Hesekiel 1–34

Kapitel 1

¹I det trettionde året på femte dagen i fjärde månaden när jag var bland de bortförda vid floden Kebar, öppnades himlen och jag fick se syner från Gud. ²På femte dagen i månaden under det femte året sedan kung Jojakin förts bort i fångenskap, ³kom Herrens ord till prästen Hesekiel, Busis son, i kaldeernas land vid floden Kebar, och Herrens hand kom där över honom. ⁴Jag fick se en stormvind komma norrifrån, ett stort moln med flammande eld, och det omgavs av ett sken. Mitt i skenet syntes något som var likt glänsande metall, ⁵och mitt i elden syntes något som liknade fyra levande varelser. De såg ut som människor. ⁶Varje varelse hade fyra ansikten och vart och ett av dem hade fyra vingar. ⁷Deras ben var raka och deras fötter liknade fötterna på en kalv, och de glänste som skinande koppar. ⁸De hade människohänder under sina vingar på alla fyra sidorna. Alla fyra hade ansikten och vingar. ⁹Deras vingar slöt sig intill varandra, och när de gick behövde de inte vända sig utan de gick alltid rakt fram. ¹⁰Deras ansikten liknade människoansikten, och alla fyra hade lejonansikten på högra sidan. På vänstra sidan hade alla fyra tjuransikten, och alla fyra hade örnansikten. ¹¹Sådana var deras ansikten. Deras vingar var utbredda upptill. Varje varelse hade två vingar som de rörde vid varandra med och två som täckte deras kroppar. ¹²De gick rakt fram. Dit Anden ville gå, dit gick de, och när de gick behövde de inte vända sig. ¹³Till utseendet liknade varelserna eldsglöd som brann likt facklor medan elden rörde sig fram och tillbaka mellan dem. Den gav ett sken ifrån sig och blixtar for ut ur elden. ¹⁴Varelserna skyndade fram och tillbaka som blixtar. ¹⁵Medan jag såg på dem, fick jag se ett hjul på jorden bredvid varelserna med de fyra ansiktena. ¹⁶Det såg ut som om hjulen var gjorda av något som liknade krysolit och alla fyra var likadana. Ett hjul tycktes vara inuti ett annat hjul, ¹⁷så att de kunde gå åt alla fyra hållen utan att vända sig. ¹⁸Hjulringarna var höga och skrämmande, och på alla fyra var hjulringarna fullsatta med ögon runt omkring. ¹⁹När varelserna gick, gick också hjulen bredvid dem, och när de lyfte sig över jorden, lyfte sig också hjulen. ²⁰Dit Anden ville gå, dit gick de, och hjulen lyfte sig tillsammans med dem, för varelsernas ande var i hjulen. ²¹När varelserna gick, gick också hjulen. När de stod stilla, stod också hjulen stilla. När de höjde sig upp från jorden höjde sig också hjulen, för varelsernas ande var i hjulen. ²²Över varelsernas huvuden syntes något som liknade ett himlavalv, likt underbar kristall, utspänt över deras huvuden. ²³Under valvet var deras vingar utbredda rakt emot varandra. Varje varelse hade två vingar som täckte den ena sidan av kroppen och två som täckte den andra sidan. ²⁴När de gick, lät ljudet av deras vingar i mina öron som bruset av väldiga vatten, som den Allsmäktiges röst, ett väldigt dån som dånet från en här. När de stod stilla, höll de sina vingar sänkta. ²⁵Och en röst hördes från himlavalvet över deras huvuden där de stod stilla med sänkta vingar. ²⁶Ovanför valvet över deras huvuden syntes något som liknade en tron gjord av safirsten. På det som liknade en tron satt en gestalt som såg ut som en människa. ²⁷Och jag såg något som liknade glänsande malm, omgivet runt omkring av något som liknade eld, från det som tycktes vara hans höfter och ända upp. Och neråt, från det som såg ut att vara hans höfter, såg jag något som liknade eld omgiven av ett sken. ²⁸Skenet syntes runt omkring som bågen i skyn en regnig dag. Sådan var synen som tycktes vara Herrens härlighet. När jag såg den föll jag ner på mitt ansikte, och jag hörde rösten av någon som talade.

Kapitel 2

¹Han sade till mig: ”Människobarn, res dig på dina fötter så ska jag tala med dig.” ²När han talade till mig, kom Anden in i mig och reste upp mig på mina fötter. Och jag hörde honom tala till mig, ³han sade: ”Människobarn, jag sänder dig till Israels barn, till de avfälliga folken som har gjort uppror mot mig. De och deras fäder har syndat mot mig ända till i dag. ⁴Till barnen med fräck uppsyn och hårda hjärtan sänder jag dig, och du ska säga till dem: Så säger Herren Gud ⁵Vare sig de lyssnar eller inte – för de är ett upproriskt släkte – ska de ändå inse att en profet har varit ibland dem. ⁶Och du människobarn, var inte rädd för dem och var inte rädd för deras ord, trots att du omges av tistlar och törnen och bor bland skorpioner. Bli inte rädd för deras ord och tappa inte modet, för de är ett upproriskt släkte. ⁷Du ska tala mina ord till dem vare sig de lyssnar eller inte, för de är upproriska. ⁸Men du människobarn, hör vad jag talar till dig. Var inte upprorisk som detta upproriska släkte. Öppna din mun och ät vad jag ger dig.” ⁹Och jag såg en hand räckas ut mot mig, och i den såg jag en bokrulle. ¹⁰Han bredde ut den framför mig. Den var fullskriven på insidan och utsidan, och där stod skrivet sorgesånger, suckan och jämmerrop.

Kapitel 3

¹Han sade till mig: ”Människobarn, ät vad du ser framför dig! Ät upp bokrullen och gå och tala till Israels hus.” ²Jag öppnade min mun, och han gav mig rullen att äta. ³Han sade till mig: ”Människobarn, mätta din mage och fyll din buk med rullen som jag ger dig.” Jag åt, och den var söt som honung i min mun. ⁴Han sade till mig: ”Människobarn, gå till Israels hus och tala mina ord till dem. ⁵Du blir inte sänd till ett folk med främmande språk och obegripligt tal, utan till Israels hus, ⁶inte till många folk med främmande språk och obegripligt tal som du inte förstår. Hade jag sänt dig till sådana skulle de lyssna på dig. ⁷Men Israels hus vill inte lyssna på dig, för de vill inte lyssna på mig. Hela Israels hus har hårda pannor och förhärdade hjärtan. ⁸Se, jag gör ditt ansikte hårt som deras ansikten och din panna hård som deras pannor. ⁹Jag gör din panna hård som diamant, hårdare än flinta. Var inte rädd för dem och tappa inte modet inför dem, för de är ett upproriskt släkte.” ¹⁰Och han sade till mig: ”Människobarn, allt som jag talar till dig ska du ta till ditt hjärta och höra med dina öron. ¹¹Gå till dina landsmän i fångenskapen och säg till dem: Så säger Herren Gud – vare sig de lyssnar eller inte.” ¹²Anden lyfte upp mig, och jag hörde bakom mig ljudet av ett väldigt dån: ”Lovad är Herrens härlighet i hans boning!” ¹³Jag hörde ljudet av varelsernas vingar som rörde sig mot varandra och dessutom ljudet från hjulen, ett väldigt dån. ¹⁴Anden lyfte upp mig och tog tag i mig, och jag fördes bort, bedrövad och upprörd i min ande, och Herrens hand var stark över mig. ¹⁵Jag kom till dem som förts bort till Tel-Abib de som bodde vid floden Kebar. Jag slog mig ner där de satt och stannade där bland dem i sju dagar, djupt bedrövad. ¹⁶Men efter sju dagar kom Herrens ord till mig: ¹⁷”Människobarn, jag har satt dig till väktare för Israels hus. När du hör ett ord från min mun ska du varna dem från mig. ¹⁸När jag säger till den ogudaktige: Du ska dö, och du inte varnar honom och inte säger något för att varna den ogudaktige för hans ogudaktiga väg och så rädda hans liv, då ska den ogudaktige dö i sin missgärning, men jag ska utkräva hans blod av din hand. ¹⁹Men om du varnar den ogudaktige och han ändå inte vänder om från sin ogudaktighet eller sin ogudaktiga väg, då ska han dö i sin missgärning, men du har räddat din själ. ²⁰Och när en rättfärdig man vänder om från sin rättfärdighet och gör det som är orätt, då ska jag lägga en stötesten i hans väg och han ska dö. Om du då inte har varnat honom ska han dö i sin synd. Man ska inte komma ihåg de rättfärdiga gärningar han tidigare har gjort, utan jag ska utkräva hans blod av din hand. ²¹Men om du varnar den rättfärdige för att synda och han avhåller sig från synd, då ska han få leva eftersom han lät varna sig, och själv har du räddat ditt liv.” ²²Herrens hand kom över mig där, och han sade till mig: ”Stig upp och gå ut på slätten. Där ska jag tala med dig.” ²³Då steg jag upp och gick ut på slätten, och se, där stod Herrens härlighet, lik den härlighet jag såg vid floden Kebar. Och jag föll ner på mitt ansikte. ²⁴Anden kom då in i mig och reste upp mig på mina fötter. Herren talade med mig och sade: ”Gå och stäng in dig i ditt hus. ²⁵Och du människobarn, se, man ska lägga rep om dig och binda dig med dem så att du inte kan gå ut bland de andra. ²⁶Jag ska låta din tunga fastna vid din gom så att du blir stum och inte kan straffa dem, för de är ett upproriskt släkte. ²⁷Men när jag talar med dig ska jag öppna din mun, och du ska säga till dem: Så säger Herren Gud. Den som vill lyssna ska lyssna, och den som inte vill får låta bli, för de är ett upproriskt folk.”

Kapitel 4

¹”Människobarn, ta en lertavla, lägg den framför dig och rita en stad på den: Jerusalem. ²Belägra den och bygg torn mot den. Kasta upp vallar mot den, håll trupper i beredskap runt den och sätt upp murbräckor mot den från alla håll. ³Och ta en järnplåt och sätt upp den som en järnmur mellan dig och staden. Vänd sedan ditt ansikte mot den och håll den belägrad och anfall den. Detta ska vara ett tecken för Israels hus. ⁴Och du ska lägga dig på vänstra sidan och lägga Israels folks missgärning på dig. Lika många dagar som du ligger så, ska du bära på deras missgärning. ⁵Jag ska lägga deras missgärningsår på dig. De ska motsvaras av samma antal dagar, trehundranittio dagar. Så ska du bära Israels folks missgärning. ⁶När du har fullgjort dem ska du lägga dig en gång till, nu på högra sidan. Du ska bära Juda folks missgärning under fyrtio dagar, en dag för varje år. Jag har tilldelat dig en dag för varje år. ⁷Mot det belägrade Jerusalem ska du vända ditt ansikte och din nakna arm, och du ska profetera mot det. ⁸Och se, jag ska lägga rep om dig, så att du inte kan vända dig från den ena sidan till den andra förrän dina belägringsdagar är slut. ⁹Ta vete, korn, bönor, linsärter, hirs och spältvete och lägg det i samma kärl och baka bröd åt dig av det. Lika många dagar som du ligger på sidan, alltså trehundranittio dagar, ska du äta det. ¹⁰Den mat du ska äta ska vägas upp, tjugo siklar för varje dag. Du ska äta den på bestämda tider. ¹¹Och du ska dricka vatten som mätts upp, en sjättedels hin. Du ska dricka det på bestämda tider. ¹²Du ska äta kornkakor som du har bakat på bränsle av människoavföring inför deras ögon.” ¹³Herren tillade: ”På samma sätt ska Israels barn äta sitt orena bröd bland hednafolken, dit jag ska driva bort dem.” ¹⁴Men jag svarade: ”O, Herre Gud! Se, jag har aldrig blivit orenad Från min ungdom ända tills nu har jag aldrig ätit något självdött eller ihjälrivet djur, och orent kött har aldrig kommit i min mun.” ¹⁵Då sade han till mig: ”Se, jag ger dig kogödsel i stället för människoavföring, och du ska grädda ditt bröd över den.” ¹⁶Sedan sade han till mig: ”Människobarn, se, jag ska skapa brist på bröd i Jerusalem, och man ska äta bröd efter vikt och med oro, och dricka vatten efter mått och med förfäran. ¹⁷De ska sakna bröd och vatten och gripas av skräck, den ene efter den andre, och tyna bort i sin missgärning.”

Kapitel 5

¹”Människobarn, ta ett skarpt svärd och använd det som rakkniv och raka ditt huvud och skägg med det. Ta sedan en våg och dela upp håret. ²En tredjedel ska du bränna upp i eld mitt i staden när belägringsdagarna är slut. En tredjedel ska du ta och slå med svärdet runt omkring staden, och en tredjedel ska du strö ut för vinden, för jag ska låta ett svärd dra ut efter dem. ³Men några få hårstrån ska du ta undan och knyta in i flikarna på din mantel. ⁴Av dessa strån ska du sedan kasta några i elden och bränna upp dem. Från dem ska en eld gå ut över hela Israels folk. ⁵Så säger Herren Gud : Detta är Jerusalem som jag har satt mitt ibland hednafolken med länder runt omkring. ⁶Men staden har i sin ondska gjort uppror mot mina bud mer än folken, och mot mina stadgar mer än länderna runt omkring, för de har förkastat mina bud och inte följt mina stadgar. ⁷Därför säger Herren Gud så: Ni har varit värre än hednafolken runt omkring er och inte levt efter mina lagar och inte följt mina bud. Ni har inte ens följt lagarna hos de folk som bor runt omkring er. ⁸Därför säger Herren Gud så: Se, jag, jag själv är emot dig. Jag ska verkställa min dom mitt ibland er inför ögonen på folken. ⁹För dina vidrigheters skull ska jag göra med dig vad jag aldrig förr har gjort och aldrig mer ska göra. ¹⁰Därför ska föräldrar hos dig äta sina barn, och barn sina föräldrar. Jag ska verkställa min dom mot dig, och alla som blir kvar av dig ska jag strö ut för vinden. ¹¹Så sant jag lever, säger Herren Gud : Därför att du har orenat min helgedom med alla dina vidrigheter och alla dina avgudar, ska jag rensa bort dig. Jag ska inte visa skonsamhet eller medlidande. ¹²En tredjedel av dig ska dö av pest och förgås av hunger. En tredjedel ska falla för svärd runt omkring dig. En tredjedel ska jag strö ut för vinden och låta ett svärd dra ut efter dem. ¹³Min vrede ska bli uttömd, och jag ska släcka min harm på dem och så få min hämnd. De ska inse att jag, Herren, har talat i min lidelse när jag tömmer min vrede över dem. ¹⁴Jag ska låta dig bli en ödemark och en skam bland folken runt omkring dig, inför alla som går förbi. ¹⁵Du ska bli till skam och hån, till varning och skräck för folken runt omkring dig, när jag håller dom med vrede och harm och svåra straff. Jag, Herren, har talat. ¹⁶När jag sänder hungerns onda pilar, fördärvets pilar, då sänder jag dem för att fördärva er. Jag ska låta er hunger bli allt värre och förstöra livsuppehället för er. ¹⁷Och jag ska sända över er svält och vilda djur, som ska döda era barn. Pest och blodsutgjutelse ska drabba dig, och svärd ska jag låta komma över dig. Jag, Herren, har talat.”

Kapitel 6

¹Herrens ord kom till mig: ²”Människobarn, vänd ditt ansikte mot Israels berg, profetera mot dem ³och säg: Ni Israels berg, hör Herren Guds ord: Så säger Herren Gud till bergen och höjderna, till bäckarna och dalarna: Se, jag, jag själv ska låta svärdet komma över er och förstöra era offerhöjder. ⁴Era altaren ska förstöras och era solstoder smulas sönder, och jag ska låta era slagna falla inför era avgudar. ⁵Jag ska låta de döda kropparna av Israels barn ligga inför deras avgudar, och jag ska strö ut era ben runt omkring era altaren. ⁶Var ni än bor ska städerna bli öde och offerhöjderna ödelagda. Era altaren ska stå öde och förstörda och era avgudar slås sönder och få ett slut. Era solstoder ska bli nerhuggna och era verk utplånade. ⁷Män som slås till döds ska falla mitt ibland er, och ni ska inse att jag är Herren. ⁸Men jag ska låta några leva kvar. När ni skingras i länderna ska några av er räddas från svärdet ute bland folken. ⁹De av er som räddas ska tänka på mig bland hednafolken där de är i fångenskap, när jag har krossat deras trolösa hjärtan som vikit bort från mig och deras ögon som trolöst såg efter sina avgudar. De ska avsky sig själva för det onda de har gjort med alla sina vidrigheter. ¹⁰Och de ska inse att jag är Herren. Det är inte ett tomt ord att jag ska låta denna olycka komma över dem. ¹¹Så säger Herren Gud : Slå ihop dina händer och stampa med fötterna och ropa ve över alla usla vidrigheter bland Israels folk. Genom svärd, hunger och pest ska de falla. ¹²Den som är långt borta ska dö av pest, och den som är nära ska falla för svärd, och den som blir kvar och blir bevarad ska dö av hunger. Så ska jag ösa min vrede över dem. ¹³Ni ska inse att jag är Herren, när deras slagna män ligger där mitt ibland sina avgudar, runt omkring sina altaren, på alla höga kullar, på alla bergstoppar, under alla gröna träd och under alla lummiga terebinter, överallt där de lät en ljuvlig doft stiga upp till alla sina avgudar. ¹⁴Jag ska räcka ut min hand mot dem och göra landet, var de än bor, mer öde och tomt än öknen vid Dibla Då ska de inse att jag är Herren.”

