: "Nej, nej, Herre! Jag har aldrig ätit något oheligt eller orent." ¹⁵Då sade en röst för andra gången till honom: "Vad Gud har förklarat rent ska inte du kalla orent." ¹⁶Detta hände tre gånger, och sedan blev duken strax upplyft till himlen. ¹⁷Medan Petrus undrade inom sig vad synen kunde betyda, stod männen som Cornelius hade sänt vid porten. De hade frågat sig fram till Simons hus, ¹⁸och nu ropade de och frågade om Simon som kallas Petrus var där som gäst. ¹⁹Petrus funderade fortfarande över synen när Anden sade till honom: "Se, tre män söker dig. ²⁰Gå ner och följ med dem utan att tveka, för det är jag som har sänt dem." ²¹Petrus gick ner till männen och sade: "Jag är den ni söker. Av vilken orsak har ni kommit hit?" ²²De svarade: "Officeren Cornelius är en rättfärdig man som fruktar Gud och har gott anseende hos hela det judiska folket. Han har fått en uppenbarelse av en helig ängel att han ska skicka efter dig och höra vad du har att säga." ²³Då bad Petrus dem stiga in och tog emot dem som gäster. Nästa dag gav han sig av i sällskap med dem, och några av bröderna från Joppe följde med honom. ²⁴Dagen därpå kom de till Caesarea. Cornelius väntade på dem och hade samlat sina släktingar och närmaste vänner. ²⁵När Petrus skulle gå in, kom Cornelius och mötte honom och föll ner för hans fötter och tillbad. ²⁶Men Petrus reste honom upp och sade: "Stå upp! Jag är också bara en människa." ²⁷Medan han samtalade med Cornelius gick han in och fann många samlade där. ²⁸Han sade till dem: "Ni vet att det är förbjudet för en judisk man att umgås med eller besöka en hedning. Men Gud har visat mig att man inte ska kalla någon människa ohelig eller oren. ²⁹Därför tvekade jag inte heller att komma när ni sände bud efter mig. Så nu undrar jag av vilken orsak ni har bett mig komma?" ³⁰Cornelius svarade: "För fyra dagar sedan just vid den här tiden, den nionde timmen, var jag här hemma och bad. Då stod plötsligt en man i skinande kläder framför mig ³¹och sade: Cornelius, Gud har hört din bön och kommit ihåg dina gåvor. ³²Skicka nu bud till Joppe och be Simon som kallas Petrus att komma hit. Han är gäst i garvaren Simons hus vid havet. ³³Då skickade jag genast bud efter dig, och det var vänligt av dig att komma. Nu är vi alla här inför Gud för att höra allt som Herren har befallt dig att säga." ³⁴Då började Petrus tala: "Nu förstår jag verkligen att Gud inte gör skillnad på människor, ³⁵utan tar emot den som fruktar honom och gör det som är rätt, vilket folk han än tillhör. ³⁶Detta är det ord som Gud sände till Israels folk när han förkunnade frid genom Jesus Kristus. Han är allas Herre, ³⁷och ni känner till det som har hänt i hela Judeen, med början i Galileen efter dopet som Johannes förkunnade: ³⁸hur Gud smorde Jesus från Nasaret med den helige Ande och kraft. Han gick omkring och gjorde gott och botade alla som var i djävulens våld, för Gud var med honom. ³⁹Vi är vittnen till allt som han gjorde både i judarnas land och i Jerusalem. De hängde upp honom på trä och dödade honom, ⁴⁰men Gud uppväckte honom på tredje dagen och lät honom visa sig – ⁴¹inte för hela folket utan för de vittnen som Gud i förväg hade utvalt, för oss som åt och drack med honom efter att han uppstått från de döda. ⁴²Och han befallde oss att predika för folket och vittna om att han är den som Gud har utvalt till domare över levande och döda. ⁴³Om honom vittnar alla profeterna att var och en som tror på honom får syndernas förlåtelse genom hans namn." ⁴⁴Medan Petrus ännu talade föll den helige Ande över alla som hörde ordet. ⁴⁵De troende judarna som hade följt med Petrus häpnade över att den helige Andes gåva blev utgjuten också över hedningarna, ⁴⁶eftersom de hörde hur de talade i tungor och prisade Gud. ⁴⁷Då sade Petrus: "Ingen kan väl hindra att de döps med vatten, när de har fått den helige Ande precis som vi?" ⁴⁸Och han befallde att de skulle döpas i Jesu Kristi namn. Sedan bad de honom stanna några dagar.

