Domarboken

Kapitel 1

¹Efter Josuas död frågade Israels barn Herren : ”Vem av oss ska först dra upp mot kananeerna och strida mot dem?” ²Herren svarade: ”Juda ska göra det. Se, jag har gett landet i hans hand.” ³Då sade Juda till sin bror Simeon: ”Kom med mig till mitt område och låt oss strida mot kananeerna, så går jag sedan med dig till ditt område.” Och Simeon gick med honom. ⁴När Juda drog upp gav Herren kananeerna och perisseerna i deras hand, så att de slog dem vid Besek, tiotusen man. ⁵Vid Besek fann de Adoni-Besek, och de stred mot honom och besegrade kananeerna och perisseerna. ⁶Adoni-Besek flydde, men de förföljde honom och grep honom och högg av hans tummar och stortår. ⁷Då sade Adoni-Besek: ”Sjuttio kungar med avhuggna tummar och stortår plockade smulor under mitt bord. Gud har vedergällt mig för vad jag gjort.” Sedan förde de honom till Jerusalem, och där dog han. ⁸Juda barn belägrade Jerusalem och intog det. De slog invånarna med svärd och satte eld på staden. ⁹Därefter drog Juda barn ner för att strida mot kananeerna som bodde i Bergsbygden, Negev och Låglandet. ¹⁰Och Juda gick mot de kananeer som bodde i Hebron – som förr hette Kirjat-Arba – och slog Sheshaj, Ahiman och Talmaj. ¹¹Därifrån gick de mot invånarna i Debir – som tidigare hette Kirjat-Sefer. ¹²Och Kaleb sade: ”Den som besegrar Kirjat-Sefer och intar det ska jag ge min dotter Aksa till hustru.” ¹³Otniel, son till Kalebs yngre bror Kenas, intog staden, och Kaleb gav honom sin dotter Aksa till hustru. ¹⁴När hon kom till honom övertalade hon honom att begära mark av hennes far. Hon steg ner från åsnan och Kaleb sade till henne: ”Vad vill du?” ¹⁵Hon svarade: ”Låt mig få en avskedsgåva. Eftersom du har gett mig Negevöknen, så låt mig få vattenkällor.” Kaleb gav henne då de övre och de nedre källorna. ¹⁶Barnen till keniten, Moses svärfar, hade kommit upp från Palmstaden med Juda barn till Juda öken söder om Arad. Där bosatte de sig bland folket. ¹⁷Men Juda drog ut med sin bror Simeon, och de slog kananeerna som bodde i Sefat och vigde staden åt förintelse. Så fick den namnet Horma. ¹⁸Juda intog Gaza med dess område, Ashkelon med dess område och Ekron med dess område. ¹⁹Herren var med Juda, och de erövrade bergsbygden. Men de kunde inte driva bort dem som bodde i dalbygden, eftersom de hade järnbeslagna stridsvagnar. ²⁰Och de gav Hebron åt Kaleb, som Mose hade lovat, och han drev bort Anaks tre söner därifrån. ²¹Men jebusiterna som bodde i Jerusalem blev inte fördrivna av Benjamins barn. Därför bodde jebusiterna kvar bland Benjamins barn i Jerusalem, som de gör än i dag. ²²Och Josefs hus drog upp till Betel, och Herren var med dem. ²³De spejade vid Betel, den stad som förr hette Luz. ²⁴Då fick spejarna se en man komma ut ur staden, och de sade till honom: ”Visa oss var vi kan ta oss in i staden, så ska vi visa barmhärtighet mot dig.” ²⁵Han visade dem en väg in i staden, och de slog staden med svärd. Men mannen och hela hans släkt lät de gå. ²⁶Han gav sig av till hetiternas land, där han byggde en stad som han gav namnet Luz, som den heter än i dag. ²⁷Men Manasse intog inte Bet-Shan eller Taanak eller Dor eller Jibleam eller Megiddo eller deras underlydande orter, utan kananeerna kunde hålla sig kvar där i landet. ²⁸När israeliterna blev starkare tvingade de kananeerna att arbeta åt dem, men de drev inte bort dem. ²⁹Efraim drev inte heller bort kananeerna som bodde i Gezer, utan kananeerna bodde kvar bland dem i Gezer. ³⁰Sebulon drev inte undan invånarna i Kitron eller invånarna i Nahalol, utan kananeerna bodde kvar bland dem men tvingades arbeta för dem. ³¹Asher drev inte bort invånarna i Acko eller invånarna i Sidon, inte heller dem i Ahlab, Aksib, Helba, Afik och Rehob. ³²Alltså bodde asheriterna bland kananeerna, landets invånare, eftersom de inte fördrev dem. ³³Naftali drev inte bort invånarna i Bet-Shemesh, inte heller invånarna i Bet-Anat, utan bodde bland kananeerna, landets invånare. Men invånarna i Bet-Shemesh och Bet-Anat tvingades arbeta för dem. ³⁴Amoreerna trängde undan Dans barn till bergsbygden, för de tillät dem inte att komma ner till dalbygden. ³⁵Och amoreerna kunde hålla sig kvar i Har-Heres, Ajalon och Shaalbim. Men Josefs barns hand blev tung över dem så att de tvingades arbeta för dem. ³⁶Amoreernas område sträckte sig från Skorpionhöjden, från Sela och vidare uppåt.

Kapitel 2

¹Herrens ängel kom från Gilgal upp till Bokim och sade: ”Jag förde er upp ur Egypten och in i det land som jag med ed hade lovat ge era fäder, och jag sade: Jag ska aldrig bryta mitt förbund med er. ²Och ni ska inte sluta förbund med detta lands invånare, ni ska bryta ner deras altaren. Men ni har inte lyssnat till min röst. Vad har ni gjort? ³Därför säger jag nu: Jag kommer inte att driva bort dem framför er, utan de ska tränga er i sidorna och deras gudar ska bli en snara för er.” ⁴När Herrens ängel hade sagt detta till Israels alla barn, brast de i gråt. ⁵De kallade platsen Bokim. Och de offrade där åt Herren. ⁶När Josua sände i väg folket, gick Israels barn var och en till sin arvedel för att ta landet i besittning. ⁷Folket tjänade Herren så länge Josua levde och så länge de äldste levde, de som var kvar efter Josua och hade sett alla de storverk som Herren hade gjort för Israel. ⁸Och Herrens tjänare Josua, Nuns son, dog när han var hundratio år gammal. ⁹Man begravde honom på det område som var hans arvedel, i Timnat-Heres i Efraims bergsbygd norr om berget Gaash. ¹⁰Och hela den generationen samlades till sina fäder. Då växte en annan generation upp efter dem, en som inte kände Herren eller de gärningar som han hade gjort för Israel. ¹¹Och Israels barn gjorde det som var ont i Herrens ögon och tjänade baalerna. ¹²De övergav Herren, sina fäders Gud som hade fört dem ut ur Egyptens land, och följde andra gudar, gudarna hos folken som bodde omkring dem. Dem tillbad de och väckte därmed Herrens vrede. ¹³Så övergav de Herren och tjänade Baal och astarterna. ¹⁴Då upptändes Herrens vrede mot Israel, och han gav dem i händerna på rövare som plundrade dem. Han sålde dem till deras fiender runt omkring, och de kunde inte stå emot sina fiender längre. ¹⁵Närhelst de drog ut var Herrens hand emot dem till deras olycka, så som Herren hade sagt och så som Herren hade lovat dem med ed. Och de var i stor nöd. ¹⁶Då lät Herren domare uppstå, som frälste dem ur deras plundrares hand. ¹⁷Men de lyssnade inte heller till sina domare, utan höll sig trolöst till andra gudar och tillbad dem. De vek snabbt av från den väg som deras fäder hade vandrat i lydnad för Herrens bud och gjorde inte som de. ¹⁸När Herren lät domare uppstå bland dem, var han med domaren och frälste dem ur deras fienders hand så länge domaren levde. Herren förbarmade sig när de jämrade sig över sina förtryckare och plågare. ¹⁹Men när domaren dog, vände de sig bort igen och blev ännu mer fördärvade än sina fäder. De följde andra gudar och tjänade och tillbad dem. De avstod inte från sina gärningar och sin hårdnackade hållning. ²⁰Därför upptändes Herrens vrede mot Israel, och han sade: ”Detta folk har brutit mot mitt förbund som jag fastställde för deras fäder, och de har inte velat lyssna till min röst. ²¹Därför ska jag inte längre driva bort för dem ett enda av de folk som Josua lämnade kvar när han dog. ²²Genom dem ska jag sätta Israel på prov. Kommer de att hålla sig till Herrens väg och vandra på den, som deras fäder gjorde, eller inte?” ²³Alltså lät Herren dessa folk bli kvar. Han fördrev dem inte genast, och han gav dem inte i Josuas hand.

Kapitel 3

¹Dessa var de folk som Herren lät bli kvar, för att med dem pröva alla israeliter som inte hade varit med om alla krigen i Kanaan ²och för att lära Israels barn att föra krig, de som inte hade varit med om det förut: ³filisteernas fem furstar och alla kananeer och sidonier samt hiveerna som bodde i Libanons bergsbygd, från berget Baal-Hermon ända till vägen mot Hamat. ⁴Med dem ville Herren pröva Israel för att se om de ville följa hans bud som han gett deras fäder genom Mose. ⁵Så bodde Israels barn bland kananeerna, hetiterna, amoreerna, perisseerna, hiveerna och jebusiterna, ⁶och de tog deras döttrar till hustrur och gav sina döttrar åt deras söner och tjänade deras gudar. ⁷Israel gjorde det som var ont i Herrens ögon. De glömde Herren sin Gud och tjänade baalerna och asherorna. ⁸Då upptändes Herrens vrede mot Israel, och han sålde dem i Kushan-Rishatajims hand, kungen i Aram-Naharajim. Och Israels barn tjänade Kushan-Rishatajim i åtta år. ⁹Men Israels barn ropade till Herren, och Herren lät en frälsare uppstå bland Israels barn som räddade dem: Otniel, son till Kenas, Kalebs yngre bror. ¹⁰Herrens Ande kom över honom, och han blev domare i Israel. Han drog ut i strid, och Herren gav Arams kung Kushan-Rishatajim i hans hand så att hans hand besegrade Kushan-Rishatajim. ¹¹Sedan hade landet ro i fyrtio år. Därefter dog Otniel, Kenas son. ¹²Men Israels barn gjorde åter det som var ont i Herrens ögon. Herren gav då kung Eglon av Moab makt över Israel, eftersom de gjorde det som var ont i Herrens ögon. ¹³Eglon gick samman med ammoniterna och Amalek. Han drog ut och slog Israel, och de intog Palmstaden. ¹⁴Och Israels barn tjänade kung Eglon av Moab i arton år. ¹⁵Men Israel ropade till Herren, och Herren lät en frälsare uppstå bland dem: benjaminiten Ehud, Geras son, en vänsterhänt man. När Israels barn sände honom med gåvor till kung Eglon av Moab ¹⁶gjorde Ehud sig ett tveeggat svärd, en fot långt, och spände fast det under kläderna vid sin högra höft. ¹⁷Han överlämnade gåvorna till kung Eglon av Moab, som var en mycket fet man. ¹⁸När han hade överlämnat gåvorna, skickade han i väg folket som hade burit dem. ¹⁹Själv vände han tillbaka vid bildstoderna nära Gilgal och sade: ”Jag har ett hemligt ärende till dig, o konung.” Kungen sade: ”Var tysta!” Alla som stod omkring honom gick ut. ²⁰Ehud gick fram till honom där han satt ensam i sommarsalen, och Ehud sade: ”Jag har ett ord från Gud till dig.” När kungen reste sig från sin stol, ²¹räckte Ehud ut sin vänstra hand, drog svärdet från sin högra höft och körde in det i hans buk ²²så att fästet följde med in efter klingan. Och klingan omslöts av fettet, för han drog inte ut svärdet ur hans buk. Sedan gick Ehud ut i försalen, ²³och väl ute stängde han dörrarna till salen efter sig och låste dem. ²⁴När han hade gått, kom Eglons tjänare och såg att dörrarna till salen var låsta. De tänkte: ”Han har säkert något privat för sig i sin sommarkammare.” ²⁵Men när de hade väntat länge och han ändå inte öppnade dörrarna till salen, tog de nyckeln och öppnade själva – och se, där låg deras herre död på golvet. ²⁶Medan de dröjde hade Ehud flytt. Han hade hunnit förbi bildstoderna och flydde till Seira. ²⁷Så snart han kom dit, lät han blåsa i hornet i Efraims bergsbygd. Då drog Israels barn ner från bergsbygden med honom i spetsen. ²⁸Han sade till dem: ”Följ mig, för Herren har gett era fiender moabiterna i er hand.” Då följde de honom och intog vadställena över Jordan till Moabs land och lät ingen komma över. ²⁹Vid det tillfället slog de omkring tiotusen moabiter, alla starka och tappra män. Inte en enda kom undan. ³⁰På den dagen blev Moab kuvat under Israels hand, och landet hade ro i åttio år. ³¹Efter Ehud kom Shamgar, Anats son. Han slog filisteerna, sexhundra man, med en oxpik. Också han räddade Israel.

