Hesekiel 1–19

Kapitel 1

¹I det trettionde året på femte dagen i fjärde månaden när jag var bland de bortförda vid floden Kebar, öppnades himlen och jag fick se syner från Gud. ²På femte dagen i månaden under det femte året sedan kung Jojakin förts bort i fångenskap, ³kom Herrens ord till prästen Hesekiel, Busis son, i kaldeernas land vid floden Kebar, och Herrens hand kom där över honom. ⁴Jag fick se en stormvind komma norrifrån, ett stort moln med flammande eld, och det omgavs av ett sken. Mitt i skenet syntes något som var likt glänsande metall, ⁵och mitt i elden syntes något som liknade fyra levande varelser. De såg ut som människor. ⁶Varje varelse hade fyra ansikten och vart och ett av dem hade fyra vingar. ⁷Deras ben var raka och deras fötter liknade fötterna på en kalv, och de glänste som skinande koppar. ⁸De hade människohänder under sina vingar på alla fyra sidorna. Alla fyra hade ansikten och vingar. ⁹Deras vingar slöt sig intill varandra, och när de gick behövde de inte vända sig utan de gick alltid rakt fram. ¹⁰Deras ansikten liknade människoansikten, och alla fyra hade lejonansikten på högra sidan. På vänstra sidan hade alla fyra tjuransikten, och alla fyra hade örnansikten. ¹¹Sådana var deras ansikten. Deras vingar var utbredda upptill. Varje varelse hade två vingar som de rörde vid varandra med och två som täckte deras kroppar. ¹²De gick rakt fram. Dit Anden ville gå, dit gick de, och när de gick behövde de inte vända sig. ¹³Till utseendet liknade varelserna eldsglöd som brann likt facklor medan elden rörde sig fram och tillbaka mellan dem. Den gav ett sken ifrån sig och blixtar for ut ur elden. ¹⁴Varelserna skyndade fram och tillbaka som blixtar. ¹⁵Medan jag såg på dem, fick jag se ett hjul på jorden bredvid varelserna med de fyra ansiktena. ¹⁶Det såg ut som om hjulen var gjorda av något som liknade krysolit och alla fyra var likadana. Ett hjul tycktes vara inuti ett annat hjul, ¹⁷så att de kunde gå åt alla fyra hållen utan att vända sig. ¹⁸Hjulringarna var höga och skrämmande, och på alla fyra var hjulringarna fullsatta med ögon runt omkring. ¹⁹När varelserna gick, gick också hjulen bredvid dem, och när de lyfte sig över jorden, lyfte sig också hjulen. ²⁰Dit Anden ville gå, dit gick de, och hjulen lyfte sig tillsammans med dem, för varelsernas ande var i hjulen. ²¹När varelserna gick, gick också hjulen. När de stod stilla, stod också hjulen stilla. När de höjde sig upp från jorden höjde sig också hjulen, för varelsernas ande var i hjulen. ²²Över varelsernas huvuden syntes något som liknade ett himlavalv, likt underbar kristall, utspänt över deras huvuden. ²³Under valvet var deras vingar utbredda rakt emot varandra. Varje varelse hade två vingar som täckte den ena sidan av kroppen och två som täckte den andra sidan. ²⁴När de gick, lät ljudet av deras vingar i mina öron som bruset av väldiga vatten, som den Allsmäktiges röst, ett väldigt dån som dånet från en här. När de stod stilla, höll de sina vingar sänkta. ²⁵Och en röst hördes från himlavalvet över deras huvuden där de stod stilla med sänkta vingar. ²⁶Ovanför valvet över deras huvuden syntes något som liknade en tron gjord av safirsten. På det som liknade en tron satt en gestalt som såg ut som en människa. ²⁷Och jag såg något som liknade glänsande malm, omgivet runt omkring av något som liknade eld, från det som tycktes vara hans höfter och ända upp. Och neråt, från det som såg ut att vara hans höfter, såg jag något som liknade eld omgiven av ett sken. ²⁸Skenet syntes runt omkring som bågen i skyn en regnig dag. Sådan var synen som tycktes vara Herrens härlighet. När jag såg den föll jag ner på mitt ansikte, och jag hörde rösten av någon som talade.

Kapitel 2

¹Han sade till mig: ”Människobarn, res dig på dina fötter så ska jag tala med dig.” ²När han talade till mig, kom Anden in i mig och reste upp mig på mina fötter. Och jag hörde honom tala till mig, ³han sade: ”Människobarn, jag sänder dig till Israels barn, till de avfälliga folken som har gjort uppror mot mig. De och deras fäder har syndat mot mig ända till i dag. ⁴Till barnen med fräck uppsyn och hårda hjärtan sänder jag dig, och du ska säga till dem: Så säger Herren Gud ⁵Vare sig de lyssnar eller inte – för de är ett upproriskt släkte – ska de ändå inse att en profet har varit ibland dem. ⁶Och du människobarn, var inte rädd för dem och var inte rädd för deras ord, trots att du omges av tistlar och törnen och bor bland skorpioner. Bli inte rädd för deras ord och tappa inte modet, för de är ett upproriskt släkte. ⁷Du ska tala mina ord till dem vare sig de lyssnar eller inte, för de är upproriska. ⁸Men du människobarn, hör vad jag talar till dig. Var inte upprorisk som detta upproriska släkte. Öppna din mun och ät vad jag ger dig.” ⁹Och jag såg en hand räckas ut mot mig, och i den såg jag en bokrulle. ¹⁰Han bredde ut den framför mig. Den var fullskriven på insidan och utsidan, och där stod skrivet sorgesånger, suckan och jämmerrop.

Kapitel 3

¹Han sade till mig: ”Människobarn, ät vad du ser framför dig! Ät upp bokrullen och gå och tala till Israels hus.” ²Jag öppnade min mun, och han gav mig rullen att äta. ³Han sade till mig: ”Människobarn, mätta din mage och fyll din buk med rullen som jag ger dig.” Jag åt, och den var söt som honung i min mun. ⁴Han sade till mig: ”Människobarn, gå till Israels hus och tala mina ord till dem. ⁵Du blir inte sänd till ett folk med främmande språk och obegripligt tal, utan till Israels hus, ⁶inte till många folk med främmande språk och obegripligt tal som du inte förstår. Hade jag sänt dig till sådana skulle de lyssna på dig. ⁷Men Israels hus vill inte lyssna på dig, för de vill inte lyssna på mig. Hela Israels hus har hårda pannor och förhärdade hjärtan. ⁸Se, jag gör ditt ansikte hårt som deras ansikten och din panna hård som deras pannor. ⁹Jag gör din panna hård som diamant, hårdare än flinta. Var inte rädd för dem och tappa inte modet inför dem, för de är ett upproriskt släkte.” ¹⁰Och han sade till mig: ”Människobarn, allt som jag talar till dig ska du ta till ditt hjärta och höra med dina öron. ¹¹Gå till dina landsmän i fångenskapen och säg till dem: Så säger Herren Gud – vare sig de lyssnar eller inte.” ¹²Anden lyfte upp mig, och jag hörde bakom mig ljudet av ett väldigt dån: ”Lovad är Herrens härlighet i hans boning!” ¹³Jag hörde ljudet av varelsernas vingar som rörde sig mot varandra och dessutom ljudet från hjulen, ett väldigt dån. ¹⁴Anden lyfte upp mig och tog tag i mig, och jag fördes bort, bedrövad och upprörd i min ande, och Herrens hand var stark över mig. ¹⁵Jag kom till dem som förts bort till Tel-Abib de som bodde vid floden Kebar. Jag slog mig ner där de satt och stannade där bland dem i sju dagar, djupt bedrövad. ¹⁶Men efter sju dagar kom Herrens ord till mig: ¹⁷”Människobarn, jag har satt dig till väktare för Israels hus. När du hör ett ord från min mun ska du varna dem från mig. ¹⁸När jag säger till den ogudaktige: Du ska dö, och du inte varnar honom och inte säger något för att varna den ogudaktige för hans ogudaktiga väg och så rädda hans liv, då ska den ogudaktige dö i sin missgärning, men jag ska utkräva hans blod av din hand. ¹⁹Men om du varnar den ogudaktige och han ändå inte vänder om från sin ogudaktighet eller sin ogudaktiga väg, då ska han dö i sin missgärning, men du har räddat din själ. ²⁰Och när en rättfärdig man vänder om från sin rättfärdighet och gör det som är orätt, då ska jag lägga en stötesten i hans väg och han ska dö. Om du då inte har varnat honom ska han dö i sin synd. Man ska inte komma ihåg de rättfärdiga gärningar han tidigare har gjort, utan jag ska utkräva hans blod av din hand. ²¹Men om du varnar den rättfärdige för att synda och han avhåller sig från synd, då ska han få leva eftersom han lät varna sig, och själv har du räddat ditt liv.” ²²Herrens hand kom över mig där, och han sade till mig: ”Stig upp och gå ut på slätten. Där ska jag tala med dig.” ²³Då steg jag upp och gick ut på slätten, och se, där stod Herrens härlighet, lik den härlighet jag såg vid floden Kebar. Och jag föll ner på mitt ansikte. ²⁴Anden kom då in i mig och reste upp mig på mina fötter. Herren talade med mig och sade: ”Gå och stäng in dig i ditt hus. ²⁵Och du människobarn, se, man ska lägga rep om dig och binda dig med dem så att du inte kan gå ut bland de andra. ²⁶Jag ska låta din tunga fastna vid din gom så att du blir stum och inte kan straffa dem, för de är ett upproriskt släkte. ²⁷Men när jag talar med dig ska jag öppna din mun, och du ska säga till dem: Så säger Herren Gud. Den som vill lyssna ska lyssna, och den som inte vill får låta bli, för de är ett upproriskt folk.”