Kapitel 11

¹Apostlarna och bröderna i Judeen fick höra att även hedningarna hade tagit emot Guds ord. ²När Petrus kom upp till Jerusalem började de omskurna angripa honom ³och sade: "Du har varit inne hos oomskurna män och ätit med dem!" ⁴Petrus förklarade då steg för steg vad som hade hänt: ⁵"Jag var i staden Joppe, och medan jag bad kom jag i hänryckning och fick se en syn. Det kom ner något som liknade en stor linneduk. Fäst i sina fyra hörn sänktes den ner från himlen och kom till mig. ⁶När jag såg efter och studerade den närmare, fick jag se jordens fyrfotadjur, både vilda och tama, och kräldjur och himlens fåglar. ⁷Jag hörde också en röst som sade till mig: Res dig, Petrus, slakta och ät! ⁸Jag svarade: Nej, nej, Herre! Det har aldrig kommit något oheligt eller orent i min mun. ⁹För andra gången talade en röst från himlen: Vad Gud har förklarat rent ska inte du kalla orent. ¹⁰Detta hände tre gånger, och sedan drogs alltsammans upp till himlen. ¹¹Samtidigt stod tre män utanför huset där vi var. De hade skickats till mig från Caesarea, ¹²och Anden sade till mig att jag skulle gå med dem utan att tveka. De sex bröderna här följde också med mig, och vi kom in i mannens hus. ¹³Han berättade för oss hur han hade sett ängeln stå i hans hus och säga: Skicka bud till Joppe och hämta hit Simon som kallas Petrus. ¹⁴Han ska tala till dig, och genom de orden ska du bli frälst, du och hela din familj. ¹⁵Och när jag började tala föll den helige Ande över dem, så som han föll över oss under den första tiden. ¹⁶Då kom jag ihåg vad Herren hade sagt: Johannes döpte med vatten, men ni ska bli döpta i den helige Ande. ¹⁷Om nu Gud gav dem samma gåva som han gav oss när vi kom till tro på Herren Jesus Kristus, vem var då jag att kunna hindra Gud?" ¹⁸När de hörde detta lugnade de sig, och de prisade Gud och sade: "Till och med åt hedningarna har Gud alltså skänkt omvändelsen som ger liv." ¹⁹De som hade skingrats genom förföljelsen som började med Stefanus kom ända till Fenicien, Cypern och Antiokia, och de förkunnade ordet endast för judar. ²⁰Men bland dem fanns några från Cypern och Kyrene, och när de kom till Antiokia började de tala även till grekerna och förkunna evangeliet om Herren Jesus. ²¹Och Herrens hand var med dem, och ett stort antal kom till tro och omvände sig till Herren. ²²Ryktet om detta nådde församlingen i Jerusalem, och man sände då Barnabas till Antiokia. ²³När han kom dit och såg vad Guds nåd hade gjort, blev han glad och uppmanade dem alla att hålla sig till Herren av hela sitt hjärta. ²⁴Barnabas var en god man, fylld av den helige Ande och tro. Och en stor skara fördes till Herren. ²⁵Därefter begav han sig till Tarsus för att söka upp Saulus. ²⁶Han fann honom och tog med honom till Antiokia. Under ett helt år var de tillsammans med församlingen och undervisade en stor skara. Och det var i Antiokia som lärjungarna först började kallas kristna. ²⁷Vid den tiden kom några profeter från Jerusalem ner till Antiokia. ²⁸En av dem som hette Agabus steg fram och förutsade genom Anden att en svår svält skulle drabba hela världen – den kom också under Claudius regering. ²⁹Då beslöt lärjungarna att var och en skulle skicka så mycket han kunde för att hjälpa bröderna som bodde i Judeen. ³⁰De gjorde så och sände hjälpen med Barnabas och Saulus till de äldste.

Kapitel 12

¹Vid den tiden lät kung Herodes gripa och misshandla några i församlingen. ²Han lät avrätta Jakob, Johannes bror, med svärd. ³När han såg att judarna gillade detta, fortsatte han och grep även Petrus. Detta hände under det osyrade brödets högtid. ⁴Efter gripandet satte han honom i fängelse och lät honom bevakas av fyra vaktskift med fyra man var. När påsken var över tänkte han ställa honom inför folket. ⁵Petrus hölls därför kvar i fängelset medan församlingen bad ihärdigt till Gud för honom. ⁶Natten innan Herodes skulle ställa honom inför rätta låg Petrus och sov mellan två soldater, bunden med två kedjor, och utanför dörren stod vakter som bevakade fängelset. ⁷Plötsligt stod där en Herrens ängel, och ett ljussken lyste upp rummet. Ängeln stötte Petrus i sidan och väckte honom och sade: "Skynda dig upp!" Då föll kedjorna från hans händer, ⁸och ängeln sade till honom: "Sätt på dig bältet och sandalerna." Petrus gjorde så, och ängeln sade: "Ta på dig manteln och följ mig." ⁹Petrus gick ut och följde honom, men han förstod inte att det som hände genom ängeln var verkligt utan trodde att det var en syn han såg. ¹⁰De gick förbi den första vakten och så den andra och kom sedan till järnporten som ledde ut till staden, och den öppnades för dem av sig själv. Så kom de ut och gick längs en gata, och plötsligt lämnade ängeln honom. ¹¹När Petrus blev sig själv igen sade han: "Nu vet jag verkligen att Herren har sänt sin ängel och räddat mig från Herodes hand och från allt som det judiska folket hade väntat sig." ¹²När han nu insett vad som hänt gick han till Marias hus, hon som var mor till Johannes som kallades Markus. Där var många samlade och bad. ¹³Petrus bultade på porten, och en tjänsteflicka som hette Rhode gick för att öppna. ¹⁴När hon kände igen Petrus röst blev hon så glad att hon i stället för att öppna porten sprang in och berättade: "Petrus står utanför porten!" ¹⁵De sade till henne: "Du är tokig!" Men hon försäkrade att det var så, och då sade de: "Det är hans ängel." ¹⁶Under tiden fortsatte Petrus att bulta, och när de öppnade såg de till sin häpnad att det var han. ¹⁷Han gav tecken åt dem med handen att vara tysta, och så berättade han för dem hur Herren hade fört honom ut ur fängelset. Han sade: "Berätta det för Jakob och de andra bröderna." Sedan gick han ut och begav sig till en annan plats. ¹⁸På morgonen blev det stor förvirring bland soldaterna. Vad hade hänt med Petrus? ¹⁹När Herodes lät söka efter honom och inte fick tag i honom, förhörde han vakterna och befallde att de skulle föras bort. Därefter reste han ner från Judeen till Caesarea och stannade där. ²⁰Herodes låg i bitter fejd med folket i Tyrus och Sidon. Gemensamt uppvaktade de kungen, och när de hade fått över hans kammarherre Blastus på sin sida bad de om fred. De var nämligen beroende av kungens område för sin försörjning. ²¹På utsatt dag satte sig Herodes på tronen, klädd i kunglig skrud, och höll ett tal till dem. ²²Då ropade folket: "Det är en guds röst, inte en människas!" ²³Genast slog en Herrens ängel honom, därför att han inte gav Gud äran, och han blev uppäten av maskar och dog. SAULUS FÖRSTAMISSIONSRESA (Kap 13:4-14:28) ²⁴Guds ord hade framgång och spred sig alltmer. ²⁵När Barnabas och Saulus hade fullgjort sitt uppdrag i Jerusalem, vände de tillbaka och tog då med sig Johannes som kallades Markus.

