Domarboken 1–12
Kapitel 1
1Efter Josuas död frågade Israels barn Herren : ”Vem av oss ska först dra upp mot kananeerna och strida mot dem?” 2Herren svarade: ”Juda ska göra det. Se, jag har gett landet i hans hand.” 3Då sade Juda till sin bror Simeon: ”Kom med mig till mitt område och låt oss strida mot kananeerna, så går jag sedan med dig till ditt område.” Och Simeon gick med honom. 4När Juda drog upp gav Herren kananeerna och perisseerna i deras hand, så att de slog dem vid Besek, tiotusen man. 5Vid Besek fann de Adoni-Besek, och de stred mot honom och besegrade kananeerna och perisseerna. 6Adoni-Besek flydde, men de förföljde honom och grep honom och högg av hans tummar och stortår. 7Då sade Adoni-Besek: ”Sjuttio kungar med avhuggna tummar och stortår plockade smulor under mitt bord. Gud har vedergällt mig för vad jag gjort.” Sedan förde de honom till Jerusalem, och där dog han. 8Juda barn belägrade Jerusalem och intog det. De slog invånarna med svärd och satte eld på staden. 9Därefter drog Juda barn ner för att strida mot kananeerna som bodde i Bergsbygden, Negev och Låglandet. 10Och Juda gick mot de kananeer som bodde i Hebron – som förr hette Kirjat-Arba – och slog Sheshaj, Ahiman och Talmaj. 11Därifrån gick de mot invånarna i Debir – som tidigare hette Kirjat-Sefer. 12Och Kaleb sade: ”Den som besegrar Kirjat-Sefer och intar det ska jag ge min dotter Aksa till hustru.” 13Otniel, son till Kalebs yngre bror Kenas, intog staden, och Kaleb gav honom sin dotter Aksa till hustru. 14När hon kom till honom övertalade hon honom att begära mark av hennes far. Hon steg ner från åsnan och Kaleb sade till henne: ”Vad vill du?” 15Hon svarade: ”Låt mig få en avskedsgåva. Eftersom du har gett mig Negevöknen, så låt mig få vattenkällor.” Kaleb gav henne då de övre och de nedre källorna. 16Barnen till keniten, Moses svärfar, hade kommit upp från Palmstaden med Juda barn till Juda öken söder om Arad. Där bosatte de sig bland folket. 17Men Juda drog ut med sin bror Simeon, och de slog kananeerna som bodde i Sefat och vigde staden åt förintelse. Så fick den namnet Horma. 18Juda intog Gaza med dess område, Ashkelon med dess område och Ekron med dess område. 19Herren var med Juda, och de erövrade bergsbygden. Men de kunde inte driva bort dem som bodde i dalbygden, eftersom de hade järnbeslagna stridsvagnar. 20Och de gav Hebron åt Kaleb, som Mose hade lovat, och han drev bort Anaks tre söner därifrån. 21Men jebusiterna som bodde i Jerusalem blev inte fördrivna av Benjamins barn. Därför bodde jebusiterna kvar bland Benjamins barn i Jerusalem, som de gör än i dag. 22Och Josefs hus drog upp till Betel, och Herren var med dem. 23De spejade vid Betel, den stad som förr hette Luz. 24Då fick spejarna se en man komma ut ur staden, och de sade till honom: ”Visa oss var vi kan ta oss in i staden, så ska vi visa barmhärtighet mot dig.” 25Han visade dem en väg in i staden, och de slog staden med svärd. Men mannen och hela hans släkt lät de gå. 26Han gav sig av till hetiternas land, där han byggde en stad som han gav namnet Luz, som den heter än i dag. 27Men Manasse intog inte Bet-Shan eller Taanak eller Dor eller Jibleam eller Megiddo eller deras underlydande orter, utan kananeerna kunde hålla sig kvar där i landet. 28När israeliterna blev starkare tvingade de kananeerna att arbeta åt dem, men de drev inte bort dem. 29Efraim drev inte heller bort kananeerna som bodde i Gezer, utan kananeerna bodde kvar bland dem i Gezer. 30Sebulon drev inte undan invånarna i Kitron eller invånarna i Nahalol, utan kananeerna bodde kvar bland dem men tvingades arbeta för dem. 31Asher drev inte bort invånarna i Acko eller invånarna i Sidon, inte heller dem i Ahlab, Aksib, Helba, Afik och Rehob. 32Alltså bodde asheriterna bland kananeerna, landets invånare, eftersom de inte fördrev dem. 33Naftali drev inte bort invånarna i Bet-Shemesh, inte heller invånarna i Bet-Anat, utan bodde bland kananeerna, landets invånare. Men invånarna i Bet-Shemesh och Bet-Anat tvingades arbeta för dem. 34Amoreerna trängde undan Dans barn till bergsbygden, för de tillät dem inte att komma ner till dalbygden. 35Och amoreerna kunde hålla sig kvar i Har-Heres, Ajalon och Shaalbim. Men Josefs barns hand blev tung över dem så att de tvingades arbeta för dem. 36Amoreernas område sträckte sig från Skorpionhöjden, från Sela och vidare uppåt.
Kapitel 2
1Herrens ängel kom från Gilgal upp till Bokim och sade: ”Jag förde er upp ur Egypten och in i det land som jag med ed hade lovat ge era fäder, och jag sade: Jag ska aldrig bryta mitt förbund med er. 2Och ni ska inte sluta förbund med detta lands invånare, ni ska bryta ner deras altaren. Men ni har inte lyssnat till min röst. Vad har ni gjort? 3Därför säger jag nu: Jag kommer inte att driva bort dem framför er, utan de ska tränga er i sidorna och deras gudar ska bli en snara för er.” 4När Herrens ängel hade sagt detta till Israels alla barn, brast de i gråt. 5De kallade platsen Bokim. Och de offrade där åt Herren. 6När Josua sände i väg folket, gick Israels barn var och en till sin arvedel för att ta landet i besittning. 7Folket tjänade Herren så länge Josua levde och så länge de äldste levde, de som var kvar efter Josua och hade sett alla de storverk som Herren hade gjort för Israel. 8Och Herrens tjänare Josua, Nuns son, dog när han var hundratio år gammal. 9Man begravde honom på det område som var hans arvedel, i Timnat-Heres i Efraims bergsbygd norr om berget Gaash. 10Och hela den generationen samlades till sina fäder. Då växte en annan generation upp efter dem, en som inte kände Herren eller de gärningar som han hade gjort för Israel. 11Och Israels barn gjorde det som var ont i Herrens ögon och tjänade baalerna. 12De övergav Herren, sina fäders Gud som hade fört dem ut ur Egyptens land, och följde andra gudar, gudarna hos folken som bodde omkring dem. Dem tillbad de och väckte därmed Herrens vrede. 13Så övergav de Herren och tjänade Baal och astarterna. 14Då upptändes Herrens vrede mot Israel, och han gav dem i händerna på rövare som plundrade dem. Han sålde dem till deras fiender runt omkring, och de kunde inte stå emot sina fiender längre. 15Närhelst de drog ut var Herrens hand emot dem till deras olycka, så som Herren hade sagt och så som Herren hade lovat dem med ed. Och de var i stor nöd. 16Då lät Herren domare uppstå, som frälste dem ur deras plundrares hand. 17Men de lyssnade inte heller till sina domare, utan höll sig trolöst till andra gudar och tillbad dem. De vek snabbt av från den väg som deras fäder hade vandrat i lydnad för Herrens bud och gjorde inte som de. 18När Herren lät domare uppstå bland dem, var han med domaren och frälste dem ur deras fienders hand så länge domaren levde. Herren förbarmade sig när de jämrade sig över sina förtryckare och plågare. 19Men när domaren dog, vände de sig bort igen och blev ännu mer fördärvade än sina fäder. De följde andra gudar och tjänade och tillbad dem. De avstod inte från sina gärningar och sin hårdnackade hållning. 20Därför upptändes Herrens vrede mot Israel, och han sade: ”Detta folk har brutit mot mitt förbund som jag fastställde för deras fäder, och de har inte velat lyssna till min röst. 21Därför ska jag inte längre driva bort för dem ett enda av de folk som Josua lämnade kvar när han dog. 22Genom dem ska jag sätta Israel på prov. Kommer de att hålla sig till Herrens väg och vandra på den, som deras fäder gjorde, eller inte?” 23Alltså lät Herren dessa folk bli kvar. Han fördrev dem inte genast, och han gav dem inte i Josuas hand.
