Apostlagärningarna 1–9

Kapitel 1

¹I min förra skrift, käre Teofilus, skrev jag om allt som Jesus gjorde och lärde ²fram till den dag han togs upp till himlen, efter att ha gett sina befallningar genom den helige Ande till de apostlar som han hade utvalt. ³Han visade sig för dem efter sitt lidande och gav dem många bevis på att han levde, när han under fyrtio dagar lät dem se honom och talade med dem om Guds rike. ⁴Vid en måltid med apostlarna befallde han dem: "Lämna inte Jerusalem utan vänta på vad Fadern har lovat, det ni har hört av mig. ⁵Johannes döpte med vatten, men ni ska om några dagar bli döpta i den helige Ande." ⁶När de nu var samlade frågade de honom: "Herre, är tiden nu inne då du ska återupprätta riket åt Israel?" ⁷Han svarade dem: "Det är inte er sak att veta vilka tider eller stunder som Fadern i sin makt har bestämt. ⁸Men när den helige Ande kommer över er, ska ni få kraft och bli mina vittnen i Jerusalem, i hela Judeen och Samarien och ända till jordens yttersta gräns." ⁹När han hade sagt detta såg de hur han lyftes upp, och ett moln tog honom ur deras åsyn. ¹⁰Medan de såg mot himlen dit han steg upp, stod plötsligt två män i vita kläder hos dem. ¹¹De sade: "Galileer, varför står ni och ser mot himlen? Denne Jesus som togs upp från er till himlen, han ska komma tillbaka på samma sätt som ni såg honom stiga upp till himlen." ¹²Då vände de tillbaka till Jerusalem från berget, som kallas Olivberget och ligger nära staden, en sabbatsväg därifrån. ¹³När de kom dit gick de upp till den sal på övervåningen där de brukade vara: Petrus, Johannes, Jakob, Andreas, Filippus, Tomas, Bartolomeus, Matteus, Jakob, Alfeus son, Simon seloten och Judas, Jakobs son. ¹⁴Alla dessa höll enigt ut i bön tillsammans med några kvinnor, Jesu mor Maria och hans bröder. ¹⁵En av de dagarna reste sig Petrus bland bröderna – omkring 120 personer var då samlade – och sade: ¹⁶"Bröder! Skriftens ord måste uppfyllas, det som den helige Ande genom Davids mun hade förutsagt om Judas, han som blev vägvisare åt dem som grep Jesus. ¹⁷Han räknades som en av oss och hade fått del i samma tjänst. ¹⁸För pengarna som han fick för sitt brott köpte han en åker, och han föll framstupa så att buken brast och alla hans inälvor rann ut. ¹⁹Det blev känt för alla som bodde i Jerusalem, och åkern kallas på deras språk Akeldamak, Blodsåkern. ²⁰I Psaltaren står det skrivet: Hans gård ska bli öde, ingen ska bo där, och: En annan ska ta över hans ämbete. ²¹Därför måste en av de män som har varit med oss under hela den tid då Herren Jesus gick in och gick ut ibland oss, ²²från det att han döptes av Johannes till den dag han togs upp ifrån oss, en av dem måste vara ett vittne om hans uppståndelse tillsammans med oss." ²³Man förde fram två: Josef Barsabbas, även kallad Justus, och Mattias. ²⁴Och de bad: "Herre, du känner allas hjärtan. Visa vem av dessa två du har utvalt ²⁵till att få den apostlatjänst som Judas övergav för att gå till den plats som var hans." ²⁶Därefter kastade de lott mellan dem. Lotten föll på Mattias, och han räknades sedan som apostel tillsammans med de elva.

