Hebreerbrevet 1–9

Kapitel 1

¹I forna tider talade Gud många gånger och på många sätt till fäderna genom profeterna, ²men nu i den sista tiden har han talat till oss genom sin Son. Honom har han insatt som arvinge till allt, och genom honom har han också skapat universum. ³Sonen är utstrålningen av Guds härlighet och hans väsens avbild, och han bär allt med sitt mäktiga ord. Och sedan han fullbordat en rening från synderna sitter han nu på Majestätets högra sida i höjden. ⁴Sonen är så mycket större än änglarna som namnet han har ärvt är högre än deras. ⁵Till vilken av änglarna har Gud någonsin sagt: Du är min Son, jag har fött dig i dag? Eller: Jag ska vara hans Far, och han ska vara min Son? ⁶Men när han låter den Förstfödde träda in i världen, säger han: Alla Guds änglar ska tillbe honom. ⁷Om änglarna säger han: Han gör sina änglar till vindar och sina tjänare till eldslågor. ⁸Men om Sonen säger han: Gud, din tron består i evigheters evighet, och ditt rikes spira är rättens spira. ⁹Du älskar rättfärdighet och hatar orättfärdighet. Därför, Gud, har din Gud smort dig med glädjens olja mer än dina medbröder. ¹⁰Och: I begynnelsen lade du, Herre, jordens grund, och himlarna är dina händers verk. ¹¹De ska gå under, men du ska bestå. De ska alla nötas ut som kläder, ¹²du ska rulla ihop dem som en mantel och de ska bytas ut som kläder. Men du är densamme, och dina år har inget slut. ¹³Till vilken av änglarna har han någonsin sagt: Sätt dig på min högra sida tills jag lagt dina fiender som en pall under dina fötter? ¹⁴Är inte änglarna andar i Guds tjänst, utsända för att hjälpa dem som ska ärva frälsningen?

Kapitel 2

¹Därför måste vi så mycket mer ta vara på det vi har hört, så att vi inte driver bort med strömmen. ²För om redan det ord som gavs genom änglar stod fast och varje överträdelse och olydnad fick sitt rättvisa straff, ³hur ska då vi komma undan om vi inte bryr oss om en sådan frälsning? Den förkunnades först av Herren och bekräftades sedan för oss av dem som hade hört honom. ⁴Även Gud gav sitt vittnesbörd, genom tecken och under och olika kraftgärningar och genom att dela ut den helige Ande efter sin vilja. ⁵Det är inte under änglar han har lagt den kommande världen som vi talar om. ⁶På ett ställe har någon vittnat: Vad är då en människa att du tänker på henne, eller en Människoson att du tar hand om honom? ⁷En liten tid lät du honom vara lägre än änglarna, med härlighet och ära krönte du honom. ⁸Allt lade du under hans fötter. När han lade allt under honom utelämnade han inget, allt skulle vara lagt under honom. Än ser vi inte att allt är lagt under honom. ⁹Men vi ser Jesus, som en liten tid var lägre än änglarna, nu krönt med härlighet och ära därför att han led döden. Genom Guds nåd skulle han smaka döden i allas ställe. ¹⁰För när Gud, för vilken och genom vilken allt är till, skulle föra många söner till härlighet, måste han genom lidande fullkomna honom som för dem till frälsning. ¹¹Jesus som helgar och de som helgas har alla en och samme Far. Därför skäms han inte för att kalla dem bröder, ¹²när han säger: Jag ska förkunna ditt namn för mina bröder, mitt i församlingen ska jag lovsjunga dig. ¹³Han säger också: Jag ska förtrösta på honom, och dessutom: Se, här är jag och barnen som Gud har gett mig. ¹⁴När nu barnen hade fått del av kött och blod tog han själv på liknande sätt del av detta, för att genom sin död göra den maktlös som hade makt över döden, alltså djävulen, ¹⁵och befria alla dem som av rädsla för döden levt i slaveri hela sitt liv. ¹⁶Det är ju inte änglar han tar sig an, utan Abrahams barn. ¹⁷Därför måste han bli lik sina bröder i allt, för att bli en barmhärtig och trogen överstepräst inför Gud och sona folkets synder. ¹⁸Genom att han själv har fått lida och blivit frestad kan han hjälpa dem som frestas.

