Domarboken 1–5

Kapitel 1

¹Efter Josuas död frågade Israels barn Herren : ”Vem av oss ska först dra upp mot kananeerna och strida mot dem?” ²Herren svarade: ”Juda ska göra det. Se, jag har gett landet i hans hand.” ³Då sade Juda till sin bror Simeon: ”Kom med mig till mitt område och låt oss strida mot kananeerna, så går jag sedan med dig till ditt område.” Och Simeon gick med honom. ⁴När Juda drog upp gav Herren kananeerna och perisseerna i deras hand, så att de slog dem vid Besek, tiotusen man. ⁵Vid Besek fann de Adoni-Besek, och de stred mot honom och besegrade kananeerna och perisseerna. ⁶Adoni-Besek flydde, men de förföljde honom och grep honom och högg av hans tummar och stortår. ⁷Då sade Adoni-Besek: ”Sjuttio kungar med avhuggna tummar och stortår plockade smulor under mitt bord. Gud har vedergällt mig för vad jag gjort.” Sedan förde de honom till Jerusalem, och där dog han. ⁸Juda barn belägrade Jerusalem och intog det. De slog invånarna med svärd och satte eld på staden. ⁹Därefter drog Juda barn ner för att strida mot kananeerna som bodde i Bergsbygden, Negev och Låglandet. ¹⁰Och Juda gick mot de kananeer som bodde i Hebron – som förr hette Kirjat-Arba – och slog Sheshaj, Ahiman och Talmaj. ¹¹Därifrån gick de mot invånarna i Debir – som tidigare hette Kirjat-Sefer. ¹²Och Kaleb sade: ”Den som besegrar Kirjat-Sefer och intar det ska jag ge min dotter Aksa till hustru.” ¹³Otniel, son till Kalebs yngre bror Kenas, intog staden, och Kaleb gav honom sin dotter Aksa till hustru. ¹⁴När hon kom till honom övertalade hon honom att begära mark av hennes far. Hon steg ner från åsnan och Kaleb sade till henne: ”Vad vill du?” ¹⁵Hon svarade: ”Låt mig få en avskedsgåva. Eftersom du har gett mig Negevöknen, så låt mig få vattenkällor.” Kaleb gav henne då de övre och de nedre källorna. ¹⁶Barnen till keniten, Moses svärfar, hade kommit upp från Palmstaden med Juda barn till Juda öken söder om Arad. Där bosatte de sig bland folket. ¹⁷Men Juda drog ut med sin bror Simeon, och de slog kananeerna som bodde i Sefat och vigde staden åt förintelse. Så fick den namnet Horma. ¹⁸Juda intog Gaza med dess område, Ashkelon med dess område och Ekron med dess område. ¹⁹Herren var med Juda, och de erövrade bergsbygden. Men de kunde inte driva bort dem som bodde i dalbygden, eftersom de hade järnbeslagna stridsvagnar. ²⁰Och de gav Hebron åt Kaleb, som Mose hade lovat, och han drev bort Anaks tre söner därifrån. ²¹Men jebusiterna som bodde i Jerusalem blev inte fördrivna av Benjamins barn. Därför bodde jebusiterna kvar bland Benjamins barn i Jerusalem, som de gör än i dag. ²²Och Josefs hus drog upp till Betel, och Herren var med dem. ²³De spejade vid Betel, den stad som förr hette Luz. ²⁴Då fick spejarna se en man komma ut ur staden, och de sade till honom: ”Visa oss var vi kan ta oss in i staden, så ska vi visa barmhärtighet mot dig.” ²⁵Han visade dem en väg in i staden, och de slog staden med svärd. Men mannen och hela hans släkt lät de gå. ²⁶Han gav sig av till hetiternas land, där han byggde en stad som han gav namnet Luz, som den heter än i dag. ²⁷Men Manasse intog inte Bet-Shan eller Taanak eller Dor eller Jibleam eller Megiddo eller deras underlydande orter, utan kananeerna kunde hålla sig kvar där i landet. ²⁸När israeliterna blev starkare tvingade de kananeerna att arbeta åt dem, men de drev inte bort dem. ²⁹Efraim drev inte heller bort kananeerna som bodde i Gezer, utan kananeerna bodde kvar bland dem i Gezer. ³⁰Sebulon drev inte undan invånarna i Kitron eller invånarna i Nahalol, utan kananeerna bodde kvar bland dem men tvingades arbeta för dem. ³¹Asher drev inte bort invånarna i Acko eller invånarna i Sidon, inte heller dem i Ahlab, Aksib, Helba, Afik och Rehob. ³²Alltså bodde asheriterna bland kananeerna, landets invånare, eftersom de inte fördrev dem. ³³Naftali drev inte bort invånarna i Bet-Shemesh, inte heller invånarna i Bet-Anat, utan bodde bland kananeerna, landets invånare. Men invånarna i Bet-Shemesh och Bet-Anat tvingades arbeta för dem. ³⁴Amoreerna trängde undan Dans barn till bergsbygden, för de tillät dem inte att komma ner till dalbygden. ³⁵Och amoreerna kunde hålla sig kvar i Har-Heres, Ajalon och Shaalbim. Men Josefs barns hand blev tung över dem så att de tvingades arbeta för dem. ³⁶Amoreernas område sträckte sig från Skorpionhöjden, från Sela och vidare uppåt.