Kapitel 7

¹Herrens ord kom till mig: ²”Människobarn, så säger Herren Gud till Israels land: Slutet kommer! Ja, slutet kommer över landets fyra hörn. ³Nu kommer slutet över dig, för jag ska sända min vrede mot dig och döma dig efter dina gärningar och låta alla dina vidrigheter drabba dig. ⁴Jag ska inte skona dig och inte ha något förbarmande. Jag ska låta dina gärningar drabba dig och dina vidrigheter vara mitt ibland dig. Och ni ska inse att jag är Herren. ⁵Så säger Herren Gud : Se, en olycka kommer, en olycka ensam i sitt slag! ⁶Slutet kommer, ja, slutet kommer! Det vaknar och kommer över dig. Se, det kommer! ⁷Nu är det din tur att dömas, du som bor här i landet. Din stund kommer, förvirringens dag är nära, då inget skörderop mer ska höras på bergen. ⁸Jag ska snart ösa min harm över dig och släcka min vrede på dig och döma dig efter dina gärningar och låta alla dina vidrigheter drabba dig. ⁹Jag ska inte skona dig och inte ha något förbarmande. Jag ska ge dig efter dina gärningar och de avskyvärda ting som finns hos dig. Och ni ska inse att det är jag, Herren, som slår. ¹⁰Se, dagen är inne! Den har kommit! Fristen har löpt ut. Riset blomstrar, övermodet grönskar. ¹¹Våldet har växt till ett ondskans ris. Det blir inget kvar av dem, ingen från deras hop, inget av deras rikedom, deras härlighet försvinner. ¹²Stunden kommer, dagen närmar sig. Köparen ska inte glädja sig och säljaren inte sörja, för brinnande vrede drabbar hela deras hop. ¹³Säljaren får inte vända tillbaka till det han har sålt, även om de skulle förbli bland de levande. För profetian om hela deras hop ska inte tas tillbaka, och ingen som lever i synd kommer att rädda sitt liv. ¹⁴Man blåser i hornet och gör sig redo, men ingen drar ut till strid, för min brinnande vrede drabbar hela hopen. ¹⁵Ute härjar svärdet och inne pest och svält. Den som är ute på marken dör genom svärdet, den som är i staden dukar under av svält och pest. ¹⁶Men de som kommer undan ska fly till bergen och vara som bergklyftornas duvor, som alla jämrar sig, var och en för sin missgärnings skull. ¹⁷Alla händer ska sjunka ner och alla knän bli som vatten. ¹⁸Människorna ska klä sig i säcktyg och förfäran ska drabba dem. I allas ansikten ska skam synas, och alla huvuden ska rakas. ¹⁹De ska kasta ut sitt silver på gatorna och betrakta sitt guld som orent. Silvret och guldet ska inte kunna rädda dem på Herrens vredes dag. De ska inte kunna mätta sig med det eller fylla sin buk med det, för det har varit en orsak till synd för dem. ²⁰Dess vackra glans använde de till högfärd, och de gjorde sina avskyvärda bilder och avgudar av det. Därför ska jag göra det till orenhet för dem. ²¹Jag ska ge det som byte i främlingars hand och som rov åt de ogudaktiga på jorden, för att de ska vanhelga det. ²²Jag ska vända mitt ansikte från dem, så att man får vanhelga min dyrbara boning. Våldsmän ska dra in där och vanhelga den. ²³Gör i ordning kedjorna, för landet är fullt av blodsutgjutelse och staden är full av våld. ²⁴Jag ska låta de ogudaktigaste hednafolk komma och ta över deras hus. Så ska jag göra slut på de fräckas övermod, och deras helgedomar ska bli vanhelgade. ²⁵Ångest kommer, och när de söker frid ska de inte finna någon. ²⁶Den ena olyckan ska komma efter den andra, det ena sorgebudet ska följa det andra. Man ska tigga profeterna om syner, prästerna ska komma till korta med sin undervisning och de äldste med sina råd. ²⁷Kungen ska sörja, furstarna ska klä sig i skräck och folket i landet ska stå med darrande händer. Jag ska ge dem efter deras gärningar och döma dem efter deras egna domar. Då ska de inse att jag är Herren.”

Kapitel 8

¹I det sjätte året, på femte dagen i sjätte månaden satt jag i mitt hus och de äldste i Juda satt hos mig. Då kom Herren Guds hand över mig. ²Och jag såg där en gestalt som till utseendet liknade en eld Från det som såg ut att vara hans höfter och neråt var eld. Men från hans höfter och uppåt syntes något som liknade strålande ljus och var som glänsande metall. ³Han räckte ut något som liknade en hand och tog tag i en lock av mitt hår, och Anden lyfte upp mig mellan himmel och jord. I syner från Gud förde han mig till Jerusalem, till den inre förgårdens port som vetter åt norr, där avgudabilden stod som väckt Guds vrede. ⁴Och se, där var härligheten från Israels Gud, så som jag hade sett den på slätten. ⁵Han sade till mig: ”Människobarn, lyft din blick mot norr.” När jag lyfte min blick mot norr, fick jag vid själva ingången norr om altarporten se den avgudabild som hade väckt Guds vrede. ⁶Han sade till mig: ”Människobarn, ser du vad de gör? Det är så hemska vidrigheter Israels hus ägnar sig åt här att jag måste lämna min helgedom. Men du ska få se mer och ännu värre vidrigheter.” ⁷Sedan förde han mig till förgårdens ingång, och där fick jag se ett hål i väggen. ⁸Han sade till mig: ”Människobarn, bryt igenom väggen.” Då bröt jag igenom den och fick nu se en dörr. ⁹Han sade till mig: ”Gå in och se vilka onda vidrigheter de ägnar sig åt här.” ¹⁰När jag kom in, fick jag se alla slags bilder av vidriga kräldjur och fyrfotadjur liksom Israels folks alla avgudar inristade runt omkring på väggarna. ¹¹Framför dem stod sjuttio av de äldste i Israel, och Jaasanja, Shafans son, stod mitt ibland dem. Var och en av dem hade sitt rökelsekar i handen, och ljuvlig doft steg upp från rökelsemolnet. ¹²Han sade till mig: ”Människobarn, ser du vad de äldste i Israels hus sysslar med i mörkret, var och en i sin avgudakammare? De säger: Herren ser oss inte, Herren har övergett landet.” ¹³Sedan sade han till mig: ”Du ska få se ännu värre vidrigheter som de gör.” ¹⁴Och han förde mig fram mot ingången till norra porten på Herrens hus, och se, kvinnor satt där och begrät Tammuz ¹⁵Han sade till mig: ”Ser du detta, människobarn? Men du ska få se ännu vidrigare avgudadyrkan än detta.” ¹⁶Så förde han mig till den inre förgården till Herrens hus. Och där, vid ingången till Herrens tempel, mellan förhuset och altaret, stod omkring tjugofem män. De vände ryggen åt Herrens tempel och ansiktet åt öster och tillbad solen i öster. ¹⁷Han sade till mig: ”Ser du detta, människobarn? Är det inte nog för Juda hus att göra de vidrigheter som de gjort här, eftersom de också har fyllt landet med våld och ännu mer väckt min vrede? Se hur de sätter kvisten för sin näsa26! ¹⁸Därför ska jag också handla i vrede. Jag ska inte skona dem och inte ha något förbarmande. Även om de ropar högt i öronen på mig, ska jag ändå inte lyssna till dem.”

Kapitel 9

¹Jag hörde honom ropa med hög röst: ”Kom hit, ni som ska straffa staden, var och en med sitt förstörelsevapen i handen.” ²Då kom sex män från övre porten, den som vetter mot norr, och var och en hade sin stridshammare i handen. Bland dem fanns en man som var klädd i linnekläder och hade ett skrivdon vid höften. De kom och ställde sig vid sidan av kopparaltaret ³Israels Guds härlighet hade lyft sig från keruben som den vilade på och flyttat sig till tempelhusets tröskel, och den ropade nu till mannen som var klädd i linnekläderna och hade skrivdonet vid höften. ⁴Herren sade till honom: ”Gå igenom Jerusalems stad och sätt ett kors i pannan på dem som suckar och jämrar sig över alla de vidrigheter som görs därinne.” ⁵Till de andra hörde jag honom säga: ”Följ honom in i staden och slå folket. Visa ingen skonsamhet och ha inget förbarmande! ⁶Döda åldringar, unga män, unga kvinnor, späda barn och vuxna kvinnor. Ni ska döda för att förgöra, men rör ingen som har korset på sig. Börja vid min helgedom ” Då började de med de äldste som stod framför tempelhuset. ⁷Han sade till dem: ”Orena tempelbyggnaden och fyll förgårdarna med slagna. Dra ut!” Och de drog ut och slog folket i staden. ⁸När de slog folket blev jag ensam kvar. Då föll jag ner på mitt ansikte och ropade: ”O, Herre Gud! Tänker du förgöra allt som är kvar av Israel när du öser din vrede över Jerusalem?” ⁹Han sade till mig: ”Israels och Judas missgärning är mycket, mycket stor. Landet är fullt av blodskulder och staden är full av orätt, för de säger: Herren har övergett landet, Herren ser det inte. ¹⁰Därför ska inte heller jag visa något medlidande eller förbarmande, utan jag ska låta deras gärningar komma över deras egna huvuden.” ¹¹Mannen som var klädd i linnekläderna och hade skrivdonet vid sin höft kom nu tillbaka och meddelade: ”Jag har gjort som du befallde mig.”

Kapitel 10

¹Jag fick se att på fästet över kerubernas huvuden fanns något som såg ut att vara av safirsten och till formen liknade en tron. Den syntes över keruberna. ²Herren sade till mannen som var klädd i linnekläderna: ”Gå in mellan hjulen, in under keruben och fyll dina händer med eldsglöd från platsen mellan keruberna och strö ut dem över staden.” Och jag såg honom gå. ³Keruberna stod till höger om huset när mannen gick in, och ett moln uppfyllde den inre förgården. ⁴Men Herrens härlighet höjde sig från keruben och flyttade sig till husets tröskel. Huset uppfylldes av molnet och förgården av glansen från Herrens härlighet. ⁵Dånet av kerubernas vingar hördes ända till den yttre förgården. Det var som Gud den Allsmäktiges röst då han talar. ⁶När han befallde mannen som var klädd i linnekläderna att hämta eld från platsen mellan hjulen, inne mellan keruberna, gick han in och ställde sig bredvid ett av hjulen. ⁷Då räckte en av keruberna ut sin hand mellan de andra keruberna till elden, som brann mellan dem, och tog av elden och lade i händerna på honom som var klädd i linnekläderna, och han tog elden och gick ut. ⁸Under kerubernas vingar syntes något som hade formen av en människohand. ⁹Jag fick då se fyra hjul stå invid dem, ett hjul vid var kerub. Hjulen liknade gnistrande krysolitsten. ¹⁰Alla fyra såg likadana ut, och ett hjul tycktes vara insatt i ett annat. ¹¹När keruberna skulle gå, kunde de gå åt alla fyra sidorna. De behövde inte vända sig när de gick, för åt det håll huvudet vände sig, gick de andra efter, utan att de behövde vända sig när de gick. ¹²Hela deras kropp, deras rygg, deras händer och vingar, ja, till och med deras fyra hjul, var fulla med ögon runt omkring. ¹³Jag hörde att hjulen kallades hjulverk. ¹⁴Var och en av keruberna hade fyra ansikten. Det första ansiktet var en kerubs ansikte, det andra en människas, det tredje ett lejons och det fjärde en örns ansikte. ¹⁵Sedan höjde sig keruberna. Det var samma varelser som jag hade sett vid floden Kebar. ¹⁶När keruberna gick, gick också hjulen bredvid dem, och när keruberna lyfte sina vingar för att höja sig över jorden, skilde sig inte hjulen ifrån dem. ¹⁷När de stod stilla, stod också hjulen stilla, och när de höjde sig, höjde sig också hjulen, för varelsernas ande var i hjulen. ¹⁸Och Herrens härlighet flyttade sig bort från husets tröskel och stannade över keruberna. ¹⁹Då såg jag hur keruberna lyfte sina vingar och höjde sig över jorden, och när de begav sig i väg var hjulen med dem. De stannade vid ingången till östra porten av Herrens hus, och härligheten från Israels Gud vilade över dem. ²⁰Det var samma varelser som jag hade sett under Israels Gud vid floden Kebar, och jag förstod att det var keruber. ²¹Var och en hade fyra ansikten och fyra vingar, och under deras vingar var något som liknade människohänder. ²²Deras ansikten var likadana som de ansikten jag hade sett vid floden Kebar. Så såg de ut och sådana var de. De gick alla rakt fram.

Kapitel 11

¹Sedan lyfte Anden upp mig och förde mig till östra porten av Herrens hus, den som ligger mot öster. Och se, vid ingången till porten befann sig tjugofem män. Bland dem såg jag Jaasanja, Asurs son, och Pelatja, Benajas son, ledare bland folket. ²Då sade han till mig: ”Människobarn, det är dessa män som tänker ut ont och ger onda råd här i staden. ³Det är de som säger: Det är inte tid att bygga hus. Här är grytan och vi är köttet. ⁴Profetera därför mot dem, människobarn, profetera!” ⁵Då föll Herrens Ande över mig, och han sade till mig: ”Säg: Så säger Herren : Detta är vad ni tänker, ni av Israels hus, det som stiger upp i ert sinne känner jag till. ⁶Ni har slagit många här i staden, ni har fyllt gatorna med döda. ⁷Därför säger Herren Gud så: Kropparna av dem som ni har slagit i staden, de är köttet, och staden är grytan. Men er ska jag föra bort därifrån. ⁸Ni är rädda för svärdet, och svärdet ska jag låta komma över er, säger Herren Gud. ⁹Jag ska föra er bort härifrån och ge er i främlingars hand, och jag ska hålla dom över er. ¹⁰Ni ska falla för svärdet. Vid Israels gräns ska jag döma er. Och ni ska inse att jag är Herren. ¹¹Staden ska inte vara en gryta för er, och ni ska inte vara köttet i den. Jag ska döma er vid Israels gräns. ¹²Och ni ska inse att jag är Herren och att ni inte har följt mina stadgar och inte gjort efter mina bud utan levt efter lagarna hos de hednafolk som bor runt omkring er.” ¹³Medan jag profeterade på detta sätt dog Pelatja, Benajas son. Då föll jag ner på mitt ansikte och ropade med hög röst: ”O, Herre Gud, vill du helt göra slut på det som är kvar av Israel?” ¹⁴Då kom Herrens ord till mig: ¹⁵”Människobarn, det är till dina bröder, ja, dina egna bröder, dina nära släktingar och till hela Israels hus som Jerusalems invånare säger: Håll er borta från Herren. Det är vi som har fått landet till egendom. ¹⁶Därför ska du säga: Så säger Herren Gud : Fastän jag förde dem långt bort bland hednafolken och spred ut dem i främmande länder, blev jag en tid en helgedom för dem i de länder dit de hade kommit. ¹⁷Därför ska du säga: Så säger Herren Gud : Jag ska samla er från folken och föra er tillbaka från de länder dit ni skingrats, och jag ska ge er Israels land. ¹⁸När de har kommit dit, ska de göra sig av med alla avskyvärda avgudar och alla vidrigheter som finns där. ¹⁹Jag ska ge dem ett och samma hjärta och en ny ande ska jag lägga i deras bröst. Jag ska ta bort stenhjärtat ur deras kropp och ge dem ett hjärta av kött, ²⁰för att de ska vandra efter mina stadgar och hålla mina bud och följa dem. De ska vara mitt folk, och jag ska vara deras Gud. ²¹Men då det gäller dem som vandrar efter sina hjärtans vidrigheter och följer sina avskyvärda avgudar, ska jag låta det de gjort komma över deras huvuden, säger Herren Gud.” ²²Då lyfte keruberna sina vingar och hjulen följde dem, och härligheten från Israels Gud var över dem. ²³Her rens härlighet höjde sig och lämnade staden och stannade på berget öster om staden ²⁴Men Anden lyfte mig upp och i en syn från Guds Ande förde han mig till de bortförda i Kaldeen. Sedan försvann den syn jag hade fått se. ²⁵Och jag talade till de bortförda alla de ord som Herren hade uppenbarat för mig.

