Domarboken 1–3
Kapitel 1
1Efter Josuas död frågade Israels barn Herren : ”Vem av oss ska först dra upp mot kananeerna och strida mot dem?” 2Herren svarade: ”Juda ska göra det. Se, jag har gett landet i hans hand.” 3Då sade Juda till sin bror Simeon: ”Kom med mig till mitt område och låt oss strida mot kananeerna, så går jag sedan med dig till ditt område.” Och Simeon gick med honom. 4När Juda drog upp gav Herren kananeerna och perisseerna i deras hand, så att de slog dem vid Besek, tiotusen man. 5Vid Besek fann de Adoni-Besek, och de stred mot honom och besegrade kananeerna och perisseerna. 6Adoni-Besek flydde, men de förföljde honom och grep honom och högg av hans tummar och stortår. 7Då sade Adoni-Besek: ”Sjuttio kungar med avhuggna tummar och stortår plockade smulor under mitt bord. Gud har vedergällt mig för vad jag gjort.” Sedan förde de honom till Jerusalem, och där dog han. 8Juda barn belägrade Jerusalem och intog det. De slog invånarna med svärd och satte eld på staden. 9Därefter drog Juda barn ner för att strida mot kananeerna som bodde i Bergsbygden, Negev och Låglandet. 10Och Juda gick mot de kananeer som bodde i Hebron – som förr hette Kirjat-Arba – och slog Sheshaj, Ahiman och Talmaj. 11Därifrån gick de mot invånarna i Debir – som tidigare hette Kirjat-Sefer. 12Och Kaleb sade: ”Den som besegrar Kirjat-Sefer och intar det ska jag ge min dotter Aksa till hustru.” 13Otniel, son till Kalebs yngre bror Kenas, intog staden, och Kaleb gav honom sin dotter Aksa till hustru. 14När hon kom till honom övertalade hon honom att begära mark av hennes far. Hon steg ner från åsnan och Kaleb sade till henne: ”Vad vill du?” 15Hon svarade: ”Låt mig få en avskedsgåva. Eftersom du har gett mig Negevöknen, så låt mig få vattenkällor.” Kaleb gav henne då de övre och de nedre källorna. 16Barnen till keniten, Moses svärfar, hade kommit upp från Palmstaden med Juda barn till Juda öken söder om Arad. Där bosatte de sig bland folket. 17Men Juda drog ut med sin bror Simeon, och de slog kananeerna som bodde i Sefat och vigde staden åt förintelse. Så fick den namnet Horma. 18Juda intog Gaza med dess område, Ashkelon med dess område och Ekron med dess område. 19Herren var med Juda, och de erövrade bergsbygden. Men de kunde inte driva bort dem som bodde i dalbygden, eftersom de hade järnbeslagna stridsvagnar. 20Och de gav Hebron åt Kaleb, som Mose hade lovat, och han drev bort Anaks tre söner därifrån. 21Men jebusiterna som bodde i Jerusalem blev inte fördrivna av Benjamins barn. Därför bodde jebusiterna kvar bland Benjamins barn i Jerusalem, som de gör än i dag. 22Och Josefs hus drog upp till Betel, och Herren var med dem. 23De spejade vid Betel, den stad som förr hette Luz. 24Då fick spejarna se en man komma ut ur staden, och de sade till honom: ”Visa oss var vi kan ta oss in i staden, så ska vi visa barmhärtighet mot dig.” 25Han visade dem en väg in i staden, och de slog staden med svärd. Men mannen och hela hans släkt lät de gå. 26Han gav sig av till hetiternas land, där han byggde en stad som han gav namnet Luz, som den heter än i dag. 27Men Manasse intog inte Bet-Shan eller Taanak eller Dor eller Jibleam eller Megiddo eller deras underlydande orter, utan kananeerna kunde hålla sig kvar där i landet. 28När israeliterna blev starkare tvingade de kananeerna att arbeta åt dem, men de drev inte bort dem. 29Efraim drev inte heller bort kananeerna som bodde i Gezer, utan kananeerna bodde kvar bland dem i Gezer. 30Sebulon drev inte undan invånarna i Kitron eller invånarna i Nahalol, utan kananeerna bodde kvar bland dem men tvingades arbeta för dem. 31Asher drev inte bort invånarna i Acko eller invånarna i Sidon, inte heller dem i Ahlab, Aksib, Helba, Afik och Rehob. 32Alltså bodde asheriterna bland kananeerna, landets invånare, eftersom de inte fördrev dem. 33Naftali drev inte bort invånarna i Bet-Shemesh, inte heller invånarna i Bet-Anat, utan bodde bland kananeerna, landets invånare. Men invånarna i Bet-Shemesh och Bet-Anat tvingades arbeta för dem. 34Amoreerna trängde undan Dans barn till bergsbygden, för de tillät dem inte att komma ner till dalbygden. 35Och amoreerna kunde hålla sig kvar i Har-Heres, Ajalon och Shaalbim. Men Josefs barns hand blev tung över dem så att de tvingades arbeta för dem. 36Amoreernas område sträckte sig från Skorpionhöjden, från Sela och vidare uppåt.
