Daniel 1–9

Kapitel 1

¹I Juda kung Jojakims tredje regeringsår kom Babels kung Nebukadnessar mot Jerusalem. Han belägrade staden, ²och Herren gav Juda kung Jojakim i hans hand liksom en del av kärlen i Guds tempel. Nebukadnessar förde dem till sin guds hus i Shinars land och satte kärlen i sin guds skattkammare. ³Kungen befallde sin förste hovmarskalk Ashpenas att hämta några av Israels barn från kungaätten eller av förnäm börd, ⁴unga män utan defekter som såg bra ut. De skulle kunna tillägna sig all slags lärdom, vara kloka, ha lätt för att lära och vara dugliga att tjäna i kungens palats. De skulle få undervisning i kaldeernas litteratur och språk. ⁵Kungen bestämde åt dem en daglig tilldelning av kungens egen mat och av vinet som han själv drack. De skulle läras upp i tre år och därefter tjänstgöra hos kungen. ⁶Bland dem var Daniel, Hananja, Mishael och Asarja av Juda stam. ⁷Men förste hovmarskalken gav dem andra namn. Daniel kallade han Belteshassar, Hananja Shadrak, Mishael Meshak och Asarja Abed-Nego. ⁸Men Daniel bestämde sig i sitt hjärta för att inte orena sig med kungens mat eller med vinet som han drack, och han bad förste hovmarskalken att han inte skulle behöva orena sig. ⁹Gud lät Daniel finna nåd och barmhärtighet hos förste hovmarskalken, ¹⁰men han sade till Daniel: ”Jag är rädd att min herre kungen, som har bestämt vad ni ska äta och dricka, ska finna att ni är magrare än era jämnåriga bland de unga männen. Då drar ni skuld över mig inför kungen.” ¹¹Då sade Daniel till hovmästaren som förste hovmarskalken satt över Daniel, Hananja, Mishael och Asarja: ¹²”Gör ett försök med dina tjänare i tio dagar. Låt oss få äta grönsaker och dricka vatten. ¹³Jämför oss sedan med de unga män som har ätit av kungens mat, och gör med dina tjänare efter vad du då ser.” ¹⁴Han lyssnade till deras begäran och gjorde ett försök med dem i tio dagar. ¹⁵Efter de tio dagarna visade det sig att de såg bättre ut och var mer välnärda än alla de unga män som åt av kungens mat. ¹⁶Då tog hovmästaren bort maten de skulle ha fått och vinet de skulle ha druckit och gav dem grönsaker i stället. ¹⁷Åt dessa fyra unga män gav Gud kunskap och insikt i all slags skrift och vishet, och Daniel förstod alla slags syner och drömmar. ¹⁸När tiden var inne då kungen bestämt att de skulle hämtas, fördes de av förste hovmarskalken inför Nebukadnessar. ¹⁹Kungen talade med dem, och det fanns ingen bland dem alla som kunde jämföras med Daniel, Hananja, Mishael och Asarja. De fick därför tjänstgöra hos kungen. ²⁰Han fann att de i allt som krävde vishet och förstånd var tio gånger klokare än alla de spåmän och besvärjare som fanns i hela hans rike. ²¹Och Daniel blev kvar där ända till kung Koreshs första regeringsår.

