Hesekiel 1–9

Kapitel 1

¹I det trettionde året på femte dagen i fjärde månaden när jag var bland de bortförda vid floden Kebar, öppnades himlen och jag fick se syner från Gud. ²På femte dagen i månaden under det femte året sedan kung Jojakin förts bort i fångenskap, ³kom Herrens ord till prästen Hesekiel, Busis son, i kaldeernas land vid floden Kebar, och Herrens hand kom där över honom. ⁴Jag fick se en stormvind komma norrifrån, ett stort moln med flammande eld, och det omgavs av ett sken. Mitt i skenet syntes något som var likt glänsande metall, ⁵och mitt i elden syntes något som liknade fyra levande varelser. De såg ut som människor. ⁶Varje varelse hade fyra ansikten och vart och ett av dem hade fyra vingar. ⁷Deras ben var raka och deras fötter liknade fötterna på en kalv, och de glänste som skinande koppar. ⁸De hade människohänder under sina vingar på alla fyra sidorna. Alla fyra hade ansikten och vingar. ⁹Deras vingar slöt sig intill varandra, och när de gick behövde de inte vända sig utan de gick alltid rakt fram. ¹⁰Deras ansikten liknade människoansikten, och alla fyra hade lejonansikten på högra sidan. På vänstra sidan hade alla fyra tjuransikten, och alla fyra hade örnansikten. ¹¹Sådana var deras ansikten. Deras vingar var utbredda upptill. Varje varelse hade två vingar som de rörde vid varandra med och två som täckte deras kroppar. ¹²De gick rakt fram. Dit Anden ville gå, dit gick de, och när de gick behövde de inte vända sig. ¹³Till utseendet liknade varelserna eldsglöd som brann likt facklor medan elden rörde sig fram och tillbaka mellan dem. Den gav ett sken ifrån sig och blixtar for ut ur elden. ¹⁴Varelserna skyndade fram och tillbaka som blixtar. ¹⁵Medan jag såg på dem, fick jag se ett hjul på jorden bredvid varelserna med de fyra ansiktena. ¹⁶Det såg ut som om hjulen var gjorda av något som liknade krysolit och alla fyra var likadana. Ett hjul tycktes vara inuti ett annat hjul, ¹⁷så att de kunde gå åt alla fyra hållen utan att vända sig. ¹⁸Hjulringarna var höga och skrämmande, och på alla fyra var hjulringarna fullsatta med ögon runt omkring. ¹⁹När varelserna gick, gick också hjulen bredvid dem, och när de lyfte sig över jorden, lyfte sig också hjulen. ²⁰Dit Anden ville gå, dit gick de, och hjulen lyfte sig tillsammans med dem, för varelsernas ande var i hjulen. ²¹När varelserna gick, gick också hjulen. När de stod stilla, stod också hjulen stilla. När de höjde sig upp från jorden höjde sig också hjulen, för varelsernas ande var i hjulen. ²²Över varelsernas huvuden syntes något som liknade ett himlavalv, likt underbar kristall, utspänt över deras huvuden. ²³Under valvet var deras vingar utbredda rakt emot varandra. Varje varelse hade två vingar som täckte den ena sidan av kroppen och två som täckte den andra sidan. ²⁴När de gick, lät ljudet av deras vingar i mina öron som bruset av väldiga vatten, som den Allsmäktiges röst, ett väldigt dån som dånet från en här. När de stod stilla, höll de sina vingar sänkta. ²⁵Och en röst hördes från himlavalvet över deras huvuden där de stod stilla med sänkta vingar. ²⁶Ovanför valvet över deras huvuden syntes något som liknade en tron gjord av safirsten. På det som liknade en tron satt en gestalt som såg ut som en människa. ²⁷Och jag såg något som liknade glänsande malm, omgivet runt omkring av något som liknade eld, från det som tycktes vara hans höfter och ända upp. Och neråt, från det som såg ut att vara hans höfter, såg jag något som liknade eld omgiven av ett sken. ²⁸Skenet syntes runt omkring som bågen i skyn en regnig dag. Sådan var synen som tycktes vara Herrens härlighet. När jag såg den föll jag ner på mitt ansikte, och jag hörde rösten av någon som talade.

