Jesaja 1–38
Kapitel 1
1Detta är de syner om Juda och Jerusalem som Jesaja, Amos son, såg när Ussia, Jotam, Ahas och Hiskia var kungar i Juda. 2Hör, ni himlar! Lyssna, du jord, för Herren talar! Barn har jag fött upp och fostrat, men de har gjort uppror mot mig. 3En oxe känner sin ägare, en åsna sin herres krubba, men Israel känner inget, mitt folk förstår ingenting. 4Ve dig, du syndiga släkte, du skuldtyngda folk, ni förbrytares avkomma, ni fördärvade barn! Ni har övergett Herren, föraktat Israels Helige och vänt honom ryggen. 5Var mer ska man slå er, eftersom ni fortsätter i trolöshet? Hela huvudet är sjukt och hela hjärtat svagt. 6Från fotsulan upp till huvudet finns inget helt, bara blåmärken, skråmor och öppna sår som inte blivit urkramade, förbundna eller lindrade med olja. 7Ert land är ödelagt, era städer nerbrända i eld. Era åkrar förtärs i er åsyn av främlingar, ödelagda som efter främlingars framfart. 8Dottern Sion står kvar som en hydda i en vingård, som ett vaktskjul på ett gurkfält, som en belägrad stad. 9Hade inte Herren Sebaot lämnat kvar en liten rest åt oss, då hade vi blivit som Sodom, vi hade liknat Gomorra. 10Hör Herrens ord, ni Sodomsfurstar, lyssna till vår Guds undervisning, du Gomorrafolk! 11Vad ska jag med era många slaktoffer till? säger Herren. Jag är mätt på brännofferbaggar och gödkalvars fett, jag har ingen glädje i blod av tjurar, lamm och bockar. 12När ni kommer för att träda fram inför mitt ansikte, vem har då bett er trampa ner mina förgårdar? 13Bär inte fram fler meningslösa matoffer! Röken av dem är avskyvärd för mig. Nymånad, sabbat och utlysta fester – jag tål inte ondska och högtid tillsammans. 14Min själ hatar era nymånader och högtider. De har blivit en börda för mig, jag är trött på att bära den. 15När ni räcker ut era händer döljer jag mina ögon för er. Även om ni ber mycket kommer jag inte att lyssna. Era händer är fulla av blod. 16Tvätta er, gör er rena! Ta bort era onda gärningar ur min åsyn. Sluta att göra det som är ont, 17lär er att göra det som är gott! Sök det rätta, tillrättavisa förtryckaren, försvara den faderlöses rätt, stöd änkan i hennes sak. 18Kom, låt oss gå till rätta med varandra, säger Herren. Om än era synder är blodröda ska de bli snövita, om än de är röda som scharlakan ska de bli vita som ull. 19Om ni är villiga och lyssnar ska ni få äta landets goda. 20Men om ni vägrar och trotsar ska ni förtäras av svärd, för Herrens mun har talat. 21Vilken prostituerad hon har blivit, den trogna staden! Den var full av rättvisa, rättfärdighet bodde därinne – men nu mördare. 22Ditt silver har blivit slagg, ditt ädla vin är utspätt med vatten. 23Dina ledare är upprorsmän och tjuvars kumpaner. Alla älskar de mutor och jagar oärlig vinst. Den faderlöses rätt försvarar de inte, och änkans sak kommer inte inför dem. 24Därför säger Herren Gud Sebaot, Israels Mäktige: Ve! Jag ska släppa lös min vrede över mina motståndare och hämnas på mina fiender. 25Jag ska vända min hand mot dig och bränna bort ditt slagg som med lut och rensa bort alla dina orenheter. 26Jag ska åter ge dig sådana domare som du hade först och sådana rådgivare som du hade i början. Sedan ska du kallas "rättfärdighetens stad", "den trogna staden". 27Genom rätt ska Sion bli friköpt, genom rättfärdighet de som vänder om. 28Men brottslingar och syndare ska krossas tillsammans, de som överger Herren ska gå under. 29Ja, ni ska få skämmas över terebinterna som var er lust, blygas över trädgårdarna som ni har utvalt, 30för ni ska bli som en terebint med vissnade löv, som en lustgård utan vatten. 31Och den starke ska bli som fnöske, hans verk som en gnista. Båda ska brinna tillsammans utan att någon kan släcka.
Kapitel 2
1Det ord som Jesaja, Amos son, såg i en syn angående Juda och Jerusalem: 2Det ska ske i den yttersta tiden att berget med Herrens hus ska stå fast grundat och vara högst bland bergen, upphöjt över höjderna. Alla hednafolk ska strömma dit, 3många folk ska gå i väg och säga: "Kom, låt oss gå upp till Herrens berg, till Jakobs Guds hus. Han ska lära oss sina vägar så att vi kan vandra på hans stigar." För undervisning ska gå ut från Sion, Herrens ord från Jerusalem. 4Han ska döma mellan hednafolken och skipa rätt för många folk. Då ska de smida sina svärd till plogbillar och sina spjut till vingårdsknivar. Folk ska inte lyfta svärd mot folk och inte mer öva för krig. 5Kom, ni av Jakobs släkt, låt oss vandra i Herrens ljus. 6Du har förskjutit ditt folk, Jakobs hus, för de är fulla av Österlandets tänkande, de är spåmän som filisteerna. De sluter förbund med främmande folk. 7Deras land är fullt av silver och guld, det är ingen ände på deras skatter. Deras land är fullt av hästar, det är ingen ände på deras vagnar. 8Deras land är fullt av avgudar, och de tillber sina händers verk, det som deras fingrar har gjort. 9Därför blir människorna nerböjda och männen ödmjukade. Du ska inte förlåta dem. 10Fly in i klippan och göm dig i stoftet av fruktan för Herren och hans höga majestät, 11för människornas stolta ögon ska ödmjukas, männens högmod bli nerböjt. Herren ensam ska vara upphöjd på den dagen. 12För Herren Sebaots dag ska komma mot allt som är stolt och högt, mot allt som är upphöjt så att det ödmjukas, 13mot Libanons alla cedrar, de höga och upphöjda, och Bashans alla ekar, 14mot alla höga berg och alla stolta höjder, 15mot alla höga torn och alla fasta murar, 16mot alla Tarshishskepp och alla ståtliga fartyg. 17Människornas stolthet ska böjas ner och männens högmod ödmjukas. Herren ensam ska vara upphöjd på den dagen, 18och avgudarna ska helt försvinna. 19Man ska fly in i klippgrottor och jordhålor av fruktan för Herren och hans höga majestät, när han reser sig för att slå jorden med skräck. 20På den dagen ska människorna kasta bort till mullvadar och fladdermöss sina avgudar av silver och avgudar av guld som de har gjort åt sig för att tillbe. 21De ska fly in i klippskrevor och bergsklyftor av fruktan för Herren och hans höga majestät, när han reser sig för att slå jorden med skräck. 22Förlita er inte på människor, som bara har en vindpust i sin näsa! Vad är de att räkna med?
Kapitel 3
1Se, Herren Gud Sebaot ska ta ifrån Jerusalem och Juda både stöd och tillgång – all tillgång på bröd, all tillgång på vatten, 2hjältar och krigsmän, domare och profeter, spåmän och äldste, 3underbefäl och högt uppsatta män, rådgivare och hantverksskickliga och besvärjelsekunniga. 4Jag ska ge dem pojkar till furstar, nyckfullhet ska råda över dem. 5Av folket ska den ene förtrycka den andre, var och en sin nästa. Den unge ska sätta sig upp mot den gamle, den obetydlige mot den högt ansedde. 6När någon tar tag i sin bror i sin fars hus och säger: "Du äger en mantel, bli vår ledare och ta hand om denna ruinhög!" 7då ska han ropa: "Jag kan inte råda bot! I mitt hus finns varken bröd eller mantel. Sätt inte mig till ledare för folket!" 8För Jerusalem vacklar och Juda faller, därför att de i ord och gärningar står emot Herren, upproriska mot hans härlighets ögon. 9Deras uppsyn vittnar mot dem. Liksom Sodoms folk visar de sina synder öppet och döljer dem inte. Ve över deras själar, för de har själva berett sig olycka. 10Säg till den rättfärdige att det ska gå honom väl, för de får äta sina gärningars frukt. 11Men ve över den ogudaktige! Honom ska det gå illa, han ska få igen för sina gärningar. 12Mitt folks förtryckare är barn, och kvinnor härskar över det. O, mitt folk, dina ledare för dig vilse och fördärvar den väg du skulle gå. 13Herren träder fram för att gå till rätta, han står upp för att döma folken. 14Herren håller rättegång med sitt folks äldste och dess furstar: "Ni har skövlat vingården. Rov från de fattiga finns i era hus. 15Vad menar ni med att krossa mitt folk och mala sönder de fattiga?" säger Herren Gud Sebaot. 16Och Herren sade: Sions döttrar är högmodiga, de går med rak hals och flörtar med ögonen, trippar och pinglar med sina vristlänkar. 17Därför ska Herren låta Sions döttrar gå med kal hjässa, Herren ska blotta deras nakenhet. 18På den dagen ska Herren ta bort allt det vackra: vristlänkar, pannband och halssmycken, 19örhängen, armband och slöjor, 20huvudprydnader, fotkedjor, bälten, parfymflaskor och amuletter, 21fingerringar och näsringar, 22högtidsdräkter, kappor, mantlar och väskor, 23speglar, fina linneskjortor, huvudbindlar och flor. 24Det ska bli stank i stället för väldoft, rep i stället för bälte, skalligt huvud i stället för fint uppsatt hår, skynke av säcktyg i stället för högtidsmantel, märken av brännjärn i stället för skönhet. 25Dina män ska falla för svärd och dina hjältar i strid. 26Sions portar ska klaga och sörja, utblottad ska hon sitta på marken.