Kapitel 2

¹I sitt andra regeringsår hade Nebukadnessar drömmar som gjorde honom orolig och sömnlös. ²Då kallade kungen till sig sina spåmän, besvärjare, trollkarlar och kaldeer för att de skulle tala om för honom vad han hade drömt. Och de kom och trädde fram inför kungen. ³Kungen sade till dem: ”Jag har haft en dröm, och min ande är orolig. Jag vill veta vad jag drömt.” ⁴Då sade kaldeerna till kungen på arameiska: ”Må kungen leva för evigt! Berätta drömmen för dina tjänare så ska vi tyda den.” ⁵Kungen svarade kaldeerna: ”Detta är mitt fasta beslut: Om ni inte förklarar drömmen för mig och tyder den ska ni huggas i stycken och era hus göras till sophögar. ⁶Men om ni berättar drömmen för mig och tyder den ska ni få gåvor och lön och stor ära av mig. Säg mig därför drömmen och dess tydning.” ⁷De svarade för andra gången: ”Kungen bör berätta drömmen för sina tjänare, så ska vi tala om vad den betyder.” ⁸Kungen svarade: ”Jag märker tydligt att ni vill vinna tid, eftersom ni ser att detta är mitt fasta beslut. ⁹Om ni inte säger mig drömmen kan domen över er bara bli en. Ni har kommit överens om att ljuga och bedra i hopp om att tiderna ska förändras. Säg mig nu vad jag drömt, så vet jag att ni också kan tyda det för mig.” ¹⁰Kaldeerna svarade kungen: ”Det finns ingen människa på jorden som kan säga det kungen vill veta. Ingen kung, hur stor och mäktig han än varit, har någonsin begärt något sådant av någon spåman, besvärjare eller kaldé. ¹¹Det som kungen begär är för svårt. Det finns ingen som kan berätta det för kungen, ingen utom gudarna. Men de bor inte bland de dödliga.” ¹²Detta gjorde kungen så vred och rasande att han befallde att alla de vise i Babel skulle förgöras. ¹³När befallningen hade gått ut och man skulle döda de vise männen, sökte man också efter Daniel och hans vänner för att döda dem. ¹⁴Då vände sig Daniel med kloka och förståndiga ord till Arjok, översten för kungens livvakter som hade gått ut för att döda de vise i Babel. ¹⁵Han frågade Arjok, kungens befälhavare: ”Varför har kungen gett en så sträng befallning?” Arjok talade om för Daniel hur det var. ¹⁶Daniel gick då in till kungen och bad att få tid på sig, så skulle han ge kungen tydningen. ¹⁷Sedan gick Daniel hem och förklarade saken för sina vänner Hananja, Mishael och Asarja. ¹⁸Han uppmanade dem att be om nåd från himlens Gud, så att hemligheten skulle uppenbaras och Daniel och hans vänner inte skulle dödas tillsammans med de övriga vise i Babel. ¹⁹Då uppenbarades hemligheten för Daniel i en syn om natten, och Daniel prisade himlens Gud ²⁰och sade: ”Lovat är Guds namn från evighet till evighet, för vishet och makt tillhör honom. ²¹Han låter tider och stunder skifta, han avsätter kungar och tillsätter kungar, han ger de visa deras vishet och de förståndiga deras förstånd. ²²Han uppenbarar det som är djupt och fördolt, han vet vad som finns i mörkret och ljuset bor hos honom. ²³Dig, mina fäders Gud, tackar och prisar jag för att du gett mig vishet och förmåga och uppenbarat för mig det vi bad dig om. Du har visat oss vad kungen ville veta.” ²⁴Sedan gick Daniel till Arjok som hade fått order av kungen att förgöra de vise i Babel. Han kom in och sade till honom: ”Döda inte de vise i Babel. För mig till kungen, så ska jag ge honom tydningen.” ²⁵Genast förde Arjok Daniel till kungen och sade till honom: ”Jag har funnit en man bland de judiska fångarna som kan ge kungen tydningen.” ²⁶Kungen sade till Daniel, som hade fått namnet Belteshassar: ”Kan du verkligen berätta drömmen för mig, vad jag såg och vad det betyder?” ²⁷Daniel svarade kungen: ”Den hemlighet som kungen vill veta kan inga vise män, besvärjare, spåmän eller stjärntydare berätta för kungen. ²⁸Men det finns en Gud i himlen som kan uppenbara hemligheter, och han har låtit kung Nebukadnessar veta vad som ska ske i kommande dagar. Detta var din dröm och synen du såg på din bädd: ²⁹När du, o konung, låg på din bädd, började du tänka på vad som ska ske i framtiden, och han som uppenbarar hemligheter lät dig veta vad som ska ske. ³⁰Denna hemlighet har uppenbarats för mig, inte för att jag har mer vishet än alla andra levande varelser, utan för att kungen skulle få veta tydningen så att du förstår ditt hjärtas tankar. ³¹O konung, du såg i din syn en stor staty, hög och med strålande glans. Den stod framför dig, och den var skrämmande att se. ³²Huvudet på statyn var av fint guld, bröstet och armarna av silver, buken och höfterna av koppar. ³³Benen var av järn, och fötterna delvis av järn och delvis av lera. ³⁴Medan du såg på den revs en sten loss, men inte av människohänder, och den träffade statyns fötter av järn och lera och krossade dem. ³⁵Då krossades alltsammans, järnet, leran, kopparn, silvret och guldet. Allt blev som agnar från tröskplatserna om sommaren, och vinden förde bort det så att inte ett spår fanns kvar. Men stenen som hade träffat statyn blev ett stort berg som uppfyllde hela jorden. ³⁶Det var drömmen, och nu vill vi säga kungen vad den betyder : ³⁷Du, o konung, är kungarnas kung. Himlens Gud har gett dig rike, styrka, makt och ära. ³⁸I din hand har han gett människorna, markens djur och himlens fåglar, var de än bor, och han har satt dig att härska över dem alla. Du är det gyllene huvudet. ³⁹Men efter dig ska det uppstå ett annat rike, svagare än ditt, och därefter ett tredje rike av koppar som ska härska över hela jorden. ⁴⁰Det fjärde riket ska vara starkt som järn, för järn krossar och slår sönder allt. Så som järn förstör allt annat ska det krossa och förstöra. ⁴¹Och att du såg fötterna och tårna vara delvis av krukmakarlera och delvis av järn, det betyder att det ska vara ett splittrat rike. Men det ska ha något av järnets fasthet, eftersom du såg att leran var blandad med järn. ⁴²Tårna på fötterna var delvis av järn och delvis av lera, och det betyder att riket ska vara delvis starkt och delvis svagt. ⁴³Att du såg järnet blandat med lera betyder att människor ska blanda sig med varandra genom giftermål men ändå inte hålla samman, lika lite som järn kan förenas med lera. ⁴⁴Men i de kungarnas dagar ska himlens Gud upprätta ett rike som aldrig i evighet ska gå under och vars makt inte ska överlämnas till något annat folk. Det ska krossa och göra slut på alla de andra rikena, men självt ska det bestå för evigt. ⁴⁵Du såg ju att en sten revs loss från berget, men inte av människohänder, och att den krossade järnet, kopparn, leran, silvret och guldet. Den store Guden har nu uppenbarat för kungen vad som ska ske i framtiden. Drömmen är sann och tydningen tillförlitlig.” ⁴⁶Då föll kung Nebukadnessar ner på sitt ansikte och tillbad Daniel och befallde att man skulle bära fram matoffer och rökelseoffer åt honom. ⁴⁷Och kungen sade till Daniel: ”Er Gud är i sanning en Gud över andra gudar, en Herre över kungar och en som uppenbarar hemligheter, eftersom du kunde uppenbara denna hemlighet.” ⁴⁸Därefter upphöjde kungen Daniel och gav honom många stora gåvor och satte honom till herre över hela Babels provins och till högste föreståndare för alla de vise i Babel. ⁴⁹På Daniels begäran utsåg kungen Shadrak, Meshak och Abed-Nego att förvalta Babels provins, medan Daniel själv stannade vid kungens hov.