Kapitel 2

¹Han sade till mig: ”Människobarn, res dig på dina fötter så ska jag tala med dig.” ²När han talade till mig, kom Anden in i mig och reste upp mig på mina fötter. Och jag hörde honom tala till mig, ³han sade: ”Människobarn, jag sänder dig till Israels barn, till de avfälliga folken som har gjort uppror mot mig. De och deras fäder har syndat mot mig ända till i dag. ⁴Till barnen med fräck uppsyn och hårda hjärtan sänder jag dig, och du ska säga till dem: Så säger Herren Gud ⁵Vare sig de lyssnar eller inte – för de är ett upproriskt släkte – ska de ändå inse att en profet har varit ibland dem. ⁶Och du människobarn, var inte rädd för dem och var inte rädd för deras ord, trots att du omges av tistlar och törnen och bor bland skorpioner. Bli inte rädd för deras ord och tappa inte modet, för de är ett upproriskt släkte. ⁷Du ska tala mina ord till dem vare sig de lyssnar eller inte, för de är upproriska. ⁸Men du människobarn, hör vad jag talar till dig. Var inte upprorisk som detta upproriska släkte. Öppna din mun och ät vad jag ger dig.” ⁹Och jag såg en hand räckas ut mot mig, och i den såg jag en bokrulle. ¹⁰Han bredde ut den framför mig. Den var fullskriven på insidan och utsidan, och där stod skrivet sorgesånger, suckan och jämmerrop.

Kapitel 3

¹Han sade till mig: ”Människobarn, ät vad du ser framför dig! Ät upp bokrullen och gå och tala till Israels hus.” ²Jag öppnade min mun, och han gav mig rullen att äta. ³Han sade till mig: ”Människobarn, mätta din mage och fyll din buk med rullen som jag ger dig.” Jag åt, och den var söt som honung i min mun. ⁴Han sade till mig: ”Människobarn, gå till Israels hus och tala mina ord till dem. ⁵Du blir inte sänd till ett folk med främmande språk och obegripligt tal, utan till Israels hus, ⁶inte till många folk med främmande språk och obegripligt tal som du inte förstår. Hade jag sänt dig till sådana skulle de lyssna på dig. ⁷Men Israels hus vill inte lyssna på dig, för de vill inte lyssna på mig. Hela Israels hus har hårda pannor och förhärdade hjärtan. ⁸Se, jag gör ditt ansikte hårt som deras ansikten och din panna hård som deras pannor. ⁹Jag gör din panna hård som diamant, hårdare än flinta. Var inte rädd för dem och tappa inte modet inför dem, för de är ett upproriskt släkte.” ¹⁰Och han sade till mig: ”Människobarn, allt som jag talar till dig ska du ta till ditt hjärta och höra med dina öron. ¹¹Gå till dina landsmän i fångenskapen och säg till dem: Så säger Herren Gud – vare sig de lyssnar eller inte.” ¹²Anden lyfte upp mig, och jag hörde bakom mig ljudet av ett väldigt dån: ”Lovad är Herrens härlighet i hans boning!” ¹³Jag hörde ljudet av varelsernas vingar som rörde sig mot varandra och dessutom ljudet från hjulen, ett väldigt dån. ¹⁴Anden lyfte upp mig och tog tag i mig, och jag fördes bort, bedrövad och upprörd i min ande, och Herrens hand var stark över mig. ¹⁵Jag kom till dem som förts bort till Tel-Abib de som bodde vid floden Kebar. Jag slog mig ner där de satt och stannade där bland dem i sju dagar, djupt bedrövad. ¹⁶Men efter sju dagar kom Herrens ord till mig: ¹⁷”Människobarn, jag har satt dig till väktare för Israels hus. När du hör ett ord från min mun ska du varna dem från mig. ¹⁸När jag säger till den ogudaktige: Du ska dö, och du inte varnar honom och inte säger något för att varna den ogudaktige för hans ogudaktiga väg och så rädda hans liv, då ska den ogudaktige dö i sin missgärning, men jag ska utkräva hans blod av din hand. ¹⁹Men om du varnar den ogudaktige och han ändå inte vänder om från sin ogudaktighet eller sin ogudaktiga väg, då ska han dö i sin missgärning, men du har räddat din själ. ²⁰Och när en rättfärdig man vänder om från sin rättfärdighet och gör det som är orätt, då ska jag lägga en stötesten i hans väg och han ska dö. Om du då inte har varnat honom ska han dö i sin synd. Man ska inte komma ihåg de rättfärdiga gärningar han tidigare har gjort, utan jag ska utkräva hans blod av din hand. ²¹Men om du varnar den rättfärdige för att synda och han avhåller sig från synd, då ska han få leva eftersom han lät varna sig, och själv har du räddat ditt liv.” ²²Herrens hand kom över mig där, och han sade till mig: ”Stig upp och gå ut på slätten. Där ska jag tala med dig.” ²³Då steg jag upp och gick ut på slätten, och se, där stod Herrens härlighet, lik den härlighet jag såg vid floden Kebar. Och jag föll ner på mitt ansikte. ²⁴Anden kom då in i mig och reste upp mig på mina fötter. Herren talade med mig och sade: ”Gå och stäng in dig i ditt hus. ²⁵Och du människobarn, se, man ska lägga rep om dig och binda dig med dem så att du inte kan gå ut bland de andra. ²⁶Jag ska låta din tunga fastna vid din gom så att du blir stum och inte kan straffa dem, för de är ett upproriskt släkte. ²⁷Men när jag talar med dig ska jag öppna din mun, och du ska säga till dem: Så säger Herren Gud. Den som vill lyssna ska lyssna, och den som inte vill får låta bli, för de är ett upproriskt folk.”

