Hosea 1–11

Kapitel 1

¹Herrens ord som kom till Hosea, Beeris son, när Ussia, Jotam, Ahas och Hiskia var kungar i Juda, och Jerobeam, Joashs son, var kung i Israel. ²Detta är början av Herrens ord genom Hosea. Herren sade till honom: ”Gå och skaffa dig en otrogen hustru och barn till en otrogen hustru, för landet har varit otroget och övergett Herren.” ³Då gick han bort och tog Gomer, Diblajims dotter, till hustru och hon blev havande och födde en son åt honom. ⁴Herren sade till honom: ”Ge honom namnet Jisreel, för när ännu en liten tid har gått ska jag straffa Jisreels blodskulder på Jehus hus och göra slut på kungadömet i Israel. ⁵Och det ska ske på den dagen att jag ska bryta Israels båge i Jisreels dal.” ⁶Gomer blev åter havande och födde en dotter. Då sade Herren till honom: ”Ge henne namnet Lo-Ruhama, för jag ska inte mer förbarma mig över Israels hus utan förkasta dem. ⁷Men över Juda hus ska jag förbarma mig, och jag ska frälsa dem genom Herren deras Gud. Men jag ska inte frälsa dem genom båge och svärd eller krig, och inte genom hästar och ryttare.” ⁸När Gomer hade avvant Lo-Ruhama blev hon åter havande och födde en son. ⁹Då sade han: ”Ge honom namnet Lo-Ammi, för ni är inte mitt folk och jag tillhör inte er.”

Kapitel 2

¹Men antalet av Israels barn ska bli som havets sand, som inte kan mätas eller räknas. Och det ska ske att på platsen där det sades till dem: ”Ni är inte mitt folk”, ska det sägas till dem: ”Ni är den levande Gudens barn.” ²Juda barn och Israels barn ska förenas och sätta ett enda huvud över sig, och de ska dra upp ur landet. Stor ska Jisreels dag vara. ³Kalla era bröder Ammi och era systrar Ruhama. ⁴Gå till rätta med er mor, gå till rätta, för hon är inte min hustru och jag är inte hennes man. Hon måste få bort sin otukt från sitt ansikte och sin otrohet mellan sina bröst. ⁵Annars ska jag klä av henne naken och låta henne stå där sådan hon var den dag då hon föddes. Jag ska göra henne till en öken, låta henne bli som ett torrt land och dö av törst. ⁶Hennes barn ska jag inte förbarma mig över, för de är barn till en otrogen kvinna. ⁷Ja, deras mor var otrogen, hon som födde dem gjorde skamliga saker. Hon sade: ”Jag vill följa mina älskare som ger mig min mat och mitt vatten, min ull och mitt lin, min olja och min dryck.” ⁸Se, därför ska jag stänga din väg med törnen. Jag ska resa en mur framför henne så att hon inte finner sina stigar. ⁹När hon då löper efter sina älskare ska hon inte få fatt på dem, när hon söker dem ska hon inte finna dem. Då ska hon säga: ”Jag vill gå tillbaka till min förste man, för jag hade det bättre då än nu.” ¹⁰Men hon har inte förstått att det var jag som gav henne både säden och vinet och oljan, och som gav henne mycket silver och guld som de använde till Baal. ¹¹Därför ska jag ta tillbaka min säd när tiden är inne, och mitt vin när stunden kommer. Jag ska ta bort min ull och mitt lin som hon skyler sin nakenhet med. ¹²Nu ska jag blotta hennes blygd inför hennes älskares ögon, och ingen ska rädda henne ur min hand. ¹³Jag ska göra slut på all hennes fröjd, på hennes fester, nymånader och sabbater och alla hennes högtider. ¹⁴Jag ska skövla hennes vinstockar och fikonträd, eftersom hon sade: ”De är min lön som mina älskare har gett mig.” Jag ska göra dem till en vildmark, och markens djur ska äta av dem. ¹⁵Så ska jag straffa henne för hennes baalsdagar, då hon tände rökelse åt baalerna och smyckade sig med ring och bröstspänne och följde efter sina älskare men glömde mig, säger Herren. ¹⁶Därför ska jag locka henne bort och föra henne ut i öknen och tala till hennes hjärta. ¹⁷Sedan ska jag ge tillbaka hennes vingårdar och göra Akors dal till en hoppets port. Där ska hon sjunga som i sin ungdoms dagar, som på den dag då hon drog upp ur Egyptens land. ¹⁸Det ska ske på den dagen, säger Herren, att du ska kalla mig: ”Min man” och inte mer kalla mig: ”Min Baal.” ¹⁹Baalernas namn ska jag ta bort ur hennes mun, och man ska inte mer minnas deras namn. ²⁰På den dagen ska jag sluta ett förbund för dem med djuren på marken, med fåglarna under himlen och med kräldjuren på jorden. Båge och svärd och krig ska jag bryta och ta bort ur landet och låta dem bo i trygghet. ²¹Jag ska trolova dig med mig för evigt, jag ska trolova dig med mig i rätt och rättfärdighet, i kärlek och barmhärtighet. ²²Jag ska trolova dig med mig i trohet, och du ska känna Herren. ²³Och det ska ske på den dagen att jag ska svara, säger Herren. Jag ska svara himlen, och den ska svara jorden, ²⁴och jorden ska svara säden, vinet och oljan, och de ska svara Jisreel. ²⁵Jag ska plantera henne åt mig i landet. Jag ska förbarma mig över Lo-Ruhama och säga till Lo-Ammi: ”Du är mitt folk.” Och de ska svara: ”Du är min Gud.”