Kapitel 2
1Herrens ängel kom från Gilgal upp till Bokim och sade: ”Jag förde er upp ur Egypten och in i det land som jag med ed hade lovat ge era fäder, och jag sade: Jag ska aldrig bryta mitt förbund med er. 2Och ni ska inte sluta förbund med detta lands invånare, ni ska bryta ner deras altaren. Men ni har inte lyssnat till min röst. Vad har ni gjort? 3Därför säger jag nu: Jag kommer inte att driva bort dem framför er, utan de ska tränga er i sidorna och deras gudar ska bli en snara för er.” 4När Herrens ängel hade sagt detta till Israels alla barn, brast de i gråt. 5De kallade platsen Bokim. Och de offrade där åt Herren. 6När Josua sände i väg folket, gick Israels barn var och en till sin arvedel för att ta landet i besittning. 7Folket tjänade Herren så länge Josua levde och så länge de äldste levde, de som var kvar efter Josua och hade sett alla de storverk som Herren hade gjort för Israel. 8Och Herrens tjänare Josua, Nuns son, dog när han var hundratio år gammal. 9Man begravde honom på det område som var hans arvedel, i Timnat-Heres i Efraims bergsbygd norr om berget Gaash. 10Och hela den generationen samlades till sina fäder. Då växte en annan generation upp efter dem, en som inte kände Herren eller de gärningar som han hade gjort för Israel. 11Och Israels barn gjorde det som var ont i Herrens ögon och tjänade baalerna. 12De övergav Herren, sina fäders Gud som hade fört dem ut ur Egyptens land, och följde andra gudar, gudarna hos folken som bodde omkring dem. Dem tillbad de och väckte därmed Herrens vrede. 13Så övergav de Herren och tjänade Baal och astarterna. 14Då upptändes Herrens vrede mot Israel, och han gav dem i händerna på rövare som plundrade dem. Han sålde dem till deras fiender runt omkring, och de kunde inte stå emot sina fiender längre. 15Närhelst de drog ut var Herrens hand emot dem till deras olycka, så som Herren hade sagt och så som Herren hade lovat dem med ed. Och de var i stor nöd. 16Då lät Herren domare uppstå, som frälste dem ur deras plundrares hand. 17Men de lyssnade inte heller till sina domare, utan höll sig trolöst till andra gudar och tillbad dem. De vek snabbt av från den väg som deras fäder hade vandrat i lydnad för Herrens bud och gjorde inte som de. 18När Herren lät domare uppstå bland dem, var han med domaren och frälste dem ur deras fienders hand så länge domaren levde. Herren förbarmade sig när de jämrade sig över sina förtryckare och plågare. 19Men när domaren dog, vände de sig bort igen och blev ännu mer fördärvade än sina fäder. De följde andra gudar och tjänade och tillbad dem. De avstod inte från sina gärningar och sin hårdnackade hållning. 20Därför upptändes Herrens vrede mot Israel, och han sade: ”Detta folk har brutit mot mitt förbund som jag fastställde för deras fäder, och de har inte velat lyssna till min röst. 21Därför ska jag inte längre driva bort för dem ett enda av de folk som Josua lämnade kvar när han dog. 22Genom dem ska jag sätta Israel på prov. Kommer de att hålla sig till Herrens väg och vandra på den, som deras fäder gjorde, eller inte?” 23Alltså lät Herren dessa folk bli kvar. Han fördrev dem inte genast, och han gav dem inte i Josuas hand.
