Jeremia 1–4

Kapitel 1

¹Detta är Jeremias ord. Jeremia, Hilkias son, var en av prästerna i Anatot i Benjamins land. ²Herrens ord kom till honom i Juda kung Josias, Amons sons, trettonde regeringsår, ³och sedan under Juda kung Jojakim, Josias son, ända till slutet av Juda kung Sidkias, Josias sons, elfte regeringsår då Jerusalems invånare fördes bort i fångenskap i femte månaden. ⁴Herrens ord kom till mig. Han sade: ⁵”Innan jag formade dig i moderlivet utvalde jag dig, och innan du kom fram ur modersskötet helgade jag dig. Jag satte dig till profet för folken.” ⁶Men jag svarade: ”O, Herre Gud! Jag kan inte tala, för jag är för ung.” ⁷Då sade Herren till mig: ”Säg inte: Jag är för ung, utan gå vart jag än sänder dig och tala vad jag än befaller dig. ⁸Var inte rädd för dem, för jag är med dig för att rädda dig, säger Herren.” ⁹Och Herren räckte ut sin hand, rörde vid min mun och sade till mig: ”Se, jag lägger mina ord i din mun. ¹⁰Jag sätter dig i dag över folk och riken för att rycka upp och bryta ner, förgöra och fördärva, bygga upp och plantera.” ¹¹Herrens ord kom till mig. Han sade: ”Vad ser du, Jeremia?” Jag svarade: ”Jag ser en gren av ett mandelträd.” ¹²Herren sade till mig: ”Du har sett rätt. Jag ska vaka över mitt ord för att uppfylla det.” ¹³Herrens ord kom till mig för andra gången. Han sade: ”Vad ser du?” Jag svarade: ”Jag ser en kokande gryta i norr som lutar hitåt.” ¹⁴Herren sade till mig: ”Från norr ska olyckan välla in över alla som bor i landet. ¹⁵Se, jag ska kalla på alla stammar i rikena norrut, säger Herren. De ska komma och sätta upp var och en sin tron vid ingången till Jerusalems portar och vid dess murar runt omkring och vid alla Juda städer. ¹⁶Jag ska uttala mina domar mot dem för all deras ondska, därför att de har övergett mig och tänt rökelse åt andra gudar och tillbett sina händers verk. ¹⁷Fäst upp dina kläder! Res dig och tala till dem allt som jag befaller dig. Var inte förskräckt för dem, så att jag inte låter skräck drabba dig inför dem. ¹⁸Se, jag gör dig i dag till en befäst stad, till en järnpelare och en kopparmur mot hela landet, mot Juda kungar, dess furstar och präster och mot folket i landet. ¹⁹De ska kämpa mot dig men inte besegra dig, för jag är med dig, säger Herren, för att rädda dig.”