Kapitel 3

¹Herren sade till mig: ”Gå och älska din hustru igen, fastän hon älskas av en annan och har begått äktenskapsbrott. Älska henne så som jag, Herren, älskar Israels barn, trots att de vänder sig till andra gudar och älskar druvkakor.” ²Då köpte jag henne åt mig för femton siklar silver och en homer och en letek korn. ³Jag sade till henne: ”Under lång tid ska du vara hos mig. Var inte otrogen och ge dig inte åt någon annan man. Jag ska vara hos dig.” ⁴För under lång tid ska Israels barn vara utan kung och furste, utan offer och stoder och utan efod och husgudar. ⁵Sedan ska Israels barn vända om och söka Herren sin Gud och David, sin kung. Med fruktan ska de söka Herren och hans godhet i kommande dagar.

Kapitel 4

¹Hör Herrens ord, ni Israels barn, för Herren går till rätta med dem som bor i landet, för det finns ingen sanning och ingen kärlek och ingen kunskap om Gud i landet. ²De svär och ljuger, mördar och stjäl och är otrogna. De brukar våld och blodsdåd följer på blodsdåd. ³Därför sörjer landet och allt som lever där tynar bort, både markens djur och himlens fåglar och havets fiskar försvinner. ⁴Ingen ska anklaga eller gå till rätta med någon annan. Ditt folk liknar dem som anklagar en präst. ⁵Du ska komma på fall om dagen, även profeten ska komma på fall tillsammans med dig om natten. Också din mor ska jag förgöra. ⁶Mitt folk går under av brist på kunskap. Eftersom du har förkastat kunskap ska också jag förkasta dig från att vara min präst. Du glömde din Guds undervisning, därför ska också jag glömma dina barn. ⁷Ju fler de blev, desto mer syndade de mot mig. Jag ska förvandla deras ära till skam. ⁸De lever av mitt folks synd och längtar efter folkets missgärning. ⁹Därför ska det gå prästen och folket lika. Jag ska straffa dem för deras vägar och ge dem för deras gärningar. ¹⁰De ska äta men inte bli mätta, begå otukt men inte föröka sig, för de har slutat hålla sig till Herren. ¹¹Otukt och vin, gammalt eller nytt, tar bort förståndet. ¹²Mitt folk frågar sin avgudabild av trä och hämtar svar från sin stav, för en otuktsande har vilselett dem så att de begår otukt och överger sin Gud. ¹³På bergens toppar offrar de, och på höjderna tänder de rökelse under ekar, popplar och terebinter eftersom skuggan där är skön. Så begår era döttrar otukt och era sonhustrur otrohet. ¹⁴Jag kan inte straffa era döttrar för deras otukt eller era sonhustrur för deras otrohet, för männen går själva iväg med prostituerade och offrar med tempelflickor. Ett folk som inget förstår går under. ¹⁵Om du, Israel, vill begå otukt, så låt inte Juda dra på sig skuld. Gå inte till Gilgal, dra inte upp till Bet-Aven och svär inte: ”Så sant Herren lever.” ¹⁶Som en envis kviga envisas Israel. Ska då Herren låta dem beta som lamm på en stor äng? ¹⁷Efraim är i förbund med avgudar – låt honom vara! ¹⁸Deras drickande går överstyr, hejdlöst begår de otukt. Landets sköldar älskar skamliga ting. ¹⁹Men en stormvind ska gripa dem med sina vingar, och de ska få skämmas med sina offer.