Kapitel 3

¹Därför, ni heliga bröder som har fått del av en himmelsk kallelse, se på Jesus, den apostel och överstepräst som vi bekänner oss till. ²Han var betrodd av den som insatte honom, liksom Mose var betrodd i hela Guds hus. ³Men Jesus är värd mer ära än Mose, liksom husbyggaren hedras mer än själva huset. ⁴Varje hus är byggt av någon, men Gud är den som har byggt allt. ⁵Mose var betrodd i hela Guds hus, som en tjänare, för att vittna om det som sedan skulle förkunnas. ⁶Men Kristus är betrodd som Son att råda över Guds hus. Och hans hus är vi, när vi håller fast vid vår frimodighet och ära i hoppet. ⁷Därför säger den helige Ande: I dag, om ni hör hans röst, ⁸förhärda inte era hjärtan som vid upproret, som på prövningens dag i öknen, ⁹där era fäder frestade mig och prövade mig fast de sett mina gärningar i fyrtio år. ¹⁰Därför var jag vred på det släktet, och jag sade: De är ständigt vilsna i sina hjärtan, de känner inte mina vägar. ¹¹Så svor jag i min vrede: De ska aldrig komma in i min vila. ¹²Bröder, se till att ingen av er har ett ont och trolöst hjärta så att han avfaller från den levande Guden. ¹³Uppmuntra varandra i stället varje dag, så länge det heter i dag, så att ingen av er förhärdas genom syndens makt att bedra. ¹⁴Vi är Kristi vänner om vi stadigt håller fast vid vår första tillförsikt ända till slutet. ¹⁵Det heter: I dag, om ni hör hans röst, förhärda inte era hjärtan som vid upproret. ¹⁶Vilka var det då som hörde men ändå gjorde uppror? Var det inte alla de som Mose förde ut ur Egypten? ¹⁷Och vilka var han vred på i fyrtio år? Var det inte på dem som syndade och blev liggande som lik i öknen? ¹⁸Och vilka gällde hans ed att de aldrig skulle komma in i hans vila, om inte dem som vägrade lyda? ¹⁹Vi ser alltså att det var på grund av otro som de inte kunde komma in.

Kapitel 4

¹När nu ett löfte finns kvar om att få komma in i hans vila, låt oss då akta oss så att ingen av er visar sig gå miste om det. ²Evangeliet har förkunnats för oss liksom för dem, men de hade ingen nytta av ordet de hörde eftersom det inte smälte samman i tro med dem som lyssnade. ³Det är vi som tror som går in i vilan. Herren säger: Så svor jag i min vrede: De ska aldrig komma in i min vila. Ändå har hans verk stått färdiga sedan världens skapelse, ⁴för på ett ställe säger han om den sjunde dagen: Och Gud vilade på den sjunde dagen från alla sina verk. ⁵Men här säger han: De ska aldrig komma in i min vila. ⁶Det står alltså fast att vissa går in i vilan, och att de som först fick höra evangeliet inte kom in på grund av olydnad. ⁷Därför bestämmer han på nytt en dag, i dag, när han långt senare säger genom David vad som redan är sagt: I dag, om ni hör hans röst, förhärda inte era hjärtan. ⁸För om Josua hade fört dem in i vilan, skulle Gud inte senare ha talat om en annan dag. ⁹Alltså kvarstår en sabbatsvila för Guds folk. ¹⁰Den som går in i hans vila får vila sig från sina gärningar, liksom Gud vilade från sina. ¹¹Låt oss därför sträva efter att komma in i den vilan, så att ingen kommer på fall som de och blir ett exempel på olydnad. ¹²Guds ord är levande och verksamt. Det är skarpare än något tveeggat svärd och genomtränger tills det skiljer själ och ande, led och märg, och det dömer över hjärtats uppsåt och tankar. ¹³Inget skapat är dolt för honom, utan allt ligger naket och blottat för hans ögon. Och inför honom måste vi stå till svars. ¹⁴När vi nu har en stor överstepräst som har stigit upp genom himlarna, Jesus, Guds Son, låt oss då hålla fast vid vår bekännelse. ¹⁵Vi har inte enöverstepräst som inte kan ha medlidande med våra svagheter, utan en som har varit frestad i allt liksom vi fast utan synd. ¹⁶Låt oss därför frimodigt gå fram till nådens tron för att få barmhärtighet och finna nåd till hjälp i rätt tid.