Kapitel 4

¹”Människobarn, ta en lertavla, lägg den framför dig och rita en stad på den: Jerusalem. ²Belägra den och bygg torn mot den. Kasta upp vallar mot den, håll trupper i beredskap runt den och sätt upp murbräckor mot den från alla håll. ³Och ta en järnplåt och sätt upp den som en järnmur mellan dig och staden. Vänd sedan ditt ansikte mot den och håll den belägrad och anfall den. Detta ska vara ett tecken för Israels hus. ⁴Och du ska lägga dig på vänstra sidan och lägga Israels folks missgärning på dig. Lika många dagar som du ligger så, ska du bära på deras missgärning. ⁵Jag ska lägga deras missgärningsår på dig. De ska motsvaras av samma antal dagar, trehundranittio dagar. Så ska du bära Israels folks missgärning. ⁶När du har fullgjort dem ska du lägga dig en gång till, nu på högra sidan. Du ska bära Juda folks missgärning under fyrtio dagar, en dag för varje år. Jag har tilldelat dig en dag för varje år. ⁷Mot det belägrade Jerusalem ska du vända ditt ansikte och din nakna arm, och du ska profetera mot det. ⁸Och se, jag ska lägga rep om dig, så att du inte kan vända dig från den ena sidan till den andra förrän dina belägringsdagar är slut. ⁹Ta vete, korn, bönor, linsärter, hirs och spältvete och lägg det i samma kärl och baka bröd åt dig av det. Lika många dagar som du ligger på sidan, alltså trehundranittio dagar, ska du äta det. ¹⁰Den mat du ska äta ska vägas upp, tjugo siklar för varje dag. Du ska äta den på bestämda tider. ¹¹Och du ska dricka vatten som mätts upp, en sjättedels hin. Du ska dricka det på bestämda tider. ¹²Du ska äta kornkakor som du har bakat på bränsle av människoavföring inför deras ögon.” ¹³Herren tillade: ”På samma sätt ska Israels barn äta sitt orena bröd bland hednafolken, dit jag ska driva bort dem.” ¹⁴Men jag svarade: ”O, Herre Gud! Se, jag har aldrig blivit orenad Från min ungdom ända tills nu har jag aldrig ätit något självdött eller ihjälrivet djur, och orent kött har aldrig kommit i min mun.” ¹⁵Då sade han till mig: ”Se, jag ger dig kogödsel i stället för människoavföring, och du ska grädda ditt bröd över den.” ¹⁶Sedan sade han till mig: ”Människobarn, se, jag ska skapa brist på bröd i Jerusalem, och man ska äta bröd efter vikt och med oro, och dricka vatten efter mått och med förfäran. ¹⁷De ska sakna bröd och vatten och gripas av skräck, den ene efter den andre, och tyna bort i sin missgärning.”

Kapitel 5

¹”Människobarn, ta ett skarpt svärd och använd det som rakkniv och raka ditt huvud och skägg med det. Ta sedan en våg och dela upp håret. ²En tredjedel ska du bränna upp i eld mitt i staden när belägringsdagarna är slut. En tredjedel ska du ta och slå med svärdet runt omkring staden, och en tredjedel ska du strö ut för vinden, för jag ska låta ett svärd dra ut efter dem. ³Men några få hårstrån ska du ta undan och knyta in i flikarna på din mantel. ⁴Av dessa strån ska du sedan kasta några i elden och bränna upp dem. Från dem ska en eld gå ut över hela Israels folk. ⁵Så säger Herren Gud : Detta är Jerusalem som jag har satt mitt ibland hednafolken med länder runt omkring. ⁶Men staden har i sin ondska gjort uppror mot mina bud mer än folken, och mot mina stadgar mer än länderna runt omkring, för de har förkastat mina bud och inte följt mina stadgar. ⁷Därför säger Herren Gud så: Ni har varit värre än hednafolken runt omkring er och inte levt efter mina lagar och inte följt mina bud. Ni har inte ens följt lagarna hos de folk som bor runt omkring er. ⁸Därför säger Herren Gud så: Se, jag, jag själv är emot dig. Jag ska verkställa min dom mitt ibland er inför ögonen på folken. ⁹För dina vidrigheters skull ska jag göra med dig vad jag aldrig förr har gjort och aldrig mer ska göra. ¹⁰Därför ska föräldrar hos dig äta sina barn, och barn sina föräldrar. Jag ska verkställa min dom mot dig, och alla som blir kvar av dig ska jag strö ut för vinden. ¹¹Så sant jag lever, säger Herren Gud : Därför att du har orenat min helgedom med alla dina vidrigheter och alla dina avgudar, ska jag rensa bort dig. Jag ska inte visa skonsamhet eller medlidande. ¹²En tredjedel av dig ska dö av pest och förgås av hunger. En tredjedel ska falla för svärd runt omkring dig. En tredjedel ska jag strö ut för vinden och låta ett svärd dra ut efter dem. ¹³Min vrede ska bli uttömd, och jag ska släcka min harm på dem och så få min hämnd. De ska inse att jag, Herren, har talat i min lidelse när jag tömmer min vrede över dem. ¹⁴Jag ska låta dig bli en ödemark och en skam bland folken runt omkring dig, inför alla som går förbi. ¹⁵Du ska bli till skam och hån, till varning och skräck för folken runt omkring dig, när jag håller dom med vrede och harm och svåra straff. Jag, Herren, har talat. ¹⁶När jag sänder hungerns onda pilar, fördärvets pilar, då sänder jag dem för att fördärva er. Jag ska låta er hunger bli allt värre och förstöra livsuppehället för er. ¹⁷Och jag ska sända över er svält och vilda djur, som ska döda era barn. Pest och blodsutgjutelse ska drabba dig, och svärd ska jag låta komma över dig. Jag, Herren, har talat.”

Kapitel 6

¹Herrens ord kom till mig: ²”Människobarn, vänd ditt ansikte mot Israels berg, profetera mot dem ³och säg: Ni Israels berg, hör Herren Guds ord: Så säger Herren Gud till bergen och höjderna, till bäckarna och dalarna: Se, jag, jag själv ska låta svärdet komma över er och förstöra era offerhöjder. ⁴Era altaren ska förstöras och era solstoder smulas sönder, och jag ska låta era slagna falla inför era avgudar. ⁵Jag ska låta de döda kropparna av Israels barn ligga inför deras avgudar, och jag ska strö ut era ben runt omkring era altaren. ⁶Var ni än bor ska städerna bli öde och offerhöjderna ödelagda. Era altaren ska stå öde och förstörda och era avgudar slås sönder och få ett slut. Era solstoder ska bli nerhuggna och era verk utplånade. ⁷Män som slås till döds ska falla mitt ibland er, och ni ska inse att jag är Herren. ⁸Men jag ska låta några leva kvar. När ni skingras i länderna ska några av er räddas från svärdet ute bland folken. ⁹De av er som räddas ska tänka på mig bland hednafolken där de är i fångenskap, när jag har krossat deras trolösa hjärtan som vikit bort från mig och deras ögon som trolöst såg efter sina avgudar. De ska avsky sig själva för det onda de har gjort med alla sina vidrigheter. ¹⁰Och de ska inse att jag är Herren. Det är inte ett tomt ord att jag ska låta denna olycka komma över dem. ¹¹Så säger Herren Gud : Slå ihop dina händer och stampa med fötterna och ropa ve över alla usla vidrigheter bland Israels folk. Genom svärd, hunger och pest ska de falla. ¹²Den som är långt borta ska dö av pest, och den som är nära ska falla för svärd, och den som blir kvar och blir bevarad ska dö av hunger. Så ska jag ösa min vrede över dem. ¹³Ni ska inse att jag är Herren, när deras slagna män ligger där mitt ibland sina avgudar, runt omkring sina altaren, på alla höga kullar, på alla bergstoppar, under alla gröna träd och under alla lummiga terebinter, överallt där de lät en ljuvlig doft stiga upp till alla sina avgudar. ¹⁴Jag ska räcka ut min hand mot dem och göra landet, var de än bor, mer öde och tomt än öknen vid Dibla Då ska de inse att jag är Herren.”