Kapitel 5

¹Hör det här, ni präster! Lyssna, ni av Israels hus, och hör på, ni som hör till kungens hus! Domen gäller er, för ni har varit en snara för Mispa och ett nät utbrett på Tabor. ²Upprorsmännen har sjunkit djupt i sitt slaktande, men jag ska straffa dem alla. ³Jag känner Efraim och Israel är inte dold för mig, för Efraim har nu blivit otrogna och Israel är orent. ⁴Deras gärningar hindrar dem från att vända om till sin Gud, för det bor en otuktsande i deras bröst och de känner inte Herren. ⁵Israels stolthet vittnar emot honom, Israel och Efraim kommer på fall genom sin missgärning. Också Juda kommer på fall med dem. ⁶Med får och oxar går de för att söka Herren, men de finner honom inte. Han har dragit sig undan från dem. ⁷De har svikit Herren, för de har fött barn som inte är hans. Nu ska nymånadsfesten förtära dem och deras åkrar. ⁸Blås i basun i Gibea, i trumpet i Rama, slå larm i Bet-Aven: Fienden är efter dig, Benjamin! ⁹Efraim ska bli ödelagt på straffets dag. Bland Israels stammar kungör jag vad som är sant. ¹⁰Furstarna i Juda har blivit lika sådana som flyttar gränser. Över dem ska jag ösa min vrede som vatten. ¹¹Efraim lider förtryck, krossad av domen, för han har frivilligt följt människobud. ¹²Därför är jag som mal för Efraim och som röta för Juda hus. ¹³När Efraim såg sin sjukdom och Juda sitt sår, gick Efraim till Assur och sände bud till den store kungen. Men han kan inte hela er, ert sår kommer inte att läkas, ¹⁴för jag ska vara som ett lejon mot Efraim, som ett ungt lejon mot Juda hus. Jag själv river dem och går min väg, jag släpar bort dem och ingen kan rädda. ¹⁵Jag går min väg, jag återvänder till min boning tills de erkänner sin skuld och söker mitt ansikte. I nöden ska de vända sig till mig.