Kapitel 4
1På den dagen ska sju kvinnor ta tag i samma man och säga: "Vi kan föda och klä oss själva, låt oss bara få bära ditt namn! Ta bort vår vanära!" 2På den dagen ska Herrens telning bli till härlighet och ära och landets frukt till stolthet och prydnad för den räddade skaran av Israel. 3Och den som förblir i Sion och lämnas kvar i Jerusalem ska kallas helig, var och en som är skriven bland de levande i Jerusalem, 4när Herren har tvättat bort orenheten från Sions döttrar och sköljt bort blodskulderna från Jerusalem genom domens och reningens ande. 5Och Herren ska över hela Sions bergs område och över dess högtidsskaror skapa en rök och en molnsky om dagen och skenet av en flammande eld om natten. Ja, över allt det härliga ska det finnas ett skyddande tak, 6en hydda som ger skugga om dagen mot hettan och tillflykt och skydd mot storm och regn.
Kapitel 5
1Nu vill jag sjunga om min älskade, min älskades sång om hans vingård: Min älskade hade en vingård på en bördig bergskulle. 2Han grävde upp den och rensade den från stenar och planterade där ädla vinstockar. Han byggde ett vakttorn mitt i den och högg ut ett presskar. Sedan väntade han att den skulle bära äkta druvor, men den bar vilddruvor. 3Och nu, Jerusalems invånare och Juda män, döm mellan mig och min vingård. 4Vad mer kunde man göra för min vingård än vad jag har gjort för den? Varför bar den vilddruvor, när jag väntade att den skulle bära äkta druvor? 5Nu ska jag låta er veta vad jag ska göra med min vingård: Jag ska ta bort stängslet, och den ska bli ödelagd. Jag ska bryta ner muren, och den ska bli nertrampad. 6Jag ska ödelägga den, ingen ska beskära den eller gräva i den. Men tistel och törne ska växa upp, och jag ska befalla molnen att inte låta det regna på den. 7Herren Sebaots vingård är Israels hus och Juda folk hans älsklingsplantering. Han väntade laglydnad men fann blodiga lagbrott, han väntade rättfärdighet men fann skriande orättfärdighet. 8Ve er som lägger hus till hus och fogar åker till åker tills inget utrymme finns kvar och ni är de enda som bor i landet. 9Från Herren Sebaot ljuder det i mina öron: Sannerligen, många hus ska bli öde, stora och vackra hus utan invånare. 10En vingård på tio plogland ska bara ge ett batmått, och en homers utsäde ska bara ge en efa. 11Ve dem som går upp tidigt för att jaga efter starka drycker och sitter uppe till sena natten, heta av vin! 12Vid sina dryckeslag har de harpa och lyra, tamburin, flöjt och vin. Men Herrens gärningar bryr de sig inte om, hans händers verk intresserar dem inte. 13Därför ska mitt folk föras bort i fångenskap, för de saknar kunskap. Dess ädlingar ska dö av hunger och dess larmande skaror förtorka av törst. 14Därför ökar dödsriket sitt begär och spärrar upp sitt gap utan gräns. Stadens främsta ska fara ner, tillsammans med de larmande och bullrande skaror som jublar därinne. 15Människorna blir nerböjda, var och en ödmjukad. De stoltas ögon ska ödmjukas. 16Men Herren Sebaot blir upphöjd genom sin dom, Gud, den Helige, visar sig helig genom rättfärdighet. 17Då ska lammen få beta som på sin egen mark, och på de rikas ödetomter ska främlingar få sin föda. 18Ve dem som drar fram missgärning med lögnens band och synd som med vagnslinor, 19dem som säger: "Han får skynda sig, han får utföra sitt verk snart så att vi ser det! Det som Israels Helige bestämt får närma sig och komma så att vi lär känna det!" 20Ve dem som kallar det onda gott och det goda ont, som gör mörker till ljus och ljus till mörker, som gör bittert till sött och sött till bittert! 21Ve dem som är visa i sina egna ögon och håller sig själva för kloka! 22Ve dem som är hjältar i att dricka vin och duktiga på att blanda starka drycker, 23dem som frikänner den skyldige för mutor och berövar den rättfärdige hans rätt. 24Som eldsflamman förtär strå och halm sjunker ihop i lågan, så ska deras rot ruttna bort och deras blomning flyga i väg som stoft, eftersom de förkastade Herren Sebaots lag och föraktade Israels Heliges ord. 25Därför brinner Herrens vrede mot hans folk, och han räcker ut sin hand mot det och slår det så att bergen darrar och döda kroppar ligger som orenhet på gatorna. Med allt detta upphör inte hans vrede, hans hand är ännu uträckt. 26Han reser ett baner för hednafolken i fjärran och lockar på dem från jordens ände. Och se, de kommer snabbt och med hast. 27Ingen bland dem är trött eller stapplar, ingen slumrar eller sover. Bältet runt deras höfter lossnar inte, deras skoremmar går inte av. 28Deras pilar är skarpa, alla deras bågar är spända. Hovarna på deras hästar är som av flinta, deras vagnshjul liknar stormvinden. 29Deras rop är som en lejonhonas rytande, de ryter som unga lejon. De morrar och griper sitt rov och bär bort det, och ingen finns som räddar. 30På den dagen ska det dåna mot dem som när havet dånar. Ser man ut över landet är där mörker och nöd, ljuset förmörkas av töcken.
Kapitel 6
1Året då kung Ussia dog såg jag Herren sitta på en hög och upphöjd tron, och släpet på hans mantel uppfyllde templet. 2Serafer stod ovanför honom, var och en hade sex vingar: Med två täckte de sina ansikten, med två täckte de sina fötter och med två flög de. 3Och den ene ropade till den andre: "Helig, helig, helig är Herren Sebaot! Hela jorden är full av hans härlighet." 4Rösten från den som ropade fick dörrposterna och trösklarna att skaka, och huset fylldes av rök. 5Då sade jag: "Ve mig, jag förgås! För jag är en man med orena läppar och jag bor bland ett folk med orena läppar, och mina ögon har sett Kungen, Herren Sebaot." 6Då flög en av seraferna fram till mig. I hans hand var ett glödande kol som han hade tagit från altaret med en tång. 7Med det rörde han vid min mun och sade: "När detta har rört vid dina läppar är din skuld borttagen och din synd försonad." 8Och jag hörde Herrens röst. Han sade: "Vem ska jag sända? Och vem vill vara vår budbärare?" Då sade jag: "Här är jag, sänd mig!" 9Han sade: "Gå och säg till detta folk: Ni ska höra och höra men inte förstå, och ni ska se och se men inte fatta. 10Förhärda detta folks hjärta, gör deras öron döva och deras ögon blinda, så att de inte ser med sina ögon eller hör med sina öron eller förstår med sitt hjärta och vänder om och blir botade." 11Då frågade jag: "Hur länge, Herre?" Han svarade: "Tills städerna blir öde och ingen bor i dem, husen blir utan folk och landet ligger öde och övergivet. 12Herren ska sända folket långt bort, och ödsligheten ska bli stor i landet. 13När bara en tiondel är kvar i det, ska även den ödeläggas. Men liksom en terebint eller en ek lämnar kvar en stubbe när den fälls, ska den stubben vara en helig säd."