Kapitel 12

¹Herrens ord kom till mig: ²”Människobarn, du bor mitt ibland ett upproriskt folk. De har ögon att se med, men ser inte. De har öron att höra med, men hör inte, eftersom de är ett upproriskt folk. ³Människobarn, gör dig i ordning för att gå i landsflykt. Gå i landsflykt inför deras ögon på ljusa dagen, vandra bort från din plats till en annan ort inför dem. Kanske ska de då inse att de är ett upproriskt folk. ⁴För ut ditt bohag på ljusa dagen inför deras ögon, som om du skulle gå i landsflykt. Ge dig i väg på kvällen så att de ser dig, så som landsflyktiga gör. ⁵Inför deras ögon ska du göra en öppning i väggen och föra ut bohaget genom den. ⁶Lyft sedan upp det på axeln inför deras ögon och för bort det när det har blivit mörkt. Täck över ditt ansikte, så att du inte ser landet, för jag gör dig till ett tecken för Israels hus.” ⁷Jag gjorde som jag hade blivit tillsagd. På ljusa dagen förde jag ut mitt bohag, som om jag skulle gå i landsflykt. På kvällen gjorde jag med handen en öppning i väggen, och när det hade blivit mörkt förde jag ut mina saker genom den och bar dem på axeln inför deras ögon. ⁸Nästa morgon kom Herrens ord till mig: ⁹”Människobarn, har inte Israels hus, detta upproriska släkte, frågat dig: Vad är det du gör? ¹⁰Svara dem då: Så säger Herren Gud : Detta budskap gäller fursten i Jerusalem och alla dem av Israels hus som är i staden. ¹¹Säg: Jag är ett tecken för er. Såsom jag har gjort, så ska det gå dem. De ska vandra bort i landsflykt och fångenskap. ¹²Fursten som de har ibland sig ska lyfta upp sin börda på axeln och dra ut i mörkret. Man ska göra en öppning i väggen och ta sig ut genom den. Fursten ska täcka över sitt ansikte så att han inte ser landet. ¹³Jag ska breda ut mitt nät över honom, och han ska bli fångad i min snara. Jag ska föra honom till Babel i kaldeernas land, som han dock inte ska se, och där ska han dö. ¹⁴Alla som är omkring honom för att hjälpa honom och alla hans trupper ska jag skingra för vinden, och jag ska låta svärdet dra ut efter dem. ¹⁵De ska inse att jag är Herren när jag skingrar dem bland folken och sprider ut dem i främmande länder. ¹⁶Men några få av dem ska jag låta bli kvar efter svärd, svält och pest, för att de ska kunna berätta om alla de avskyvärda ting de gjort för de folk som de kommer till. Då ska de inse att jag är Herren.” ¹⁷Herrens ord kom till mig: ¹⁸”Människobarn, ät ditt bröd med bävan och drick ditt vatten med fruktan och oro. ¹⁹Säg till folket i landet: Så säger Herren Gud om Jerusalems invånare i Israels land: De ska äta sitt bröd med oro och dricka sitt vatten med skräck. Landet ska bli plundrat på allt som finns där på grund av våldet från alla som bor där. ²⁰De städer som är bebodda ska läggas öde och landet ska bli en ödemark. Ni ska då inse att jag är Herren.” ²¹Herrens ord kom till mig: ²²”Människobarn, vad är det för ett ordspråk ni har i Israels land som lyder: Tiden går och det blir ingenting av alla profetsynerna? ²³Säg därför till dem: Så säger Herren Gud : Jag ska göra slut på det ordspråket, så att man inte mer ska använda det i Israel. Tala i stället så till dem: Tiden är nära då alla profetsynerna ska fullbordas. ²⁴Inga falska profetsyner och inga förföriska spådomar ska mer finnas i Israels hus, ²⁵för jag, Herren, ska tala. Det ord jag talar ska ske, utan dröjsmål. Ja, du upproriska folk, i era dagar ska jag tala ett ord och låta det bli verklighet, säger Herren Gud.” ²⁶Herrens ord kom till mig: ²⁷”Människobarn, se, Israels hus säger: Synen han ser gäller dagar långt borta, han profeterar om avlägsna tider ²⁸Säg därför till dem: Så säger Herren Gud : Inget av det jag har sagt ska dröja längre. Det ord som jag talar ska gå i uppfyllelse, säger Herren Gud.”

Kapitel 13

¹Herrens ord kom till mig: ²”Människobarn, profetera mot Israels profeter som profeterar. Säg till dem som profeterar efter sitt eget hjärta: Hör Herrens ord! ³Så säger Herren Gud : Ve över de dåraktiga profeter som följer sin egen ande utan att ha sett något! ⁴Som rävar bland ruiner är dina profeter, Israel. ⁵Ni har inte trätt fram i rämnorna och byggt upp muren omkring Israels hus, så att det kan bestå i striden på Herrens dag. ⁶De har haft lögnaktiga syner och falska spådomar. De säger: ’Så säger Herren ’. Men Herren har inte sänt dem, och ändå hoppas de att deras ord ska gå i uppfyllelse. ⁷Var det inte falska syner ni såg och lögnaktiga spådomar ni uttalade när ni sade: ’Så säger Herren ’, fastän jag inte hade talat något sådant? ⁸Därför säger Herren Gud så: Eftersom ni talar falskhet och ser lögnaktiga syner är jag emot er, säger Herren Gud. ⁹Min hand ska drabba profeterna som ser falska syner och spår lögn. De ska inte få plats i mitt folks församling och inte tas upp i förteckningen över Israels hus och till Israels land ska de inte komma. Ni ska då inse att jag är Herren Gud. ¹⁰Just därför att de leder mitt folk vilse när de säger: ’Allt är väl’, trots att allt inte är väl, och eftersom de, när någon bygger en mur, bestryker den med vit kalk, ¹¹därför ska du säga till dessa vitkalkare att muren ska falla. Ett slagregn ska komma, och ni hagelstenar, ni ska falla, ja, en stormvind ska bryta lös! ¹²Och se, när muren har fallit, ska man då inte säga till er: Var är nu vitkalkningen som ni strök på? ¹³Därför säger Herren Gud så: Jag ska i min vrede låta en stormvind bryta lös, och i min harm låta ett slagregn komma, och i min vrede hagelstenar, så att muren förstörs. ¹⁴Jag ska riva ner muren som ni vitkalkade och jämna den med marken, så att grunden ligger bar. När den faller, ska ni gå under därinne. Och ni ska inse att jag är Herren. ¹⁵Jag ska tömma ut min vrede över muren och över dem som har vitkalkat den, och så ska jag säga till er: Muren finns inte mer och inte heller de som vitkalkat den, ¹⁶de profeter i Israel som profeterade om Jerusalem och såg syner om att allt var väl, fast allt inte var väl, säger Herren Gud. ¹⁷Och du, människobarn, vänd ditt ansikte mot ditt folks döttrar, som profeterar ur sina egna hjärtan. Profetera mot dem och säg: ¹⁸Så säger Herren Gud : Ve de kvinnor som syr bindlar till alla handleder och gör slöjor till alla huvuden för att snärja själar! Ni vill snärja mitt folks själar men behålla er själva vid liv! ¹⁹För några nävar korn och några bitar bröd vanärar ni mig bland mitt folk, genom att ni dödar människor som inte ska dö och låter människor leva som inte ska leva. Ni ljuger för mitt folk, som gärna lyssnar på lögn. ²⁰Därför säger Herren Gud så: Se, jag är emot era bindlar som ni snärjer själar med som fåglar, och jag ska slita dem från era armar. Jag ska befria de själar som ni har fångat som fåglar. ²¹Jag ska slita sönder era slöjor och befria mitt folk ur er hand, och de ska inte mer vara ett byte för er. Då ska ni inse att jag är Herren. ²²Genom era lögner har ni gjort den rättfärdige modlös, honom som jag inte vill bedröva, men ni har styrkt den ogudaktige så att han inte vänder om från sin onda väg och räddar sitt liv. ²³Därför ska ni inte mer se falska syner och utöva spådom, utan jag ska befria mitt folk ur er hand. Och ni ska inse att jag är Herren.”

Kapitel 14

¹Några av Israels äldste kom till mig och satte sig ner framför mig. ²Då kom Herrens ord till mig: ³”Människobarn, dessa män har låtit sina eländiga avgudar få insteg i sina hjärtan och har ställt upp framför sig sådant som förleder dem till synd. Skulle jag verkligen låta sådana fråga mig till råds? ⁴Säg därför till dem: Så säger Herren Gud : Var och en av Israels hus som släpper in eländiga avgudar i sitt hjärta och ställer upp framför sig det som förleder honom till synd och sedan kommer till profeten, honom ska jag, Herren, ge svar efter vad han förtjänar för sina många avgudars skull. ⁵Så ska jag gripa Israels folk i hjärtat, därför att de alla har vikit bort från mig genom sina avgudar. ⁶Säg därför till Israels hus: Så säger Herren Gud : Vänd om och vänd er bort från era avgudar, vänd er bort från alla era vidrigheter! ⁷För om någon av Israels hus eller av främlingarna som bor i Israel viker bort från mig och ger rum för avgudar i hjärtat och ställer upp framför sig det som förleder till synd, och sedan kommer till profeten för att fråga mig, honom ska jag, Herren, själv svara. ⁸Jag ska vända mitt ansikte mot den mannen och göra honom till ett tecken och till ett ordspråk och utrota honom ur mitt folk. Och ni ska inse att jag är Herren. ⁹Om profeten är förledd och ger svar, så har jag, Herren, låtit den profeten bli förledd. Jag ska räcka ut min hand mot honom och utrota honom ur mitt folk Israel. ¹⁰De ska båda bära straffet för sin synd – profeten har lika stor synd som den som frågat – ¹¹detta för att Israels hus inte mer ska föras vilse och inte mer orena sig med alla sina överträdelser. De ska vara mitt folk, och jag ska vara deras Gud, säger Herren Gud.” ¹²Herrens ord kom till mig: ¹³”Människobarn, om ett land syndade mot mig genom att handla trolöst, då skulle jag räcka ut min hand mot det och skapa brist på bröd och sända svält över det och där utrota både människor och djur. ¹⁴Om då dessa tre män fanns i landet: Noa, Daniel och Job, så skulle de genom sin rättfärdighet bara rädda sina egna liv, säger Herren Gud. ¹⁵Om jag lät vilda djur dra fram genom landet och göra det folktomt och så öde att ingen vågade färdas där för djurens skull, ¹⁶och dessa tre män fanns där – så sant jag lever, säger Herren Gud, då skulle de inte kunna rädda sina söner eller döttrar. Endast de själva skulle räddas, men landet skulle bli öde. ¹⁷Eller om jag lät svärdet drabba det landet, och sade: ’Svärd, far fram genom landet!’, och jag på det sättet utrotade både människor och djur ur det, ¹⁸så skulle, så sant jag lever, säger Herren Gud, dessa tre män, om de befann sig i landet, varken kunna rädda sina söner eller sina döttrar. Endast de själva skulle räddas. ¹⁹Eller om jag sände pest i det landet och utgöt min vrede i blod över det för att utrota både människor och djur ur det, ²⁰och om då Noa, Daniel och Job fanns där, så skulle de, så sant jag lever, säger Herren Gud, varken kunna rädda son eller dotter. De skulle genom sin rättfärdighet rädda endast sina egna liv. ²¹Därför säger Herren Gud : Hur mycket värre blir det inte, när jag sänder mina fyra svåra straffdomar: svärd, svält, vilddjur och pest över Jerusalem för att där utrota både människor och djur. ²²Men se, några ska räddas och bli kvar, både söner och döttrar, och de ska föras bort. De ska komma hit till er, och när ni får se hur de lever och handlar ska ni finna tröst för den olycka som jag har låtit komma över Jerusalem, ja, för allt som jag har låtit komma över staden. ²³De ska vara er till tröst, när ni ser hur de lever och handlar. Ni ska då inse att jag inte utan orsak har gjort allt det jag gjort mot Jerusalem, säger Herren Gud.”

Kapitel 15

¹Herrens ord kom till mig: ²”Människobarn, hur är vinstockens trä bättre än allt annat trä, grenarna på träden i skogen? ³Tar man virke av den för att göra något nyttigt? Gör man ens en pinne av den för att hänga upp något på den? ⁴Nej, man ger den till mat åt elden. När båda dess ändar blivit förtärda av eld och delen däremellan blivit svedd, duger den då till något nyttigt? ⁵Inte ens när den ännu var oskadd kunde man göra något nyttigt av den. Hur mycket mindre kan den användas till något nyttigt när elden förtärt den och bränt den! ⁶Därför säger Herren Gud : Som jag gör med en vinstock bland skogens träd, när jag ger den till bränsle åt elden, så ska jag göra med Jerusalems invånare. ⁷Jag ska vända mitt ansikte mot dem. De har kommit ut ur elden, men elden ska förtära dem. Ni ska inse att jag är Herren när jag vänder mitt ansikte mot dem. ⁸Jag ska göra landet till en ödemark, därför att de har handlat trolöst, säger Herren Gud.”

Kapitel 16

¹Herrens ord kom till mig: ²”Människobarn, låt Jerusalem förstå vilka vidrigheter hon ägnar sig åt, ³och säg: Så säger Herren Gud till Jerusalem: Från Kanaans land kommer du och där är du född. Din far var en amoré och din mor en hetitisk kvinna.38 ⁴När du föddes skar ingen av din navelsträng, du blev inte tvättad ren med vatten och inte heller ingniden med salt och lindad. ⁵Ingen såg på dig med så mycket medlidande att han ville göra något sådant med dig eller förbarma sig över dig, utan man kastade ut dig på öppna fältet. Så frånstötande var du den dag du föddes. ⁶När jag gick förbi där du låg och såg dig sprattla i ditt blod, sade jag till dig där du låg i ditt blod: ”Du ska få leva!” Ja, jag sade till dig där du låg i ditt blod: ”Du ska få leva!” ⁷Jag förökade dig till många tusen, som växterna på marken. Du växte och blev stor och mycket vacker. Dina bröst blev fasta och ditt hår växte, men du var ännu naken och blottad. ⁸Jag gick förbi där du låg och såg på dig. Och se, din älskogstid var inne. Jag bredde min mantel över dig och täckte över din nakenhet. Jag gav dig mitt trohetslöfte och ingick förbund med dig, säger Herren Gud, och du blev min. ⁹Jag tvättade dig med vatten och sköljde av dig blodet och smorde dig med olja. ¹⁰Jag klädde på dig brokigt vävda kläder, satte på dig skor av tahasskinn och en huvudbindel av fint linne och en slöja av siden. ¹¹Jag prydde dig med smycken satte armband på dina armar och en kedja om din hals. ¹²Jag satte en ring i din näsa och örhängen i dina öron och en vacker krona på ditt huvud. ¹³Så blev du prydd med guld och silver, och dina kläder var av finaste linne, av siden och broderat tyg. Fint mjöl, honung och olja fick du att äta. Du blev mycket, mycket vacker och nådde en drottnings värdighet. ¹⁴Ryktet om dig gick ut bland folken för din skönhets skull, för den var fullkomlig genom de härliga prydnader jag hade satt på dig, säger Herren Gud. ¹⁵Men du förlitade dig på din skönhet och använde din ryktbarhet till omoral. Du slösade din otukt på var och en som gick förbi. De fick allt. ¹⁶Dina kläder tog du och gjorde av dem brokiga offerhöjder, där du bedrev hor. Något sådant har aldrig förekommit och ska inte heller mer ske. ¹⁷Du tog dina härliga smycken av mitt guld och silver, som jag hade gett dig och gjorde av dem mansbilder som du bedrev hor med. ¹⁸Du tog dina brokigt vävda kläder och klädde dem i dessa, och min olja och min rökelse satte du fram för dem. ¹⁹Mitt bröd som jag hade gett dig – det fina mjölet, oljan och honungen som jag gav dig att äta – det satte du fram för dem till en ljuvlig doft. Så var det, säger Herren Gud. ²⁰Du tog dina söner och döttrar, som du hade fött åt mig, och offrade dem till mat åt bilderna. Var det inte nog att du bedrev hor? ²¹Du slaktade mina barn och offrade dem åt dessa bilder. 45 ²²Och medan du höll på med sådana vidriga ting och bedrev hor, tänkte du inte på din ungdoms dagar, då du låg naken och blottad och sprattlade i ditt blod. ²³När du hade hängett dig åt all denna ondska – ve, ve dig! säger Herren Gud – ²⁴byggde du ett valv åt dig och gjorde höga altaren åt dig på alla öppna platser. ²⁵I alla gathörn byggde du höga altaren åt dig, och du lät din skönhet smutsas ner, och du spärrade ut dina ben åt alla som gick förbi. Ja, du bedrev mycket otukt! ²⁶Du bedrev också hor med egyptierna, dina brunstiga grannar, ja, mycket hor för att väcka min vrede. ²⁷Men se, då räckte jag ut min hand mot dig och minskade din arvslott och utlämnade dig åt dina fienders vilja, åt filisteernas döttrar, som rodnade över ditt skamliga sätt att leva. ²⁸Men sedan bedrev du hor med assyrierna, för du kunde inte få nog. Ja, du bedrev hor med dem, men du blev ändå inte tillfredsställd. ²⁹Du gick med din otukt ända bort till köpmännens land, kaldeernas land, men ändå fick du inte nog. ³⁰Hur sjukt är inte ditt hjärta, säger Herren Gud, eftersom du gör allt detta, gärningar som bara den fräckaste hora kan göra. ³¹Du uppförde valv åt dig i alla gathörn och höga altaren på varje gata. Men du var olik andra prostituerade eftersom du föraktade betalning. ³²Du var som en äktenskapsbryterska som tar främmande män i stället för sin äkta man. ³³Åt alla andra prostituerade måste man ge gåvor, men du gav gåvor åt alla dina älskare och mutade dem för att de skulle komma till dig från alla håll och hora med dig. ³⁴När du prostituerade dig gjorde du tvärtemot vad andra kvinnor gör. Ingen sprang efter dig för att begå otukt, och du betalade i stället för att få betalning. Så bakvänt handlade du. ³⁵Hör därför Herrens ord, du prostituerade. ³⁶Så säger Herren Gud : Eftersom du har varit så frikostig med din liderlighet och blottat din nakenhet när du bedrev hor med dina älskare, och på grund av alla dina vidriga avgudar, åt vilka du gav dina barns blod, ³⁷ska jag samla alla dina älskare som du har tillfredsställt, alla som du har älskat och alla som du har hatat. Alla dessa ska jag samla mot dig från alla håll och klä av dig naken inför dem, så att de får se hela din nakenhet. ³⁸Jag ska döma dig efter den lag som gäller för prostituerade och för dem som spiller blod, och jag ska överlämna dig till vredens och svartsjukans blodshämnd. ³⁹Jag ska ge dig i dina älskares hand, och de ska slå ner dina valv och bryta ner dina offerhöjder, slita av dig kläderna och ta ifrån dig dina härliga smycken och låta dig ligga naken och blottad. ⁴⁰De ska kalla samman en folkhop mot dig och man ska stena dig och hugga sönder dig med svärd. ⁴¹Dina hus ska de bränna upp i eld och döma dig inför många kvinnors ögon. Så ska jag göra slut på ditt horeri, och du ska inte mer kunna betala dina älskare. ⁴²Jag ska släcka min vrede på dig, och min svartsjuka ska vika ifrån dig. Jag ska få ro och inte längre vara vred. ⁴³Eftersom du inte tänkte på din ungdoms dagar utan har väckt min vrede med allt detta, ska också jag låta dina gärningar komma över ditt huvud, säger Herren Gud, så att du inte kan lägga ytterligare ondska till alla dina vidrigheter. ⁴⁴Se, alla som använder ordspråk ska på dig tillämpa ordspråket: ”Sådan mor, sådan dotter.” ⁴⁵Du är din mors dotter, hon som övergav sin man och sina barn. Du är dina systrars syster, de som övergav sina män och sina barn. Er mor var en hetitisk kvinna och er far en amoré. ⁴⁶Din äldre syster var Samaria med sina döttrar, hon som bodde norr om dig. Din yngre syster, som bodde söder om dig, var Sodom med sina döttrar. ⁴⁷Men du nöjde dig inte med att vandra på deras vägar och att följa deras vidrigheter. Snart gjorde du värre ting än de på alla dina vägar. ⁴⁸Så sant jag lever, säger Herren Gud : Din syster Sodom och hennes döttrar har inte gjort vad du och dina döttrar har gjort. ⁴⁹Se, detta var din syster Sodoms synd: Högmod, överflöd av mat och bekymmerslös säkerhet hade hon och hennes döttrar, men hon hjälpte inte den nödställde och fattige. ⁵⁰De blev högfärdiga och gjorde sådant som var vidrigt för mig. Därför försköt jag dem när jag såg det. ⁵¹Samaria har inte heller syndat hälften så mycket som du. Du har gjort så många fler vidrigheter än dina systrar, att du genom dina avskyvärda handlingar har fått dem att verka rättfärdiga. ⁵²Därför ska du också bära din skam, du som har gett dina systrar en ursäkt. För genom att du har begått ännu fler vidriga synder än de, framstår de nu som rättfärdiga i jämförelse med dig. Skäms därför och bär din skam eftersom du fått dina systrar att verka rättfärdiga. ⁵³Men jag ska göra slut på deras fångenskap, Sodoms med hennes döttrars fångenskap och Samarias med hennes döttrars fångenskap. Dina fångars fångenskap ska jag också göra slut på mitt ibland dem, ⁵⁴så att du får bära din skam och skämmas för allt du har gjort och därigenom trösta dem. ⁵⁵Dina systrar, Sodom och hennes döttrar och Samaria och hennes döttrar, ska åter bli vad de förr var. Även du själv och dina döttrar ska åter bli vad ni förr var. ⁵⁶Men under din högmodstid ville du inte ens nämna din syster Sodom. ⁵⁷Det var innan din egen ondska blev uppenbarad, så som när du blev hånad av Arams döttrar och alla däromkring och av filisteernas döttrar, som föraktade dig på alla sidor. ⁵⁸Du måste själv bära straffet för din skam och dina vidrigheter, säger Herren. ⁵⁹För så säger Herren Gud : Jag ska göra med dig efter dina gärningar, du som föraktat eden och brutit förbundet. ⁶⁰Men jag ska komma ihåg mitt förbund med dig i din ungdoms dagar och upprätta med dig ett evigt förbund. ⁶¹Då ska du komma ihåg vad du har gjort och skämmas, när du får ta emot dina systrar, både de äldre och de yngre. Jag ska ge dem till döttrar åt dig, men inte på grund av ditt förbund. ⁶²Och jag ska upprätta mitt förbund med dig, och du ska inse att jag är Herren. ⁶³Då ska du minnas det och skämmas så att du av skam inte mer öppnar din mun, när jag förlåter dig allt som du har gjort, säger Herren Gud.”