Kapitel 2

¹Herrens ängel kom från Gilgal upp till Bokim och sade: ”Jag förde er upp ur Egypten och in i det land som jag med ed hade lovat ge era fäder, och jag sade: Jag ska aldrig bryta mitt förbund med er. ²Och ni ska inte sluta förbund med detta lands invånare, ni ska bryta ner deras altaren. Men ni har inte lyssnat till min röst. Vad har ni gjort? ³Därför säger jag nu: Jag kommer inte att driva bort dem framför er, utan de ska tränga er i sidorna och deras gudar ska bli en snara för er.” ⁴När Herrens ängel hade sagt detta till Israels alla barn, brast de i gråt. ⁵De kallade platsen Bokim. Och de offrade där åt Herren. ⁶När Josua sände i väg folket, gick Israels barn var och en till sin arvedel för att ta landet i besittning. ⁷Folket tjänade Herren så länge Josua levde och så länge de äldste levde, de som var kvar efter Josua och hade sett alla de storverk som Herren hade gjort för Israel. ⁸Och Herrens tjänare Josua, Nuns son, dog när han var hundratio år gammal. ⁹Man begravde honom på det område som var hans arvedel, i Timnat-Heres i Efraims bergsbygd norr om berget Gaash. ¹⁰Och hela den generationen samlades till sina fäder. Då växte en annan generation upp efter dem, en som inte kände Herren eller de gärningar som han hade gjort för Israel. ¹¹Och Israels barn gjorde det som var ont i Herrens ögon och tjänade baalerna. ¹²De övergav Herren, sina fäders Gud som hade fört dem ut ur Egyptens land, och följde andra gudar, gudarna hos folken som bodde omkring dem. Dem tillbad de och väckte därmed Herrens vrede. ¹³Så övergav de Herren och tjänade Baal och astarterna. ¹⁴Då upptändes Herrens vrede mot Israel, och han gav dem i händerna på rövare som plundrade dem. Han sålde dem till deras fiender runt omkring, och de kunde inte stå emot sina fiender längre. ¹⁵Närhelst de drog ut var Herrens hand emot dem till deras olycka, så som Herren hade sagt och så som Herren hade lovat dem med ed. Och de var i stor nöd. ¹⁶Då lät Herren domare uppstå, som frälste dem ur deras plundrares hand. ¹⁷Men de lyssnade inte heller till sina domare, utan höll sig trolöst till andra gudar och tillbad dem. De vek snabbt av från den väg som deras fäder hade vandrat i lydnad för Herrens bud och gjorde inte som de. ¹⁸När Herren lät domare uppstå bland dem, var han med domaren och frälste dem ur deras fienders hand så länge domaren levde. Herren förbarmade sig när de jämrade sig över sina förtryckare och plågare. ¹⁹Men när domaren dog, vände de sig bort igen och blev ännu mer fördärvade än sina fäder. De följde andra gudar och tjänade och tillbad dem. De avstod inte från sina gärningar och sin hårdnackade hållning. ²⁰Därför upptändes Herrens vrede mot Israel, och han sade: ”Detta folk har brutit mot mitt förbund som jag fastställde för deras fäder, och de har inte velat lyssna till min röst. ²¹Därför ska jag inte längre driva bort för dem ett enda av de folk som Josua lämnade kvar när han dog. ²²Genom dem ska jag sätta Israel på prov. Kommer de att hålla sig till Herrens väg och vandra på den, som deras fäder gjorde, eller inte?” ²³Alltså lät Herren dessa folk bli kvar. Han fördrev dem inte genast, och han gav dem inte i Josuas hand.