Kapitel 7
1När Ahas, son till Jotam, Ussias son, var kung i Juda, hände det att kung Resin av Aram och kung Peka av Israel, Remaljas son, drog upp mot Jerusalem för att strida mot det. Men de lyckades inte inta staden. 2När man berättade för Davids hus att arameerna hade slagit läger i Efraim, darrade Ahas och hans folks hjärtan som skogens träd darrar för vinden. 3Och Herren sade till Jesaja: "Gå nu med din son Shear-Jashub och möt Ahas vid änden av Övre dammens vattenledning, på vägen till Tvättarfältet, 4och säg till honom: Se till att vara lugn. Var inte rädd och tappa inte modet inför dessa två rykande brandstumpar, för Resin med arameerna och för Remaljas son i deras rasande vrede. 5Aram med Efraim och Remaljas son har gjort upp onda planer mot dig och sagt: 6’Vi ska dra upp mot Juda och slå det med skräck och erövra det åt oss och insätta Tabals son till kung där.’ 7Men så säger Herren Gud: Det kommer inte att hända, det kommer inte att ske. 8Arams huvud är Damaskus, och Damaskus huvud är bara Resin. Inom sextiofem år ska Efraim vara krossat och inte mer vara ett folk. 9Och Efraims huvud är Samaria, och Samarias huvud är bara Remaljas son. Står ni inte fasta i tron har ni inget fäste." 10Herren talade till Ahas igen och sade: 11"Be om ett tecken från Herren din Gud. Be om det nerifrån djupet eller uppifrån höjden." 12Men Ahas svarade: "Jag vill inte be om något, jag vill inte fresta Herren." 13Då sade Jesaja: "Lyssna nu, ni av Davids hus. Räcker det inte att ni tröttar ut människor? Ska ni trötta ut min Gud också? 14Därför ska Herren själv ge er ett tecken: Se, jungfrun ska bli havande och föda en son, och hon ska ge honom namnet Immanuel. 15Gräddmjölk och honung ska han äta tills han förstår att förkasta det onda och välja det goda. 16För innan pojken förstår att förkasta det onda och välja det goda, ska landet vars båda kungar du fruktar vara övergivet. 17Över dig och ditt folk och din fars hus ska Herren sända sådana dagar som inte förekommit sedan tiden då Efraim skilde sig från Juda: Assyriens kung! 18Och det ska ske på den dagen att Herren lockar på flugorna längst bort vid änden av Egyptens strömmar och på bina i Assyriens land. 19De ska alla komma och slå sig ner i djupa raviner och stenklyftor, i alla törnsnår och på alla betesmarker. 20På den dagen ska Herren ta en rakkniv som är hyrd på andra sidan floden – nämligen Assyriens kung – och raka av allt hår både på huvudet och nertill, och även ta bort skägget. 21På den dagen ska en kviga och två får vara vad en man föder upp. 22Men han ska få så mycket mjölk att han kan leva av gräddmjölk, för alla som är kvar i landet ska leva av gräddmjölk och honung. 23Och det ska ske på den dagen att där det nu finns tusen vinstockar, värda tusen siklar silver, ska det växa tistel och törne. 24Man ska gå dit med pil och båge, för hela landet ska vara täckt med tistel och törne. 25Och på alla de berg där man nu arbetar med hackan ska man inte mer gå av fruktan för tistel och törne, utan där ska man släppa lös oxar och låta får trampa ner marken."
Kapitel 8
1Herren sade till mig: "Ta en stor tavla och skriv på den med tydlig skrift: Maher-shalal Hash-bas." 2Och jag kallade till mig prästen Uria och Sakarja, Jeberekjas son, som pålitliga vittnen. 3Sedan gick jag in till profetissan, och hon blev havande och födde en son. Och Herren sade till mig: "Ge honom namnet Maher-shalal Hash-bas. 4För innan pojken kan säga far och mor ska man bära bort skatterna från Damaskus och bytet från Samaria till kungen i Assyrien." 5Herren talade till mig igen. Han sade: 6"Detta folk föraktar Siloas vatten, som flyter så stilla, och jublar över Resin och Remaljas son. 7Se, därför ska Herren låta flodens väldiga vattenmassor komma över dem, nämligen Assyriens kung med all hans härlighet. Den ska stiga över alla sina bräddar och över alla sina stränder. 8Den ska tränga in i Juda, svämma över och breda ut sig så att den når ända upp till halsen. Den ska breda ut sina vingar och fylla ditt land i hela dess vidd, Immanuel." 9Rasa, ni folk! Ni ska ändå krossas. Lyssna, alla länder i fjärran! Rusta er! Ni ska krossas. Rusta er! Ni ska krossas. 10Gör upp planer, de slår ändå fel. Avtala vad ni vill, det lyckas ändå inte. För Gud är med oss. 11Så sade Herren till mig när hans starka hand var över mig. Han varnade mig för att vandra på detta folks väg och sade: 12Kalla inte allt för sammansvärjning som detta folk kallar för sammansvärjning, frukta inte vad de fruktar och bäva inte för det. 13Håll Herren Sebaot helig. Låt honom vara den ni fruktar och bävar för. 14Han ska vara en helgedom. Men för Israels båda hus ska han vara en stötesten och en klippa till fall, och för Jerusalems invånare en snara och en fälla. 15Många av dem ska snubbla, falla och krossas, snärjas och fångas. 16Knyt ihop vittnesbördet och försegla undervisningen bland mina lärjungar. 17Jag ska vänta på Herren, som döljer sitt ansikte för Jakobs hus, och hoppas på honom. 18Se, här är jag och barnen som Herren har gett mig. Vi är tecken och förebilder i Israel från Herren Sebaot, som bor på Sions berg. 19När de säger till er: "Fråga andebesvärjare och spåmän, dem som viskar och mumlar", så svara: "Ska inte ett folk fråga sin Gud? Ska man fråga de döda för de levande?" 20Till Guds undervisning, till vittnesbördet! Om de inte talar enligt detta ord finns det ingen gryning för dem. 21De ska dra igenom landet, ansatta och hungrande. Och när de hungrar kommer de att brista ut i raseri och förbanna sin kung och sin Gud. De ska vända blicken uppåt och de ska se ner på jorden, 22men se, där är bara nöd och mörker, natt och ångest. De är utkastade i djupaste mörker. 23Men det ska inte vara nattsvart mörker där ångest nu råder. Förr i tiden lät han Sebulons och Naftalis land vara föraktat, men i kommande dagar ska han ge ära åt trakten längs havsvägen, landet på andra sidan Jordan, hednafolkens Galileen.
Kapitel 9
1Det folk som vandrar i mörkret ska se ett stort ljus, över dem som bor i dödsskuggans land ska ljuset stråla fram. 2Du förökar det folk som du inte gett stor glädje. De ska glädjas inför dig som man gläds under skördetiden, som man jublar när man delar byte. 3För du ska bryta deras bördors ok, deras skuldrors käpp och deras plågares stav, som på Midjans tid. 4Ja, varje stövel buren i stridslarm och varje mantel vältrad i blod ska brännas upp och förtäras av eld. 5För ett barn blir oss fött, en son blir oss given. På hans axlar vilar herradömet, och hans namn är: Under, Rådgivare, Mäktig Gud, Evig Far, Fridsfurste. 6Så ska herradömet bli stort och friden utan slut över Davids tron och hans rike. Det ska befästas och stödjas med rätt och rättfärdighet från nu och till evig tid. Herren Sebaots lidelse ska göra detta. 7Herren sänder ett ord mot Jakob, och det slår ner i Israel. 8Hela folket ska märka det, Efraim och Samarias invånare. I stolthet och hjärtats högmod säger de: 9"Tegelstenar har fallit, men vi ska bygga upp med huggen sten. Mullbärsfikonträd har huggits ner, men vi ska ersätta dem med cedrar." 10Herren reser upp Resins motståndare mot dem och eggar upp deras fiender, 11arameerna från öster och filisteerna från väster, och de ska sluka Israel med glupska gap. Med allt detta upphör inte hans vrede, hans hand är ännu uträckt. 12För folket vänder inte om till honom som slår dem, de söker inte Herren Sebaot. 13Därför ska Herren hugga av både huvud och svans från Israel, både palmtopp och sävstrå, allt på samma dag. 14De äldsta och högst uppsatta är huvudet, profeten som lär ut lögn är svansen. 15För de som leder detta folk vilseleder det, och de som låter sig ledas går i fördärvet. 16Därför kan Herren inte glädja sig över deras unga män eller förbarma sig över deras faderlösa och änkor, för alla är hycklare och gör det som är ont, varje mun talar dårskap. Med allt detta upphör inte hans vrede, hans hand är ännu uträckt. 17Ja, gudlösheten brinner som en eld, den förtär tistel och törne. Den antänder snårskogen så att den går upp i höga virvlar av rök. 18Landet brinner genom Herren Sebaots vrede, och folket är som ved för elden. Ingen skonar sin broder. 19Man river åt sig till höger men förblir hungrig, man tar för sig till vänster men blir inte mätt. Var och en äter köttet på sin egen arm: 20Manasse äter Efraim och Efraim Manasse, och tillsammans angriper de Juda. Med allt detta upphör inte hans vrede, hans hand är ännu uträckt.