Kapitel 17

¹Herrens ord kom till mig: ²”Människobarn, ge Israels hus en gåta och tala till dem i en liknelse, och säg: ³Så säger Herren Gud : En stor örn med stora vingar och långa vingpennor och täckt med brokiga fjädrar kom till Libanon och tog bort toppen på cedern. ⁴Han bröt av dess översta gren och förde den till köpmännens land och satte den i en handelsstad. ⁵Han tog en planta som växte i landet, och planterade den i fruktbar jord. Han förde den till mycket vatten och satte den som ett pilträd där. ⁶Den växte upp och blev en vinstock med många grenar, men med låg stam för att dess rankor skulle vända sig till honom och dess rötter vara under honom. Den blev en vinstock som bar grenar och sköt skott. ⁷Men det fanns också en annan stor örn med stora vingar och många fjädrar. Och se, vinstocken sköt längtansfullt ut sina rötter till den. Och från platsen där den var planterad sträckte den sina rankor mot honom, för att han skulle vattna den. ⁸Den var planterad i god jord vid mycket vatten, för att den skulle få grenar och bära frukt och bli en utsökt vinstock. ⁹Säg: Så säger Herren Gud : Kan det gå väl för den vinstocken? Ska han inte rycka upp rötterna och riva av frukten, så att den torkar och alla de spirande bladen vissnar? Det behövs inte stor kraft eller mycket folk för att rycka upp den med rötterna. ¹⁰Visst står den fast planterad, men kan det sluta väl för den? När östanvinden når den, ska den då inte helt torka bort? På den plats där den vuxit upp ska den torka bort.” ¹¹Herrens ord kom till mig: ¹²”Säg nu till det upproriska släktet: Förstår ni inte vad detta betyder? Säg dem: Se, Babels kung kom till Jerusalem och tog kungen och furstarna och förde dem med sig till Babel. ¹³Sedan tog han en ättling av kungahuset och slöt förbund med honom och lät honom avlägga ed Men de mäktiga i landet förde han med sig bort, ¹⁴så att riket skulle vara obetydligt och inte kunna resa sig utan hålla förbundet med honom, om det skulle bestå. ¹⁵Men han avföll från honom och skickade sina sändebud till Egypten, för att man där skulle ge honom hästar och mycket folk. Kan det gå väl för honom? Kan han komma undan? Kan den som bryter förbund komma undan? ¹⁶Så sant jag lever, säger Herren Gud : Han ska dö i Babel där den kung bor som gjorde honom till kung, för han föraktade eden han gett honom och bröt förbundet han slutit med honom. ¹⁷Inte heller ska farao med stor här och mycket folk hjälpa honom i kriget, när man kastar upp en vall och bygger en belägringsmur till undergång för många människor. ¹⁸Han föraktade eden och bröt förbundet och gjorde allt detta, fastän han hade gett sitt löfte. Han ska inte komma undan. ¹⁹Därför säger Herren Gud : Så sant jag lever, jag ska låta min ed som han har föraktat och mitt förbund som han har brutit komma över hans huvud. ²⁰Jag ska breda ut mitt nät över honom, och han ska fångas i min snara. Jag ska föra honom till Babel och döma honom där för den otrohet som han har begått mot mig. ²¹Alla hans flyktingar och alla hans skaror ska falla för svärd, och de som räddas ska spridas för vinden. Och ni ska inse att jag, Herren, har talat. ²²Så säger Herren Gud : Jag ska själv ta en kvist från den höga cederns topp och plantera den. Av dess översta grenar ska jag bryta av en späd kvist och själv plantera den på ett högt och brant berg. ²³På Israels höga berg ska jag plantera den, och den ska få grenar och bära frukt och bli en utsökt ceder. Alla slags fåglar ska bo under den och finna skugga under grenarna. ²⁴Alla markens träd ska förstå att jag, Herren, har böjt ner det höga trädet och upphöjt det låga trädet, och låtit det friska trädet torka och det torra trädet grönska. Jag, Herren, har talat och ska göra det.”

Kapitel 18

¹Herrens ord kom till mig: ²”Vad menar ni med att bruka detta ordspråk om Israels land: Fäderna har ätit sura druvor, och barnens tänder blir ömma? ³Så sant jag lever, säger Herren Gud, ni ska inte längre ha orsak att använda detta ordspråk i Israel. ⁴Se, varje levande själ tillhör mig, fadern såväl som sonen. De är mina. Den som syndar ska dö. ⁵Om en man är rättfärdig och gör det som är rätt och rättfärdigt, ⁶om han inte håller offermåltid på bergen och inte lyfter sin blick till Israels hus avgudar, om han inte kränker sin nästas hustru eller kommer vid en kvinna som har sin månadsblödning, ⁷om han inte förtrycker någon utan ger tillbaka den pant han har fått för skuld, om han inte rånar någon utan ger sitt bröd åt den hungrige och klär den nakne, ⁸om han inte ockrar eller tar oskälig ränta utan håller sin hand borta från allt som är orätt och fäller rätta domar mellan människor, ⁹om han lever efter mina stadgar och håller mina föreskrifter, så att han gör det som är rätt och gott, då är han rättfärdig och ska förvisso få leva, säger Herren Gud. ¹⁰Men om han får en son som blir en våldsman som spiller blod eller gör något av detta mot en broder ¹¹som han själv inte gjorde, ja, till och med håller offermåltid på bergen, kränker sin nästas hustru, ¹²förtrycker den behövande och den fattige, rånar, inte ger tillbaka pant, lyfter blicken till avgudar, begår vidriga ting, ¹³ockrar och tar oskälig ränta – skulle en sådan få leva? Han ska inte få leva. Han har gjort allt detta vidriga, därför ska han förvisso dö. Hans blod ska komma över honom. ¹⁴Men om han får en son som ser alla de synder hans far begår, och fast han ser dem inte handlar på samma sätt: ¹⁵Han håller inte offermåltid på bergen, han lyfter inte blicken till Israels hus avgudar, han kränker inte sin nästas hustru, ¹⁶han förtrycker inte någon, han kräver inte pant, han rånar inte utan ger sitt bröd åt den hungrige och klär den nakne, ¹⁷han förgriper sig inte på den behövande, ockrar inte och tar inte oskälig ränta utan lever efter mina föreskrifter och vandrar efter mina stadgar – då ska han inte dö genom sin fars missgärning utan ska förvisso få leva. ¹⁸Hans far däremot, som begick våldsgärningar och rövade från sin broder och gjorde sådant bland sina släktingar som inte var gott, se, han ska dö i sin missgärning. ¹⁹Men ni frågar: ’Varför ska inte sonen bära på sin fars missgärning?’ Sonen har gjort det som är rätt och rättfärdigt. Han har hållit alla mina stadgar och följt dem, och därför ska han förvisso få leva. ²⁰Den som syndar ska dö. En son ska inte bära sin fars missgärning, och en far ska inte bära sin sons missgärning. Den rättfärdiges rättfärdighet ska vara hans egen, och den ogudaktiges ogudaktighet ska vara hans egen. ²¹Men om den ogudaktige vänder om från alla de synder som han har begått och håller alla mina stadgar och gör det som är rätt och rättfärdigt, då ska han förvisso leva och inte dö. ²²Ingen av de överträdelser han har begått ska då tillräknas honom. Genom den rättfärdighet han har visat ska han få leva. ²³Skulle jag finna någon glädje i den ogudaktiges död? säger Herren Gud. Nej, jag vill att han vänder om från sin väg och får leva. ²⁴Men när den rättfärdige vänder om från sin rättfärdighet och handlar orätt och gör samma vidriga gärningar som den ogudaktige, skulle han då få leva? Ingen av de rättfärdiga gärningar som han har gjort ska då bli ihågkommen. Genom den trolöshet som han har begått och genom den synd han har gjort ska han dö. ²⁵Ändå säger ni: ’Herrens väg är inte rätt.’ Hör då, ni av Israels hus: Är inte min väg rätt? Är det inte era vägar som inte är rätta? ²⁶När den rättfärdige vänder om från sin rättfärdighet och gör det som är orätt, så dör han på grund av det. Genom det orätta han har gjort ska han dö. ²⁷Men när den ogudaktige vänder om från sin ogudaktighet och gör det som är rätt och rättfärdigt, ska hans liv bli bevarat. ²⁸Därför att han kom till insikt och vände om från alla de överträdelser han hade gjort, ska han förvisso leva och inte dö. ²⁹Ändå säger Israels hus: ’Herrens väg är inte rätt!’ Är inte mina vägar rätta, ni av Israels hus? Är det inte era vägar som inte är rätta? ³⁰Därför ska jag döma er, var och en efter hans gärningar, ni av Israels hus, säger Herren Gud. Vänd om och vänd er bort från alla era överträdelser för att er missgärning inte ska få er på fall. ³¹Kasta bort ifrån er alla de överträdelser genom vilka ni har syndat och skaffa er ett nytt hjärta och en ny ande. Ni vill väl inte dö, ni av Israels hus? ³²Jag finner ingen glädje i någons död, säger Herren Gud. Vänd därför om, så får ni leva.”

Kapitel 19

¹Stäm upp en sorgesång över Israels furstar ²och säg: Vilken lejoninna var inte din mor! Hon låg bland lejon, hon födde upp sina ungar bland unga lejon. ³En av sina ungar födde hon upp till ett kraftigt lejon. Han lärde sig ta rov, han åt människor. ⁴Men hednafolken fick höra om honom. Han blev fångad i deras grop, och de förde honom med krok i nosen till Egyptens land. ⁵När lejoninnan såg att hon fick vänta förgäves, att hennes hopp blev om intet, tog hon en annan av sina ungar och gjorde honom till ett kraftigt lejon. ⁶Han gick omkring bland lejonen, ja, han blev ett kraftigt lejon. Han lärde sig ta rov och att äta människor. ⁷Han kränkte deras änkor och ödelade deras städer. Landet och allt som fanns där greps av förfäran vid ljudet av hans rytande. ⁸Då kom folken upp mot honom från länderna runt omkring. De bredde ut sitt nät över honom, och han blev fångad i deras grop. ⁹Sedan satte de honom i en bur, med krok i nosen och förde honom till Babels kung och satte honom i säkert förvar, för att hans röst inte mer skulle höras bort till Israels berg. ¹⁰Din mor är som en vinstock i din vingård, planterad vid vatten, fruktbar och rik på skott, för där fanns mycket vatten. ¹¹Den fick starka grenar, användbara till härskarspiror, och stammen växte hög, omgiven av lövverk, så att den syntes genom sin ståtliga växt och sin rikedom på rankor. ¹²Men den blev uppryckt i vrede och kastad till marken, östanvinden förtorkade dess frukt. De starka grenarna bröts av och vissnade, och elden förtärde dem. ¹³Nu är den planterad i öknen, i ett torrt och törstande land. ¹⁴Eld har gått ut från en av de yppersta grenarna och har förtärt frukten. Ingen stark gren finns kvar, ingen härskarspira! Detta är en sorgesång, och den ska användas som sorgesång.60