Kapitel 3
1Dessa var de folk som Herren lät bli kvar, för att med dem pröva alla israeliter som inte hade varit med om alla krigen i Kanaan 2och för att lära Israels barn att föra krig, de som inte hade varit med om det förut: 3filisteernas fem furstar och alla kananeer och sidonier samt hiveerna som bodde i Libanons bergsbygd, från berget Baal-Hermon ända till vägen mot Hamat. 4Med dem ville Herren pröva Israel för att se om de ville följa hans bud som han gett deras fäder genom Mose. 5Så bodde Israels barn bland kananeerna, hetiterna, amoreerna, perisseerna, hiveerna och jebusiterna, 6och de tog deras döttrar till hustrur och gav sina döttrar åt deras söner och tjänade deras gudar. 7Israel gjorde det som var ont i Herrens ögon. De glömde Herren sin Gud och tjänade baalerna och asherorna. 8Då upptändes Herrens vrede mot Israel, och han sålde dem i Kushan-Rishatajims hand, kungen i Aram-Naharajim. Och Israels barn tjänade Kushan-Rishatajim i åtta år. 9Men Israels barn ropade till Herren, och Herren lät en frälsare uppstå bland Israels barn som räddade dem: Otniel, son till Kenas, Kalebs yngre bror. 10Herrens Ande kom över honom, och han blev domare i Israel. Han drog ut i strid, och Herren gav Arams kung Kushan-Rishatajim i hans hand så att hans hand besegrade Kushan-Rishatajim. 11Sedan hade landet ro i fyrtio år. Därefter dog Otniel, Kenas son. 12Men Israels barn gjorde åter det som var ont i Herrens ögon. Herren gav då kung Eglon av Moab makt över Israel, eftersom de gjorde det som var ont i Herrens ögon. 13Eglon gick samman med ammoniterna och Amalek. Han drog ut och slog Israel, och de intog Palmstaden. 14Och Israels barn tjänade kung Eglon av Moab i arton år. 15Men Israel ropade till Herren, och Herren lät en frälsare uppstå bland dem: benjaminiten Ehud, Geras son, en vänsterhänt man. När Israels barn sände honom med gåvor till kung Eglon av Moab 16gjorde Ehud sig ett tveeggat svärd, en fot långt, och spände fast det under kläderna vid sin högra höft. 17Han överlämnade gåvorna till kung Eglon av Moab, som var en mycket fet man. 18När han hade överlämnat gåvorna, skickade han i väg folket som hade burit dem. 19Själv vände han tillbaka vid bildstoderna nära Gilgal och sade: ”Jag har ett hemligt ärende till dig, o konung.” Kungen sade: ”Var tysta!” Alla som stod omkring honom gick ut. 20Ehud gick fram till honom där han satt ensam i sommarsalen, och Ehud sade: ”Jag har ett ord från Gud till dig.” När kungen reste sig från sin stol, 21räckte Ehud ut sin vänstra hand, drog svärdet från sin högra höft och körde in det i hans buk 22så att fästet följde med in efter klingan. Och klingan omslöts av fettet, för han drog inte ut svärdet ur hans buk. Sedan gick Ehud ut i försalen, 23och väl ute stängde han dörrarna till salen efter sig och låste dem. 24När han hade gått, kom Eglons tjänare och såg att dörrarna till salen var låsta. De tänkte: ”Han har säkert något privat för sig i sin sommarkammare.” 25Men när de hade väntat länge och han ändå inte öppnade dörrarna till salen, tog de nyckeln och öppnade själva – och se, där låg deras herre död på golvet. 26Medan de dröjde hade Ehud flytt. Han hade hunnit förbi bildstoderna och flydde till Seira. 27Så snart han kom dit, lät han blåsa i hornet i Efraims bergsbygd. Då drog Israels barn ner från bergsbygden med honom i spetsen. 28Han sade till dem: ”Följ mig, för Herren har gett era fiender moabiterna i er hand.” Då följde de honom och intog vadställena över Jordan till Moabs land och lät ingen komma över. 29Vid det tillfället slog de omkring tiotusen moabiter, alla starka och tappra män. Inte en enda kom undan. 30På den dagen blev Moab kuvat under Israels hand, och landet hade ro i åttio år. 31Efter Ehud kom Shamgar, Anats son. Han slog filisteerna, sexhundra man, med en oxpik. Också han räddade Israel.