Kapitel 5

¹Varje överstepräst blir utsedd bland människor och insatt för människors skull, för att göra tjänst inför Gud och bära fram gåvor och offer för deras synder. ²Han kan ha medkänsla med dem som är okunniga och vilsna, eftersom han själv är svag ³och därför måste bära fram synd-offer både för folket och för sig själv. ⁴Ingen tar sig denna värdighet, utan man blir kallad av Gud liksom Aron blev det. ⁵Så var det också med Kristus. Han tog sig inte värdigheten som överstepräst, utan fick den av honom som sade: Du är min Son, jag har fött dig i dag. ⁶Han säger också på ett annat ställe: Du är präst för evigt, på samma sätt som Melkisedek. ⁷Under sin tid här i köttet ropade han högt under tårar när han bad och vädjade till den som kunde rädda honom från döden, och han blev bönhörd och fri från sin ångest. ⁸Trots att han var Son fick han lära sig lydnad genom sitt lidande. ⁹När han sedan var fullkomnad blev han källan till evig frälsning för alla som lyder honom, ¹⁰av Gud kallad överstepräst på samma sätt som Melkisedek. ¹¹Om detta har vi mycket att säga som är svårt att förklara, eftersom ni har blivit så dåliga på att lyssna. ¹²Ni borde ha blivit lärare för länge sedan, men nu behöver ni någon som lär er de första grunderna i Guds ord igen. Ni behöver mjölk, inte fast föda! ¹³Den som lever av mjölk är inte mogen för en undervisning om rättfärdighet, för han är fortfarande ett barn. ¹⁴Den fasta födan är till för vuxna, för dem som genom övning har fått sinnena skärpta till att skilja mellan gott och ont.

Kapitel 6

¹Låt oss därför lämna bakom oss de första grunderna i Kristi lära och föras mot fullkomningen, och inte lägga grunden igen med omvändelse från döda gärningar och tro på Gud, ²med undervisning om dop och handpåläggning, om de dödas uppståndelse och evig dom. ³Ja, så vill vi göra, om Gud tillåter. ⁴De som en gång har tagit emot ljuset och smakat den himmelska gåvan, fått del av den helige Ande ⁵och smakat Guds goda ord och den kommande världens krafter ⁶men sedan avfallit, dem går det inte att föra till ny omvändelse då de själva korsfäster Guds Son på nytt och hånar honom offentligt. ⁷En åker som dricker det regn som ofta faller på den och som ger god skörd åt dem som den odlas för, den åkern får välsignelse från Gud. ⁸Men bär den törnen och tistlar är den värdelös och farligt nära förbannelsen. Slutet blir att den bränns av. ⁹Men när det gäller er, våra älskade, är vi övertygade om det bästa, det som för till frälsning, trots att vi talar på detta sätt. ¹⁰Gud är inte orättvis, han glömmer inte vad ni har gjort och vilken kärlek ni visat hans namn genom att tjäna de heliga, nu som förr. ¹¹Men vi önskar att ni var och en ska visa samma iver att bevara den fulla vissheten i hoppet ända till slutet, ¹²så att ni inte blir tröga utan följer dem som genom tro och tålamod får det utlovade arvet. ¹³När Gud gav löftet till Abraham svor han vid sig själv, eftersom han inte hade någon högre att svära vid. ¹⁴Han sade: Jag ska rikligt välsigna dig och rikligt föröka dig. ¹⁵Så fick Abraham efter tålmodig väntan vad Gud hade lovat. ¹⁶Människor svär vid den som är större än de själva, och eden blir en bekräftelse som gör slut på alla invändningar. ¹⁷När Gud ännu klarare ville visa för löftets arvingar hur orubbligt hans beslut är, bekräftade han det med en ed. ¹⁸Så skulle vi, genom två orubbliga uttalanden, där Gud omöjligt kan ljuga, få en kraftig uppmuntran, vi som har sökt vår tillflykt i att hålla fast vid det hopp vi har framför oss. ¹⁹Detta hopp har vi som ett tryggt och säkert själens ankare som når innanför förhänget. ²⁰Dit gick Jesus in och öppnade vägen för oss, när han blev överstepräst för evigt, på samma sätt som Melkisedek.