Kapitel 20

¹I det sjunde året, på tionde dagen i den femte månaden kom några av de äldste i Israel för att fråga Herren, och de satte sig ner framför mig. ²Då kom Herrens ord till mig: ³”Människobarn, tala med de äldste i Israel och säg till dem: Så säger Herren Gud : Har ni kommit för att fråga mig? Så sant jag lever, jag låter mig inte rådfrågas av er, säger Herren Gud. ⁴Men vill du döma dem, ja, vill du döma dem, du människobarn, låt dem då förstå deras fäders avskyvärda handlingar ⁵och säg till dem: Så säger Herren Gud : Den dag jag utvalde Israel lyfte jag min hand till ed inför Jakobs avkomlingar och gjorde mig känd för dem i Egyptens land. Jag lyfte min hand inför dem och sade: Jag är Herren er Gud. ⁶På den dagen lovade jag dem med upplyft hand att föra dem ut ur Egyptens land, till det land som jag hade utsett åt dem, ett land som flödar av mjölk och honung, det härligaste av alla länder. ⁷Jag sade till dem: Var och en av er ska kasta bort de vidriga ting som era ögon fäst sig vid, och ingen får orena sig med Egyptens avgudar. Jag är Herren er Gud. ⁸Men de var upproriska mot mig och ville inte lyssna på mig. De kastade inte bort de vidriga ting som deras ögon fäst sig vid, och de övergav inte Egyptens avgudar. Då tänkte jag ösa min vrede över dem och släcka min harm på dem, mitt i Egypten. ⁹Men det jag gjorde skedde för mitt namns skull, för att det inte skulle bli vanärat inför de folk som de levde bland. I deras åsyn hade jag gjort mig känd för dem då jag förde dem ut ur Egypten. ¹⁰Jag förde dem ut ur Egypten och lät dem komma in i öknen. ¹¹Jag gav dem mina stadgar och kungjorde för dem mina föreskrifter. Den människa som följer dem ska också leva genom dem. ¹²Jag gav dem också mina sabbater som ett tecken mellan mig och dem, för att de skulle inse att jag är Herren som helgar dem. ¹³Men Israels hus var upproriskt mot mig i öknen. De följde inte mina stadgar utan föraktade mina föreskrifter, trots att den människa som handlar efter dem ska leva genom dem. De vanhelgade svårt mina sabbater. Då tänkte jag ösa min vrede över dem i öknen för att förgöra dem. ¹⁴Men det jag gjorde skedde för mitt namns skull, för att det inte skulle bli vanärat inför de folk som sett mig föra ut dem. ¹⁵Jag lyfte också min hand inför dem i öknen och svor att jag inte skulle låta dem komma in i det land som jag hade gett dem, ett land som flödar av mjölk och honung, det härligaste av alla länder. ¹⁶Jag gjorde det därför att de föraktade mina föreskrifter och inte följde mina stadgar utan vanhelgade mina sabbater, för i sina hjärtan följde de sina avgudar. ¹⁷Men jag visade dem medlidande så att jag inte fördärvade dem eller gjorde slut på dem i öknen. ¹⁸Jag sade till deras barn i öknen: Ni ska inte vandra efter era fäders stadgar och inte rätta er efter deras föreskrifter och inte heller orena er med deras avgudar. ¹⁹Jag är Herren er Gud. Vandra efter mina stadgar och håll mina föreskrifter och följ dem. ²⁰Håll mina sabbater heliga. Låt dem vara ett tecken mellan mig och er, för att ni ska inse att jag är Herren er Gud. ²¹Men deras barn var upproriska mot mig. De vandrade inte efter mina stadgar och höll inte mina föreskrifter, så att de följde dem, trots att den människa som handlar efter dem ska leva genom dem. De vanhelgade också mina sabbater. Då tänkte jag ösa min vrede över dem och släcka min harm på dem i öknen. ²²Men jag drog min hand tillbaka och det jag gjorde skedde för mitt namns skull, för att det inte skulle bli vanärat inför de folk som sett hur jag hade fört dem ut. ²³Jag lyfte min hand inför dem i öknen och svor att skingra dem bland folken och sprida ut dem i länderna, ²⁴eftersom de inte följde mina föreskrifter utan föraktade mina stadgar och vanhelgade mina sabbater och såg längtansfullt efter sina fäders avgudar. ²⁵Därför gav jag dem också stadgar som inte var goda och föreskrifter som inte kunde ge dem liv. ²⁶Jag lät dem orena sig med sina offergåvor, då de lät allt som öppnade moderlivet gå genom eld, för jag ville slå dem med förfäran så att de skulle inse att jag är Herren. ²⁷Tala därför till Israels hus, du människobarn, och säg till dem: Så säger Herren Gud : Era fäder har också hädat mig genom sin trolöshet mot mig. ²⁸När jag hade låtit dem komma in i det land som jag med upplyft hand hade lovat dem, och de fick se någon hög kulle eller något lummigt träd, offrade de där sina slaktoffer och bar där fram sina offergåvor. Till min vrede lät de där sina offers ljuvliga doft stiga upp, och de utgöt där sina dryckesoffer. ²⁹Då sade jag till dem: Vad är det för en offerhöjd som ni går till? Än i dag kallar man det ’offerhöjd’. ³⁰Säg därför till Israels hus: Så säger Herren Gud : Ska ni orena er på samma sätt som era fäder gjorde och trolöst hålla er till deras vidriga avgudar? ³¹Ni orenar er än i dag med alla era avgudar, genom att ni bär fram era offergåvor och låter era barn gå genom eld. Skulle jag då låta mig rådfrågas av er, ni av Israels hus? Nej, så sant jag lever, säger Herren Gud, jag låter mig inte rådfrågas av er. ³²Förvisso ska inte det få ske som har kommit upp i ert sinne när ni tänker: Vi vill bli som hednafolken, som folken i andra länder. Vi vill tjäna trä och sten. ³³Så sant jag lever, säger Herren Gud, med stark hand och uträckt arm och utgjuten vrede ska jag sannerligen regera över er. ³⁴Med stark hand och uträckt arm och utgjuten vrede ska jag föra er ut från folken och samla er från de länder dit ni skingrats. ³⁵Jag ska föra er in i folkens öken, och där ska jag gå till rätta med er, ansikte mot ansikte. ³⁶Liksom jag dömde era fäder i öknen vid Egyptens land, ska jag också döma er, säger Herren Gud. ³⁷Jag ska låta er gå fram under staven och föra er in i förbundets band ³⁸Jag ska rensa bort ifrån er dem som är upproriska mot mig och begår överträdelser mot mig. Jag ska föra bort dem ur det land där de nu bor, men in i Israels land ska de inte få komma. Ni ska då inse att jag är Herren. ³⁹Men hör nu, ni av Israels hus: Så säger Herren Gud : Gå ni och tjäna var och en av er sina avgudar också i fortsättningen, om ni inte vill lyssna på mig! Men vanhelga inte mer mitt heliga namn med era offergåvor och era avgudar. ⁴⁰För på mitt heliga berg, på Israels höga berg, säger Herren Gud, där ska hela Israels hus tjäna mig, alla som finns i landet. Där ska jag ta emot dem, där ska jag finna behag i era offergåvor och i förstlingen av era gåvor, vad ni än vill helga. ⁴¹Som en ljuvlig doft ska jag ta emot er, när jag för er ut från folken och samlar er från de länder där ni har varit skingrade. Jag ska visa mig helig bland er inför hednafolkens ögon. ⁴²Ni ska inse att jag är Herren, när jag låter er komma in i Israels land, det land som jag med upplyft hand lovade att ge åt era fäder. ⁴³Där ska ni tänka tillbaka på era vägar och på alla de gärningar som ni orenade er med. Ni ska avsky er själva för allt det onda som ni har gjort. ⁴⁴Ni ska inse att jag är Herren, när jag handlar så med er för mitt namns skull och inte efter era onda vägar och era skamliga gärningar, ni av Israels hus, säger Herren Gud.”

Kapitel 21

¹Herrens ord kom till mig: ²”Människobarn, vänd ditt ansikte söderut och predika mot söder, profetera mot skogslandet söderut. ³Säg till sydlandets skog: Hör Herrens ord: Så säger Herren Gud : Jag ska tända en eld i dig, och den ska förtära alla dina träd, både de friska och de torra. Den flammande lågan ska inte kunna släckas, alla ansikten från söder till norr ska bli brända av den. ⁴Alla människor ska se att jag, Herren, har tänt den. Den ska inte kunna släckas.” ⁵Jag sade då: ”O, Herre Gud! De säger om mig: Han talar ju i gåtor.” ⁶Herrens ord kom till mig: ⁷”Människobarn, vänd ditt ansikte mot Jerusalem och predika mot helgedomarna och profetera mot Israels land. ⁸Säg till Israels land: Så säger Herren : Se, jag är emot dig och ska dra ut mitt svärd ur skidan och utrota både rättfärdiga och ogudaktiga hos dig. ⁹Eftersom jag ska utrota både rättfärdiga och ogudaktiga hos dig, ska mitt svärd fara ut ur skidan och vända sig mot allt levande från söder till norr. ¹⁰Alla ska veta att jag, Herren, har dragit ut mitt svärd ur skidan. Det ska inte sättas tillbaka igen. ¹¹Men du, människobarn, ska sucka så att dina höfter brister. Under bitter smärta ska du sucka inför deras ögon. ¹²När de frågar dig: Varför suckar du?, ska du svara: På grund av ett budskap som har kommit. Alla hjärtan ska förfäras och alla händer sjunka ner. Alla ska tappa modet och alla knän bli som vatten. Se, det kommer, ja, det ska ske! säger Herren Gud.” ¹³Herrens ord kom till mig: ¹⁴”Människobarn, profetera och säg: Så säger Herren. Säg: Ett svärd, ett svärd har slipats och rengjorts. ¹⁵Det har slipats för att slakta. Det har rengjorts för att blixtra. Eller ska vi glädja oss? Min sons spira föraktar allt som är av trä. ¹⁶Han har lämnat det till polering, till att gripas med handen. Svärdet har slipats, det har rengjorts för att sättas i en dråpares hand. ¹⁷Ropa och jämra dig, du människobarn, för det drabbar mitt folk, det drabbar alla Israels furstar. Tillsammans med mitt folk offras de åt svärdet, slå dig därför för ditt bröst. ¹⁸Se, prövning kommer, och vem drabbas om inte den föraktande spiran? Den ska inte bestå, säger Herren Gud. ¹⁹Men du människobarn, profetera och slå ihop dina händer. Låt svärdet slå två gånger, ja, tre, ett svärd som dödar. Det är ett svärd som fäller den störste, som angriper dem från alla håll. ²⁰För att deras hjärtan ska smälta av ångest och många falla, sätter jag i deras portar svärdet som hugger ner. O, det är gjort för att flamma som en blixt, det är draget för att slakta! ²¹Hugg med all kraft åt höger, måtta åt vänster, vart än din egg är bestämd. ²²Också jag ska slå ihop mina händer och släcka min vrede. Jag, Herren, har talat.” ²³Herrens ord kom till mig: ²⁴”Människobarn, märk ut åt dig två vägar där den babyloniske kungens svärd kan gå fram. Låt båda gå ut från ett och samma land Gör en vägvisare och sätt ut den på den plats där vägen till staden börjar. ²⁵Märk ut den väg där svärdet ska gå, dels till Rabba i Ammons land, dels till Juda med det befästa Jerusalem. ²⁶För Babels kung står redan vid vägskälet där de båda vägarna börjar för att bli spådd. Han skakar pilarna, han rådfrågar sina husgudar, han ser på levern. ²⁷I sin högra hand får han då lotten ’Jerusalem’. Där ska han sätta upp murbräckor, öppna sin mun till stridsrop, höja sin röst till härskri, sätta upp murbräckor mot portarna, kasta upp en vall och bygga en belägringsmur. ²⁸Men detta tycks dem vara en falsk spådom. De har ju svurit eder. Men han ska påminna dem om deras missgärning och ta dem till fånga. ²⁹Därför säger Herren Gud så: Eftersom ni väcker upp minnet av er missgärning, så att era överträdelser har blivit uppenbara och er synd visar sig i allt ni gör, eftersom minnet av er har blivit uppväckt, därför ska ni komma att gripas med våld. ³⁰Och du dödligt sårade, ogudaktige furste över Israel din dag kommer då din missgärning har nått sin gräns. ³¹Så säger Herren Gud : Ta av dig huvudbindeln, lyft av dig kronan! Inget ska förbli som det är. Det som är lågt ska upphöjas, och det som är högt ska förödmjukas. ³²Ruin, ruin, jag ska göra det till en ruin. Det ska inte vara någonting, förrän han som det rätteligen tillhör kommer. Honom ska jag ge det. ³³Människobarn, profetera och säg: Så säger Herren Gud om ammoniterna och om deras hånfulla ord: Ett svärd, ett svärd är draget, slipat för att slakta, för att förgöra, för att blixtra. ³⁴De har sett falska profetsyner om dig, de har spått lögner om dig, men du ska sättas på de slagnas halsar, på ogudaktiga vilkas dag har kommit, tiden då missgärningen har nått sin gräns. ³⁵Stick svärdet i skidan igen. På den plats där du skapats, i det land du härstammar från ska jag döma dig. ³⁶Jag ska ösa min vrede över dig och blåsa min harms eld mot dig. Jag ska överlämna dig åt vilda människor som är mästare på att fördärva. ³⁷Du ska bli till mat åt elden, ditt blod ska flyta i landet. Ingen ska mer tänka på dig, för jag, Herren, har talat.”

Kapitel 22

¹Herrens ord kom till mig: ²”Människobarn, vill du döma, vill du döma blodstaden? Ställ henne då inför alla hennes vidrigheter! ³Säg: Så säger Herren Gud : O stad, du som spiller dina invånares blod så att din stund måste komma, du som gör avgudar åt dig för att orena dig. ⁴Genom det blod du har spillt har du dragit på dig skuld, och genom de avgudar du har gjort har du orenat dig. Så har du påskyndat dina dagars slut och nu kommit till slutet av dina år. Därför ska jag låta dig bli till hån för hednafolken och till åtlöje för alla länder. ⁵Både nära och fjärran ska man håna dig, du vars namn är smädat, du förvirringens stad. ⁶Se, var och en av furstarna i Israel har använt sin makt för att spilla blod. ⁷Hos dig föraktar man sin far och mor, och mot främlingen utövar man våld. Den faderlöse och änkan förtrycker man. ⁸Mina heliga ting föraktar du, och mina sabbater vanhelgar du. ⁹Falska angivare finns hos dig, villiga att spilla blod. På bergen håller man offermåltider, och man begår skamliga ting hos dig. ¹⁰Man blottar sin fars kön hos dig, och man kränker kvinnan hos dig när hon har sin månadsblödning. ¹¹Man begår avskyvärda ting med sin nästas hustru, och man orenar sin sonhustru. Andra kränker sin syster, sin fars dotter. ¹²För mutor är man hos dig beredd att spilla blod. Du ockrar och tar oskälig ränta och plundrar din nästa med våld, och du glömmer mig, säger Herren Gud. ¹³Men se, jag slår ihop mina händer i vrede över de oärliga vinster du skaffar dig och över de blodsdåd som sker hos dig. ¹⁴Menar du att ditt mod kan hållas uppe eller att dina händer är starka nog, när tiden kommer då jag griper in mot dig? Jag, Herren, har talat och jag fullbordar det också. ¹⁵Jag ska skingra dig bland hednafolken och sprida ut dig i länderna. Så ska jag rensa bort all din orenhet ifrån dig. ¹⁶Du ska bli vanärad inför folken genom din egen skuld. Och du ska inse att jag är Herren.” ¹⁷Herrens ord kom till mig: ¹⁸”Människobarn, Israels hus har för mig blivit slagg. De är allesammans koppar, tenn, järn och bly i smältugnen. Silverslagg har de blivit. ¹⁹Därför säger Herren Gud så: Eftersom ni alla har blivit slagg, ska jag samla ihop er mitt i Jerusalem. ²⁰Som man samlar ihop silver, koppar, järn, bly och tenn mitt i ugnen och där blåser upp eld under det och smälter det, så ska jag samla ihop er i min vrede och harm och lägga er i ugnen och smälta er. ²¹Jag ska samla ihop er och blåsa upp min vredes eld under er, så att ni smälts i den. ²²Som silver smälts i ugnen så ska ni smältas i den. Och ni ska inse att jag, Herren, öser min vrede över er.” ²³Herrens ord kom till mig: ²⁴”Människobarn, säg till dem: Du är ett land som inte har renats och inte har sköljts av regn på vredens dag. ²⁵De profeter som finns där har sammansvurit sig och blivit som rytande, rovgiriga lejon. De slukar människor, de roffar åt sig gods och dyrbarheter och gör många till änkor i landet. ²⁶Prästerna kränker min lag och vanhelgar mina heliga ting. De skiljer inte mellan heligt och oheligt och undervisar inte om skillnaden mellan rent och orent. De blundar för mina sabbater, och så blir jag vanhelgad mitt ibland dem. ²⁷Furstarna i mitt folk är som rovgiriga vargar. De spiller blod och förgör människor för att skaffa sig oärlig vinst. ²⁸De profeter de har tjänar dem som vitkalkare. De ser falska profetsyner åt dem och spår lögnaktiga spådomar åt dem. De säger: Så säger Herren Gud, fastän Herren inte har talat. ²⁹Folket i landet begår våldsgärningar och stjäl. Den nödställde och fattige förtrycker de, och mot främlingen utövar de våld utan lag och rätt. ³⁰Jag sökte bland dem efter någon som skulle bygga en mur och ställa sig i gapet inför mig till försvar för landet så att jag inte skulle fördärva det. Men jag fann ingen. ³¹Därför öser jag min vrede över dem och gör slut på dem med min harms eld. Deras gärningar ska jag låta komma över deras huvuden, säger Herren Gud.”