Kapitel 2

¹När pingstdagen kom var de alla samlade. ²Då hördes plötsligt från himlen ett dån som när en våldsam storm drar fram, och det fyllde hela huset där de satt. ³Tungor som av eld visade sig för dem och fördelade sig och satte sig på var och en av dem. ⁴Alla uppfylldes av den helige Ande och började tala främmande språk, allteftersom Anden ingav dem att tala. ⁵I Jerusalem bodde fromma judiska män från alla folk under himlen. ⁶När dånet hördes samlades folkskaran, och alla var skakade eftersom var och en hörde sitt eget språk talas. ⁷Häpna och förundrade frågade de: "Är de inte galileer, alla de som talar? ⁸Hur kan då var och en av oss höra sitt eget modersmål? ⁹Vi är parter, meder och elamiter, vi bor i Mesopotamien, Judeen och Kappadokien, i Pontus och Asien, ¹⁰i Frygien och Pamfylien, i Egypten och i trakterna kring Kyrene i Libyen, vi är inflyttade från Rom, ¹¹vi är judar och proselyter, kretensare och araber – ändå hör vi dem tala på våra egna språk om Guds väldiga gärningar!" ¹²De var alla häpna och förvirrade och frågade varandra: "Vad kan det här betyda?" ¹³Men andra sade hånfullt: "De har druckit sig fulla på sött vin." ¹⁴Då steg Petrus fram tillsammans med de elva, höjde sin röst och talade till dem: "Judiska män och Jerusalems alla invånare! Detta ska ni veta, lyssna till mina ord: ¹⁵Det är inte som ni tror att de är berusade. Det är ju bara tredje timmen på morgonen! ¹⁶Nej, det är detta som är sagt genom profeten Joel: ¹⁷Och det ska ske i de sista dagarna, säger Gud, att jag utgjuter av min Ande över allt kött. Era söner och era döttrar ska profetera, era unga ska se syner och era gamla ska ha drömmar. ¹⁸Ja, över mina tjänare och tjänarinnor ska jag i de dagarna utgjuta av min Ande, och de ska profetera. ¹⁹Och jag ska göra under uppe på himlen och tecken nere på jorden, blod, eld och moln av rök. ²⁰Solen ska vändas i mörker och månen i blod innan Herrens dag kommer, den stora och strålande. ²¹Och det ska ske att var och en som åkallar Herrens namn ska bli frälst. ²²Israeliter, hör dessa ord: Jesus från Nasaret var en man som blev erkänd av Gud inför er genom kraftgärningar, under och tecken. Genom honom gjorde Gud detta mitt ibland er, som ni själva vet. ²³Efter Guds bestämda plan och beslut blev han utlämnad, och med hjälp av de laglösa spikade ni upp honom och dödade honom. ²⁴Men Gud har uppväckt honom och löst honom ur dödens vånda, eftersom det inte var möjligt för döden att behålla honom. ²⁵David säger om honom: Jag har alltid Herren för ögonen. Han är vid min högra sida för att jag inte ska vackla. ²⁶Därför gläds mitt hjärta och jublar min tunga. Även min kropp får vila i trygghet ²⁷att du inte lämnar min själ åt dödsriket eller låter din Helige se förgängelsen. ²⁸Du har visat mig livets vägar, du ska mätta mig med glädje inför ditt ansikte. ²⁹Bröder, jag kan öppet säga er att vår stamfar David är både död och begraven. Hans grav finns här hos oss än i dag. ³⁰Men han var profet och visste att Gud med ed hade lovat att sätta en av hans ättlingar på hans tron. ³¹I förväg såg han Messias uppståndelse och sade: Han ska inte lämnas åt dödsriket, och hans kropp ska inte se förgängelsen. ³²Denne Jesus har Gud uppväckt, och vi är alla vittnen till det. ³³Han har blivit upphöjd till Guds högra sida och fått den utlovade helige Ande av Fadern, och han har utgjutit det som ni ser och hör. ³⁴David har ju inte stigit upp till himlen, men han säger: Herren sade till min Herre: Sätt dig på min högra sida ³⁵tills jag lagt dina fiender som en pall under dina fötter. ³⁶Därför kan hela Israels folk veta säkert att denne Jesus som ni korsfäste, honom har Gud gjort till både Herre och Messias." ³⁷När de hörde detta högg det till i hjärtat på dem, och de frågade Petrus och de andra apostlarna: "Bröder, vad ska vi göra?" ³⁸Petrus svarade dem: "Omvänd er och låt er alla döpas i Jesu Kristi namn, så att era synder blir förlåtna. Då får ni den helige Ande som gåva. ³⁹Löftet gäller er och era barn och alla dem som är långt borta, alla som Herren vår Gud kallar." ⁴⁰Med många andra ord vittnade han och vädjade till dem: "Låt er frälsas från det här bortvända släktet!" ⁴¹De som tog emot hans ord döptes, och antalet lärjungar ökade den dagen med omkring tre tusen. ⁴²De höll troget fast vid apostlarnas undervisning och vid gemenskapen, brödsbrytelsen och bönerna. ⁴³Varje själ greps av bävan, och många under och tecken gjordes genom apostlarna. ⁴⁴Alla de troende var tillsammans och hade allt gemensamt. ⁴⁵De började sälja sina egendomar och ägodelar och delade ut till alla efter vars och ens behov. ⁴⁶Varje dag var de troget och enigt tillsammans i templet, och i hemmen bröt de bröd och delade måltid med varandra i jublande, innerlig glädje. ⁴⁷De prisade Gud och var omtyckta av hela folket. Och Herren ökade var dag skaran med dem som blev frälsta.

Kapitel 3

¹Petrus och Johannes var på väg upp till templet vid bönetimmen, den nionde timmen. ²Då bar man dit en man som varit förlamad från födseln. Varje dag sattes han vid den tempelport som kallas Sköna porten för att tigga av dem som gick in i templet. ³När han nu såg att Petrus och Johannes skulle gå in i templet, bad han om en gåva. ⁴Då fäste de blicken på honom, och Petrus sade: "Se på oss!" ⁵Mannen såg uppmärksamt på dem och väntade sig att få något. ⁶Men Petrus sade: "Silver och guld har jag inte, men vad jag har, det ger jag dig. I Jesu Kristi nasaréns namn: res dig och gå!" ⁷Han grep honom i högra handen och reste honom upp, och genast fick mannen styrka i fötter och vrister. ⁸Han hoppade upp och stod upprätt. Sedan började han gå och följde med dem in i templet där han gick runt och hoppade och prisade Gud. ⁹Allt folket såg hur han gick omkring och prisade Gud, ¹⁰och när de kände igen honom som mannen som hade brukat sitta och tigga vid Sköna porten utanför templet, fylldes de av bävan och förundran över det som hade hänt med honom. ¹¹Mannen höll sig till Petrus och Johannes, och allt folket skyndade fram till dem i den gång som kallas Salomos pelarhall. De var utom sig av häpnad. ¹²När Petrus såg det sade han till folket: "Israeliter! Varför är ni förvånade över det här? Varför stirrar ni på oss, som om vi av egen kraft eller fromhet hade gjort att han kan gå? ¹³Nej, Abrahams, Isaks och Jakobs Gud, våra fäders Gud, har förhärligat sin tjänare Jesus. Ni utlämnade och förnekade honom inför Pilatus när han hade bestämt sig för att frige honom. ¹⁴Ni förnekade den Helige och Rättfärdige och krävde att få en mördare fri! ¹⁵Livets furste dödade ni, men Gud har uppväckt honom från de döda. Det är vi vittnen till. ¹⁶Och genom tron på hans namn har det namnet gett styrka åt denne man som ni ser och känner. Tron som kommer genom det namnet har gett honom full hälsa, som ni alla ser. ¹⁷Nu vet jag, bröder, att varken ni eller era ledare visste vad ni gjorde. ¹⁸Men Gud har med detta uppfyllt det som han har förutsagt genom alla sina profeter, att hans Messias skulle lida. ¹⁹Ångra er därför och vänd om, så att era synder blir utplånade ²⁰och tider av nytt liv kommer från Herrens ansikte och han sänder Messias som är bestämd för er, nämligen Jesus. ²¹Honom måste himlen ta emot tills de tider kommer då allt det återupprättas som Gud från urminnes tid har förkunnat genom sina heliga profeters mun. ²²Mose har sagt: En profet lik mig ska Herren er Gud låta uppstå åt er, bland era bröder. Honom ska ni lyssna till i allt vad han säger er. ²³Men var och en som inte lyssnar till den profeten ska utrotas ur folket. ²⁴Alla profeterna, de som har talat från Samuel och framåt, har också förkunnat dessa dagar. ²⁵Ni är barn till profeterna och arvtagare till förbundet som Gud slöt med era fäder, när han sade till Abraham: I din avkomma ska alla folk på jorden bli välsignade. ²⁶Det var först och främst för er som Gud lät sin tjänare uppstå, och han har sänt honom för att välsigna er genom att vända var och en bort från sina onda gärningar."