Kapitel 2

¹Herrens ord kom till mig. Han sade: ²Gå och predika för Jerusalem och säg: Så säger Herren : Jag minns din ungdoms hängivenhet, hur du älskade mig under din brudtid och följde mig i öknen, i landet där man inte sår. ³Israel var heligt för Herren, den första frukten av hans skörd. Alla som äter av den drar på sig skuld, olycka drabbar dem, säger Herren. ⁴Hör Herrens ord, ni av Jakobs hus, ni alla släkter av Israels hus. ⁵Så säger Herren : Vad fann era fäder för fel hos mig, eftersom de gick bort ifrån mig och följde värdelösa avgudar och själva blev värdelösa? ⁶De frågade inte: ”Var är Herren, han som förde oss upp ur Egyptens land, han som ledde oss i öknen, det öde och oländiga landet, torkans och dödsskuggans land, landet där ingen färdas och där ingen människa bor?” ⁷Jag förde er in i det bördiga landet och ni fick äta dess frukt och dess goda. Men när ni hade kommit dit, orenade ni mitt land och gjorde min arvedel avskyvärd. ⁸Prästerna frågade inte: ”Var är Herren?” De som hade hand om lagen kände mig inte, och herdarna var trolösa mot mig. Profeterna profeterade i Baals namn och följde dem som inte kan hjälpa. ⁹Därför ska jag fortsätta gå till rätta med er, säger Herren, och gå till rätta med era barnbarn. ¹⁰Dra bort till kitteernas kuster och se efter, skicka bud till Kedar och undersök, se om något sådant har hänt där: ¹¹Har ett folk någonsin bytt bort sina gudar? Och ändå är de inga gudar. Men mitt folk har bytt bort sin härlighet mot något som inte kan hjälpa. ¹²Häpna, ni himlar, över detta, rys av stor förfäran, säger Herren, ¹³för mitt folk har begått en dubbel synd: De har övergett mig, källan med det levande vattnet, och gjort sig usla brunnar som inte håller vatten. ¹⁴Är Israel en träl? Är han född som slav? Varför har han blivit ett byte? ¹⁵Lejonen ryter mot honom, man hör dem morra. De gör hans land till en ödemark. Hans städer bränns ner så att ingen kan bo i dem. ¹⁶Även Memfis och Tachpanches barn betar din hjässa kal. ¹⁷Men är det inte du själv som vållar dig detta, genom att du överger Herren din Gud när han vill leda dig på den rätta vägen? ¹⁸Varför vill du till Egypten för att dricka av Nilens vatten? Och varför vill du till Assyrien för att dricka av flodens vatten? ¹⁹Det är din ondska som tuktar dig och ditt avfall som straffar dig. Inse därför och tänk på hur ont och bittert det är att du överger Herren din Gud och inte fruktar mig, säger Herren Gud Sebaot. ²⁰Redan för länge sedan bröt jag sönder ditt ok och slet av dina band, men du sade: ”Jag vill inte tjäna dig.” På alla höga kullar och under alla gröna träd lade du dig ner och bedrev otukt. ²¹Jag hade planterat dig som en ädel vinstock, helt äkta. Hur kunde du då bli en oäkta, främmande vinstock för mig? ²²Även om du tvättar dig med soda och tar mängder av såpa är ändå din synds fläckar kvar inför mig, säger Herren Gud. ²³Hur kan du säga: ”Jag har inte orenat mig, jag har inte följt baalerna?” Tänk hur du bar dig åt i dalen, kom ihåg vad du har gjort! Du är som ett ystert kamelsto som löper hit och dit, ²⁴som en vildåsna som är van vid öknen och flåsar i sin brunst. Vem kan hålla tillbaka hennes begär? Den som söker henne behöver inte löpa sig trött. Vid parningstiden finner man henne lätt. ²⁵Akta din fot så att du inte tappar skon och din strupe så att den inte blir törstig. Men du svarar: ”Det är förgäves! Jag älskar främmande gudar och tänker följa dem.” ²⁶Liksom tjuven står med skam när han ertappas, så ska Israels hus få skämmas med sina kungar och furstar, sina präster och profeter, ²⁷de som säger till trästycket: ”Du är min far”, och till stenen: ”Du har fött mig”. De vänder ryggen mot mig och inte ansiktet. Men i olyckans tid ropar de: ”Res dig och rädda oss!” ²⁸Var är då dina gudar som du gjorde åt dig? Låt dem resa sig! Kan de rädda dig i din olyckas tid? För du, Juda, har lika många gudar som du har städer! ²⁹Varför går ni till rätta med mig? Ni har alla vänt er bort från mig, säger Herren. ³⁰Förgäves har jag slagit era barn, de lät sig inte tillrättavisas. Likt ett lejon som vållar fördärv har ert eget svärd slukat era profeter. ³¹Du släkte, se Herrens ord! Har jag varit en öken för Israel eller ett land av mörker? Varför säger mitt folk: ”Vi är fria, vi kommer inte mer till dig?” ³²Inte glömmer en jungfru sina smycken eller en brud sin utstyrsel? Men mitt folk har i alla tider glömt mig. ³³Hur skickligt går du inte till väga när du söker kärlek! Även de sämsta kvinnor har du lärt dina vägar. ³⁴På dina mantelflikar finns blod av fattiga som var oskyldiga, de hade inte ertappats vid inbrott. ³⁵Trots allt detta säger du: ”Jag är oskyldig. Han är inte arg på mig längre.” Men jag vill gå till rätta med dig, eftersom du säger: ”Jag har inte syndat.” ³⁶Varför far du än hit än dit för att ta en annan väg? Du blir besviken på Egypten liksom du blev besviken på Assyrien. ³⁷Också därifrån måste du gå din väg med händerna på huvudet, för Herren förkastar dem som du litar till, du får ingen framgång genom dem.