Kapitel 4
1När Ehud var död gjorde Israel åter det som var ont i Herrens ögon. 2Då sålde Herren dem i den kananeiske kungen Jabins hand. Han regerade i Hasor, och hans befälhavare var Sisera som bodde i Haroshet-Haggojim. 3Israels barn ropade till Herren, för Jabin hade niohundra järnbeslagna stridsvagnar och hade förtryckt Israel våldsamt i tjugo år. 4Debora, en profetissa, hustru till Lappidot, var domare i Israel vid den tiden. 5Hon brukade sitta under Deborapalmen mellan Rama och Betel i Efraims bergsbygd, och Israels barn kom upp till henne för att hon skulle skipa rätt. 6Hon sände bud och kallade till sig Barak, Abinoams son från Kedesh i Naftali, och sade till honom: ”Har inte Herren, Israels Gud, befallt: Dra upp på berget Tabor och ta med dig tiotusen man av Naftali och Sebulons stammar? 7För jag ska dra Sisera, Jabins befälhavare, med hans vagnar och folk till dig vid floden Kishon och ge honom i din hand.” 8Barak sade till henne: ”Om du går med mig så går jag, men går du inte med mig så går inte heller jag.” 9Då svarade hon: ”Ja, jag ska gå med dig, men då ska äran inte bli din på den väg du går, utan Herren ska sälja Sisera i en kvinnas hand.” Så reste sig Debora och gick med Barak till Kedesh. 10Barak kallade samman Sebulon och Naftali till Kedesh, och tiotusen man följde honom dit upp. Debora gick också med honom. 11Men keniten Heber hade skilt sig från de övriga keniterna, från ättlingarna till Moses svåger Hobab, och han hade sina tältplatser ända till terebinten i Saannim vid Kedesh. 12När man berättade för Sisera att Barak, Abinoams son, hade dragit upp på berget Tabor, 13samlade han alla sina stridsvagnar, niohundra järnbeslagna vagnar, och dessutom allt folk han hade från Haroshet-Haggojim till floden Kishon. 14Men Debora sade till Barak: ”Bryt upp! Detta är dagen då Herren har gett Sisera i din hand. Se, Herren har dragit ut framför dig.” Så gick Barak ner från berget Tabor, och tiotusen man följde honom. 15Och Herren sände förvirring över Sisera och alla hans vagnar och hela hans här, så att de vek tillbaka för Baraks svärd. Sisera steg ner från sin vagn och flydde till fots. 16Barak förföljde vagnarna och hären ända till Haroshet-Haggojim, och hela Siseras här föll för svärd. Inte en enda kom undan. 17Men Sisera hade flytt till fots till det tält som tillhörde Jael, hustru till keniten Heber, eftersom det rådde vänskap mellan kung Jabin i Hasor och keniten Hebers hus. 18Jael kom Sisera till mötes och sade till honom: ”Kom in, min herre, kom in till mig, var inte rädd.” Då gick han in till henne i tältet, och hon lade ett täcke över honom. 19Han sade till henne: ”Ge mig lite vatten att dricka, för jag är törstig”. Hon öppnade mjölkkärlet och gav honom att dricka och lade sedan över honom igen. 20Han sade till henne: ”Ställ dig vid ingången till tältet. Och om någon kommer och frågar dig om det är någon här, så svara nej.” 21Men Jael, Hebers hustru, grep en tältplugg och tog en hammare i handen. Därefter gick hon sakta fram till Sisera och slog pluggen genom hans tinning så att den gick ner i marken, för han låg i djup sömn, medtagen av trötthet. Och han dog. 22Och se, då kom Barak jagande efter Sisera. Jael gick ut för att möta honom och sade: ”Kom, så ska jag visa dig mannen du söker.” Han kom in till henne, och se, där låg Sisera död med tältpluggen genom tinningen. 23Så kuvade Gud den dagen Jabin, kungen i Kanaan, inför Israels barn. 24Och israeliternas hand vilade allt tyngre på Jabin, kungen i Kanaan, tills de helt gjorde slut på honom.
Kapitel 5
1Den dagen sjöng Debora och Barak, Abinoams son, denna sång: 2När härförare anför i Israel, när folket villigt offrar sig – lova Herren! 3Hör, ni kungar! Lyssna, ni furstar! Jag vill sjunga, sjunga till Herren, jag vill lovsjunga Herren, Israels Gud. 4Herre, när du drog ut från Seir, när du gick fram från Edoms land, då bävade jorden, då strömmade det från himlen, då strömmade vatten från molnen. 5Bergen skalv inför Herrens ansikte, Sinai inför Herrens, Israels Guds, ansikte. 6I Shamgars dagar, Anats sons, i Jaels dagar låg vägarna öde. Vandrarna måste gå omvägar. 7Inga ledare fanns, inga i Israel förrän jag, Debora, trädde fram, trädde fram som en moder i Israel. 8Man valde sig nya gudar, då nådde striden ända till portarna. Men varken sköld eller spjut fanns att se bland Israels fyrtiotusen. 9Mitt hjärta tillhör Israels furstar och dem bland folket som villigt offrade sig. Lova Herren! 10Ni som rider på vita åsnor, ni som sitter hemma på mattor och ni som vandrar på vägen, sjung! 11När man sjungande delar byte mellan vattenhoarna lovprisar man Herrens rättfärdiga gärningar, hans styres rättfärdiga gärningar i Israel. Då drog Herrens folk ner till portarna. 12Vakna, vakna, Debora! Vakna, vakna, sjung din sång! Res dig, Barak! Ta dig fångar, du Abinoams son! 13Då satte folkets överlevare de tappra till anförare, Herren satte mig till anförare över hjältarna. 14Från Efraim kom män med rötter i Amalek. Benjamin följde dig med dina skaror. Från Makir kom furstar ner och från Sebulon män med ledarstav. 15Furstarna i Isaskar slöt sig till Debora, och liksom Isaskar gjorde också Barak, ner i dalen skyndade man i hans spår. Bland Rubens ätter höll man stora rådslag. 16Varför satt du kvar bland dina fållor och lyssnade till flöjtspel vid hjordarna? Bland Rubens ätter hade man stora överläggningar. 17Gilead stannade på andra sidan Jordan. Och Dan, varför dröjde han vid skeppen? Asher satt kvar vid havets strand, vid sina vikar stannade han. 18Men Sebulon var ett folk som föraktade döden, likaså Naftali på slagfältets höjder. 19Kungar drog fram och stred, då stred Kanaans kungar vid Taanak nära Megiddos vatten, men silverbyte vann de inte. 20Från himlen fördes strid, stjärnorna stred från sina banor mot Sisera. 21Floden Kishon svepte bort dem, urtidsfloden, floden Kishon. Framåt, min själ, med kraft! 22Då stampade hästarnas hovar, hans starka hingstar jagade framåt, framåt. 23Förbanna Meros, säger Herrens ängel, förbanna, ja, förbanna dess invånare eftersom de inte kom till Herrens hjälp, till Herrens hjälp bland hjältarna. 24Välsignad framför andra kvinnor är Jael, keniten Hebers hustru, välsignad framför alla kvinnor i tält. 25Vatten begärde han, hon gav honom mjölk, bar fram gräddmjölk i högtidsskålen. 26Hon räckte sin hand efter tältpluggen, sin högra hand efter hammaren. Med den slog hon Sisera och krossade hans huvud, spräckte hans tinning och genomborrade den. 27Vid hennes fötter kröp han ihop, låg och blev liggande. Vid hennes fötter kröp han ihop och låg. Där han kröp ihop, där låg han utslagen. 28Ut genom fönstret blickade Siseras mor, hon ropade gällt genom gallret: ”Varför dröjer hans vagn? Varför hörs inte vagnshästarnas hovar?” 29Då svarade hennes klokaste hovdamer, och själv gav hon sig samma svar: 30”Säkert fick de byte och delar det nu, en flicka eller två åt varje man, färggrant byte för Siseras räkning, färggrant byte av brokiga tyger, en brokig duk eller två för de fångnas halsar.” 31Så ska alla dina fiender förgås, Herre. Men de som älskar honom ska bli som solen när den går upp i sin kraft. Och landet hade nu ro i fyrtio år.