Kapitel 4

¹”Människobarn, ta en lertavla, lägg den framför dig och rita en stad på den: Jerusalem. ²Belägra den och bygg torn mot den. Kasta upp vallar mot den, håll trupper i beredskap runt den och sätt upp murbräckor mot den från alla håll. ³Och ta en järnplåt och sätt upp den som en järnmur mellan dig och staden. Vänd sedan ditt ansikte mot den och håll den belägrad och anfall den. Detta ska vara ett tecken för Israels hus. ⁴Och du ska lägga dig på vänstra sidan och lägga Israels folks missgärning på dig. Lika många dagar som du ligger så, ska du bära på deras missgärning. ⁵Jag ska lägga deras missgärningsår på dig. De ska motsvaras av samma antal dagar, trehundranittio dagar. Så ska du bära Israels folks missgärning. ⁶När du har fullgjort dem ska du lägga dig en gång till, nu på högra sidan. Du ska bära Juda folks missgärning under fyrtio dagar, en dag för varje år. Jag har tilldelat dig en dag för varje år. ⁷Mot det belägrade Jerusalem ska du vända ditt ansikte och din nakna arm, och du ska profetera mot det. ⁸Och se, jag ska lägga rep om dig, så att du inte kan vända dig från den ena sidan till den andra förrän dina belägringsdagar är slut. ⁹Ta vete, korn, bönor, linsärter, hirs och spältvete och lägg det i samma kärl och baka bröd åt dig av det. Lika många dagar som du ligger på sidan, alltså trehundranittio dagar, ska du äta det. ¹⁰Den mat du ska äta ska vägas upp, tjugo siklar för varje dag. Du ska äta den på bestämda tider. ¹¹Och du ska dricka vatten som mätts upp, en sjättedels hin. Du ska dricka det på bestämda tider. ¹²Du ska äta kornkakor som du har bakat på bränsle av människoavföring inför deras ögon.” ¹³Herren tillade: ”På samma sätt ska Israels barn äta sitt orena bröd bland hednafolken, dit jag ska driva bort dem.” ¹⁴Men jag svarade: ”O, Herre Gud! Se, jag har aldrig blivit orenad Från min ungdom ända tills nu har jag aldrig ätit något självdött eller ihjälrivet djur, och orent kött har aldrig kommit i min mun.” ¹⁵Då sade han till mig: ”Se, jag ger dig kogödsel i stället för människoavföring, och du ska grädda ditt bröd över den.” ¹⁶Sedan sade han till mig: ”Människobarn, se, jag ska skapa brist på bröd i Jerusalem, och man ska äta bröd efter vikt och med oro, och dricka vatten efter mått och med förfäran. ¹⁷De ska sakna bröd och vatten och gripas av skräck, den ene efter den andre, och tyna bort i sin missgärning.”