Kapitel 13

¹I församlingen i Antiokia fanns det profeter och lärare: Barnabas, Simeon som kallades Niger, Lucius från Kyrene, Manaen som var fosterbror till landsfursten Herodes, samt Saulus. ²När de tjänade Herren och fastade sade den helige Ande: "Avskilj Barnabas och Saulus åt mig för den uppgift som jag har kallat dem till." ³Då fastade de och bad och lade händerna på dem och skickade sedan ut dem. ⁴Utsända av den helige Ande gick de ner till Seleucia och seglade därifrån till Cypern. ⁵De kom till Salamis och predikade Guds ord i judarnas synagogor. De hade också med sig Johannes som medhjälpare. ⁶Sedan reste de över hela ön ända till Pafos. Där träffade de på en jude som utövade magi, en falsk profet vid namn Barjesus. ⁷Han höll till hos ståthållaren Sergius Paulus, som var en förståndig man. Denne kallade till sig Barnabas och Saulus och ville höra Guds ord. ⁸Men Elymas, trollkarlen – det är vad hans namn betyder – gick emot dem och försökte hindra ståthållaren från att komma till tro. ⁹Saulus, som även kallades Paulus, uppfylldes då av den helige Ande och spände ögonen i honom ¹⁰och sade: "Du djävulens son, full av allt svek och bedrägeri och fiende till allt som är rätt! Ska du aldrig sluta att förvränga Herrens raka vägar? ¹¹Nu kommer Herrens hand över dig, och du ska bli blind en tid och inte kunna se solen." I samma ögonblick föll töcken och mörker över honom, och han irrade omkring och sökte efter någon som kunde ta hans hand och leda honom. ¹²När ståthållaren såg det som hände kom han till tro, överväldigad av Herrens lära. ¹³Paulus och hans följeslagare seglade sedan ut från Pafos och kom till Perge i Pamfylien. Där lämnade Johannes dem och återvände till Jerusalem. ¹⁴Själva fortsatte de sin resa från Perge och kom till Antiokia i Pisidien. På sabbaten gick de till synagogan och satte sig. ¹⁵Efter läsningen av lagen och profeterna lät synagogföreståndarna hälsa dem: "Bröder, om någon av er har ett ord av tröst och förmaning till folket, så säg det." ¹⁶Då reste sig Paulus, gav tecken med handen och sade: "Israeliter och ni som fruktar Gud, lyssna! ¹⁷Detta folks Gud, Israels Gud, utvalde våra fäder. Han gjorde sitt folk stort när de bodde som främlingar i Egypten. Med upplyft arm förde han dem ut därifrån, ¹⁸och under fyrtio år bar han dem i öknen. ¹⁹Han utrotade sju folk i Kanaans land och gav deras land i arv åt sitt folk. ²⁰Allt detta tog omkring fyrahundrafemtio år. Därefter gav han dem domare fram till profeten Samuels tid. ²¹Sedan bad de att få en kung, och Gud gav dem Saul, Kishs son, en man av Benjamins stam, för en tid av fyrtio år. ²²Men Gud avsatte honom och gjorde David till kung över dem, och han gav honom sitt vittnesbörd: Jag har funnit David, Ishais son, en man efter mitt hjärta. Han ska utföra min vilja i allt. ²³Från hans efterkommande har Gud efter sitt löfte fört fram en Frälsare för Israel: Jesus. ²⁴Innan Jesus trädde fram hade Johannes förkunnat omvändelsens dop för hela Israels folk. ²⁵Luk 3:15f, Joh 1:19f. Och när Johannes nådde slutet av sin bana, sade han: Det ni tror jag är, det är jag inte. Men efter mig kommer en vars sandaler jag inte ens är värdig att knyta upp. ²⁶Bröder, söner av Abrahams släkt och ni andra som fruktar Gud! Till oss har budskapet om denna frälsning blivit sänt. ²⁷Jerusalems invånare och deras ledare förstod nämligen inte vem han var. När de dömde honom, uppfyllde de profeternas ord som läses varje sabbat. ²⁸Fast de inte fann honom skyldig till något som förtjänade döden, krävde de att Pilatus skulle avrätta honom. ²⁹Och när de hade fullbordat allt som var skrivet om honom, tog de ner honom från träet och lade honom i en grav. ³⁰Men Gud uppväckte honom från de döda, ³¹och han visade sig under många dagar för dem som hade följt honom från Galileen upp till Jerusalem och som nu är hans vittnen inför folket. ³²Och nu förkunnar vi det glada budskapet för er: löftet som fäderna fick ³³har Gud uppfyllt åt oss, deras barn, genom att låta Jesus uppstå. Det står ju skrivet i andra psalmen: Du är min Son, jag har fött dig i dag. ³⁴Och att han har uppväckt honom från de döda för att aldrig mer återvända till förgängelsen, det har han sagt med dessa ord: Jag ska ge er de heliga och fasta nådelöften som David fick. ³⁵Därför säger han också på ett annat ställe: Du ska inte låta din Helige se förgängelsen. ³⁶När David på sin tid hade tjänat Guds vilja, insomnade han och blev lagd till vila hos sina fäder och såg förgängelsen. ³⁷Men den som Gud uppväckte har inte sett förgängelsen. ³⁸Därför ska ni veta, bröder, att det är genom honom som syndernas förlåtelse förkunnas för er. ³⁹Var och en som tror förklaras rättfärdig i honom och fri från allt som ni inte kunde frias från genom Mose lag. ⁴⁰Se därför till att det som är sagt hos profeterna inte drabbar er: ⁴¹Se, ni föraktare, häpna och gå under: jag gör en gärning i era dagar, en gärning ni aldrig kommer att tro när den berättas för er." ⁴²När de gick ut bad folket att de skulle tala mer om detta nästa sabbat. ⁴³Och när församlingen skildes åt följde många judar och gudfruktiga proselyter med Paulus och Barnabas, som talade till dem och uppmanade dem att hålla sig till Guds nåd. ⁴⁴Följande sabbat var nästan hela staden samlad för att höra Herrens ord. ⁴⁵Men när judarna fick se allt folket fylldes de av avund, och de hånade Paulus och sade emot det som han förkunnade. ⁴⁶Då svarade Paulus och Barnabas frimodigt: "Guds ord måste först förkunnas för er. Men när ni avvisar det och inte anser er värdiga det eviga livet, då vänder vi oss till hedningarna. ⁴⁷För så har Herren befallt oss: Jag har satt dig till ett ljus för hednafolken, för att du ska bli till frälsning ända till jordens yttersta gräns." ⁴⁸När hedningarna hörde detta blev de glada och prisade Herrens ord och kom till tro, alla som var bestämda till evigt liv. ⁴⁹Och Herrens ord spreds över hela området. ⁵⁰Men judarna hetsade upp de förnäma kvinnorna som vördade Gud och de ledande männen i staden. De satte i gång en förföljelse mot Paulus och Barnabas och drev bort dem från sitt område. ⁵¹Då skakade de av dammet från sina fötter mot dem och fortsatte till Ikonium. ⁵²Och lärjungarna uppfylldes av glädje och den helige Ande.