Kapitel 3

¹Dessa var de folk som Herren lät bli kvar, för att med dem pröva alla israeliter som inte hade varit med om alla krigen i Kanaan ²och för att lära Israels barn att föra krig, de som inte hade varit med om det förut: ³filisteernas fem furstar och alla kananeer och sidonier samt hiveerna som bodde i Libanons bergsbygd, från berget Baal-Hermon ända till vägen mot Hamat. ⁴Med dem ville Herren pröva Israel för att se om de ville följa hans bud som han gett deras fäder genom Mose. ⁵Så bodde Israels barn bland kananeerna, hetiterna, amoreerna, perisseerna, hiveerna och jebusiterna, ⁶och de tog deras döttrar till hustrur och gav sina döttrar åt deras söner och tjänade deras gudar. ⁷Israel gjorde det som var ont i Herrens ögon. De glömde Herren sin Gud och tjänade baalerna och asherorna. ⁸Då upptändes Herrens vrede mot Israel, och han sålde dem i Kushan-Rishatajims hand, kungen i Aram-Naharajim. Och Israels barn tjänade Kushan-Rishatajim i åtta år. ⁹Men Israels barn ropade till Herren, och Herren lät en frälsare uppstå bland Israels barn som räddade dem: Otniel, son till Kenas, Kalebs yngre bror. ¹⁰Herrens Ande kom över honom, och han blev domare i Israel. Han drog ut i strid, och Herren gav Arams kung Kushan-Rishatajim i hans hand så att hans hand besegrade Kushan-Rishatajim. ¹¹Sedan hade landet ro i fyrtio år. Därefter dog Otniel, Kenas son. ¹²Men Israels barn gjorde åter det som var ont i Herrens ögon. Herren gav då kung Eglon av Moab makt över Israel, eftersom de gjorde det som var ont i Herrens ögon. ¹³Eglon gick samman med ammoniterna och Amalek. Han drog ut och slog Israel, och de intog Palmstaden. ¹⁴Och Israels barn tjänade kung Eglon av Moab i arton år. ¹⁵Men Israel ropade till Herren, och Herren lät en frälsare uppstå bland dem: benjaminiten Ehud, Geras son, en vänsterhänt man. När Israels barn sände honom med gåvor till kung Eglon av Moab ¹⁶gjorde Ehud sig ett tveeggat svärd, en fot långt, och spände fast det under kläderna vid sin högra höft. ¹⁷Han överlämnade gåvorna till kung Eglon av Moab, som var en mycket fet man. ¹⁸När han hade överlämnat gåvorna, skickade han i väg folket som hade burit dem. ¹⁹Själv vände han tillbaka vid bildstoderna nära Gilgal och sade: ”Jag har ett hemligt ärende till dig, o konung.” Kungen sade: ”Var tysta!” Alla som stod omkring honom gick ut. ²⁰Ehud gick fram till honom där han satt ensam i sommarsalen, och Ehud sade: ”Jag har ett ord från Gud till dig.” När kungen reste sig från sin stol, ²¹räckte Ehud ut sin vänstra hand, drog svärdet från sin högra höft och körde in det i hans buk ²²så att fästet följde med in efter klingan. Och klingan omslöts av fettet, för han drog inte ut svärdet ur hans buk. Sedan gick Ehud ut i försalen, ²³och väl ute stängde han dörrarna till salen efter sig och låste dem. ²⁴När han hade gått, kom Eglons tjänare och såg att dörrarna till salen var låsta. De tänkte: ”Han har säkert något privat för sig i sin sommarkammare.” ²⁵Men när de hade väntat länge och han ändå inte öppnade dörrarna till salen, tog de nyckeln och öppnade själva – och se, där låg deras herre död på golvet. ²⁶Medan de dröjde hade Ehud flytt. Han hade hunnit förbi bildstoderna och flydde till Seira. ²⁷Så snart han kom dit, lät han blåsa i hornet i Efraims bergsbygd. Då drog Israels barn ner från bergsbygden med honom i spetsen. ²⁸Han sade till dem: ”Följ mig, för Herren har gett era fiender moabiterna i er hand.” Då följde de honom och intog vadställena över Jordan till Moabs land och lät ingen komma över. ²⁹Vid det tillfället slog de omkring tiotusen moabiter, alla starka och tappra män. Inte en enda kom undan. ³⁰På den dagen blev Moab kuvat under Israels hand, och landet hade ro i åttio år. ³¹Efter Ehud kom Shamgar, Anats son. Han slog filisteerna, sexhundra man, med en oxpik. Också han räddade Israel.