Kapitel 4

¹När Ehud var död gjorde Israel åter det som var ont i Herrens ögon. ²Då sålde Herren dem i den kananeiske kungen Jabins hand. Han regerade i Hasor, och hans befälhavare var Sisera som bodde i Haroshet-Haggojim. ³Israels barn ropade till Herren, för Jabin hade niohundra järnbeslagna stridsvagnar och hade förtryckt Israel våldsamt i tjugo år. ⁴Debora, en profetissa, hustru till Lappidot, var domare i Israel vid den tiden. ⁵Hon brukade sitta under Deborapalmen mellan Rama och Betel i Efraims bergsbygd, och Israels barn kom upp till henne för att hon skulle skipa rätt. ⁶Hon sände bud och kallade till sig Barak, Abinoams son från Kedesh i Naftali, och sade till honom: ”Har inte Herren, Israels Gud, befallt: Dra upp på berget Tabor och ta med dig tiotusen man av Naftali och Sebulons stammar? ⁷För jag ska dra Sisera, Jabins befälhavare, med hans vagnar och folk till dig vid floden Kishon och ge honom i din hand.” ⁸Barak sade till henne: ”Om du går med mig så går jag, men går du inte med mig så går inte heller jag.” ⁹Då svarade hon: ”Ja, jag ska gå med dig, men då ska äran inte bli din på den väg du går, utan Herren ska sälja Sisera i en kvinnas hand.” Så reste sig Debora och gick med Barak till Kedesh. ¹⁰Barak kallade samman Sebulon och Naftali till Kedesh, och tiotusen man följde honom dit upp. Debora gick också med honom. ¹¹Men keniten Heber hade skilt sig från de övriga keniterna, från ättlingarna till Moses svåger Hobab, och han hade sina tältplatser ända till terebinten i Saannim vid Kedesh. ¹²När man berättade för Sisera att Barak, Abinoams son, hade dragit upp på berget Tabor, ¹³samlade han alla sina stridsvagnar, niohundra järnbeslagna vagnar, och dessutom allt folk han hade från Haroshet-Haggojim till floden Kishon. ¹⁴Men Debora sade till Barak: ”Bryt upp! Detta är dagen då Herren har gett Sisera i din hand. Se, Herren har dragit ut framför dig.” Så gick Barak ner från berget Tabor, och tiotusen man följde honom. ¹⁵Och Herren sände förvirring över Sisera och alla hans vagnar och hela hans här, så att de vek tillbaka för Baraks svärd. Sisera steg ner från sin vagn och flydde till fots. ¹⁶Barak förföljde vagnarna och hären ända till Haroshet-Haggojim, och hela Siseras här föll för svärd. Inte en enda kom undan. ¹⁷Men Sisera hade flytt till fots till det tält som tillhörde Jael, hustru till keniten Heber, eftersom det rådde vänskap mellan kung Jabin i Hasor och keniten Hebers hus. ¹⁸Jael kom Sisera till mötes och sade till honom: ”Kom in, min herre, kom in till mig, var inte rädd.” Då gick han in till henne i tältet, och hon lade ett täcke över honom. ¹⁹Han sade till henne: ”Ge mig lite vatten att dricka, för jag är törstig”. Hon öppnade mjölkkärlet och gav honom att dricka och lade sedan över honom igen. ²⁰Han sade till henne: ”Ställ dig vid ingången till tältet. Och om någon kommer och frågar dig om det är någon här, så svara nej.” ²¹Men Jael, Hebers hustru, grep en tältplugg och tog en hammare i handen. Därefter gick hon sakta fram till Sisera och slog pluggen genom hans tinning så att den gick ner i marken, för han låg i djup sömn, medtagen av trötthet. Och han dog. ²²Och se, då kom Barak jagande efter Sisera. Jael gick ut för att möta honom och sade: ”Kom, så ska jag visa dig mannen du söker.” Han kom in till henne, och se, där låg Sisera död med tältpluggen genom tinningen. ²³Så kuvade Gud den dagen Jabin, kungen i Kanaan, inför Israels barn. ²⁴Och israeliternas hand vilade allt tyngre på Jabin, kungen i Kanaan, tills de helt gjorde slut på honom.

Kapitel 5

¹Den dagen sjöng Debora och Barak, Abinoams son, denna sång: ²När härförare anför i Israel, när folket villigt offrar sig – lova Herren! ³Hör, ni kungar! Lyssna, ni furstar! Jag vill sjunga, sjunga till Herren, jag vill lovsjunga Herren, Israels Gud. ⁴Herre, när du drog ut från Seir, när du gick fram från Edoms land, då bävade jorden, då strömmade det från himlen, då strömmade vatten från molnen. ⁵Bergen skalv inför Herrens ansikte, Sinai inför Herrens, Israels Guds, ansikte. ⁶I Shamgars dagar, Anats sons, i Jaels dagar låg vägarna öde. Vandrarna måste gå omvägar. ⁷Inga ledare fanns, inga i Israel förrän jag, Debora, trädde fram, trädde fram som en moder i Israel. ⁸Man valde sig nya gudar, då nådde striden ända till portarna. Men varken sköld eller spjut fanns att se bland Israels fyrtiotusen. ⁹Mitt hjärta tillhör Israels furstar och dem bland folket som villigt offrade sig. Lova Herren! ¹⁰Ni som rider på vita åsnor, ni som sitter hemma på mattor och ni som vandrar på vägen, sjung! ¹¹När man sjungande delar byte mellan vattenhoarna lovprisar man Herrens rättfärdiga gärningar, hans styres rättfärdiga gärningar i Israel. Då drog Herrens folk ner till portarna. ¹²Vakna, vakna, Debora! Vakna, vakna, sjung din sång! Res dig, Barak! Ta dig fångar, du Abinoams son! ¹³Då satte folkets överlevare de tappra till anförare, Herren satte mig till anförare över hjältarna. ¹⁴Från Efraim kom män med rötter i Amalek. Benjamin följde dig med dina skaror. Från Makir kom furstar ner och från Sebulon män med ledarstav. ¹⁵Furstarna i Isaskar slöt sig till Debora, och liksom Isaskar gjorde också Barak, ner i dalen skyndade man i hans spår. Bland Rubens ätter höll man stora rådslag. ¹⁶Varför satt du kvar bland dina fållor och lyssnade till flöjtspel vid hjordarna? Bland Rubens ätter hade man stora överläggningar. ¹⁷Gilead stannade på andra sidan Jordan. Och Dan, varför dröjde han vid skeppen? Asher satt kvar vid havets strand, vid sina vikar stannade han. ¹⁸Men Sebulon var ett folk som föraktade döden, likaså Naftali på slagfältets höjder. ¹⁹Kungar drog fram och stred, då stred Kanaans kungar vid Taanak nära Megiddos vatten, men silverbyte vann de inte. ²⁰Från himlen fördes strid, stjärnorna stred från sina banor mot Sisera. ²¹Floden Kishon svepte bort dem, urtidsfloden, floden Kishon. Framåt, min själ, med kraft! ²²Då stampade hästarnas hovar, hans starka hingstar jagade framåt, framåt. ²³Förbanna Meros, säger Herrens ängel, förbanna, ja, förbanna dess invånare eftersom de inte kom till Herrens hjälp, till Herrens hjälp bland hjältarna. ²⁴Välsignad framför andra kvinnor är Jael, keniten Hebers hustru, välsignad framför alla kvinnor i tält. ²⁵Vatten begärde han, hon gav honom mjölk, bar fram gräddmjölk i högtidsskålen. ²⁶Hon räckte sin hand efter tältpluggen, sin högra hand efter hammaren. Med den slog hon Sisera och krossade hans huvud, spräckte hans tinning och genomborrade den. ²⁷Vid hennes fötter kröp han ihop, låg och blev liggande. Vid hennes fötter kröp han ihop och låg. Där han kröp ihop, där låg han utslagen. ²⁸Ut genom fönstret blickade Siseras mor, hon ropade gällt genom gallret: ”Varför dröjer hans vagn? Varför hörs inte vagnshästarnas hovar?” ²⁹Då svarade hennes klokaste hovdamer, och själv gav hon sig samma svar: ³⁰”Säkert fick de byte och delar det nu, en flicka eller två åt varje man, färggrant byte för Siseras räkning, färggrant byte av brokiga tyger, en brokig duk eller två för de fångnas halsar.” ³¹Så ska alla dina fiender förgås, Herre. Men de som älskar honom ska bli som solen när den går upp i sin kraft. Och landet hade nu ro i fyrtio år.

Kapitel 6

¹Israels barn gjorde det som var ont i Herrens ögon, och han gav dem i midjaniternas hand i sju år. ²Midjaniternas hand pressade Israel så starkt att Israels barn på grund av midjaniterna gjorde sig hålor uppe i bergen, och grottor och bergfästen. ³Närhelst israeliterna hade sått, drog midjaniterna, amalekiterna och österlänningarna upp mot dem. ⁴De belägrade dem, överföll dem och fördärvade landets gröda ända till Gaza. De lämnade inget kvar att leva av i Israel, varken får, oxar eller åsnor, ⁵för de drog dit upp med sin boskap och sina tält, talrika som gräshoppor. Oräkneliga var de med sina kameler, och de kom in i landet för att fördärva det. ⁶Så blev Israel utarmat genom midjaniterna, och Israels barn ropade till Herren. ⁷När Israels barn ropade till Herren för midjaniternas skull, ⁸sände Herren en profet till Israels barn som sade till dem: ”Så säger Herren, Israels Gud: Jag har fört er upp ur Egypten och hämtat er ut ur träldomshuset. ⁹Jag har räddat er från egyptiernas hand och från alla era förtryckares hand. Jag drev bort dem framför er och gav er deras land. ¹⁰Och jag sade till er: Jag är Herren er Gud. Ni ska inte frukta de gudar som dyrkas av amoreerna i vilkas land ni bor. Men ni lyssnade inte till min röst.” ¹¹Herrens ängel kom och satte sig under terebinten vid Ofra som tillhörde abiesriten Joash. Dennes son Gideon höll på att klappa ut vete i vinpressen för att gömma det för midjaniterna. ¹²För honom uppenbarade sig Herrens ängel och sade till honom: ” Herren är med dig, du tappre stridsman!” ¹³Gideon svarade honom: ”O, min herre, om Herren är med oss, varför har då allt detta drabbat oss? Och var är alla hans under som våra fäder har berättat om och sagt: ’Se, har inte Herren fört oss upp ur Egypten?’ Nu har Herren övergett oss och gett oss i midjaniternas hand.” ¹⁴Då vände Herren sig till honom och sade: ”Gå i denna din kraft och fräls Israel ur midjaniternas våld. Se, jag har sänt dig.” ¹⁵Han svarade honom: ”O Herre, hur ska jag kunna rädda Israel? Min ätt är den mest obetydliga i Manasse och jag är den yngste i min fars hus.” ¹⁶Herren sade till honom: ”Jag är med dig, och du ska slå midjaniterna som en enda man.” ¹⁷Gideon svarade honom: ”Om jag har funnit nåd för dina ögon, så ge mig ett tecken att det är du som talar med mig. ¹⁸Gå inte härifrån förrän jag kommer tillbaka till dig och bär fram min offergåva och lägger den framför dig.” Han sade: ”Jag stannar tills du kommer tillbaka.” ¹⁹Och Gideon gick in och tillagade en killing, likaså osyrat bröd av en efa mjöl. Därefter lade han köttet i en korg och hällde spadet i en kruka. Sedan bar han ut det till honom under terebinten och satte fram det. ²⁰Då sade Guds ängel till honom: ”Ta köttet och det osyrade brödet och lägg det på berghällen där och häll spadet över det.” Han gjorde så. ²¹Herrens ängel räckte ut staven som han hade i handen och rörde med spetsen vid köttet och det osyrade brödet. Då slog det upp eld ur klippan och förtärde köttet och det osyrade brödet. Och Herrens ängel försvann ur hans åsyn. ²²När Gideon såg att det var Herrens ängel, sade Gideon: ”Ve mig, Herre Gud, jag har sett Herrens ängel ansikte mot ansikte!” ²³Men Herren sade till honom: ”Frid vare med dig! Var inte rädd, du ska inte dö.” ²⁴Då byggde Gideon ett altare där åt Herren och kallade det Herren är frid. Det finns kvar än i dag i det abiesritiska Ofra. ²⁵Den natten sade Herren till honom: ”Ta din fars tjur och den andra sjuåriga tjuren. Riv ner din fars baalsaltare och hugg sönder Asherapålen som står intill det. ²⁶Bygg ett altare åt Herren din Gud överst på denna klippa på rätt sätt. Ta sedan den andra tjuren och offra den som brännoffer på resterna av Asherapålen som du hugger sönder.” ²⁷Då tog Gideon med sig tio av sina tjänare och gjorde som Herren hade sagt till honom. Men eftersom han var rädd för sin fars hus och för stadens män gjorde han det inte på dagen utan på natten. ²⁸När stadens män steg upp tidigt nästa morgon, se, då låg Baals altare nedrivet, Asherapålen intill var sönderhuggen och den andra tjuren var offrad som brännoffer på det nya altaret. ²⁹Då sade de till varandra: ”Vem har gjort detta?” När de undersökte saken och hörde sig för, fick de veta att Gideon, Joashs son, hade gjort det. ³⁰Då sade männen i staden till Joash: ”För ut din son. Han måste dö, för han har rivit ner Baals altare och huggit sönder Asherapålen som stod intill det.” ³¹Men Joash svarade alla som stod omkring honom: ”Ska ni driva Baals sak? Ska ni rädda honom? Den som driver hans sak ska dödas före nästa morgon. Om Baal är Gud så kan han försvara sig själv när någon river hans altare.” ³²Därför kallade man Gideon från den dagen Jerubbaal, för man sade: ”Baal får driva sin sak mot honom när han rivit Baals altare.” ³³Midjaniterna, amalekiterna och österlänningarna hade alla samlats och gått över Jordan och slagit läger i Jisreels dal. ³⁴Men Herrens Ande kom över Gideon. Han blåste i hornet, och abiesriterna samlades och följde honom. ³⁵Han sände ut budbärare i hela Manasse, så att också de samlades och följde honom. Han sände även budbärare till Asher, Sebulon och Naftali, och de kom upp för att möta dem. ³⁶Och Gideon sade till Gud: ”Om du verkligen vill rädda Israel genom min hand, som du har lovat, ³⁷se då här. Jag lägger ut den här nyklippta ullen på tröskplatsen. Om det kommer dagg bara på ullen medan marken förblir torr, då vet jag att du tänker rädda Israel genom min hand, som du har lovat.” ³⁸Och det blev så. När han tidigt nästa morgon kramade ur ullen, kunde han pressa ut så mycket dagg ur den att det fyllde en skål med vatten. ³⁹Men Gideon sade till Gud: ”Låt inte din vrede brinna mot mig om jag talar än en gång. Låt mig få försöka bara en gång till med ullen. Gör nu så att bara ullen förblir torr, medan det kommer dagg överallt på marken.” ⁴⁰Gud gjorde så den natten. Bara ullen var torr, medan det hade kommit dagg överallt på marken.