Kapitel 14

¹I Ikonium hände samma sak. De gick till judarnas synagoga och predikade så att många, både judar och greker, kom till tro. ²Men de judar som vägrade tro hetsade upp hedningarna och förgiftade deras sinnen gentemot bröderna. ³Paulus och Barnabas stannade där en längre tid och talade frimodigt i förtröstan på Herren, som bekräftade sitt nåderika ord genom att låta tecken och under ske genom deras händer. ⁴Men folket i staden delade sig så att vissa höll med judarna och andra med apostlarna. ⁵Och när både hedningarna och judarna med sina ledare gjorde upp en plan att misshandla och stena dem, ⁶fick apostlarna reda på det och flydde till städerna Lystra och Derbe i Lykaonien och trakten däromkring. ⁷Där fortsatte de att förkunna evangeliet. ⁸I Lystra satt en man som var handikappad och förlamad i benen från födseln och som aldrig kunnat gå. ⁹Han lyssnade när Paulus predikade. Paulus fäste sin blick på honom, och när han såg att mannen hade tro så att han kunde bli botad ¹⁰sade han med hög röst: "Res dig upp och stå på dina ben!" Då hoppade han upp och började gå omkring. ¹¹När folket såg vad Paulus hade gjort, ropade de på lykaoniska: "Gudarna har kommit ner till oss i mänsklig gestalt!" ¹²De kallade Barnabas för Zeus och Paulus för Hermes, eftersom det var han som förde ordet. ¹³Prästen i Zeustemplet utanför staden förde fram tjurar och kransar till portarna och ville offra tillsammans med folket. ¹⁴Men när apostlarna Barnabas och Paulus hörde det, rev de sönder sina kläder och rusade in bland folket och ropade: ¹⁵"Människor, vad är det ni gör? Vi är också människor som ni! Vi kommer till er med evangeliet att ni ska omvända er från dessa tomma avgudar till den levande Guden, han som gjort himmel, jord och hav och allt som finns i dem. ¹⁶I forna generationer lät han alla hednafolk gå sina egna vägar. ¹⁷Ändå har han lämnat många vittnesbörd om sig själv. Han gör gott, han ger er regn från himlen och skördetider och mättar er med mat och glädje i era hjärtan." ¹⁸Med dessa ord lyckades de med nöd och näppe lugna folket så att de inte offrade åt dem. ¹⁹Från Antiokia och Ikonium kom det nu några judar. De lyckades få med sig folket, och man stenade Paulus och släpade ut honom ur staden i tron att han var död. ²⁰Men när lärjungarna samlades omkring honom, reste han sig och gick in i staden. Nästa dag gick Paulus och Barnabas vidare till Derbe. ²¹De förkunnade evangeliet i staden och vann många lärjungar. Sedan återvände de till Lystra, Ikonium och Antiokia ²²och styrkte lärjungarnas själar och uppmanade dem att stå fasta i tron. De sade: "Vi måste gå igenom många lidanden för att komma in i Guds rike." ²³I varje församling utsåg de äldste åt dem, och efter bön och fasta överlämnade de dem åt Herren som de hade kommit till tro på. ²⁴Sedan tog apostlarna vägen genom Pisidien och kom till Pamfylien. ²⁵De predikade ordet i Perge och gick ner till Attalia. ²⁶Därifrån seglade de tillbaka mot Antiokia, där de hade blivit överlämnade åt Guds nåd för det uppdrag som de nu hade fullgjort. ²⁷När de hade kommit fram, samlade de församlingen och berättade om allt som Gud hade gjort genom dem och hur han hade öppnat trons dörr för hedningarna. ²⁸Och de stannade en längre tid där hos lärjungarna.