Kapitel 4

¹När Ehud var död gjorde Israel åter det som var ont i Herrens ögon. ²Då sålde Herren dem i den kananeiske kungen Jabins hand. Han regerade i Hasor, och hans befälhavare var Sisera som bodde i Haroshet-Haggojim. ³Israels barn ropade till Herren, för Jabin hade niohundra järnbeslagna stridsvagnar och hade förtryckt Israel våldsamt i tjugo år. ⁴Debora, en profetissa, hustru till Lappidot, var domare i Israel vid den tiden. ⁵Hon brukade sitta under Deborapalmen mellan Rama och Betel i Efraims bergsbygd, och Israels barn kom upp till henne för att hon skulle skipa rätt. ⁶Hon sände bud och kallade till sig Barak, Abinoams son från Kedesh i Naftali, och sade till honom: ”Har inte Herren, Israels Gud, befallt: Dra upp på berget Tabor och ta med dig tiotusen man av Naftali och Sebulons stammar? ⁷För jag ska dra Sisera, Jabins befälhavare, med hans vagnar och folk till dig vid floden Kishon och ge honom i din hand.” ⁸Barak sade till henne: ”Om du går med mig så går jag, men går du inte med mig så går inte heller jag.” ⁹Då svarade hon: ”Ja, jag ska gå med dig, men då ska äran inte bli din på den väg du går, utan Herren ska sälja Sisera i en kvinnas hand.” Så reste sig Debora och gick med Barak till Kedesh. ¹⁰Barak kallade samman Sebulon och Naftali till Kedesh, och tiotusen man följde honom dit upp. Debora gick också med honom. ¹¹Men keniten Heber hade skilt sig från de övriga keniterna, från ättlingarna till Moses svåger Hobab, och han hade sina tältplatser ända till terebinten i Saannim vid Kedesh. ¹²När man berättade för Sisera att Barak, Abinoams son, hade dragit upp på berget Tabor, ¹³samlade han alla sina stridsvagnar, niohundra järnbeslagna vagnar, och dessutom allt folk han hade från Haroshet-Haggojim till floden Kishon. ¹⁴Men Debora sade till Barak: ”Bryt upp! Detta är dagen då Herren har gett Sisera i din hand. Se, Herren har dragit ut framför dig.” Så gick Barak ner från berget Tabor, och tiotusen man följde honom. ¹⁵Och Herren sände förvirring över Sisera och alla hans vagnar och hela hans här, så att de vek tillbaka för Baraks svärd. Sisera steg ner från sin vagn och flydde till fots. ¹⁶Barak förföljde vagnarna och hären ända till Haroshet-Haggojim, och hela Siseras här föll för svärd. Inte en enda kom undan. ¹⁷Men Sisera hade flytt till fots till det tält som tillhörde Jael, hustru till keniten Heber, eftersom det rådde vänskap mellan kung Jabin i Hasor och keniten Hebers hus. ¹⁸Jael kom Sisera till mötes och sade till honom: ”Kom in, min herre, kom in till mig, var inte rädd.” Då gick han in till henne i tältet, och hon lade ett täcke över honom. ¹⁹Han sade till henne: ”Ge mig lite vatten att dricka, för jag är törstig”. Hon öppnade mjölkkärlet och gav honom att dricka och lade sedan över honom igen. ²⁰Han sade till henne: ”Ställ dig vid ingången till tältet. Och om någon kommer och frågar dig om det är någon här, så svara nej.” ²¹Men Jael, Hebers hustru, grep en tältplugg och tog en hammare i handen. Därefter gick hon sakta fram till Sisera och slog pluggen genom hans tinning så att den gick ner i marken, för han låg i djup sömn, medtagen av trötthet. Och han dog. ²²Och se, då kom Barak jagande efter Sisera. Jael gick ut för att möta honom och sade: ”Kom, så ska jag visa dig mannen du söker.” Han kom in till henne, och se, där låg Sisera död med tältpluggen genom tinningen. ²³Så kuvade Gud den dagen Jabin, kungen i Kanaan, inför Israels barn. ²⁴Och israeliternas hand vilade allt tyngre på Jabin, kungen i Kanaan, tills de helt gjorde slut på honom.