Kapitel 7

¹Herrens ord kom till mig: ²”Människobarn, så säger Herren Gud till Israels land: Slutet kommer! Ja, slutet kommer över landets fyra hörn. ³Nu kommer slutet över dig, för jag ska sända min vrede mot dig och döma dig efter dina gärningar och låta alla dina vidrigheter drabba dig. ⁴Jag ska inte skona dig och inte ha något förbarmande. Jag ska låta dina gärningar drabba dig och dina vidrigheter vara mitt ibland dig. Och ni ska inse att jag är Herren. ⁵Så säger Herren Gud : Se, en olycka kommer, en olycka ensam i sitt slag! ⁶Slutet kommer, ja, slutet kommer! Det vaknar och kommer över dig. Se, det kommer! ⁷Nu är det din tur att dömas, du som bor här i landet. Din stund kommer, förvirringens dag är nära, då inget skörderop mer ska höras på bergen. ⁸Jag ska snart ösa min harm över dig och släcka min vrede på dig och döma dig efter dina gärningar och låta alla dina vidrigheter drabba dig. ⁹Jag ska inte skona dig och inte ha något förbarmande. Jag ska ge dig efter dina gärningar och de avskyvärda ting som finns hos dig. Och ni ska inse att det är jag, Herren, som slår. ¹⁰Se, dagen är inne! Den har kommit! Fristen har löpt ut. Riset blomstrar, övermodet grönskar. ¹¹Våldet har växt till ett ondskans ris. Det blir inget kvar av dem, ingen från deras hop, inget av deras rikedom, deras härlighet försvinner. ¹²Stunden kommer, dagen närmar sig. Köparen ska inte glädja sig och säljaren inte sörja, för brinnande vrede drabbar hela deras hop. ¹³Säljaren får inte vända tillbaka till det han har sålt, även om de skulle förbli bland de levande. För profetian om hela deras hop ska inte tas tillbaka, och ingen som lever i synd kommer att rädda sitt liv. ¹⁴Man blåser i hornet och gör sig redo, men ingen drar ut till strid, för min brinnande vrede drabbar hela hopen. ¹⁵Ute härjar svärdet och inne pest och svält. Den som är ute på marken dör genom svärdet, den som är i staden dukar under av svält och pest. ¹⁶Men de som kommer undan ska fly till bergen och vara som bergklyftornas duvor, som alla jämrar sig, var och en för sin missgärnings skull. ¹⁷Alla händer ska sjunka ner och alla knän bli som vatten. ¹⁸Människorna ska klä sig i säcktyg och förfäran ska drabba dem. I allas ansikten ska skam synas, och alla huvuden ska rakas. ¹⁹De ska kasta ut sitt silver på gatorna och betrakta sitt guld som orent. Silvret och guldet ska inte kunna rädda dem på Herrens vredes dag. De ska inte kunna mätta sig med det eller fylla sin buk med det, för det har varit en orsak till synd för dem. ²⁰Dess vackra glans använde de till högfärd, och de gjorde sina avskyvärda bilder och avgudar av det. Därför ska jag göra det till orenhet för dem. ²¹Jag ska ge det som byte i främlingars hand och som rov åt de ogudaktiga på jorden, för att de ska vanhelga det. ²²Jag ska vända mitt ansikte från dem, så att man får vanhelga min dyrbara boning. Våldsmän ska dra in där och vanhelga den. ²³Gör i ordning kedjorna, för landet är fullt av blodsutgjutelse och staden är full av våld. ²⁴Jag ska låta de ogudaktigaste hednafolk komma och ta över deras hus. Så ska jag göra slut på de fräckas övermod, och deras helgedomar ska bli vanhelgade. ²⁵Ångest kommer, och när de söker frid ska de inte finna någon. ²⁶Den ena olyckan ska komma efter den andra, det ena sorgebudet ska följa det andra. Man ska tigga profeterna om syner, prästerna ska komma till korta med sin undervisning och de äldste med sina råd. ²⁷Kungen ska sörja, furstarna ska klä sig i skräck och folket i landet ska stå med darrande händer. Jag ska ge dem efter deras gärningar och döma dem efter deras egna domar. Då ska de inse att jag är Herren.”

Kapitel 8

¹I det sjätte året, på femte dagen i sjätte månaden satt jag i mitt hus och de äldste i Juda satt hos mig. Då kom Herren Guds hand över mig. ²Och jag såg där en gestalt som till utseendet liknade en eld Från det som såg ut att vara hans höfter och neråt var eld. Men från hans höfter och uppåt syntes något som liknade strålande ljus och var som glänsande metall. ³Han räckte ut något som liknade en hand och tog tag i en lock av mitt hår, och Anden lyfte upp mig mellan himmel och jord. I syner från Gud förde han mig till Jerusalem, till den inre förgårdens port som vetter åt norr, där avgudabilden stod som väckt Guds vrede. ⁴Och se, där var härligheten från Israels Gud, så som jag hade sett den på slätten. ⁵Han sade till mig: ”Människobarn, lyft din blick mot norr.” När jag lyfte min blick mot norr, fick jag vid själva ingången norr om altarporten se den avgudabild som hade väckt Guds vrede. ⁶Han sade till mig: ”Människobarn, ser du vad de gör? Det är så hemska vidrigheter Israels hus ägnar sig åt här att jag måste lämna min helgedom. Men du ska få se mer och ännu värre vidrigheter.” ⁷Sedan förde han mig till förgårdens ingång, och där fick jag se ett hål i väggen. ⁸Han sade till mig: ”Människobarn, bryt igenom väggen.” Då bröt jag igenom den och fick nu se en dörr. ⁹Han sade till mig: ”Gå in och se vilka onda vidrigheter de ägnar sig åt här.” ¹⁰När jag kom in, fick jag se alla slags bilder av vidriga kräldjur och fyrfotadjur liksom Israels folks alla avgudar inristade runt omkring på väggarna. ¹¹Framför dem stod sjuttio av de äldste i Israel, och Jaasanja, Shafans son, stod mitt ibland dem. Var och en av dem hade sitt rökelsekar i handen, och ljuvlig doft steg upp från rökelsemolnet. ¹²Han sade till mig: ”Människobarn, ser du vad de äldste i Israels hus sysslar med i mörkret, var och en i sin avgudakammare? De säger: Herren ser oss inte, Herren har övergett landet.” ¹³Sedan sade han till mig: ”Du ska få se ännu värre vidrigheter som de gör.” ¹⁴Och han förde mig fram mot ingången till norra porten på Herrens hus, och se, kvinnor satt där och begrät Tammuz ¹⁵Han sade till mig: ”Ser du detta, människobarn? Men du ska få se ännu vidrigare avgudadyrkan än detta.” ¹⁶Så förde han mig till den inre förgården till Herrens hus. Och där, vid ingången till Herrens tempel, mellan förhuset och altaret, stod omkring tjugofem män. De vände ryggen åt Herrens tempel och ansiktet åt öster och tillbad solen i öster. ¹⁷Han sade till mig: ”Ser du detta, människobarn? Är det inte nog för Juda hus att göra de vidrigheter som de gjort här, eftersom de också har fyllt landet med våld och ännu mer väckt min vrede? Se hur de sätter kvisten för sin näsa26! ¹⁸Därför ska jag också handla i vrede. Jag ska inte skona dem och inte ha något förbarmande. Även om de ropar högt i öronen på mig, ska jag ändå inte lyssna till dem.”