Kapitel 5

¹”Människobarn, ta ett skarpt svärd och använd det som rakkniv och raka ditt huvud och skägg med det. Ta sedan en våg och dela upp håret. ²En tredjedel ska du bränna upp i eld mitt i staden när belägringsdagarna är slut. En tredjedel ska du ta och slå med svärdet runt omkring staden, och en tredjedel ska du strö ut för vinden, för jag ska låta ett svärd dra ut efter dem. ³Men några få hårstrån ska du ta undan och knyta in i flikarna på din mantel. ⁴Av dessa strån ska du sedan kasta några i elden och bränna upp dem. Från dem ska en eld gå ut över hela Israels folk. ⁵Så säger Herren Gud : Detta är Jerusalem som jag har satt mitt ibland hednafolken med länder runt omkring. ⁶Men staden har i sin ondska gjort uppror mot mina bud mer än folken, och mot mina stadgar mer än länderna runt omkring, för de har förkastat mina bud och inte följt mina stadgar. ⁷Därför säger Herren Gud så: Ni har varit värre än hednafolken runt omkring er och inte levt efter mina lagar och inte följt mina bud. Ni har inte ens följt lagarna hos de folk som bor runt omkring er. ⁸Därför säger Herren Gud så: Se, jag, jag själv är emot dig. Jag ska verkställa min dom mitt ibland er inför ögonen på folken. ⁹För dina vidrigheters skull ska jag göra med dig vad jag aldrig förr har gjort och aldrig mer ska göra. ¹⁰Därför ska föräldrar hos dig äta sina barn, och barn sina föräldrar. Jag ska verkställa min dom mot dig, och alla som blir kvar av dig ska jag strö ut för vinden. ¹¹Så sant jag lever, säger Herren Gud : Därför att du har orenat min helgedom med alla dina vidrigheter och alla dina avgudar, ska jag rensa bort dig. Jag ska inte visa skonsamhet eller medlidande. ¹²En tredjedel av dig ska dö av pest och förgås av hunger. En tredjedel ska falla för svärd runt omkring dig. En tredjedel ska jag strö ut för vinden och låta ett svärd dra ut efter dem. ¹³Min vrede ska bli uttömd, och jag ska släcka min harm på dem och så få min hämnd. De ska inse att jag, Herren, har talat i min lidelse när jag tömmer min vrede över dem. ¹⁴Jag ska låta dig bli en ödemark och en skam bland folken runt omkring dig, inför alla som går förbi. ¹⁵Du ska bli till skam och hån, till varning och skräck för folken runt omkring dig, när jag håller dom med vrede och harm och svåra straff. Jag, Herren, har talat. ¹⁶När jag sänder hungerns onda pilar, fördärvets pilar, då sänder jag dem för att fördärva er. Jag ska låta er hunger bli allt värre och förstöra livsuppehället för er. ¹⁷Och jag ska sända över er svält och vilda djur, som ska döda era barn. Pest och blodsutgjutelse ska drabba dig, och svärd ska jag låta komma över dig. Jag, Herren, har talat.”