Kapitel 10
1Ve dem som stiftar orättfärdiga lagar och skriver orätta skrivelser 2för att förvrida rättvisan för de nödställda och beröva de förtryckta i mitt folk deras rätt, för att göra änkor till sitt byte och plundra de faderlösa. 3Vad ska ni göra på räkenskapsdagen när förödelsen kommer fjärran ifrån? Till vem ska ni fly för att få hjälp, och var ska ni göra av era rikedomar? 4Den som inte faller på knä bland fångar måste falla bland de dräpta. Med allt detta upphör inte hans vrede, hans hand är ännu uträckt. 5Ve över Assur, min vredes ris! Staven i hans hand är min harm. 6Jag sände honom mot ett gudlöst folk, mot ett folk jag är vred på. Jag befallde honom att plundra och ta byte och trampa ner dem som smuts på gatorna. 7Men så menade inte han, i sitt hjärta tänkte han inte så. Hans hjärta ville förgöra och utrota många folk, 8för han säger: "Är inte alla mina furstar kungar? 9Gick det inte Kalno som Karkemish, Hamat som Arpad och Samaria som Damaskus? 10Min hand har drabbat andra gudars riken som hade fler gudabilder än Jerusalem och Samaria. 11Skulle jag då inte göra med Jerusalem och dess gudabilder som jag har gjort med Samaria och dess gudar?" 12Men när Herren har fullbordat allt sitt verk på Sions berg och i Jerusalem, ska jag ställa Assurs kung till svars för frukten av hans hjärtas övermod och hans stolta ögons högmod. 13För han säger: "Detta har jag gjort med min starka hand och min vishet, för jag är så klok! Jag flyttade folkens gränser och plundrade deras skatter, som den mäktige störtade jag härskarna. 14Min hand fann folkens skatter som i ett fågelbo, jag samlade ihop hela jorden som man tar övergivna ägg. Ingen rörde en vinge, öppnade näbben eller pep. 15Ska yxan höja sig över honom som hugger med den, eller sågen förhäva sig över honom som använder den? Som om käppen kunde svinga honom som lyfter den, eller staven lyfta honom som inte är av trä! 16Därför ska Herren Gud Sebaot sända en tärande sjukdom bland hans feta män, och under hans härlighet ska det brinna en brand som en brinnande eld. 17Och Israels ljus ska vara som en eld, hans Helige som en låga, och den ska bränna och förtära hans törnen och tistlar, allt på samma dag. 18Han ska helt göra slut på hans härliga skog och fruktträdgård. Det ska bli som när en sjuk tynar bort. 19De träd som blir kvar i skogen ska vara lätträknade, ett barn kan skriva upp dem. 20På den dagen ska Israels rest och de räddade av Jakobs hus inte längre stödja sig på honom som slog dem. I trohet ska de stödja sig på Herren, Israels Helige. 21En rest ska vända om, en rest av Jakob, till Gud den Mäktige. 22För även om ditt folk, Israel, vore som havets sand, så ska bara en rest av det vända om. Förödelse är beslutad, en rättfärdig störtflod. 23Förödelse och beslutad straffdom ska Herren Gud Sebaot låta drabba hela landet. 24Därför säger Herren Gud Sebaot så: Mitt folk som bor i Sion, var inte rädda för Assur. Han kommer att slå dig med riset och höja sin stav mot dig, som i Egypten. 25För ännu en liten tid så upphör vreden mot dig, och min vrede ska vända sig till deras fördärv. 26Herren Sebaot ska svänga sitt gissel över dem, som när han slog Midjan vid Orebsklippan. Han ska åter höja sin stav som han räckte ut över havet, som i Egypten. 27På den dagen ska hans börda tas bort från dina axlar och hans ok från din nacke, för oket ska brista på grund av fetman. 28Han kommer över Ajat, drar fram genom Migron. I Mikmas lämnar han sin tross. 29De drar fram genom passet, tar nattkvarter i Geba. Rama bävar, Sauls Gibea flyr. 30Ropa högt, dotter Gallim! Lyssna, Laisha! Arma Anatot! 31Madmena flyr, Gibeons invånare söker skydd. 32Samma dag gör han halt i Nob. Han svingar sin hand mot dottern Sions berg, mot Jerusalems höjd. 33Se, Herren Gud Sebaot ska hugga av den lummiga kronan med våldsam kraft. De resliga stammarna ska fällas, de höga träden störta ner. 34Han ska fälla snårskogen med järn, och Libanon ska falla för den Mäktige.
Kapitel 11
1Men ett skott ska skjuta upp ur Ishais avhuggna stam, en telning från hans rötter ska bära frukt. 2Över honom ska Herrens Ande vila, Anden med vishet och förstånd, Anden med råd och styrka, Anden med kunskap och vördnad för Herren. 3Han ska ha sin glädje i vördnad för Herren. Han ska inte döma efter vad ögonen ser eller avgöra efter vad öronen hör, 4utan han ska döma de fattiga med rättfärdighet och med rättvisa skaffa rätt åt de ödmjuka på jorden. Han ska slå jorden med sin muns stav, döda de ogudaktiga med sina läppars ande. 5Rättfärdighet ska vara bältet runt hans midja, trofasthet bältet om hans höfter. 6Vargar ska bo tillsammans med lamm, leoparder ligga bland killingar. Kalvar och unga lejon och gödboskap ska vara tillsammans, och en liten pojke ska valla dem. 7Kor och björnar ska gå och beta, deras ungar ska ligga tillsammans, och lejon ska äta halm som oxar. 8Ett spädbarn ska leka vid huggormens håla, ett avvant barn räcka ut handen mot giftormens öga. 9Ingenstans på mitt heliga berg ska man göra något ont eller förstöra något, för landet ska vara fullt av Herrens kunskap, liksom vattnet täcker havet. 10Det ska ske på den dagen att hednafolken ska söka Ishais rot där han står som ett baner för folken, och hans boning ska vara härlig. 11På den dagen ska Herren för andra gången räcka ut handen för att friköpa en rest av sitt folk som är kvar från Assyrien, Egypten, Patros, Nubien, Elam, Shinar, Hamat och havsländerna. 12Han ska resa ett baner för hednafolken och samla de fördrivna av Israel och de kringspridda av Juda från jordens fyra hörn. 13Då ska Efraims avund upphöra och Juda fiender utrotas. Efraim ska inte avundas Juda, och Juda inte vara fiende till Efraim. 14Och de ska slå ner på filisteernas skuldra i väster, tillsammans ta byte från folken i öster. De ska räcka ut sin hand över Edom och Moab, och ammoniterna ska lyda dem. 15Och Herren ska torka ut Egyptens havsvik och lyfta sin hand mot floden med en brännande vind. Han ska klyva den i sju bäckar så att man kan gå torrskodd över. 16Det ska bli en banad väg för den rest av hans folk som är kvar från Assyrien, så som det var för Israel den dag de drog upp ur Egyptens land.
Kapitel 12
1På den dagen ska du säga: "Jag tackar dig, Herre! Du var vred på mig, men din vrede har upphört och du tröstar mig. 2Se, Gud är min frälsning, jag är trygg och inte rädd, för Herren Herren är min styrka och min lovsång. Han har blivit min frälsning." 3Med fröjd ska ni ösa vatten ur frälsningens källor. 4På den dagen ska ni säga: "Tacka Herren, åkalla hans namn, gör hans gärningar kända bland folken. Förkunna att hans namn är upphöjt. 5Lovsjung Herren, för han har gjort härliga ting. Låt det bli känt över hela jorden. 6Ropa av fröjd och jubla, ni Sions invånare, för Israels Helige är stor, han är mitt ibland er."
Kapitel 13
1Profetia om Babel, som Jesaja, Amos son, såg i en syn: 2Res ett baner på ett kalt berg, ropa högt till dem, vinka med handen att de ska dra in genom de mäktigas portar. 3Jag har befallt mina heliga och kallat mina krigare till mitt vredesverk, min stolta, jublande skara. 4Hör, det dånar på bergen som av ett stort folk! Hör, det sorlar av riken, av samlade hednafolk! Herren Sebaot mönstrar sin krigshär. 5De kommer från fjärran land, från himlens ände, Herren och hans vredes redskap, för att fördärva hela landet. 6Jämra er, för Herrens dag är nära. Den kommer som förödelse från den Allsmäktige. 7Därför sjunker alla händer, och alla människors hjärtan tappar modet. 8De grips av skräck, av plågor och smärtor, av vånda som en födande kvinna. Häpen stirrar den ene på den andre, deras ansikten blossar som lågor av eld. 9Se, Herrens dag kommer, fruktansvärd med harm och brinnande vrede, för att ödelägga landet och utrota syndarna som bor där. 10För himlens stjärnor och stjärnbilder ger inte längre sitt ljus. Solen går upp mörk och månen ger inte sitt sken. 11Jag ska straffa världen för dess ondska, de gudlösa för deras skuld. Jag ska göra slut på de stoltas övermod och slå ner tyrannernas högmod. 12Jag ska göra människor mer sällsynta än fint guld, män mer sällsynta än guld från Ofir. 13Därför ska jag få himlen att darra och jorden att gunga och skaka i sina grundvalar – genom Herren Sebaots harm, på hans brinnande vredes dag. 14Som bortjagade gaseller och får som ingen samlar ska de alla vända hem och fly, var och en till sitt folk och land. 15Var och en som påträffas ska bli genomborrad, var och en som grips ska falla för svärd. 16Deras spädbarn ska krossas inför deras ögon, deras hus ska plundras och deras kvinnor våldtas. 17Se, jag ska egga upp mederna mot dem, de som inte bryr sig om silver och inte frågar efter guld. 18Deras bågar fäller unga män, de har inget förbarmande med fostret i moderlivet, deras ögon har inget medlidande med barn. 19Med Babel, rikenas krona, kaldeernas vackra stolthet, ska det gå som när Gud ödelade Sodom och Gomorra. 20Aldrig mer ska det bli bebyggt, från släkte till släkte ska det ligga obebott. Ingen arab ska där slå upp sitt tält, ingen herde slå läger med sin hjord. 21Där ska öknens djur lägga sig ner, dess hus ska fyllas av ugglor. Där ska strutsar bo, där ska getabockar hoppa omkring. 22Schakaler ska tjuta i dess slott och ökenhundar i de praktfulla palatsen. Dess tid kommer snart, dess dagar ska inte fördröjas.
