Jeremia 1–13

Kapitel 1

¹Detta är Jeremias ord. Jeremia, Hilkias son, var en av prästerna i Anatot i Benjamins land. ²Herrens ord kom till honom i Juda kung Josias, Amons sons, trettonde regeringsår, ³och sedan under Juda kung Jojakim, Josias son, ända till slutet av Juda kung Sidkias, Josias sons, elfte regeringsår då Jerusalems invånare fördes bort i fångenskap i femte månaden. ⁴Herrens ord kom till mig. Han sade: ⁵”Innan jag formade dig i moderlivet utvalde jag dig, och innan du kom fram ur modersskötet helgade jag dig. Jag satte dig till profet för folken.” ⁶Men jag svarade: ”O, Herre Gud! Jag kan inte tala, för jag är för ung.” ⁷Då sade Herren till mig: ”Säg inte: Jag är för ung, utan gå vart jag än sänder dig och tala vad jag än befaller dig. ⁸Var inte rädd för dem, för jag är med dig för att rädda dig, säger Herren.” ⁹Och Herren räckte ut sin hand, rörde vid min mun och sade till mig: ”Se, jag lägger mina ord i din mun. ¹⁰Jag sätter dig i dag över folk och riken för att rycka upp och bryta ner, förgöra och fördärva, bygga upp och plantera.” ¹¹Herrens ord kom till mig. Han sade: ”Vad ser du, Jeremia?” Jag svarade: ”Jag ser en gren av ett mandelträd.” ¹²Herren sade till mig: ”Du har sett rätt. Jag ska vaka över mitt ord för att uppfylla det.” ¹³Herrens ord kom till mig för andra gången. Han sade: ”Vad ser du?” Jag svarade: ”Jag ser en kokande gryta i norr som lutar hitåt.” ¹⁴Herren sade till mig: ”Från norr ska olyckan välla in över alla som bor i landet. ¹⁵Se, jag ska kalla på alla stammar i rikena norrut, säger Herren. De ska komma och sätta upp var och en sin tron vid ingången till Jerusalems portar och vid dess murar runt omkring och vid alla Juda städer. ¹⁶Jag ska uttala mina domar mot dem för all deras ondska, därför att de har övergett mig och tänt rökelse åt andra gudar och tillbett sina händers verk. ¹⁷Fäst upp dina kläder! Res dig och tala till dem allt som jag befaller dig. Var inte förskräckt för dem, så att jag inte låter skräck drabba dig inför dem. ¹⁸Se, jag gör dig i dag till en befäst stad, till en järnpelare och en kopparmur mot hela landet, mot Juda kungar, dess furstar och präster och mot folket i landet. ¹⁹De ska kämpa mot dig men inte besegra dig, för jag är med dig, säger Herren, för att rädda dig.”

Kapitel 2

¹Herrens ord kom till mig. Han sade: ²Gå och predika för Jerusalem och säg: Så säger Herren : Jag minns din ungdoms hängivenhet, hur du älskade mig under din brudtid och följde mig i öknen, i landet där man inte sår. ³Israel var heligt för Herren, den första frukten av hans skörd. Alla som äter av den drar på sig skuld, olycka drabbar dem, säger Herren. ⁴Hör Herrens ord, ni av Jakobs hus, ni alla släkter av Israels hus. ⁵Så säger Herren : Vad fann era fäder för fel hos mig, eftersom de gick bort ifrån mig och följde värdelösa avgudar och själva blev värdelösa? ⁶De frågade inte: ”Var är Herren, han som förde oss upp ur Egyptens land, han som ledde oss i öknen, det öde och oländiga landet, torkans och dödsskuggans land, landet där ingen färdas och där ingen människa bor?” ⁷Jag förde er in i det bördiga landet och ni fick äta dess frukt och dess goda. Men när ni hade kommit dit, orenade ni mitt land och gjorde min arvedel avskyvärd. ⁸Prästerna frågade inte: ”Var är Herren?” De som hade hand om lagen kände mig inte, och herdarna var trolösa mot mig. Profeterna profeterade i Baals namn och följde dem som inte kan hjälpa. ⁹Därför ska jag fortsätta gå till rätta med er, säger Herren, och gå till rätta med era barnbarn. ¹⁰Dra bort till kitteernas kuster och se efter, skicka bud till Kedar och undersök, se om något sådant har hänt där: ¹¹Har ett folk någonsin bytt bort sina gudar? Och ändå är de inga gudar. Men mitt folk har bytt bort sin härlighet mot något som inte kan hjälpa. ¹²Häpna, ni himlar, över detta, rys av stor förfäran, säger Herren, ¹³för mitt folk har begått en dubbel synd: De har övergett mig, källan med det levande vattnet, och gjort sig usla brunnar som inte håller vatten. ¹⁴Är Israel en träl? Är han född som slav? Varför har han blivit ett byte? ¹⁵Lejonen ryter mot honom, man hör dem morra. De gör hans land till en ödemark. Hans städer bränns ner så att ingen kan bo i dem. ¹⁶Även Memfis och Tachpanches barn betar din hjässa kal. ¹⁷Men är det inte du själv som vållar dig detta, genom att du överger Herren din Gud när han vill leda dig på den rätta vägen? ¹⁸Varför vill du till Egypten för att dricka av Nilens vatten? Och varför vill du till Assyrien för att dricka av flodens vatten? ¹⁹Det är din ondska som tuktar dig och ditt avfall som straffar dig. Inse därför och tänk på hur ont och bittert det är att du överger Herren din Gud och inte fruktar mig, säger Herren Gud Sebaot. ²⁰Redan för länge sedan bröt jag sönder ditt ok och slet av dina band, men du sade: ”Jag vill inte tjäna dig.” På alla höga kullar och under alla gröna träd lade du dig ner och bedrev otukt. ²¹Jag hade planterat dig som en ädel vinstock, helt äkta. Hur kunde du då bli en oäkta, främmande vinstock för mig? ²²Även om du tvättar dig med soda och tar mängder av såpa är ändå din synds fläckar kvar inför mig, säger Herren Gud. ²³Hur kan du säga: ”Jag har inte orenat mig, jag har inte följt baalerna?” Tänk hur du bar dig åt i dalen, kom ihåg vad du har gjort! Du är som ett ystert kamelsto som löper hit och dit, ²⁴som en vildåsna som är van vid öknen och flåsar i sin brunst. Vem kan hålla tillbaka hennes begär? Den som söker henne behöver inte löpa sig trött. Vid parningstiden finner man henne lätt. ²⁵Akta din fot så att du inte tappar skon och din strupe så att den inte blir törstig. Men du svarar: ”Det är förgäves! Jag älskar främmande gudar och tänker följa dem.” ²⁶Liksom tjuven står med skam när han ertappas, så ska Israels hus få skämmas med sina kungar och furstar, sina präster och profeter, ²⁷de som säger till trästycket: ”Du är min far”, och till stenen: ”Du har fött mig”. De vänder ryggen mot mig och inte ansiktet. Men i olyckans tid ropar de: ”Res dig och rädda oss!” ²⁸Var är då dina gudar som du gjorde åt dig? Låt dem resa sig! Kan de rädda dig i din olyckas tid? För du, Juda, har lika många gudar som du har städer! ²⁹Varför går ni till rätta med mig? Ni har alla vänt er bort från mig, säger Herren. ³⁰Förgäves har jag slagit era barn, de lät sig inte tillrättavisas. Likt ett lejon som vållar fördärv har ert eget svärd slukat era profeter. ³¹Du släkte, se Herrens ord! Har jag varit en öken för Israel eller ett land av mörker? Varför säger mitt folk: ”Vi är fria, vi kommer inte mer till dig?” ³²Inte glömmer en jungfru sina smycken eller en brud sin utstyrsel? Men mitt folk har i alla tider glömt mig. ³³Hur skickligt går du inte till väga när du söker kärlek! Även de sämsta kvinnor har du lärt dina vägar. ³⁴På dina mantelflikar finns blod av fattiga som var oskyldiga, de hade inte ertappats vid inbrott. ³⁵Trots allt detta säger du: ”Jag är oskyldig. Han är inte arg på mig längre.” Men jag vill gå till rätta med dig, eftersom du säger: ”Jag har inte syndat.” ³⁶Varför far du än hit än dit för att ta en annan väg? Du blir besviken på Egypten liksom du blev besviken på Assyrien. ³⁷Också därifrån måste du gå din väg med händerna på huvudet, för Herren förkastar dem som du litar till, du får ingen framgång genom dem.