Kapitel 3

¹Kung Nebukadnessar lät göra en staty av guld, sextio alnar hög och sex alnar bred. Han ställde upp den på Duraslätten i Babels provins. ²Sedan sände han bud och kallade samman satraper, guvernörer och ståthållare, fogdar, skattmästare, domare, lagtolkare och alla andra makthavare i provinserna, för att de skulle komma till invigningen av statyn som kung Nebukadnessar hade ställt upp. ³Då samlades satraperna, guvernörerna och ståthållarna, fogdarna, skattmästarna, domarna, lagtolkarna och alla andra makthavare i provinserna till invigningen av statyn som kung Nebukadnessar hade ställt upp. När de stod framför den, ⁴utropade en härold med hög röst: ”Detta är befallningen till er, ni folk och stammar och språk: ⁵När ni hör ljudet av horn, pipa, cittra, lyra, harpa, säckpipa och alla slags instrument, ska ni falla ner och tillbe den gyllene statyn som kung Nebukadnessar har ställt upp. ⁶Men den som inte faller ner och tillber ska genast kastas i den brinnande ugnen.” ⁷Så snart allt folket hörde ljudet av horn, pipa, cittra, lyra, harpa och alla slags instrument föll de ner, alla folk, stammar och språk, och tillbad den gyllene statyn som kung Nebukadnessar hade ställt upp. ⁸Men strax därefter kom några kaldeiska män fram och anklagade judarna. ⁹De tog till orda och sade till kung Nebukadnessar: ”Må kungen leva för evigt! ¹⁰Kungen har befallt att alla människor ska falla ner och tillbe den gyllene statyn när de hör ljudet av horn, pipa, cittra, lyra, harpa, säckpipa och alla slags instrument, ¹¹och att var och en som inte faller ner och tillber ska kastas i den brinnande ugnen. ¹²Men nu finns här några judiska män, Shadrak, Meshak och Abed-Nego, som du har satt att förvalta Babels provins. Dessa män sätter sig över ditt påbud, o konung. De dyrkar inte dina gudar och tillber inte den gyllene statyn som du har ställt upp.” ¹³Då befallde Nebukadnessar i vrede och raseri att man skulle föra fram Shadrak, Meshak och Abed-Nego. När man hade fört fram dem inför kungen ¹⁴sade Nebukadnessar till dem: ”Är det sant att ni, Shadrak, Meshak och Abed-Nego, inte dyrkar mina gudar och inte tillber den gyllene statyn som jag ställt upp? ¹⁵Om ni nu faller ner och tillber statyn som jag gjort när ni hör ljudet av horn, pipa, cittra, lyra, harpa, säckpipa och alla slags instrument, så är allt väl. Men om ni inte tillber ska ni i samma stund kastas i den brinnande ugnen, och vilken gud kan då rädda er ur mina händer?” ¹⁶Då svarade Shadrak, Meshak och Abed-Nego kungen: ”O Nebukadnessar, vi behöver inte svara dig på detta. ¹⁷Om det blir så, är vår Gud som vi dyrkar mäktig att rädda oss ur den brinnande ugnen och ur din hand, o konung. ¹⁸Men om inte, så ska du veta, o konung, att vi ändå inte dyrkar dina gudar och att vi inte tillber guldstatyn som du har ställt upp.” ¹⁹Då fylldes Nebukadnessar av vrede mot Shadrak, Meshak och Abed-Nego, så att hans ansiktsuttryck förvandlades. Han befallde att man skulle göra ugnen sju gånger hetare än man någonsin sett den vara. ²⁰Och han befallde några av de starkaste männen i hans här att binda Shadrak, Meshak och Abed-Nego och kasta dem i den brinnande ugnen. ²¹Så bands de, iförda sina byxor, mantlar, mössor och andra kläder, och kastades i den brinnande ugnen. ²²Men eftersom kungens befallning var så sträng och ugnen blivit så starkt upphettad, blev männen som förde dit Shadrak, Meshak och Abed-Nego själva dödade av eldslågorna. ²³Och de tre männen Shadrak, Meshak och Abed-Nego föll bundna ner i den brinnande ugnen. ²⁴Då blev kung Nebukadnessar förskräckt. Han reste sig hastigt och frågade sina rådsherrar: ”Var det inte tre män vi band och kastade i elden?” De svarade kungen: ”Jo visst, o konung.” ²⁵Då sade han: ”Men nu ser jag fyra män gå lösa och lediga inne i elden, helt oskadda. Och den fjärde ser ut som en gudason.” ²⁶Sedan gick Nebukadnessar fram till den brinnande ugnens öppning och ropade: ”Shadrak, Meshak och Abed-Nego! Ni den högste Gudens tjänare, kom ut, kom hit!” Då kom Shadrak, Meshak och Abed-Nego ut ur elden. ²⁷Och satraperna, guvernörerna, ståthållarna och kungens rådsherrar samlades där och såg att elden inte hade haft någon makt över männens kroppar, att deras huvudhår inte hade svetts och att deras kläder inte skadats. Man kunde inte ens känna att de luktade bränt. ²⁸Nebukadnessar tog då till orda och sade: ”Lovad är Shadraks, Meshaks och Abed-Negos Gud, som sände sin ängel och räddade sina tjänare. De litade på honom och gick emot kungens befallning och vågade sina liv för att inte tvingas dyrka eller tillbe någon annan gud än sin egen Gud. ²⁹Härmed befaller jag nu att var och en av alla folk och stammar och språk som säger något ovärdigt om Shadraks, Meshaks och Abed-Negos Gud, han ska huggas i stycken och hans hus ska göras till en sophög. För det finns ingen Gud som kan rädda så som han.” ³⁰Därefter lät kungen Shadrak, Meshak och Abed-Nego få stor ära och makt i Babels provins. ³¹Från kung Nebukadnessar till alla folk och stammar och språk över hela jorden. Jag önskar er fred och framgång. ³²Jag finner för gott att härmed tillkännage de tecken och under som den högste Guden har gjort med mig. ³³Stora är hans tecken, mäktiga hans under. Hans rike är ett evigt rike, hans välde varar från släkte till släkte.

