Hebreerbrevet 1–6
Kapitel 1
1I forna tider talade Gud många gånger och på många sätt till fäderna genom profeterna, 2men nu i den sista tiden har han talat till oss genom sin Son. Honom har han insatt som arvinge till allt, och genom honom har han också skapat universum. 3Sonen är utstrålningen av Guds härlighet och hans väsens avbild, och han bär allt med sitt mäktiga ord. Och sedan han fullbordat en rening från synderna sitter han nu på Majestätets högra sida i höjden. 4Sonen är så mycket större än änglarna som namnet han har ärvt är högre än deras. 5Till vilken av änglarna har Gud någonsin sagt: Du är min Son, jag har fött dig i dag? Eller: Jag ska vara hans Far, och han ska vara min Son? 6Men när han låter den Förstfödde träda in i världen, säger han: Alla Guds änglar ska tillbe honom. 7Om änglarna säger han: Han gör sina änglar till vindar och sina tjänare till eldslågor. 8Men om Sonen säger han: Gud, din tron består i evigheters evighet, och ditt rikes spira är rättens spira. 9Du älskar rättfärdighet och hatar orättfärdighet. Därför, Gud, har din Gud smort dig med glädjens olja mer än dina medbröder. 10Och: I begynnelsen lade du, Herre, jordens grund, och himlarna är dina händers verk. 11De ska gå under, men du ska bestå. De ska alla nötas ut som kläder, 12du ska rulla ihop dem som en mantel och de ska bytas ut som kläder. Men du är densamme, och dina år har inget slut. 13Till vilken av änglarna har han någonsin sagt: Sätt dig på min högra sida tills jag lagt dina fiender som en pall under dina fötter? 14Är inte änglarna andar i Guds tjänst, utsända för att hjälpa dem som ska ärva frälsningen?
Kapitel 2
1Därför måste vi så mycket mer ta vara på det vi har hört, så att vi inte driver bort med strömmen. 2För om redan det ord som gavs genom änglar stod fast och varje överträdelse och olydnad fick sitt rättvisa straff, 3hur ska då vi komma undan om vi inte bryr oss om en sådan frälsning? Den förkunnades först av Herren och bekräftades sedan för oss av dem som hade hört honom. 4Även Gud gav sitt vittnesbörd, genom tecken och under och olika kraftgärningar och genom att dela ut den helige Ande efter sin vilja. 5Det är inte under änglar han har lagt den kommande världen som vi talar om. 6På ett ställe har någon vittnat: Vad är då en människa att du tänker på henne, eller en Människoson att du tar hand om honom? 7En liten tid lät du honom vara lägre än änglarna, med härlighet och ära krönte du honom. 8Allt lade du under hans fötter. När han lade allt under honom utelämnade han inget, allt skulle vara lagt under honom. Än ser vi inte att allt är lagt under honom. 9Men vi ser Jesus, som en liten tid var lägre än änglarna, nu krönt med härlighet och ära därför att han led döden. Genom Guds nåd skulle han smaka döden i allas ställe. 10För när Gud, för vilken och genom vilken allt är till, skulle föra många söner till härlighet, måste han genom lidande fullkomna honom som för dem till frälsning. 11Jesus som helgar och de som helgas har alla en och samme Far. Därför skäms han inte för att kalla dem bröder, 12när han säger: Jag ska förkunna ditt namn för mina bröder, mitt i församlingen ska jag lovsjunga dig. 13Han säger också: Jag ska förtrösta på honom, och dessutom: Se, här är jag och barnen som Gud har gett mig. 14När nu barnen hade fått del av kött och blod tog han själv på liknande sätt del av detta, för att genom sin död göra den maktlös som hade makt över döden, alltså djävulen, 15och befria alla dem som av rädsla för döden levt i slaveri hela sitt liv. 16Det är ju inte änglar han tar sig an, utan Abrahams barn. 17Därför måste han bli lik sina bröder i allt, för att bli en barmhärtig och trogen överstepräst inför Gud och sona folkets synder. 18Genom att han själv har fått lida och blivit frestad kan han hjälpa dem som frestas.