Kapitel 7

¹Tidigt nästa morgon drog Jerubbaal, det vill säga Gideon, i väg med allt folket som följde honom, och de slog läger vid Harodskällan. Han hade då midjaniternas läger norr om sig, på slätten mot Morehöjden. ²Herren sade till Gideon: ”Folket som följer dig är för många för att jag ska vilja ge midjaniterna i deras hand. Israel kan då berömma sig mot mig och säga: Min egen hand har frälst mig. ³Meddela nu folket: Den som är rädd och förskräckt kan vända om och skynda sig bort från Gileads berg.” Då vände 22 000 man av folket tillbaka, och bara 10 000 stannade kvar. ⁴Men Herren sade till Gideon: ”Folket är fortfarande för många. För ner dem till vattnet, så ska jag där göra ett urval bland dem åt dig. När jag säger till dig: ’Den ska gå med dig’, så ska han gå med dig. När jag säger till dig: ’Den ska inte gå med dig’, så ska han inte gå med.” ⁵Så förde han folket ner till vattnet. Och Herren sade till Gideon: ”Alla som läppjar av vattnet som hunden gör, dem ska du skilja ut från dem som går ner på knä för att dricka.” ⁶Då visade det sig att antalet som hade läppjat av vattnet genom att föra det till munnen med handen var trehundra män. Alla de andra hade gått ner på knä för att dricka vatten. ⁷Herren sade då till Gideon: ”Med de trehundra män som läppjade av vattnet ska jag frälsa er och ge midjaniterna i din hand. Alla de andra kan gå hem, var och en till sitt.” ⁸Då tog de över folkets matförråd och deras horn, och därefter lät han de andra israeliterna gå hem, var och en till sitt tält. Han behöll bara de trehundra männen. Och midjaniternas läger låg nedanför honom på slätten. ⁹Den natten sade Herren till Gideon: ”Res dig och gå ner mot lägret, för jag har gett det i din hand. ¹⁰Men om du är rädd för att dra ner, gå då ner till lägret med din tjänare Pura ¹¹och hör vad de säger där. Då ska du få mod att dra ner mot lägret.” Han gick då ner med sin tjänare Pura till förposterna ytterst i lägret. ¹²Och midjaniterna, amalekiterna och alla österlänningarna låg där i dalen, talrika som gräshoppor. Deras kameler var oräkneliga, talrika som sanden på havets strand. ¹³När Gideon kom dit höll just en man på att berätta en dröm för en annan. Han sade: ”Jag hade en dröm. En kornbrödskaka kom rullande in i midjaniternas läger. Den kom fram till tältet och slog till det så att det föll och vändes upp och ner, och tältet blev liggande.” ¹⁴Då svarade den andre: ”Det kan inte betyda något annat än israeliten Gideons, Joashs sons, svärd. Gud har gett midjaniterna och hela lägret i hans hand.” ¹⁵När Gideon hörde drömmen och dess uttydning föll han ner och tillbad. Därefter vände han tillbaka till Israels läger och sade: ”Res er, Herren har gett midjaniternas läger i er hand!” ¹⁶Han delade sina trehundra män i tre grupper och gav dem alla horn i händerna och tomma krukor med facklor inne i krukorna. ¹⁷Han sade till dem: ”Se på mig och gör som jag! Så snart jag nått utkanten av lägret ska ni göra som jag. ¹⁸När jag och alla som är med mig blåser i hornen, ska ni också blåsa i hornen runt omkring hela lägret och ropa: För Herren och för Gideon!” ¹⁹Så kom Gideon och de hundra män han hade med sig till utkanten av lägret, när den mellersta nattväkten gick in och man just hade ställt ut vakterna. Då blåste de i hornen och krossade krukorna som de hade i händerna. ²⁰Alla tre grupperna blåste i hornen och slog sönder krukorna. De grep facklorna med vänster hand och hornen med höger hand, och blåste i dem och ropade: ” Herrens och Gideons svärd!” ²¹Men de stod stilla, var och en på sin plats, runt omkring lägret. Då började alla i lägret att irra omkring och skrikande ta till flykten. ²²När de trehundra hornen ljöd, vände Herren den enes svärd mot den andre i hela lägret. De som var i lägret flydde ända till Bet-Hashitta, åt Serera till, ända till utkanten av Abel-Mehola, förbi Tabbat. ²³Då samlades israeliterna från Naftali och Asher och från hela Manasse och förföljde midjaniterna. ²⁴Gideon sände budbärare över hela Efraims bergsbygd och sade: ”Dra ner mot midjaniterna och spärra all tillgång till vatten i deras väg ända till Bet-Bara och Jordan.” Så uppbådades alla Efraims män och spärrade all tillgång till vatten ända till Bet-Bara och Jordan. ²⁵De tog till fånga två midjanitiska furstar, Oreb och Seeb. De dödade Oreb vid Orebsklippan, och Seeb dödade de vid Seebspressen. Sedan förföljde de midjaniterna och förde Orebs och Seebs huvuden till Gideon på andra sidan Jordan.

Kapitel 8

¹Men Efraims män sade till Gideon: ”Varför gjorde du så här mot oss och kallade inte på oss när du drog ut till strid mot midjaniterna?” Och de gick skarpt till rätta med honom. ²Han svarade dem: ”Vad har jag gjort i jämförelse med er? Är inte Efraims efterskörd bättre än Abiesers vinbärgning? ³Det var i er hand som Gud gav de midjanitiska furstarna Oreb och Seeb. Vad har jag kunnat göra i jämförelse med er?” När han talade så, lade sig deras upprördhet mot honom. ⁴Gideon kom till Jordan, och han gick över tillsammans med de trehundra man som var med honom. De var trötta av förföljandet. ⁵Därför sade han till Suckots män: ”Ge några brödkakor åt folket som följer mig. De är utmattade, och jag förföljer Seba och Salmunna, de midjanitiska kungarna.” ⁶Men ledarna i Suckot svarade: ”Har du då redan Seba och Salmunna i din hand, eftersom vi skulle ge bröd åt din här?” ⁷Gideon svarade: ”När Herren ger Seba och Salmunna i min hand, ska jag tröska sönder ert kött med ökentörnen och tistlar.” ⁸Så fortsatte han därifrån upp till Penuel och sade samma sak, och Penuels män gav honom samma svar som männen i Suckot. ⁹Då sade han också till männen i Penuel: ”När jag kommer välbehållen tillbaka ska jag riva ner det här tornet.” ¹⁰Men Seba och Salmunna befann sig i Karkor och hade med sig sina härar, omkring 15 000 man, allt som fanns kvar av österlänningarnas här. De stupade utgjorde nämligen 120 000 man beväpnade med svärd. ¹¹Gideon drog upp på karavanvägen öster om Noba och Jogbeha och överföll hären, som hade trott sig vara i säkerhet. ¹²Seba och Salmunna flydde, men han följde efter dem och tog de två midjanitiska kungarna Seba och Salmunna till fånga och skingrade hela hären. ¹³När Gideon, Joashs son, vände tillbaka från striden, ner från Hereshöjden, ¹⁴grep han en ung man, en av Suckots män. Gideon frågade ut honom, och den unge mannen skrev ner namnen på ledarna och de äldste i Suckot, sjuttiosju män. ¹⁵När Gideon kom till Suckots män sade han: ”Här är nu Seba och Salmunna, som ni hånade mig för och sade: Har du redan Seba och Salmunna i din hand, eftersom vi skulle ge bröd åt dina utmattade män?” ¹⁶Därefter lät han gripa stadens äldste och tog ökentörnen och tistlar och lät Suckots män få känna av dem. ¹⁷Tornet i Penuel rev han ner och dödade männen i staden. ¹⁸Sedan frågade han Seba och Salmunna: ”Hurdana var männen som ni dödade på Tabor?” De svarade: ”De liknade dig, var och en såg ut som en kungason.” ¹⁹Gideon sade: ”Då var det mina bröder, min mors söner. Så sant Herren lever: Hade ni låtit dem leva, skulle jag inte ha dödat er.” ²⁰Sedan sade han till Jeter, sin förstfödde: ”Gå fram och döda dem.” Men han drog inte sitt svärd, för han var rädd. Han var ju bara en pojke. ²¹Då sade Seba och Salmunna: ”Kom fram själv och hugg ner oss! Som mannen är, så är hans styrka.” Då gick Gideon fram och dödade Seba och Salmunna. Han tog också månsmyckena som deras kameler hade runt halsen. ²²Israeliterna sade till Gideon: ”Härska över oss, du och din son och din sonson, för du har frälst oss ur midjaniternas hand.” ²³Men Gideon svarade dem: ”Jag kommer inte att härska över er, och min son ska heller inte härska över er. Herren ska härska över er.” ²⁴Gideon sade vidare till dem: ”En sak vill jag be er om: Att ni var och en ger mig öronringarna ni har fått som byte.” Midjaniterna bar nämligen öronringar av guld eftersom de var ismaeliter. ²⁵De svarade: ”Dem ger vi dig gärna.” De bredde ut en mantel, och var och en kastade där de öronringar han hade fått som byte. ²⁶Och guldringarna som han hade begärt vägde 1 700 siklar i guld, detta förutom de halsprydnader, örhängen och purpurröda kläder som de midjanitiska kungarna hade burit och förutom kedjorna som hade suttit kring halsen på deras kameler. ²⁷Gideon lät göra en efod av detta och satte upp den i sin stad Ofra. Hela Israel höll sig trolöst till den, och den blev en snara för Gideon och hans hus. ²⁸Så blev Midjan kuvat under Israels barn och lyfte inte mer sitt huvud. Och landet hade ro i fyrtio år, så länge Gideon levde. ²⁹Men Jerubbaal, Joashs son, återvände hem och stannade där. ³⁰Gideon hade sjuttio egna söner, för han hade många hustrur. ³¹Han hade också en bihustru i Shekem, och även hon födde honom en son som han gav namnet Abimelek. ³²Och Gideon, Joashs son, dog i hög ålder och blev begravd i sin far Joashs grav i det abiesritiska Ofra. ³³Men när Gideon hade dött var Israels barn trolösa igen och höll sig till baalerna. De gjorde Baal-Berit till sin gud. ³⁴Israels barn tänkte inte på Herren sin Gud, som hade befriat dem från alla deras fienders hand runt omkring. ³⁵Inte heller visade de Jerubbaals, Gideons, hus någon kärlek i gengäld för allt gott som han hade gjort för Israel.