Kapitel 3

¹Han sade: Om en man skiljer sig från sin hustru och hon går ifrån honom och blir en annan mans hustru, får han då komma tillbaka till henne? Skulle inte då landet bli orenat? Du har bedrivit otukt med många älskare, och nu kommer du tillbaka till mig? säger Herren. ²Lyft blicken mot de kala höjderna och se: Var har du inte blivit skändad? Vid vägarna satt du och väntade på dem som en arab i öknen. Du orenade landet med din otukt och din ondska. ³Därför hölls regnskurarna tillbaka och inget vårregn föll. Men du hade en äktenskapsbryterskas panna och ville inte skämmas. ⁴Ändå har du nu ropat till mig: ”Min Far! Du är min ungdoms vän!” ⁵”Kan han då vara vred för evigt och hålla fast vid sin vrede för alltid?” Så talade du och gjorde allt ont du kunde. ⁶I kung Josias tid sade Herren till mig: Har du sett vad det avfälliga Israel har gjort? Hon gick upp på alla höga berg och bort under alla gröna träd och bedrev otukt. ⁷Jag tänkte att hon skulle vända tillbaka till mig när hon hade gjort allt detta. Men hon vände inte tillbaka. Hennes otrogna syster Juda såg det. ⁸Och jag såg att fastän jag hade skilt mig från det avfälliga Israel och gett henne skilsmässobrev på grund av hennes äktenskapsbrott, så skrämdes ändå inte hennes otrogna syster Juda av det. Hon gick också bort och bedrev otukt, ⁹hon orenade landet med sin lättsinniga otukt och begick äktenskapsbrott med sten och trä. ¹⁰Och trots allt detta vände hennes otrogna syster Juda inte tillbaka till mig av hela sitt hjärta, utan bara i hyckleri, säger Herren. ¹¹Herren sade till mig: Det avfälliga Israel har visat sig mer rättfärdigt än det otrogna Juda. ¹²Gå norrut och predika: Vänd om Israel, du avfälliga, säger Herren. Då ska jag inte längre se på er med ovilja, för jag är nådig, säger Herren, och ska inte vara vred för evigt. ¹³Bekänn nu din missgärning, att du har avfallit från Herren din Gud och löpt hit och dit efter främmande gudar under alla gröna träd. Du har inte lyssnat till min röst, säger Herren. ¹⁴Vänd om, ni avfälliga barn, säger Herren, för jag är er rätte herre. Och jag ska hämta er, en från varje stad och två från varje släkt, och föra er till Sion. ¹⁵Jag ska ge er herdar efter mitt hjärta, och de ska föra er i bet med förstånd och insikt. ¹⁶När ni på den tiden förökar er och blir fruktsamma i landet, säger Herren, då ska man inte tala om Herrens förbundsark mer eller tänka på den. Man ska inte komma ihåg den eller sakna den, och man ska inte göra någon ny. ¹⁷På den tiden ska man kalla Jerusalem ” Herrens tron”, och alla hednafolk ska samlas där för att ära Herrens namn i Jerusalem. Och de ska inte mer följa sina onda och hårda hjärtan. ¹⁸På den tiden ska Juda hus gå till Israels hus, och tillsammans ska de komma från landet i norr till det land som jag gav era fäder till arvedel. ¹⁹Jag sade: Vilken plats ska jag inte låta dig få bland barnen, och vilket ljuvligt land ska jag inte ge dig, den allra härligaste arvedel bland folken. Och jag sade: Då ska ni kalla mig Far och inte vända er bort från mig mer. ²⁰Men som när en hustru är otrogen mot sin man, så har ni, Israels hus, varit otrogna mot mig, säger Herren. ²¹Därför hörs rop på de kala höjderna, gråt och böner från Israels barn, för de har gått på villovägar och glömt Herren sin Gud. ²²Vänd om, ni avfälliga barn! Jag ska bota er från er otrohet. ”Se, vi kommer till dig, för du är Herren vår Gud. ²³Ja, falskt var vårt hopp till höjderna, vårt larm på bergen. Ja, hos Herren vår Gud finns frälsning för Israel. ²⁴Men allt ifrån vår ungdom har skammens gud förtärt frukten av våra fäders arbete, deras får och kor, deras söner och döttrar. ²⁵Låt oss nu ligga här i vår skam och låt vanära täcka oss, för vi har syndat mot Herren vår Gud, vi och våra fäder, från vår ungdom ända till i dag. Vi har inte lyssnat till Herren vår Guds röst.”