Kapitel 3
1Därför, ni heliga bröder som har fått del av en himmelsk kallelse, se på Jesus, den apostel och överstepräst som vi bekänner oss till. 2Han var betrodd av den som insatte honom, liksom Mose var betrodd i hela Guds hus. 3Men Jesus är värd mer ära än Mose, liksom husbyggaren hedras mer än själva huset. 4Varje hus är byggt av någon, men Gud är den som har byggt allt. 5Mose var betrodd i hela Guds hus, som en tjänare, för att vittna om det som sedan skulle förkunnas. 6Men Kristus är betrodd som Son att råda över Guds hus. Och hans hus är vi, när vi håller fast vid vår frimodighet och ära i hoppet. 7Därför säger den helige Ande: I dag, om ni hör hans röst, 8förhärda inte era hjärtan som vid upproret, som på prövningens dag i öknen, 9där era fäder frestade mig och prövade mig fast de sett mina gärningar i fyrtio år. 10Därför var jag vred på det släktet, och jag sade: De är ständigt vilsna i sina hjärtan, de känner inte mina vägar. 11Så svor jag i min vrede: De ska aldrig komma in i min vila. 12Bröder, se till att ingen av er har ett ont och trolöst hjärta så att han avfaller från den levande Guden. 13Uppmuntra varandra i stället varje dag, så länge det heter i dag, så att ingen av er förhärdas genom syndens makt att bedra. 14Vi är Kristi vänner om vi stadigt håller fast vid vår första tillförsikt ända till slutet. 15Det heter: I dag, om ni hör hans röst, förhärda inte era hjärtan som vid upproret. 16Vilka var det då som hörde men ändå gjorde uppror? Var det inte alla de som Mose förde ut ur Egypten? 17Och vilka var han vred på i fyrtio år? Var det inte på dem som syndade och blev liggande som lik i öknen? 18Och vilka gällde hans ed att de aldrig skulle komma in i hans vila, om inte dem som vägrade lyda? 19Vi ser alltså att det var på grund av otro som de inte kunde komma in.
Kapitel 4
1När nu ett löfte finns kvar om att få komma in i hans vila, låt oss då akta oss så att ingen av er visar sig gå miste om det. 2Evangeliet har förkunnats för oss liksom för dem, men de hade ingen nytta av ordet de hörde eftersom det inte smälte samman i tro med dem som lyssnade. 3Det är vi som tror som går in i vilan. Herren säger: Så svor jag i min vrede: De ska aldrig komma in i min vila. Ändå har hans verk stått färdiga sedan världens skapelse, 4för på ett ställe säger han om den sjunde dagen: Och Gud vilade på den sjunde dagen från alla sina verk. 5Men här säger han: De ska aldrig komma in i min vila. 6Det står alltså fast att vissa går in i vilan, och att de som först fick höra evangeliet inte kom in på grund av olydnad. 7Därför bestämmer han på nytt en dag, i dag, när han långt senare säger genom David vad som redan är sagt: I dag, om ni hör hans röst, förhärda inte era hjärtan. 8För om Josua hade fört dem in i vilan, skulle Gud inte senare ha talat om en annan dag. 9Alltså kvarstår en sabbatsvila för Guds folk. 10Den som går in i hans vila får vila sig från sina gärningar, liksom Gud vilade från sina. 11Låt oss därför sträva efter att komma in i den vilan, så att ingen kommer på fall som de och blir ett exempel på olydnad. 12Guds ord är levande och verksamt. Det är skarpare än något tveeggat svärd och genomtränger tills det skiljer själ och ande, led och märg, och det dömer över hjärtats uppsåt och tankar. 13Inget skapat är dolt för honom, utan allt ligger naket och blottat för hans ögon. Och inför honom måste vi stå till svars. 14När vi nu har en stor överstepräst som har stigit upp genom himlarna, Jesus, Guds Son, låt oss då hålla fast vid vår bekännelse. 15Vi har inte enöverstepräst som inte kan ha medlidande med våra svagheter, utan en som har varit frestad i allt liksom vi fast utan synd. 16Låt oss därför frimodigt gå fram till nådens tron för att få barmhärtighet och finna nåd till hjälp i rätt tid.