Kapitel 6

¹”Kom, låt oss vända om till Herren! För han har rivit oss, han ska också hela oss. Han har slagit oss, han ska också förbinda oss. ²Efter två dagar gör han oss levande igen, på tredje dagen låter han oss uppstå, så att vi får leva inför hans ansikte. ³Låt oss lära känna Herren, låt oss sträva efter att lära känna honom. Han ska träda fram lika visst som gryningen och komma till oss som ett regn, som ett vårregn som vattnar jorden.” ⁴Vad ska jag göra med dig, Efraim? Vad ska jag göra med dig, Juda? Er kärlek är som morgondiset, som dagg som fort försvinner. ⁵Därför har jag gett mina hugg genom profeterna och dräpt dem genom orden från min mun. Så ska domen över dig gå fram i ljuset, ⁶för jag har min glädje i kärlek och inte i offer, kunskap om Gud mer än brännoffer. ⁷Men liksom Adam har de brutit förbundet, de har svikit mig där. ⁸Gilead är en stad av ogärningsmän, den är full av blodspår. ⁹Prästernas hop är som rövarband i bakhåll för människor. De mördar på vägen till Shekem, de gör skamliga ting. ¹⁰I Israels hus har jag sett förfärliga ting. Där ägnar sig Efraim åt otukt, där orenar Israel sig. ¹¹Också för dig, Juda, är en skördetid bestämd, när jag gör slut på mitt folks fångenskap.

Kapitel 7

¹När jag vill hela Israel, då avslöjas Efraims missgärning och Samariens ondska, för de begår svek, tjuvar gör inbrott och rövarband plundrar på vägarna. ²I sina hjärtan tänker de inte på att jag kommer ihåg all deras ondska. Nu är de omringade av sina gärningar, de är inför mitt ansikte. ³Med sin ondska gläder de kungen och med sina lögner furstarna. ⁴Alla är de äktenskapsbrytare. De liknar en ugn som bagaren värmt upp. När han knådat degen slutar han elda tills degen har jäst. ⁵På vår kungs dag drack sig furstarna febriga av vin, själv räckte han smädarna handen. ⁶De kommer nära, deras hjärtan är som en ugn där de ligger i försåt. Hela natten sover deras bagare, men på morgonen brinner han som en flammande eld. ⁷Alla är de heta som en ugn och förtär sina domare. Alla deras kungar har fallit, ingen bland dem åkallar mig. ⁸Efraim blandar sig med andra folk, han är som en brödkaka som inte har vänts. ⁹Främlingar har förtärt hans kraft men han förstår det inte, trots att han fått gråa hår märker han det inte. ¹⁰Israels högmod vittnar mot honom. De vänder inte om till Herren sin Gud och söker inte hans hjälp trots allt detta. ¹¹Efraim har blivit som en duva, naiv och utan vett. De kallar på Egypten, de går till Assur. ¹²Men när de går kastar jag mitt nät över dem, drar ner dem som fåglar under himlen. Jag ska straffa dem så som de hört i sin församling. ¹³Ve över dem, för de har flytt bort från mig! Fördärv över dem, för de har gjort uppror mot mig! Jag ville friköpa dem, men de har talat lögner mot mig. ¹⁴De ropar inte till mig av hjärtat utan klagar på sina bäddar. De oroar sig för säd och vin men vänder sig bort från mig. ¹⁵Det var jag som lärde dem och stärkte deras armar, men de har ont i sinnet mot mig. ¹⁶De vänder om, men inte till den som är därovan. De liknar en båge som sviker. Deras furstar ska falla för svärd på grund av sina hätska tungor. Det ska bli deras vanära i Egyptens land.