Kapitel 9

¹Jag hörde honom ropa med hög röst: ”Kom hit, ni som ska straffa staden, var och en med sitt förstörelsevapen i handen.” ²Då kom sex män från övre porten, den som vetter mot norr, och var och en hade sin stridshammare i handen. Bland dem fanns en man som var klädd i linnekläder och hade ett skrivdon vid höften. De kom och ställde sig vid sidan av kopparaltaret ³Israels Guds härlighet hade lyft sig från keruben som den vilade på och flyttat sig till tempelhusets tröskel, och den ropade nu till mannen som var klädd i linnekläderna och hade skrivdonet vid höften. ⁴Herren sade till honom: ”Gå igenom Jerusalems stad och sätt ett kors i pannan på dem som suckar och jämrar sig över alla de vidrigheter som görs därinne.” ⁵Till de andra hörde jag honom säga: ”Följ honom in i staden och slå folket. Visa ingen skonsamhet och ha inget förbarmande! ⁶Döda åldringar, unga män, unga kvinnor, späda barn och vuxna kvinnor. Ni ska döda för att förgöra, men rör ingen som har korset på sig. Börja vid min helgedom ” Då började de med de äldste som stod framför tempelhuset. ⁷Han sade till dem: ”Orena tempelbyggnaden och fyll förgårdarna med slagna. Dra ut!” Och de drog ut och slog folket i staden. ⁸När de slog folket blev jag ensam kvar. Då föll jag ner på mitt ansikte och ropade: ”O, Herre Gud! Tänker du förgöra allt som är kvar av Israel när du öser din vrede över Jerusalem?” ⁹Han sade till mig: ”Israels och Judas missgärning är mycket, mycket stor. Landet är fullt av blodskulder och staden är full av orätt, för de säger: Herren har övergett landet, Herren ser det inte. ¹⁰Därför ska inte heller jag visa något medlidande eller förbarmande, utan jag ska låta deras gärningar komma över deras egna huvuden.” ¹¹Mannen som var klädd i linnekläderna och hade skrivdonet vid sin höft kom nu tillbaka och meddelade: ”Jag har gjort som du befallde mig.”

Kapitel 10

¹Jag fick se att på fästet över kerubernas huvuden fanns något som såg ut att vara av safirsten och till formen liknade en tron. Den syntes över keruberna. ²Herren sade till mannen som var klädd i linnekläderna: ”Gå in mellan hjulen, in under keruben och fyll dina händer med eldsglöd från platsen mellan keruberna och strö ut dem över staden.” Och jag såg honom gå. ³Keruberna stod till höger om huset när mannen gick in, och ett moln uppfyllde den inre förgården. ⁴Men Herrens härlighet höjde sig från keruben och flyttade sig till husets tröskel. Huset uppfylldes av molnet och förgården av glansen från Herrens härlighet. ⁵Dånet av kerubernas vingar hördes ända till den yttre förgården. Det var som Gud den Allsmäktiges röst då han talar. ⁶När han befallde mannen som var klädd i linnekläderna att hämta eld från platsen mellan hjulen, inne mellan keruberna, gick han in och ställde sig bredvid ett av hjulen. ⁷Då räckte en av keruberna ut sin hand mellan de andra keruberna till elden, som brann mellan dem, och tog av elden och lade i händerna på honom som var klädd i linnekläderna, och han tog elden och gick ut. ⁸Under kerubernas vingar syntes något som hade formen av en människohand. ⁹Jag fick då se fyra hjul stå invid dem, ett hjul vid var kerub. Hjulen liknade gnistrande krysolitsten. ¹⁰Alla fyra såg likadana ut, och ett hjul tycktes vara insatt i ett annat. ¹¹När keruberna skulle gå, kunde de gå åt alla fyra sidorna. De behövde inte vända sig när de gick, för åt det håll huvudet vände sig, gick de andra efter, utan att de behövde vända sig när de gick. ¹²Hela deras kropp, deras rygg, deras händer och vingar, ja, till och med deras fyra hjul, var fulla med ögon runt omkring. ¹³Jag hörde att hjulen kallades hjulverk. ¹⁴Var och en av keruberna hade fyra ansikten. Det första ansiktet var en kerubs ansikte, det andra en människas, det tredje ett lejons och det fjärde en örns ansikte. ¹⁵Sedan höjde sig keruberna. Det var samma varelser som jag hade sett vid floden Kebar. ¹⁶När keruberna gick, gick också hjulen bredvid dem, och när keruberna lyfte sina vingar för att höja sig över jorden, skilde sig inte hjulen ifrån dem. ¹⁷När de stod stilla, stod också hjulen stilla, och när de höjde sig, höjde sig också hjulen, för varelsernas ande var i hjulen. ¹⁸Och Herrens härlighet flyttade sig bort från husets tröskel och stannade över keruberna. ¹⁹Då såg jag hur keruberna lyfte sina vingar och höjde sig över jorden, och när de begav sig i väg var hjulen med dem. De stannade vid ingången till östra porten av Herrens hus, och härligheten från Israels Gud vilade över dem. ²⁰Det var samma varelser som jag hade sett under Israels Gud vid floden Kebar, och jag förstod att det var keruber. ²¹Var och en hade fyra ansikten och fyra vingar, och under deras vingar var något som liknade människohänder. ²²Deras ansikten var likadana som de ansikten jag hade sett vid floden Kebar. Så såg de ut och sådana var de. De gick alla rakt fram.

Kapitel 11

¹Sedan lyfte Anden upp mig och förde mig till östra porten av Herrens hus, den som ligger mot öster. Och se, vid ingången till porten befann sig tjugofem män. Bland dem såg jag Jaasanja, Asurs son, och Pelatja, Benajas son, ledare bland folket. ²Då sade han till mig: ”Människobarn, det är dessa män som tänker ut ont och ger onda råd här i staden. ³Det är de som säger: Det är inte tid att bygga hus. Här är grytan och vi är köttet. ⁴Profetera därför mot dem, människobarn, profetera!” ⁵Då föll Herrens Ande över mig, och han sade till mig: ”Säg: Så säger Herren : Detta är vad ni tänker, ni av Israels hus, det som stiger upp i ert sinne känner jag till. ⁶Ni har slagit många här i staden, ni har fyllt gatorna med döda. ⁷Därför säger Herren Gud så: Kropparna av dem som ni har slagit i staden, de är köttet, och staden är grytan. Men er ska jag föra bort därifrån. ⁸Ni är rädda för svärdet, och svärdet ska jag låta komma över er, säger Herren Gud. ⁹Jag ska föra er bort härifrån och ge er i främlingars hand, och jag ska hålla dom över er. ¹⁰Ni ska falla för svärdet. Vid Israels gräns ska jag döma er. Och ni ska inse att jag är Herren. ¹¹Staden ska inte vara en gryta för er, och ni ska inte vara köttet i den. Jag ska döma er vid Israels gräns. ¹²Och ni ska inse att jag är Herren och att ni inte har följt mina stadgar och inte gjort efter mina bud utan levt efter lagarna hos de hednafolk som bor runt omkring er.” ¹³Medan jag profeterade på detta sätt dog Pelatja, Benajas son. Då föll jag ner på mitt ansikte och ropade med hög röst: ”O, Herre Gud, vill du helt göra slut på det som är kvar av Israel?” ¹⁴Då kom Herrens ord till mig: ¹⁵”Människobarn, det är till dina bröder, ja, dina egna bröder, dina nära släktingar och till hela Israels hus som Jerusalems invånare säger: Håll er borta från Herren. Det är vi som har fått landet till egendom. ¹⁶Därför ska du säga: Så säger Herren Gud : Fastän jag förde dem långt bort bland hednafolken och spred ut dem i främmande länder, blev jag en tid en helgedom för dem i de länder dit de hade kommit. ¹⁷Därför ska du säga: Så säger Herren Gud : Jag ska samla er från folken och föra er tillbaka från de länder dit ni skingrats, och jag ska ge er Israels land. ¹⁸När de har kommit dit, ska de göra sig av med alla avskyvärda avgudar och alla vidrigheter som finns där. ¹⁹Jag ska ge dem ett och samma hjärta och en ny ande ska jag lägga i deras bröst. Jag ska ta bort stenhjärtat ur deras kropp och ge dem ett hjärta av kött, ²⁰för att de ska vandra efter mina stadgar och hålla mina bud och följa dem. De ska vara mitt folk, och jag ska vara deras Gud. ²¹Men då det gäller dem som vandrar efter sina hjärtans vidrigheter och följer sina avskyvärda avgudar, ska jag låta det de gjort komma över deras huvuden, säger Herren Gud.” ²²Då lyfte keruberna sina vingar och hjulen följde dem, och härligheten från Israels Gud var över dem. ²³Her rens härlighet höjde sig och lämnade staden och stannade på berget öster om staden ²⁴Men Anden lyfte mig upp och i en syn från Guds Ande förde han mig till de bortförda i Kaldeen. Sedan försvann den syn jag hade fått se. ²⁵Och jag talade till de bortförda alla de ord som Herren hade uppenbarat för mig.