Kapitel 14
1Herren ska förbarma sig över Jakob och än en gång utvälja Israel och låta dem få ro i deras eget land. Främlingar ska ansluta sig till dem och hålla sig till Jakobs hus. 2Folken ska ta dem och föra dem hem, och Israels hus ska få dem som sin egendom i Herrens land som tjänare och tjänarinnor. Så ska deras fångvaktare bli deras fångar, och de ska råda över sina förtryckare. 3På den dag då Herren ger dig ro från din smärta och oro och från det hårda arbete som du tvingats göra, 4ska du ta upp denna sång över Babels kung och säga: "Vilket slut förtryckaren har fått! Indrivningen av guld är över. 5Herren bröt sönder de gudlösas stav, härskarnas spira 6som i grymhet slog folken med slag på slag och i vrede härskade över folkslagen med skoningslös förföljelse. 7Hela jorden har fått vila och ro, man brister ut i jubel. 8Även cypresserna gläds över ditt fall, likaså Libanons cedrar: ’Nu när du ligger där kommer ingen och hugger ner oss.’ 9Dödsriket därnere kommer i rörelse för din skull, för att ta emot dig när du kommer. Det väcker de avlidnas andar för din skull, jordens alla härskare, och låter hednafolkens alla kungar resa sig från sina troner. 10Alla börjar de tala och säger till dig: ’Du har också blivit maktlös som vi, du har blivit som en av oss.’ 11Din prakt for ner till dödsriket, med dina harpors buller. Förruttnelse är bädden under dig och maskar ditt täcke. 12Hur har du inte fallit från himlen, du strålande stjärna, du gryningens son! Hur har du inte blivit fälld till jorden, du som slog ner folken till marken! 13Du sade i ditt hjärta: ’Jag ska stiga upp till himlen, jag ska resa min tron ovanför Guds stjärnor. Jag ska sätta mig på mötesberget längst upp i norr. 14Jag ska stiga upp över molnens höjder, jag ska bli som den Högste.’ 15Men ner till dödsriket störtades du, längst ner i graven. 16De som ser dig stirrar på dig, de granskar dig och säger: ’Är detta den man som fick jorden att darra och riken att skaka, 17som gjorde jorden till en öken och förstörde dess städer, och som aldrig släppte hem sina fångar?’ 18Folkens alla kungar ligger alla med ära, var och en i sitt vilorum, 19men du är utkastad ur din grav som en föraktad gren, täckt av dräpta män som genomborrats av svärd och förts ner till gropens stenar. Du är som ett förtrampat as. 20Du ska inte få vila i en grav som de, för du fördärvade ditt eget land och dräpte ditt eget folk." Förbrytarnas avkomma ska man aldrig mer nämna. 21Ordna ett blodbad på hans söner för deras fäders missgärning. De får inte resa sig och ta över landet och fylla jordens yta med städer. 22Jag ska resa mig mot dem, säger Herren Sebaot, och utrota ur Babel både namn och överlevande, både barn och ättlingar, säger Herren. 23Jag ska göra det till ett tillhåll för hägrar och fylla det med sumpsjöar, jag ska sopa bort det med ödeläggelsens kvast, säger Herren Sebaot. 24Herren Sebaot har svurit och sagt: Sannerligen, som jag har tänkt, så ska det ske, det jag beslutat ska bli verklighet. 25Jag ska krossa Assur i mitt land, trampa ner honom på mina berg. Då ska hans ok lyftas av dem, hans börda lyftas från deras axlar. 26Detta är det beslut som är fattat om hela jorden, detta är den hand som är uträckt över alla folk. 27När Herren Sebaot har beslutat det, vem kan då göra det om intet? Hans hand är uträckt, vem kan då hindra den? 28Året då kung Ahas dog kom denna profetia: 29Gläd er inte, alla ni filisteer, över att staven som slog er är bruten. För från ormens rot ska det komma en huggorm, och dess avkomma blir en vajande giftorm. 30De utblottades förstfödda ska finna bete, de fattiga ska vila i trygghet. Men din rot ska jag döda genom svält, de som blir kvar av dig ska dräpas. 31Jämra dig, du port! Ropa, du stad! Alla i filisteernas land smälter bort av ångest, för ett rökmoln kommer norrifrån och ingen blir efter i fiendernas led. 32Vad ska man svara det främmande folkets sändebud? Att Herren har grundat Sion, och där har de betryckta i hans folk sin tillflykt.
Kapitel 15
1Profetia om Moab. På en natt är Ar-Moab ödelagt och förstört. På en natt är Kir-Moab ödelagt och tystat. 2Han går upp till sitt tempel, till Dibon och upp på offerhöjderna för att gråta. Över Nebo och Medeba jämrar sig Moab, alla huvuden där är rakade, alla skägg avskurna. 3På deras gator har man svept sig i säcktyg. På deras tak och på deras torg jämrar sig alla, medan tårarna rinner. 4Heshbon och Eleale höjer sorgerop, det hörs ända till Jahas. Därför jämrar sig Moabs krigare, deras själ våndas i dem. 5Mitt hjärta sörjer över Moab. Flyktingarna därifrån flyr till Soar, till Eglat-Shelishija. Under gråt stiger man upp på Halluhits höjd, på vägen till Horonajim höjs sorgerop över förstörelsen, 6för Nimrims vatten blir torr ödemark, gräset torkar bort, brodden vissnar, inget grönt finns kvar. 7Resten av sina ägodelar, sina sparade tillhörigheter, bär man därför bort över Pilträdsbäcken. 8Sorgeropen ljuder runt om i Moabs land. Deras jämmer når till Eglajim, deras klagan till Beer-Elim. 9För Dimons vatten är fulla av blod, men ännu mer ska jag låta drabba Dimon: ett lejon för den som kommer undan från Moab och för dem som finns kvar i landet.
Kapitel 16
1Sänd lamm till landets herre från Sela genom öknen till dottern Sions berg. 2Som flyende fåglar utkastade ur fågelboet kommer Moabs döttrar till Arnons vadställen. 3"Ge oss råd, döm oss rättvist. Låt din skugga vara som natten nu mitt på dagen. Göm de fördrivna, röj inte flyktingarna! 4Låt Moabs fördrivna bo hos dig, var ett gömställe för dem undan fördärvaren. När utpressaren inte finns mer, skövlingen är slut och förtryckaren försvunnen ur landet, 5då ska en tron befästas genom nåd. I trohet ska en furste sitta på den i Davids hydda, en som söker det rätta och främjar rättfärdighet." 6Vi har hört om Moabs stolthet, hur stolt han är, om hans högfärd, högmod och våldsamma vrede, och hans tomma skryt. 7Därför ska Moab jämra sig över Moab. Alla ska jämra sig. Över Kir-Haresets russinkakor ska ni sucka i djup bedrövelse, 8för Heshbons fält tynar bort, liksom Sibmas vinstockar. Deras ädla druvor slogs till marken av folkens herrar. Deras rankor nådde ända till Jaeser och bredde ut sig i öknen, deras grenar sträckte sig ut över havet. 9Därför gråter jag över Sibmas vinstockar, så som Jaeser gråter. Med mina tårar tänker jag dränka dig, Heshbon, och dig, Eleale. Glädjeropen över din mogna frukt och din kornskörd har upphört. 10Glädje och fröjd har försvunnit från de bördiga fälten och i vingårdarna hörs ingen sång, inget jubel. Ingen trampar vin i pressarna, på glädjeropen har jag gjort slut. 11Därför klagar mitt inre som en harpa över Moab, mitt innersta över Kir-Heres. 12För hur Moab än träder upp på offerhöjden och arbetar sig trött där, hur han än går till sin helgedom och ber, så uträttar han ingenting med det. 13Detta är det ord som Herren på den tiden talade om Moab. 14Men nu har Herren åter talat och sagt: Inom tre år, så som daglönaren räknar åren, ska Moab i sin härlighet förnedras med alla sina stora skaror. Och det lilla som blir kvar ska vara obetydligt och maktlöst.
Kapitel 17
1Profetia om Damaskus. Se, Damaskus ska upphöra att vara en stad, det ska bli en ruinhög. 2Aroers städer blir övergivna. De blir ett tillhåll för hjordar som lägger sig där utan att någon skrämmer dem. 3Och Efraims borg ska försvinna, likaså Damaskus kungadöme och resten av Aram. Det ska gå med dem som med Israels barns härlighet, säger Herren Sebaot. 4När den dagen kommer, ska Jakobs härlighet förblekna och hans feta kropp magra. 5Det ska vara som när skördemannen samlar ihop säd och skördar axen med sin arm. Han ska då vara som en som plockar ax i Refaimdalen. 6Bara en efterskörd lämnas kvar, som när man skakar ett olivträd. Två eller tre mogna oliver blir kvar högst uppe i toppen, fyra eller fem på trädets kvistar, säger Herren, Israels Gud. 7På den dagen ska människorna blicka upp till sin Skapare, deras ögon ska se till Israels Helige. 8Människorna ska inte vända sin blick till de altaren som deras händer har gjort. De ska inte se till sina fingrars verk, inte till asherapålarna eller till solstoderna. 9På den dagen ska deras befästa städer vara som de övergivna fästen i skogen och på bergstopparna som övergavs när Israels barn drog in. Allt ska bli ödelagt, 10för du hade glömt din frälsnings Gud, du kom inte ihåg din styrkas klippa. Därför planterade du ljuvliga planteringar och satte främmande skott i dem. 11Den dag du planterade dem inhägnade du dem, och tidigt kom dina plantor att blomma, men skörden uteblev på skördedagen, då plågan blev mycket svår. 12Hör larmet av många folk, det brusar som havet brusar. Det dånar av folkslag, det dånar som väldiga vatten dånar. 13Folkslag dånar, som stora vatten dånar. Men han tillrättavisar dem och de flyr bort i fjärran. De jagas som agnar för vinden på bergen, som virvlande löv för stormen. 14När kvällen är inne, se, då kommer plötslig skräck, och innan morgonen gryr är de borta. Detta är våra rövares del och våra plundrares lott.