Kapitel 15

¹Några som hade kommit ner från Judeen började lära bröderna att de inte kunde bli frälsta om de inte lät omskära sig enligt seden från Mose. ²När det nu blev oenighet och Paulus och Barnabas kom i allvarlig tvist med dem, bestämde man att Paulus och Barnabas och några till av dem skulle resa upp till apostlarna och de äldste i Jerusalem med denna fråga. ³Församlingen utrustade dem för resan, och de reste genom Fenicien och Samarien. Där berättade de utförligt om hedningarnas omvändelse och spred stor glädje bland alla bröderna. ⁴När de kom till Jerusalem blev de mottagna av församlingen och apostlarna och de äldste, och de berättade om allt som Gud hade gjort genom dem. ⁵Men några från fariseernas parti som hade kommit till tro steg fram och sade att man måste omskära hedningarna och ålägga dem att hålla Mose lag. ⁶Apostlarna och de äldste samlades då för att behandla frågan. ⁷Efter en lång diskussion reste sig Petrus och sade till dem: "Bröder, ni vet att Gud för länge sedan bestämde att hedningarna skulle få höra evangeliets ord genom min mun och komma till tro. ⁸Och Gud, som känner hjärtat, har vittnat för dem genom att ge den helige Ande till dem likaväl som till oss. ⁹Han gjorde ingen skillnad mellan oss och dem när han väl renat deras hjärtan genom tron. ¹⁰Varför vill ni då utmana Gud och lägga ett ok på lärjungarnas axlar som varken våra fäder eller vi själva har kunnat bära? ¹¹Nej, vi tror att det är genom Herren Jesu nåd vi blir frälsta, vi på samma sätt som de." ¹²Då teg alla de församlade, och man lyssnade på Barnabas och Paulus som berättade om hur stora tecken och under Gud hade gjort genom dem bland hedningarna. ¹³När de hade talat färdigt, sade Jakob: "Bröder, hör på mig. ¹⁴Simeon har berättat om hur Gud först såg till att han vann ett folk åt sitt namn bland hedningarna. ¹⁵Det stämmer överens med profeternas ord, där det står skrivet: ¹⁶Därefter ska jag vända tillbaka och åter bygga upp Davids fallna hydda. Jag ska bygga upp dess ruiner och upprätta den igen, ¹⁷för att alla andra människor ska söka Herren, alla hedningar över vilka mitt namn har nämnts. Så säger Herren som gör detta, ¹⁸det som är känt från evighet. ¹⁹Därför anser jag att vi inte ska göra det svårt för de hedningar som vänder sig till Gud, ²⁰utan bara skriva till dem att hålla sig borta från sådant som blivit orent genom avgudadyrkan, från sexuell omoral, från kött av kvävda djur och från blod. ²¹Mose har ju sedan urminnes tider haft sina förkunnare i alla städer, och man läser honom i synagogorna varje sabbat." ²²Då beslöt apostlarna, de äldste och hela församlingen att utse några män bland sig och sända dem till Antiokia tillsammans med Paulus och Barnabas. De valde Judas som kallades Barsabbas och dessutom Silas, båda ledande män bland bröderna, ²³och skickade med dem följande brev: "Från apostlarna och de äldste, era bröder. Hälsningar till bröderna från hednafolken i Antiokia och Syrien och Kilikien. ²⁴Vi har hört att några som kommit från oss har oroat er med sina ord och skakat om era själar. Men vi har inte gett dem något uppdrag. ²⁵Därför har vi enhälligt beslutat att utse några män och sända dem till er tillsammans med våra kära bröder Barnabas och Paulus, ²⁶som har vågat sina liv för vår Herre Jesu Kristi namn. ²⁷Vi sänder alltså Judas och Silas, och de kommer muntligen att meddela samma sak. ²⁸Den helige Ande och vi har beslutat att inte lägga på er någon mer börda förutom följande nödvändiga regler: ²⁹att ni håller er borta från kött offrat till avgudar, från blod, från kött av kvävda djur och från sexuell omoral. Ni gör rätt om ni undviker sådant. Allt gott!" ³⁰De skickades nu i väg och kom ner till Antiokia, där de sammankallade församlingen och överlämnade brevet. ³¹Bröderna läste det och blev glada över denna uppmuntran. ³²Judas och Silas, som själva var profeter, uppmuntrade och styrkte bröderna med många ord. ³³När de hade varit där en tid lät bröderna dem vända tillbaka med fridshälsningar till dem som hade sänt ut dem. ³⁴Men Silas beslöt att stanna där. ³⁵Men Paulus och Barnabas stannade i Antiokia, där de undervisade och predikade Herrens ord tillsammans med många andra. PAULUS ANDRAMISSIONSRESA (15:36-18:22) ³⁶Efter en tid sade Paulus till Barnabas: "Vi borde resa tillbaka och besöka bröderna i alla städerna där vi predikat Herrens ord och se hur de har det." ³⁷Barnabas ville då ta med Johannes som kallades Markus. ³⁸Men Paulus tyckte inte det var lämpligt att ta med sig den som hade övergett dem i Pamfylien och inte följt med dem i arbetet. ³⁹Konflikten blev så skarp att de skildes åt. Barnabas tog med sig Markus och seglade till Cypern. ⁴⁰Paulus däremot valde Silas och gav sig iväg, sedan bröderna överlämnat honom åt Herrens nåd. ⁴¹Han reste genom Syrien och Kilikien och styrkte församlingarna.