Kapitel 9

¹Men Abimelek, Jerubbaals son, gick till sina morbröder i Shekem och sade till dem och till alla som var släkt med hans morfars hus: ²”Säg så här till Shekems alla män: Vad är bäst för er, att Jerubbaals alla sjuttio söner råder över er eller att en enda man råder över er? Kom ihåg att jag är ert kött och blod.” ³Då lade hans morbröder fram allt detta till hans förmån inför Shekems alla män. Dessa blev vunna för Abimelek, för de tänkte: ”Han är ju vår bror.” ⁴De gav honom sjuttio siklar silver ur Baal-Berits tempel, och för dessa anställde Abimelek löst folk och äventyrare som följde honom. ⁵Därefter begav han sig till sin fars hus i Ofra och dödade där sina bröder, Jerubbaals sjuttio söner, på en och samma sten. Men Jotam, Jerubbaals yngste son, kom undan eftersom han hade gömt sig. ⁶Sedan samlades Shekems alla män och alla i Bet-Millo och gick bort och gjorde Abimelek till kung vid terebinten där minnesstenen står i Shekem. ⁷När man berättade detta för Jotam, gick han och ställde sig på toppen av berget Gerissim och ropade med hög röst till dem: ”Hör på mig, ni Shekems män, så att Gud också ska höra er! ⁸En gång gick träden för att smörja en kung över sig. De sade till olivträdet: Bli du kung över oss! ⁹Men olivträdet svarade: Skulle jag avstå från min olja, som man ärar Gud och människor med, och gå för att svaja över de andra träden? ¹⁰Då sade träden till fikonträdet: Kom, bli du kung över oss! ¹¹Men fikonträdet svarade: Skulle jag avstå från min sötma och min goda frukt och gå för att svaja över de andra träden? ¹²Då sade träden till vinstocken: Kom, bli du kung över oss! ¹³Men vinstocken svarade: Skulle jag avstå från min vinmust, som gläder Gud och människor, och gå för att svaja över de andra träden? ¹⁴Då sade alla träden till törnbusken: Kom, bli du kung över oss! ¹⁵Törnbusken svarade träden: Om ni verkligen vill smörja mig till kung över er, kom då och ta er tillflykt under min skugga. Om inte, ska eld gå ut från törnbusken och förtära cedrarna på Libanon. ¹⁶Lyssna nu: Har ni handlat rätt och riktigt när ni gjorde Abimelek till kung? Har ni gjort rätt mot Jerubbaal och hans hus, och har ni lönat honom efter hans gärningar? ¹⁷Ni vet ju att min far stred för er och vågade sitt liv för att rädda er från midjaniternas hand. ¹⁸Men ni har i dag rest er mot min fars hus och dödat hans sjuttio söner på en och samma sten och gjort Abimelek, hans slavinnas son, till kung över Shekems medborgare eftersom han är er bror. ¹⁹Om ni då denna dag har handlat rätt och riktigt mot Jerubbaal och hans hus, så gläd er över Abimelek och han må glädja sig över er. ²⁰Om inte, låt då eld gå ut från Abimelek och förtära Shekems män och Bet-Millo, och låt eld gå ut från Shekems män och Bet-Millo och förtära Abimelek.” ²¹Sedan skyndade sig Jotam undan och flydde till Beer. Där bosatte han sig i säkerhet för sin bror Abimelek. ²²När Abimelek hade härskat över Israel i tre år, ²³sände Gud en ond ande mellan Abimelek och Shekems män så att dessa avföll från Abimelek. ²⁴Det skedde för att våldet mot Jerubbaals sjuttio söner skulle bli hämnat och för att deras blod skulle komma över deras bror Abimelek som dödade dem, och över Shekems män som hade hjälpt honom att döda sina bröder. ²⁵För att skada honom lade Shekems män folk i bakhåll på bergshöjderna, och de plundrade alla som gick den vägen. Detta berättades för Abimelek. ²⁶Men Gaal, Ebeds son, kom med sina bröder och drog in i Shekem, och Shekems män fick förtroende för honom. ²⁷De gick ut på fältet och skördade sina vingårdar, pressade druvor och ordnade en fest. Så gick de in i sin guds hus och åt och drack och uttalade förbannelser över Abimelek. ²⁸Och Gaal, Ebeds son, sade: ”Vem är Abimelek? Och vem är Shekem, eftersom vi ska tjäna honom? Är han inte Jerubbaals son och Sebul hans förvaltare? Nej, ni ska tjäna män som härstammar från Hamor, Shekems far. Varför skulle vi tjäna Abimelek? ²⁹Om jag bara hade detta folk i min hand! Då skulle jag driva bort Abimelek.” Och han sade om Abimelek: ”Utöka din här och dra ut!” ³⁰Men när stadens hövding Sebul fick höra vad Gaal, Ebeds son, hade sagt, blev han mycket upprörd. ³¹Han sände i hemlighet bud till Abimelek och lät säga: ”Akta dig! Gaal, Ebeds son, och hans bröder har kommit till Shekem, och de uppviglar staden mot dig. ³²Bryt nu upp i natt med ditt folk och lägg dig i bakhåll på fältet. ³³Sedan kan du tidigt i morgon när solen går upp gå till anfall mot staden. När han då drar ut mot dig med sitt folk kan du göra med honom vad du får tillfälle till.” ³⁴Då bröt Abimelek upp med allt sitt folk i natten och lade sig i bakhåll mot Shekem i fyra grupper. ³⁵Gaal, Ebeds son, kom ut och ställde sig vid ingången till stadsporten. Samtidigt bröt Abimelek med sitt folk fram från bakhållet. ³⁶När Gaal såg folket sade han till Sebul: ”Se, det kommer ner folk från bergshöjderna!” Men Sebul svarade honom: ”Det är skuggan av bergen som för dina ögon ser ut som människor.” ³⁷Men Gaal sade på nytt: ”Jo, det kommer ner folk från Mitthöjden, och en annan grupp kommer på vägen från Teckentydareken.” ³⁸Då sade Sebul till honom: ”Var är nu dina stora ord, du som sade: Vem är Abimelek eftersom vi ska tjäna honom? Här kommer folket som du föraktade. Dra ut och strid mot dem!” ³⁹Då drog Gaal ut i spetsen för Shekems män och gav sig i strid med Abimelek. ⁴⁰Men Abimelek förföljde honom, och han flydde för honom. Många föll slagna ända fram mot stadsporten. ⁴¹Abimelek stannade i Aruma. Men Sebul drev bort Gaal och hans bröder så att de inte kunde bo i Shekem. ⁴²Dagen därefter gick folket ut på fältet, och man berättade detta för Abimelek. ⁴³Då tog han sitt folk och delade upp dem i tre grupper och lade sig i bakhåll på fältet. När han fick se folket gå ut ur staden, ryckte han fram mot dem och slog dem. ⁴⁴Abimelek och grupperna han hade med sig gick till anfall och ställde sig vid ingången till stadsporten. Men de båda andra grupperna anföll alla ute på fältet och slog dem. ⁴⁵Abimelek angrep staden hela den dagen, han intog den och dödade dem som fanns där inne. Sedan rev han ner staden och beströdde den med salt. ⁴⁶När männen i Shekems torn hörde detta, begav sig alla till valvet i El-Berits tempel. ⁴⁷Abimelek blev underrättad om att alla männen i Shekems torn hade samlats där. ⁴⁸Han gick då med allt sitt folk upp till berget Salmon. Abimelek tog en yxa i handen och högg av en trädgren som han lyfte upp och lade på axeln, och han sade till folket: ”Skynda er, gör som ni såg att jag gjorde!” ⁴⁹Då högg allt folket var sin gren och följde Abimelek, och de lade grenarna intill valvet och tände eld på valvet över dem. Så omkom de som bodde i Shekems torn, omkring ettusen män och kvinnor. ⁵⁰Och Abimelek drog bort till Tebes och belägrade Tebes och intog det. ⁵¹Men mitt i staden fanns ett starkt torn. Dit flydde alla män och kvinnor, stadens alla medborgare, och stängde igen om sig. Sedan steg de upp på tornets tak. ⁵²Men Abimelek kom till tornet och angrep det. När han närmade sig tornets port för att bränna den, ⁵³kastade en kvinna ner en kvarnsten på Abimeleks huvud och spräckte hans skalle. ⁵⁴Han ropade genast på sin väpnare och sade till honom: ”Dra ditt svärd och döda mig så att de inte säger om mig: En kvinna dödade honom.” Hans tjänare genomborrade honom och han dog. ⁵⁵När israeliterna såg att Abimelek var död, gick var och en hem till sitt. ⁵⁶Så lät Gud Abimelek få igen det onda som han hade gjort mot sin far när han dödade sina sjuttio bröder. ⁵⁷Och allt det onda som Shekems män hade gjort lät Gud komma tillbaka över deras egna huvuden. Så kom Jotams, Jerubbaals sons, förbannelse över dem.

Kapitel 10

¹Efter Abimelek trädde Tola fram och räddade Israel. Han var son till Pua, son till Dodo, en man från Isaskar. Han bodde i Shamir i Efraims bergsbygd ²och var domare i Israel i tjugotre år. Sedan dog han och blev begravd i Shamir. ³Efter honom trädde gileaditen Jair fram och var domare i Israel i tjugotvå år. ⁴Han hade trettio söner som red på trettio åsnor, och de hade trettio städer som än i dag kallas Jairs byar. De ligger i Gileads land. ⁵Och Jair dog och blev begravd i Kamon. ⁶Men Israels barn gjorde åter det som var ont i Herrens ögon och tjänade baalerna och astarterna och även Arams, Sidons, Moabs, ammoniternas och filisteernas gudar. De övergav Herren och tjänade honom inte. ⁷Då upptändes Herrens vrede mot Israel, och han sålde dem i filisteernas och ammoniternas hand. ⁸Dessa plågade och förtryckte Israels barn det året. I arton år gjorde de så mot alla israeliter som bodde på andra sidan Jordan i amoreernas land i Gilead. ⁹Dessutom gick ammoniterna över Jordan och gav sig i strid med Juda, Benjamins och Efraims hus, så att Israel kom i stor nöd. ¹⁰Då ropade Israels barn till Herren och sade: ”Vi har syndat mot dig, för vi har övergett vår Gud och tjänat baalerna.” ¹¹Men Herren sade till Israels barn: ”När ni blev förtryckta av egyptierna, amoreerna, ammoniterna, filisteerna, ¹²sidonierna, amalekiterna och maoniterna, då ropade ni till mig och jag frälste er från deras hand. ¹³Men ni har övergett mig och tjänat andra gudar. Därför vill jag inte längre rädda er. ¹⁴Gå och ropa till de gudar som ni har utvalt. De får rädda er i er nöd.” ¹⁵Då sade Israels barn till Herren : ”Vi har syndat. Gör du med oss det som är rätt i dina ögon. Men befria oss denna gång.” ¹⁶Därefter skaffade de bort ifrån sig de främmande gudarna och tjänade Herren. Då kunde han inte längre uthärda att se Israels nöd. ¹⁷Ammoniterna uppbådades till strid och slog läger i Gilead, och Israels barn samlades och slog läger i Mispa. ¹⁸Folket, hövdingarna i Gilead, sade då till varandra: ”Vem vill börja striden mot ammoniterna? Den som gör det ska vara huvud över alla som bor i Gilead.”