Kapitel 6

¹Herrens ord kom till mig: ²”Människobarn, vänd ditt ansikte mot Israels berg, profetera mot dem ³och säg: Ni Israels berg, hör Herren Guds ord: Så säger Herren Gud till bergen och höjderna, till bäckarna och dalarna: Se, jag, jag själv ska låta svärdet komma över er och förstöra era offerhöjder. ⁴Era altaren ska förstöras och era solstoder smulas sönder, och jag ska låta era slagna falla inför era avgudar. ⁵Jag ska låta de döda kropparna av Israels barn ligga inför deras avgudar, och jag ska strö ut era ben runt omkring era altaren. ⁶Var ni än bor ska städerna bli öde och offerhöjderna ödelagda. Era altaren ska stå öde och förstörda och era avgudar slås sönder och få ett slut. Era solstoder ska bli nerhuggna och era verk utplånade. ⁷Män som slås till döds ska falla mitt ibland er, och ni ska inse att jag är Herren. ⁸Men jag ska låta några leva kvar. När ni skingras i länderna ska några av er räddas från svärdet ute bland folken. ⁹De av er som räddas ska tänka på mig bland hednafolken där de är i fångenskap, när jag har krossat deras trolösa hjärtan som vikit bort från mig och deras ögon som trolöst såg efter sina avgudar. De ska avsky sig själva för det onda de har gjort med alla sina vidrigheter. ¹⁰Och de ska inse att jag är Herren. Det är inte ett tomt ord att jag ska låta denna olycka komma över dem. ¹¹Så säger Herren Gud : Slå ihop dina händer och stampa med fötterna och ropa ve över alla usla vidrigheter bland Israels folk. Genom svärd, hunger och pest ska de falla. ¹²Den som är långt borta ska dö av pest, och den som är nära ska falla för svärd, och den som blir kvar och blir bevarad ska dö av hunger. Så ska jag ösa min vrede över dem. ¹³Ni ska inse att jag är Herren, när deras slagna män ligger där mitt ibland sina avgudar, runt omkring sina altaren, på alla höga kullar, på alla bergstoppar, under alla gröna träd och under alla lummiga terebinter, överallt där de lät en ljuvlig doft stiga upp till alla sina avgudar. ¹⁴Jag ska räcka ut min hand mot dem och göra landet, var de än bor, mer öde och tomt än öknen vid Dibla Då ska de inse att jag är Herren.”