Kapitel 3

¹Han sade: Om en man skiljer sig från sin hustru och hon går ifrån honom och blir en annan mans hustru, får han då komma tillbaka till henne? Skulle inte då landet bli orenat? Du har bedrivit otukt med många älskare, och nu kommer du tillbaka till mig? säger Herren. ²Lyft blicken mot de kala höjderna och se: Var har du inte blivit skändad? Vid vägarna satt du och väntade på dem som en arab i öknen. Du orenade landet med din otukt och din ondska. ³Därför hölls regnskurarna tillbaka och inget vårregn föll. Men du hade en äktenskapsbryterskas panna och ville inte skämmas. ⁴Ändå har du nu ropat till mig: ”Min Far! Du är min ungdoms vän!” ⁵”Kan han då vara vred för evigt och hålla fast vid sin vrede för alltid?” Så talade du och gjorde allt ont du kunde. ⁶I kung Josias tid sade Herren till mig: Har du sett vad det avfälliga Israel har gjort? Hon gick upp på alla höga berg och bort under alla gröna träd och bedrev otukt. ⁷Jag tänkte att hon skulle vända tillbaka till mig när hon hade gjort allt detta. Men hon vände inte tillbaka. Hennes otrogna syster Juda såg det. ⁸Och jag såg att fastän jag hade skilt mig från det avfälliga Israel och gett henne skilsmässobrev på grund av hennes äktenskapsbrott, så skrämdes ändå inte hennes otrogna syster Juda av det. Hon gick också bort och bedrev otukt, ⁹hon orenade landet med sin lättsinniga otukt och begick äktenskapsbrott med sten och trä. ¹⁰Och trots allt detta vände hennes otrogna syster Juda inte tillbaka till mig av hela sitt hjärta, utan bara i hyckleri, säger Herren. ¹¹Herren sade till mig: Det avfälliga Israel har visat sig mer rättfärdigt än det otrogna Juda. ¹²Gå norrut och predika: Vänd om Israel, du avfälliga, säger Herren. Då ska jag inte längre se på er med ovilja, för jag är nådig, säger Herren, och ska inte vara vred för evigt. ¹³Bekänn nu din missgärning, att du har avfallit från Herren din Gud och löpt hit och dit efter främmande gudar under alla gröna träd. Du har inte lyssnat till min röst, säger Herren. ¹⁴Vänd om, ni avfälliga barn, säger Herren, för jag är er rätte herre. Och jag ska hämta er, en från varje stad och två från varje släkt, och föra er till Sion. ¹⁵Jag ska ge er herdar efter mitt hjärta, och de ska föra er i bet med förstånd och insikt. ¹⁶När ni på den tiden förökar er och blir fruktsamma i landet, säger Herren, då ska man inte tala om Herrens förbundsark mer eller tänka på den. Man ska inte komma ihåg den eller sakna den, och man ska inte göra någon ny. ¹⁷På den tiden ska man kalla Jerusalem ” Herrens tron”, och alla hednafolk ska samlas där för att ära Herrens namn i Jerusalem. Och de ska inte mer följa sina onda och hårda hjärtan. ¹⁸På den tiden ska Juda hus gå till Israels hus, och tillsammans ska de komma från landet i norr till det land som jag gav era fäder till arvedel. ¹⁹Jag sade: Vilken plats ska jag inte låta dig få bland barnen, och vilket ljuvligt land ska jag inte ge dig, den allra härligaste arvedel bland folken. Och jag sade: Då ska ni kalla mig Far och inte vända er bort från mig mer. ²⁰Men som när en hustru är otrogen mot sin man, så har ni, Israels hus, varit otrogna mot mig, säger Herren. ²¹Därför hörs rop på de kala höjderna, gråt och böner från Israels barn, för de har gått på villovägar och glömt Herren sin Gud. ²²Vänd om, ni avfälliga barn! Jag ska bota er från er otrohet. ”Se, vi kommer till dig, för du är Herren vår Gud. ²³Ja, falskt var vårt hopp till höjderna, vårt larm på bergen. Ja, hos Herren vår Gud finns frälsning för Israel. ²⁴Men allt ifrån vår ungdom har skammens gud förtärt frukten av våra fäders arbete, deras får och kor, deras söner och döttrar. ²⁵Låt oss nu ligga här i vår skam och låt vanära täcka oss, för vi har syndat mot Herren vår Gud, vi och våra fäder, från vår ungdom ända till i dag. Vi har inte lyssnat till Herren vår Guds röst.”