Kapitel 12

¹Herrens ord kom till mig: ²”Människobarn, du bor mitt ibland ett upproriskt folk. De har ögon att se med, men ser inte. De har öron att höra med, men hör inte, eftersom de är ett upproriskt folk. ³Människobarn, gör dig i ordning för att gå i landsflykt. Gå i landsflykt inför deras ögon på ljusa dagen, vandra bort från din plats till en annan ort inför dem. Kanske ska de då inse att de är ett upproriskt folk. ⁴För ut ditt bohag på ljusa dagen inför deras ögon, som om du skulle gå i landsflykt. Ge dig i väg på kvällen så att de ser dig, så som landsflyktiga gör. ⁵Inför deras ögon ska du göra en öppning i väggen och föra ut bohaget genom den. ⁶Lyft sedan upp det på axeln inför deras ögon och för bort det när det har blivit mörkt. Täck över ditt ansikte, så att du inte ser landet, för jag gör dig till ett tecken för Israels hus.” ⁷Jag gjorde som jag hade blivit tillsagd. På ljusa dagen förde jag ut mitt bohag, som om jag skulle gå i landsflykt. På kvällen gjorde jag med handen en öppning i väggen, och när det hade blivit mörkt förde jag ut mina saker genom den och bar dem på axeln inför deras ögon. ⁸Nästa morgon kom Herrens ord till mig: ⁹”Människobarn, har inte Israels hus, detta upproriska släkte, frågat dig: Vad är det du gör? ¹⁰Svara dem då: Så säger Herren Gud : Detta budskap gäller fursten i Jerusalem och alla dem av Israels hus som är i staden. ¹¹Säg: Jag är ett tecken för er. Såsom jag har gjort, så ska det gå dem. De ska vandra bort i landsflykt och fångenskap. ¹²Fursten som de har ibland sig ska lyfta upp sin börda på axeln och dra ut i mörkret. Man ska göra en öppning i väggen och ta sig ut genom den. Fursten ska täcka över sitt ansikte så att han inte ser landet. ¹³Jag ska breda ut mitt nät över honom, och han ska bli fångad i min snara. Jag ska föra honom till Babel i kaldeernas land, som han dock inte ska se, och där ska han dö. ¹⁴Alla som är omkring honom för att hjälpa honom och alla hans trupper ska jag skingra för vinden, och jag ska låta svärdet dra ut efter dem. ¹⁵De ska inse att jag är Herren när jag skingrar dem bland folken och sprider ut dem i främmande länder. ¹⁶Men några få av dem ska jag låta bli kvar efter svärd, svält och pest, för att de ska kunna berätta om alla de avskyvärda ting de gjort för de folk som de kommer till. Då ska de inse att jag är Herren.” ¹⁷Herrens ord kom till mig: ¹⁸”Människobarn, ät ditt bröd med bävan och drick ditt vatten med fruktan och oro. ¹⁹Säg till folket i landet: Så säger Herren Gud om Jerusalems invånare i Israels land: De ska äta sitt bröd med oro och dricka sitt vatten med skräck. Landet ska bli plundrat på allt som finns där på grund av våldet från alla som bor där. ²⁰De städer som är bebodda ska läggas öde och landet ska bli en ödemark. Ni ska då inse att jag är Herren.” ²¹Herrens ord kom till mig: ²²”Människobarn, vad är det för ett ordspråk ni har i Israels land som lyder: Tiden går och det blir ingenting av alla profetsynerna? ²³Säg därför till dem: Så säger Herren Gud : Jag ska göra slut på det ordspråket, så att man inte mer ska använda det i Israel. Tala i stället så till dem: Tiden är nära då alla profetsynerna ska fullbordas. ²⁴Inga falska profetsyner och inga förföriska spådomar ska mer finnas i Israels hus, ²⁵för jag, Herren, ska tala. Det ord jag talar ska ske, utan dröjsmål. Ja, du upproriska folk, i era dagar ska jag tala ett ord och låta det bli verklighet, säger Herren Gud.” ²⁶Herrens ord kom till mig: ²⁷”Människobarn, se, Israels hus säger: Synen han ser gäller dagar långt borta, han profeterar om avlägsna tider ²⁸Säg därför till dem: Så säger Herren Gud : Inget av det jag har sagt ska dröja längre. Det ord som jag talar ska gå i uppfyllelse, säger Herren Gud.”

Kapitel 13

¹Herrens ord kom till mig: ²”Människobarn, profetera mot Israels profeter som profeterar. Säg till dem som profeterar efter sitt eget hjärta: Hör Herrens ord! ³Så säger Herren Gud : Ve över de dåraktiga profeter som följer sin egen ande utan att ha sett något! ⁴Som rävar bland ruiner är dina profeter, Israel. ⁵Ni har inte trätt fram i rämnorna och byggt upp muren omkring Israels hus, så att det kan bestå i striden på Herrens dag. ⁶De har haft lögnaktiga syner och falska spådomar. De säger: ’Så säger Herren ’. Men Herren har inte sänt dem, och ändå hoppas de att deras ord ska gå i uppfyllelse. ⁷Var det inte falska syner ni såg och lögnaktiga spådomar ni uttalade när ni sade: ’Så säger Herren ’, fastän jag inte hade talat något sådant? ⁸Därför säger Herren Gud så: Eftersom ni talar falskhet och ser lögnaktiga syner är jag emot er, säger Herren Gud. ⁹Min hand ska drabba profeterna som ser falska syner och spår lögn. De ska inte få plats i mitt folks församling och inte tas upp i förteckningen över Israels hus och till Israels land ska de inte komma. Ni ska då inse att jag är Herren Gud. ¹⁰Just därför att de leder mitt folk vilse när de säger: ’Allt är väl’, trots att allt inte är väl, och eftersom de, när någon bygger en mur, bestryker den med vit kalk, ¹¹därför ska du säga till dessa vitkalkare att muren ska falla. Ett slagregn ska komma, och ni hagelstenar, ni ska falla, ja, en stormvind ska bryta lös! ¹²Och se, när muren har fallit, ska man då inte säga till er: Var är nu vitkalkningen som ni strök på? ¹³Därför säger Herren Gud så: Jag ska i min vrede låta en stormvind bryta lös, och i min harm låta ett slagregn komma, och i min vrede hagelstenar, så att muren förstörs. ¹⁴Jag ska riva ner muren som ni vitkalkade och jämna den med marken, så att grunden ligger bar. När den faller, ska ni gå under därinne. Och ni ska inse att jag är Herren. ¹⁵Jag ska tömma ut min vrede över muren och över dem som har vitkalkat den, och så ska jag säga till er: Muren finns inte mer och inte heller de som vitkalkat den, ¹⁶de profeter i Israel som profeterade om Jerusalem och såg syner om att allt var väl, fast allt inte var väl, säger Herren Gud. ¹⁷Och du, människobarn, vänd ditt ansikte mot ditt folks döttrar, som profeterar ur sina egna hjärtan. Profetera mot dem och säg: ¹⁸Så säger Herren Gud : Ve de kvinnor som syr bindlar till alla handleder och gör slöjor till alla huvuden för att snärja själar! Ni vill snärja mitt folks själar men behålla er själva vid liv! ¹⁹För några nävar korn och några bitar bröd vanärar ni mig bland mitt folk, genom att ni dödar människor som inte ska dö och låter människor leva som inte ska leva. Ni ljuger för mitt folk, som gärna lyssnar på lögn. ²⁰Därför säger Herren Gud så: Se, jag är emot era bindlar som ni snärjer själar med som fåglar, och jag ska slita dem från era armar. Jag ska befria de själar som ni har fångat som fåglar. ²¹Jag ska slita sönder era slöjor och befria mitt folk ur er hand, och de ska inte mer vara ett byte för er. Då ska ni inse att jag är Herren. ²²Genom era lögner har ni gjort den rättfärdige modlös, honom som jag inte vill bedröva, men ni har styrkt den ogudaktige så att han inte vänder om från sin onda väg och räddar sitt liv. ²³Därför ska ni inte mer se falska syner och utöva spådom, utan jag ska befria mitt folk ur er hand. Och ni ska inse att jag är Herren.”