Kapitel 16

¹Paulus kom också till Derbe och Lystra. Där fanns en lärjunge som hette Timoteus. Han var son till en troende judinna, men hans far var grek. ²Bröderna i Lystra och Ikonium talade väl om Timoteus. ³Paulus ville ha med honom på resan, och av hänsyn till judarna i de trakterna tog han och omskar honom eftersom alla visste att hans far var grek. ⁴När de reste genom städerna överlämnade de besluten som apostlarna och de äldste i Jerusalem hade fastställt. ⁵Och församlingarna stärktes i tron och växte i antal för varje dag. ⁶Sedan tog de vägen genom Frygien och Galatien, eftersom de blev hindrade av den helige Ande från att förkunna ordet i Asien. ⁷När de nådde Mysien försökte de ta sig till Bitynien, men det tillät inte Jesu Ande. ⁸Då reste de genom Mysien ner till Troas. ⁹På natten såg Paulus en syn där en makedonier stod och vädjade till honom: "Kom över till Makedonien och hjälp oss!" ¹⁰När han sett denna syn försökte vi genast ta oss vidare till Makedonien, eftersom vi förstod att Gud hade kallat oss att förkunna evangeliet för dem. ¹¹Vi lade ut från Troas och seglade rakt över till Samotrake, och nästa dag till Neapolis. ¹²Därifrån tog vi oss till Filippi, som är den största staden i den delen av Makedonien och en romersk koloni. I den staden stannade vi några dagar. ¹³På sabbaten tog vi oss ut genom stadsporten och gick längs en flod där vi antog att det skulle finnas en böneplats. Vi satte oss ner och började tala till de kvinnor som hade samlats där. ¹⁴En av dem som lyssnade hette Lydia. Hon handlade med purpurtyger och var från staden Tyatira, och hon hörde till dem som vördade Gud. Herren öppnade hennes hjärta så att hon tog till sig det som Paulus predikade. ¹⁵När hon och hennes familj hade blivit döpta, bad hon: "Om ni anser att jag tror på Herren, kom då och bo hemma hos mig!" Och hon övertalade oss. ¹⁶En gång, när vi var på väg till böneplatsen, möttes vi av en slavflicka som hade en spådomsande och skaffade sina herrar stora inkomster genom att spå. ¹⁷Hon följde efter Paulus och oss andra och skrek: "De här människorna är den högste gudens tjänare! De förkunnar för er en väg till frälsning!" ¹⁸Så höll hon på i flera dagar. Men Paulus blev upprörd och vände sig om och sade till anden: "Jag befaller dig i Jesu Kristi namn att lämna henne!" Och i samma ögonblick for anden ut. ¹⁹När hennes herrar såg att deras hopp om inkomst var ute, grep de Paulus och Silas och släpade med dem till torget inför myndigheterna. ²⁰De förde fram dem till domarna och sade: "De här människorna stör ordningen i vår stad. De är judar ²¹och förkunnar seder som vi romare inte får anta eller följa." ²²Även folket gick till angrepp mot dem, och domarna slet av dem kläderna och befallde att de skulle piskas. ²³De fick många rapp och kastades i fängelse, och fångvaktaren fick befallning att bevaka dem noga. ²⁴När han nu fick en sådan befallning, satte han dem i den innersta cellen och låste fast deras fötter i stocken. ²⁵Vid midnatt var Paulus och Silas i bön och lovsång till Gud medan fångarna lyssnade på dem. ²⁶Plötsligt kom ett kraftigt jordskalv så att fängelset skakades i sina grundvalar. I samma ögonblick öppnades alla dörrarna, och allas bojor lossnade och föll av. ²⁷Fångvaktaren vaknade, och när han fick se att fängelsedörrarna stod öppna drog han sitt svärd och skulle just ta sitt liv, eftersom han trodde att fångarna hade flytt. ²⁸Men Paulus ropade högt: "Gör dig inte illa! Vi är här allesammans." ²⁹Då bad han om ljus och rusade in och föll skräckslagen ner inför Paulus och Silas. ³⁰Sedan förde han ut dem och frågade: "Herrar, vad ska jag göra för att bli frälst?" ³¹De svarade: "Tro på Herren Jesus så blir du frälst, du och din familj." ³²Och de förkunnade Herrens ord för honom och för alla i hans familj. ³³Redan vid samma timme på natten tog fångvaktaren med dem och tvättade deras sår, och han döptes genast tillsammans med hela sin familj. ³⁴Sedan förde han dem upp till sin bostad och dukade ett bord, jublande glad över att han med hela sin familj hade kommit till tro på Gud. ³⁵När det blev dag skickade domarna sina rättstjänare och lät säga: "Frige de där människorna." ³⁶Fångvaktaren framförde detta till Paulus och sade: "Domarna har sänt bud att ni ska friges. Så kom nu ut och gå i frid!" ³⁷Men Paulus sade till dem: "De har piskat oss offentligt utan rättegång, fast vi är romerska medborgare, och kastat oss i fängelse. Och nu vill de skicka iväg oss i hemlighet! Å nej, de får komma hit själva och hämta ut oss." ³⁸Rättstjänarna framförde dessaord till domarna, som blev förskräckta när de fick höra att de var romerska medborgare. ³⁹De kom och talade vänligt till dem och förde ut dem och bad dem lämna staden. ⁴⁰Men när Paulus och Silas var ute ur fängelset gick de i stället hem till Lydia, där de träffade bröderna och gav dem uppmuntran och tröst. Sedan drog de vidare.