Kapitel 5
1Varje överstepräst blir utsedd bland människor och insatt för människors skull, för att göra tjänst inför Gud och bära fram gåvor och offer för deras synder. 2Han kan ha medkänsla med dem som är okunniga och vilsna, eftersom han själv är svag 3och därför måste bära fram synd-offer både för folket och för sig själv. 4Ingen tar sig denna värdighet, utan man blir kallad av Gud liksom Aron blev det. 5Så var det också med Kristus. Han tog sig inte värdigheten som överstepräst, utan fick den av honom som sade: Du är min Son, jag har fött dig i dag. 6Han säger också på ett annat ställe: Du är präst för evigt, på samma sätt som Melkisedek. 7Under sin tid här i köttet ropade han högt under tårar när han bad och vädjade till den som kunde rädda honom från döden, och han blev bönhörd och fri från sin ångest. 8Trots att han var Son fick han lära sig lydnad genom sitt lidande. 9När han sedan var fullkomnad blev han källan till evig frälsning för alla som lyder honom, 10av Gud kallad överstepräst på samma sätt som Melkisedek. 11Om detta har vi mycket att säga som är svårt att förklara, eftersom ni har blivit så dåliga på att lyssna. 12Ni borde ha blivit lärare för länge sedan, men nu behöver ni någon som lär er de första grunderna i Guds ord igen. Ni behöver mjölk, inte fast föda! 13Den som lever av mjölk är inte mogen för en undervisning om rättfärdighet, för han är fortfarande ett barn. 14Den fasta födan är till för vuxna, för dem som genom övning har fått sinnena skärpta till att skilja mellan gott och ont.
Kapitel 6
1Låt oss därför lämna bakom oss de första grunderna i Kristi lära och föras mot fullkomningen, och inte lägga grunden igen med omvändelse från döda gärningar och tro på Gud, 2med undervisning om dop och handpåläggning, om de dödas uppståndelse och evig dom. 3Ja, så vill vi göra, om Gud tillåter. 4De som en gång har tagit emot ljuset och smakat den himmelska gåvan, fått del av den helige Ande 5och smakat Guds goda ord och den kommande världens krafter 6men sedan avfallit, dem går det inte att föra till ny omvändelse då de själva korsfäster Guds Son på nytt och hånar honom offentligt. 7En åker som dricker det regn som ofta faller på den och som ger god skörd åt dem som den odlas för, den åkern får välsignelse från Gud. 8Men bär den törnen och tistlar är den värdelös och farligt nära förbannelsen. Slutet blir att den bränns av. 9Men när det gäller er, våra älskade, är vi övertygade om det bästa, det som för till frälsning, trots att vi talar på detta sätt. 10Gud är inte orättvis, han glömmer inte vad ni har gjort och vilken kärlek ni visat hans namn genom att tjäna de heliga, nu som förr. 11Men vi önskar att ni var och en ska visa samma iver att bevara den fulla vissheten i hoppet ända till slutet, 12så att ni inte blir tröga utan följer dem som genom tro och tålamod får det utlovade arvet. 13När Gud gav löftet till Abraham svor han vid sig själv, eftersom han inte hade någon högre att svära vid. 14Han sade: Jag ska rikligt välsigna dig och rikligt föröka dig. 15Så fick Abraham efter tålmodig väntan vad Gud hade lovat. 16Människor svär vid den som är större än de själva, och eden blir en bekräftelse som gör slut på alla invändningar. 17När Gud ännu klarare ville visa för löftets arvingar hur orubbligt hans beslut är, bekräftade han det med en ed. 18Så skulle vi, genom två orubbliga uttalanden, där Gud omöjligt kan ljuga, få en kraftig uppmuntran, vi som har sökt vår tillflykt i att hålla fast vid det hopp vi har framför oss. 19Detta hopp har vi som ett tryggt och säkert själens ankare som når innanför förhänget. 20Dit gick Jesus in och öppnade vägen för oss, när han blev överstepräst för evigt, på samma sätt som Melkisedek.