Kapitel 7

¹Denne Melkisedek var kung i Salem och präst åt Gud den Högste. Han mötte Abraham på hans väg tillbaka efter segern över kungarna. Melkisedek välsignade honom, ²och Abraham gav honom tionde av allt. Melkisedek betyder för det första “rättfärdighetens kung", och dessutom är han Salems kung, det vill säga “fridens kung". ³Han står där utan far, utan mor och utan släktregister. Hans dagar har ingen början och hans liv har inget slut: han är som Guds Son och förblir präst för evigt. ⁴Se hur stor han är: till och med vår stamfar Abraham gav honom tionde av sitt bästa byte. ⁵De av Levis söner som blir präster ska enligt lagen få tionde av folket, alltså av sina bröder, trots att de också härstammar från Abraham. ⁶Men Melkisedek, som inte var av deras släkt, fick tionde av Abraham och välsignade honom som hade fått löftena. ⁷Ingen kan förneka att det är den lägre som blir välsignad av den högre. ⁸I ena fallet är det dödliga människor som får tionde, i det andra är det en som har fått vittnesbördet att han lever. ⁹Och man kan säga att även Levi, som tar emot tionde, själv har gett tionde genom Abraham, ¹⁰eftersom han fanns till som ofödd i sin förfaders kropp när Melkisedek mötte honom. ¹¹Om nu fullkomlighet hade gått att nå genom den levitiska prästtjänsten – och på den grunden fick folket lagen – varför måste det då uppstå en annan präst, en som Melkisedek, en som inte sägs vara som Aron? ¹²För om prästtjänsten ändras måste också lagen ändras. ¹³Han som det talas om hör till en annan stam, och från den stammen har ingen gjort tjänst vid altaret. ¹⁴Det är tydligt att vår Herre har kommit ur Juda stam, och Mose har inget sagt om präster från den stammen. ¹⁵Ännu tydligare blir det när det uppstår en annan präst som Melkisedek, ¹⁶en som inte har blivit präst genom lagbud om härstamning utan genom kraften i ett oförstörbart liv. ¹⁷Han får nämligen vittnesbördet: Du är präst för evigt, på samma sätt som Melkisedek. ¹⁸Så åsidosätts ett tidigare bud eftersom det var svagt och kraftlöst, ¹⁹för lagen åstadkom aldrig något fullkomligt. Men ett bättre hopp har kommit, och genom det kan vi närma oss Gud. ²⁰Dessutom kom det inte utan ed. De andra blev präster utan ed, ²¹men Jesus har blivit det genom en ed av den som sade till honom: Herren har gett sin ed och ska inte ångra sig: Du är präst för evigt. ²²Så mycket bättre är det förbund för vilket Jesus är garant. ²³De andra prästerna har blivit fler och fler, därför att döden hindrade dem från att stå kvar i sin tjänst. ²⁴Men Jesus lever för evigt, och därför har han ett prästämbete som är evigt. ²⁵Därför kan han också helt och fullt frälsa dem som kommer till Gud genom honom, eftersom han alltid lever för att be för dem. ²⁶Det var en sådan överstepräst vi behövde, en som är helig, oskyldig, obefläckad, skild från syndare och upphöjd över himlarna. ²⁷Han måste inte bära fram offer varje dag som de andra översteprästerna, först för sina egna synder och sedan för folkets. Det gjorde han en gång för alla när han offrade sig själv. ²⁸Lagen insätter svaga människor som överstepräster, men ordet som bekräftades med ed och kom efter lagen insätter Sonen, som är fullkomlig för evigt.

Kapitel 8

¹Här är huvudpunkten i det vi säger: Vi har en sådan överstepräst som sitter på högra sidan om Majestätets tron i himlen ²och som tjänar i helgedomen, det sanna tabernaklet som Herren själv och ingen människa har rest. ³En överstepräst blir insatt för att frambära gåvor och offer, och därför måste också Kristus ha något att bära fram. ⁴Hade han nu varit på jorden skulle han inte ens vara präst, eftersom det redan finns andra som bär fram de offergåvor som lagen föreskriver. ⁵De gör tjänst i en helgedom som är en kopia och skuggbild av den himmelska helgedomen, så som Mose fick höra när han skulle bygga tabernaklet: Se till att du gör allt efter den mönsterbild som du har fått se på berget. ⁶Men nu har Kristus ett högre prästämbete, liksom han också är medlare för ett bättre förbund som är grundat på bättre löften. ⁷För om det första förbundet hade varit utan brist, skulle det inte behövas ett andra. ⁸Men Gud förebrår dem när han säger: Se, dagar ska komma, säger Herren, då jag ska sluta ett nytt förbund med Israels hus och med Juda hus, ⁹inte som det förbund jag slöt med deras fäder den dag jag tog deras hand och förde dem ut ur Egyptens land, för de blev inte kvar i förbundet med mig, så jag brydde mig inte om dem, säger Herren. ¹⁰Nej, detta är det förbund som jag efter denna tid ska sluta med Israels hus, säger Herren: Jag ska lägga mina lagar i deras sinne och skriva dem i deras hjärtan. Jag ska vara deras Gud, och de ska vara mitt folk. ¹¹Då ska ingen mer behöva undervisa sin landsman, ingen sin broder och säga: "Lär känna Herren!" Alla kommer att känna mig, från den minste av dem till den störste, ¹²för jag ska i nåd förlåta deras missgärningar och aldrig mer minnas deras synder. ¹³När han talar om ett nytt förbund, har han därmed förklarat det förra föråldrat. Och det som blir gammalt och föråldrat är på väg att försvinna.