Kapitel 4

¹Om du vill vända tillbaka, Israel, säger Herren, vänd då om till mig. Om du tar bort dina avskyvärda gudar från min åsyn ska du slippa irra runt som flykting. ²Du ska svära i sanning, rätt och rättfärdighet: ”Så sant Herren lever”, och då ska hednafolken välsigna sig i honom och ha sin ära i honom. ³Så säger Herren till Juda män och till Jerusalem: Bryt er ny mark! Så inte bland törnen. ⁴Omskär er för Herren, ta bort ert hjärtas förhud, ni Juda män och Jerusalems invånare. Annars ska min vrede bryta fram som en eld och brinna så att ingen kan släcka, för era onda gärningars skull. ⁵Förkunna i Juda och ropa och säg det i Jerusalem, blås i hornet i landet, ropa med hög röst och säg: ”Låt oss samlas och gå in i de befästa städerna!” ⁶Res ett baner i riktning mot Sion, sök skydd, stanna inte! För jag ska låta olyckan komma från norr med stor förödelse. ⁷Ett lejon kommer fram ur sitt snår, en folkfördärvare bryter upp. Han går ut ur sin boning för att göra ditt land till en ödemark. Då läggs dina städer i ruiner så att ingen kan bo där. ⁸Klä er därför i säcktyg, klaga och jämra er, för Herrens brinnande vrede har inte vänt sig bort från oss. ⁹På den dagen, säger Herren, ska kungen och furstarna tappa modet, prästerna bli förfärade och profeterna vara bestörta. ¹⁰Men jag sade: O, Herre Gud, hur svårt bedrog du inte detta folk och Jerusalem när du sade: ”Det ska gå er väl.” Svärdet är ju nära att ta våra liv! ¹¹På den tiden ska det sägas till detta folk och till Jerusalem: En brännhet vind från de kala höjderna i öknen sveper in mot dottern mitt folk – inte för att kasta säd eller rensa korn, ¹²en starkare vind än så kommer från mig. Nu ska också jag gå till rätta med dem! ¹³Se, han stiger upp som ett moln, hans vagnar är som en stormvind, hans hästar är snabbare än örnar. Ve oss, vi är förlorade! ¹⁴Tvätta bort ondskan från ditt hjärta, Jerusalem, så att du blir räddad! Hur länge ska onda tankar bo i ditt bröst? ¹⁵Från Dan hörs en röst ropa, från Efraims berg en som bådar olycka. ¹⁶Kungör för folken, tala om för Jerusalem: En belägringshär kommer från fjärran land och höjer sitt rop mot Juda städer. ¹⁷Som väktare kring ett åkerfält omringar de henne, för hon har varit upprorisk mot mig, säger Herren. ¹⁸Din väg och dina gärningar vållar dig detta. Din ondska gör att det blir så bittert, att plågan träffar dig ända in i hjärtat. ¹⁹O, mitt inre, mitt inre! Jag vrider mig av smärta i mitt hjärtas djup. Mitt hjärta klagar i mig, jag kan inte tiga, för min själ har hört hornstötar och stridsrop. ²⁰Katastrof på katastrof ropas ut, hela landet läggs öde. Plötsligt blir mina tält förstörda, på ett ögonblick mina tältdukar. ²¹Hur länge ska jag se stridsbaneret och höra hornstötarna? ²²Mitt folk är dåraktigt, de känner mig inte. De är oförnuftiga barn och förstår ingenting. De är skickliga på att göra ont, men de förstår inte att göra gott. ²³Jag såg på jorden, och den var öde och tom, upp mot himlen, och där fanns inget ljus. ²⁴Jag såg på bergen, och de bävade och alla höjder vacklade. ²⁵Jag såg mig om, och där fanns ingen människa, himlens alla fåglar hade flytt. ²⁶Jag såg mig om, och det bördiga landet var en öken, alla dess städer var ödelagda inför Herrens ansikte, för hans brinnande vrede. ²⁷För så säger Herren : Hela landet ska bli en ödemark, men jag ska inte göra slut på det helt. ²⁸Därför sörjer jorden och himlen ovanför mörknar, för vad jag har talat och beslutat ska jag inte ångra eller ta tillbaka. ²⁹För larmet av ryttare och bågskyttar flyr hela staden. Man ger sig in i skogssnåren och upp bland klipporna. Alla städer är övergivna, ingen människa bor i dem mer. ³⁰Du ödelagda, vad vill du göra? Även om du klär dig i scharlakan och smyckar dig med smycken av guld, om du förstorar dina ögon med smink, så gör du dig vacker förgäves. Dina älskare föraktar dig, de vill ta ditt liv. ³¹För jag hör rop som från en födande kvinna, ångestrop som från en förstföderska. Det är dottern Sions röst. Hon flämtar, hon räcker ut sina händer: ”O, ve mig! Mitt liv tynar bort inför mördare.”

Visa nästa kapitel