Kapitel 4

¹Om du vill vända tillbaka, Israel, säger Herren, vänd då om till mig. Om du tar bort dina avskyvärda gudar från min åsyn ska du slippa irra runt som flykting. ²Du ska svära i sanning, rätt och rättfärdighet: ”Så sant Herren lever”, och då ska hednafolken välsigna sig i honom och ha sin ära i honom. ³Så säger Herren till Juda män och till Jerusalem: Bryt er ny mark! Så inte bland törnen. ⁴Omskär er för Herren, ta bort ert hjärtas förhud, ni Juda män och Jerusalems invånare. Annars ska min vrede bryta fram som en eld och brinna så att ingen kan släcka, för era onda gärningars skull. ⁵Förkunna i Juda och ropa och säg det i Jerusalem, blås i hornet i landet, ropa med hög röst och säg: ”Låt oss samlas och gå in i de befästa städerna!” ⁶Res ett baner i riktning mot Sion, sök skydd, stanna inte! För jag ska låta olyckan komma från norr med stor förödelse. ⁷Ett lejon kommer fram ur sitt snår, en folkfördärvare bryter upp. Han går ut ur sin boning för att göra ditt land till en ödemark. Då läggs dina städer i ruiner så att ingen kan bo där. ⁸Klä er därför i säcktyg, klaga och jämra er, för Herrens brinnande vrede har inte vänt sig bort från oss. ⁹På den dagen, säger Herren, ska kungen och furstarna tappa modet, prästerna bli förfärade och profeterna vara bestörta. ¹⁰Men jag sade: O, Herre Gud, hur svårt bedrog du inte detta folk och Jerusalem när du sade: ”Det ska gå er väl.” Svärdet är ju nära att ta våra liv! ¹¹På den tiden ska det sägas till detta folk och till Jerusalem: En brännhet vind från de kala höjderna i öknen sveper in mot dottern mitt folk – inte för att kasta säd eller rensa korn, ¹²en starkare vind än så kommer från mig. Nu ska också jag gå till rätta med dem! ¹³Se, han stiger upp som ett moln, hans vagnar är som en stormvind, hans hästar är snabbare än örnar. Ve oss, vi är förlorade! ¹⁴Tvätta bort ondskan från ditt hjärta, Jerusalem, så att du blir räddad! Hur länge ska onda tankar bo i ditt bröst? ¹⁵Från Dan hörs en röst ropa, från Efraims berg en som bådar olycka. ¹⁶Kungör för folken, tala om för Jerusalem: En belägringshär kommer från fjärran land och höjer sitt rop mot Juda städer. ¹⁷Som väktare kring ett åkerfält omringar de henne, för hon har varit upprorisk mot mig, säger Herren. ¹⁸Din väg och dina gärningar vållar dig detta. Din ondska gör att det blir så bittert, att plågan träffar dig ända in i hjärtat. ¹⁹O, mitt inre, mitt inre! Jag vrider mig av smärta i mitt hjärtas djup. Mitt hjärta klagar i mig, jag kan inte tiga, för min själ har hört hornstötar och stridsrop. ²⁰Katastrof på katastrof ropas ut, hela landet läggs öde. Plötsligt blir mina tält förstörda, på ett ögonblick mina tältdukar. ²¹Hur länge ska jag se stridsbaneret och höra hornstötarna? ²²Mitt folk är dåraktigt, de känner mig inte. De är oförnuftiga barn och förstår ingenting. De är skickliga på att göra ont, men de förstår inte att göra gott. ²³Jag såg på jorden, och den var öde och tom, upp mot himlen, och där fanns inget ljus. ²⁴Jag såg på bergen, och de bävade och alla höjder vacklade. ²⁵Jag såg mig om, och där fanns ingen människa, himlens alla fåglar hade flytt. ²⁶Jag såg mig om, och det bördiga landet var en öken, alla dess städer var ödelagda inför Herrens ansikte, för hans brinnande vrede. ²⁷För så säger Herren : Hela landet ska bli en ödemark, men jag ska inte göra slut på det helt. ²⁸Därför sörjer jorden och himlen ovanför mörknar, för vad jag har talat och beslutat ska jag inte ångra eller ta tillbaka. ²⁹För larmet av ryttare och bågskyttar flyr hela staden. Man ger sig in i skogssnåren och upp bland klipporna. Alla städer är övergivna, ingen människa bor i dem mer. ³⁰Du ödelagda, vad vill du göra? Även om du klär dig i scharlakan och smyckar dig med smycken av guld, om du förstorar dina ögon med smink, så gör du dig vacker förgäves. Dina älskare föraktar dig, de vill ta ditt liv. ³¹För jag hör rop som från en födande kvinna, ångestrop som från en förstföderska. Det är dottern Sions röst. Hon flämtar, hon räcker ut sina händer: ”O, ve mig! Mitt liv tynar bort inför mördare.”

Kapitel 5

¹Gå runt på gatorna i Jerusalem och lägg märke till vad ni ser, sök på torgen om ni finner någon, om det finns någon enda som gör rätt och frågar efter trohet. Då ska jag förlåta staden. ²Men även om de säger: ”Så sant Herren lever”, så svär de ändå falskt. ³Herre, är det inte trohet dina ögon söker? Du slog dem, men de kände ingen smärta. Du gjorde slut på dem, men de vägrade att ta emot tillrättavisning. De gjorde sina pannor hårdare än klippan och vägrade omvända sig. ⁴Då tänkte jag: Det är bara enkelt folk, de är dåraktiga, för de känner inte Herrens väg, sin Guds domslut. ⁵Nu går jag till de stora och talar med dem. De måste ju känna Herrens väg och sin Guds domslut. Men också de har brutit sönder oket och slitit av banden. ⁶Därför ska lejonet från skogen slå dem och stäppvargen slita sönder dem. Leoparden ska lura vid deras städer och alla som går ut ska rivas ihjäl, för deras brott är många och deras avfall svåra. ⁷Varför skulle jag förlåta dig? Dina barn har övergett mig och svurit vid gudar som inte finns. Jag gav dem fullt upp av allt, men de var otrogna och samlades i skaror vid horhusen. ⁸De liknar välnärda, brunstiga hingstar, var och en gnäggar efter sin nästas hustru. ⁹Skulle jag inte straffa dem för sådant? säger Herren. Skulle jag inte hämnas på ett folk som detta? ¹⁰Dra upp mot hennes vingårdsterrasser och förstör dem, men gör inte slut på henne helt. Riv bort hennes rankor, de tillhör inte Herren, ¹¹för de har svikit mig svårt, både Israels hus och Juda hus, säger Herren. ¹²De har förnekat Herren och sagt: ”Han finns inte där. Inget ont ska drabba oss, svärd och svält ska vi inte möta. ¹³Profeterna blir till vind, Guds ord är inte i dem. Vad de säger ska drabba dem själva.” ¹⁴Därför säger Herren Gud Sebaot så: Eftersom ni talar på det sättet, se, därför ska jag göra mina ord i din mun till en eld och detta folk till ved, och elden ska förtära dem. ¹⁵Se, jag ska sända ett hednafolk mot er fjärran ifrån, ni av Israels hus, säger Herren, ett starkt hednafolk, ett urgammalt folk, ett folk vars språk du inte känner och vars tal du inte förstår. ¹⁶Deras koger är som en öppen grav, de är alla krigare. ¹⁷De ska sluka din skörd och ditt bröd, de ska sluka dina söner och döttrar, de ska sluka dina får och kor, de ska sluka dina vinstockar och fikonträd. Dina befästa städer som du litar på, ska de förstöra med svärd. ¹⁸Men inte ens då vill jag göra slut på er helt, säger Herren. ¹⁹Om ni då frågar: ”Varför har Herren vår Gud gjort oss allt detta?” ska du svara dem: ”Liksom ni har övergett mig och tjänat främmande gudar i ert eget land, ska ni nu få tjäna främlingar i ett land som inte är ert.” ²⁰Kungör det för Jakobs hus, ropa ut det i Juda och säg: ²¹Hör detta, du dåraktiga folk utan förstånd! Ni har ögon och ser inte, ni har öron och hör inte. ²²Skulle ni inte frukta mig, säger Herren, skulle ni inte bäva för mig, jag som har satt sand till gräns för havet, till en evig gräns som det inte kan överskrida. Hur dess vågor än svallar förmår de inget, och hur de än brusar kan de inte komma över den. ²³Men detta folk har ett motsträvigt och upproriskt hjärta. De har vänt sig bort och gått sin egen väg. ²⁴De säger inte i sina hjärtan: ”Låt oss frukta Herren vår Gud, som ger regn i rätt tid både höst och vår och som skänker oss de bestämda skördeveckorna.” ²⁵Era missgärningar har nu bringat detta i olag, era synder håller det goda borta från er, ²⁶för bland mitt folk finns ogudaktiga människor. De ligger i bakhåll liksom jägaren ligger på lur, de sätter snaror och fångar människor. ²⁷Som en bur full av fåglar är deras hus fulla av svek. Därför har de blivit stora och rika, de har blivit feta och skinande. ²⁸Deras onda gärningar har ingen gräns, de dömer inte rättvist, de verkar inte för den faderlöses sak och hjälper inte den fattige att få sin rätt. ²⁹Skulle jag inte straffa dem för sådant? säger Herren. Skulle jag inte hämnas på ett hednafolk som detta? ³⁰Förfärliga och fruktansvärda saker sker i landet. ³¹Profeterna profeterar lögn, och prästerna styr efter deras råd. Så vill mitt folk ha det. Men vad ska ni göra när slutet på det kommer?