Kapitel 14

¹Några av Israels äldste kom till mig och satte sig ner framför mig. ²Då kom Herrens ord till mig: ³”Människobarn, dessa män har låtit sina eländiga avgudar få insteg i sina hjärtan och har ställt upp framför sig sådant som förleder dem till synd. Skulle jag verkligen låta sådana fråga mig till råds? ⁴Säg därför till dem: Så säger Herren Gud : Var och en av Israels hus som släpper in eländiga avgudar i sitt hjärta och ställer upp framför sig det som förleder honom till synd och sedan kommer till profeten, honom ska jag, Herren, ge svar efter vad han förtjänar för sina många avgudars skull. ⁵Så ska jag gripa Israels folk i hjärtat, därför att de alla har vikit bort från mig genom sina avgudar. ⁶Säg därför till Israels hus: Så säger Herren Gud : Vänd om och vänd er bort från era avgudar, vänd er bort från alla era vidrigheter! ⁷För om någon av Israels hus eller av främlingarna som bor i Israel viker bort från mig och ger rum för avgudar i hjärtat och ställer upp framför sig det som förleder till synd, och sedan kommer till profeten för att fråga mig, honom ska jag, Herren, själv svara. ⁸Jag ska vända mitt ansikte mot den mannen och göra honom till ett tecken och till ett ordspråk och utrota honom ur mitt folk. Och ni ska inse att jag är Herren. ⁹Om profeten är förledd och ger svar, så har jag, Herren, låtit den profeten bli förledd. Jag ska räcka ut min hand mot honom och utrota honom ur mitt folk Israel. ¹⁰De ska båda bära straffet för sin synd – profeten har lika stor synd som den som frågat – ¹¹detta för att Israels hus inte mer ska föras vilse och inte mer orena sig med alla sina överträdelser. De ska vara mitt folk, och jag ska vara deras Gud, säger Herren Gud.” ¹²Herrens ord kom till mig: ¹³”Människobarn, om ett land syndade mot mig genom att handla trolöst, då skulle jag räcka ut min hand mot det och skapa brist på bröd och sända svält över det och där utrota både människor och djur. ¹⁴Om då dessa tre män fanns i landet: Noa, Daniel och Job, så skulle de genom sin rättfärdighet bara rädda sina egna liv, säger Herren Gud. ¹⁵Om jag lät vilda djur dra fram genom landet och göra det folktomt och så öde att ingen vågade färdas där för djurens skull, ¹⁶och dessa tre män fanns där – så sant jag lever, säger Herren Gud, då skulle de inte kunna rädda sina söner eller döttrar. Endast de själva skulle räddas, men landet skulle bli öde. ¹⁷Eller om jag lät svärdet drabba det landet, och sade: ’Svärd, far fram genom landet!’, och jag på det sättet utrotade både människor och djur ur det, ¹⁸så skulle, så sant jag lever, säger Herren Gud, dessa tre män, om de befann sig i landet, varken kunna rädda sina söner eller sina döttrar. Endast de själva skulle räddas. ¹⁹Eller om jag sände pest i det landet och utgöt min vrede i blod över det för att utrota både människor och djur ur det, ²⁰och om då Noa, Daniel och Job fanns där, så skulle de, så sant jag lever, säger Herren Gud, varken kunna rädda son eller dotter. De skulle genom sin rättfärdighet rädda endast sina egna liv. ²¹Därför säger Herren Gud : Hur mycket värre blir det inte, när jag sänder mina fyra svåra straffdomar: svärd, svält, vilddjur och pest över Jerusalem för att där utrota både människor och djur. ²²Men se, några ska räddas och bli kvar, både söner och döttrar, och de ska föras bort. De ska komma hit till er, och när ni får se hur de lever och handlar ska ni finna tröst för den olycka som jag har låtit komma över Jerusalem, ja, för allt som jag har låtit komma över staden. ²³De ska vara er till tröst, när ni ser hur de lever och handlar. Ni ska då inse att jag inte utan orsak har gjort allt det jag gjort mot Jerusalem, säger Herren Gud.”

Kapitel 15

¹Herrens ord kom till mig: ²”Människobarn, hur är vinstockens trä bättre än allt annat trä, grenarna på träden i skogen? ³Tar man virke av den för att göra något nyttigt? Gör man ens en pinne av den för att hänga upp något på den? ⁴Nej, man ger den till mat åt elden. När båda dess ändar blivit förtärda av eld och delen däremellan blivit svedd, duger den då till något nyttigt? ⁵Inte ens när den ännu var oskadd kunde man göra något nyttigt av den. Hur mycket mindre kan den användas till något nyttigt när elden förtärt den och bränt den! ⁶Därför säger Herren Gud : Som jag gör med en vinstock bland skogens träd, när jag ger den till bränsle åt elden, så ska jag göra med Jerusalems invånare. ⁷Jag ska vända mitt ansikte mot dem. De har kommit ut ur elden, men elden ska förtära dem. Ni ska inse att jag är Herren när jag vänder mitt ansikte mot dem. ⁸Jag ska göra landet till en ödemark, därför att de har handlat trolöst, säger Herren Gud.”