Kapitel 4

¹Jag, Nebukadnessar, levde i lugn och ro i mitt hus och var lycklig i mitt palats. ²Då fick jag en dröm som skrämde mig. Jag oroades av drömbilder på min bädd och av syner jag såg. ³Därför befallde jag att alla de vise i Babel skulle hämtas till mig för att förklara drömmens tydning för mig. ⁴Spåmännen, besvärjarna, kaldeerna och stjärntydarna kom och jag berättade drömmen för dem, men de kunde inte ge mig tydningen. ⁵Slutligen kom också Daniel inför mig, han som hade fått namnet Belteshassar efter min guds namn. Heliga gudars ande bor i honom, och jag berättade drömmen för honom: ⁶”Belteshassar, du som är den främste bland spåmännen, jag vet att heliga gudars ande bor i dig och att ingen hemlighet är för svår för dig. Säg mig vad jag såg i min dröm och vad det betyder! ⁷Här är den syn som jag hade på min bädd: Jag såg i min syn ett träd stå mitt på jorden, och det var mycket högt. ⁸Trädet var stort och väldigt och så högt att det nådde till himlen och syntes till jordens ände. ⁹Lövverket var vackert, och det bar så mycket frukt att det hade mat åt alla. Markens djur fann skugga under det och himlens fåglar bodde på grenarna. Allt levande fick sin föda från det. ¹⁰I den syn som jag hade på min bädd såg jag hur en helig väktare steg ner från himlen. ¹¹Han ropade med hög röst och sade: ’Hugg ner trädet och kapa grenarna, riv bort lövverket och strö ut frukten, så att djuren under trädet flyr sin väg och fåglarna flyger bort från grenarna. ¹²Men stubben med rötterna ska lämnas kvar i jorden bland markens gräs, bunden med kedjor av järn och koppar. Den ska fuktas av himlens dagg och ha sin lott med djuren bland markens örter. ¹³Hans hjärta ska förvandlas från ett mänskligt hjärta så att han i stället får ett djurs hjärta, och sju tider ska gå fram över honom. ¹⁴Så är det bestämt genom väktarna, och så är det befallt av de heliga, för att de levande ska veta att den Högste råder över människors riken. Han ger dem åt vem han vill och upphöjer den ringaste bland människor till att härska över dem.’ ¹⁵Det var drömmen som jag, kung Nebukadnessar, hade. Nu får du, Belteshassar, tyda den, för ingen av alla de vise i mitt rike kan ge mig tydningen. Men du kan det, för heliga gudars ande bor i dig.” ¹⁶Då stod Daniel, som också kallades Belteshassar, en stund bestört, fylld av oroliga tankar. Men kungen tog till orda igen och sade: ”Belteshassar, låt inte drömmen och dess betydelse skrämma dig.” Belteshassar sade: ”Min herre, o att drömmen hade gällt dina fiender och dess betydelse dina motståndare! ¹⁷Trädet som du såg, som var stort och väldigt och så högt att det nådde till himlen och syntes över hela jorden, ¹⁸med så vackert lövverk och så mycket frukt att det hade föda åt alla, trädet som markens djur bodde under och på vars grenar himlens fåglar hade sina nästen, ¹⁹det är du själv, o konung. Du har blivit stor och väldig, din storhet har vuxit och når upp till himlen och ditt välde sträcker sig till jordens ände. ²⁰Men kungen såg en helig väktare stiga ner från himlen och säga: ’Hugg ner trädet och förstör det. Men stubben ska lämnas kvar med rötterna i jorden, bunden med kedjor av järn och koppar bland markens gräs. Den ska fuktas av himlens dagg och ha sin lott bland markens djur, tills sju tider har gått fram över honom.’ ²¹Detta betyder, o konung, och det är den Högstes beslut som har drabbat min herre kungen: ²²Du ska bli utstött från människorna och bo bland markens djur och äta gräs som en oxe och fuktas av himlens dagg. Sju tider ska gå fram över dig, tills du har insett att den Högste råder över människors riken och ger dem åt vem han vill. ²³Men att det befalldes att trädets stubbe med rötterna skulle lämnas kvar, det betyder att du ska få tillbaka ditt rike när du har insett att det är himlen som har makten. ²⁴Därför, o konung, låt mitt råd behaga dig: Gör dig fri från dina synder genom att göra gott och från dina missgärningar genom att vara barmhärtig mot de fattiga, om din framgång ska bestå.” ²⁵Allt detta hände med kung Nebukadnessar. ²⁶Tolv månader senare gick kungen omkring på taket av det kungliga palatset i Babel, ²⁷och han tog till orda och sade: ”Här är det stora Babel som jag har byggt upp till ett kungavälde med min starka makt, till ära för mitt majestät!” ²⁸Medan orden ännu var i kungens mun kom en röst från himlen: ”Till dig, kung Nebukadnessar, ska det sägas: Ditt rike har tagits ifrån dig. ²⁹Du ska bli utstött från människorna och bo bland markens djur och äta gräs som en oxe. Så ska sju tider gå fram över dig, tills du har insett att den Högste råder över människors riken och ger dem åt vem han vill.” ³⁰I samma ögonblick gick ordet i uppfyllelse på Nebukadnessar. Han blev utstött från människorna och måste äta gräs som en oxe. Himlens dagg fuktade hans kropp tills hans hår växte och blev som örnfjädrar och hans naglar blev som fågelklor. ³¹Men när den tiden hade gått lyfte jag, Nebukadnessar, min blick till himlen och fick tillbaka mitt förstånd. Då lovade jag den Högste, jag prisade och ärade honom som lever i evighet. Hans välde är ett evigt välde, hans rike varar från släkte till släkte. ³²Alla som bor på jorden räknas för ingenting, han gör vad han vill med himlens här och med dem som bor på jorden. Ingen kan stå emot hans hand eller säga till honom: ”Vad är det du gör?” ³³Vid samma tid återfick jag mitt förstånd och jag fick tillbaka min härlighet och glans, till ära för mitt rike. Mina rådsherrar och stormän sökte upp mig, och jag blev på nytt insatt i mitt rike och fick ännu större makt. ³⁴Nu prisar, upphöjer och ärar jag, Nebukadnessar, himlens Kung, för alla hans gärningar är sanning och hans vägar rätta. Och han kan ödmjuka dem som vandrar i högmod.