Kapitel 6

¹Fly från Jerusalem, ni Benjamins barn! Blås i hornet i Tekoa, res ett högt baner i Bet-Hakkerem, för en olycka hotar från norr med stor förödelse. ²Jag ska ödelägga dotter Sion, den vackra och bortskämda. ³Herdar ska komma över henne med sina hjordar. De ska slå upp sina tält runt omkring henne och var och en ska beta av sitt stycke. ⁴Rusta er till strid mot henne! ”Kom, låt oss dra upp vid middagstid! Men ve oss, dagen går mot sitt slut och kvällens skuggor förlängs. ⁵Kom, låt oss dra upp om natten och förstöra hennes palats.” ⁶För så säger Herren Sebaot: Fäll träd och bygg vallar mot Jerusalem! Här är staden som ska straffas. Den är full av förtryck. ⁷Som en källa flödar av vatten, så flödar den av sin ondska. Man hör om våld och förödelse där, sår och slag är ständigt inför mina ögon. ⁸Ta varning, Jerusalem, så att jag inte vänder mig ifrån dig och gör dig till en ödemark, ett land där ingen bor. ⁹Så säger Herren Sebaot: Man ska bärga en efterskörd från dem som är kvar av Israel, som från en vinstock. Räck ut din hand på nytt, som när man plockar druvor från rankorna. ¹⁰Till vem ska jag tala och för vem ska jag vittna så att de hör? Deras öron är stängda så att de inte kan höra. Herrens ord föraktas bland dem, de vill inte veta av det. ¹¹Därför är jag fylld av Herrens vrede, jag orkar inte hålla tillbaka den. Ös ut den över barnen på gatan och över de unga där de samlas. Både man och kvinna ska drabbas, också den gamle och den som fyllt sina dagars mått. ¹²Främlingar ska ta över deras hus, deras åkrar och hustrur, för jag ska räcka ut min hand mot dem som bor i landet, säger Herren. ¹³Hög som låg, alla söker de oärlig vinst. Både profet och präst, alla handlar de lögnaktigt. ¹⁴De tar det lätt med att bota mitt folks skada och säger: ”Allt är väl, allt är väl!” Men allt är inte väl. ¹⁵De ska stå där med skam, för de har gjort avskyvärda saker. Ändå känner de ingen skam och förstår inte att blygas. Därför ska de falla bland dem som faller. När tiden kommer och jag straffar dem ska de komma på fall, säger Herren. ¹⁶Så säger Herren : Ställ er vid vägarna och spana, fråga efter de urgamla stigarna. Fråga efter den goda vägen och vandra på den, så ska ni finna ro för era själar. Men de svarade: ”Vi vill inte vandra på den.” ¹⁷När jag satte väktare över er och sade: ”Lyssna till basunens ljud”, svarade de: ”Vi vill inte lyssna.” ¹⁸Hör därför, ni hednafolk, och lägg märke till, du församling, vad som sker bland dem. ¹⁹Hör du jord: Se, jag ska låta olycka drabba detta folk, frukten av deras tankar, eftersom de inte har lyssnat på mina ord utan förkastat min lag. ²⁰Vad bryr jag mig om rökelse från Saba eller finaste kalmus från fjärran land? Era brännoffer har jag inte behag till och era slaktoffer tycker jag inte om. ²¹Därför säger Herren så: Se, jag ska lägga stötestenar framför detta folk, och på dem ska fäder och söner snubbla tillsammans, grannar och vänner förgås. ²²Så säger Herren : Se, ett folk kommer från landet i norr, ett stort hednafolk reser sig vid jordens yttersta ände. ²³De bär båge och lans, de är grymma och skoningslösa. Deras röst är som havets dån, och på sina hästar rider de fram, rustade som kämpar till strid mot dig, dotter Sion. ²⁴Vi har hört ryktet om dem. Våra händer sjunker ner, ängslan griper oss, ångest som hos en barnaföderska. ²⁵Gå inte ut på fältet och vandra inte på vägen, för fiendens svärd är där med skräck från alla sidor. ²⁶Du, mitt folk, min dotter, klä dig i säcktyg, rulla dig i aska, sjung sorgesång som efter ende sonen och håll bitter dödsklagan. Plötsligt drabbar oss fördärvaren. ²⁷Jag har satt dig att pröva mitt folk och gjort dig till en fast borg, för att du ska lära känna och pröva deras väg. ²⁸Alla är de förhärdade rebeller som går med förtal, de är som koppar och järn, allihop är fördärvare. ²⁹Blåsbälgen pustar, men ur elden kommer bara bly. Mer rening är meningslös, de onda rensas inte ut. ³⁰”Förkastat silver” kallar man dem, för Herren har förkastat dem.