Kapitel 18
1Ve dig, du land där vingar surrar, du land bortom Nubiens strömmar, 2du som har sänt budbärare över havet, i papyrusbåtar över vattnet. Ge er av, ni snabba sändebud, till det resliga folket med glänsande hy, till det folk som är fruktat vida omkring, det starka och segerrika folket i landet som delas av floder. 3Alla ni världens invånare, ni som bor på jorden, se upp när man reser baner på bergen, lyssna när man blåser i basun! 4För så har Herren sagt till mig: "Stilla ska jag se ner från min boning, som glödande sol från klar himmel, som dagg från moln under skördetidens hetta." 5För innan skördetiden är inne, när blomningen är över och blomman blir en mognande druva, ska han skära av rankorna med vingårdskniv och hugga bort grenarna. 6Allt ska lämnas åt rovfåglarna i bergen och markens djur. På dem ska rovfåglarna tillbringa sommaren, på dem ska markens alla djur övervintra. 7På den tiden ska gåvor bäras fram till Herren Sebaot från det resliga folket med glänsande hy, från det folk som är fruktat vida omkring, det starka och segerrika folket i landet som delas av floder, till platsen för Herren Sebaots namn, Sions berg.
Kapitel 19
1Profetia om Egypten. Se, Herren far fram på en snabb sky och kommer till Egypten. Egyptens avgudar bävar inför honom, och egyptiernas hjärtan smälter i deras bröst. 2Jag ska egga egyptier mot egyptier, broder ska strida mot broder och vän mot vän, stad mot stad och rike mot rike. 3Egyptiernas mod ska försvinna, jag ska göra deras planer om intet. De ska fråga sina avgudar och trollkarlar, andebesvärjare och spåmän. 4Jag ska överlämna egyptierna i en hård herres hand, en grym kung ska råda över dem, säger Herren Gud Sebaot. 5Vattnet i havet ska torka ut, floden sina och ebba ut. 6Strömmarna ska stinka, Egyptens kanaler krympa och torka ut, rör och vass vissna bort. 7Ängarna vid Nilen längs flodstranden och alla sädesfält vid floden ska torka ut, fördärvas och försvinna. 8Nilens fiskare ska klaga, alla som kastar ut krok i floden ska sörja, de som lägger ut nät i vattnet ska bli modlösa. 9De som arbetar med lin och de som väver fina tyger ska komma på skam. 10Landets stöttepelare ska krossas och alla lönearbetare gripas av ångest. 11Soans alla furstar står som dårar, faraos visaste rådgivare ger oförnuftiga råd. Hur kan ni säga till farao: "Jag är son till visa män, son till forntida kungar"? 12Var finns nu dina visa män? De kan få berätta för dig, de vet ju det, vad Herren Sebaot har beslutat om Egypten. 13Soans furstar har blivit dårar, Memfis furstar är bedragna, de som var hörnstenar i Egyptens stammar har vilselett det. 14Herren har utgjutit en förvirringens ande bland dem så att de vilseleder Egypten i allt det gör, likt en berusad som raglar i sina spyor. 15Egypten kan inget uträtta, varken huvud eller svans, palmtopp eller sävstrå. 16På den dagen ska egyptierna vara som kvinnor. De ska darra och vara rädda för Herren Sebaots lyfta hand när han lyfter den mot dem. 17Och Juda land ska bli en skräck för egyptierna. Så ofta någon nämner det för dem ska de bli rädda, på grund av det beslut som Herren Sebaot har fattat mot dem. 18På den dagen ska det finnas fem städer i Egyptens land som talar Kanaans språk och svär vid Herren Sebaot. En av dem ska heta Ir-Haheres. 19På den tiden ska ett altare vara rest åt Herren mitt i Egyptens land och en stod åt Herren vid landets gräns. 20De ska vara till tecken och vittnesbörd om Herren Sebaot i Egyptens land. För när de ropar till Herren på grund av förtryckarna ska han sända dem en frälsare och förkämpe som ska befria dem. 21Herren ska göra sig känd för egyptierna, och egyptierna ska på den tiden lära känna Herren. De ska tjäna honom med slaktoffer och matoffer och ge löften åt Herren och uppfylla dem. 22Så ska Herren slå Egypten, slå men också hela. När de omvänder sig till Herren ska han bönhöra dem och hela dem. 23På den dagen ska det finnas en banad väg mellan Egypten och Assyrien, och assyrierna ska komma in i Egypten och egyptierna in i Assyrien, och egyptierna ska tjäna Herren tillsammans med assyrierna. 24På den dagen ska Israel vara den tredje vid sidan av Egypten och Assyrien, en välsignelse mitt på jorden. 25Herren Sebaot ska välsigna dem och säga: Välsignat är Egypten, mitt folk, och Assyrien, mina händers verk, och Israel, min arvedel!
Kapitel 20
1Det år då Tartan, utsänd av Assyriens kung Sargon, kom till Ashdod och belägrade och intog det, 2på den tiden talade Herren genom Jesaja, Amos son. Han sade: "Gå och lossa säcktyget från dina höfter och ta av dig skorna från fötterna." Han gjorde så och gick naken och barfota. 3Sedan sade Herren : "Liksom min tjänare Jesaja har gått naken och barfota och nu i tre år varit ett tecken och förebud om Egypten och Nubien, 4så ska Assyriens kung låta fångarna från Egypten och de fördrivna från Nubien, både unga och gamla, föras bort nakna och barfota, med blottad bak, till skam för Egypten. 5Då ska de bli förfärade och skämmas över Nubien som var deras hopp och över Egypten som var deras ära. 6På den dagen ska de som bor vid denna kust säga: Se, så gick det med dem som var vårt hopp, dem som vi flydde till för att få hjälp och räddning från Assyriens kung. Hur ska då vi komma undan?"
Kapitel 21
1Profetia om Öknen vid havet. Likt en storm som far fram i Negev kommer det från öknen, från det fruktansvärda landet. 2En hemsk syn har uppenbarats för mig: "Bedragaren bedrar, plundraren plundrar. Dra upp, Elam! Träng på, Mediens folk! På all suckan ska jag göra slut." 3Därför är mina höfter fulla av smärta, jag har gripits av ångest som en födande kvinnas ångest. Jag är nertryckt så att jag inte kan höra, jag är bestört så att jag inte kan se. 4Mitt hjärta är utom sig, bävan överväldigar mig. Skymningen som jag längtade efter får mig att darra. 5Man dukar bordet, sätter ut vakt, äter och dricker. Res er, ni furstar! Smörj era sköldar! 6För så har Herren sagt till mig: "Gå och ställ ut en väktare. Han ska meddela vad han ser. 7Ser han ett tåg av ryttare i par, ryttare på åsnor och på kameler, ska han ge noga akt, mycket noga. 8Han började ryta som ett lejon: "Herre, här står jag ständigt på vakt, dagen lång, jag står här på min post natt efter natt. 9Och se, här kommer en vagn med män och ryttare i par!" Och han tog till orda och sade: "Det har fallit! Babel har fallit! Alla dess avgudabilder är slagna till marken." 10Du mitt krossade och söndertröskade folk, vad jag har hört från Herren Sebaot, Israels Gud, det har jag förkunnat för er. 11Profetia om Duma. Man ropar till mig från Seir: "Väktare, vad är kvar av natten? Väktare, vad är kvar av natten?" 12Väktaren svarar: "Morgon kommer, ändå är det natt. Vill ni fråga mer, så fråga. Kom tillbaka igen." 13Profetia om Arabien. Ni ska bo i Arabiens vildmark, ni karavaner från Dedan. 14Möt de törstande med vatten. De som bor i Temas land ska möta flyktingarna med bröd, 15för de flyr undan svärd, undan draget svärd och spänd båge, undan krigets tunga börda. 16För så har Herren sagt till mig: Inom ett år, så som daglönaren räknar året, ska all Kedars härlighet vara borta, 17och få ska vara kvar av de många bågskyttarna, Kedars väldiga krigare. För så har Herren, Israels Gud, talat.