Kapitel 6
1Israels barn gjorde det som var ont i Herrens ögon, och han gav dem i midjaniternas hand i sju år. 2Midjaniternas hand pressade Israel så starkt att Israels barn på grund av midjaniterna gjorde sig hålor uppe i bergen, och grottor och bergfästen. 3Närhelst israeliterna hade sått, drog midjaniterna, amalekiterna och österlänningarna upp mot dem. 4De belägrade dem, överföll dem och fördärvade landets gröda ända till Gaza. De lämnade inget kvar att leva av i Israel, varken får, oxar eller åsnor, 5för de drog dit upp med sin boskap och sina tält, talrika som gräshoppor. Oräkneliga var de med sina kameler, och de kom in i landet för att fördärva det. 6Så blev Israel utarmat genom midjaniterna, och Israels barn ropade till Herren. 7När Israels barn ropade till Herren för midjaniternas skull, 8sände Herren en profet till Israels barn som sade till dem: ”Så säger Herren, Israels Gud: Jag har fört er upp ur Egypten och hämtat er ut ur träldomshuset. 9Jag har räddat er från egyptiernas hand och från alla era förtryckares hand. Jag drev bort dem framför er och gav er deras land. 10Och jag sade till er: Jag är Herren er Gud. Ni ska inte frukta de gudar som dyrkas av amoreerna i vilkas land ni bor. Men ni lyssnade inte till min röst.” 11Herrens ängel kom och satte sig under terebinten vid Ofra som tillhörde abiesriten Joash. Dennes son Gideon höll på att klappa ut vete i vinpressen för att gömma det för midjaniterna. 12För honom uppenbarade sig Herrens ängel och sade till honom: ” Herren är med dig, du tappre stridsman!” 13Gideon svarade honom: ”O, min herre, om Herren är med oss, varför har då allt detta drabbat oss? Och var är alla hans under som våra fäder har berättat om och sagt: ’Se, har inte Herren fört oss upp ur Egypten?’ Nu har Herren övergett oss och gett oss i midjaniternas hand.” 14Då vände Herren sig till honom och sade: ”Gå i denna din kraft och fräls Israel ur midjaniternas våld. Se, jag har sänt dig.” 15Han svarade honom: ”O Herre, hur ska jag kunna rädda Israel? Min ätt är den mest obetydliga i Manasse och jag är den yngste i min fars hus.” 16Herren sade till honom: ”Jag är med dig, och du ska slå midjaniterna som en enda man.” 17Gideon svarade honom: ”Om jag har funnit nåd för dina ögon, så ge mig ett tecken att det är du som talar med mig. 18Gå inte härifrån förrän jag kommer tillbaka till dig och bär fram min offergåva och lägger den framför dig.” Han sade: ”Jag stannar tills du kommer tillbaka.” 19Och Gideon gick in och tillagade en killing, likaså osyrat bröd av en efa mjöl. Därefter lade han köttet i en korg och hällde spadet i en kruka. Sedan bar han ut det till honom under terebinten och satte fram det. 20Då sade Guds ängel till honom: ”Ta köttet och det osyrade brödet och lägg det på berghällen där och häll spadet över det.” Han gjorde så. 21Herrens ängel räckte ut staven som han hade i handen och rörde med spetsen vid köttet och det osyrade brödet. Då slog det upp eld ur klippan och förtärde köttet och det osyrade brödet. Och Herrens ängel försvann ur hans åsyn. 22När Gideon såg att det var Herrens ängel, sade Gideon: ”Ve mig, Herre Gud, jag har sett Herrens ängel ansikte mot ansikte!” 23Men Herren sade till honom: ”Frid vare med dig! Var inte rädd, du ska inte dö.” 24Då byggde Gideon ett altare där åt Herren och kallade det Herren är frid. Det finns kvar än i dag i det abiesritiska Ofra. 25Den natten sade Herren till honom: ”Ta din fars tjur och den andra sjuåriga tjuren. Riv ner din fars baalsaltare och hugg sönder Asherapålen som står intill det. 26Bygg ett altare åt Herren din Gud överst på denna klippa på rätt sätt. Ta sedan den andra tjuren och offra den som brännoffer på resterna av Asherapålen som du hugger sönder.” 27Då tog Gideon med sig tio av sina tjänare och gjorde som Herren hade sagt till honom. Men eftersom han var rädd för sin fars hus och för stadens män gjorde han det inte på dagen utan på natten. 28När stadens män steg upp tidigt nästa morgon, se, då låg Baals altare nedrivet, Asherapålen intill var sönderhuggen och den andra tjuren var offrad som brännoffer på det nya altaret. 29Då sade de till varandra: ”Vem har gjort detta?” När de undersökte saken och hörde sig för, fick de veta att Gideon, Joashs son, hade gjort det. 30Då sade männen i staden till Joash: ”För ut din son. Han måste dö, för han har rivit ner Baals altare och huggit sönder Asherapålen som stod intill det.” 31Men Joash svarade alla som stod omkring honom: ”Ska ni driva Baals sak? Ska ni rädda honom? Den som driver hans sak ska dödas före nästa morgon. Om Baal är Gud så kan han försvara sig själv när någon river hans altare.” 32Därför kallade man Gideon från den dagen Jerubbaal, för man sade: ”Baal får driva sin sak mot honom när han rivit Baals altare.” 33Midjaniterna, amalekiterna och österlänningarna hade alla samlats och gått över Jordan och slagit läger i Jisreels dal. 34Men Herrens Ande kom över Gideon. Han blåste i hornet, och abiesriterna samlades och följde honom. 35Han sände ut budbärare i hela Manasse, så att också de samlades och följde honom. Han sände även budbärare till Asher, Sebulon och Naftali, och de kom upp för att möta dem. 36Och Gideon sade till Gud: ”Om du verkligen vill rädda Israel genom min hand, som du har lovat, 37se då här. Jag lägger ut den här nyklippta ullen på tröskplatsen. Om det kommer dagg bara på ullen medan marken förblir torr, då vet jag att du tänker rädda Israel genom min hand, som du har lovat.” 38Och det blev så. När han tidigt nästa morgon kramade ur ullen, kunde han pressa ut så mycket dagg ur den att det fyllde en skål med vatten. 39Men Gideon sade till Gud: ”Låt inte din vrede brinna mot mig om jag talar än en gång. Låt mig få försöka bara en gång till med ullen. Gör nu så att bara ullen förblir torr, medan det kommer dagg överallt på marken.” 40Gud gjorde så den natten. Bara ullen var torr, medan det hade kommit dagg överallt på marken.