Kapitel 7

¹Detta ord kom till Jeremia från Herren. Han sade: ²Ställ dig i porten till Herrens hus och ropa där ut detta ord: Hör Herrens ord, alla ni av Juda som går in genom dessa portar för att tillbe Herren! ³Så säger Herren Sebaot, Israels Gud: Ändra ert liv och era gärningar, så ska jag låta er bo kvar på denna plats. ⁴Lita inte på lögnaktigt tal som säger: ”Här är Herrens tempel, Herrens tempel, Herrens tempel.” ⁵Nej, ändra ert liv och era gärningar, gör rätt mot varandra, ⁶sluta förtrycka främlingen, den faderlöse och änkan. Spill inte oskyldigt blod på denna plats och följ inte andra gudar, er själva till olycka. ⁷Då ska jag för alltid låta er bo på denna plats, i det land som jag gett era fäder. ⁸Men se, ni litar på lögnaktigt tal som inte hjälper. ⁹Hur är det? Ni stjäl, mördar och är otrogna. Ni svär falskt och tänder rökelse åt Baal och följer andra gudar som ni inte känner. ¹⁰Sedan kommer ni hit och träder fram inför mitt ansikte i detta hus som är uppkallat efter mitt namn och säger: ”Vi är räddade” – för att sedan fortsätta med allt detta avskyvärda. ¹¹Menar ni att detta hus som är uppkallat efter mitt namn är ett rövarnäste? Se, jag har själv sett det, säger Herren. ¹²Gå bort till den plats i Shilo där jag först lät mitt namn bo, och se hur jag gjort med den på grund av mitt folk Israels ondska. ¹³Och eftersom ni har gjort alla dessa gärningar, säger Herren, och inte lyssnat fastän jag har talat till er gång på gång, och inte har svarat fastän jag har kallat på er, ¹⁴därför ska jag nu göra med detta hus som är uppkallat efter mitt namn och som ni förlitar er på, och med denna plats som jag gett er och era fäder, på samma sätt som jag gjorde med Shilo. ¹⁵Jag ska kasta bort er från mitt ansikte, så som jag har kastat bort alla era bröder, Efraims alla ättlingar. ¹⁶Be därför inte för detta folk och bär inte fram någon klagan eller förbön och för inte deras talan hos mig, för jag kommer inte att höra på dig. ¹⁷Ser du inte vad de gör i Juda städer och på Jerusalems gator? ¹⁸Barnen samlar ved, fäderna gör upp eld och kvinnorna knådar deg för att baka offerkakor åt himlens drottning. För att kränka mig utgjuter de dryckesoffer åt andra gudar. ¹⁹Men är det mig de kränker med detta? säger Herren. Är det inte snarare sig själva, till sin egen skam? ²⁰Därför säger Herren Gud så: Se, jag ska ösa min vrede och harm över denna plats, över både människor och djur, över åkerns träd och markens gröda, och den ska brinna utan att slockna. ²¹Så säger Herren Sebaot, Israels Gud: Lägg era brännoffer tillsammans med era slaktoffer och ät upp köttet! ²²För på den dag då jag förde era fäder ut ur Egyptens land gav jag dem inte några befallningar eller bud om brännoffer och slaktoffer. ²³Det bud jag gav dem var detta: ”Lyssna till min röst, så ska jag vara er Gud och ni ska vara mitt folk. Vandra helt på den väg jag befaller er, så ska det gå väl för er.” ²⁴Men de ville inte höra eller lyssna till mig, utan följde sina egna tankar och sitt onda, hårda hjärta. De vände ryggen till mig, inte ansiktet. ²⁵Från den dag era fäder drog ut ur Egyptens land ända till i dag har jag sänt alla mina tjänare profeterna till er, gång på gång har jag sänt dem. ²⁶Men de ville inte höra eller lyssna till mig. De var upproriska och gjorde ännu mer ont än sina fäder. ²⁷Du ska säga dem allt detta, men de kommer inte att lyssna på dig. Du ska ropa till dem, men de kommer inte att svara dig. ²⁸Säg därför till dem: ”Här är det folk som inte lyssnar till Herren sin Guds röst och som inte tar emot tillrättavisning. Sanningen är försvunnen och utrotad ur deras mun.” ²⁹Klipp av ditt hår och kasta bort det, och stäm upp en sorgesång på höjderna, för Herren har förkastat och övergett det släkte som har väckt hans vrede. ³⁰Juda barn har gjort det som är ont i mina ögon, säger Herren. De har ställt upp sina avgudar i det hus som är uppkallat efter mitt namn för att orena det. ³¹De har byggt upp Tofethöjderna i Hinnoms sons dal för att där bränna upp sina söner och döttrar i eld, fastän jag aldrig har befallt eller ens tänkt mig det. ³²Se, dagar ska komma, säger Herren, då man inte mer ska kalla det ”Tofet” eller ”Hinnoms sons dal”, utan ”Dråpdalen”. Då ska man begrava i Tofet av brist på annan plats. ³³Detta folks döda kroppar ska bli mat åt himlens fåglar och markens djur, och ingen ska skrämma bort dem. ³⁴I Juda städer och på Jerusalems gator ska jag göra slut på jubelrop och glädjerop, på rop för brudgum och rop för brud, för landet ska läggas öde.