Kapitel 22
1Profetia om Synernas dal. Vad fattas dig, eftersom allt ditt folk går upp på taken? 2Du larmfyllda, bullrande stad, du sorglösa stad! Dina fallna har inte fallit för svärd, de dog inte i strid. 3Alla dina furstar har flytt tillsammans, utan bågskott blev de fångar. Alla som påträffades hos dig blev fångar, hur långt bort de än flydde. 4Därför säger jag: Vänd bort blicken från mig, jag måste gråta bittert. Försök inte trösta mig över dottern mitt folks undergång. 5Ja, det kommer en dag av förvirring, nertrampning och bestörtning från Herren Gud Sebaot i Synernas dal, med nerbrutna murar och rop upp mot berget. 6Elam bär kogret, vagnkämpar och ryttare följer honom. Kir har blottat skölden. 7Dina skönaste dalar fylls med vagnar, och ryttare har ställt upp sig vid porten. 8Han tog bort skyddet från Juda. Den dagen ser du dig om efter vapnen i Skogshuset. 9Ni ser att Davids stad har många rämnor, och ni samlar upp vattnet i Nedre dammen. 10Ni räknar husen i Jerusalem och river hus för att förstärka muren. 11Mellan de båda murarna gör ni en behållare för vattnet från Gamla dammen. Men ni ser inte upp till honom som har gjort detta, till honom som har bestämt det för länge sedan. 12Herren Gud Sebaot kallar er på den dagen till gråt och sorg, till att raka era huvuden och klä er i säcktyg. 13Men i stället blev det munterhet och glädje. Ni dödar oxar och slaktar får, ni äter kött och dricker vin: "Låt oss äta och dricka, för i morgon dör vi." 14Men Herren Sebaot uppenbarade detta i mina öron: Sannerligen, denna er missgärning ska inte bli försonad så länge ni lever, säger Herren Gud Sebaot. 15Så säger Herren Gud Sebaot: Gå och säg till förvaltaren, överförvaltaren Shebna: 16Vad gör du här? Vem tänker du lägga här, eftersom du hugger ut en grav åt dig här? Du hugger ut din grav högt uppe, du urholkar klippan till en boning åt dig. 17Se, Herren ska kasta dig långt bort, du starke man. Han ska gripa tag i dig med kraft. 18Han ska rulla ihop dig till ett nystan och kasta bort dig som en boll till ett vidsträckt land. Där ska du dö, och dit ska dina härliga vagnar komma. Du är en skamfläck för din herres hus. 19Och jag ska stöta bort dig från din plats, och du ska bli avsatt från din tjänst. 20På den dagen ska jag kalla på min tjänare Eljakim, Hilkias son. 21Honom ska jag klä i din dräkt, jag ska spänna på honom ditt bälte och lägga ditt ämbete i hans hand, så att han blir en far för Jerusalems invånare och för Juda hus. 22Jag ska ge honom nyckeln till Davids hus att bära. Han ska öppna så att ingen kan stänga och stänga så att ingen kan öppna. 23Jag ska slå in honom som en stadig spik i en fast vägg, och han ska bli som en härlig tron för sin fars hus. 24Och på honom ska de hänga all härlighet i hans fars hus, ättlingar och avkomlingar, alla små kärl, både skålar och alla slags krukor. 25På den dagen, säger Herren Sebaot, ska spiken som var inslagen i den fasta väggen tas bort, huggas av och falla ner. Bördan som hängde på den ska förstöras. Så har Herren talat.
Kapitel 23
1Profetia om Tyrus. Jämra er, ni Tarshishskepp, för det är ödelagt, utan hus och utan ingång. Från kitteernas land når budskapet dem. 2Sitt stumma, ni kustlandets invånare! Köpmän från Sidon, sjöfarande män, uppfyllde dig. 3Av Shihors säd och Nilflodens skördar gjorde du vinster genom att fara över stora vatten och driva handel. Du blev en marknadsplats för folken. 4Stå där med skam, Sidon, för havet har sagt, havets fäste säger: "Jag har inte haft födslosmärtor, inte fött barn, inte fött upp unga män eller fostrat jungfrur." 5När ryktet kommer till Egypten bävar man vid nyheterna om Tyrus. 6Dra bort till Tarshish och jämra er, ni kustlandets invånare. 7Är detta er stolta stad från forna dagar, vars fötter bar henne bort för att bosätta sig i fjärran? 8Vem har bestämt detta om Tyrus, hon som delade ut kronor, hon vars köpmän var furstar och vars handelsmän var jordens stormän. 9Herren Sebaot har bestämt det, för att slå ner all stolt härlighet och ödmjuka jordens alla stormän. 10Bred ut dig över ditt land som Nilfloden, du dotter Tarshish. Du bär ingen boja mer. 11Han räckte ut sin hand över havet, han fick kungariken att skaka. Herren befallde att Kanaans fästen skulle ödeläggas. 12Han sade: "Du ska aldrig mer stoltsera, du kränkta jungfru, dotter Sidon. Bryt upp och dra bort till kitteernas land. Men inte heller där ska du få ro. 13Se på kaldeernas land, det folket finns inte mer. Assyrierna gav det landet åt ökendjur. De reste sina belägringstorn, rev ner dess borgar och förvandlade det till en grushög. 14Jämra er, ni Tarshishskepp, för er befästning är förstörd." 15På den dagen ska Tyrus vara bortglömt i sjuttio år, lika länge som en kungs dagar. Men efter sjuttio år ska det gå med Tyrus som i visan om den prostituerade: 16"Ta din harpa och gå runt i staden, du bortglömda prostituerade. Spela vackert och sjung flitigt, så att du blir ihågkommen." 17För efter sjuttio år ska Herren se till Tyrus, och hon ska åter ta emot prostitutionspengar och begå otukt med jordens alla länder i hela världen. 18Men hennes handelsvinst och hennes lön ska helgas åt Herren. Det ska inte lagras eller läggas undan, utan hennes vinst ska gå till dem som bor inför Herrens ansikte, för att de ska få äta sig mätta och ha praktfulla kläder.
Kapitel 24
1Se, Herren tömmer jorden och ödelägger den. Han omvälver dess yta och skingrar dess invånare. 2Det går prästen som folket, husbonden som tjänaren, husmodern som tjänarinnan, säljaren som köparen, låntagaren som långivaren, den skuldsatte som borgensmannen. 3Jorden blir helt ödelagd och fullständigt utplundrad, för Herren har talat detta ord. 4Jorden sörjer och vissnar, världen tynar bort och vissnar, jordens stolta folk tynar bort. 5Jorden har blivit orenad under sina invånare, för de har överträtt Guds undervisning, kränkt lagarna och brutit det eviga förbundet. 6Därför förtär en förbannelse jorden, de som bor på den måste straffas för sin skuld. Därför blir jordens invånare färre, bara några få är kvar. 7Vinmusten sörjer, vinstocken tynar bort. Alla som var hjärteglada suckar. 8Det är slut med tamburinernas fröjd, de gladas sorl har slutat. Det är slut med harpans glädje. 9Man dricker inte vin under sång, rusdrycken är bitter för dem som dricker den. 10Den öde staden ligger nerbruten, alla hus är stängda så att ingen kommer in. 11Ute på gatorna hörs sorgerop över vinet. All glädje har förmörkats, all jordens fröjd har flytt. 12Bara förödelse är kvar i staden, porten har slagits i spillror. 13För det ska bli på jorden bland folken som när oliver slås ner, som vid en efterskörd när vinskörden är slut. 14De höjer sin röst och ropar av fröjd, de jublar högt från havet över Herrens höghet: 15"Ära därför Herren i öster, ära i havsländerna Herrens, Israels Guds, namn." 16Från jordens ände hör vi lovsånger: "Ära till den Rättfärdige!" Men jag sade: Jag förgås, jag förgås, ve mig! Förrädare förråder, förrädiskt förråder förrädarna. 17Fruktan, fallgrop och fälla väntar er, ni jordens invånare. 18Det ska ske att den som flyr från farans rop störtar i fallgropen, och den som kommer upp ur fallgropen fångas i fällan, för fönstren i höjden är öppna och jordens grundvalar skakar. 19Jorden brister, ja, den brister. Jorden rämnar, ja, den rämnar. Jorden vacklar, ja, den vacklar. 20Jorden raglar som en drucken. Den svajar fram och tillbaka som en vakthydda i trädets topp. Dess missgärning vilar tung på den. Den ska falla och inte mer resa sig. 21På den dagen ska Herren straffa höjdens här uppe i höjden och jordens kungar nere på jorden. 22De ska samlas ihop som fångar i fånggropen, de ska stängas inne i fängelse. Efter lång tid når straffet dem. 23Då ska månen blygas och solen skämmas, för Herren Sebaot ska då vara kung på Sions berg och i Jerusalem och inför sina äldste, i härlighet.
Kapitel 25
1Herre, du är min Gud! Jag vill upphöja dig, jag vill prisa ditt namn, för du gör underbara ting, dina beslut från forna tider med trofasthet och sanning. 2Du har gjort stad till stenhög, befäst stad till ruiner. Främlingarnas fäste ska inte längre vara en stad, det ska aldrig mer byggas upp. 3Därför ska det mäktiga folket ära dig, de skoningslösa hedningarnas städer frukta dig. 4Du är ett skydd för den svage, ett skydd för den fattige i hans nöd, en tillflykt undan storm, en skugga undan hetta. För de skoningslösas andedräkt är som en storm mot en vägg. 5Som du kuvar hettan när det är som torrast, så kuvar du främlingarnas larm. Som hettan dämpas av molnets skugga, så dämpas de skoningslösas sång. 6Herren Sebaot ska på detta berg göra en festmåltid för alla folk, en festmåltid med feta rätter och lagrade viner, feta, mustiga rätter och lagrat, klarat vin. 7Han ska på detta berg utplåna den slöja som beslöjar alla folk, det täckelse som täcker alla folkslag. 8Han ska utplåna döden för evigt. Herren Gud ska torka tårarna från alla ansikten och ta bort sitt folks vanära från hela jorden, för Herren har talat. 9På den dagen ska man säga: Se, här är vår Gud! Honom hoppades vi på, att han skulle frälsa oss. Ja, här är Herren som vi hoppades på. Låt oss vara glada och jubla över hans frälsning. 10För Herrens hand ska vila över detta berg, men Moab ska trampas ner i sitt land som halm trampas ner i gödselhögen. 11Där ska han breda ut sina händer som simmaren gör för att simma, men hans stolthet ska brytas ner trots hans händers alla konster. 12Ja, dina murars höga fästningsverk störtar han och ödmjukar, han tar ner dem till jorden, ner i stoftet.