Kapitel 11

¹Gileaditen Jefta var en tapper stridsman. Han var son till en prostituerad, och hans far hette Gilead. ²Gileads hustru födde söner åt honom, och när de växte upp drev de bort Jefta och sade till honom: ”Du får inte dela arvet i vår fars hus, för du är son till en främmande kvinna.” ³Då flydde Jefta bort från sina bröder och bosatte sig i landet Tob. Där slöt sig löst folk till honom och drog ut på plundringståg med honom. ⁴En tid därefter gick ammoniterna i strid med Israel. ⁵Men när ammoniterna gick i strid med Israel, kom de äldste i Gilead för att hämta Jefta från landet Tob. ⁶De sade till Jefta: ”Kom och bli vår anförare, så ska vi strida mot ammoniterna.” ⁷Men Jefta svarade de äldste i Gilead: ”Har ni inte hatat mig och drivit ut mig ur min fars hus? Varför kommer ni till mig nu när ni är i nöd?” ⁸De äldste i Gilead svarade honom: ”Just därför har vi kommit tillbaka till dig. Kom nu med oss och strid mot ammoniterna. Du ska bli huvud över oss alla som bor i Gilead.” ⁹Jefta svarade de äldste i Gilead: ”Om ni tar mig tillbaka för att strida mot ammoniterna och Herren ger dem till mig, så ska jag sedan vara ert huvud.” ¹⁰Då sade de äldste i Gilead till Jefta: ” Herren är vittne mellan oss om vi inte gör som du har sagt.” ¹¹Jefta följde då med de äldste i Gilead, och folket satte honom till huvud och anförare över sig. Och Jefta uttalade allt som han hade sagt inför Herren i Mispa. ¹²Jefta skickade sändebud till ammoniternas kung och sade: ”Vad har du emot mig, eftersom du kommer för att angripa mig i mitt land?” ¹³Då svarade ammoniternas kung Jeftas sändebud: ”När Israel drog upp ur Egypten, tog de mitt land från Arnon ända till Jabbok och Jordan. Ge nu tillbaka det frivilligt.” ¹⁴På nytt skickade Jefta sändebud till ammoniternas kung ¹⁵och sade till honom: ”Så säger Jefta: Israel har inte tagit något land vare sig från Moab eller från ammoniterna. ¹⁶För när Israel drog upp ur Egypten och de hade vandrat genom öknen ända till Röda havet och kommit till Kadesh, ¹⁷sände Israel budbärare till kungen i Edom och sade: Låt mig gå genom ditt land. Men kungen i Edom lyssnade inte. De skickade också bud till kungen i Moab, men han ville inte heller. Då stannade Israel i Kadesh. ¹⁸Därefter vandrade de genom öknen och gick runt Edoms land och Moabs land och kom öster om Moabs land och slog läger på andra sidan Arnon. De kom inte in på Moabs område, för Arnon var gräns mot Moab. ¹⁹Sedan sände Israel budbärare till amoreernas kung Sichon, kungen i Heshbon, och sade till honom: Låt oss gå genom ditt land fram till vårt område. ²⁰Men Sichon litade inte på Israel och lät dem inte gå genom sitt område utan samlade allt sitt folk och slog läger i Jahas. Där gick han i strid med Israel. ²¹Men Herren, Israels Gud, gav Sichon och allt hans folk i Israels hand så att de slog dem. Israel intog hela det land där amoreerna bodde. ²²De intog hela amoreernas område, från Arnon ända till Jabbok och från öknen ända till Jordan. ²³När nu Herren, Israels Gud, har fördrivit amoreerna för sitt folk Israel, skulle då du ta deras land i besittning! ²⁴Är det inte så att du tar vad din gud Kemosh ger dig till besittning, och vi tar allt som Herren vår Gud har gett oss i besittning? ²⁵Är du bättre än Balak, Sippors son, kungen i Moab? Gick han i tvist med Israel, gick han i strid med dem? ²⁶Israel har i trehundra år bott i Heshbon med underlydande orter, i Aroer med underlydande orter och i alla städer längs Arnon. Varför har ni då inte tagit tillbaka det från oss under den tiden? ²⁷Jag har inte syndat mot dig, men du gör illa mot mig genom att du strider mot mig. Herren, domaren, ska i dag döma mellan Israels barn och ammoniterna.” ²⁸Men ammoniternas kung lyssnade inte till vad Jefta sade till honom genom sändebuden. ²⁹Då kom Herrens Ande över Jefta. Han drog genom Gilead och Manasse och vidare genom Mispe i Gilead, och från Mispe i Gilead ryckte han fram mot ammoniterna. ³⁰Jefta gav ett löfte till Herren och sade: ”Om du ger ammoniterna i min hand, ³¹lovar jag att det som kommer ut genom dörrarna i mitt hus och möter mig, när jag kommer hem välbehållen från ammoniterna, ska tillhöra Herren. Jag ska offra det som brännoffer.” ³²Så drog Jefta bort mot ammoniterna för att strida mot dem, och Herren gav dem i hans hand. ³³Han tillfogade dem ett mycket stort nederlag, från Aroer ända fram emot Minnit, tjugo städer, och ända till Abel-Keramim. Så blev ammoniterna kuvade under Israels barn. ³⁴När sedan Jefta kom hem till sitt hus i Mispa, se, då gick hans dotter ut för att möta honom med tamburin och dans. Hon var hans enda barn, och utom henne hade han varken son eller dotter. ³⁵När han fick se henne, rev han sönder sina kläder och ropade: ”Nej! Min dotter, du gör mig helt förkrossad, du drar olycka över mig! Jag har öppnat min mun inför Herren till ett löfte och kan inte ta tillbaka det.” ³⁶Hon svarade honom: ”Min far, har du öppnat din mun inför Herren, så gör med mig enligt dina ord, eftersom Herren nu har gett dig hämnd på dina fiender ammoniterna.” ³⁷Hon sade sedan till sin far: ”Men låt mig få detta: Ge mig två månader, så att jag kan gå upp i bergen och gråta över min jungfrudom med mina väninnor.” ³⁸Han svarade henne: ”Ja, gå.” Och han lät henne vara borta i två månader. Då gick hon med sina väninnor och begrät sin jungfrudom på bergen. ³⁹Men efter två månader återvände hon till sin far, och han gjorde med henne efter löftet som han gett. Och hon hade aldrig känt någon man. Sedan blev det en sed i Israel ⁴⁰att Israels döttrar gick för att fira minnet av gileaditen Jeftas dotter under fyra dagar varje år.

Kapitel 12

¹Efraims män samlades och drog till Safon. De sade till Jefta: ”Varför gick du ut i strid mot ammoniterna utan att kalla på oss till att gå med dig? Nu ska vi bränna ner ditt hus tillsammans med dig.” ²Jefta svarade dem: ”Jag och mitt folk låg i hård strid med ammoniterna. Då kallade jag på er, men ni ville inte rädda mig ur deras hand. ³När jag såg att ni inte ville rädda mig, tog jag min själ i min hand och drog i väg mot ammoniterna, och Herren gav dem i min hand. Varför har ni då kommit emot mig denna dag för att strida mot mig?” ⁴Och Jefta samlade alla Gileads män och gav sig i strid med Efraim, och Gileads män slog efraimiterna eftersom dessa sade: ”Ni är flyktingar från Efraim. Gilead är ett mellanting, varken Efraim eller Manasse.” ⁵Gileaditerna skar av vadställena över Jordan för efraimiterna. När de efraimitiska flyktingarna sade: ”Låt mig komma över”, frågade Gileads män var och en: ”Är du efraimit?” Svarade han då ”nej”, ⁶sade de till honom: ”Säg shibbólet!” Sade han då ”sibbólet” för att han inte kunde uttala ordet rätt, grep de honom och dödade honom där vid Jordans vadställen. På så sätt föll vid det tillfället 42 000 efraimiter. ⁷Och Jefta var domare i Israel i sex år. Sedan dog gileaditen Jefta och blev begravd i en av Gileads städer. ⁸Efter honom var Ibsan från Betlehem domare i Israel. ⁹Han hade trettio söner. Trettio döttrar gifte han bort, och trettio döttrar fick han genom att hämta hustrur åt sina söner utifrån. Han var domare i Israel i sju år. ¹⁰Sedan dog Ibsan och blev begravd i Betlehem. ¹¹Efter honom var sebuloniten Elon domare i Israel. I tio år var han domare i Israel. ¹²Sedan dog sebuloniten Elon och blev begravd i Ajalon i Sebulons land. ¹³Efter honom var pirgatoniten Abdon, Hillels son, domare i Israel. ¹⁴Han hade fyrtio söner och trettio sonsöner som red på sjuttio åsnor. Han var domare i Israel i åtta år. ¹⁵Sedan dog pirgatoniten Abdon, Hillels son, och blev begravd i Pirgaton i Efraims land, i amalekiternas bergsbygd.

Kapitel 13

¹Israels barn gjorde åter det som var ont i Herrens ögon, och Herren gav dem i filisteernas hand i fyrtio år. ²I Sorga levde en man som hette Manoa, han var av daniternas släkt. Hans hustru var ofruktsam och hade inte fött några barn. ³Men Herrens ängel uppenbarade sig för hustrun och sade till henne: ”Se, du är ofruktsam och har inte fött några barn, men du ska bli havande och föda en son. ⁴Se nu till att du inte dricker vin eller starka drycker eller äter något orent. ⁵För se, du ska bli havande och föda en son. Ingen rakkniv ska röra hans huvud, för pojken ska vara en Guds nasir redan från moderlivet. Han ska påbörja räddningen av Israel ur filisteernas hand.” ⁶Då gick hustrun in och berättade det för sin man och sade: ”En gudsman kom till mig. Han såg ut som en Guds ängel, mycket respektingivande. Jag frågade honom inte varifrån han var, och han lät mig inte veta sitt namn. ⁷Han sade till mig: Se, du ska bli havande och föda en son. Drick nu inte vin eller starka drycker och ät inte något orent, för pojken ska vara en Guds nasir från moderlivet ända till sin död.” ⁸Då bad Manoa till Herren : ”O Herre, låt gudsmannen som du sände hit komma tillbaka till oss och lära oss hur vi ska göra med pojken som ska födas.” ⁹Gud lyssnade till Manoas röst. Guds ängel kom tillbaka till hans hustru när hon satt ute på marken och hennes man Manoa inte var hos henne. ¹⁰Då skyndade hustrun genast i väg och berättade det för sin man och sade till honom: ”Se, mannen som kom till mig häromdagen har uppenbarat sig för mig.” ¹¹Manoa reste sig och följde med sin hustru. När han kom till mannen, frågade han honom: ”Är du den man som talade med min hustru?” Han svarade: ”Ja.” ¹²Då sade Manoa: ”När det nu går som du har sagt, vad är det då som gäller för pojken? Vad ska vi göra med honom? ” ¹³Herrens ängel svarade Manoa: ”Din hustru ska följa allt som jag sagt henne. ¹⁴Hon ska inte äta något som växer på vinstocken, och vin eller starka drycker får hon inte dricka, inte heller får hon äta något orent. Allt som jag befallt henne ska hon följa.” ¹⁵Manoa sade till Herrens ängel: ”Låt oss få hålla dig kvar, så tillagar vi en killing åt dig.” ¹⁶Men Herrens ängel svarade Manoa: ”Även om du håller mig kvar kommer jag inte att äta av din mat. Men om du vill ordna ett brännoffer, så offra det åt Herren.” Manoa hade nämligen inte förstått att det var Herrens ängel. ¹⁷Manoa sade till Herrens ängel: ”Vad är ditt namn? Vi vill ära dig när det du har sagt går i uppfyllelse.” ¹⁸Herrens ängel sade till honom: ”Varför frågar du efter mitt namn? Mitt namn är Underbar.” ¹⁹Manoa tog killingen och matoffret och offrade det på klippan åt Herren. Då lät han något underbart ske inför ögonen på Manoa och hans hustru. ²⁰När lågan steg från altaret mot himlen, steg Herrens ängel upp i lågan från altaret. Manoa och hans hustru såg det, och de föll ner till jorden på sitt ansikte. ²¹Sedan visade sig Herrens ängel inte mer för Manoa och hans hustru. Och Manoa förstod att det var Herrens ängel. ²²Manoa sade till sin hustru: ”Nu måste vi dö, eftersom vi har sett Gud.” ²³Men hans hustru svarade honom: ”Om Herren hade velat döda oss skulle han inte ha tagit emot brännoffer och matoffer från vår hand, och inte låtit oss se allt detta eller höra något sådant.” ²⁴Sedan födde hans hustru en son och gav honom namnet Simson. Pojken växte upp, och Herren välsignade honom. ²⁵Herrens Ande började verka på honom medan han var i Dans läger, mellan Sorga och Eshtaol.