Kapitel 8

¹På den tiden, säger Herren, ska man kasta ut Juda kungars och furstars ben, prästernas och profeternas ben och Jerusalems invånares ben ur deras gravar ²och strö ut dem inför solen och månen och himlens alla stjärnor som de har älskat, dyrkat och följt, sökt och tillbett. De ska inte samlas ihop eller begravas, de ska bli gödsel på marken. ³Alla som blir kvar av detta onda släkte ska hellre vilja dö än leva, vart jag än fördriver dem, säger Herren Sebaot. ⁴Säg också till dem: Så säger Herren : Om någon faller, reser han sig då inte igen? Och om någon går vilse, vänder han då inte om? ⁵Varför vänder de sig ständigt bort, detta Jerusalems folk? De håller fast vid sitt svek, de vägrar att vända om. ⁶Jag har lyssnat och hört efter. De talar det som inte är rätt. Ingen enda ångrar sin ondska, ingen säger: ”Vad har jag gjort?” Alla viker av i egen riktning, likt hästar som störtar sig ut i striden. ⁷Till och med storken under himlen vet sin bestämda tid, och turturduvan, svalan och tranan passar tiden när de ska komma tillbaka. Men mitt folk känner inte Herrens domslut. ⁸Hur kan ni säga: ”Vi är visa, vi har Herrens lag?” Visst! De skriftlärdas lögnpenna har förvandlat lagen till lögn. ⁹De visa ska komma på skam, bli förskräckta och fångade. Se, de har förkastat Herrens ord. Vad har de då för vishet? ¹⁰Därför ska jag ge deras hustrur åt andra och deras åkrar åt erövrare, för alla söker de oärlig vinst, hög som låg. Profet och präst, alla handlar de lögnaktigt. ¹¹De tar det lätt med att bota dottern mitt folks skada och säger: ”Allt är väl, allt är väl!” Men allt är inte väl. ¹²De ska få skämmas för att de har gjort något så avskyvärt. Ändå känner de ingen skam och förstår inte att blygas. Därför ska de falla bland dem som faller. När tiden kommer och jag straffar dem ska de komma på fall, säger Herren. ¹³Jag ska rycka bort och förgöra dem, säger Herren. Inga druvor blir kvar på vinstockarna och inga fikon på fikonträden, till och med löven är vissnade. Det jag gav dem ska tas ifrån dem. ¹⁴Varför sitter vi här? Låt oss samlas och gå in i de befästa städerna och möta slutet där, för Herren vår Gud låter oss förgås. Han ger oss förgiftat vatten att dricka, för vi har syndat mot Herren. ¹⁵Vi väntade på välgång, men inget gott kommer, på en tid med läkedom, men se, skräck råder. ¹⁶Från Dan hörs hans hästar frusta, när hans hingstar gnäggar bävar hela landet. De kommer och slukar landet med allt som finns där, staden och alla som bor i den. ¹⁷Se, jag sänder ormar bland er, giftormar som inte kan besvärjas, och de ska bita er, säger Herren. ¹⁸Var ska jag få lindring i min sorg? Mitt hjärta är sjukt i mig. ¹⁹Hör, dottern mitt folk ropar från fjärran land: ”Finns inte Herren mer i Sion? Är hennes kung inte längre där?” Varför har de retat mig till vrede med sina bilder, med sina främmande avgudar? ²⁰”Skördetiden är förbi, sommaren är över, men vi har inte blivit räddade.” ²¹Jag är förkrossad, för dottern mitt folk har krossats. Jag sörjer, förfäran har gripit mig. ²²Finns det ingen balsam i Gilead, finns där ingen läkare? Varför blir dottern mitt folk inte botad? ²³O, att mitt huvud vore en vattenbrunn och mina ögon en källa av tårar! Då skulle jag gråta dag och natt över de slagna hos dottern mitt folk.

Kapitel 9

¹O, att jag hade en viloplats i öknen, så att jag kunde lämna mitt folk och gå bort från dem, för de är alla äktenskapsbrytare, en samling trolösa. ²De spänner sin tunga som en pilbåge, lögn och inte sanning härskar i landet. De går från illdåd till illdåd, mig vill de inte veta av, säger Herren. ³Var och en ska vara på sin vakt för sin vän, ingen kan lita ens på sin bror, för varje bror är en listig bedragare och varje vän går med förtal. ⁴Var och en sviker sin vän, ingen talar sanning. De lär sina tungor att tala lögn, de tröttar ut sig med att göra illa. ⁵Du bor mitt ibland svek, i sin svekfullhet vill de inte veta av mig, säger Herren. ⁶Därför säger Herren Sebaot så: Se, jag smälter dem och prövar dem, för vad annat kan jag göra med dottern mitt folk? ⁷Deras tunga är en mördande pil, deras mun talar svek. De talar vänligt till sin nästa, men i hjärtat lägger de fällor för honom. ⁸Skulle jag inte straffa dem för sådant? säger Herren. Skulle jag inte hämnas på ett sådant folk som detta? ⁹Jag vill gråta och sjunga sorgesång över bergen, jag vill höja sorgesång över betesmarkerna i öknen, för de är förbrända, ingen går fram där mer, och inga läten av boskap hörs längre. Både himlens fåglar och de vilda djuren har flytt, de är alla borta. ¹⁰Jag ska göra Jerusalem till ett stenröse, till en boning för schakaler, och Juda städer till en ödemark där ingen bor. ¹¹Vem är så vis att han förstår detta? Och till vem har Herrens mun talat, så att han kan förklara varför landet har blivit så fördärvat, förbränt som en öken där ingen färdas? ¹²Herren svarade: Det är för att de har övergett min undervisning som jag gav dem. De har inte lyssnat till min röst och inte följt den, ¹³utan vandrat efter sina hårda hjärtan och följt baalerna, så som deras fäder lärde dem. ¹⁴Därför säger Herren Sebaot, Israels Gud, så: Se, jag ska ge detta folk malört att äta och förgiftat vatten att dricka. ¹⁵Och jag ska sprida ut dem bland folk som varken de eller deras fäder har känt, och jag ska sända svärdet efter dem tills jag gjort slut på dem. ¹⁶Så säger Herren Sebaot: Se er om och kalla på gråterskor så att de kommer, sänd efter kunniga kvinnor, låt dem komma. ¹⁷Låt dem snabbt stämma upp en sorgesång över oss, så att våra ögon rinner av tårar och vattnet strömmar från våra ögonlock, ¹⁸för sorgesång hörs från Sion: ”Vilken förödelse som har drabbat oss! Vi skäms djupt, vi måste lämna landet, för de har rivit våra hem.” ¹⁹Ni kvinnor, hör Herrens ord, öppna era öron för ordet från hans mun. Lär era döttrar sorgesång, lär varandra klagosång, ²⁰för döden stiger in genom våra fönster och kommer in i våra palats. Den rycker bort barnen från gatan och de unga männen från torgen. ²¹Säg: Så säger Herren : Människornas döda kroppar ligger som gödsel på marken, som kärvar efter skördemannen, och ingen samlar upp dem. ²²Så säger Herren : Den vise ska inte berömma sig av sin vishet, den starke inte av sin styrka och den rike inte av sin rikedom. ²³Den som vill berömma sig, han ska berömma sig av att han har insikt och känner mig: Att jag är Herren, som verkar med nåd, rätt och rättfärdighet på jorden, för i det har jag min glädje, säger Herren. ²⁴Se, dagar ska komma, säger Herren, då jag ska straffa alla omskurna som ändå är oomskurna: ²⁵Egypten, Juda, Edom, ammoniterna, Moab och alla ökenbor med kantklippt hår. För hednafolken är alla oomskurna, och hela Israels hus har ett oomskuret hjärta.