Kapitel 7

¹Herrens ord kom till mig: ²”Människobarn, så säger Herren Gud till Israels land: Slutet kommer! Ja, slutet kommer över landets fyra hörn. ³Nu kommer slutet över dig, för jag ska sända min vrede mot dig och döma dig efter dina gärningar och låta alla dina vidrigheter drabba dig. ⁴Jag ska inte skona dig och inte ha något förbarmande. Jag ska låta dina gärningar drabba dig och dina vidrigheter vara mitt ibland dig. Och ni ska inse att jag är Herren. ⁵Så säger Herren Gud : Se, en olycka kommer, en olycka ensam i sitt slag! ⁶Slutet kommer, ja, slutet kommer! Det vaknar och kommer över dig. Se, det kommer! ⁷Nu är det din tur att dömas, du som bor här i landet. Din stund kommer, förvirringens dag är nära, då inget skörderop mer ska höras på bergen. ⁸Jag ska snart ösa min harm över dig och släcka min vrede på dig och döma dig efter dina gärningar och låta alla dina vidrigheter drabba dig. ⁹Jag ska inte skona dig och inte ha något förbarmande. Jag ska ge dig efter dina gärningar och de avskyvärda ting som finns hos dig. Och ni ska inse att det är jag, Herren, som slår. ¹⁰Se, dagen är inne! Den har kommit! Fristen har löpt ut. Riset blomstrar, övermodet grönskar. ¹¹Våldet har växt till ett ondskans ris. Det blir inget kvar av dem, ingen från deras hop, inget av deras rikedom, deras härlighet försvinner. ¹²Stunden kommer, dagen närmar sig. Köparen ska inte glädja sig och säljaren inte sörja, för brinnande vrede drabbar hela deras hop. ¹³Säljaren får inte vända tillbaka till det han har sålt, även om de skulle förbli bland de levande. För profetian om hela deras hop ska inte tas tillbaka, och ingen som lever i synd kommer att rädda sitt liv. ¹⁴Man blåser i hornet och gör sig redo, men ingen drar ut till strid, för min brinnande vrede drabbar hela hopen. ¹⁵Ute härjar svärdet och inne pest och svält. Den som är ute på marken dör genom svärdet, den som är i staden dukar under av svält och pest. ¹⁶Men de som kommer undan ska fly till bergen och vara som bergklyftornas duvor, som alla jämrar sig, var och en för sin missgärnings skull. ¹⁷Alla händer ska sjunka ner och alla knän bli som vatten. ¹⁸Människorna ska klä sig i säcktyg och förfäran ska drabba dem. I allas ansikten ska skam synas, och alla huvuden ska rakas. ¹⁹De ska kasta ut sitt silver på gatorna och betrakta sitt guld som orent. Silvret och guldet ska inte kunna rädda dem på Herrens vredes dag. De ska inte kunna mätta sig med det eller fylla sin buk med det, för det har varit en orsak till synd för dem. ²⁰Dess vackra glans använde de till högfärd, och de gjorde sina avskyvärda bilder och avgudar av det. Därför ska jag göra det till orenhet för dem. ²¹Jag ska ge det som byte i främlingars hand och som rov åt de ogudaktiga på jorden, för att de ska vanhelga det. ²²Jag ska vända mitt ansikte från dem, så att man får vanhelga min dyrbara boning. Våldsmän ska dra in där och vanhelga den. ²³Gör i ordning kedjorna, för landet är fullt av blodsutgjutelse och staden är full av våld. ²⁴Jag ska låta de ogudaktigaste hednafolk komma och ta över deras hus. Så ska jag göra slut på de fräckas övermod, och deras helgedomar ska bli vanhelgade. ²⁵Ångest kommer, och när de söker frid ska de inte finna någon. ²⁶Den ena olyckan ska komma efter den andra, det ena sorgebudet ska följa det andra. Man ska tigga profeterna om syner, prästerna ska komma till korta med sin undervisning och de äldste med sina råd. ²⁷Kungen ska sörja, furstarna ska klä sig i skräck och folket i landet ska stå med darrande händer. Jag ska ge dem efter deras gärningar och döma dem efter deras egna domar. Då ska de inse att jag är Herren.”

