Galaterbrevet 1–2
Kapitel 1
1Från Paulus, apostel, utsänd inte av människor eller genom någon människa, utan av Jesus Kristus och Gud Fadern som har uppväckt honom från de döda. 2Jag och alla bröderna här hos mig hälsar församlingarna i Galatien. 3Nåd vare med er och frid från Gud vår Far och Herren Jesus Kristus, 4som har offrat sig själv för våra synder för att rädda oss ur den nuvarande onda tidsåldern efter vår Guds och Fars vilja. 5Hans är äran i evigheters evighet. Amen. 6Jag är förvånad att ni så fort överger honom som har kallat er genom Kristi nåd och vänder er till ett annat evangelium, 7fast det inte finns något annat. Det är bara några som skapar förvirring bland er och vill förvränga Kristi evangelium. 8Men även om vi själva eller en ängel från himlen skulle ge er ett annat evangelium än det vi har predikat, så ska han vara under förbannelse. 9Det vi redan har sagt säger jag nu igen: om någon ger er ett annat evangelium än det ni har tagit emot, så ska han vara under förbannelse. 10Är det nu människor jag försöker få på min sida, eller Gud? Eller söker jag människors gillande? Hade jag fortfarande sökt människors gillande skulle jag inte vara Kristi tjänare. 11Jag vill göra klart för er, bröder, att evangeliet som jag har predikat inte kommer från människor. 12Jag har inte fått det eller lärt mig det av någon människa, utan genom en uppenbarelse från Jesus Kristus. 13Ni har ju hört hur jag betedde mig förr inom judendomen, hur våldsamt jag förföljde Guds församling och försökte utrota den. 14Jag gick längre i judendom än många jämnåriga i mitt folk och ivrade än mer fanatiskt för mina fäders stadgar. 15Men han som utvalde mig redan i moderlivet och som kallade mig genom sin nåd 16beslöt att uppenbara sin Son i mig, för att jag skulle förkunna evangeliet om honom bland hedningarna. Då rådfrågade jag inte genast människor av kött och blod. 17Jag gick inte upp till Jerusalem, till dem som var apostlar före mig, utan jag begav mig till Arabien och återvände sedan till Damaskus. 18Först tre år senare kom jag upp till Jerusalem för att lära känna Kefas, och jag stannade hos honom i femton dagar. 19Någon annan av apostlarna träffade jag inte, bara Jakob, Herrens bror. 20Detta skriver jag till er inför Gud, jag ljuger inte. 21Sedan reste jag i väg till Syriens och Kilikiens område. 22Personligen var jag okänd för Kristi församlingar i Judeen, 23de hade bara hört sägas: "Han som förr förföljde oss förkunnar nu den tro han tidigare ville utrota." 24Och de prisade Gud för min skull.
Kapitel 2
1Efter fjorton år kom jag upp till Jerusalem igen, nu med Barnabas. Även Titus hade jag med mig. 2Jag reste dit efter en uppenbarelse och lade fram – enskilt, för de ansedda – det evangelium som jag predikar bland hedningarna. Det var väl inte så att jag kämpade eller hade kämpat förgäves? 3Men inte ens min följeslagare Titus, som är grek, blev tvingad till omskärelse. 4Det ville annars de falska bröder som hade nästlat sig in. De hade smugit sig in för att spionera på den frihet vi har i Kristus Jesus och göra oss till slavar. 5Men vi gav inte efter för dem ens ett ögonblick eller underkastade oss. Vi ville att evangeliets sanning skulle bevaras hos er. 6Och de som ansågs betydelsefulla – hurdana de nu var gör ingen skillnad för mig, Gud ser inte till personens yttre – dessa ansedda ville inte ålägga mig något mer. 7Tvärtom, de insåg att jag hade blivit betrodd med evangeliet till de oomskurna liksom Petrus till de omskurna. 8Han som hade gett Petrus kraft att vara apostel för de omskurna har också gett mig kraft att vara det för hedningarna. 9Och när Jakob, Kefas och Johannes, de som ansågs vara pelarna, förstod vilken nåd jag hade fått, räckte de mig och Barnabas handen till gemenskap. Vi skulle gå till hedningarna, de till de omskurna. 10Det enda var att vi skulle tänka på de fattiga, och det har jag också varit noga med att göra. 11Men när Kefas kom till Antiokia gick jag öppet emot honom, eftersom han stod där dömd. 12Innan det kom några från Jakob brukade han nämligen äta tillsammans med hedningarna, men när de hade kommit drog han sig undan och höll sig avskild av rädsla för de omskurna. 13Även de andra judarna hycklade på samma sätt, så att till och med Barnabas drogs med i deras hyckleri. 14Men när jag såg att de inte var på rätt väg efter evangeliets sanning, sade jag till Kefas inför alla: "Om du som är jude kan leva som hedning och inte som jude, varför tvingar du då hedningarna att leva som judar?" 15Vi är visserligen judar till födseln och inte hedniska syndare. 16Men vi vet att människan inte förklaras rättfärdig genom laggärningar utan genom tro på Jesus Kristus. Därför har också vi satt vår tro till Kristus Jesus, för att stå som rättfärdiga genom tro på Kristus och inte genom laggärningar. Genom laggärningar blir ingen människa rättfärdig. 17Men om vi som söker rättfärdigheten i Kristus visar oss vara syndare, står Kristus då i syndens tjänst? Verkligen inte! 18Bara om jag bygger upp igen det jag rev ner gör jag mig till överträdare. 19Jag har genom lagen dött bort från lagen för att leva för Gud. Jag är korsfäst med Kristus, 20och nu lever inte längre jag, utan Kristus lever i mig. Och det liv jag nu lever i min kropp, det lever jag i tron på Guds Son som har älskat mig och utgett sig för mig. 21Jag förkastar inte Guds nåd. För om rättfärdighet kunde nås genom lagen, då hade Kristus dött förgäves.