Kapitel 16

¹Herrens ord kom till mig: ²”Människobarn, låt Jerusalem förstå vilka vidrigheter hon ägnar sig åt, ³och säg: Så säger Herren Gud till Jerusalem: Från Kanaans land kommer du och där är du född. Din far var en amoré och din mor en hetitisk kvinna.38 ⁴När du föddes skar ingen av din navelsträng, du blev inte tvättad ren med vatten och inte heller ingniden med salt och lindad. ⁵Ingen såg på dig med så mycket medlidande att han ville göra något sådant med dig eller förbarma sig över dig, utan man kastade ut dig på öppna fältet. Så frånstötande var du den dag du föddes. ⁶När jag gick förbi där du låg och såg dig sprattla i ditt blod, sade jag till dig där du låg i ditt blod: ”Du ska få leva!” Ja, jag sade till dig där du låg i ditt blod: ”Du ska få leva!” ⁷Jag förökade dig till många tusen, som växterna på marken. Du växte och blev stor och mycket vacker. Dina bröst blev fasta och ditt hår växte, men du var ännu naken och blottad. ⁸Jag gick förbi där du låg och såg på dig. Och se, din älskogstid var inne. Jag bredde min mantel över dig och täckte över din nakenhet. Jag gav dig mitt trohetslöfte och ingick förbund med dig, säger Herren Gud, och du blev min. ⁹Jag tvättade dig med vatten och sköljde av dig blodet och smorde dig med olja. ¹⁰Jag klädde på dig brokigt vävda kläder, satte på dig skor av tahasskinn och en huvudbindel av fint linne och en slöja av siden. ¹¹Jag prydde dig med smycken satte armband på dina armar och en kedja om din hals. ¹²Jag satte en ring i din näsa och örhängen i dina öron och en vacker krona på ditt huvud. ¹³Så blev du prydd med guld och silver, och dina kläder var av finaste linne, av siden och broderat tyg. Fint mjöl, honung och olja fick du att äta. Du blev mycket, mycket vacker och nådde en drottnings värdighet. ¹⁴Ryktet om dig gick ut bland folken för din skönhets skull, för den var fullkomlig genom de härliga prydnader jag hade satt på dig, säger Herren Gud. ¹⁵Men du förlitade dig på din skönhet och använde din ryktbarhet till omoral. Du slösade din otukt på var och en som gick förbi. De fick allt. ¹⁶Dina kläder tog du och gjorde av dem brokiga offerhöjder, där du bedrev hor. Något sådant har aldrig förekommit och ska inte heller mer ske. ¹⁷Du tog dina härliga smycken av mitt guld och silver, som jag hade gett dig och gjorde av dem mansbilder som du bedrev hor med. ¹⁸Du tog dina brokigt vävda kläder och klädde dem i dessa, och min olja och min rökelse satte du fram för dem. ¹⁹Mitt bröd som jag hade gett dig – det fina mjölet, oljan och honungen som jag gav dig att äta – det satte du fram för dem till en ljuvlig doft. Så var det, säger Herren Gud. ²⁰Du tog dina söner och döttrar, som du hade fött åt mig, och offrade dem till mat åt bilderna. Var det inte nog att du bedrev hor? ²¹Du slaktade mina barn och offrade dem åt dessa bilder. 45 ²²Och medan du höll på med sådana vidriga ting och bedrev hor, tänkte du inte på din ungdoms dagar, då du låg naken och blottad och sprattlade i ditt blod. ²³När du hade hängett dig åt all denna ondska – ve, ve dig! säger Herren Gud – ²⁴byggde du ett valv åt dig och gjorde höga altaren åt dig på alla öppna platser. ²⁵I alla gathörn byggde du höga altaren åt dig, och du lät din skönhet smutsas ner, och du spärrade ut dina ben åt alla som gick förbi. Ja, du bedrev mycket otukt! ²⁶Du bedrev också hor med egyptierna, dina brunstiga grannar, ja, mycket hor för att väcka min vrede. ²⁷Men se, då räckte jag ut min hand mot dig och minskade din arvslott och utlämnade dig åt dina fienders vilja, åt filisteernas döttrar, som rodnade över ditt skamliga sätt att leva. ²⁸Men sedan bedrev du hor med assyrierna, för du kunde inte få nog. Ja, du bedrev hor med dem, men du blev ändå inte tillfredsställd. ²⁹Du gick med din otukt ända bort till köpmännens land, kaldeernas land, men ändå fick du inte nog. ³⁰Hur sjukt är inte ditt hjärta, säger Herren Gud, eftersom du gör allt detta, gärningar som bara den fräckaste hora kan göra. ³¹Du uppförde valv åt dig i alla gathörn och höga altaren på varje gata. Men du var olik andra prostituerade eftersom du föraktade betalning. ³²Du var som en äktenskapsbryterska som tar främmande män i stället för sin äkta man. ³³Åt alla andra prostituerade måste man ge gåvor, men du gav gåvor åt alla dina älskare och mutade dem för att de skulle komma till dig från alla håll och hora med dig. ³⁴När du prostituerade dig gjorde du tvärtemot vad andra kvinnor gör. Ingen sprang efter dig för att begå otukt, och du betalade i stället för att få betalning. Så bakvänt handlade du. ³⁵Hör därför Herrens ord, du prostituerade. ³⁶Så säger Herren Gud : Eftersom du har varit så frikostig med din liderlighet och blottat din nakenhet när du bedrev hor med dina älskare, och på grund av alla dina vidriga avgudar, åt vilka du gav dina barns blod, ³⁷ska jag samla alla dina älskare som du har tillfredsställt, alla som du har älskat och alla som du har hatat. Alla dessa ska jag samla mot dig från alla håll och klä av dig naken inför dem, så att de får se hela din nakenhet. ³⁸Jag ska döma dig efter den lag som gäller för prostituerade och för dem som spiller blod, och jag ska överlämna dig till vredens och svartsjukans blodshämnd. ³⁹Jag ska ge dig i dina älskares hand, och de ska slå ner dina valv och bryta ner dina offerhöjder, slita av dig kläderna och ta ifrån dig dina härliga smycken och låta dig ligga naken och blottad. ⁴⁰De ska kalla samman en folkhop mot dig och man ska stena dig och hugga sönder dig med svärd. ⁴¹Dina hus ska de bränna upp i eld och döma dig inför många kvinnors ögon. Så ska jag göra slut på ditt horeri, och du ska inte mer kunna betala dina älskare. ⁴²Jag ska släcka min vrede på dig, och min svartsjuka ska vika ifrån dig. Jag ska få ro och inte längre vara vred. ⁴³Eftersom du inte tänkte på din ungdoms dagar utan har väckt min vrede med allt detta, ska också jag låta dina gärningar komma över ditt huvud, säger Herren Gud, så att du inte kan lägga ytterligare ondska till alla dina vidrigheter. ⁴⁴Se, alla som använder ordspråk ska på dig tillämpa ordspråket: ”Sådan mor, sådan dotter.” ⁴⁵Du är din mors dotter, hon som övergav sin man och sina barn. Du är dina systrars syster, de som övergav sina män och sina barn. Er mor var en hetitisk kvinna och er far en amoré. ⁴⁶Din äldre syster var Samaria med sina döttrar, hon som bodde norr om dig. Din yngre syster, som bodde söder om dig, var Sodom med sina döttrar. ⁴⁷Men du nöjde dig inte med att vandra på deras vägar och att följa deras vidrigheter. Snart gjorde du värre ting än de på alla dina vägar. ⁴⁸Så sant jag lever, säger Herren Gud : Din syster Sodom och hennes döttrar har inte gjort vad du och dina döttrar har gjort. ⁴⁹Se, detta var din syster Sodoms synd: Högmod, överflöd av mat och bekymmerslös säkerhet hade hon och hennes döttrar, men hon hjälpte inte den nödställde och fattige. ⁵⁰De blev högfärdiga och gjorde sådant som var vidrigt för mig. Därför försköt jag dem när jag såg det. ⁵¹Samaria har inte heller syndat hälften så mycket som du. Du har gjort så många fler vidrigheter än dina systrar, att du genom dina avskyvärda handlingar har fått dem att verka rättfärdiga. ⁵²Därför ska du också bära din skam, du som har gett dina systrar en ursäkt. För genom att du har begått ännu fler vidriga synder än de, framstår de nu som rättfärdiga i jämförelse med dig. Skäms därför och bär din skam eftersom du fått dina systrar att verka rättfärdiga. ⁵³Men jag ska göra slut på deras fångenskap, Sodoms med hennes döttrars fångenskap och Samarias med hennes döttrars fångenskap. Dina fångars fångenskap ska jag också göra slut på mitt ibland dem, ⁵⁴så att du får bära din skam och skämmas för allt du har gjort och därigenom trösta dem. ⁵⁵Dina systrar, Sodom och hennes döttrar och Samaria och hennes döttrar, ska åter bli vad de förr var. Även du själv och dina döttrar ska åter bli vad ni förr var. ⁵⁶Men under din högmodstid ville du inte ens nämna din syster Sodom. ⁵⁷Det var innan din egen ondska blev uppenbarad, så som när du blev hånad av Arams döttrar och alla däromkring och av filisteernas döttrar, som föraktade dig på alla sidor. ⁵⁸Du måste själv bära straffet för din skam och dina vidrigheter, säger Herren. ⁵⁹För så säger Herren Gud : Jag ska göra med dig efter dina gärningar, du som föraktat eden och brutit förbundet. ⁶⁰Men jag ska komma ihåg mitt förbund med dig i din ungdoms dagar och upprätta med dig ett evigt förbund. ⁶¹Då ska du komma ihåg vad du har gjort och skämmas, när du får ta emot dina systrar, både de äldre och de yngre. Jag ska ge dem till döttrar åt dig, men inte på grund av ditt förbund. ⁶²Och jag ska upprätta mitt förbund med dig, och du ska inse att jag är Herren. ⁶³Då ska du minnas det och skämmas så att du av skam inte mer öppnar din mun, när jag förlåter dig allt som du har gjort, säger Herren Gud.”

Kapitel 17

¹Herrens ord kom till mig: ²”Människobarn, ge Israels hus en gåta och tala till dem i en liknelse, och säg: ³Så säger Herren Gud : En stor örn med stora vingar och långa vingpennor och täckt med brokiga fjädrar kom till Libanon och tog bort toppen på cedern. ⁴Han bröt av dess översta gren och förde den till köpmännens land och satte den i en handelsstad. ⁵Han tog en planta som växte i landet, och planterade den i fruktbar jord. Han förde den till mycket vatten och satte den som ett pilträd där. ⁶Den växte upp och blev en vinstock med många grenar, men med låg stam för att dess rankor skulle vända sig till honom och dess rötter vara under honom. Den blev en vinstock som bar grenar och sköt skott. ⁷Men det fanns också en annan stor örn med stora vingar och många fjädrar. Och se, vinstocken sköt längtansfullt ut sina rötter till den. Och från platsen där den var planterad sträckte den sina rankor mot honom, för att han skulle vattna den. ⁸Den var planterad i god jord vid mycket vatten, för att den skulle få grenar och bära frukt och bli en utsökt vinstock. ⁹Säg: Så säger Herren Gud : Kan det gå väl för den vinstocken? Ska han inte rycka upp rötterna och riva av frukten, så att den torkar och alla de spirande bladen vissnar? Det behövs inte stor kraft eller mycket folk för att rycka upp den med rötterna. ¹⁰Visst står den fast planterad, men kan det sluta väl för den? När östanvinden når den, ska den då inte helt torka bort? På den plats där den vuxit upp ska den torka bort.” ¹¹Herrens ord kom till mig: ¹²”Säg nu till det upproriska släktet: Förstår ni inte vad detta betyder? Säg dem: Se, Babels kung kom till Jerusalem och tog kungen och furstarna och förde dem med sig till Babel. ¹³Sedan tog han en ättling av kungahuset och slöt förbund med honom och lät honom avlägga ed Men de mäktiga i landet förde han med sig bort, ¹⁴så att riket skulle vara obetydligt och inte kunna resa sig utan hålla förbundet med honom, om det skulle bestå. ¹⁵Men han avföll från honom och skickade sina sändebud till Egypten, för att man där skulle ge honom hästar och mycket folk. Kan det gå väl för honom? Kan han komma undan? Kan den som bryter förbund komma undan? ¹⁶Så sant jag lever, säger Herren Gud : Han ska dö i Babel där den kung bor som gjorde honom till kung, för han föraktade eden han gett honom och bröt förbundet han slutit med honom. ¹⁷Inte heller ska farao med stor här och mycket folk hjälpa honom i kriget, när man kastar upp en vall och bygger en belägringsmur till undergång för många människor. ¹⁸Han föraktade eden och bröt förbundet och gjorde allt detta, fastän han hade gett sitt löfte. Han ska inte komma undan. ¹⁹Därför säger Herren Gud : Så sant jag lever, jag ska låta min ed som han har föraktat och mitt förbund som han har brutit komma över hans huvud. ²⁰Jag ska breda ut mitt nät över honom, och han ska fångas i min snara. Jag ska föra honom till Babel och döma honom där för den otrohet som han har begått mot mig. ²¹Alla hans flyktingar och alla hans skaror ska falla för svärd, och de som räddas ska spridas för vinden. Och ni ska inse att jag, Herren, har talat. ²²Så säger Herren Gud : Jag ska själv ta en kvist från den höga cederns topp och plantera den. Av dess översta grenar ska jag bryta av en späd kvist och själv plantera den på ett högt och brant berg. ²³På Israels höga berg ska jag plantera den, och den ska få grenar och bära frukt och bli en utsökt ceder. Alla slags fåglar ska bo under den och finna skugga under grenarna. ²⁴Alla markens träd ska förstå att jag, Herren, har böjt ner det höga trädet och upphöjt det låga trädet, och låtit det friska trädet torka och det torra trädet grönska. Jag, Herren, har talat och ska göra det.”