Kapitel 10

¹Hör det ord som Herren talar till er, ni av Israels hus. ²Så säger Herren : Ta inte efter hednafolkens sätt, låt er inte skrämmas av tecknen på himlen därför att hednafolken skräms av dem, ³för folkens seder är tomhet. Man hugger ett träd i skogen, och hantverkarens händer formar det med yxan. ⁴Man pryder det med silver och guld och fäster det med hammare och spik så att det inte faller omkull. ⁵Som fågelskrämmor på ett gurkfält står de där och kan inte tala. Man måste bära dem, för de kan inte gå. Var inte rädd för dem, för de kan inte göra något ont, inte heller något gott. ⁶Ingen är som du, Herre. Du är stor, och stort och mäktigt är ditt namn. ⁷Vem skulle inte frukta dig, du folkens kung? Det anstår dig. Bland folkens alla visa och i alla deras riken finns ingen som du. ⁸Alla är de oförnuftiga och dåraktiga, vägledda av tomma trägudar. ⁹Silvret som hamras hämtas från Tarshish och guldet från Ufas. Snickarnas och guldsmedernas verk kläs sedan i blått och purpur. Allt är tillverkat av konstnärer. ¹⁰Men Herren är den sanne Guden, han är den levande Guden, den evige Kungen. För hans vrede bävar jorden, och folken uthärdar inte hans harm. ¹¹Så ska ni säga till dem: De gudar som inte har gjort himmel och jord ska utrotas från jorden och inte finnas kvar under himlen. ¹²Han har skapat jorden med sin kraft, han har grundat världen med sin vishet och spänt ut himlen med sitt förstånd. ¹³När han höjer sin röst, då brusar himlens vatten, då låter han regnskyar stiga från jordens ände. Han gör blixtar åt regnet och för ut vinden ur dess förvaringsrum. ¹⁴Alla människor står då som dårar, utan förstånd. Alla guldsmeder får skämmas med sina avgudar, för deras gjutna gudabilder är bedrägeri, det finns ingen ande i dem. ¹⁵Tomhet är de, ett verk som väcker löje. När straffet drabbar dem förgås de. ¹⁶Sådan är inte han som är Jakobs del. Han är den som har format allt, och Israel är hans arvedels stam. Herren Sebaot är hans namn. ¹⁷Samla er packning och lämna landet, ni som är belägrade, ¹⁸för så säger Herren : Den här gången slungar jag bort dem som bor i landet. Jag ska ansätta dem hårt så att de känner det. ¹⁹Ve mig för min skada! Mitt sår kan inte läkas. Men jag säger: Detta är min plåga och jag måste bära den! ²⁰Mitt tält är förstört och alla mina tältlinor är avslitna. Mina barn har lämnat mig, de finns inte mer. Ingen är kvar som kan slå upp mitt tält och sätta upp mina tältdukar, ²¹för herdarna är oförnuftiga, de söker inte Herren. Därför har de ingen framgång, och hela deras hjord har skingrats. ²²Lyssna, det hörs något! Se, det kommer! Ett väldigt dån från landet i norr, för att göra Juda städer till en ödemark, till en boning för schakaler. ²³Jag vet, Herre : Människans väg beror inte på henne själv, det står inte i vandrarens makt att styra sina steg. ²⁴Tukta mig, Herre, men med måtta, inte i vrede, så att du inte krossar mig. ²⁵Ös din vrede över hednafolken som inte känner dig, över stammarna som inte åkallar ditt namn, för de har slukat Jakob, slukat och gjort slut på honom och ödelagt hans boning.”

Kapitel 11

¹Detta ord talade Herren till Jeremia. Han sade: ²”Hör detta förbunds ord och säg till Juda män och Jerusalems invånare. ³Säg till dem: Så säger Herren, Israels Gud: Förbannad är den som inte lyder detta förbunds ord ⁴som jag befallde era fäder den dag jag förde dem ut ur Egyptens land, ur smältugnen. Jag sade: Hör min röst och gör allt som jag har befallt, så ska ni vara mitt folk och jag ska vara er Gud. ⁵Då ska jag hålla den ed som jag gett era fäder: Att ge dem ett land som flödar av mjölk och honung, så som har skett.” Jag svarade: ”Ja, amen, Herre.” ⁶Herren sade till mig: ”Ropa ut allt detta i Juda städer och på Jerusalems gator. Säg: Hör detta förbunds ord och handla efter dem. ⁷För från den dag jag förde era fäder ut ur Egyptens land och ända till i dag har jag förmanat dem gång på gång och sagt: Hör min röst! ⁸Men de lyssnade inte och vände inte örat till utan följde var och en sitt onda och hårda hjärta. Därför lät jag dem drabbas av allt det jag hade sagt i förbundet som jag befallde dem att hålla, och som de inte höll.” ⁹Herren sade till mig: ”En sammansvärjning har avslöjats bland Juda män och Jerusalems invånare. ¹⁰De har vänt tillbaka till de missgärningar deras fäder begick. De har inte velat höra mina ord utan har följt andra gudar och tjänat dem. Israels och Juda hus har brutit förbundet som jag slöt med deras fäder. ¹¹Därför säger Herren så: Se, jag ska låta en olycka drabba dem, som de inte ska kunna komma undan. När de då ropar till mig kommer jag inte att lyssna på dem. ¹²Då ska Juda städer och Jerusalems invånare gå bort och ropa till de gudar som de brukar tända rökelse åt, men dessa ska inte kunna rädda dem undan olyckan. ¹³För du, Juda, har lika många gudar som du har städer. Och så många gator som det finns i Jerusalem, så många altaren har ni satt upp åt skammens gud – altaren där ni tänder rökelse åt Baal. ¹⁴Du ska inte be för detta folk, och inte komma med klagan eller förbön för dem. För jag kommer inte att lyssna på dem när de ropar till mig i sin olycka. ¹⁵Vad har min älskade i mitt hus att göra, när hon gör så många skamliga saker? Kan heligt offerkött avvärja din olycka från dig? Då kunde du jubla. ¹⁶Ett grönskande vackert olivträd med härliga frukter, så kallade Herren dig. Men nu har han med ett väldigt dån satt eld på trädet så att grenarna förstörs. ¹⁷Ja, Herren Sebaot, som planterade dig, har uttalat olycka över dig på grund av det onda som Israels och Juda hus har gjort för att väcka min vrede genom att tända rökelse åt Baal.” ¹⁸Herren uppenbarade för mig så att jag fick veta det, du lät mig se vad de hade för sig. ¹⁹Själv var jag som ett oskyldigt lamm som förs bort för att slaktas, jag visste inte att de tänkte ut onda planer mot mig: ”Vi ska fördärva trädet med dess frukt, vi ska utrota honom ur de levandes land så att ingen mer minns hans namn.” ²⁰Men Herren Sebaot är en rättvis domare som prövar hjärtan och njurar. Låt mig få se din hämnd på dem, för jag har lagt fram min sak för dig. ²¹Därför säger Herren så om Anatots män, som vill ta ditt liv och säger: ”Profetera inte i Herrens namn, om du inte vill dö för vår hand!” ²²Därför säger Herren Sebaot så: Se, jag ska straffa dem. Deras unga män ska dö för svärd och deras söner och döttrar ska dö av svält. ²³Ingen ska bli kvar av dem, för jag ska låta olycka drabba Anatots män när straffets tid kommer.