Kapitel 14

¹Simson gick ner till Timna, och där i Timna fick han se en kvinna, en av filisteernas döttrar. ²När han kom tillbaka sade han till sin far och mor: ”Jag har sett en kvinna i Timna, en av filisteernas döttrar. Ta henne till hustru åt mig.” ³Hans far och mor sade till honom: ”Finns det ingen kvinna bland dina bröders döttrar och i hela mitt folk, eftersom du vill gå bort och ta dig en hustru från de oomskurna filisteerna?” Simson sade till sin far: ”Ta henne åt mig, för hon är den rätta i mina ögon.” ⁴Men hans far och mor visste inte att det kom från Herren, som sökte en anledning till strid med filisteerna. På den tiden härskade nämligen filisteerna över Israel. ⁵Simson gick med sin far och mor ner till Timna. Men just när de nådde vingårdarna vid Timna, kom ett ungt lejon rytande emot honom. ⁶Då föll Herrens Ande över honom, och han slet sönder lejonet med bara händerna, som om det vore en killing. Men han talade inte om för sin far och mor vad han hade gjort. ⁷När han kom dit ner talade han med kvinnan, och hon var den rätta i Simsons ögon. ⁸En tid därefter återvände han för att hämta henne, och vek då av vägen för att se på det döda lejonet. Och se, det fanns en bisvärm och honung i lejonets kropp. ⁹Han skrapade ut honungen i sina händer och åt medan han gick. Han kom till sin far och mor och gav till dem, och de åt. Men han talade inte om för dem att han hade skrapat ut honungen ur lejonets kropp. ¹⁰Simsons far gick ner till kvinnan, och Simson ordnade en fest, för så brukade de unga männen göra. ¹¹När de fick se honom, hämtade de trettio bröllopssvenner som skulle vara med honom. ¹²Simson sade till dem: ”Jag ska ge er en gåta. Om ni under de sju festdagarna ger mig lösningen och gissar rätt, ska jag ge er trettio fina linneskjortor och trettio högtidsdräkter. ¹³Men om ni inte kan säga mig lösningen, ska ni ge mig trettio fina linneskjortor och trettio högtidsdräkter.” De sade till honom: ”Berätta, låt oss höra din gåta!” ¹⁴Då sade han till dem: ”Från storätaren kom något ätbart, från den starke kom något sött.” Men under tre dagar lyckades de inte lösa gåtan. ¹⁵På sjunde dagen sade de till Simsons hustru: ”Locka din man att ge oss lösningen på gåtan. Annars bränner vi upp dig och din fars hus. Ni har väl inte bjudit hit oss för att plundra oss?” ¹⁶Och Simsons hustru låg över honom med gråt och sade: ”Du bara hatar mig, du älskar mig inte alls. Du lade fram en gåta för mina landsmän, men för mig har du inte berättat lösningen.” Han svarade: ”Varken min far eller min mor har jag berättat lösningen för. Ska jag då berätta den för dig?” ¹⁷Men hon låg över honom med gråt under de sju festdagarna, och den sjunde dagen gav han henne lösningen eftersom hon pressade honom så hårt. Sedan berättade hon den för sina landsmän. ¹⁸Innan solen gick ner den sjunde dagen gav stadens män honom sitt svar: ”Vad är sötare än honung? Och vad är starkare än ett lejon?” Då sade han till dem: ”Hade ni inte plöjt med min kviga, hade ni inte gissat min gåta.” ¹⁹Herrens Ande kom över honom, och han gick ner till Ashkelon och slog ihjäl trettio män och tog deras kläder och gav högtidsdräkterna åt dem som hade sagt lösningen på gåtan. I stor vrede vände han tillbaka till sin fars hus. ²⁰Och Simsons hustru gavs åt den av hans bröllopssvenner som hade varit hans marskalk.

Kapitel 15

¹En tid därefter, medan veteskörden pågick, besökte Simson sin hustru och hade med sig en killing. Han sade: ”Låt mig gå in till min hustru i kammaren.” Men hennes far lät honom inte gå in. ²Han sade: ”Jag var säker på att du avskydde henne, så jag gav henne till din bröllopssven. Men hon har en yngre syster som är vackrare än hon. Ta henne i stället! ³Men Simson svarade dem: ”Den här gången är jag utan skuld till filisteerna om jag gör dem illa.” ⁴Simson gick och fångade trehundra rävar. Sedan tog han facklor, band ihop rävar med svansarna två och två och satte en fackla mellan de två svansarna. ⁵Därefter tände han eld på facklorna och släppte in rävarna på filisteernas sädesfält och satte eld på både sädeskärvar och oskuren säd, vingårdar och olivlundar. ⁶När filisteerna frågade vem som hade gjort detta, fick de svaret: ”Det var Simson, timnitens svärson, för att timniten tog hans hustru och gav henne till hans bröllopssven.” Då drog filisteerna ut och brände upp både henne och hennes far i eld. ⁷Men Simson sade till dem: ”Om ni gör så här tänker jag verkligen inte vila förrän jag tagit hämnd på er.” ⁸Och han slog dem sönder och samman så att de led ett stort nederlag. Sedan gick han ner därifrån och bodde i bergsklyftan vid Etam. ⁹Då drog filisteerna upp och slog läger i Juda och spred sig i Lehi. ¹⁰Och Juda män sade: ”Varför har ni dragit upp hit mot oss?” De svarade: ”Vi har kommit upp för att binda Simson och göra mot honom som han har gjort mot oss. ¹¹Då gick tretusen män från Juda ner till bergsklyftan vid Etam och sade till Simson: ”Förstår du inte att filisteerna härskar över oss? Varför har du gjort så här mot oss?” Han svarade dem: ”Som de har gjort mot mig, har jag gjort mot dem.” ¹²De sade till honom: ”Vi har kommit ner för att binda dig och överlämna dig till filisteerna.” Simson sade till dem: ”Svär på att ni inte själva dödar mig.” ¹³De svarade honom: ”Nej, vi tänker bara binda dig och överlämna dig till dem. Vi ska inte döda dig.” Så band de honom med två nya rep och förde honom upp från klippan. ¹⁴När han kom till Lehi, ropade filisteerna och sprang emot honom. Då föll Herrens Ande över honom, och repen runt hans armar blev som lintrådar som fattat eld, och banden bara smälte bort från hans händer. ¹⁵Han fick syn på ett färskt käkben från en åsna, räckte ut handen och tog det och slog ihjäl tusen man med det. ¹⁶Sedan sade Simson: ”Med åsnekäken slog jag en hop, ja, två. Med åsnekäken slog jag tusen man.” ¹⁷När han hade sagt detta, kastade han käken ifrån sig. Och man kallade den platsen Ramat-Lehi. ¹⁸Och han blev mycket törstig och ropade till Herren : ”Du har gett denna stora seger genom din tjänare, och nu kommer jag att dö av törst och falla i de oomskurnas hand!” ¹⁹Då klöv Gud fördjupningen i Lehi, och fram ur den flödade vatten. Han drack, och hans ande återvände och han fick liv igen. Därför kallas källan ”Den ropandes källa i Lehi”, och den finns i Lehi än i dag. ²⁰Och Simson var domare i Israel i tjugo år under filisteernas tid.

Kapitel 16

¹Simson begav sig till Gaza. Där fick han se en prostituerad och gick in till henne. ²När folket i Gaza fick höra att Simson hade kommit dit, omringade de platsen och låg i bakhåll för honom hela natten vid stadsporten. De höll sig stilla hela natten och tänkte: ”I morgon, vid gryningen, ska vi döda honom.” ³Simson låg där till midnatt. Då steg han upp och grep tag i stadsportens dörrar och i de båda dörrposterna, ryckte loss dem tillsammans med bommen och lade allt på sina axlar och bar upp det till toppen på berget mitt emot Hebron. ⁴Senare blev han kär i en kvinna i Sorekdalen. Hennes namn var Delila. ⁵Filisteernas furstar kom då upp till henne och sade: ”Förför honom och se var han får sin styrka ifrån och hur vi ska få makt över honom, så att vi kan binda honom och kuva honom. Då ska vi var och en ge dig ettusenetthundra siklar silver.” ⁶Delila sade till Simson: ”Säg mig: Var får du din styrka ifrån? Hur man kan binda dig och kuva dig?” ⁷Simson svarade henne: ”Om man binder mig med sju färska senor som inte har hunnit torka, så blir jag svag som en vanlig människa.” ⁸Filisteernas furstar kom upp till henne med sju färska bågsträngar som inte hade hunnit torka, och hon band honom med dem. ⁹Hon hade lagt folk i bakhåll i den inre kammaren. Så ropade hon till honom: ”Filisteerna är över dig, Simson!” Då slet han av bågsträngarna lika lätt som en lingarnstråd slits sönder när den kommer nära elden. Och hemligheten till hans styrka blev inte röjd. ¹⁰Delila sade då till Simson: ”Du har lurat mig och ljugit för mig! Tala nu om för mig hur man kan binda dig.” ¹¹Han svarade henne: ”Om man binder mig med nya rep som aldrig använts, så blir jag svag som en vanlig människa.” ¹²Delila tog nya rep och band honom med dem och ropade till honom: ”Filisteerna är över dig, Simson!” Och män låg i bakhåll i den inre kammaren. Men han slet av repen från sina armar som om de vore trådar. ¹³Då sade Delila till Simson: ”Hittills har du lurat mig och ljugit för mig. Säg mig nu hur man kan binda dig.” Han svarade henne: ”Jo, om du väver in de sju flätorna på mitt huvud i varpen till din väv.” ¹⁴Hon slog då fast dem med pluggen och ropade sedan till honom: ”Filisteerna är över dig, Simson!” När han vaknade ur sömnen ryckte han loss vävpluggen tillsammans med varpen till väven. ¹⁵Då sade hon till honom: ”Hur kan du säga att du älskar mig när du inte ger mig ditt hjärta? Tre gånger har du lurat mig och inte sagt mig var du får din styrka ifrån.” ¹⁶När hon nu dag efter dag ansatte honom och plågade honom med sina ord, blev han så otålig att han kunde dö. ¹⁷Då öppnade han hela sitt hjärta för henne och sade: ”Ingen rakkniv har rört mitt huvud, för jag är en Guds nasir ända från moderlivet. Om man rakar av mig håret, viker min styrka ifrån mig och jag blir svag som alla andra människor.” ¹⁸När Delila insåg att han hade avslöjat hela sin hemlighet för henne, sände hon bud och kallade till sig filisteernas furstar och sade: ”Kom upp hit en gång till, för nu har han avslöjat hela sin hemlighet för mig.” Då kom filisteernas furstar upp till henne och hade med sig pengarna. ¹⁹Hon fick honom att somna i sitt knä. Sedan kallade hon till sig en man som på hennes befallning skar av de sju flätorna på hans huvud. Då började hon få makt över honom, och hans styrka vek ifrån honom. ²⁰Därefter ropade hon: ”Filisteerna är över dig, Simson!” Han vaknade upp ur sömnen och tänkte: ”Jag gör mig väl fri nu som förut och skakar mig loss.” Men han visste inte att Herren hade lämnat honom. ²¹Och filisteerna grep honom och stack ut ögonen på honom. Därefter förde de honom ner till Gaza och band honom med kopparkedjor, och han blev satt att mala i fängelset. ²²Men hans huvudhår började växa ut igen sedan det rakats av. ²³Filisteernas furstar samlades för att hålla en stor offerfest åt sin gud Dagon och fira. De sade: ”Vår gud har gett vår fiende Simson i vår hand.” ²⁴Och när folket såg honom, lovade de sin gud och sade: ”Vår gud har gett vår fiende i vår hand, honom som ödelade vårt land och dödade så många av oss.” ²⁵När nu deras hjärtan hade blivit glada, sade de: ”Hämta Simson så att han kan roa oss.” Och Simson hämtades ur fängelset och måste roa dem. De ställde honom mellan pelarna. ²⁶Då sade Simson till pojken som höll honom i handen: ”Släpp mig och låt mig få hålla i pelarna som huset vilar på och luta mig mot dem.” ²⁷Huset var fullt med män och kvinnor, och alla filisteernas furstar var där. På taket fanns omkring tretusen män och kvinnor som såg på medan Simson roade dem. ²⁸Men Simson ropade till Herren : ”Herre Gud, tänk på mig och styrk mig bara denna gång, o Gud. Låt mig få hämnd på filisteerna för ett av mina båda ögon.” ²⁹Därefter tog Simson i de båda mittpelarna som huset vilade på och tryckte sig mot dem, med högra handen mot den ena pelaren och med vänstra handen mot den andra. ³⁰Och Simson sade: ”Låt mig dö med filisteerna!” Sedan böjde han sig framåt med sådan kraft att huset rasade över furstarna och allt folket som fanns där. De som han dödade vid sin död var fler än de som han hade dödat medan han levde. ³¹Och hans bröder och hela hans familj kom dit ner och tog honom med sig hem och begravde honom mellan Sorga och Eshtaol, i hans far Manoas grav. Han hade då varit domare i Israel i tjugo år.