Kapitel 9

¹Det första förbundet hade sina regler för gudstjänsten och sin jordiska helgedom. ²Ett tabernakel inreddes med ett första rum som kallades det heliga. Där stod ljusstaken och bordet med skådebröden. ³Bakom det andra förhänget fanns ett rum som kallades det allra heligaste. ⁴Dit hörde det förgyllda rökelsealtaret och förbundsarken, som var helt överdragen med guld. I den fanns en guldkruka med mannat, Arons stav som hade grönskat samt förbundets tavlor. ⁵Ovanpå arken stod härlighetens keruber som överskuggade nådastolen. Men detta ska jag nu inte gå in på i detalj. ⁶Så var det ordnat. I det första rummet går prästerna ständigt in och förrättar sin tjänst. ⁷I det andra rummet är det bara översteprästen som går in, en gång om året, och då aldrig utan blod som han bär fram för sina och folkets oavsiktliga synder. ⁸Därigenom visar den helige Ande att vägen in i det allra heligaste ännu inte är uppenbarad så länge det första rummet består. ⁹Detta är en bild av den tid som nu är: gåvor och offer frambärs, men de kan inte helt rena samvetet hos den som offrar. ¹⁰Liksom med reglerna om mat och dryck och olika reningar handlar det bara om yttre regler fram till tiden för en bättre ordning. ¹¹Men nu har Kristus kommit som överstepräst för det goda som skulle komma. Genom det större och fullkomligare tabernaklet, som inte är gjort av människohand och alltså inte tillhör den här skapelsen, ¹²gick han in i det allra heligaste en gång för alla, inte med bockars och kalvars blod utan med sitt eget blod, och vann en evig återlösning. ¹³Om nu redan blodet av bockar och tjurar och askan från en kviga kan stänkas på de orena och helga till yttre renhet, ¹⁴hur mycket mer ska då inte Kristi blod rena våra samveten från döda gärningar till att tjäna den levande Guden? Han har genom den evige Ande framburit sig själv som ett felfritt offer åt Gud. ¹⁵Därför är Kristus medlare för ett nytt förbund, för att de som är kallade ska få det utlovade eviga arvet, när han nu med sin död har friköpt oss från överträdelserna under det förra förbundet. ¹⁶Där det finns ett testamente måste man visa att den som har upprättat det är död. ¹⁷Först vid hans död blir testamentet giltigt, för det träder inte i kraft så länge han lever. ¹⁸Därför instiftades inte heller det första förbundet utan blod. ¹⁹När Mose hade förkunnat lagens alla bud för hela folket, tog han blodet av kalvar och bockar tillsammans med vatten, scharlakansröd ull och isop och stänkte det både på själva bokrullen och på allt folket. ²⁰Han sade: Detta är blodet för det förbund som Gud har befallt er att hålla. ²¹På samma sätt stänkte han blod på tabernaklet och alla gudstjänstföremålen. ²²Så renas enligt lagen nästan allting med blod, och utan att blod utgjuts ges ingen förlåtelse. ²³Alltså måste avbilderna av det som finns i himlen renas med dessa medel, men de himmelska tingen själva renas med bättre offer än så. ²⁴Kristus gick inte in i en helgedom som är gjord av människohand och som bara är en bild av den verkliga helgedomen. Han gick in i själva himlen för att nu träda fram inför Guds ansikte för vår skull. ²⁵Inte heller skulle han offra sig flera gånger, så som översteprästen varje år går in i det allra heligaste med blod som inte är hans eget. ²⁶I så fall hade han varit tvungen att lida många gånger sedan världens skapelse. Men nu har han trätt fram en gång för alla vid tidernas slut för att genom sitt offer utplåna synden. ²⁷Och liksom människan måste dö en gång och sedan dömas, ²⁸så blev Kristus offrad en gång för att bära mångas synder. Och han ska träda fram en andra gång, inte för att bära synd utan för att frälsa dem som väntar på honom.

Visa nästa kapitel