Kapitel 18

¹Herrens ord kom till mig: ²”Vad menar ni med att bruka detta ordspråk om Israels land: Fäderna har ätit sura druvor, och barnens tänder blir ömma? ³Så sant jag lever, säger Herren Gud, ni ska inte längre ha orsak att använda detta ordspråk i Israel. ⁴Se, varje levande själ tillhör mig, fadern såväl som sonen. De är mina. Den som syndar ska dö. ⁵Om en man är rättfärdig och gör det som är rätt och rättfärdigt, ⁶om han inte håller offermåltid på bergen och inte lyfter sin blick till Israels hus avgudar, om han inte kränker sin nästas hustru eller kommer vid en kvinna som har sin månadsblödning, ⁷om han inte förtrycker någon utan ger tillbaka den pant han har fått för skuld, om han inte rånar någon utan ger sitt bröd åt den hungrige och klär den nakne, ⁸om han inte ockrar eller tar oskälig ränta utan håller sin hand borta från allt som är orätt och fäller rätta domar mellan människor, ⁹om han lever efter mina stadgar och håller mina föreskrifter, så att han gör det som är rätt och gott, då är han rättfärdig och ska förvisso få leva, säger Herren Gud. ¹⁰Men om han får en son som blir en våldsman som spiller blod eller gör något av detta mot en broder ¹¹som han själv inte gjorde, ja, till och med håller offermåltid på bergen, kränker sin nästas hustru, ¹²förtrycker den behövande och den fattige, rånar, inte ger tillbaka pant, lyfter blicken till avgudar, begår vidriga ting, ¹³ockrar och tar oskälig ränta – skulle en sådan få leva? Han ska inte få leva. Han har gjort allt detta vidriga, därför ska han förvisso dö. Hans blod ska komma över honom. ¹⁴Men om han får en son som ser alla de synder hans far begår, och fast han ser dem inte handlar på samma sätt: ¹⁵Han håller inte offermåltid på bergen, han lyfter inte blicken till Israels hus avgudar, han kränker inte sin nästas hustru, ¹⁶han förtrycker inte någon, han kräver inte pant, han rånar inte utan ger sitt bröd åt den hungrige och klär den nakne, ¹⁷han förgriper sig inte på den behövande, ockrar inte och tar inte oskälig ränta utan lever efter mina föreskrifter och vandrar efter mina stadgar – då ska han inte dö genom sin fars missgärning utan ska förvisso få leva. ¹⁸Hans far däremot, som begick våldsgärningar och rövade från sin broder och gjorde sådant bland sina släktingar som inte var gott, se, han ska dö i sin missgärning. ¹⁹Men ni frågar: ’Varför ska inte sonen bära på sin fars missgärning?’ Sonen har gjort det som är rätt och rättfärdigt. Han har hållit alla mina stadgar och följt dem, och därför ska han förvisso få leva. ²⁰Den som syndar ska dö. En son ska inte bära sin fars missgärning, och en far ska inte bära sin sons missgärning. Den rättfärdiges rättfärdighet ska vara hans egen, och den ogudaktiges ogudaktighet ska vara hans egen. ²¹Men om den ogudaktige vänder om från alla de synder som han har begått och håller alla mina stadgar och gör det som är rätt och rättfärdigt, då ska han förvisso leva och inte dö. ²²Ingen av de överträdelser han har begått ska då tillräknas honom. Genom den rättfärdighet han har visat ska han få leva. ²³Skulle jag finna någon glädje i den ogudaktiges död? säger Herren Gud. Nej, jag vill att han vänder om från sin väg och får leva. ²⁴Men när den rättfärdige vänder om från sin rättfärdighet och handlar orätt och gör samma vidriga gärningar som den ogudaktige, skulle han då få leva? Ingen av de rättfärdiga gärningar som han har gjort ska då bli ihågkommen. Genom den trolöshet som han har begått och genom den synd han har gjort ska han dö. ²⁵Ändå säger ni: ’Herrens väg är inte rätt.’ Hör då, ni av Israels hus: Är inte min väg rätt? Är det inte era vägar som inte är rätta? ²⁶När den rättfärdige vänder om från sin rättfärdighet och gör det som är orätt, så dör han på grund av det. Genom det orätta han har gjort ska han dö. ²⁷Men när den ogudaktige vänder om från sin ogudaktighet och gör det som är rätt och rättfärdigt, ska hans liv bli bevarat. ²⁸Därför att han kom till insikt och vände om från alla de överträdelser han hade gjort, ska han förvisso leva och inte dö. ²⁹Ändå säger Israels hus: ’Herrens väg är inte rätt!’ Är inte mina vägar rätta, ni av Israels hus? Är det inte era vägar som inte är rätta? ³⁰Därför ska jag döma er, var och en efter hans gärningar, ni av Israels hus, säger Herren Gud. Vänd om och vänd er bort från alla era överträdelser för att er missgärning inte ska få er på fall. ³¹Kasta bort ifrån er alla de överträdelser genom vilka ni har syndat och skaffa er ett nytt hjärta och en ny ande. Ni vill väl inte dö, ni av Israels hus? ³²Jag finner ingen glädje i någons död, säger Herren Gud. Vänd därför om, så får ni leva.”

Kapitel 19

¹Stäm upp en sorgesång över Israels furstar ²och säg: Vilken lejoninna var inte din mor! Hon låg bland lejon, hon födde upp sina ungar bland unga lejon. ³En av sina ungar födde hon upp till ett kraftigt lejon. Han lärde sig ta rov, han åt människor. ⁴Men hednafolken fick höra om honom. Han blev fångad i deras grop, och de förde honom med krok i nosen till Egyptens land. ⁵När lejoninnan såg att hon fick vänta förgäves, att hennes hopp blev om intet, tog hon en annan av sina ungar och gjorde honom till ett kraftigt lejon. ⁶Han gick omkring bland lejonen, ja, han blev ett kraftigt lejon. Han lärde sig ta rov och att äta människor. ⁷Han kränkte deras änkor och ödelade deras städer. Landet och allt som fanns där greps av förfäran vid ljudet av hans rytande. ⁸Då kom folken upp mot honom från länderna runt omkring. De bredde ut sitt nät över honom, och han blev fångad i deras grop. ⁹Sedan satte de honom i en bur, med krok i nosen och förde honom till Babels kung och satte honom i säkert förvar, för att hans röst inte mer skulle höras bort till Israels berg. ¹⁰Din mor är som en vinstock i din vingård, planterad vid vatten, fruktbar och rik på skott, för där fanns mycket vatten. ¹¹Den fick starka grenar, användbara till härskarspiror, och stammen växte hög, omgiven av lövverk, så att den syntes genom sin ståtliga växt och sin rikedom på rankor. ¹²Men den blev uppryckt i vrede och kastad till marken, östanvinden förtorkade dess frukt. De starka grenarna bröts av och vissnade, och elden förtärde dem. ¹³Nu är den planterad i öknen, i ett torrt och törstande land. ¹⁴Eld har gått ut från en av de yppersta grenarna och har förtärt frukten. Ingen stark gren finns kvar, ingen härskarspira! Detta är en sorgesång, och den ska användas som sorgesång.60

Visa nästa kapitel