Kapitel 17

¹I Efraims bergsbygd levde en man som hette Mika. ²Han sade till sin mor: ”De ettusenetthundra silversiklarna som togs från dig och som du uttalade en förbannelse över inför mina öron, de pengarna finns hos mig. Det var jag som tog dem.” Då sade hans mor: ” Herren välsigne dig, min son!” ³Så gav han de ettusenetthundra silversiklarna tillbaka till sin mor. Men hon sade: ”Härmed helgar jag dessa pengar åt Herren och lämnar dem till min son, för att göra en snidad och en gjuten gudabild. Jag ger dem tillbaka till dig.” ⁴Men han gav tillbaka pengarna till sin mor. Då tog hans mor tvåhundra siklar silver och gav dem till en guldsmed, som gjorde av dem en snidad och en gjuten gudabild. Dessa ställdes sedan in i Mikas hus. ⁵Denne Mika hade ett gudahus. Han lät göra en efod och husgudar och insatte en av sina söner till präst åt sig. ⁶På den tiden fanns det ingen kung i Israel. Var och en gjorde vad han själv ansåg vara rätt. ⁷I Betlehem i Juda levde då en ung man av Juda släkt. Han var levit och bodde där som främling. ⁸Han begav sig från sin stad Betlehem i Juda för att finna en plats där han kunde bo. Under sin färd kom han till Efraims bergsbygd, fram till Mikas hus. ⁹Då frågade Mika honom: ”Varifrån kommer du?” Han svarade: ”Jag är en levit från Betlehem i Juda, och jag är på vandring för att hitta någon plats där jag kan bo.” ¹⁰Mika sade till honom: ”Stanna hos mig och bli min fader och präst, så ska jag varje år ge dig tio siklar silver och det du behöver av kläder och mat.” Då följde leviten med. ¹¹Och leviten gick med på att stanna hos mannen, och den unge mannen blev som en av hans egna söner. ¹²Mika insatte den unge leviten som präst åt sig, och han bodde i Mikas hus. ¹³Och Mika sade: ”Nu vet jag att Herren ska vara god mot mig, eftersom jag har fått en levit till präst.”

Kapitel 18

¹På den tiden fanns det ingen kung i Israel. Och på den tiden sökte sig Dans stam en arvedel där de kunde bo, för dittills hade inte något område tillfallit dem som arvedel bland Israels stammar. ²Därför sände Dans barn fem utvalda och tappra män ur sin släkt, från Sorga och Eshtaol, för att speja i landet och utforska det. De sade till dem: ”Gå och utforska landet.” Så kom de till Efraims bergsbygd, fram till Mikas hus, där de stannade över natten. ³När de var vid Mikas hus och kände igen den unge levitens röst, gick de fram till honom och frågade: ”Vem har fört dig hit? Vad gör du här, och hur har du det här?” ⁴Han berättade då för dem vad Mika hade gjort för honom och sade: ”Han gav mig lön och jag blev präst åt honom.” ⁵Då sade de till honom: ”Fråga då Gud så vi får veta om vår resa blir framgångsrik.” ⁶Prästen svarade dem: ”Gå i frid. Er resa står under Herrens beskydd.” ⁷Då gick de fem männen vidare och kom till Laish. De såg hur folket där bodde i trygghet, stilla och trygga som sidonier, och att ingen gjorde någon skada i landet genom att försöka ta makten. De bodde långt från sidonierna och hade inget med andra människor att göra. ⁸När de kom tillbaka till sina bröder i Sorga och Eshtaol, frågade bröderna dem: ”Vad säger ni?” ⁹De svarade: ”Kom, vi drar ut mot dem! För vi har sett landet och funnit att det är mycket gott. Vad väntar ni på? Tveka inte att rycka ut och inta landet! ¹⁰När ni kommer dit, kommer ni till ett folk som lever tryggt, och landet är vidsträckt. Gud har gett det i er hand, en plats där det inte är brist på något som finns på jorden.” ¹¹Så bröt de upp från Sorga och Eshtaol, sexhundra beväpnade män av Dans släkt. ¹²De drog upp och slog läger vid Kirjat-Jearim i Juda. Därför kallar man än i dag den platsen för Dans läger. Det ligger väster om Kirjat-Jearim. ¹³Därifrån drog de vidare till Efraims bergsbygd och kom till Mikas hus. ¹⁴De fem männen som hade varit ute för att speja i landet vid Laish sade då till sina bröder: ”Vet ni att i ett av husen här finns en efod och husgudar och en snidad och en gjuten gudabild? Så överväg nu vad ni bör göra.” ¹⁵Då gav de sig av och kom till den unge levitens hus, Mikas hus, och hälsade honom. ¹⁶Men de sexhundra männen av Dans barn ställde sig beväpnade vid ingången till porten. ¹⁷De fem män som hade spejat i landet gick upp till huset. De gick in och tog den snidade gudabilden, efoden, husgudarna och den gjutna gudabilden, medan prästen stod vid ingången till porten tillsammans med de sexhundra beväpnade männen. ¹⁸När de fem männen hade gått in i Mikas hus och tagit den snidade gudabilden, efoden, husgudarna och den gjutna gudabilden, sade prästen till dem: ”Vad är det ni gör?” ¹⁹De svarade honom: ”Var tyst, sätt handen för munnen! Följ med oss och bli vår fader och präst. Är det bättre för dig att vara präst för en enda mans hus, eller att vara präst för en hel stam och släkt i Israel?” ²⁰Då gladdes prästen i sitt hjärta, och han tog efoden, husgudarna och den snidade gudabilden och följde med folket. ²¹Sedan vek de av och fortsatte sin väg och lät barn och boskap och det dyrbaraste godset gå främst. ²²Men när de hade kommit en bit ifrån Mikas hus, blev de upphunna av män som bodde nära hans hus och som hade samlats under tiden. ²³När dessa ropade på dem, vände sig Dans barn om och frågade Mika: ”Hur är det fatt, eftersom du kommer med en sådan skara?” ²⁴Han svarade: ”Ni har tagit gudarna som jag har gjort och dessutom prästen och sedan går ni er väg. Vad mer har jag kvar? Och så frågar ni mig: Hur är det fatt?” ²⁵Men Dans barn sade till honom: ”Vi vill inte höra ett ord till från dig! Annars kanske några män blir arga och går till anfall mot er och ni mister era liv, både du och ditt husfolk.” ²⁶Därefter fortsatte Dans barn sin väg. Och när Mika såg att de var starkare än han, vände han tillbaka hem. ²⁷Sedan de tagit både det som Mika hade gjort och hans präst anföll de folket i Laish, som levde stilla och i trygghet. De slog dem med svärd och brände staden. ²⁸Och ingen hjälpte den, för den låg långt från Sidon och folket hade inget att göra med andra människor. Staden låg i Bet-Rehobs dal. Daniterna byggde upp staden och bosatte sig där. ²⁹De kallade staden Dan efter sin fader Dan, som var son till Israel. Tidigare hette staden Laish. ³⁰Där ställde Dans barn upp den snidade gudabilden åt sig. Jonatan, son till Gershom, Moses son, och hans söner var präster åt Dans stam ända till dess att landet fördes bort i fångenskap. ³¹De ställde upp åt sig den snidade gudabild som Mika hade gjort, och den var kvar där hela den tid Guds hus var i Shilo.

Kapitel 19

¹På den tid då det inte fanns någon kung i Israel bodde en levitisk man längst upp i Efraims bergsbygd. Han tog till bihustru en kvinna från Betlehem i Juda. ²Men hon var otrogen mot honom och gick ifrån honom till sin fars hus i Betlehem i Juda. Där stannade hon i fyra månader. ³Då gav sig hennes man i väg efter henne för att hämta tillbaka henne med vänliga ord. Han hade med sig sin tjänare och ett par åsnor. Hon släppte in honom i sin fars hus, och när kvinnans far fick se honom tog han emot honom med glädje. ⁴Hans svärfar, kvinnans far, höll honom kvar, och han stannade hos honom i tre dagar. De åt och drack och han övernattade där. ⁵När de på fjärde dagen steg upp tidigt på morgonen och han gjorde sig redo att resa, sade kvinnans far till sin svärson: ”Stärk dig med lite bröd. Sedan kan ni resa.” ⁶Då satte sig båda ner och åt och drack tillsammans. Därefter sade kvinnans far till mannen: ”Stanna gärna här över natten och låt ditt hjärta vara glatt.” ⁷När mannen ändå gjorde sig klar att resa, bad hans svärfar honom så enträget att han stannade där ännu en natt. ⁸Den femte dagen steg han åter upp tidigt på morgonen för att resa. Då sade kvinnans far: ”Stärk dig först och vänta till i eftermiddag.” Därefter åt de båda tillsammans. ⁹När sedan mannen gjorde sig klar att resa med sin bihustru och sin tjänare, sade hans svärfar, kvinnans far, till honom: ”Se, det är snart kväll. Stanna kvar över natten, dagen är ju snart slut. Ja, stanna över natten och låt ditt hjärta vara glatt. Sedan kan ni ge er av tidigt i morgon så att du får komma hem.” ¹⁰Men mannen ville inte stanna över natten, utan bröt upp och reste sin väg och kom fram till platsen mitt emot Jebus, det vill säga Jerusalem. Han hade med sig ett par sadlade åsnor. Hans bihustru följde också med honom. ¹¹När de var vid Jebus och dagen nästan var slut, sade tjänaren till sin herre: ”Kom, vi tar in i den här jebusitstaden och stannar där över natten.” ¹²Men hans herre svarade honom: ”Vi ska inte ta in i en främmande stad där det inte bor några israeliter. Vi fortsätter till Gibea.” ¹³Han sade vidare till sin tjänare: ”Kom, vi försöker hinna fram till Gibea eller Rama och övernatta på en av de platserna.” ¹⁴De fortsatte därför, och när solen gick ner var de nära Gibea, som hör till Benjamin. ¹⁵De tog av från vägen och gick in i Gibea för att stanna där över natten. När han kommit in dit satte han sig på stadens torg, men ingen ville ta emot dem i sitt hus över natten. ¹⁶Men se, på kvällen kom en gammal man från sitt arbete på fältet. Han var från Efraims bergsbygd och bodde som främling i Gibea. Folket på orten var nämligen benjaminiter. ¹⁷När han fick syn på den resande mannen på den öppna platsen i staden, sade han: ”Vart ska du resa, och varifrån kommer du?” ¹⁸Han svarade honom: ”Vi är på genomresa från Betlehem i Juda till Efraims bergsbygd som ligger långt upp. Jag är därifrån, och jag har varit på resa till Betlehem i Juda och är nu på väg till Herrens hus, men ingen här vill ta emot mig i sitt hus. ¹⁹Jag har både halm och foder åt våra åsnor, och både bröd och vin åt mig och din tjänarinna och den unge mannen som följer med din tjänare. Vi saknar ingenting.” ²⁰Då sade den gamle mannen: ”Frid vare med dig! Låt mig ordna med allt du saknar. Men här på torget ska du inte stanna över natten.” ²¹Så tog han in honom i sitt hus och gav åsnorna foder. Och när de hade tvättat sina fötter, åt de och drack. ²²Medan de gjorde sig glada, se, då omringades plötsligt huset av stadens män, onda män. De bultade på dörren och sade till den gamle mannen som ägde huset: ”Skicka ut mannen som kom till ditt hus så vi får ligga med honom!” ²³Då gick husägaren ut till dem och sade: ”Nej, mina bröder, gör inte något så ont! Eftersom mannen har kommit in i mitt hus får ni inte göra en sådan dårskap. ²⁴Se, här är min dotter som är jungfru och mannens bihustru. Dem kan jag skicka ut till er, så kan ni våldta dem och göra vad ni vill med dem. Men gör inte en sådan dårskap mot den här mannen.” ²⁵Men männen ville inte höra på honom. Då grep mannen sin bihustru och tvingade ut henne till dem. Och de kände henne och våldförde sig på henne hela natten ända till morgonen. Först när det började ljusna släppte de henne. ²⁶I gryningen kom kvinnan och föll ihop vid ingången till mannens hus där hennes herre var. Där blev hon liggande tills det blev ljust. ²⁷När hennes herre steg upp på morgonen och öppnade husets dörr och gick ut för att fortsätta sin resa, fick han se sin bihustru ligga hopsjunken vid ingången till huset med händerna på tröskeln. ²⁸Han sade till henne: ”Res dig, vi ska gå.” Men hon svarade inte. Då lyfte han upp henne på åsnan. Sedan gjorde sig mannen i ordning och gav sig av hemåt. ²⁹När han hade kommit hem, grep han en kniv och tog sin bihustru och styckade henne i tolv delar, efter benen i hennes kropp, och sände runt delarna över hela Israels land. ³⁰Och alla som såg det sade: ”Något sådant har aldrig skett eller setts från den dag då Israels barn drog upp ur Egyptens land ända till i dag. Ta det till er, rådgör och säg er mening!”