Kapitel 4

¹Medan de talade till folket kom prästerna, tempelvaktens ledare och saddukeerna emot dem, ²upprörda över att de undervisade folket och i Jesus predikade uppståndelsen från de döda. ³De grep dem och höll dem fängslade till nästa dag, eftersom det redan var kväll. ⁴Men många av dem som hade hört ordet kom till tro, och antalet män var nu omkring fem tusen. ⁵Nästa dag samlades Stora rådet i Jerusalem, både äldste och skriftlärda. ⁶Översteprästen Hannas var där liksom Kaifas, Johannes och Alexander och alla som var av översteprästerlig släkt. ⁷De lät föra fram apostlarna och började förhöra dem: "Genom vilken kraft eller i vilket namn har ni gjort detta?" ⁸Då uppfylldes Petrus av den helige Ande och svarade dem: "Rådsherrar och äldste för vårt folk! ⁹Om vi står till svars i dag för en välgärning mot en sjuk man och ska förklara hur han blev botad, ¹⁰så ska ni alla och hela Israels folk veta att han står frisk framför er i kraft av Jesu Kristi nasaréns namn. Ni korsfäste honom, men Gud har uppväckt honom från de döda. ¹¹Jesus är stenen som ni byggnadsarbetare förkastade men som har blivit en hörnsten. ¹²Hos ingen annan finns frälsningen, och under himlen finns inget annat namn som människor fått genom vilket vi blir frälsta." ¹³När de såg hur frimodiga Petrus och Johannes var och märkte att de var olärda män ur folket, blev de förvånade. Men så kände de igen dem och kom ihåg att de hade varit med Jesus. ¹⁴Och när de såg mannen som blivit botad stå där tillsammans med dem, blev de svarslösa. ¹⁵De befallde dem att lämna rådssalen och överlade sedan med varandra. ¹⁶De sade: "Vad ska vi göra med dessa människor? Att det har hänt ett märkligt tecken genom dem är uppenbart för alla som bor i Jerusalem, och det kan vi inte förneka. ¹⁷Men för att det inte ska sprida sig ännu mer bland folket bör vi varna dem så att de aldrig mer talar till någon människa i det namnet." ¹⁸De kallade in dem och förbjöd dem att alls tala eller undervisa i Jesu namn. ¹⁹Men Petrus och Johannes svarade dem: "Bedöm själva om det är rätt inför Gud att lyda er och inte Gud. ²⁰Vi för vår del kan inte hålla tyst med vad vi har sett och hört." ²¹Då hotade de dem igen men lät dem sedan gå. För folkets skull kunde de inte komma på något bra sätt att straffa dem, eftersom alla prisade Gud för det som hade hänt. ²²Mannen som blev botad genom tecknet var ju över fyrtio år. ²³När de blivit frisläppta gick de till sina egna och berättade allt vad översteprästerna och de äldste hade sagt till dem. ²⁴När de hörde det, ropade de tillsammans till Gud och bad: "Herre, du som gjort himmel och jord och hav och allt som finns i dem, ²⁵du har genom den helige Ande talat genom vår fader David, din tjänare: Varför rasar hednafolken, varför tänker folken tomma tankar? ²⁶Jordens kungar reser sig och furstarna gaddar ihop sig mot Herren och hans Smorde. ²⁷Ja, de gaddade verkligen ihop sig i denna stad mot din helige tjänare Jesus som du har smort. Herodes och Pontius Pilatus gick samman med hedningarna och Israels stammar ²⁸för att utföra det som du med din hand och ditt beslut hade förutbestämt. ²⁹Och nu, Herre, se hur de hotar oss! Hjälp dina tjänare att frimodigt förkunna ditt ord, ³⁰genom att du räcker ut din hand och låter helande, tecken och under ske genom din helige tjänare Jesu namn." ³¹När de hade bett skakades platsen där de var samlade, och de uppfylldes alla av den helige Ande och förkunnade Guds ord med frimodighet. ³²Hela skaran av dem som kommit till tro var ett hjärta och en själ, och ingen kallade något av det han ägde för sitt utan de hade allt gemensamt. ³³Med stor kraft bar apostlarna fram vittnesbördet om Herren Jesu uppståndelse, och stor nåd var över dem alla. ³⁴Ingen av dem led någon brist, för alla som hade mark eller hus sålde sådant som de ägde och bar fram betalningen för det som sålts ³⁵och lade ner det vid apostlarnas fötter. Och man delade ut åt var och en efter hans behov. ³⁶Även Josef, en levit född på Cypern som apostlarna kallade Barnabas (det betyder Tröstens son), ³⁷hade en åker. Han sålde den och bar fram pengarna och lade dem vid apostlarnas fötter.