Kapitel 23

¹Herrens ord kom till mig: ²”Människobarn, det var en gång två kvinnor, döttrar till en och samma mor. ³De bedrev otukt i Egypten, redan i sin ungdom bedrev de hor. Där kramade man deras bröst och där smektes deras jungfruliga barm. ⁴Den äldre hette Ohola och hennes syster Oholiba De blev mina och födde söner och döttrar. Namnet Ohola står för Samaria och Oholiba för Jerusalem. ⁵Men Ohola begick äktenskapsbrott i stället för att hålla sig till mig. Hon fick begär till sina älskare, grannarna assyrierna. ⁶De kom klädda i purpur, de var ståthållare och furstar, alla vackra unga män, ryttare till häst. ⁷Hon gav sig som hora åt dem, de främsta av Assurs alla söner, och åt alla dem hon upptändes av begär till. Hon orenade sig med alla deras eländiga avgudar. ⁸Inte heller gav hon upp sin lösaktighet med egyptierna, som hade fått ligga med henne i hennes ungdom och som hade smekt hennes jungfruliga barm och slösat sin otukt på henne. ⁹Därför överlämnade jag henne åt hennes älskare, Assurs söner, som hon var upptänd av begär till. ¹⁰De klädde av henne naken, förde bort hennes söner och döttrar och dödade henne själv med svärd. Hon blev ett varnande exempel för andra kvinnor, och de verkställde domen över henne. ¹¹Men fastän hennes syster Oholiba såg detta, upptändes hon ännu mer av begär och gick ännu längre än systern i sin otukt. ¹²Hon fick begär till sina grannar, Assurs söner. De var ju ståthållare och furstar. De kom klädda i präktiga kläder, ryttare till häst, alla vackra unga män. ¹³Jag såg att också hon orenade sig. Båda gick samma väg. ¹⁴Men hon drev sin otukt ännu längre. Hon fick se mansbilder inristade i väggen Man hade ristat in bilder av kaldeer och målat dem röda. ¹⁵De var framställda med bälten kring sina höfter och med ståtliga huvudbonader, alla lika kämpar, som Babels söner från Kaldeen.75 ¹⁶Hon blev upptänd av begär till dem så snart hon såg dem och sände bud till dem i Kaldeen. ¹⁷Babels söner kom då till henne för en kärleksstund och orenade henne genom sin otukt. Först sedan hon hade blivit orenad av dem, vände hon sig i avsky bort ifrån dem. ¹⁸Men när hon så öppet bedrev sin otukt och blottade sin nakenhet, kände jag avsky och vände mig ifrån henne, så som jag hade vänt mig ifrån hennes syster. ¹⁹Ändå drev hon sitt horeri ännu längre. Hon tänkte på sin ungdoms dagar, då hon bedrev otukt i Egyptens land, ²⁰och hon blev på nytt upptänd av begär till sina älskare där, som hade könsorgan som åsnor och sädesflöde som hingstar. ²¹Din håg stod åter till din ungdoms skamlöshet, när egyptierna smekte din barm eftersom du hade så ungdomliga bröst. ²²Därför, du Oholiba, säger Herren Gud så: Se, jag ska egga upp dina älskare mot dig, dem som du vänt dig ifrån med avsky. Jag ska låta dem komma över dig från alla sidor, ²³Babels söner och alla kaldeer, folk från Pekod, Shoa och Koa och alla Assurs söner med dem. De är alla åtråvärda unga män, ståthållare och furstar, kämpar och berömvärda män, alla ryttare till häst. ²⁴De ska anfalla dig med vapen, vagnar, hjul och skaror av folk. Rustade med skärmar och sköldar och klädda i hjälmar ska de anfalla dig från alla sidor. Jag ska överlämna domen åt dem, och de ska döma dig efter sina lagar. ²⁵Jag ska låta min svartsjuka gå över dig så att de far fram mot dig i vrede. De ska skära av dig näsa och öron, och de som blir kvar av dig ska falla för svärd. De ska föra bort dina söner och döttrar, och vad som blir kvar av dig ska förtäras av eld. ²⁶De ska slita av dig dina kläder och ta ifrån dig dina praktfulla smycken. ²⁷Så ska jag göra slut på din oanständighet och på din otukt i Egyptens land. Du ska inte mer lyfta din blick till dem och inte mer tänka på Egypten. ²⁸För så säger Herren Gud : Se, jag ska överlämna dig åt dem som du hatar, åt dem som du har vänt dig bort ifrån med avsky. ²⁹Med hat ska de fara fram mot dig och ta ifrån dig allt du har skaffat dig. De ska lämna dig naken och blottad. Din otuktiga blygd ska bli blottad liksom din skamlöshet och din otukt. ³⁰Detta ska man göra med dig därför att du trolöst förenade dig med hednafolk och orenade dig med deras avgudar. ³¹Du gick på din systers väg. Därför ska jag i din hand sätta samma bägare som hon fick. ³²Så säger Herren Gud : Du ska dricka din systers bägare, så djup och så vid som den är, och den ska ge dig hån och förakt. Den rymmer mycket. ³³Du ska bli full av rus och bedrövelse, en fördärvets och förödelsens bägare är din syster Samarias bägare. ³⁴Du ska dricka den till sista droppen, även slicka dess skärvor, och du ska riva sönder dina bröst. För jag har talat, säger Herren Gud. ³⁵Därför säger Herren Gud så: Eftersom du har glömt mig och kastat mig bakom din rygg, måste du också bära följderna av din lösaktighet och din otukt. ³⁶Herren sade till mig: Människobarn, vill du döma Ohola och Oholiba? Tala då om för dem vilka vidrigheter de ägnar sig åt. ³⁷För de har begått äktenskapsbrott och deras händer är fläckade av blod. Med sina eländiga avgudar har de begått äktenskapsbrott. Och barnen som de hade fött åt mig lät de gå igenom eld som mat åt avgudarna. ³⁸Dessutom gjorde de mig detta: Samma dag som de orenade min helgedom, vanhelgade de också mina sabbater. ³⁹Samma dag som de slaktade sina barn åt avgudarna, gick de in i min helgedom och vanhelgade den. Sådant har de gjort i mitt hus. ⁴⁰De sände också bud efter män som skulle komma fjärran ifrån. Budbärare skickades till dem och de kom, och du tvättade dig, sminkade dina ögon och prydde dig med smycken. ⁴¹Du satt på en härlig bädd med dukat bord framför dig, och där hade du ställt fram min rökelse och min olja. ⁴²Sorglöst sorl hördes därinne, och till de män ur hopen som var där hämtade man också in dryckes-bröder från öknen. Dessa satte armband på kvinnornas armar och praktfulla kronor på deras huvuden. ⁴³Då sade jag om henne som var utsliten genom sina äktenskapsbrott: Nu ska de använda henne som en hora, just henne. ⁴⁴Och de gick in till henne som man går in till en hora. Så gick man in till Ohola och till Oholiba, de lösaktiga kvinnorna. ⁴⁵Men rättfärdiga män ska döma dem efter den lag som gäller för horor och sådana som spiller blod, för horor är de, och de har blod på sina händer. ⁴⁶Så säger Herren Gud : Kalla samman en folksamling mot dem och lämna ut dem till misshandel och plundring. ⁴⁷Folksamlingen ska stena dem och hugga dem i stycken med svärd och dräpa deras söner och döttrar och bränna upp deras hus i eld ⁴⁸Så ska jag göra slut på skamlösheten i landet, och alla kvinnor ska varnas så att de inte ägnar sig åt sådan skamlöshet som ni. ⁴⁹Man ska låta er skamlöshet komma över er, och ni ska få bära på de synder ni begått med era avgudar. Och ni ska inse att jag är Herren Gud.”

Kapitel 24

¹Herrens ord kom till mig i det nionde året, på tionde dagen i den tionde månaden Han sade: ²”Människobarn, skriv upp namnet på denna dag, just denna dag, för Babels kung har just i dag ryckt fram mot Jerusalem. ³Tala till det upproriska folket i en liknelse. Säg till dem: Så säger Herren Gud : Sätt på grytan, ja, sätt på den och häll vatten i den. ⁴Lägg köttstyckena i den, alla slags utvalda bitar, lår och bog, och fyll den med utsökta ben. ⁵Du ska ta det bästa av hjorden. Lägg så ved under grytan för att koka benen. Låt den koka kraftigt så att även benen blir kokta. ⁶Därför säger Herren Gud : Ve över blodstaden, den rostiga grytan, som inte kunnat befrias från rost! Ta bort ur den köttstycke efter köttstycke utan att kasta lott om ordningen, ⁷för hennes blod är ännu kvar därinne. På den kala klippan lät hon det rinna ner. Hon göt inte ut det på marken så att mullen har kunnat dölja det. ⁸För att vreden skulle ha sin gång och hämnd utkrävas, lät jag det blod hon utgöt komma på kala klippan, där det inte kunde döljas. ⁹Så säger Herren Gud : Ve över blodstaden! Jag ska lägga mer bränsle under den. ¹⁰Ja, lägg på mer ved, tänd upp eld, låt köttet kokas väl, låt spadet koka in och benen bli brända. ¹¹Sätt sedan grytan tom på den glödande kolen tills den blir så upphettad att kopparn glödgas och orenheten smälts bort ur den och rosten försvinner. ¹²Den har gett mig mycket arbete men ändå har all rosten inte gått bort. In i elden med rosten! ¹³Din orenhet är skamlig, och därför att du inte blev ren hur jag än försökte rena dig, ska du nu inte mer bli fri från din orenhet förrän jag har släckt min vrede på dig. ¹⁴Jag, Herren, har talat. Det kommer! Jag ska göra det! Jag ska inte släppa efter, inte visa mildhet och inte ångra mig. Efter ditt levnadssätt och dina gärningar ska man döma dig, säger Herren Gud.” ¹⁵Herrens ord kom till mig: ¹⁶”Människobarn, se, genom plötslig död ska jag ta ifrån dig dina ögons lust, men du ska inte klaga eller gråta eller fälla tårar. ¹⁷I tysthet får du sörja, men du ska inte hålla sorgefest som efter en död. Sätt på dig din huvudbindel och ta skor på dina fötter. Skyl inte ditt skägg och ät inte sorgebröd.” ¹⁸Nästa morgon talade jag till folket, men på kvällen dog min hustru. Nästa morgon gjorde jag som jag hade blivit befalld. ¹⁹Då sade folket till mig: ”Vill du inte säga oss vad det du gör betyder?” ²⁰Jag svarade dem: ” Herrens ord kom till mig: ²¹Säg till Israels hus: Så säger Herren Gud : Se, jag ska vanhelga min helgedom, er stolta härlighet, era ögons lust och er själs längtan. Och era söner och döttrar, som ni har tvingats överge, ska falla för svärd. ²²Då ska ni göra som jag har gjort. Ni kommer inte att skyla skägget och inte äta sorgebröd. ²³Ni ska behålla huvudbindlarna på era huvuden och skorna på era fötter. Ni ska inte hålla dödsklagan eller gråta utan tyna bort genom era missgärningar och sucka med varandra. ²⁴Hesekiel ska vara ett tecken för er. Som han har gjort, ska ni komma att göra. När detta händer, ska ni inse att jag är Herren Gud. ²⁵Men du människobarn ska veta, att på den dag då jag tar ifrån dem deras värn, deras härliga fröjd, deras ögons lust och deras själs begär, deras söner och döttrar, ²⁶den dagen ska en räddad flykting komma till dig och förkunna detta. ²⁷Den dagen ska din mun öppnas, och du ska tala till flyktingen och inte mer vara stum. Du ska vara ett tecken för dem, och de ska inse att jag är Herren.”

Kapitel 25

¹Herrens ord kom till mig: ²”Människobarn, vänd ditt ansikte mot ammoniterna och profetera mot dem. ³Säg till ammoniterna: Hör Herren Guds ord! Så säger Herren Gud : Eftersom du ropade ’Ha ha!’ mot min helgedom när den blev vanhelgad och mot Israels land när det lades öde och mot Juda hus när det gick i landsflykt, ⁴se, därför ska jag ge dig till österlänningarna, så att de får slå upp sina tältläger och sätta upp sina boningar i dig. De ska äta din frukt och de ska dricka din mjölk. ⁵Jag ska göra Rabba till en betesmark för kameler och ammoniternas land till en lägerplats för fårhjordar, och ni ska inse att jag är Herren. ⁶För så säger Herren Gud : Eftersom du klappar i händerna och stampar med fötterna och med allt det förakt du har i din själ gläder dig över Israels lands olycka, ⁷se, därför ska jag räcka ut min hand mot dig och ge dig till byte åt hednafolken. Jag ska utrota dig från folken och utplåna dig ur länderna. Jag ska förgöra dig, och du ska inse att jag är Herren. ⁸Så säger Herren Gud : Eftersom Moab och Seir säger: ’Se, det är med Juda hus som med alla andra folk’, ⁹därför ska jag öppna Moabs bergsluttningar så att de blir utan städer, utan sina gränsstäder, landets prydnad: Bet-Hajeshimot, Baal-Meon och Kirjatajim. ¹⁰Till besittning åt österlänningarna ska jag ge bort dem tillsammans med ammoniterna, så att man inte mer minns ammoniterna bland folken. ¹¹Moab ska jag döma, och de ska inse att jag är Herren. ¹²Så säger Herren Gud : Eftersom Edom har handlat så hämndgirigt mot Juda hus och dragit på sig svår skuld genom sin hämnd, ¹³därför, säger Herren Gud, ska jag räcka ut min hand mot Edom och utrota både människor och djur. Jag ska ödelägga det, och från Teman till Dedan ska de falla för svärd. ¹⁴Jag ska hämnas på Edom genom mitt folk Israel, och de ska handla med Edom enligt min brinnande vrede. Edom ska så få känna min hämnd, säger Herren Gud. ¹⁵Så säger Herren Gud : Eftersom filisteerna har handlat så hämndgirigt och med förakt i själen velat hämnas och i sin eviga fiendskap velat fördärva, ¹⁶därför säger Herren Gud så: Se, jag ska räcka ut min hand mot filisteerna och utrota kereteerna och förgöra dem som finns kvar i Kustlandet. ¹⁷Jag ska hämnas stort på dem, när jag straffar dem i min vrede. Och de ska inse att jag är Herren, när jag låter min hämnd drabba dem.”

Kapitel 26

¹I elfte året, på första dagen i månaden, kom Herrens ord till mig: ²”Människobarn, eftersom Tyrus har sagt om Jerusalem: ’Ha ha! Folkens port har brutits ner. Då vänder man sig till mig, jag blir rik när hon ligger i ruiner.’ ³Därför säger Herren Gud så: Se, jag är emot dig, Tyrus. Jag ska få många hednafolk att resa sig mot dig, liksom havet låter sina böljor resa sig. ⁴De ska förstöra Tyrus murar och riva ner hennes torn. Jag ska skrapa bort allt grus från henne och förvandla henne till en kal klippa. ⁵En torkplats för fisknät ska hon bli, mitt ute i havet, för jag har talat, säger Herren Gud. Hon ska bli ett byte för hednafolken. ⁶Och hennes döttrar på fastlandet ska dräpas med svärd. De ska inse att jag är Herren. ⁷För så säger Herren Gud : Se, jag ska låta Nebukadressar, Babels kung, kungarnas kung, norrifrån komma över Tyrus med hästar och vagnar och ryttare och med mycket folk. ⁸Dina döttrar på fastlandet ska han dräpa med svärd. Han ska bygga en belägringsmur mot dig, kasta upp en vall mot dig och resa sina sköldar mot dig. ⁹Med sin murbräcka ska han rikta stötar mot dina murar, och dina torn ska han bryta ner med sina vapen. ¹⁰Hans hästar är så många att dammet från dem ska täcka dig. Vid dånet av hans ryttare och av hans kärror och vagnar ska dina murar skaka när han drar in genom dina portar, så som man drar in i en erövrad stad. ¹¹Hans hästar ska med sina hovar trampa sönder alla dina gator. Ditt folk ska han döda med svärd, och dina stolta stoder ska störta till marken. ¹²Man ska röva bort dina skatter och plundra dina handelsvaror. Man ska riva dina murar, och dina vackra hus ska man bryta ner. Stenarna, trävirket och gruset ska kastas i havet. ¹³Jag ska göra slut på din skräniga sång, dina harpors ljud ska inte höras mer. ¹⁴Ja, jag ska göra dig till en kal klippa, en torkplats för fisknät ska du bli. Aldrig mer ska du byggas upp igen, för jag, Herren, har talat, säger Herren Gud. ¹⁵Så säger Herren Gud till Tyrus: Kommer då inte kustländerna att bäva vid dånet av ditt fall, när dina sårade jämrar sig och man begår mord hos dig? ¹⁶Alla furstar vid havet ska stiga ner från sina troner. De ska lägga bort sina mantlar och ta av sig sina broderade kläder. Skräck blir deras klädsel där de sitter på marken. De ska ständigt förfäras och häpna över dig. ¹⁷De ska stämma upp en sorgesång över dig och säga: Hur har du inte gått under, du som var bebodd av sjöfolk, du berömda stad, du som var så mäktig på havet, du och dina invånare, du som spred skräck hos alla dina invånare. ¹⁸Nu darrar kustländerna den dag du faller, och öarna i havet förfäras den dag du går under. ¹⁹För så säger Herren Gud : När jag gör dig till en ödelagd stad, lik städer som ingen bor i, när jag låter havets djup stiga upp över dig så att de väldiga vattnen täcker dig, ²⁰då störtar jag ner dig till dem som har farit ner i graven, till folk som levde för länge sedan. Likt en plats som sedan länge ligger öde får du ligga där i jordens djup hos dem som har farit ner i graven. Så ska du förbli obebodd medan jag gör härliga ting i de levandes land. ²¹Jag ska låta dig få ett fasansfullt slut, och du ska inte mer finnas till. Man ska söka dig men aldrig någonsin finna dig säger Herren Gud.”