Kapitel 12

¹Rättfärdig är du, Herre, när jag vill gå till rätta med dig. Ändå måste jag tala med dig om dina domslut. Varför lyckas de ogudaktiga så väl? Varför lever alla trolösa så trygga? ²Du planterar dem och de slår rot, de växer och bär frukt. Du är nära i deras mun, men långt från deras inre. ³Men du, Herre, känner mig. Du ser mig och prövar hur mitt hjärta är mot dig. Ryck bort dem som får till slakt och förbered dem för dagen då de dödas. ⁴Hur länge ska landet sörja och hela markens gräs torka bort, så att både fyrfotadjur och fåglar går under för invånarnas ondska? De säger: ”Han kan inte se vår framtid.” ⁵Om du springer ikapp med fotfolk och de tröttar ut dig, hur skulle du då kunna tävla med hästar? Du känner dig trygg i fredligt land, men hur ska du klara dig i snåren vid Jordan? ⁶Dina bröder och din fars hus är också trolösa mot dig, de ropar för full hals bakom din rygg. Lita inte på dem, även om de talar vänligt med dig. ⁷Jag har övergett mitt hus, lämnat mitt arv och gett min älskade i fiendens hand. ⁸Min arvedel blev som ett lejon i skogen mot mig. Hon höjde sin röst mot mig, därför hatar jag henne. ⁹Min arvedel har blivit för mig som en spräcklig rovfågel som angrips av andra rovfåglar runt omkring. Gå och samla markens alla djur och låt dem komma för att äta! ¹⁰Många herdar har fördärvat min vingård och trampat ner mitt land. De har gjort mitt härliga land till en öde öken, till en ödemark. ¹¹Sörjande och öde ligger det framför mig. Hela landet ligger öde, för ingen bryr sig om det. ¹²Över alla kala höjder i öknen rycker plundrare fram, för Herrens svärd slukar allt från landets ena ände till den andra. Ingen kan känna sig trygg. ¹³De har sått vete men skördat törne. Förgäves tröttar de ut sig. Ni kommer att skämmas över er gröda på grund av Herrens brinnande vrede. ¹⁴Så säger Herren om alla onda grannar som förgriper sig på det arv jag har gett mitt folk Israel: Se, jag ska rycka bort dem ur deras land och rycka undan Juda hus ifrån dem. ¹⁵Men när jag har ryckt bort dem, ska jag åter förbarma mig över dem och låta dem komma tillbaka, var och en till sin arvedel, var och en till sitt land. ¹⁶Om de då verkligen lär sig mitt folks vägar så att de svär vid mitt namn: ”Så sant Herren lever”, liksom de förut lärde mitt folk att svära vid Baal, då ska de bli upprättade mitt ibland mitt folk. ¹⁷Men om de inte vill lyssna ska jag fullständigt rycka bort det folket och förgöra det, säger Herren.

Kapitel 13

¹Då sade Herren till mig: ”Gå och köp dig ett höftskynke av linne och sätt det runt dina höfter, men låt det inte bli vått.” ²Jag köpte ett höftskynke som Herren hade befallt och satte det runt mina höfter. ³Då kom Herrens ord till mig för andra gången. Han sade: ⁴”Ta höftskynket som du har köpt och som du bär runt dina höfter, och bryt upp och gå till Eufrat och göm det i en bergsskreva.” ⁵Jag gick och gömde det vid Eufrat, så som Herren hade befallt mig. ⁶En lång tid därefter sade Herren till mig: ”Bryt upp och gå till Eufrat och hämta höftskynket som jag befallde dig att gömma där.” ⁷Då gick jag bort till Eufrat och grävde och tog fram höftskynket från stället där jag hade gömt det. Men nu var höftskynket fördärvat och dög inte längre till någonting. ⁸Då kom Herrens ord till mig. Han sade: ⁹Så säger Herren : På samma sätt ska jag göra slut på Judas och Jerusalems stora högmod. ¹⁰Detta onda folk som inte vill lyssna till mitt ord utan följer sitt hårda hjärta och håller sig till andra gudar, tjänar och tillber dem, det ska bli som detta höftskynke som inte duger till något. ¹¹För liksom en mans höftskynke är nära hans höfter, så lät jag hela Israels hus och hela Juda hus vara nära mig, säger Herren. De skulle vara mitt folk, till berömmelse, pris och ära för mig. Men de ville inte lyssna. ¹²Säg därför till dem: Så säger Herren, Israels Gud: Alla vinkärl ska fyllas med vin. När de då säger till dig: ”Det vet vi väl, att alla vinkärl ska fyllas med vin!” ¹³så svara dem: Så säger Herren : Se, jag ska fylla alla som bor i detta land så att de blir berusade – kungarna som sitter på Davids tron, prästerna och profeterna och Jerusalems alla invånare. ¹⁴Och jag ska krossa dem, den ene mot den andre, både fäder och barn, säger Herren. Jag ska inte vara barmhärtig eller skonsam eller förbarma mig så att jag låter bli att förgöra dem. ¹⁵Hör och lyssna till detta! Var inte högmodiga, för Herren har talat. ¹⁶Ge ära åt Herren er Gud, innan han låter mörkret komma och innan era fötter snubblar på bergen när det skymmer. Ni väntar på ljus, men han ska förvandla det till dödsskugga, till tjockt mörker. ¹⁷Men vill ni inte höra på detta, så måste jag gråta i det fördolda över ert högmod. Bittert gråter jag och tårar strömmar från mina ögon, därför att Herrens hjord förs bort i fångenskap. ¹⁸Säg till kungen och drottningmodern: Stig ner från er tron, för den praktfulla kronan har fallit från era huvuden. ¹⁹Städerna i Negev är stängda och ingen finns som öppnar dem. Hela Juda är bortfört i fångenskap, helt och hållet bortfört. ²⁰Lyft er blick och se dem som kommer norrifrån. Var är hjorden du fick, din härliga hjord? ²¹Vad ska du säga, när de du gjorde till nära vänner sätts till härskare över dig? Ska du då inte gripas av vånda som en kvinna i födslosmärtor? ²²Men om du säger i ditt hjärta: ”Varför har detta hänt mig?” så ska du veta att det var för din stora missgärnings skull som ditt mantelsläp lyftes upp och din kropp utsattes för våld. ²³Kan en nubier förvandla sin hud eller en leopard sina fläckar? Då skulle också ni kunna göra gott, ni som har vant er att göra ont. ²⁴Därför ska jag skingra dem som strå som förs bort av ökenvinden. ²⁵Det ska vara din lott, den del du får av mig, säger Herren, därför att du har glömt mig och litat till lögn. ²⁶Därför ska jag också dra upp mantelsläpet över ditt ansikte så att man ser din skam, ²⁷ditt äktenskapsbrott, ditt liderliga frustande, din skamliga otukt. På höjderna och på fältet har jag sett dina vidrigheter. Ve dig, Jerusalem! Hur länge ska det dröja innan du blir ren?

Visa nästa kapitel