Kapitel 5

¹Men en man som hette Ananias sålde med sin hustru Safira en egendom ²och smusslade sedan undan en del av betalningen, med hustruns vetskap. Han bar fram resten och lade det vid apostlarnas fötter. ³Då sade Petrus: "Ananias, varför har Satan fyllt ditt hjärta så att du ljög för den helige Ande och smusslade undan en del av pengarna för marken? ⁴Var den inte din så länge du hade den? Och när den var såld, var inte pengarna dina? Varför bestämde du dig i ditt hjärta för detta? Du har inte ljugit för människor utan för Gud." ⁵När Ananias hörde de orden föll han ner och dog, och stor fruktan kom över alla som hörde det. ⁶De yngre männen kom och svepte honom, bar bort och begravde honom. ⁷Omkring tre timmar senare kom hans hustru in utan att veta vad som hade hänt. ⁸Petrus frågade henne: "Säg mig, sålde ni marken för det beloppet?" Hon svarade: "Ja, för det beloppet." ⁹Då sade Petrus till henne: "Varför kom ni överens om att fresta Herrens Ande? Se, de som har begravt din man står vid dörren, och de ska bära bort dig också." ¹⁰Och plötsligt föll hon död ner vid hans fötter. När de unga männen kom in fann de henne död, och de bar bort och begravde henne bredvid hennes man. ¹¹Stor fruktan kom över hela församlingen och över alla andra som hörde om det. ¹²Genom apostlarnas händer skedde många tecken och under bland folket, och de var alla tillsammans i Salomos pelarhall. ¹³Ingen av de andra vågade ansluta sig till dem, men folket talade väl om dem. ¹⁴Och ännu fler kom till tro på Herren, stora skaror av både män och kvinnor. ¹⁵Man bar till och med ut de sjuka på gatorna och lade dem på bäddar och bårar för att åtminstone Petrus skugga skulle falla på någon av dem när han gick förbi. ¹⁶Det kom också en stor skara från städerna runt omkring Jerusalem och förde med sig sjuka och sådana som plågades av orena andar, och alla blev botade. ¹⁷Översteprästen och alla hans anhängare, det vill säga saddukeernas parti, fylldes av avund ¹⁸och grep apostlarna och satte dem i allmänt häkte. ¹⁹Men på natten öppnade en Herrens ängel fängelseportarna och förde ut dem och sade: ²⁰"Gå och ställ er i templet och förkunna för folket allt om detta liv!" ²¹När de hörde det, gick de tidigt på morgonen till templet och började undervisa. När översteprästen och hans anhängare kom dit sammankallade de Stora rådet, Israels folks hela äldsteråd, och skickade bud till häktet för att hämta apostlarna. ²²Men när tjänarna kom fram, fann de dem inte i fängelset. De vände tillbaka och rapporterade: ²³"Vi såg att häktet var ordentligt låst och vakterna stod vid portarna, men när vi öppnade fann vi ingen därinne." ²⁴När tempelvaktens ledare och översteprästerna fick höra detta blev de villrådiga och undrade vad som kunde ha hänt. ²⁵Då kom någon och berättade för dem: "Männen som ni satte i fängelse står i templet och undervisar folket!" ²⁶Ledaren för tempelvakten gick då ut med tjänarna och hämtade dem utan att bruka våld, eftersom de var rädda att folket skulle stena dem. ²⁷När de nu blivit hämtade ställdes de inför Stora rådet, och översteprästen förhörde dem ²⁸och sade: "Har vi inte strängt förbjudit er att undervisa i det namnet? Och nu har ni fyllt Jerusalem med er lära och vill att den mannens blod ska komma över oss!" ²⁹Då svarade Petrus och apostlarna: "Man måste lyda Gud mer än människor. ³⁰Våra fäders Gud har uppväckt Jesus, som ni hängde upp på trä och dödade. ³¹Honom har Gud upphöjt till sin högra sida som furste och frälsare för att ge Israel omvändelse och syndernas förlåtelse. ³²Vi är vittnen till detta, vi och den helige Ande som Gud har gett till dem som lyder honom." ³³När rådsherrarna hörde detta blev de ursinniga och ville döda dem. ³⁴Men då reste sig en farisé i Stora rådet som hette Gamaliel, en laglärare som var aktad av hela folket. Han befallde att man skulle föra ut männen en stund ³⁵och sade sedan: "Israeliter, tänk er för vad ni gör med dessa män. ³⁶För en tid sedan kom Teudas och menade sig vara något, och han fick med sig omkring fyrahundra män. Men han blev avrättad, och alla som trodde på honom skingrades och försvann. ³⁷Efter honom kom Judas från Galileen, vid tiden för skattskrivningen. Han fick folk att göra uppror och följa honom. Men även han gick under, och alla som trodde på honom skingrades. ³⁸Och nu säger jag er: Håll er borta från dessa män och låt dem gå. För om detta är människors påhitt eller verk, rinner det ut i sanden. ³⁹Men är det av Gud, kan ni inte slå ner dem. Det skulle kunna visa sig att ni kämpar mot Gud." De lät sig övertygas. ⁴⁰När de kallat in apostlarna igen, lät de piska dem och förbjöd dem att tala i Jesu namn. Sedan släpptes de fria. ⁴¹Och apostlarna gick ut från Stora rådet, glada att de ansetts värdiga att bli förnedrade för Namnets skull. ⁴²Varje dag fortsatte de att undervisa i templet och i hemmen och förkunna evangeliet att Jesus är Messias.