Kapitel 5

¹Kung Belshassar ordnade en stor festmåltid för sina tusen stormän och drack vin med dem. ²När Belshassar var påverkad av vinet, befallde han att man skulle bära in de kärl av guld och silver som hans far Nebukadnessar hade tagit ur templet i Jerusalem. Kungen och hans stormän, hans hustrur och bihustrur skulle dricka ur dem. ³Då bar man fram guldkärlen som hade tagits ur Guds tempel i Jerusalem, och kungen och hans stormän, hans hustrur och bihustrur drack vin ur dem. ⁴Medan de drack prisade de sina gudar av guld och silver, av koppar, järn, trä och sten. ⁵I samma stund visade sig fingrar som av en människohand som skrev på den vitkalkade väggen mitt emot den stora ljusstaken i kungens palats, och kungen såg handen som skrev. ⁶Då bleknade kungen och fylldes av oroliga tankar, han blev alldeles knäsvag och benen vek sig. ⁷Och kungen ropade med hög röst och befallde att man skulle hämta besvärjarna, kaldeerna och stjärntydarna. Kungen sade till de vise i Babel: ”Den som kan läsa den skriften och ge mig dess tydning ska bli klädd i purpur, få en guldkedja runt sin hals och styra som den tredje i riket.” ⁸Då kom kungens alla vise in, men de kunde varken läsa skriften eller tyda den för kungen. ⁹Kung Belshassar blev då ännu mer förskräckt. Färgen försvann från hans ansikte och hans stormän var bestörta. ¹⁰Men när drottningmodern fick höra vad kungen och hans stormän hade sagt, kom hon till festsalen. Där tog hon till orda och sade: ”Må kungen leva för evigt! Låt inte dina tankar skrämma dig, var inte så blek! ¹¹I ditt rike finns en man med heliga gudars ande i sig. På din fars tid visade han sig ha insikt och förstånd och en vishet lik gudarnas vishet. Din far, kung Nebukadnessar, satte honom främst bland spåmännen, besvärjarna, kaldeerna och stjärntydarna. Din far kungen gjorde så ¹²eftersom Daniel, som kungen gav namnet Belteshassar, hade en enastående ande, klokhet, förstånd och skicklighet att tyda drömmar och lösa gåtor och reda ut problem. Låt därför nu hämta Daniel. Han kommer att ge tydningen.” ¹³När Daniel hade förts till kungen tog kungen till orda: ”Är du Daniel, en av de judiska fångarna som min far kungen förde hit från Juda? ¹⁴Jag har hört talas om dig, att gudars ande bor i dig och att du visat dig ha insikt och förstånd och utomordentlig vishet. ¹⁵Nu är det så att de vise och besvärjarna har förts hit till mig för att läsa denna skrift och tyda den för mig, men de kan inte tyda den. ¹⁶Men om dig har jag hört att du kan ge tydningar och reda ut problem. Om du kan läsa skriften och säga mig vad den betyder ska du bli klädd i purpur, få en guldkedja runt din hals och styra som den tredje i mitt rike.” ¹⁷Då sade Daniel till kungen: ”Du kan behålla dina gåvor och ge dina belöningar åt någon annan. Jag ska ändå läsa skriften för kungen och ge tydningen. ¹⁸Åt din far Nebukadnessar, o konung, gav den högste Guden rike och storhet, ära och härlighet. ¹⁹Inför den storhet som Gud gav honom darrade människor av alla folk, stammar och språk i skräck för honom. Vem han ville dödade han, och vem han ville lät han leva. Vem han ville upphöjde han, och vem han ville ödmjukade han. ²⁰Men när hans hjärta förhävde sig och hans ande blev stolt och övermodig, då störtades han från sin kungatron och blev fråntagen sin ära. ²¹Han blev utstött från människor, och hans hjärta blev som ett djurs. Han måste bo bland vildåsnor och äta gräs som en oxe, och hans kropp fuktades av himlens dagg, ända tills han insåg att Gud den Högste råder över människors riken och upphöjer vem han vill till att härska över dem. ²²Men du Belshassar, hans son, har ändå inte ödmjukat ditt hjärta trots att du visste allt detta. ²³Du upphöjde dig mot himlens Herre och lät bära fram kärlen från hans hus inför dig. Du och dina stormän, dina hustrur och bihustrur drack vin ur dem, och samtidigt prisade du dina gudar av silver och guld, koppar, järn, trä och sten, gudar som varken ser eller hör eller vet något. Men den Gud som har din ande och alla dina vägar i sin hand, honom har du inte ärat. ²⁴Därför har han nu sänt denna hand och skrivit detta. ²⁵Så lyder skriften som är tecknad här: Mene mene tekel u-farsin. ²⁶Här är vad orden betyder. Mene : Gud har räknat ditt rikes dagar och gjort slut på det. ²⁷Tekel : Du är vägd på en våg och funnen för lätt. ²⁸Peres : Ditt rike är delat och gett åt meder och perser.” ²⁹Då befallde Belshassar att man skulle klä Daniel i purpur, hänga guldkedjan om hans hals och utropa honom till den tredje i riket. ³⁰Samma natt dödades Belshassar, kaldeernas kung. ³¹Och medern Darejavesh tog emot riket när han var sextiotvå år.