Kapitel 7
1Tidigt nästa morgon drog Jerubbaal, det vill säga Gideon, i väg med allt folket som följde honom, och de slog läger vid Harodskällan. Han hade då midjaniternas läger norr om sig, på slätten mot Morehöjden. 2Herren sade till Gideon: ”Folket som följer dig är för många för att jag ska vilja ge midjaniterna i deras hand. Israel kan då berömma sig mot mig och säga: Min egen hand har frälst mig. 3Meddela nu folket: Den som är rädd och förskräckt kan vända om och skynda sig bort från Gileads berg.” Då vände 22 000 man av folket tillbaka, och bara 10 000 stannade kvar. 4Men Herren sade till Gideon: ”Folket är fortfarande för många. För ner dem till vattnet, så ska jag där göra ett urval bland dem åt dig. När jag säger till dig: ’Den ska gå med dig’, så ska han gå med dig. När jag säger till dig: ’Den ska inte gå med dig’, så ska han inte gå med.” 5Så förde han folket ner till vattnet. Och Herren sade till Gideon: ”Alla som läppjar av vattnet som hunden gör, dem ska du skilja ut från dem som går ner på knä för att dricka.” 6Då visade det sig att antalet som hade läppjat av vattnet genom att föra det till munnen med handen var trehundra män. Alla de andra hade gått ner på knä för att dricka vatten. 7Herren sade då till Gideon: ”Med de trehundra män som läppjade av vattnet ska jag frälsa er och ge midjaniterna i din hand. Alla de andra kan gå hem, var och en till sitt.” 8Då tog de över folkets matförråd och deras horn, och därefter lät han de andra israeliterna gå hem, var och en till sitt tält. Han behöll bara de trehundra männen. Och midjaniternas läger låg nedanför honom på slätten. 9Den natten sade Herren till Gideon: ”Res dig och gå ner mot lägret, för jag har gett det i din hand. 10Men om du är rädd för att dra ner, gå då ner till lägret med din tjänare Pura 11och hör vad de säger där. Då ska du få mod att dra ner mot lägret.” Han gick då ner med sin tjänare Pura till förposterna ytterst i lägret. 12Och midjaniterna, amalekiterna och alla österlänningarna låg där i dalen, talrika som gräshoppor. Deras kameler var oräkneliga, talrika som sanden på havets strand. 13När Gideon kom dit höll just en man på att berätta en dröm för en annan. Han sade: ”Jag hade en dröm. En kornbrödskaka kom rullande in i midjaniternas läger. Den kom fram till tältet och slog till det så att det föll och vändes upp och ner, och tältet blev liggande.” 14Då svarade den andre: ”Det kan inte betyda något annat än israeliten Gideons, Joashs sons, svärd. Gud har gett midjaniterna och hela lägret i hans hand.” 15När Gideon hörde drömmen och dess uttydning föll han ner och tillbad. Därefter vände han tillbaka till Israels läger och sade: ”Res er, Herren har gett midjaniternas läger i er hand!” 16Han delade sina trehundra män i tre grupper och gav dem alla horn i händerna och tomma krukor med facklor inne i krukorna. 17Han sade till dem: ”Se på mig och gör som jag! Så snart jag nått utkanten av lägret ska ni göra som jag. 18När jag och alla som är med mig blåser i hornen, ska ni också blåsa i hornen runt omkring hela lägret och ropa: För Herren och för Gideon!” 19Så kom Gideon och de hundra män han hade med sig till utkanten av lägret, när den mellersta nattväkten gick in och man just hade ställt ut vakterna. Då blåste de i hornen och krossade krukorna som de hade i händerna. 20Alla tre grupperna blåste i hornen och slog sönder krukorna. De grep facklorna med vänster hand och hornen med höger hand, och blåste i dem och ropade: ” Herrens och Gideons svärd!” 21Men de stod stilla, var och en på sin plats, runt omkring lägret. Då började alla i lägret att irra omkring och skrikande ta till flykten. 22När de trehundra hornen ljöd, vände Herren den enes svärd mot den andre i hela lägret. De som var i lägret flydde ända till Bet-Hashitta, åt Serera till, ända till utkanten av Abel-Mehola, förbi Tabbat. 23Då samlades israeliterna från Naftali och Asher och från hela Manasse och förföljde midjaniterna. 24Gideon sände budbärare över hela Efraims bergsbygd och sade: ”Dra ner mot midjaniterna och spärra all tillgång till vatten i deras väg ända till Bet-Bara och Jordan.” Så uppbådades alla Efraims män och spärrade all tillgång till vatten ända till Bet-Bara och Jordan. 25De tog till fånga två midjanitiska furstar, Oreb och Seeb. De dödade Oreb vid Orebsklippan, och Seeb dödade de vid Seebspressen. Sedan förföljde de midjaniterna och förde Orebs och Seebs huvuden till Gideon på andra sidan Jordan.
Kapitel 8
1Men Efraims män sade till Gideon: ”Varför gjorde du så här mot oss och kallade inte på oss när du drog ut till strid mot midjaniterna?” Och de gick skarpt till rätta med honom. 2Han svarade dem: ”Vad har jag gjort i jämförelse med er? Är inte Efraims efterskörd bättre än Abiesers vinbärgning? 3Det var i er hand som Gud gav de midjanitiska furstarna Oreb och Seeb. Vad har jag kunnat göra i jämförelse med er?” När han talade så, lade sig deras upprördhet mot honom. 4Gideon kom till Jordan, och han gick över tillsammans med de trehundra man som var med honom. De var trötta av förföljandet. 5Därför sade han till Suckots män: ”Ge några brödkakor åt folket som följer mig. De är utmattade, och jag förföljer Seba och Salmunna, de midjanitiska kungarna.” 6Men ledarna i Suckot svarade: ”Har du då redan Seba och Salmunna i din hand, eftersom vi skulle ge bröd åt din här?” 7Gideon svarade: ”När Herren ger Seba och Salmunna i min hand, ska jag tröska sönder ert kött med ökentörnen och tistlar.” 8Så fortsatte han därifrån upp till Penuel och sade samma sak, och Penuels män gav honom samma svar som männen i Suckot. 9Då sade han också till männen i Penuel: ”När jag kommer välbehållen tillbaka ska jag riva ner det här tornet.” 10Men Seba och Salmunna befann sig i Karkor och hade med sig sina härar, omkring 15 000 man, allt som fanns kvar av österlänningarnas här. De stupade utgjorde nämligen 120 000 man beväpnade med svärd. 11Gideon drog upp på karavanvägen öster om Noba och Jogbeha och överföll hären, som hade trott sig vara i säkerhet. 12Seba och Salmunna flydde, men han följde efter dem och tog de två midjanitiska kungarna Seba och Salmunna till fånga och skingrade hela hären. 13När Gideon, Joashs son, vände tillbaka från striden, ner från Hereshöjden, 14grep han en ung man, en av Suckots män. Gideon frågade ut honom, och den unge mannen skrev ner namnen på ledarna och de äldste i Suckot, sjuttiosju män. 15När Gideon kom till Suckots män sade han: ”Här är nu Seba och Salmunna, som ni hånade mig för och sade: Har du redan Seba och Salmunna i din hand, eftersom vi skulle ge bröd åt dina utmattade män?” 16Därefter lät han gripa stadens äldste och tog ökentörnen och tistlar och lät Suckots män få känna av dem. 17Tornet i Penuel rev han ner och dödade männen i staden. 18Sedan frågade han Seba och Salmunna: ”Hurdana var männen som ni dödade på Tabor?” De svarade: ”De liknade dig, var och en såg ut som en kungason.” 19Gideon sade: ”Då var det mina bröder, min mors söner. Så sant Herren lever: Hade ni låtit dem leva, skulle jag inte ha dödat er.” 20Sedan sade han till Jeter, sin förstfödde: ”Gå fram och döda dem.” Men han drog inte sitt svärd, för han var rädd. Han var ju bara en pojke. 21Då sade Seba och Salmunna: ”Kom fram själv och hugg ner oss! Som mannen är, så är hans styrka.” Då gick Gideon fram och dödade Seba och Salmunna. Han tog också månsmyckena som deras kameler hade runt halsen. 22Israeliterna sade till Gideon: ”Härska över oss, du och din son och din sonson, för du har frälst oss ur midjaniternas hand.” 23Men Gideon svarade dem: ”Jag kommer inte att härska över er, och min son ska heller inte härska över er. Herren ska härska över er.” 24Gideon sade vidare till dem: ”En sak vill jag be er om: Att ni var och en ger mig öronringarna ni har fått som byte.” Midjaniterna bar nämligen öronringar av guld eftersom de var ismaeliter. 25De svarade: ”Dem ger vi dig gärna.” De bredde ut en mantel, och var och en kastade där de öronringar han hade fått som byte. 26Och guldringarna som han hade begärt vägde 1 700 siklar i guld, detta förutom de halsprydnader, örhängen och purpurröda kläder som de midjanitiska kungarna hade burit och förutom kedjorna som hade suttit kring halsen på deras kameler. 27Gideon lät göra en efod av detta och satte upp den i sin stad Ofra. Hela Israel höll sig trolöst till den, och den blev en snara för Gideon och hans hus. 28Så blev Midjan kuvat under Israels barn och lyfte inte mer sitt huvud. Och landet hade ro i fyrtio år, så länge Gideon levde. 29Men Jerubbaal, Joashs son, återvände hem och stannade där. 30Gideon hade sjuttio egna söner, för han hade många hustrur. 31Han hade också en bihustru i Shekem, och även hon födde honom en son som han gav namnet Abimelek. 32Och Gideon, Joashs son, dog i hög ålder och blev begravd i sin far Joashs grav i det abiesritiska Ofra. 33Men när Gideon hade dött var Israels barn trolösa igen och höll sig till baalerna. De gjorde Baal-Berit till sin gud. 34Israels barn tänkte inte på Herren sin Gud, som hade befriat dem från alla deras fienders hand runt omkring. 35Inte heller visade de Jerubbaals, Gideons, hus någon kärlek i gengäld för allt gott som han hade gjort för Israel.