Kapitel 6

¹Vid den tiden, när antalet lärjungar växte, började de grekisktalande judarna klaga på de hebreisktalande över att deras änkor blev bortglömda vid den dagliga matutdelningen. ²Då kallade de tolv samman alla lärjungarna och sade: "Det är inte bra om vi försummar Guds ord för att göra tjänst vid borden. ³Nej, bröder, utse sju män bland er som har gott anseende och är fyllda av Ande och vishet, så ger vi dem den uppgiften. ⁴Själva ska vi ägna oss åt bönen och åt ordets tjänst." ⁵Alla de församlade gillade förslaget. De valde Stefanus, en man fylld av tro och den helige Ande, och dessutom Filippus, Prokorus, Nikanor, Timon, Parmenas och Nikolaus, en proselyt från Antiokia. ⁶Man förde fram dem inför apostlarna, som bad och lade händerna på dem. ⁷Och Guds ord hade framgång och antalet lärjungar i Jerusalem växte kraftigt. Även en stor grupp präster började lyda tron. ⁸Stefanus var fylld av nåd och kraft och gjorde stora tecken och under bland folket. ⁹Då kom det fram några från synagogan som kallades "De frigivnas" – folk från Kyrene, Alexandria, Kilikien och Asien – och började diskutera med Stefanus. ¹⁰Men de kunde inte stå emot den vishet och den Ande som här talade. ¹¹Då intalade de några män att säga: "Vi har hört honom predika hädiska ord mot Mose och Gud!" ¹²De hetsade upp folket och de äldste och de skriftlärda och kom sedan och grep honom och förde honom inför Stora rådet. ¹³Sedan skickade de fram falska vittnen som sade: "Den där mannen slutar inte att predika mot denna heliga plats och mot lagen! ¹⁴Vi har hört honom säga att Jesus från Nasaret ska bryta ner denna plats och ändra på de seder som Mose har gett oss." ¹⁵Alla som satt i rådet fäste blicken på honom, och de såg att hans ansikte var som en ängels.