Kapitel 8

¹I det sjätte året, på femte dagen i sjätte månaden satt jag i mitt hus och de äldste i Juda satt hos mig. Då kom Herren Guds hand över mig. ²Och jag såg där en gestalt som till utseendet liknade en eld Från det som såg ut att vara hans höfter och neråt var eld. Men från hans höfter och uppåt syntes något som liknade strålande ljus och var som glänsande metall. ³Han räckte ut något som liknade en hand och tog tag i en lock av mitt hår, och Anden lyfte upp mig mellan himmel och jord. I syner från Gud förde han mig till Jerusalem, till den inre förgårdens port som vetter åt norr, där avgudabilden stod som väckt Guds vrede. ⁴Och se, där var härligheten från Israels Gud, så som jag hade sett den på slätten. ⁵Han sade till mig: ”Människobarn, lyft din blick mot norr.” När jag lyfte min blick mot norr, fick jag vid själva ingången norr om altarporten se den avgudabild som hade väckt Guds vrede. ⁶Han sade till mig: ”Människobarn, ser du vad de gör? Det är så hemska vidrigheter Israels hus ägnar sig åt här att jag måste lämna min helgedom. Men du ska få se mer och ännu värre vidrigheter.” ⁷Sedan förde han mig till förgårdens ingång, och där fick jag se ett hål i väggen. ⁸Han sade till mig: ”Människobarn, bryt igenom väggen.” Då bröt jag igenom den och fick nu se en dörr. ⁹Han sade till mig: ”Gå in och se vilka onda vidrigheter de ägnar sig åt här.” ¹⁰När jag kom in, fick jag se alla slags bilder av vidriga kräldjur och fyrfotadjur liksom Israels folks alla avgudar inristade runt omkring på väggarna. ¹¹Framför dem stod sjuttio av de äldste i Israel, och Jaasanja, Shafans son, stod mitt ibland dem. Var och en av dem hade sitt rökelsekar i handen, och ljuvlig doft steg upp från rökelsemolnet. ¹²Han sade till mig: ”Människobarn, ser du vad de äldste i Israels hus sysslar med i mörkret, var och en i sin avgudakammare? De säger: Herren ser oss inte, Herren har övergett landet.” ¹³Sedan sade han till mig: ”Du ska få se ännu värre vidrigheter som de gör.” ¹⁴Och han förde mig fram mot ingången till norra porten på Herrens hus, och se, kvinnor satt där och begrät Tammuz ¹⁵Han sade till mig: ”Ser du detta, människobarn? Men du ska få se ännu vidrigare avgudadyrkan än detta.” ¹⁶Så förde han mig till den inre förgården till Herrens hus. Och där, vid ingången till Herrens tempel, mellan förhuset och altaret, stod omkring tjugofem män. De vände ryggen åt Herrens tempel och ansiktet åt öster och tillbad solen i öster. ¹⁷Han sade till mig: ”Ser du detta, människobarn? Är det inte nog för Juda hus att göra de vidrigheter som de gjort här, eftersom de också har fyllt landet med våld och ännu mer väckt min vrede? Se hur de sätter kvisten för sin näsa26! ¹⁸Därför ska jag också handla i vrede. Jag ska inte skona dem och inte ha något förbarmande. Även om de ropar högt i öronen på mig, ska jag ändå inte lyssna till dem.”

Kapitel 9

¹Jag hörde honom ropa med hög röst: ”Kom hit, ni som ska straffa staden, var och en med sitt förstörelsevapen i handen.” ²Då kom sex män från övre porten, den som vetter mot norr, och var och en hade sin stridshammare i handen. Bland dem fanns en man som var klädd i linnekläder och hade ett skrivdon vid höften. De kom och ställde sig vid sidan av kopparaltaret ³Israels Guds härlighet hade lyft sig från keruben som den vilade på och flyttat sig till tempelhusets tröskel, och den ropade nu till mannen som var klädd i linnekläderna och hade skrivdonet vid höften. ⁴Herren sade till honom: ”Gå igenom Jerusalems stad och sätt ett kors i pannan på dem som suckar och jämrar sig över alla de vidrigheter som görs därinne.” ⁵Till de andra hörde jag honom säga: ”Följ honom in i staden och slå folket. Visa ingen skonsamhet och ha inget förbarmande! ⁶Döda åldringar, unga män, unga kvinnor, späda barn och vuxna kvinnor. Ni ska döda för att förgöra, men rör ingen som har korset på sig. Börja vid min helgedom ” Då började de med de äldste som stod framför tempelhuset. ⁷Han sade till dem: ”Orena tempelbyggnaden och fyll förgårdarna med slagna. Dra ut!” Och de drog ut och slog folket i staden. ⁸När de slog folket blev jag ensam kvar. Då föll jag ner på mitt ansikte och ropade: ”O, Herre Gud! Tänker du förgöra allt som är kvar av Israel när du öser din vrede över Jerusalem?” ⁹Han sade till mig: ”Israels och Judas missgärning är mycket, mycket stor. Landet är fullt av blodskulder och staden är full av orätt, för de säger: Herren har övergett landet, Herren ser det inte. ¹⁰Därför ska inte heller jag visa något medlidande eller förbarmande, utan jag ska låta deras gärningar komma över deras egna huvuden.” ¹¹Mannen som var klädd i linnekläderna och hade skrivdonet vid sin höft kom nu tillbaka och meddelade: ”Jag har gjort som du befallde mig.”

Visa nästa kapitel