Kapitel 17

¹De tog vägen över Amfipolis och Apollonia och kom till Tessalonike, där judarna hade en synagoga. ²Paulus besökte dem som han brukade, och under tre sabbater samtalade han med dem utifrån Skrifterna ³och förklarade och visade att Messias måste lida och uppstå från de döda. Och han fortsatte: "Denne Jesus som jag förkunnar för er, han är Messias." ⁴Några av dem blev övertygade och anslöt sig till Paulus och Silas. Därtill kom ett stort antal greker som vördade Gud och inte så få kvinnor av förnäm släkt. ⁵Men judarna blev avundsjuka och fick med sig en del onda män från gatan och samlade en mobb till upplopp i staden. De stormade fram mot Jasons hus och sökte efter Paulus och Silas för att släpa ut dem till folkmassan. ⁶När de inte fann dem, drog de med sig Jason och några andra bröder till stadens styrande och skrek: "Nu är de här också, de som har vänt upp och ner på hela världen, ⁷och Jason har tagit emot dem! De gör tvärtemot kejsarens påbud allihop och säger att en annan är kung, en som heter Jesus." ⁸Folket och de styrande blev oroliga när de hörde detta, ⁹och de lät Jason och de andra betala borgen innan de frigavs. ¹⁰Redan samma natt skickade bröderna i väg både Paulus och Silas till Berea. Så snart de kom dit gick de till judarnas synagoga. ¹¹Folket där var öppnare än de i Tessalonike. De tog emot ordet med stor villighet och forskade varje dag i Skrifterna för att se om det stämde. ¹²Många av dem kom till tro, likaså ett stort antal ansedda grekiska kvinnor och män. ¹³Men när judarna i Tessalonike fick veta att Paulus förkunnade Guds ord också i Berea, kom de dit och spred oro och hetsade upp folket. ¹⁴Bröderna sände då genast i väg Paulus ner mot kusten, men Silas och Timoteus stannade kvar där. ¹⁵Paulus vägvisare förde honom ända till Aten och vände sedan tillbaka med besked till Silas och Timoteus att komma till honom så snart som möjligt. ¹⁶Medan Paulus väntade på dem i Aten, blev han upprörd i sin ande när han såg hur full staden var med avgudabilder. ¹⁷Han samtalade därför i synagogan med judarna och med dem som vördade Gud, och dessutom varje dag på torget med dem som han träffade där. ¹⁸Även en del filosofer, både epikureer och stoiker, diskuterade med honom. En del sade: "Vad vill den där pratmakaren säga?" Andra sade: "Han verkar vara en som förkunnar främmande gudar." De sade så eftersom han predikade evangeliet om Jesus och uppståndelsen. ¹⁹Och de tog med honom upp till Areopagen och sade: "Kan vi få veta vad det är för en ny lära du förkunnar? ²⁰Det är märkliga ting du låter oss höra. Nu vill vi veta vad det rör sig om." ²¹Alla atenarna liksom utlänningarna där ägnade nämligen all sin tid åt att tala om och lyssna till det som var senaste nytt. ²²Paulus ställde sig då mitt på Areopagen och sade: "Atenare! Jag ser att ni på alla sätt är mycket religiösa. ²³När jag gick omkring och studerade era gudabilder fann jag nämligen också ett altare med inskriften: Åt en okänd gud. Det ni tillber utan att känna, det förkunnar jag nu för er. ²⁴Gud är den som har skapat världen och allt som finns i den. Han som är Herre över himmel och jord bor inte i tempel gjorda av människohand. ²⁵Han låter sig inte heller betjänas av människohänder som om han behövde något, han som åt alla ger liv och anda och allt. ²⁶Av en enda människa har han skapat alla människor och folk till att bo över hela jorden, och han har fastställt bestämda tider och gränser inom vilka de ska bo. ²⁷Det gjorde han för att de ska söka Gud och kanske kunna treva sig fram och finna honom, fast han inte är långt borta från någon enda av oss. ²⁸För i honom är det vi lever och rör oss och är till, så som även några av era egna skalder har sagt: Vi är av hans släkt. ²⁹Är vi nu av Guds släkt bör vi inte tänka oss att det gudomliga liknar något av guld, silver eller sten, en bild som kommit till av mänsklig konst och fantasi. ³⁰Gud har länge haft överseende med okunnighetens tider, men nu befaller han alla människor överallt att omvända sig. ³¹Han har nämligen bestämt en dag då han ska döma världen med rättfärdighet genom en man som han har utsett, och han har erbjudit tron åt alla genom att uppväcka honom från de döda." ³²När de hörde Paulus tala om uppståndelse från de döda började några håna honom, men andra sade: "Vi vill höra dig tala om detta igen." ³³Med detta lämnade Paulus dem. ³⁴Men några anslöt sig till honom och kom till tro. Bland dem var Dionysius, som var medlem av Areopagen, och en kvinna som hette Damaris och några till.