Kapitel 7

¹Då frågade översteprästen: "Är det verkligen så?" ²Stefanus svarade: "Bröder och fäder, lyssna på mig! Härlighetens Gud uppenbarade sig för vår fader Abraham i Mesopotamien, innan han bosatte sig i Haran. ³Han sade till honom: Lämna ditt land och din släkt och bege dig till det land som jag ska visa dig. ⁴Då lämnade Abraham kaldeernas land och bosatte sig i Haran. Och när hans far hade dött, förde Gud honom därifrån till det land där ni nu bor. ⁵Han gav honom ingen arvedel i landet, inte ens en fotsbredd, men han lovade att ge det som egendom åt honom och hans efterkommande, trots att han var barnlös. ⁶Detta är vad Gud sade: Hans efterkommande ska bo som främlingar i ett land som inte är deras. Man ska göra dem till slavar och förtrycka dem i fyrahundra år. ⁷Men det folk vars slavar de blir ska jag döma, sade Gud, och sedan ska de dra ut och tjäna mig på denna plats. ⁸Och han gav honom omskärelsens förbund. Så blev Abraham far till Isak och omskar honom på åttonde dagen, och Isak blev far till Jakob, och Jakob till de tolv stamfäderna. ⁹Våra stamfäder blev avundsjuka på Josef och sålde honom till Egypten. Men Gud var med honom ¹⁰och räddade honom ur alla hans lidanden. Han gav honom nåd och vishet inför farao, kungen i Egypten, som satte honom till styresman över Egypten och hela sitt hus. ¹¹Men hela Egypten och Kanaan drabbades av svält och svår nöd, och våra fäder fann ingenting att äta. ¹²När Jakob fick höra att det fanns säd i Egypten, sände han våra fäder dit en första gång. ¹³Den andra gången gav sig Josef till känna för sina bröder, och farao fick höra om Josefs släkt. ¹⁴Josef skickade då bud och lät hämta sin far Jakob och hela sin släkt, sjuttiofem personer. ¹⁵Och Jakob drog ner till Egypten, och där dog han och våra fäder. ¹⁶De fördes till Sikem och lades i den grav som Abraham hade köpt för en summa i silver av Hamors barn i Sikem. ¹⁷När tiden närmade sig då Gud skulle uppfylla sitt löfte till Abraham, växte folket i antal och de blev allt fler i Egypten, ¹⁸ända tills en annan kung kom till makten i Egypten, en som inte kände till Josef. ¹⁹Han gick fram med list mot vårt folk och förtryckte våra fäder och tvingade dem att sätta ut sina nyfödda för att de inte skulle överleva. ²⁰Vid den tiden föddes Mose, och han var vacker inför Gud. Under tre månader sköttes han i sin fars hus, ²¹och när han sedan sattes ut tog faraos dotter upp honom och uppfostrade honom som sin egen son. ²²Och Mose blev undervisad i all egyptiernas visdom, och han var mäktig i ord och gärningar. ²³När han fyllt fyrtio år fick han tanken att besöka sina bröder, Israels barn. ²⁴Han fick då se hur en av dem blev misshandlad, och han tog honom i försvar och hämnades honom genom att slå ihjäl egyptiern. ²⁵Nu trodde Mose att hans bröder skulle förstå att Gud ville rädda dem genom hans hand, men det gjorde de inte. ²⁶Nästa dag träffade han på några av dem när de slogs, och han försökte få dem att bli sams. Han sade: Ni män är ju bröder! Varför gör ni varandra illa? ²⁷Men den som hade gjort orätt mot sin landsman stötte undan Mose och svarade: Vem har satt dig till ledare och domare över oss? ²⁸Tänker du döda mig så som du dödade egyptiern i går? ²⁹Vid de orden flydde Mose, och han levde sedan som främling i Midjans land där han fick två söner. ³⁰När fyrtio år hade gått visade sig en ängel för honom i öknen vid berget Sinai, i lågan från en brinnande törnbuske. ³¹Mose var förundrad över synen han såg, och när han gick närmare för att se efter vad det var, hördes Herrens röst: ³²Jag är dina fäders Gud, Abrahams, Isaks och Jakobs Gud. Då darrade Mose av fruktan och vågade inte se dit. ³³Men Herren sade till honom: Ta av sandalerna från dina fötter, för platsen där du står är helig mark. ³⁴Jag har själv sett hur mitt folk förtrycks i Egypten och hört hur de suckar, och jag har stigit ner för att befria dem. Gå nu! Jag sänder dig till Egypten. ³⁵Denne Mose som de avvisade när de sade: Vem har satt dig till ledare och domare?, honom sände Gud som ledare och befriare genom ängeln som uppenbarade sig för honom i törnbusken. ³⁶Det var han som förde dem ut och gjorde under och tecken i Egypten och i Röda havet och i öknen under fyrtio år. ³⁷Det var denne Mose som sade till Israels barn: En profet lik mig ska Gud låta uppstå åt er, ur era bröders krets. ³⁸Det var han som i församlingen i öknen var tillsammans både med ängeln som talade till honom på berget Sinai och med våra fäder, och han tog emot levande ord för att ge till oss. ³⁹Men våra fäder ville inte lyda honom. De avvisade honom och vände i sina hjärtan tillbaka till Egypten. ⁴⁰De sade till Aron: Gör oss gudar som kan gå framför oss! Vad som hänt med den där Mose som förde oss ut ur Egypten, det vet vi inte. ⁴¹Och de gjorde vid den tiden en kalv, och de bar fram offer åt avguden och gladde sig över sina händers verk. ⁴²Men Gud vände sig bort från dem och utlämnade dem till att dyrka himlens här, som det står skrivet i profeternas bok: Var det åt mig ni bar fram slaktoffer och matoffer under de fyrtio åren i öknen, ni av Israels hus? ⁴³Ni bar Moloks tält och er gud Refans stjärna, de bilder ni gjort för att tillbe. Men jag ska föra bort er i fångenskap bortom Babylon. ⁴⁴Våra fäder hade vittnesbördets tält i öknen, utformat så som Gud hade bestämt. Han hade befallt Mose att göra det efter den förebild denne fått se. ⁴⁵Det tältet fick våra fäder i arv, och de förde det hit under Josuas ledning när de tog över landet efter folken som Gud drev undan för dem. Här stod det fram till Davids tid. ⁴⁶Han fann nåd inför Gud och bad att få finna en boning åt Jakobs Gud. ⁴⁷Men det blev Salomo som byggde ett hus åt honom. ⁴⁸Den Högste bor dock inte i hus som är byggda av människohand. Profeten säger: ⁴⁹Himlen är min tron och jorden är min fotpall. Vad för ett hus kan ni bygga åt mig, säger Herren, eller vad för en plats där jag kan vila? ⁵⁰Har inte min hand gjort allt detta? ⁵¹Hårdnackade är ni och oomskurna till hjärta och öron! Ständigt gör ni motstånd mot den helige Ande, ni som era fäder. ⁵²Finns det någon profet som era fäder inte har förföljt? De dödade dem som förutsade den Rättfärdiges ankomst, och nu har ni förrått och mördat honom, ⁵³ni som fått lagen förmedlad av änglar men inte hållit den." ⁵⁴När de hörde detta blev de ursinniga och gnisslade tänder mot Stefanus. ⁵⁵Men fylld av den helige Ande lyfte han sin blick mot himlen och fick se Guds härlighet och Jesus som stod vid Guds högra sida, ⁵⁶och han sade: "Se! Jag ser himlen öppen och Människosonen stå på Guds högra sida." ⁵⁷Då skrek de högt och höll för öronen och stormade fram mot honom alla på en gång, ⁵⁸och de släpade ut honom ur staden och stenade honom. Och vittnena lade sina mantlar vid fötterna på en ung man som hette Saulus. ⁵⁹Så stenade de Stefanus, medan han bad och sade: "Herre Jesus, ta emot min ande." ⁶⁰Sedan föll han på knä och ropade med hög röst: "Herre, ställ dem inte till svars för denna synd!" Med de orden somnade han in. Och Saulus hade samtyckt till att han dödades.