Kapitel 5

¹Den dagen sjöng Debora och Barak, Abinoams son, denna sång: ²När härförare anför i Israel, när folket villigt offrar sig – lova Herren! ³Hör, ni kungar! Lyssna, ni furstar! Jag vill sjunga, sjunga till Herren, jag vill lovsjunga Herren, Israels Gud. ⁴Herre, när du drog ut från Seir, när du gick fram från Edoms land, då bävade jorden, då strömmade det från himlen, då strömmade vatten från molnen. ⁵Bergen skalv inför Herrens ansikte, Sinai inför Herrens, Israels Guds, ansikte. ⁶I Shamgars dagar, Anats sons, i Jaels dagar låg vägarna öde. Vandrarna måste gå omvägar. ⁷Inga ledare fanns, inga i Israel förrän jag, Debora, trädde fram, trädde fram som en moder i Israel. ⁸Man valde sig nya gudar, då nådde striden ända till portarna. Men varken sköld eller spjut fanns att se bland Israels fyrtiotusen. ⁹Mitt hjärta tillhör Israels furstar och dem bland folket som villigt offrade sig. Lova Herren! ¹⁰Ni som rider på vita åsnor, ni som sitter hemma på mattor och ni som vandrar på vägen, sjung! ¹¹När man sjungande delar byte mellan vattenhoarna lovprisar man Herrens rättfärdiga gärningar, hans styres rättfärdiga gärningar i Israel. Då drog Herrens folk ner till portarna. ¹²Vakna, vakna, Debora! Vakna, vakna, sjung din sång! Res dig, Barak! Ta dig fångar, du Abinoams son! ¹³Då satte folkets överlevare de tappra till anförare, Herren satte mig till anförare över hjältarna. ¹⁴Från Efraim kom män med rötter i Amalek. Benjamin följde dig med dina skaror. Från Makir kom furstar ner och från Sebulon män med ledarstav. ¹⁵Furstarna i Isaskar slöt sig till Debora, och liksom Isaskar gjorde också Barak, ner i dalen skyndade man i hans spår. Bland Rubens ätter höll man stora rådslag. ¹⁶Varför satt du kvar bland dina fållor och lyssnade till flöjtspel vid hjordarna? Bland Rubens ätter hade man stora överläggningar. ¹⁷Gilead stannade på andra sidan Jordan. Och Dan, varför dröjde han vid skeppen? Asher satt kvar vid havets strand, vid sina vikar stannade han. ¹⁸Men Sebulon var ett folk som föraktade döden, likaså Naftali på slagfältets höjder. ¹⁹Kungar drog fram och stred, då stred Kanaans kungar vid Taanak nära Megiddos vatten, men silverbyte vann de inte. ²⁰Från himlen fördes strid, stjärnorna stred från sina banor mot Sisera. ²¹Floden Kishon svepte bort dem, urtidsfloden, floden Kishon. Framåt, min själ, med kraft! ²²Då stampade hästarnas hovar, hans starka hingstar jagade framåt, framåt. ²³Förbanna Meros, säger Herrens ängel, förbanna, ja, förbanna dess invånare eftersom de inte kom till Herrens hjälp, till Herrens hjälp bland hjältarna. ²⁴Välsignad framför andra kvinnor är Jael, keniten Hebers hustru, välsignad framför alla kvinnor i tält. ²⁵Vatten begärde han, hon gav honom mjölk, bar fram gräddmjölk i högtidsskålen. ²⁶Hon räckte sin hand efter tältpluggen, sin högra hand efter hammaren. Med den slog hon Sisera och krossade hans huvud, spräckte hans tinning och genomborrade den. ²⁷Vid hennes fötter kröp han ihop, låg och blev liggande. Vid hennes fötter kröp han ihop och låg. Där han kröp ihop, där låg han utslagen. ²⁸Ut genom fönstret blickade Siseras mor, hon ropade gällt genom gallret: ”Varför dröjer hans vagn? Varför hörs inte vagnshästarnas hovar?” ²⁹Då svarade hennes klokaste hovdamer, och själv gav hon sig samma svar: ³⁰”Säkert fick de byte och delar det nu, en flicka eller två åt varje man, färggrant byte för Siseras räkning, färggrant byte av brokiga tyger, en brokig duk eller två för de fångnas halsar.” ³¹Så ska alla dina fiender förgås, Herre. Men de som älskar honom ska bli som solen när den går upp i sin kraft. Och landet hade nu ro i fyrtio år.

Visa nästa kapitel