Kapitel 27

¹Herrens ord kom till mig: ²”Människobarn, stäm upp en sorgesång över Tyrus. ³Säg till Tyrus: Du som bor vid havets portar och driver handel med folken i många kustländer, så säger Herren Gud : O Tyrus, du säger: Jag är den fullkomliga skönheten. ⁴Dina gränser är mitt i havet, de som byggde dig gjorde din skönhet fullkomlig. ⁵Av cypress från Senir gjorde de allt ditt träarbete. De hämtade en ceder från Libanon för att göra en mast åt dig. ⁶Av ekar från Bashan gjorde de dina åror. De prydde ditt däck med elfenben, inlagt i ädelt trä från kitteernas öländer. ⁷Seglet av fint broderat linne från Egypten hade du som ditt baner. Mörkblått och purpurrött tyg från Elishas öländer hade du till soltält. ⁸Sidons och Arvads invånare var roddare åt dig. De vise, som du hade hos dig, Tyrus, dem tog du till sjömän. ⁹Gebals äldste och dess vise tjänade dig med att täta dina fogar. Havets alla fartyg med sina besättningar tjänade dig vid din byteshandel. ¹⁰Perser, ludeer och puteer var soldater i din här, ditt krigsfolk. Sköldar och hjälmar hängde de på dig, och dessa gav dig glans. ¹¹Arvads söner och din här stod runt omkring på dina murar, och män från Gammad var i dina torn. Sina stora sköldar hängde de upp runt om på dina murar, de gjorde din skönhet fullkomlig. ¹²Tarshish var din handelspartner, för du var rik på allt. Du fick silver, järn, tenn och bly i utbyte mot dina varor. ¹³Grekland Tubal och Meshek handlade med dig. Slavar och kopparkärl gav de dig i utbyte. ¹⁴Arbetshästar, stridshästar och mulåsnor fick du som betalning från Togarmas land ¹⁵Dedans söner handlade med dig, ja, många kustländer var dina kunder. Elfenben och ebenholts förde de till dig som betalning. ¹⁶Aram var din handelspartner, för du var rik på konstarbeten. Rubiner, purpurrött tyg, broderade vävnader och fint linne, koraller och rubiner gav de dig som betalning. ¹⁷Juda och Israels land handlade med dig. Vete från Minnit, bakverk och honung, olja och balsam gav de dig i utbyte för dina varor. ¹⁸Damaskus var din handelspartner, för du var rik på konstarbeten och allt slags gods. De kom med vin från Helbon och med ull från Sahar.100 ¹⁹Dan och Javan gav dig tvinnad tråd som betalning. De gav konstsmitt järn, kassia och kalmus i utbyte mot dina varor. ²⁰Dedan handlade med dig med sadeltäcken att rida på. ²¹Araberna och Kedars alla furstar tjänade dig med sin handel, med lamm och baggar och bockar drev de handel hos dig. ²²Sabas och Raamas köpmän gjorde affärer med dig. Kryddor av bästa slag och alla slags ädla stenar och guld gav de dig som betalning. ²³Harran Kanne och Eden, Sabas köpmän, Assur och Kilmad drev handel med dig. ²⁴De gjorde affärer hos dig med vackra kläder, med mörkblå brokigt vävda mantlar, med brokiga täcken, med välslagna, starka rep på din marknad. ²⁵Fartyg från Tarshish for i väg med dina bytesvaror. Så fylldes du med gods och blev mycket ärad, där du låg mitt i havet. ²⁶Ut på vida vattnen förde de dig, dina roddare. Då kom östanvinden och krossade dig, där du låg mitt i havet. ²⁷Ditt gods, dina varor och din handel, dina sjömän och styrmän, de som lagade dina fogar och de som drev din handel, allt krigsfolk som fanns hos dig och allt manskap hos dig, ska sjunka ner i havets djup den dag du faller. ²⁸När dina sjömän höjer sorgerop bävar kustländerna. ²⁹Alla som ror med åror lämnar sina skepp. Sjömän och alla som far på havet stannar i land. ³⁰De ropar högt över dig och klagar bittert, de strör stoft på sina huvuden och rullar sig i aska. ³¹De rakar sig skalliga för din skull och klär sig i säcktyg, de gråter över dig i bitter sorg, under bitter klagan. ³²Med jämmer stämmer de upp en sorgesång över dig, klagande sjunger de om dig: Vem är som Tyrus, som bringats till tystnad mitt ute i havet? ³³När dina handelsvaror sattes i land från havet mättade du många folk. Med din mängd av gods och bytesvaror gjorde du jordens kungar rika. ³⁴Men nu, när du förlist och försvunnit från havet ner i vattnets djup, har dina bytesvaror och allt ditt manskap sjunkit med dig. ³⁵Kustländernas alla invånare häpnar över dig, deras kungar står rysande med förfäran i sina ansikten. ³⁶Köpmännen ute bland folken visslar hånfullt åt dig. Du har fått ett fasansfullt slut, du ska inte mer finnas till.”

Kapitel 28

¹Herrens ord kom till mig: ²”Människobarn, säg till fursten i Tyrus: Så säger Herren Gud : Ditt hjärta är högmodigt och du säger: Jag är en gud, jag tronar på en gudatron mitt ute i havet. Ändå är du bara en människa och inte en gud, hur mycket du än i ditt hjärta tycker dig vara en gud. ³Se, du menar dig vara visare än Daniel ingen hemlighet är dold för dig. ⁴Genom din visdom och ditt förstånd har du blivit rik, guld och silver har du samlat i dina förrådshus. ⁵Genom stor visdom med vilken du drev din handel har du ökat din rikedom, och så har ditt hjärta blivit högmodigt för din rikedoms skull. ⁶Därför säger Herren Gud så: Eftersom du menar att dina tankar är Guds tankar, ⁷se, därför ska jag låta främlingar komma mot dig, de grymmaste folk. De ska dra sina svärd mot din visdoms skönhet och orena din glans. ⁸De ska störta ner dig i graven, och du ska dö en våldsam död mitt ute i havet. ⁹Ska du då säga till den som dräper dig: ’Jag är en gud’, du som är en människa och inte en gud, i händerna på den som genomborrar dig? ¹⁰Du ska dö som de oomskurna dör för främlingars hand. För jag har talat, säger Herren Gud.” ¹¹Herrens ord kom till mig: ¹²”Människobarn, stäm upp en sorgesång över kungen i Tyrus och säg till honom: Så säger Herren Gud : Du var en mönsterbild av fullkomlighet, full av visdom och fullkomlig i skönhet. ¹³Du var i Eden, Guds lustgård, höljd i alla slags ädelstenar: karneol, topas och kalcedon, krysolit, onyx och jaspis, safir, granat och smaragd. Med guld var dina tamburiner och flöjter utsmyckade, framställda den dag du skapades. ¹⁴Du var en smord, beskyddande kerub och jag hade satt dig på Guds heliga berg. Där gick du omkring bland gnistrande stenar. ¹⁵Du var fullkomlig på alla dina vägar från den dag då du skapades till dess att orättfärdighet blev funnen hos dig. ¹⁶Genom din stora handel fylldes du med våld, och du syndade. Därför drev jag dig bort från Guds berg och förgjorde dig, du beskyddande kerub mitt bland de gnistrande stenarna. ¹⁷Eftersom ditt hjärta var högmodigt på grund av din skönhet, och du fördärvade din visdom på grund av din prakt, kastade jag ner dig till jorden och utlämnade dig åt kungar till att beskådas. ¹⁸Genom dina många missgärningar och din oärliga handel vanhelgade du dina helgedomar. Därför lät jag eld gå ut från dig, och den förtärde dig. Jag gjorde dig till aska på marken inför alla som såg dig. ¹⁹Alla som kände dig bland folken häpnade över dig. Du fick ett fasansfullt slut och du ska inte mer finnas till.” ²⁰Herrens ord kom till mig: ²¹”Människobarn, vänd ditt ansikte mot Sidon och profetera mot det ²²och säg: Så säger Herren Gud : Se, jag ska komma över dig, Sidon, och förhärliga mig i dig. Man ska inse att jag är Herren, när jag dömer henne och visar mig helig i hennes mitt. ²³Jag ska sända pest över henne och blod på hennes gator, och inne i henne ska döende män falla för svärd, som ska drabba henne från alla sidor. Och man ska inse att jag är Herren. ²⁴Sedan ska det för Israels hus inte mer finnas någon stickande tagg eller något sårande törne bland alla de grannfolk som nu föraktar dem. Och man ska inse att jag är Herren Gud. ²⁵Så säger Herren Gud : När jag samlar Israels hus från de folk dit de skingrats, ska jag uppenbara min helighet bland dem inför hednafolkens ögon. Sedan ska de bo i sitt land, det som jag gav åt min tjänare Jakob. ²⁶De ska bo där i trygghet och bygga hus och plantera vingårdar. Ja, de ska bo i trygghet, när jag dömer alla som bor runt omkring dem och som föraktar dem. Och de ska inse att jag är Herren deras Gud.”

Kapitel 29

¹I det tionde året, på tolfte dagen i den tionde månaden kom Herrens ord till mig: ²”Människobarn, vänd ditt ansikte mot farao Egyptens kung, och profetera mot honom och mot hela Egypten. ³Säg: Så säger Herren Gud : Jag är emot dig, farao, du Egyptens kung, du stora monster som ligger där i dina strömmar och säger: Nilen är min, jag har själv gjort den. ⁴Jag ska sätta krokar i dina käftar och låta fiskarna i dina strömmar fastna i dina fjäll. Så ska jag dra upp dig ur dina strömmar med alla fiskar som hänger fast vid dina fjäll. ⁵Jag ska kasta dig ut i öknen med alla fiskarna från dina strömmar. Du ska bli liggande på marken och inte tas bort därifrån eller hämtas, för jag ska ge dig till mat åt markens djur och himlens fåglar. ⁶Alla Egyptens invånare ska inse att jag är Herren, för de är en rörstav för Israels hus. ⁷När de tar dig i sin hand går du sönder och ristar upp hela deras sida. När de stöder sig på dig bryts du av, och du får alla höfter att darra. ⁸Därför säger Herren Gud så: Se, jag vill låta svärd drabba dig och jag ska utrota både människor och djur ur dig. ⁹Egyptens land ska skövlas och läggas öde, och de ska inse att jag är Herren. Detta därför att du sade: Nilfloden är min, jag har själv gjort den. ¹⁰Se, därför är jag emot dig och dina strömmar, och jag ska göra Egyptens land till en ödemark, till ett ödelagt land, från Migdol till Assuan ända fram till Nubiens gräns. ¹¹Ingen människas fot ska gå fram där och ingen fot av något djur. Landet ska ligga obebott i fyrtio år. ¹²Jag ska göra Egyptens land till en ödemark bland ödelagda länder, och dess städer ska ligga öde bland ödelagda städer i fyrtio år. Jag ska skingra egyptierna bland folken och sprida ut dem i länderna. ¹³För så säger Herren Gud : När fyrtio år har gått, ska jag samla egyptierna från de folk där de är utspridda. ¹⁴Jag ska göra slut på deras fångenskap och låta dem återvända till Patros land som de härstammar från. Där ska de bli ett obetydligt rike, ¹⁵ett rike som är obetydligare än andra riken så att det inte mer kan upphöja sig över folken. Jag ska låta dem bli så få att de inte kan härska över folken. ¹⁶Israels folk ska inte mer förlita sig på egyptierna, utan de ska minnas sin synd när de vänder sig till dem för att få hjälp. Och de ska inse att jag är Herren Gud.” ¹⁷I det tjugosjunde året, på första dagen i den första månaden kom Herrens ord till mig: ¹⁸”Människobarn, Nebukadressar, Babels kung, har låtit sin här utföra ett hårt arbete mot Tyrus. Varje huvud har blivit skalligt och varje skuldra sönderskavd. Men varken han eller hans här har vunnit något av Tyrus genom det arbete de utfört mot det. ¹⁹Därför säger Herren Gud så: Se, jag ger Egyptens land till Nebukadressar Babels kung, och han ska föra bort dess rikedomar och plundra och ta byte där. Detta ska hans här få som lön. ²⁰Som ersättning för hans arbete ger jag honom Egyptens land, för de har utfört sitt verk för min räkning, säger Herren Gud. ²¹På den tiden ska jag låta ett horn växa upp åt Israels hus, och jag ska låta dig öppna munnen mitt ibland dem. Och de ska inse att jag är Herren.”

Kapitel 30

¹Herrens ord kom till mig: ²”Människobarn, profetera och säg: Så säger Herren Gud : Jämra er: Ve oss, vilken dag! ³För dagen är nära, Herrens dag är nära, en mulen dag, då hednafolkens stund är inne. ⁴Ett svärd ska komma över Egypten, och Nubien ska gripas av ångest när de slagna faller i Egypten, dess rikedomar förs bort och dess grundvalar rivs upp. ⁵Nubier, puteer och ludeer och hela skaran av främmande folk och libyer och förbundslandets söner ska tillsammans med dem falla för svärd. ⁶Så säger Herren : Egyptens försvarare ska falla, deras stolta makt ska störtas. Från Migdol till Assuan ska de som bor där falla för svärd, säger Herren Gud. ⁷Deras land ska ligga öde bland ödelagda länder, och deras städer ska ligga bland ödelagda städer. ⁸De ska inse att jag är Herren, när jag sätter eld på Egypten och låter krossa alla dess hjälpare. ⁹På den dagen ska sändebud på fartyg dra ut från mig för att skrämma Nubien mitt i dess trygghet. Man ska där gripas av ångest som på Egyptens dag, för se, det kommer. ¹⁰Så säger Herren Gud : Jag ska göra slut på Egyptens överflöd genom Nebukadressar, Babels kung. ¹¹Han och hans folk med honom, de grymmaste bland hednafolken, ska föras dit för att fördärva landet. De ska dra sina svärd mot Egypten och fylla landet med slagna. ¹²Jag ska göra floderna till torr mark och sälja landet i onda mäns händer. Genom främlingars händer ska jag ödelägga landet med allt som finns i det. Jag, Herren, har talat. ¹³Så säger Herren Gud : Jag ska också förstöra avgudarna och göra slut på avgudabilderna i Memfis Det ska inte mer uppstå någon furste i Egypten, och jag ska låta skräck drabba Egyptens land. ¹⁴Jag ska ödelägga Patros, tända eld på Soan och hålla dom över No ¹⁵Jag ska ösa min vrede över Sin Egyptens värn, och utrota den larmande hopen i No. ¹⁶Jag ska tända eld på Egypten, Sin ska gripas av ångest, No ska erövras och Memfis överfallas på ljusa dagen. ¹⁷Avens och Pi-Besets unga män ska falla för svärd, och kvinnorna ska vandra bort i fångenskap. ¹⁸I Tachpanches blir dagen mörk, när jag bryter sönder Egyptens ok och dess stolta makt upphör att finnas till. Ett moln ska täcka det, och dess döttrar ska vandra bort i fångenskap. ¹⁹Jag ska hålla dom över Egypten, och de ska inse att jag är Herren.” ²⁰I elfte året, på sjunde dagen i första månaden kom Herrens ord till mig: ²¹”Människobarn, jag har brutit sönder faraos, den egyptiske kungens arm, och man har inte förbundit den. Man har inte använt läkemedel, inte lindat den eller lagt förband på den för att på nytt göra den stark nog att föra svärdet. ²²Därför säger Herren Gud så: Jag är emot farao, Egyptens kung, och ska bryta sönder hans armar, både den som ännu är stark och den som redan är bruten, och jag ska låta svärdet falla ur hans hand. ²³Jag ska skingra egyptierna bland folken och sprida ut dem i länderna. ²⁴Den babyloniske kungens armar ska jag stärka, och jag ska sätta mitt svärd i hans hand. Men faraos armar ska jag bryta sönder, så att han som en dödsslagen kämpe jämrar sig inför honom. ²⁵Jag ska stärka den babyloniske kungens armar, men faraos armar ska sjunka ner. De ska inse att jag är Herren, när jag sätter mitt svärd i den babyloniske kungens hand, för att han ska räcka ut det mot Egyptens land. ²⁶Jag ska skingra egyptierna bland folken och sprida ut dem i länderna. Och de ska inse att jag är Herren.”

Kapitel 31

¹I elfte året, på första dagen i tredje månaden kom Her rens ord till mig: ²”Människobarn, säg till farao, Egyptens kung, och till hans larmande hop: Vem liknar du i din storhet? ³Se på Assyrien en gång en ceder på Libanon med vackra grenar, skuggrik krona och hög stam, som sträckte sin topp upp bland molnen. ⁴Vatten gav den växt, djupa källor gjorde den hög. Källorna lät sina strömmar flyta runt platsen där den var planterad, och sände ut sina flöden till alla andra träd på marken. ⁵Därför fick den högre stam än alla träd på marken. Den fick många kvistar och yviga grenar på grund av det rikliga vattnet när den sköt skott. ⁶Alla himlens fåglar byggde sina bon bland grenarna, alla markens djur födde sina ungar under dess grenar, och i skuggan av det bodde alla de stora folken. ⁷Den var vacker genom sin storhet och genom sina grenars längd, för den hade sin rot vid väldiga vatten. ⁸Ingen ceder i Guds lustgård gick upp mot den, ingen cypress hade grenar som kunde jämföras med den, ingen lönn bar kvistar som den. Nej, inget träd i Guds lustgård liknade den i skönhet. ⁹Jag hade gjort den så vacker med alla dess grenar att alla Edens träd i Guds lustgård avundades den. ¹⁰Därför säger Herren Gud så: Eftersom den har växt så hög och sträckt sin topp upp bland molnen och förhävt sig i sitt hjärta över att den var så hög, ¹¹därför ska jag utlämna den åt den mäktige bland folken. Han ska behandla den som den förtjänar, för jag har röjt den ur vägen för dess ogudaktighets skull. ¹²Främlingar, de grymmaste folk, har fått hugga ner den och har låtit den ligga. Dess kvistar har fallit på bergen och i alla dalar. Grenarna har brutits av och kastats i landets alla bäckar, och alla folk på jorden måste ge sig bort ifrån dess skugga och låta den ligga. ¹³På den fallna stammen bor alla himlens fåglar, och på grenarna lägger sig alla markens djur. ¹⁴Detta sker för att inget träd som växer vid vatten ska yvas på grund av sin höjd och sträcka sin topp upp bland molnen, och för att inte ens det väldigaste av dem ska stå där och vara högmodigt, nej, inget träd som har haft vatten att dricka. För de är alla bestämda till att dö och måste ner i jordens djup för att vara där bland människors barn, hos dem som har farit ner i graven. ¹⁵Så säger Herren Gud : På den dag då cedern for ner till dödsriket lät jag djupet klä sig i säcktyg för dess skull. Jag lät strömmarna stå stilla, och de stora vattnen hölls tillbaka. Jag lät för dess skull Libanon klä sig i svart, och alla träd på marken vissnade i sorg över den. ¹⁶Vid dånet av dess fall fick jag hednafolken att bäva, när jag störtade ner den i dödsriket till dem som hade farit ner i graven. Men i jordens djup tröstade sig då alla Edens träd, de främsta och bästa på Libanon, alla de som hade haft vatten att dricka. ¹⁷Också de hade, som det trädet, tvingats fara ner till dödsriket, till dem som var slagna med svärd. Dit for också de som hade varit dess stöd och hade bott i dess skugga bland hednafolken. ¹⁸Vilket av Edens träd liknar dig i härlighet och storhet? Ändå ska du störtas ner i jordens djup tillsammans med Edens träd och ligga där bland de oomskurna, hos dem som har genomborrats med svärd. Så ska det gå farao och hela hans larmande hop, säger Herren Gud.”