Kapitel 9
1Men Abimelek, Jerubbaals son, gick till sina morbröder i Shekem och sade till dem och till alla som var släkt med hans morfars hus: 2”Säg så här till Shekems alla män: Vad är bäst för er, att Jerubbaals alla sjuttio söner råder över er eller att en enda man råder över er? Kom ihåg att jag är ert kött och blod.” 3Då lade hans morbröder fram allt detta till hans förmån inför Shekems alla män. Dessa blev vunna för Abimelek, för de tänkte: ”Han är ju vår bror.” 4De gav honom sjuttio siklar silver ur Baal-Berits tempel, och för dessa anställde Abimelek löst folk och äventyrare som följde honom. 5Därefter begav han sig till sin fars hus i Ofra och dödade där sina bröder, Jerubbaals sjuttio söner, på en och samma sten. Men Jotam, Jerubbaals yngste son, kom undan eftersom han hade gömt sig. 6Sedan samlades Shekems alla män och alla i Bet-Millo och gick bort och gjorde Abimelek till kung vid terebinten där minnesstenen står i Shekem. 7När man berättade detta för Jotam, gick han och ställde sig på toppen av berget Gerissim och ropade med hög röst till dem: ”Hör på mig, ni Shekems män, så att Gud också ska höra er! 8En gång gick träden för att smörja en kung över sig. De sade till olivträdet: Bli du kung över oss! 9Men olivträdet svarade: Skulle jag avstå från min olja, som man ärar Gud och människor med, och gå för att svaja över de andra träden? 10Då sade träden till fikonträdet: Kom, bli du kung över oss! 11Men fikonträdet svarade: Skulle jag avstå från min sötma och min goda frukt och gå för att svaja över de andra träden? 12Då sade träden till vinstocken: Kom, bli du kung över oss! 13Men vinstocken svarade: Skulle jag avstå från min vinmust, som gläder Gud och människor, och gå för att svaja över de andra träden? 14Då sade alla träden till törnbusken: Kom, bli du kung över oss! 15Törnbusken svarade träden: Om ni verkligen vill smörja mig till kung över er, kom då och ta er tillflykt under min skugga. Om inte, ska eld gå ut från törnbusken och förtära cedrarna på Libanon. 16Lyssna nu: Har ni handlat rätt och riktigt när ni gjorde Abimelek till kung? Har ni gjort rätt mot Jerubbaal och hans hus, och har ni lönat honom efter hans gärningar? 17Ni vet ju att min far stred för er och vågade sitt liv för att rädda er från midjaniternas hand. 18Men ni har i dag rest er mot min fars hus och dödat hans sjuttio söner på en och samma sten och gjort Abimelek, hans slavinnas son, till kung över Shekems medborgare eftersom han är er bror. 19Om ni då denna dag har handlat rätt och riktigt mot Jerubbaal och hans hus, så gläd er över Abimelek och han må glädja sig över er. 20Om inte, låt då eld gå ut från Abimelek och förtära Shekems män och Bet-Millo, och låt eld gå ut från Shekems män och Bet-Millo och förtära Abimelek.” 21Sedan skyndade sig Jotam undan och flydde till Beer. Där bosatte han sig i säkerhet för sin bror Abimelek. 22När Abimelek hade härskat över Israel i tre år, 23sände Gud en ond ande mellan Abimelek och Shekems män så att dessa avföll från Abimelek. 24Det skedde för att våldet mot Jerubbaals sjuttio söner skulle bli hämnat och för att deras blod skulle komma över deras bror Abimelek som dödade dem, och över Shekems män som hade hjälpt honom att döda sina bröder. 25För att skada honom lade Shekems män folk i bakhåll på bergshöjderna, och de plundrade alla som gick den vägen. Detta berättades för Abimelek. 26Men Gaal, Ebeds son, kom med sina bröder och drog in i Shekem, och Shekems män fick förtroende för honom. 27De gick ut på fältet och skördade sina vingårdar, pressade druvor och ordnade en fest. Så gick de in i sin guds hus och åt och drack och uttalade förbannelser över Abimelek. 28Och Gaal, Ebeds son, sade: ”Vem är Abimelek? Och vem är Shekem, eftersom vi ska tjäna honom? Är han inte Jerubbaals son och Sebul hans förvaltare? Nej, ni ska tjäna män som härstammar från Hamor, Shekems far. Varför skulle vi tjäna Abimelek? 29Om jag bara hade detta folk i min hand! Då skulle jag driva bort Abimelek.” Och han sade om Abimelek: ”Utöka din här och dra ut!” 30Men när stadens hövding Sebul fick höra vad Gaal, Ebeds son, hade sagt, blev han mycket upprörd. 31Han sände i hemlighet bud till Abimelek och lät säga: ”Akta dig! Gaal, Ebeds son, och hans bröder har kommit till Shekem, och de uppviglar staden mot dig. 32Bryt nu upp i natt med ditt folk och lägg dig i bakhåll på fältet. 33Sedan kan du tidigt i morgon när solen går upp gå till anfall mot staden. När han då drar ut mot dig med sitt folk kan du göra med honom vad du får tillfälle till.” 34Då bröt Abimelek upp med allt sitt folk i natten och lade sig i bakhåll mot Shekem i fyra grupper. 35Gaal, Ebeds son, kom ut och ställde sig vid ingången till stadsporten. Samtidigt bröt Abimelek med sitt folk fram från bakhållet. 36När Gaal såg folket sade han till Sebul: ”Se, det kommer ner folk från bergshöjderna!” Men Sebul svarade honom: ”Det är skuggan av bergen som för dina ögon ser ut som människor.” 