Kapitel 8

¹Samma dag utbröt en svår förföljelse mot församlingen i Jerusalem, och alla utom apostlarna skingrades över Judeen och Samarien. ²Några gudfruktiga män begravde Stefanus och visade djup sorg över honom. ³Men Saulus försökte utplåna församlingen. Han gick in i hus efter hus och släpade ut både män och kvinnor och satte dem i fängelse. ⁴De som nu hade skingrats gick från plats till plats och förkunnade evangeliet. ⁵Filippus kom ner till staden Samaria och predikade Kristus för folket där. ⁶De lyssnade alla noga till det som Filippus förkunnade när de hörde och såg de tecken han gjorde: ⁷från många som hade orena andar for dessa ut med höga rop, och många lama och halta blev botade. ⁸Och det blev stor glädje i den staden. ⁹Men i staden fanns sedan tidigare en man vid namn Simon, som utövade magi och hade slagit folket i Samarien med häpnad. Han sade sig vara något stort, ¹⁰och alla, både små och stora, lyssnade till honom och sade: "Det är han som kallas Guds stora kraft!" ¹¹De hade lyssnat till honom därför att han länge fascinerat dem med sin magi. ¹²Men när de nu trodde på Filippus, som förkunnade evangeliet om Guds rike och Jesu Kristi namn, döptes de, både män och kvinnor. ¹³Till och med Simon kom till tro. Han blev döpt och höll sig sedan ständigt till Filippus, och han blev utom sig av häpnad när han såg de stora tecken och kraftgärningar som skedde. ¹⁴När apostlarna i Jerusalem fick höra att Samarien hade tagit emot Guds ord, sände de dit Petrus och Johannes. ¹⁵Dessa kom ner och bad för dem att de skulle få den helige Ande, ¹⁶eftersom Anden ännu inte hade fallit över någon av dem. De var bara döpta i Herren Jesu namn. ¹⁷Apostlarna lade då händerna på dem, och de tog emot den helige Ande. ¹⁸Men när Simon såg att Anden gavs genom apostlarnas handpåläggning, kom han till dem med pengar ¹⁹och sade: "Ge den kraften till mig också, så att den jag lägger händerna på får den helige Ande." ²⁰Petrus sade till honom: "Till fördärvet med dig och dina pengar, om du tror att Guds gåva kan köpas för pengar! ²¹Du har ingen del eller lott i den här saken, för ditt hjärta är inte uppriktigt inför Gud. ²²Omvänd dig därför från din ondska och be till Herren så att han, om möjligt, förlåter dig vad du tänker i ditt hjärta. ²³Jag ser att du är full av bitter galla och fast i orättfärdighetens band." ²⁴Simon svarade: "Be ni för mig till Herren, så att inget av det ni sagt drabbar mig." ²⁵Sedan de vittnat och predikat Herrens ord vände de tillbaka till Jerusalem. På vägen förkunnade de evangeliet i många byar i Samarien. ²⁶En Herrens ängel talade till Filippus: "Stå upp och gå ut mitt på dagen längs vägen som går ner från Jerusalem mot Gaza. Den ligger öde." ²⁷Filippus reste sig och gick. Då kom en etiopisk hovman som var eunuck och ansvarig för hela skattkammaren hos den etiopiska drottningen Kandake. Han hade kommit till Jerusalem för att tillbe ²⁸och var nu på väg hem och satt i sin vagn och läste profeten Jesaja. ²⁹Då sade Anden till Filippus: "Gå fram till vagnen och håll dig nära den." ³⁰Filippus skyndade fram, och när han hörde honom läsa profeten Jesaja frågade han: "Förstår du vad du läser?" ³¹Mannen svarade: "Hur skulle jag kunna det om ingen vägleder mig?" Och han bad Filippus komma upp och sätta sig bredvid honom. ³²Stället i Skriften som han läste var detta: Som ett får som förs bort till slakt, som ett lamm som är tyst inför den som klipper det, så öppnade han inte sin mun. ³³Genom hans förnedring blev hans dom upphävd. Vem kan räkna hans släkte, eftersom hans liv rycks bort från jorden? ³⁴Hovmannen sade till Filippus: "Jag vill fråga dig vem profeten talar om, om sig själv eller någon annan?" ³⁵Då började Filippus tala och utifrån det skriftstället förklara evangeliet om Jesus för honom. ³⁶När de nu färdades vägen fram kom de till ett vattendrag, och hovmannen sade: "Här finns vatten. Vad hindrar att jag blir döpt?" ³⁷Filippus sade till honom: "Om du tror av hela ditt hjärta kan det ske." Hovmannen svarade: "Jag tror att Jesus Kristus är Guds Son." ³⁸Han befallde att vagnen skulle stanna. Både Filippus och hovmannen gick ner i vattnet, och Filippus döpte honom. ³⁹När de kom upp ur vattnet ryckte Herrens Ande bort Filippus, och hovmannen såg honom inte mer. Han fortsatte sin resa, full av glädje. ⁴⁰Filippus kom till Ashdod, och han vandrade omkring och förkunnade evangeliet i alla städerna tills han nådde Caesarea.