Kapitel 32

¹I det tolfte året, på första dagen i den tolfte månaden kom Herrens ord till mig: ²”Människobarn, stäm upp en sorgesång över farao, Egyptens kung, och säg till honom: Du var som ett ungt lejon bland hednafolken. Du liknade monstret i havet, där du for fram i dina strömmar och rörde upp vattnet med dina fötter och grumlade floderna. ³Så säger Herren Gud : Jag ska breda ut mitt nät över dig genom skaror av många folk, och de ska dra upp dig i mitt garn. ⁴Jag ska kasta upp dig på land och slunga dig bort på det öppna fältet. Jag ska låta alla himlens fåglar slå ner på dig och låta jordens alla vilda djur äta sig mätta på dig. ⁵Jag ska kasta ditt kött på bergen och fylla dalarna med ditt kadaver. ⁶Jag ska dränka landet med strömmar av ditt blod ända upp till bergen, och bäckarna ska bli fyllda av dig. ⁷När det är ute med dig, ska jag täcka över himlen och förmörka stjärnorna. Jag ska täcka över solen med moln, och månen ska inte lysa mer. ⁸Alla ljus på himlen ska jag förmörka för din skull, jag lägger ditt land i mörker, säger Herren Gud. ⁹Många folks hjärtan ska jag bedröva när jag tillkännager din undergång bland hednafolken, för länder som du inte känner. ¹⁰Jag ska få många folk att häpna över dig, och deras kungar ska bäva för din skull när jag svingar mitt svärd inför deras ögon. Varje ögonblick ska de frukta, var och en för sitt liv, den dag du faller. ¹¹För så säger Herren Gud : Den babyloniske kungens svärd ska komma över dig. ¹²Jag ska låta din larmande hop falla för hjältars svärd, alla de grymmaste bland hednafolken. De ska ödelägga Egyptens härlighet, och hela den larmande hopen ska förgöras. ¹³Jag ska utrota all dess boskap vid de många vattnen. Ingen människofot ska mer röra upp vattnet, inte heller boskapsklövar. ¹⁴Sedan ska jag låta deras vatten sjunka undan och deras strömmar flyta bort som olja, säger Herren Gud. ¹⁵När jag gör Egyptens land till en övergiven ödemark och tar ifrån landet allt som finns där och slår ner alla som bor i landet, då ska de inse att jag är Herren. ¹⁶Detta är en sorgesång som man ska sjunga. Folkens döttrar ska sjunga den över Egypten med hela dess larmande hop, säger Herren Gud.” ¹⁷I det tolfte året, på femtonde dagen i månaden, kom Herrens ord till mig: ¹⁸”Människobarn, sjung sorgesång över Egyptens larmande folkhop. Befall henne att fara ner i jordens djup tillsammans med döttrarna till mäktiga folkslag, ner till dem som redan har farit ner i graven. ¹⁹Vem överträffar du i skönhet? Far ner och lägg dig bland de oomskurna! ²⁰Bland män som är genomborrade med svärd ska de falla. Svärdet är redo. Släpa bort henne med alla hennes folkskaror. ²¹Starka hjältar ska tala ur dödsriket till honom och till dem som hjälper honom: De har farit hit ner, och nu ligger de där, de oomskurna, genomborrade med svärd. ²²Där ligger Assur med hela sin skara. Alla är de slagna och har fallit för svärd. Han är omgiven av deras gravar. ²³Sina gravar har de fått längst ner i gropen. Runt omkring hans grav ligger hans skara. Alla är de slagna, fallna för svärd, de som spred skräck i de levandes land. ²⁴Där ligger Elam med hela sin larmande hop runt omkring hans grav. Alla är de slagna och har fallit för svärd. Som oomskurna måste de fara ner i jordens djup, de som spred skräck omkring sig i de levandes land. Nu måste de bära sin skam med de andra som har farit ner i graven. ²⁵Bland de slagna har han fått sitt läger med hela sin larmande hop. Runt omkring honom är deras gravar. Oomskurna ligger de där alla, slagna med svärd, för de spred skräck i de levandes land. Nu måste de bära sin skam tillsammans med dem som har farit ner i graven. De ligger mitt ibland de slagna. ²⁶Där ligger Meshek-Tubal med hela sin larmande hop. Runt omkring honom har de sina gravar. Alla är oomskurna och genomborrade med svärd, för de spred skräck i de levandes land. ²⁷Inte heller får de ligga bland hjältarna som fallit oomskurna, som har farit ner till dödsriket i sin rustning och fått sina svärd lagda under sina huvuden. Nej, deras missgärningar vilar över deras ben, för de spred skräck i de levandes land. ²⁸Också du ska krossas bland de oomskurna och få ligga bland dem som är genomborrade med svärd. ²⁹Där ligger Edom med sina kungar och alla sina furstar. Trots all sin makt har de fått sin plats bland dem som är slagna med svärd. De måste ligga där tillsammans med de oomskurna och med dem som har farit ner i graven. ³⁰Där ligger alla Nordlandets furstar och alla sidonier, för de for ner tillsammans med de slagna. För all den skräck de orsakade genom sin makt har de kommit på skam. De ligger där oomskurna bland dem som genomborrats med svärd. De måste bära sin skam tillsammans med dem som har farit ner i graven. ³¹Farao ska se dem, och han ska trösta sig i sorgen över hela sin larmande hop. Farao och hela hans här är slagna med svärd, säger Herren Gud. ³²Jag lät honom bli en skräck i de levandes land, men nu måste han läggas mitt ibland de oomskurna, hos dem som är slagna med svärd, farao med hela sin larmande hop, säger Herren Gud.”

Kapitel 33

¹Herrens ord kom till mig: ²”Människobarn, tala till dina landsmän och säg till dem: Anta att jag låter svärdet drabba ett land, och folket i landet utser en man bland sig och gör honom till sin väktare. ³Om han ser svärdet komma över landet och blåser i hornet och varnar folket, ⁴men den som hör hornstöten ändå inte låter sig varnas utan svärdet kommer och tar bort honom, då kommer hans blod över hans eget huvud. ⁵Han hörde hornstöten men lät sig inte varnas. Därför kommer hans blod över honom själv. Om han hade låtit sig varnas skulle han ha räddat sitt liv. ⁶Men om väktaren ser svärdet komma och inte blåser i hornet och folket inte blir varnat, och svärdet kommer och tar ett liv bland dem, då dör han genom sin egen missgärning, men hans blod ska jag utkräva av väktarens hand. ⁷Människobarn, jag har satt dig till väktare för Israels hus för att du på mitt uppdrag ska varna dem när du hör ett ord från min mun. ⁸När jag säger till den ogudaktige: Du ogudaktige, du måste dö! och du då inte varnar honom för den väg han går, så ska den ogudaktige dö genom sin missgärning, men hans blod ska jag utkräva av din hand. ⁹Men om du varnar den ogudaktige för den väg han går för att han ska vända om från den, och han ändå inte vänder om från sin väg, då ska han dö genom sin missgärning, men du själv har räddat ditt liv. ¹⁰Människobarn, säg till Israels hus: Ni säger: ’Våra brott och synder tynger oss, och vi förgås genom dem. Hur kan vi då leva?’ ¹¹Svara dem: Så sant jag lever, säger Herren Gud, jag gläder mig inte åt den ogudaktiges död. I stället vill jag att den ogudaktige vänder om från sin väg och får leva. Vänd om, vänd om från era onda vägar! Ni vill väl inte dö, ni av Israels hus? ¹²Men du människobarn, säg till dina landsmän: Den rättfärdiges rättfärdighet ska inte rädda honom när han syndar. Den ogudaktige ska inte komma på fall genom sin ogudaktighet, när han vänder om från sin ogudaktighet. Den rättfärdige ska inte heller kunna leva genom sin rättfärdighet när han syndar. ¹³Om jag säger till den rättfärdige att han ska få leva, och han sedan förlitar sig på sin rättfärdighet och gör det som är orätt, så ska ingen av alla hans rättfärdiga gärningar bli ihågkommen, utan han ska dö för det orätta han har gjort. ¹⁴Om jag säger till den ogudaktige: Du måste dö! och han sedan vänder om från sin synd och gör det som är rätt och rättfärdigt, ¹⁵så att den ogudaktige ger tillbaka den pant han har fått och ersätter vad han stulit och vandrar efter livets stadgar, så att han inte gör det som är orätt, då ska han sannerligen få leva och inte dö. ¹⁶Man ska inte komma ihåg några av de synder han har begått. Eftersom han har gjort vad som är rätt och rättfärdigt, ska han sannerligen få leva. ¹⁷Men när dina landsmän säger: ’Herrens väg är inte rätt’, då är det tvärtom deras egen väg som inte är rätt. ¹⁸Om den rättfärdige vänder om från sin rättfärdighet och syndar, måste han dö. ¹⁹Men om den ogudaktige vänder om från sin ogudaktighet och gör vad som är rätt och rättfärdigt, då ska han få leva. ²⁰Ändå säger ni: ’Herrens väg är inte rätt.’ Men jag ska döma var och en av er efter hans vägar, ni av Israels hus.” ²¹I det tolfte året sedan vi hade blivit bortförda i fångenskap, på femte dagen i tionde månaden, kom en flykting från Jerusalem till mig och berättade: ”Staden har fallit.” ²²På kvällen före flyktingens ankomst hade Herrens hand kommit över mig. På morgonen öppnade han min mun innan mannen kom. Min mun öppnades och jag var inte längre stum. ²³Herrens ord kom till mig: ²⁴”Människobarn, de som bor ibland ruinerna i Israels land säger: Abraham var ensam, och ändå ärvde han landet. Vi är många, så mycket mer måste väl vi då ärva landet! ²⁵Säg därför till dem: Så säger Herren Gud : Ni äter kött med blodet i, ni riktar blicken mot era eländiga avgudar, och ni låter blod flyta. Skulle ni då ärva landet? ²⁶Ni litar på era svärd. Ni gör avskyvärda ting och ni kränker varandras hustrur. Skulle ni då ärva landet? ²⁷Så ska du säga till dem: Så säger Herren Gud : Så sant jag lever, de som bor där bland ruinerna ska falla för svärd, och den som finns ute på öppna fältet ska jag låta slukas av de vilda djuren, och de som bor i bergfästen och grottor ska dö genom pest. ²⁸Jag ska göra landet öde och tomt och dess stolta makt ska upphöra. Israels berg ska läggas öde, så att ingen går fram där. ²⁹Då ska de inse att jag är Herren, när jag gör landet till en ödslig ödemark på grund av alla avskyvärda ting de har gjort. ³⁰Men du, människobarn, dina landsmän talar om dig vid murarna och i ingångarna till husen. De talar med varandra och säger: Kom och hör vad det är för ett ord som kommer från Herren. ³¹De kommer till dig som de brukade och sätter sig hos dig som mitt folk. De hör dina ord men gör inte efter dem. De talar kärleksord med munnen, men deras hjärtan strävar efter oärlig vinst. ³²Och se, du är för dem som en som sjunger kärleksvisor med vacker röst och spelar väl. De hör dina ord men gör inte efter dem. ³³Men när det kommer – och se, det kommer – då ska de inse att en profet har varit ibland dem.”

Kapitel 34

¹Herrens ord kom till mig: ²”Människobarn, profetera mot Israels herdar, profetera och säg till dem: Så säger Herren Gud : Ve er, ni Israels herdar som bara har tagit hand om er själva! Skulle inte herdarna ta hand om hjorden? ³I stället åt ni upp det feta, ni klädde er med ullen och slaktade de gödda djuren. Men ni tog inte hand om hjorden. ⁴De svaga stärkte ni inte, de sjuka botade ni inte, de sårade förband ni inte, de som gått vilse förde ni inte tillbaka, de förlorade sökte ni inte upp, utan ni härskade över dem med hårdhet och grymhet. ⁵De skingrades, eftersom de inte hade någon herde. De blev till mat åt markens alla djur när de skingrades. ⁶Mina får irrar omkring på alla berg och alla höga kullar. Över hela landet är mina får skingrade utan att någon frågar efter dem eller söker upp dem. ⁷Hör därför Herrens ord, ni herdar: ⁸Så sant jag lever, säger Herren Gud : Sannerligen, mina får har lämnats till rov och blivit byte för alla vilda djur, för de har ingen herde. Mina herdar frågar inte efter mina får, för herdarna tänker bara på sig själva och inte på mina får. ⁹Hör därför Herrens ord, ni herdar: ¹⁰Så säger Herren Gud : Se, jag är emot herdarna och ska utkräva mina får ur deras hand och göra slut på deras herdetjänst. Herdarna ska då inte mer kunna föda sig själva på detta sätt, för jag ska rädda mina får ur deras gap så att de inte blir föda åt dem. ¹¹För så säger Herren Gud : Jag ska själv söka upp mina får och ta mig an dem. ¹²Liksom en herde tar sig an sin hjord när han är bland sina får som varit skingrade, så ska också jag ta mig an mina får och rädda dem från alla de orter dit de skingrades en mulen och mörk dag. ¹³Jag ska föra dem ut från folken och samla ihop dem från länderna och låta dem komma till sitt eget land och föra dem i bet på Israels berg, vid bäckarna och där man i övrigt kan bo i landet. ¹⁴På goda betesmarker ska jag föra dem i bet, på Israels höga berg ska de få sina betesmarker. Där ska de vila sig på goda betesmarker, och de ska ha rikligt med bete på Israels berg. ¹⁵Jag ska själv föra mina får i bet och låta dem vila sig, säger Herren Gud. ¹⁶De förlorade ska jag söka upp, de som gått vilse ska jag föra tillbaka, de sårade ska jag förbinda, och de svaga ska jag stärka. Men de feta och de starka ska jag förgöra Jag ska ta hand om dem med rättvisa. ¹⁷Men ni, mina får, så säger Herren Gud : Jag ska döma mellan får och får, mellan baggar och bockar. ¹⁸Är det inte nog för er att få beta på den bästa betesmarken? Måste ni också med era fötter trampa ner vad som är kvar på er betesplats? Är det inte nog för er att få dricka det klaraste vattnet? Måste ni också med era fötter grumla vad som har lämnats kvar? ¹⁹Ska mina får beta av det som era fötter har trampat ner och dricka vad era fötter har grumlat? ²⁰Därför säger Herren Gud så till dem: Jag ska själv döma mellan de feta fåren och de magra. ²¹Eftersom ni med sida och bog stöter undan alla de svaga och stångar dem med era horn tills ni drivit ut dem och skingrat dem, ²²därför ska jag rädda mina får så att de inte mer blir byte, och jag ska döma mellan får och får. ²³Jag ska låta en herde uppstå, gemensam för dem alla, och han ska valla dem, nämligen min tjänare David. Han ska valla dem och vara deras herde. ²⁴Jag, Herren, ska vara deras Gud, men min tjänare David ska vara furste ibland dem. Jag, Herren, har talat. ²⁵Jag ska sluta ett fridsförbund med dem. Jag ska göra slut på vilddjuren i landet så att man tryggt kan bo mitt i öknen och sova i skogarna. ²⁶Jag ska låta dem själva och landet runt omkring min höjd bli till välsignelse. Jag ska låta det regna i rätt tid, regnskurar av välsignelse. ²⁷Träden på marken ska bära sin frukt och jorden ska ge sin gröda och själva ska de bo trygga i landet. De ska inse att jag är Herren, när jag bryter sönder deras ok och räddar dem från de människor som har hållit dem i slaveri. ²⁸Sedan ska de inte mer bli byte för hednafolken, och markens djur ska inte sluka dem, utan de ska bo trygga och ingen ska skrämma dem. ²⁹Jag ska låta en plantering växa upp som ska bli till berömmelse för dem. De som bor där ska inte mer dö av hunger eller föraktas av hednafolken. ³⁰De ska inse att jag, Herren deras Gud, är med dem och att de, Israels hus, är mitt folk, säger Herren Gud. ³¹Ni, mina får, den hjord som jag för i bet, ni är människor och det är jag som är er Gud, säger Herren Gud.”

Visa nästa kapitel