Kapitel 6

¹Darejavesh fann det lämpligt att sätta hundratjugo satraper över riket, för att de skulle finnas överallt i riket. ²Över dem satte han tre furstar, och en av dem var Daniel. Inför dem skulle satraperna avlägga räkenskap så att kungen inte skulle lida någon förlust. ³Men Daniel utmärkte sig framför de andra furstarna och satraperna, för han hade en ande utan like, och kungen övervägde att sätta honom över hela riket. ⁴Då försökte de andra furstarna och satraperna finna något att anklaga Daniel för i det som gällde riket. Men de kunde inte finna något att anklaga honom för eller något brottsligt hos honom, eftersom han var trogen i sin tjänst. Det fanns varken försumlighet eller ohederlighet hos honom. ⁵Då sade männen: ”Vi lär inte hitta något att anklaga den där Daniel för, ifall det inte gäller hans gudsdyrkan.” ⁶Därefter skyndade furstarna och satraperna i väg till kungen och sade till honom: ”Må du leva för evigt, kung Darejavesh! ⁷Rikets alla furstar, guvernörer och satraper, rådsherrar och ståthållare har enats om att det bör antas en kunglig förordning och utfärdas ett påbud: Den som under trettio dagar ber till någon annan gud eller människa än till dig, o konung, ska kastas i lejongropen. ⁸Så utfärda nu, o konung, ett påbud och sätt upp en skrivelse som efter Mediens och Persiens orubbliga lag inte kan återkallas.” ⁹Kung Darejavesh gjorde så och lät sätta upp ett skriftligt påbud. ¹⁰Så snart Daniel fick veta att skrivelsen var uppsatt, gick han in i sitt hus. På övervåningen hade han fönster öppna i riktning mot Jerusalem. Där föll han ner på sina knän tre gånger om dagen och bad och tackade sin Gud, precis som han tidigare brukat göra. ¹¹Då kom männen instormande och fann Daniel i färd med att be och åkalla sin Gud. ¹²De gick då till kungen och frågade honom om det kungliga påbudet: ”Har du inte satt upp ett påbud om att den som under trettio dagar ber till någon annan gud eller människa än till dig, o konung, ska kastas i lejongropen?” Kungen svarade: ”Jo, och påbudet står fast efter Mediens och Persiens orubbliga lag.” ¹³Då sade de till kungen: ”Daniel, en av de judiska fångarna, har varken tagit hänsyn till dig eller det påbud du utfärdat utan ber sin bön tre gånger om dagen.” ¹⁴När kungen hörde det blev han djupt bedrövad och bestämde sig för att rädda Daniel. Ända till solnedgången ansträngde han sig för att finna en utväg och rädda honom. ¹⁵Då skyndade männen in till kungen och sade till honom: ”Vet, o konung, att det är Mediens och Persiens lag att de påbud och förordningar som kungen utfärdar inte kan återkallas.” ¹⁶Då lät kungen hämta Daniel och kasta honom i lejongropen, och kungen sade till Daniel: ”Må din Gud, som du ständigt dyrkar, rädda dig!” ¹⁷Och man bar fram en sten och lade den över gropens öppning, och kungen förseglade den med sitt eget och sina stormäns sigill för att inget skulle kunna ändras i det som hände med Daniel. ¹⁸Sedan gick kungen hem till sitt palats. Han fastade hela natten och lät inga kvinnor komma in till sig, och han kunde inte sova. ¹⁹På morgonen när det ljusnade steg kungen upp och skyndade till lejongropen. ²⁰När han kom i närheten av gropen ropade han på Daniel med ängslig röst. Han sade: ”Daniel, du den levande Gudens tjänare! Har din Gud, som du ständigt dyrkar, kunnat rädda dig från lejonen?” ²¹Då svarade Daniel kungen: ”Må kungen leva för evigt! ²²Min Gud har sänt sin ängel och stängt lejonens gap så att de inte skadat mig. För jag är utan skuld inför honom, och jag har inte heller gjort något fel mot dig, o konung.” ²³Då blev kungen mycket glad och befallde att man skulle ta upp Daniel ur gropen. När han hade tagits upp kunde man inte se någon skada på honom, eftersom han hade litat på sin Gud. ²⁴Sedan lät kungen hämta männen som hade anklagat Daniel, och han lät kasta dem i lejongropen med deras barn och hustrur. Innan de ens hade nått botten i gropen överföll lejonen dem och krossade alla deras ben. ²⁵Därefter lät kung Darejavesh skriva till alla folk och stammar och språk som fanns över hela jorden: ”Jag önskar er fred och framgång! ²⁶Härmed befaller jag att man inom hela mitt rikes område ska bäva och frukta för Daniels Gud. För han är den levande Guden som består för evigt. Hans rike kan inte förgöras, hans välde har inget slut. ²⁷Han befriar och räddar, han gör tecken och under i himlen och på jorden, och han har befriat Daniel ur lejonens våld.” ²⁸Och denne Daniel steg i ära och makt under Darejaveshs regering, det vill säga under persern Koreshs regering.