Kapitel 8

¹Sätt basunen för din mun! Som en örn kommer fienden över Herrens hus, för de har brutit mitt förbund och syndat mot min lag. ²De ropar till mig: ”Min Gud! Vi i Israel känner dig.” ³Israel har förkastat det som är gott, därför ska fienden förfölja dem. ⁴De valde kungar som inte var från mig, de tillsatte furstar som jag inte erkände. Av sitt silver och guld gjorde de sig avgudar till sin egen undergång. ⁵Din kalv är förkastlig, Samaria. Min vrede är upptänd mot dem. Hur länge ska de vara oförmögna till renhet? ⁶Kalven är från Israel, en hantverkare har gjort den, den är ingen gud. Samarias kalv ska krossas till smulor. ⁷Vind sår de, och storm ska de skörda. Säd ska de inte få, deras gröda ska inte ge föda, och ger den någon ska främlingar sluka den. ⁸Israel blir uppslukad. De räknas nu bland hednafolken som ett kärl ingen vill ha, ⁹för de drog bort till Assur likt en vildåsna som går sin egen väg. Efraim har lejt sig älskare. ¹⁰Men hur de än köpslår bland folken ska jag nu samla dem och låta dem börja en tid av ringhet, förtryckta av furstarnas kung. ¹¹Efraim har gjort sig många altaren åt synden, därför ska hans altaren bli honom till synd. ¹²Jag har skrivit mycket till honom i min undervisning, men den betraktas som något främmande. ¹³De offrar kött som offergåvor åt mig och äter, men Herren tar inte emot dem. Nu ska han komma ihåg deras skuld och straffa dem för deras synder. De ska få vända tillbaka till Egypten. ¹⁴Israel har glömt sin skapare och byggt tempel, och Juda har uppfört många befästa städer. Jag ska sända en eld mot hans städer, och den ska förtära deras borgar.

Kapitel 9

¹Gläd dig inte, Israel, jubla inte som folken, för du har varit otrogen och kommit bort från din Gud. Du har älskat prostitutionens lön på alla tröskplatser. ²Logen och vinpressen ska inte föda dem, och vinet ska slå fel för dem. ³De ska inte få bo i Herrens land. Efraim måste tillbaka till Egypten, och i Assyrien ska de äta oren mat. ⁴De ska inte få offra vin åt Herren, och deras slaktoffer ska inte glädja honom. Det ska vara som sorgebröd för dem, alla som äter av det ska bli orena, för deras bröd är bara för dem själva, det kommer inte in i Herrens hus. ⁵Vad ska ni göra på högtidsdagen, på Herrens festdag? ⁶För kommer de undan förödelsen samlar Egypten ihop dem och Memfis begraver dem. Deras silverskatter tas över av nässlor, törne ska växa i deras hyddor. ⁷Straffets dagar kommer, vedergällningens dagar kommer, Israel ska märka det. Profeten anses vara en dåre, Andens man galen, för att din skuld är stor och fiendskapen stark. ⁸Profeten är Guds väktare över Efraim, men snaror väntar honom på alla hans vägar och fiendskap i hans Guds hus. ⁹I djupt fördärv har de sjunkit, nu som i Gibeas dagar. Men han kommer ihåg deras skuld, han straffar deras synder. ¹⁰Som druvor i öknen fann jag Israel, som förstlingsfrukter på fikonträdet när det börjar bära frukt såg jag era fäder. Men de gick till Baal-Peor och invigde sig åt skammens gud, och de blev lika vidriga som den de älskade. ¹¹Efraims härlighet ska flyga bort som en fågel: ingen ska föda, ingen gå havande, ingen befruktas. ¹²Och även om de uppfostrar barn ska jag ta dem ifrån dem, inte en människa blir kvar. Ja, ve dem när jag går ifrån dem! ¹³Efraim är som jag såg Tyrus, planterad på en äng. Men Efraim ska få föra ut sina barn till bödeln. ¹⁴Ge dem, Herre, vad du ska ge dem! Ge dem moderliv med missfall och uttorkade bröst. ¹⁵All deras ondska finns i Gilgal, det var där jag fick hat till dem. För deras onda gärningars skull ska jag driva ut dem ur mitt hus. Jag ska inte visa dem kärlek längre, alla deras furstar är upproriska. ¹⁶Efraim är slagen, deras rot förtorkad, de ska inte bära frukt. Även om de föder barn ska jag döda deras kära livsfrukt. ¹⁷Min Gud ska förkasta dem, för de har inte lyssnat på honom. De ska bli flyktingar bland hednafolken.