Kapitel 3
1Dessa var de folk som Herren lät bli kvar, för att med dem pröva alla israeliter som inte hade varit med om alla krigen i Kanaan 2och för att lära Israels barn att föra krig, de som inte hade varit med om det förut: 3filisteernas fem furstar och alla kananeer och sidonier samt hiveerna som bodde i Libanons bergsbygd, från berget Baal-Hermon ända till vägen mot Hamat. 4Med dem ville Herren pröva Israel för att se om de ville följa hans bud som han gett deras fäder genom Mose. 5Så bodde Israels barn bland kananeerna, hetiterna, amoreerna, perisseerna, hiveerna och jebusiterna, 6och de tog deras döttrar till hustrur och gav sina döttrar åt deras söner och tjänade deras gudar. 7Israel gjorde det som var ont i Herrens ögon. De glömde Herren sin Gud och tjänade baalerna och asherorna. 8Då upptändes Herrens vrede mot Israel, och han sålde dem i Kushan-Rishatajims hand, kungen i Aram-Naharajim. Och Israels barn tjänade Kushan-Rishatajim i åtta år. 9Men Israels barn ropade till Herren, och Herren lät en frälsare uppstå bland Israels barn som räddade dem: Otniel, son till Kenas, Kalebs yngre bror. 10Herrens Ande kom över honom, och han blev domare i Israel. Han drog ut i strid, och Herren gav Arams kung Kushan-Rishatajim i hans hand så att hans hand besegrade Kushan-Rishatajim. 11Sedan hade landet ro i fyrtio år. Därefter dog Otniel, Kenas son. 12Men Israels barn gjorde åter det som var ont i Herrens ögon. Herren gav då kung Eglon av Moab makt över Israel, eftersom de gjorde det som var ont i Herrens ögon. 13Eglon gick samman med ammoniterna och Amalek. Han drog ut och slog Israel, och de intog Palmstaden. 14Och Israels barn tjänade kung Eglon av Moab i arton år. 15Men Israel ropade till Herren, och Herren lät en frälsare uppstå bland dem: benjaminiten Ehud, Geras son, en vänsterhänt man. När Israels barn sände honom med gåvor till kung Eglon av Moab 16gjorde Ehud sig ett tveeggat svärd, en fot långt, och spände fast det under kläderna vid sin högra höft. 17Han överlämnade gåvorna till kung Eglon av Moab, som var en mycket fet man. 18När han hade överlämnat gåvorna, skickade han i väg folket som hade burit dem. 19Själv vände han tillbaka vid bildstoderna nära Gilgal och sade: ”Jag har ett hemligt ärende till dig, o konung.” Kungen sade: ”Var tysta!” Alla som stod omkring honom gick ut. 20Ehud gick fram till honom där han satt ensam i sommarsalen, och Ehud sade: ”Jag har ett ord från Gud till dig.” När kungen reste sig från sin stol, 21räckte Ehud ut sin vänstra hand, drog svärdet från sin högra höft och körde in det i hans buk 22så att fästet följde med in efter klingan. Och klingan omslöts av fettet, för han drog inte ut svärdet ur hans buk. Sedan gick Ehud ut i försalen, 23och väl ute stängde han dörrarna till salen efter sig och låste dem. 24När han hade gått, kom Eglons tjänare och såg att dörrarna till salen var låsta. De tänkte: ”Han har säkert något privat för sig i sin sommarkammare.” 25Men när de hade väntat länge och han ändå inte öppnade dörrarna till salen, tog de nyckeln och öppnade själva – och se, där låg deras herre död på golvet. 26Medan de dröjde hade Ehud flytt. Han hade hunnit förbi bildstoderna och flydde till Seira. 27Så snart han kom dit, lät han blåsa i hornet i Efraims bergsbygd. Då drog Israels barn ner från bergsbygden med honom i spetsen. 28Han sade till dem: ”Följ mig, för Herren har gett era fiender moabiterna i er hand.” Då följde de honom och intog vadställena över Jordan till Moabs land och lät ingen komma över. 29Vid det tillfället slog de omkring tiotusen moabiter, alla starka och tappra män. Inte en enda kom undan. 30På den dagen blev Moab kuvat under Israels hand, och landet hade ro i åttio år. 31Efter Ehud kom Shamgar, Anats son. Han slog filisteerna, sexhundra man, med en oxpik. Också han räddade Israel.