Kapitel 7

¹I den babyloniske kungen Belshassars första regeringsår hade Daniel en dröm och såg en syn medan han låg på sin bädd. Sedan skrev han ner drömmen och återgav huvudinnehållet. ²Daniel sade: Jag såg i en syn om natten hur himlens fyra vindar rörde upp det stora havet. ³Och fyra stora djur steg upp ur havet, det ena inte likt det andra. ⁴Det första liknade ett lejon men hade vingar som en örn. Medan jag betraktade det rycktes vingarna av från djuret, och det restes upp från jorden och stod på två fötter som en människa. Och det fick ett mänskligt hjärta. ⁵Sedan fick jag se ett annat djur, det andra i ordningen. Det liknade en björn, och det reste sig på sin ena sida, och det hade tre revben i gapet mellan tänderna. Det fick befallningen: Res dig och sluka mycket kött! ⁶Därefter fick jag se ännu ett djur. Det liknade en leopard men hade fyra fågelvingar på sidorna. Djuret hade fyra huvuden, och det fick stor makt. ⁷Sedan fick jag i min syn om natten se ett fjärde djur, som var skrämmande, fruktansvärt och mycket starkt. Det hade stora tänder av järn, det slukade och krossade och trampade det som blev kvar under fötterna. Det var olikt alla de tidigare djuren och hade tio horn. ⁸Men medan jag betraktade hornen fick jag se hur ett annat horn sköt upp mellan dem, ett litet horn som stötte bort tre av de tidigare hornen. Det hornet hade ögon som liknade människoögon och en mun som talade stora ord. ⁹Medan jag såg på djuret sattes troner fram, och den Gamle av dagar satte sig ner. Hans kläder var vita som snö och håret på hans huvud var som ren ull. Hans tron var av eldslågor och dess hjul var av flammande eld. ¹⁰En ström av eld flödade och gick ut från honom. Tusen gånger tusen tjänade honom, och tiotusen gånger tiotusen stod inför honom. Han satte sig ner för att döma, och böcker öppnades. ¹¹Jag fortsatte att se på, eftersom hornet talade så stora ord. Medan jag såg blev djuret dödat, och kroppen förstördes och kastades i den brinnande elden. ¹²De andra djuren miste också sin makt, och deras livstid var bestämd till tid och stund. ¹³I min syn om natten såg jag, och se, en som liknade en människoson kom med himlens skyar. Han närmade sig den Gamle och fördes fram inför honom. ¹⁴Åt honom gavs makt och ära och rike, och alla folk och stammar och språk ska tjäna honom. Hans välde är ett evigt välde som inte ska ta slut, och hans rike ska inte förstöras. ¹⁵Jag, Daniel, blev oroad i min ande, och synen jag hade haft skrämde mig. ¹⁶Då gick jag fram till en av dem som stod där och bad honom om en förklaring till allt detta, och han gav mig denna tydning: ¹⁷”De fyra stora djuren betyder att fyra kungar ska uppstå på jorden. ¹⁸Men den Högstes heliga ska ta emot riket och behålla det för evigt, ja, i evigheters evighet.” ¹⁹Därefter ville jag få en förklaring till det fjärde djuret som var olikt alla de andra, det som var så skrämmande och hade tänder av järn och klor av koppar och slukade och krossade och trampade det som var kvar under fötterna. ²⁰Jag ville också förstå de tio hornen på dess huvud, och det nya hornet som sköt upp och fick tre andra horn att falla av och som hade ögon och en mun som talade stora ord och såg större ut än de andra. ²¹Och jag såg hur det hornet förde krig mot de heliga och besegrade dem, ²²tills den Gamle kom och domen föll till förmån för den Högstes heliga och tiden var inne då de heliga fick ta riket i besittning. ²³Då svarade han: ”Det fjärde djuret betyder att ett fjärde rike ska uppstå på jorden, ett som är olikt alla de andra rikena. Det ska sluka hela jorden och trampa ner och krossa den. ²⁴De tio hornen betyder att tio kungar ska uppstå i det riket, och efter dem ska en annan uppstå som är olik de förra och som ska slå ner tre kungar. ²⁵Han ska tala mot den Högste och ansätta den Högstes heliga. Han ska bestämma sig för att förändra heliga tider och lagar, och de ska ges i hans hand under en tid och tider och en halv tid. ²⁶Men dom ska hållas, och hans välde ska tas ifrån honom och han ska fördärvas och förgöras för alltid. ²⁷Men riket, väldet och makten över alla riken under himlen ska ges åt det folk som är den Högstes heliga. Hans rike är ett evigt rike, och alla välden ska tjäna och lyda det.” ²⁸Här slutar drömmen. Men jag, Daniel, fylldes av många oroliga tankar och mitt ansikte bleknade. Men drömmen bevarade jag i mitt hjärta.

Kapitel 8

¹I kung Belshassars tredje regeringsår såg jag, Daniel, en syn efter den jag först hade sett. ²I synen såg jag att jag var i Susas borg i provinsen Elam. I synen såg jag att jag var vid floden Ulai. ³När jag såg upp fick jag se en bagge med två horn stå framför floden. Båda hornen var höga, men det ena var högre än det andra, och det som var högre sköt upp sist. ⁴Jag såg baggen stånga mot väster, norr och söder, och inget djur kunde stå emot honom och ingen kunde rädda någon ur hans våld. Han gjorde som han ville och blev mäktig. ⁵Jag funderade över detta, och se, då kom en bock västerifrån. Han gick fram över hela jorden utan att röra vid marken, och han hade ett väldigt horn i pannan. ⁶Han närmade sig baggen med de båda hornen som jag hade sett stå framför floden, och han rusade emot honom i stort raseri. ⁷Jag såg honom komma ända inpå baggen och rasande störta sig över honom, och han stångade baggen och krossade hans båda horn så att baggen inte hade någon kraft att stå emot honom. Sedan slog han honom till marken och trampade på honom. Det fanns ingen som kunde rädda baggen ur hans våld. ⁸Bocken blev mycket mäktig. Men när han var som starkast, brast det stora hornet och fyra andra stora horn kom upp i dess ställe, riktade åt himlens fyra väderstreck. ⁹Från ett av dem sköt det ut ett nytt litet horn, som växte kraftigt mot söder och öster och mot det härliga landet. ¹⁰Det växte ända upp till himlens här och kastade ner en del av hären och av stjärnorna till jorden och trampade på dem. ¹¹Det förhävde sig till och med mot härens furste och tog ifrån honom det dagliga offret, och platsen där hans helgedom stod revs ner. ¹²Tillsammans med det dagliga offret blev en härskara utlämnad på grund av avfallet. Och hornet slog sanningen till jorden och hade framgång i vad det gjorde. ¹³Sedan hörde jag en av de heliga tala, och en annan helig frågade den som talade: ”Hur lång tid avser synen om det dagliga offret och det förödande avfallet som gör att både helgedom och härskara förtrampas?” ¹⁴Då svarade han mig: ”Tvåtusentrehundra kvällar och morgnar. Sedan ska helgedomen renas och återställas.” ¹⁵När jag, Daniel, hade sett denna syn och försökte förstå den, fick jag se en gestalt som såg ut som en man stå framför mig. ¹⁶Och mitt över Ulai hörde jag rösten av en människa som ropade: ”Gabriel! Tyd synen för honom.” ¹⁷Då kom han nära platsen där jag stod. Men jag blev förskräckt när han kom, och jag föll ner på mitt ansikte. Han sade till mig: ”Du människobarn, du bör förstå att synen syftar på den sista tiden.” ¹⁸Medan han talade med mig sjönk jag bedövad ner med mitt ansikte mot jorden. Men han rörde vid mig och reste mig upp igen. ¹⁹Sedan sade han: ”Jag ska låta dig veta vad som ska ske vid slutet av vreden, för det syftar på den sista tiden. ²⁰Baggen som du såg, han med de två hornen, är Mediens och Persiens kungar. ²¹Men den raggiga bocken är Greklands kung, och det stora hornet mellan hans ögon är den förste kungen. ²²Men att det brast och att fyra andra uppstod i stället, det betyder att fyra riken ska uppstå av hans folk, men inte med samma kraft som hans. ²³Vid slutet av deras välde, när syndarna har fyllt sitt mått, ska det uppstå en fräck och listig kung. ²⁴Han ska bli stor i kraft, men inte genom egen styrka. Han ska orsaka ett fruktansvärt fördärv och lyckas med det han gör. Han ska fördärva mäktiga män och även det heliga folket. ²⁵Genom sin list ska han lyckas med sitt svek. Han ska se sig själv som överlägsen och fördärva många mitt i deras trygghet. Ja, han ska resa sig mot furstarnas Furste, men han ska krossas utan hjälp av människohand. ²⁶Synen om kvällar och morgnar som här har förkunnats är sann. Men du ska gömma synen, för den syftar på en avlägsen framtid.” ²⁷Men jag, Daniel, blev kraftlös och låg sjuk en tid. Sedan steg jag upp och utförde min tjänst hos kungen. Jag var förstummad av synen, men ingen förstod den.