Kapitel 10

¹Israel var en frodig vinstock som bar frukt. Men ju mer frukt han fick, desto fler altaren byggde han. Ju bättre det gick för hans land, desto finare stoder reste han. ²Deras hjärta är delat, nu ska de lida sitt straff. Han ska själv bryta ner deras altaren och förstöra deras stoder. ³Nu ska de säga: ”Vi har ingen kung, för vi fruktar inte Herren. Och en kung, vad skulle han kunna göra för oss?” ⁴De talar tomma ord, de svär falska eder och sluter förbund, och domen skjuter upp som en giftig planta ur åkerns fåror. ⁵De som bor i Samaria ska vara rädda för kalven i Bet-Aven. Folket ska sörja över den, avgudaprästerna ska darra, eftersom dess härlighet ska föras bort i fångenskap. ⁶Också den ska föras till Assyrien som en gåva åt den store kungen. Skam ska Efraim få, Israel ska komma på skam med sina planer. ⁷Samariens kung ska försvinna som en pinne på vattnet. ⁸Ödelagda blir Avens offerhöjder, Israels synd. Törne och tistel ska skjuta upp på deras altaren. Då ska man säga till bergen: ”Göm oss!” och till höjderna: ”Fall över oss!” ⁹Israel, ända sedan Gibeas dagar har du syndat. Där har de stannat, utan att kriget mot brottslingarna nådde dem i Gibea. ¹⁰När jag vill ska jag tukta dem. Folken ska samlas mot dem när jag binder dem vid deras dubbla synd. ¹¹Efraim är en inkörd kviga som gärna vill tröska. Men jag ska lägga ett ok över hennes vackra nacke. Jag ska spänna för Efraim, Juda ska plöja, Jakob ska harva. ¹²Så åt er i rättfärdighet, skörda efter kärlekens bud, bryt er ny mark. Det är tid att söka Herren, tills han kommer och låter rättfärdighet regna över er. ¹³Ni har plöjt ogudaktighet, ni har skördat orättfärdighet, ni har ätit lögnens frukt, för du har förlitat dig på din egen väg, på dina många hjältar. ¹⁴Stridslarm ska stiga bland dina stammar, och alla dina fästen ska ödeläggas som när Bet-Arbel ödelades av Shalman på stridens dag och mödrar och barn krossades. ¹⁵Så ska Betel göra med er för er stora ondskas skull. När gryningen kommer är det förbi, förbi med Israels kung!

Kapitel 11

¹När Israel var ung fick jag honom kär, och ut ur Egypten kallade jag min son. ²Men ju mer man kallar dem, desto mer drar de sig undan. De offrar åt baalerna och tänder rökelse åt avgudabilderna. ³Ändå var det jag som lärde Efraim att gå och som tog dem i mina armar. Men de förstod inte att jag ville hela dem. ⁴Med lena band drog jag dem, med kärlekens band. Jag var för dem lik den som lättar oket över deras nackar, jag böjde mig ner till dem och gav dem mat. ⁵De ska inte få vända tillbaka till Egyptens land, utan Assur ska bli deras kung eftersom de vägrade att omvända sig. ⁶Svärdet ska rasa i deras städer och förstöra deras bommar och frossa omkring sig för deras onda planers skull. ⁷Mitt folk hänger fast vid sin otrohet mot mig, och hur man än kallar dem till den som är därovan, upphöjer ändå ingen honom. ⁸Hur ska jag kunna överge dig, Efraim? Ska jag lämna dig, Israel? Hur ska jag kunna göra med dig som med Adma och behandla dig som Sebojim? Mitt hjärta vänder sig i mig, all min barmhärtighet vaknar. ⁹Jag vill inte utföra min brinnande vrede, jag vill inte ödelägga Efraim igen, för jag är Gud och inte en människa. Jag är helig bland er och vill inte komma med vrede. ¹⁰Herren ska de följa, och han ska ryta som ett lejon. Han ska ryta och barnen ska komma med bävan västerifrån. ¹¹De ska komma med bävan som fåglar från Egypten och som duvor från Assurs land, och jag ska låta dem bo i sina hus, säger Herren.

Visa nästa kapitel