Kapitel 9

¹Saulus, som fortfarande andades hot och mordlust mot Herrens lärjungar, gick till översteprästen ²och bad att få med sig brev till synagogorna i Damaskus. Om han kunde finna några som tillhörde Vägen, män eller kvinnor, skulle han få fängsla dem och föra dem till Jerusalem. ³Men när han på sin resa närmade sig Damaskus, strålade plötsligt ett ljus från himlen omkring honom. ⁴Han föll till marken och hörde en röst som sade till honom: "Saul! Saul! Varför förföljer du mig?" ⁵Då frågade han: "Vem är du, Herre?" Rösten svarade: "Jag är Jesus, den du förföljer. ⁶Men res dig och gå in till staden, så ska du få veta vad du måste göra." ⁷Männen som reste med honom stod där förstummade. De hörde ljudet men såg ingen. ⁸Saulus reste sig upp från marken, och när han öppnade sina ögon kunde han inte se. Då tog de honom i handen och ledde honom in i Damaskus. ⁹Under tre dagar såg han ingenting, och han varken åt eller drack. ¹⁰I Damaskus fanns en lärjunge som hette Ananias. Till honom sade Herren i en syn: "Ananias!" Han svarade: "Här är jag, Herre." ¹¹Då sade Herren till honom: "Res dig och gå till Raka gatan och fråga i Judas hus efter en som heter Saulus från Tarsus, för han ber. ¹²I en syn har han sett hur en man som heter Ananias kommer in och lägger händerna på honom så att han kan se igen." ¹³Ananias svarade: "Herre, jag har hört av många hur mycket ont den mannen har gjort mot dina heliga i Jerusalem. ¹⁴Och nu är han här med fullmakt från översteprästerna att gripa alla som åkallar ditt namn." ¹⁵Men Herren sade till honom: "Gå, för han är mitt utvalda redskap för att bära fram mitt namn inför hedningar och kungar och Israels barn. ¹⁶Och jag ska själv visa honom hur mycket han måste lida för mitt namns skull." ¹⁷Då gick Ananias, och när han kom in i huset lade han händerna på honom och sade: "Saul, min broder! Herren Jesus, som visade sig för dig på vägen hit, har sänt mig för att du ska kunna se igen och bli uppfylld av den helige Ande." ¹⁸Genast var det som om fjäll föll från hans ögon. Han fick tillbaka sin syn, och han reste sig och blev döpt. ¹⁹Sedan åt han och fick nya krafter. Saulus stannade några dagar hos lärjungarna i Damaskus, ²⁰och han började genast predika i synagogorna att Jesus är Guds Son. ²¹Alla som hörde honom häpnade och sade: "Var det inte han som i Jerusalem ville utrota dem som åkallar det namnet? Och kom han inte hit för att gripa dem och föra dem till översteprästerna?" ²²Men Saulus fick allt större kraft och gjorde judarna i Damaskus svarslösa när han bevisade att Jesus är Messias. ²³Efter en tid kom judarna överens om att röja honom ur vägen, ²⁴men Saulus fick reda på deras plan. Dag och natt höll de vakt vid portarna för att döda honom, ²⁵men en natt tog hans lärjungar och firade ner honom utefter muren i en korg. ²⁶När han kom till Jerusalem försökte han ansluta sig till lärjungarna. Men alla var rädda för honom, eftersom de inte trodde att han var en lärjunge. ²⁷Då tog Barnabas hand om honom. Han förde honom till apostlarna och berättade för dem hur Saulus hade sett Herren på vägen, att Herren hade talat till honom och att han i Damaskus hade predikat frimodigt i Jesu namn. ²⁸Sedan stannade Saulus hos dem, och han gick in och ut i Jerusalem och predikade frimodigt i Herrens namn. ²⁹Han talade och diskuterade med de grekisktalande judarna, men de försökte röja honom ur vägen. ³⁰När bröderna fick veta det, tog de med honom ner till Caesarea och sände honom sedan vidare till Tarsus. ³¹Församlingen hade nu lugn och ro i hela Judeen, Galileen och Samarien. Den blev uppbyggd och levde i vördnad för Herren och växte genom den helige Andes tröst och förmaning. ³²Petrus reste runt i hela området och kom även ner till de heliga som bodde i Lydda. ³³Där träffade han en man vid namn Eneas, som var förlamad och sängliggande sedan åtta år tillbaka. ³⁴Petrus sade till honom: "Eneas, Jesus Kristus botar dig. Stig upp och bädda din säng!" Genast steg han upp. ³⁵Och alla som bodde i Lydda och Saron såg honom, och de omvände sig till Herren. ³⁶I Joppe fanns en lärjunge som hette Tabita, på grekiska Dorkas, hinden. Hon var rik på goda gärningar och generös mot de fattiga. ³⁷Men vid den tiden blev hon sjuk och dog, och man tvättade henne och lade henne på övervåningen. ³⁸Då nu Lydda ligger nära Joppe och lärjungarna hade hört att Petrus var där, skickade de två män till honom och bad: "Skynda dig och kom till oss!" ³⁹Petrus bröt upp och gick med dem. När han kom fram tog de med honom upp till övervåningen, och alla änkorna kom gråtande fram till honom och visade de tunikor och mantlar som Dorkas hade gjort medan hon ännu var hos dem. ⁴⁰Men Petrus skickade ut dem alla och föll på knä och bad. Sedan vände han sig mot kroppen och sade: "Tabita, stå upp!" Då öppnade hon sina ögon, och när hon fick se Petrus satte hon sig upp. ⁴¹Han räckte henne handen och hjälpte henne upp. Därefter kallade han till sig de heliga och änkorna och lät dem se att hon levde. ⁴²Detta blev känt i hela Joppe, och många kom till tro på Herren. ⁴³Därefter stannade han en längre tid i Joppe hos en viss Simon som var garvare.

Visa nästa kapitel