Kapitel 20

¹Då drog alla Israels barn ut, från Dan till Beer-Sheba och även från Gileads land. De samlades som en man inför Herren i Mispa. ²Ledarna för allt folket, alla Israels stammar, trädde fram i Guds församling: 400 000 man till fots, beväpnade med svärd. ³Men Benjamins barn fick höra att de andra israeliterna hade dragit upp till Mispa. Och Israels barn sade: ”Tala om hur detta illdåd gick till.” ⁴Då sade leviten, den mördade kvinnans man: ”Jag och min bihustru kom till Gibea i Benjamin för att stanna där över natten. ⁵Då blev jag angripen av Gibeas män. De omringade huset om natten för att komma åt mig. Mig tänkte de döda, och min bihustru skändade de så att hon dog. ⁶Då tog jag min bihustru och styckade henne och sände delarna över hela området för Israels arvedel, eftersom de hade gjort något så skamligt och dåraktigt i Israel. ⁷Och nu, alla Israels barn, lägg fram era råd och förslag.” ⁸Då reste sig allt folket upp som en man och sade: ”Ingen av oss ska gå hem till sitt tält eller vända om till sitt hus. ⁹Detta är vad vi ska göra med Gibea: Lotten får avgöra hur vi ska anfalla. ¹⁰På varje hundratal i alla Israels stammar ska vi ta ut tio män och på varje tusental hundra och på varje tiotusental tusen, för att skaffa matförråd åt allt folket. När de sedan kommer till Gibea i Benjamin kan de ge staden vad den förtjänar för den dårskap de har gjort i Israel.” ¹¹Och alla män i Israel samlades vid staden förenade som en man. ¹²Och Israels stammar sände män till hela Benjamins stam och lät säga: ”Vad är det för illdåd som har begåtts bland er! ¹³Lämna ut uslingarna i Gibea så att vi får döda dem och avlägsna det onda från Israel.” Men benjaminiterna ville inte lyssna till sina bröder israeliterna. ¹⁴I stället samlades Benjamins barn från sina städer till Gibea för att dra ut till strid mot Israels barn. ¹⁵På den dagen mönstrade Benjamins barn från städerna 26 000 man, beväpnade med svärd, förutom de 700 utvalda män som bodde i Gibea. ¹⁶Bland allt detta folk fanns 700 utvalda män som var vänsterhänta och som alla kunde träffa på håret med slungstenen utan att missa. ¹⁷Och Israels män, utom Benjamin, mönstrade 400 000 man, beväpnade med svärd. Alla var krigsmän. ¹⁸Israels barn bröt upp och gick upp till Betel och frågade Gud: ”Vem av oss ska dra ut först i striden mot Benjamins barn?” Herren svarade: ”Juda ska dra ut först.” ¹⁹Och Israels barn bröt upp nästa morgon och slog läger framför Gibea. ²⁰Israels män drog ut i strid mot Benjamin och gick i ställning mot dem vid Gibea. ²¹Men Benjamins barn drog ut från Gibea och dödade på den dagen 22 000 man av Israel. ²²Folket, Israels män, fattade nytt mod och gick åter i ställning på samma plats där de hade ställt upp första dagen. ²³Och Israels barn gick upp och grät inför Herrens ansikte ända till kvällen. De frågade Herren : ”Ska jag gå ut igen och strida mot min bror Benjamin?” Herren svarade: ”Dra ut mot honom.” ²⁴När Israel dagen därefter ryckte fram mot Benjamins barn, ²⁵drog också Benjamin på andra dagen ut från Gibea mot Israels barn och dödade ytterligare 18 000 man, alla beväpnade med svärd. ²⁶Då drog alla Israels barn, allt folket, upp till Betel och grät. De stannade där inför Herrens ansikte och fastade den dagen ända till kvällen och offrade brännoffer och gemenskapsoffer inför Herrens ansikte. ²⁷Israels barn frågade Herren – på den tiden stod Guds förbundsark där, ²⁸och Pinehas, son till Eleasar, Arons son, gjorde tjänst inför Herren – de sade: ”Ska jag än en gång gå i strid mot min bror Benjamin, eller ska jag avstå?” Herren svarade: ”Dra upp, för i morgon ska jag ge honom i din hand.” ²⁹Israel lade då sina män i bakhåll runt omkring Gibea. ³⁰Därefter drog Israel upp mot Benjamins barn på tredje dagen och gick i ställning mot Gibea liksom de förra gångerna. ³¹Benjamins barn drog ut mot folket och lockades långt bort från staden. Liksom förut slog de i början ihjäl några av folket på vägarna, både på vägen upp till Betel och på den till Gibea över fältet, ett trettiotal av Israels män. ³²Då tänkte Benjamins barn: ”De är slagna av oss, nu liksom förut.” Men Israels män hade sagt: ”Vi flyr och lockar dem långt bort från staden, ut på vägarna.” ³³Alla Israels män hade brutit upp från sina platser och hade gått i ställning vid Baal-Tamar, medan de israeliter som låg i bakhåll ryckte fram från sin plats vid Maare-Geba. ³⁴Så kom 10 000 man, utvalda ur hela Israel, fram emot Gibea, och striden blev hård, och benjaminiterna förstod inte att olyckan var nära för dem. ³⁵Herren slog Benjamin inför Israel så att Israels barn den dagen nergjorde av Benjamin 25 100 man, alla beväpnade med svärd. ³⁶Nu såg Benjamins barn att de var slagna. Men Israels män drog sig tillbaka från Benjamin, eftersom de förlitade sig på bakhållet som de hade lagt mot Gibea. ³⁷Då skyndade sig de som låg i bakhåll att falla in i Gibea. De ryckte fram och slog alla invånarna i staden med svärd. ³⁸Men Israels män hade kommit överens med dem som låg i bakhåll att de skulle låta tjock rök stiga från staden. ³⁹När Israels män vände ryggen till striden, slog Benjamin i början ihjäl omkring trettio av Israels män och tänkte: ”Sannerligen, de är slagna av oss som i den förra striden.” ⁴⁰När den tjocka röken började stiga upp från staden som en pelare, vände benjaminiterna sig om. Och se, hela staden stod i lågor som slog upp mot himlen. ⁴¹Israels män vände nu om och Benjamins män greps av panik, för nu såg de att olyckan var nära. ⁴²De vände om och flydde för Israels män mot öknen, men striden hann upp dem. Och de som kom ut från städerna nergjorde dem som hamnat mitt emellan. ⁴³De omringade benjaminiterna, satte efter dem och trampade ner dem när de måste vila, ända fram mot Gibea på dess östra sida. ⁴⁴Så föll av Benjamin 18 000 man, alla tappert folk. ⁴⁵Andra vände om och flydde mot öknen till Rimmons klippa. Israels män gjorde en efterskörd bland dem på vägarna, 5 000 man, och förföljde dem ända till Gideom och slog 2 000 man av dem. ⁴⁶Alltså utgjorde de benjaminiter som den dagen föll tillsammans 25 000 man beväpnade med svärd. Alla dessa var tappra män. ⁴⁷Men 600 man vände om och flydde mot öknen, till Rimmons klippa, och de stannade på Rimmons klippa i fyra månader. ⁴⁸Men Israels män vände tillbaka till Benjamins barn och slog dem med svärd, alla i staden, boskapen och allt de träffade på. Dessutom satte de eld på alla städer som fanns där.

Kapitel 21

¹Israels män hade avlagt en ed i Mispa och sagt: ”Ingen av oss ska ge sin dotter till hustru åt någon benjaminit.” ²När folket nu kom till Betel, stannade de där till kvällen inför Guds ansikte. De brast ut i bitter gråt ³och sade: ”O, Herre, Israels Gud, varför har detta skett i Israel, att det i dag saknas en stam i Israel?” ⁴Nästa dag steg folket upp tidigt och byggde där ett altare och offrade brännoffer och gemenskapsoffer. ⁵Israels barn sade: ”Finns det någon av Israels alla stammar som inte kom upp med församlingen inför Herren?” Man hade nämligen svurit en dyr ed att den som inte kom upp inför Herren i Mispa skulle straffas med döden. ⁶Israel kände medlidande med sin bror Benjamin och sade: ”I dag har en hel stam blivit borthuggen från Israel. ⁷Vad ska vi göra för dem som är kvar så att de kan få hustrur? Själva har vi ju svurit vid Herren att inte ge dem någon av våra döttrar till hustru.” ⁸Så de frågade: ”Var det någon av Israels stammar som inte kom upp till Herren i Mispa?” Det visade sig att ingen från Jabesh i Gilead hade kommit till lägret, till församlingen. ⁹När folket mönstrades visade det sig nämligen att ingen av invånarna i Jabesh i Gilead var där. ¹⁰Då sände församlingen dit 12 000 av de tappraste männen med denna befallning: ”Gå och slå invånarna i Jabesh i Gilead med svärd, även kvinnor och barn. ¹¹Så ska ni göra: Alla män liksom alla kvinnor som legat med någon man ska ni viga åt förintelse.” ¹²Bland invånarna i Jabesh i Gilead fann de 400 unga kvinnor som var jungfrur och inte hade legat med någon man. Dessa förde de till lägret i Shilo i Kanaans land. ¹³Sedan sände hela församlingen ett budskap om fred till benjaminiterna som befann sig på Rimmons klippa. ¹⁴Så vände Benjamin tillbaka, och man gav dem till hustrur de kvinnor från Jabesh i Gilead som man hade låtit leva. Men de var inte tillräckligt många för dem. ¹⁵Folket kände medlidande med Benjamin, eftersom Herren hade gjort en lucka bland Israels stammar. ¹⁶De äldste i församlingen sade: ”Vad ska vi göra för dem som är kvar så att de kan få hustrur? Alla kvinnor är ju utrotade ur Benjamin.” ¹⁷De sade: ”De som överlevt av Benjamin måste få sin besittning, så att inte en stam utplånas ur Israel. ¹⁸Själva kan vi inte ge dem våra döttrar till hustrur, för Israels barn har svurit och sagt: Förbannad är den som ger en hustru åt Benjamin.” ¹⁹Men så sade de: ”Det brukar ju firas en Herrens högtid varje år i Shilo.” Det ligger norr om Betel, öster om vägen som går från Betel upp till Shekem och söder om Lebona. ²⁰De uppmanade Benjamins barn: ”Gå dit och lägg er i bakhåll i vingårdarna. ²¹När ni får se Shilos döttrar komma ut för att dansa sina danser ska ni komma fram ur vingårdarna, och var och en ska gripa sig en hustru bland Shilos döttrar. Sedan kan ni ta er hem till Benjamins land. ²²Om sedan deras fäder eller bröder kommer till oss och klagar, ska vi säga: Unna oss dem, för ingen av oss har tagit sig någon hustru i kriget. Ni har ju inte själva gett era döttrar till dem, för i så fall hade ni dragit skuld över er.” ²³Benjamins barn gjorde så. Var och en tog sig en hustru bland de dansande kvinnor som de rövade bort. Sedan vände de tillbaka till sin arvedel och byggde åter upp städerna och bosatte sig i dem. ²⁴Samtidigt begav sig Israels barn därifrån, var och en till sin stam och sin släkt. De drog bort därifrån, var och en till sin arvedel. ²⁵På den tiden fanns ingen kung i Israel. Var och en gjorde vad han själv ansåg vara rätt.