37Men Gaal sade på nytt: ”Jo, det kommer ner folk från Mitthöjden, och en annan grupp kommer på vägen från Teckentydareken.” 38Då sade Sebul till honom: ”Var är nu dina stora ord, du som sade: Vem är Abimelek eftersom vi ska tjäna honom? Här kommer folket som du föraktade. Dra ut och strid mot dem!” 39Då drog Gaal ut i spetsen för Shekems män och gav sig i strid med Abimelek. 40Men Abimelek förföljde honom, och han flydde för honom. Många föll slagna ända fram mot stadsporten. 41Abimelek stannade i Aruma. Men Sebul drev bort Gaal och hans bröder så att de inte kunde bo i Shekem. 42Dagen därefter gick folket ut på fältet, och man berättade detta för Abimelek. 43Då tog han sitt folk och delade upp dem i tre grupper och lade sig i bakhåll på fältet. När han fick se folket gå ut ur staden, ryckte han fram mot dem och slog dem. 44Abimelek och grupperna han hade med sig gick till anfall och ställde sig vid ingången till stadsporten. Men de båda andra grupperna anföll alla ute på fältet och slog dem. 45Abimelek angrep staden hela den dagen, han intog den och dödade dem som fanns där inne. Sedan rev han ner staden och beströdde den med salt. 46När männen i Shekems torn hörde detta, begav sig alla till valvet i El-Berits tempel. 47Abimelek blev underrättad om att alla männen i Shekems torn hade samlats där. 48Han gick då med allt sitt folk upp till berget Salmon. Abimelek tog en yxa i handen och högg av en trädgren som han lyfte upp och lade på axeln, och han sade till folket: ”Skynda er, gör som ni såg att jag gjorde!” 49Då högg allt folket var sin gren och följde Abimelek, och de lade grenarna intill valvet och tände eld på valvet över dem. Så omkom de som bodde i Shekems torn, omkring ettusen män och kvinnor. 50Och Abimelek drog bort till Tebes och belägrade Tebes och intog det. 51Men mitt i staden fanns ett starkt torn. Dit flydde alla män och kvinnor, stadens alla medborgare, och stängde igen om sig. Sedan steg de upp på tornets tak. 52Men Abimelek kom till tornet och angrep det. När han närmade sig tornets port för att bränna den, 53kastade en kvinna ner en kvarnsten på Abimeleks huvud och spräckte hans skalle. 54Han ropade genast på sin väpnare och sade till honom: ”Dra ditt svärd och döda mig så att de inte säger om mig: En kvinna dödade honom.” Hans tjänare genomborrade honom och han dog. 55När israeliterna såg att Abimelek var död, gick var och en hem till sitt. 56Så lät Gud Abimelek få igen det onda som han hade gjort mot sin far när han dödade sina sjuttio bröder. 57Och allt det onda som Shekems män hade gjort lät Gud komma tillbaka över deras egna huvuden. Så kom Jotams, Jerubbaals sons, förbannelse över dem.
Kapitel 10
1Efter Abimelek trädde Tola fram och räddade Israel. Han var son till Pua, son till Dodo, en man från Isaskar. Han bodde i Shamir i Efraims bergsbygd 2och var domare i Israel i tjugotre år. Sedan dog han och blev begravd i Shamir. 3Efter honom trädde gileaditen Jair fram och var domare i Israel i tjugotvå år. 4Han hade trettio söner som red på trettio åsnor, och de hade trettio städer som än i dag kallas Jairs byar. De ligger i Gileads land. 5Och Jair dog och blev begravd i Kamon. 6Men Israels barn gjorde åter det som var ont i Herrens ögon och tjänade baalerna och astarterna och även Arams, Sidons, Moabs, ammoniternas och filisteernas gudar. De övergav Herren och tjänade honom inte. 7Då upptändes Herrens vrede mot Israel, och han sålde dem i filisteernas och ammoniternas hand. 8Dessa plågade och förtryckte Israels barn det året. I arton år gjorde de så mot alla israeliter som bodde på andra sidan Jordan i amoreernas land i Gilead. 9Dessutom gick ammoniterna över Jordan och gav sig i strid med Juda, Benjamins och Efraims hus, så att Israel kom i stor nöd. 10Då ropade Israels barn till Herren och sade: ”Vi har syndat mot dig, för vi har övergett vår Gud och tjänat baalerna.” 11Men Herren sade till Israels barn: ”När ni blev förtryckta av egyptierna, amoreerna, ammoniterna, filisteerna, 12sidonierna, amalekiterna och maoniterna, då ropade ni till mig och jag frälste er från deras hand. 13Men ni har övergett mig och tjänat andra gudar. Därför vill jag inte längre rädda er. 14Gå och ropa till de gudar som ni har utvalt. De får rädda er i er nöd.” 15Då sade Israels barn till Herren : ”Vi har syndat. Gör du med oss det som är rätt i dina ögon. Men befria oss denna gång.” 16Därefter skaffade de bort ifrån sig de främmande gudarna och tjänade Herren. Då kunde han inte längre uthärda att se Israels nöd. 17Ammoniterna uppbådades till strid och slog läger i Gilead, och Israels barn samlades och slog läger i Mispa. 18Folket, hövdingarna i Gilead, sade då till varandra: ”Vem vill börja striden mot ammoniterna? Den som gör det ska vara huvud över alla som bor i Gilead.”