Kapitel 18

¹Sedan lämnade Paulus Aten och kom till Korint. ²Där träffade han en jude vid namn Aquila, född i Pontus, och hans hustru Priscilla. De hade nyligen kommit från Italien, eftersom Claudius hade befallt att alla judar skulle lämna Rom. Till dessa båda kom nu Paulus, ³och då de hade samma yrke, stannade han hos dem och arbetade. De var nämligen tältmakare. ⁴Varje sabbat förde han samtal i synagogan och försökte övertyga både judar och greker. ⁵När Silas och Timoteus kom ner från Makedonien var Paulus fullt upptagen med att förkunna ordet och vittna för judarna att Jesus är Messias. ⁶Men när de gick emot honom och hånade honom, skakade han av dammet från sina kläder och sade till dem: "Ert blod ska komma över era egna huvuden. Jag är utan skuld. Från och med nu går jag till hedningarna." ⁷Han gick därifrån och tog in hos Titius Justus, en man som vördade Gud och som hade ett hus alldeles intill synagogan. ⁸Crispus, föreståndaren för synagogan, och hela hans familj kom till tro på Herren. Även många andra korintier som lyssnade kom till tro och döptes. ⁹En natt sade Herren i en syn till Paulus: "Var inte rädd, utan tala och låt dig inte tystas! ¹⁰Jag är med dig. Ingen ska röra dig eller skada dig, för jag har mycket folk här i staden." ¹¹Han stannade hos dem i ett år och sex månader och undervisade i Guds ord. ¹²När Gallio var ståthållare i Achaia gick judarna till gemensamt angrepp mot Paulus och drog honom inför domstol ¹³och sade: "Den här mannen förleder folk till att dyrka Gud på ett sätt som är mot lagen." ¹⁴Paulus skulle just öppna munnen när Gallio sade till judarna: "Hade det handlat om något brott eller illdåd skulle jag naturligtvis ta upp ert klagomål, ni judar. ¹⁵Men gäller det tvistefrågor om ord och namn och er egen lag, då får ni ta hand om det själva. I sådana tvister tänker jag inte vara domare." ¹⁶Och han skickade ut dem från domstolen. ¹⁷Alla grep då synagogföreståndaren Sostenes och misshandlade honom mitt framför domarsätet utan att Gallio brydde sig om det. ¹⁸Paulus stannade i Korint ännu en tid innan han tog avsked av bröderna och avseglade mot Syrien i sällskap med Priscilla och Aquila. I Kenkrea hade han dessförinnan låtit raka sitt huvud, eftersom han avlagt ett löfte. ¹⁹De kom till Efesos, och där lämnade han de andra. Själv gick han in i synagogan och samtalade med judarna. ²⁰De bad honom stanna längre, men han avböjde ²¹och tog avsked och sade: "Jag kommer tillbaka till er igen, om Gud vill." Sedan seglade han ut från Efesos. ²²När han kom till Caesarea gick han upp och hälsade på församlingen och for därefter ner till Antiokia. PAULUS TREDJEMISSIONSRESA (18:23-21:16) ²³Efter en tid bröt Paulus upp och reste först genom Galatien och sedan genom Frygien, och han styrkte alla lärjungarna. ²⁴Till Efesos kom en jude som hette Apollos, en bildad man som var född i Alexandria och mycket kunnig i Skrifterna. ²⁵Han hade fått undervisning om Herrens väg och talade brinnande i anden och undervisade noggrant om Jesus, men han kände bara till Johannes dop. ²⁶Nu började han predika frimodigt i synagogan. När Priscilla och Aquila hörde honom, tog de sig an honom och förklarade Guds väg grundligare för honom. ²⁷När Apollos sedan ville ta sig över till Achaia, uppmuntrade bröderna honom och skrev till lärjungarna att de skulle ta emot honom. Han kom dit och blev till stor hjälp för dem som genom Guds nåd hade kommit till tro. ²⁸Han motbevisade nämligen judarna med kraft och bevisade offentligt utifrån Skrifterna att Jesus är Messias.

Visa nästa kapitel