Kapitel 9

¹I Darejaveshs första regeringsår – han var son till Ahasveros och av medisk släkt, men hade blivit kung över kaldeernas rike – ²i hans första regeringsår kom jag, Daniel, att i skrifterna lägga märke till det antal år som enligt Herrens ord till profeten Jeremia skulle fullbordas för Jerusalems ödeläggelse, nämligen sjuttio år. ³Jag vände då mitt ansikte till Herren Gud med ivrig bön och åkallan och fastade i säck och aska. ⁴Jag bad till Herren min Gud och bekände: ”O Herre, du store och fruktade Gud, du som håller fast vid förbundet och nåden mot dem som älskar dig och håller dina bud. ⁵Vi har syndat och gjort orätt, vi har varit ogudaktiga och upproriska. Vi har vänt oss bort från dina bud och föreskrifter. ⁶Vi har inte lyssnat till dina tjänare profeterna, som talade i ditt namn till våra kungar, furstar och fäder och till allt folket i landet. ⁷Du, Herre, är rättfärdig, men vi har dragit skam över oss. Så är det i dag med Juda män och Jerusalems invånare och hela Israel, både de som bor nära och de som bor långt borta i alla de länder dit du har fördrivit dem därför att de var trolösa mot dig. ⁸Ja, Herre, vi sänker våra ansikten i skam, vi och våra kungar, furstar och fäder, eftersom vi har syndat mot dig. ⁹Men hos Herren vår Gud finns barmhärtighet och förlåtelse. Vi var upproriska mot honom ¹⁰och lyssnade inte till Herren vår Guds röst. Vi vandrade inte efter de lagar han gav oss genom sina tjänare profeterna. ¹¹Hela Israel bröt mot din lag och vek av utan att lyssna till din röst. Därför östes också över oss den förbannelse och ed som står skriven i Guds tjänare Mose lag, eftersom vi hade syndat mot honom. ¹²Han höll sina ord som han talat mot oss och mot våra domare som dömde oss. Han lät en så stor olycka drabba oss att något liknande det som nu skett i Jerusalem inte har hänt någon annanstans under himlen. ¹³Så som det står skrivet i Mose lag drabbade all denna olycka oss. Men ändå försökte vi inte blidka Herren vår Gud genom att vända om från våra synder och ge akt på din sanning. ¹⁴Därför vakade Herren över olyckan och lät den drabba oss, för Herren vår Gud är rättfärdig i alla de gärningar han gör. Men vi lyssnade inte till hans röst. ¹⁵Och nu, Herre vår Gud, du som förde ditt folk ut ur Egyptens land med stark hand och så gjorde dig ett namn som är detsamma än i dag: Vi har syndat, vi har varit ogudaktiga. ¹⁶Men Herre, för all din rättfärdighets skull, vänd din vrede och harm från din stad Jerusalem, ditt heliga berg. På grund av våra synder och våra fäders missgärningar blir Jerusalem och ditt folk hånade av alla som bor omkring oss. ¹⁷Hör nu, du vår Gud, din tjänares bön och åkallan och låt ditt ansikte lysa över din ödelagda helgedom för Herrens skull. ¹⁸Min Gud, vänd ditt öra hit och hör. Öppna dina ögon och se vilken förödelse som har drabbat oss, och se till staden som är uppkallad efter ditt namn. För det är inte på grund av vår rättfärdighet utan på grund av din stora barmhärtighet som vi kommer inför dig med våra böner. ¹⁹O Herre, hör, Herre, förlåt! Herre, lyssna och utför ditt verk utan att dröja. Det är för din egen skull, min Gud, för din stad och ditt folk är uppkallade efter ditt namn.” ²⁰Jag fortsatte tala och be och bekänna min synd och mitt folk Israels synd, och kom inför Herren min Gud med min förbön för min Guds heliga berg. ²¹Medan jag ännu talade i min bön kom Gabriel till mig i flygande hast, den man som jag hade sett förut i min syn. Det var vid tiden för kvällsoffret. ²²Han undervisade mig och sade till mig: ”Daniel, jag är utsänd för att ge dig insikt och förstånd. ²³Redan när du började be gick ordet ut, och jag har kommit för att berätta det för dig, för du är högt älskad. Så ge akt på ordet och förstå synen: ²⁴Sjuttio veckor är bestämda över ditt folk och över din heliga stad för att göra slut på överträdelse, försegla synder, försona skuld, föra fram en evig rättfärdighet, fullborda syn och profetia och smörja den Allraheligaste. ²⁵Det ska du veta och förstå: Från det att ordet gått ut om att Jerusalem ska återställas och byggas upp till dess att den Smorde Fursten kommer, ska det gå sju veckor och sextiotvå veckor. Gator och vallgravar ska byggas upp igen, trots svåra tider. ²⁶Men efter de sextiotvå veckorna ska den Smorde förgöras, helt utblottad. Och staden och helgedomen ska förstöras av folket till en furste som kommer. Men slutet kommer som en störtflod. Ända till slutet ska det råda krig. Förödelse är fast besluten. ²⁷Han ska stadfästa ett förbund med de många under en vecka, och mitt i veckan ska han avskaffa slaktoffer och matoffer. Och på styggelsers vinge ska förödaren komma, till dess att förstöring och fast beslutad straffdom utgjuts över förödaren.”

Visa nästa kapitel