Kapitel 11
1Gileaditen Jefta var en tapper stridsman. Han var son till en prostituerad, och hans far hette Gilead. 2Gileads hustru födde söner åt honom, och när de växte upp drev de bort Jefta och sade till honom: ”Du får inte dela arvet i vår fars hus, för du är son till en främmande kvinna.” 3Då flydde Jefta bort från sina bröder och bosatte sig i landet Tob. Där slöt sig löst folk till honom och drog ut på plundringståg med honom. 4En tid därefter gick ammoniterna i strid med Israel. 5Men när ammoniterna gick i strid med Israel, kom de äldste i Gilead för att hämta Jefta från landet Tob. 6De sade till Jefta: ”Kom och bli vår anförare, så ska vi strida mot ammoniterna.” 7Men Jefta svarade de äldste i Gilead: ”Har ni inte hatat mig och drivit ut mig ur min fars hus? Varför kommer ni till mig nu när ni är i nöd?” 8De äldste i Gilead svarade honom: ”Just därför har vi kommit tillbaka till dig. Kom nu med oss och strid mot ammoniterna. Du ska bli huvud över oss alla som bor i Gilead.” 9Jefta svarade de äldste i Gilead: ”Om ni tar mig tillbaka för att strida mot ammoniterna och Herren ger dem till mig, så ska jag sedan vara ert huvud.” 10Då sade de äldste i Gilead till Jefta: ” Herren är vittne mellan oss om vi inte gör som du har sagt.” 11Jefta följde då med de äldste i Gilead, och folket satte honom till huvud och anförare över sig. Och Jefta uttalade allt som han hade sagt inför Herren i Mispa. 12Jefta skickade sändebud till ammoniternas kung och sade: ”Vad har du emot mig, eftersom du kommer för att angripa mig i mitt land?” 13Då svarade ammoniternas kung Jeftas sändebud: ”När Israel drog upp ur Egypten, tog de mitt land från Arnon ända till Jabbok och Jordan. Ge nu tillbaka det frivilligt.” 14På nytt skickade Jefta sändebud till ammoniternas kung 15och sade till honom: ”Så säger Jefta: Israel har inte tagit något land vare sig från Moab eller från ammoniterna. 16För när Israel drog upp ur Egypten och de hade vandrat genom öknen ända till Röda havet och kommit till Kadesh, 17sände Israel budbärare till kungen i Edom och sade: Låt mig gå genom ditt land. Men kungen i Edom lyssnade inte. De skickade också bud till kungen i Moab, men han ville inte heller. Då stannade Israel i Kadesh. 18Därefter vandrade de genom öknen och gick runt Edoms land och Moabs land och kom öster om Moabs land och slog läger på andra sidan Arnon. De kom inte in på Moabs område, för Arnon var gräns mot Moab. 19Sedan sände Israel budbärare till amoreernas kung Sichon, kungen i Heshbon, och sade till honom: Låt oss gå genom ditt land fram till vårt område. 20Men Sichon litade inte på Israel och lät dem inte gå genom sitt område utan samlade allt sitt folk och slog läger i Jahas. Där gick han i strid med Israel. 21Men Herren, Israels Gud, gav Sichon och allt hans folk i Israels hand så att de slog dem. Israel intog hela det land där amoreerna bodde. 22De intog hela amoreernas område, från Arnon ända till Jabbok och från öknen ända till Jordan. 23När nu Herren, Israels Gud, har fördrivit amoreerna för sitt folk Israel, skulle då du ta deras land i besittning! 24Är det inte så att du tar vad din gud Kemosh ger dig till besittning, och vi tar allt som Herren vår Gud har gett oss i besittning? 25Är du bättre än Balak, Sippors son, kungen i Moab? Gick han i tvist med Israel, gick han i strid med dem? 26Israel har i trehundra år bott i Heshbon med underlydande orter, i Aroer med underlydande orter och i alla städer längs Arnon. Varför har ni då inte tagit tillbaka det från oss under den tiden? 27Jag har inte syndat mot dig, men du gör illa mot mig genom att du strider mot mig. Herren, domaren, ska i dag döma mellan Israels barn och ammoniterna.” 28Men ammoniternas kung lyssnade inte till vad Jefta sade till honom genom sändebuden. 29Då kom Herrens Ande över Jefta. Han drog genom Gilead och Manasse och vidare genom Mispe i Gilead, och från Mispe i Gilead ryckte han fram mot ammoniterna. 30Jefta gav ett löfte till Herren och sade: ”Om du ger ammoniterna i min hand, 31lovar jag att det som kommer ut genom dörrarna i mitt hus och möter mig, när jag kommer hem välbehållen från ammoniterna, ska tillhöra Herren. Jag ska offra det som brännoffer.” 32Så drog Jefta bort mot ammoniterna för att strida mot dem, och Herren gav dem i hans hand. 33Han tillfogade dem ett mycket stort nederlag, från Aroer ända fram emot Minnit, tjugo städer, och ända till Abel-Keramim. Så blev ammoniterna kuvade under Israels barn. 34När sedan Jefta kom hem till sitt hus i Mispa, se, då gick hans dotter ut för att möta honom med tamburin och dans. Hon var hans enda barn, och utom henne hade han varken son eller dotter. 35När han fick se henne, rev han sönder sina kläder och ropade: ”Nej! Min dotter, du gör mig helt förkrossad, du drar olycka över mig! Jag har öppnat min mun inför Herren till ett löfte och kan inte ta tillbaka det.” 36Hon svarade honom: ”Min far, har du öppnat din mun inför Herren, så gör med mig enligt dina ord, eftersom Herren nu har gett dig hämnd på dina fiender ammoniterna.” 37Hon sade sedan till sin far: ”Men låt mig få detta: Ge mig två månader, så att jag kan gå upp i bergen och gråta över min jungfrudom med mina väninnor.” 38Han svarade henne: ”Ja, gå.” Och han lät henne vara borta i två månader. Då gick hon med sina väninnor och begrät sin jungfrudom på bergen. 39Men efter två månader återvände hon till sin far, och han gjorde med henne efter löftet som han gett. Och hon hade aldrig känt någon man. Sedan blev det en sed i Israel 40att Israels döttrar gick för att fira minnet av gileaditen Jeftas dotter under fyra dagar varje år.
Kapitel 12
1Efraims män samlades och drog till Safon. De sade till Jefta: ”Varför gick du ut i strid mot ammoniterna utan att kalla på oss till att gå med dig? Nu ska vi bränna ner ditt hus tillsammans med dig.” 2Jefta svarade dem: ”Jag och mitt folk låg i hård strid med ammoniterna. Då kallade jag på er, men ni ville inte rädda mig ur deras hand. 3När jag såg att ni inte ville rädda mig, tog jag min själ i min hand och drog i väg mot ammoniterna, och Herren gav dem i min hand. Varför har ni då kommit emot mig denna dag för att strida mot mig?” 4Och Jefta samlade alla Gileads män och gav sig i strid med Efraim, och Gileads män slog efraimiterna eftersom dessa sade: ”Ni är flyktingar från Efraim. Gilead är ett mellanting, varken Efraim eller Manasse.” 5Gileaditerna skar av vadställena över Jordan för efraimiterna. När de efraimitiska flyktingarna sade: ”Låt mig komma över”, frågade Gileads män var och en: ”Är du efraimit?” Svarade han då ”nej”, 6sade de till honom: ”Säg shibbólet!” Sade han då ”sibbólet” för att han inte kunde uttala ordet rätt, grep de honom och dödade honom där vid Jordans vadställen. På så sätt föll vid det tillfället 42 000 efraimiter. 7Och Jefta var domare i Israel i sex år. Sedan dog gileaditen Jefta och blev begravd i en av Gileads städer. 8Efter honom var Ibsan från Betlehem domare i Israel. 9Han hade trettio söner. Trettio döttrar gifte han bort, och trettio döttrar fick han genom att hämta hustrur åt sina söner utifrån. Han var domare i Israel i sju år. 10Sedan dog Ibsan och blev begravd i Betlehem. 11Efter honom var sebuloniten Elon domare i Israel. I tio år var han domare i Israel. 12Sedan dog sebuloniten Elon och blev begravd i Ajalon i Sebulons land. 13Efter honom var pirgatoniten Abdon, Hillels son, domare i Israel. 14Han hade fyrtio söner och trettio sonsöner som red på sjuttio åsnor. Han var domare i Israel i åtta år. 15Sedan dog pirgatoniten Abdon, Hillels son, och blev begravd i Pirgaton i Efraims land, i amalekiternas bergsbygd.