Kapitel 26
1På den dagen ska man sjunga denna sång i Juda land: Vi har en stark stad. Frälsningen gör han till murar och värn. 2Öppna portarna och låt ett rättfärdigt folk tåga in, ett folk som förblir troget. 3Den som är fast i sitt sinne bevarar du i frid, i frid, för han förtröstar på dig. 4Förtrösta på Herren för evigt, för Herren Herren är en evig klippa. 5Han störtar ner dem som tronar i höjden, den stolta staden ödmjukar han. Han slår den ner till jorden, han tar ner den i stoftet. 6Den trampas ner under fötterna – fattigas fötter, svagas steg. 7Den rättfärdiges väg är jämn. Du, den Rättvise, jämnar den rättfärdiges stig. 8Ja, på dina domars väg, Herre, väntar vi dig. Ditt namn och din ära är vår själs längtan. 9Min själ längtar efter dig om natten, anden i mig söker dig, för när dina domar drabbar jorden lär sig världens invånare rättfärdighet. 10När den ogudaktige får nåd lär han sig inte rättfärdighet. I det land där rätt skulle råda handlar han orätt, han ser inte Herrens höghet. 11Herre, din hand är upplyft, men de ser det inte. De ska se din iver för folket och blygas, den eld som är avsedd för dina fiender ska förtära dem. 12Herre, du ska ge oss frid, för allt som vi har uträttat har du utfört åt oss. 13Herre vår Gud, andra herrar än du har härskat över oss, men bara genom dig prisar vi ditt namn. 14De är döda, de får inte liv igen, deras andar kan inte uppstå. Därför har du gripit in och förgjort dem, du har utplånat minnet av dem. 15Du har förökat folket, Herre. Du har förökat folket och visat dig härlig, du har utvidgat landets alla gränser. 16Herre, i nöden sökte de dig, de utgöt tysta böner när din tillrättavisning drabbade dem. 17Som en havande kvinna våndas när hon är nära att föda och ropar ut sin smärta, så är det med oss inför dig, Herre. 18Vi var havande och våndades, men vi födde vind. Vi har inte gett landet frälsning, och ingen föds till att bo på jorden. 19Dina döda ska bli levande, mina dödas kroppar ska uppstå. Vakna upp och jubla, ni som bor i stoftet, för din dagg är ljusets dagg, och jorden ska ge igen de avsomnade. 20Kom, mitt folk, och gå in i dina kamrar, stäng igen dörrarna efter dig. Göm dig ett litet ögonblick tills vreden har gått förbi. 21För se, Herren kommer ut ur sin boning för att straffa jordens invånare för deras missgärning. Jorden ska blotta sina blodskulder och inte längre dölja sina dräpta.
Kapitel 27
1På den dagen ska Herren med sitt hårda, stora och starka svärd straffa Leviatan, den snabba ormen, Leviatan, den ringlande ormen, och han ska döda draken i havet. 2Sjung på den dagen om den underbara vingården: 3Jag, Herren, sköter om den, ständigt vattnar jag den. Både dag och natt vaktar jag den så att ingen ska skada den. 4Jag hyser ingen vrede. Hade jag törne och tistel att strida emot, skulle jag gå lös på dem och bränna upp alltsammans. 5Eller också söker man skydd hos mig för att sluta fred med mig. Ja, fred ska man sluta med mig. 6I kommande dagar ska Jakob slå rot, Israel grönska och blomstra. De ska fylla hela världen med frukt. 7Har han slagit Israel så som han slog dem som slog hans folk? Eller dräpte han Israel så som dess dråpare blev dräpta? 8Nej, noggrant utmätt gick du till rätta med dem när de sändes bort. Han fördrev dem med sin hårda vind på östanstormens dag. 9Men därför blir också Jakobs skuld försonad, och detta blir följden av att deras synd tas bort: Han krossar alla altarstenar som när kalksten smulas sönder. Asherapålar och solstoder ska inte mer resas. 10Den befästa staden är öde, en folktom plats, övergiven som en öken. Kalvar betar där och lägger sig där, de biter av dess kvistar. 11När grenarna är torra bryter man av dem, och kvinnor kommer och gör upp eld med dem, för detta är ett folk utan förstånd. Därför har deras Skapare inget förbarmande med dem, han som har format dem visar dem ingen nåd. 12Det ska ske på den dagen att Herren klappar ut kornen, ända från den strida floden till Egyptens bäckravin, och ni ska samlas in en och en, ni Israels barn. 13Och det ska ske på den dagen att man blåser i en stor basun, och de som var försvunna i Assyriens land och fördrivna till Egyptens land ska då komma och tillbe Herren på det heliga berget i Jerusalem.
Kapitel 28
1Ve dig, du stolta krona av Efraims druckna män, du vissnande blomma av hans strålande härlighet på berget över de vinberusades bördiga dal! 2Se, från Herren kommer en som är stark och mäktig, som en hagelskur, en förödande storm, som en flod med väldiga vatten som forsar fram med kraft och slår allt till marken. 3Den stolta kronan av Efraims druckna män trampas då under fötterna. 4Den vissnande blomman av hans strålande härlighet på berget över den bördiga dalen ska bli som ett tidigt fikon som mognat före sommaren: När någon får se det slukar han det, så snart det är i hans hand. 5På den dagen ska Herren Sebaot bli en härlig krona och en strålande krans för dem som är kvar av hans folk. 6Han ska bli en rättens ande för den som skipar rätt och en styrka för dem som driver fienden på porten. 7Men också de raglar av vin och vinglar av starka drycker. Både präst och profet raglar av starka drycker. De är berusade av vin och vinglar. De raglar när de profeterar, de stapplar när de skipar rätt. 8Alla bord är täckta med äckliga spyor, det finns ingen ren fläck. 9"Vem kan han lära förstånd? För vem förklarar han budskapet? För dem som just är avvanda från modersmjölken, nyss tagna från modersbröstet? 10För det är bud på bud, bud på bud, ljud på ljud, ljud på ljud, lite här, lite där!" 11Ja, genom stammande läppar och på främmande språk ska han tala till detta folk, 12han som en gång sade till dem: "Här är viloplatsen, låt den trötte vila. Här finns ro." Men de ville inte lyssna. 13Och Herrens ord blev för dem "bud på bud, bud på bud, ljud på ljud, ljud på ljud, lite här, lite där." Så ska de, där de går, falla baklänges och krossas, bli snärjda och fångade. 14Hör därför Herrens ord, ni hånare som härskar över folket här i Jerusalem. 15Ni säger: "Vi har slutit förbund med döden, vi har ingått en pakt med dödsriket. När gisslet far fram som en störtflod ska det inte nå oss, för vi har gjort lögnen till vår tillflykt, falskheten till vårt gömställe." 16Därför säger Herren Gud så: Se, jag har lagt en grundsten i Sion, en beprövad sten, en dyrbar hörnsten, en fast grundval. Den som tror på den behöver inte fly. 17Och jag ska låta rätten vara mätsnöret och rättfärdigheten sänklodet. Hagel ska slå ner lögnens tillflykt, vatten ska skölja bort gömstället. 18Ert förbund med döden ska upplösas, er pakt med dödsriket ska inte bestå. När gisslet far fram som en störtflod ska ni bli nertrampade av det. 19Så ofta det far fram ska det träffa er. Morgon efter morgon ska det fara fram, både dag och natt. Det blir bara förfäran när man förstår budskapet. 20För sängen är för kort att sträcka ut sig på, täcket för smalt att svepa in sig i. 21Ja, Herren ska resa sig som på Perasims berg, och han ska vredgas som i Gibeons dal för att utföra sitt verk, sitt främmande verk, och fullgöra sitt arbete, sitt förunderliga arbete. 22Sluta nu med ert hån, så att era band inte dras åt ännu hårdare, för jag har hört från Herren Gud Sebaot om förödelse och beslutad straffdom över hela jorden. 23Lyssna och hör min röst, ge akt och hör mina ord. 24När bonden vill så, plöjer han då ständigt och hackar upp och harvar sin åker? 25När han har fått marken jämn, strör han då inte ut svartkummin och kryddkummin, sår vete i rader och korn på dess plats och spältvete i kanten? 26För hans Gud har undervisat honom och lärt honom det rätta sättet. 27Man tröskar ju inte svartkummin med trösksläde eller kryddkummin med vagnshjul, utan man klappar ut svartkummin med stav och kryddkummin med käpp. 28Brödsäd tröskas men inte i det oändliga, man driver inte ständigt sina vagnshjul och hästar över den. Man vill ju inte tröska sönder den. 29Också detta kommer från Herren Sebaot, underbar i råd och stor i vishet.
Kapitel 29
1Ve dig, Ariel, Ariel, staden där David slog upp sitt läger! Lägg år till år, låt högtiderna fullborda sitt kretslopp, 2så ska jag ansätta Ariel. Där ska bli sorg och jämmer, och den ska vara för mig ett verkligt Ariel. 3Jag ska slå läger runt omkring dig, omringa dig med belägringsvallar och resa upp bålverk mot dig. 4Då ska du bli förnedrad och tala djupt nerifrån jorden, dämpade ska dina ord komma fram ur stoftet. Din röst ska höras ur jorden som en andes röst, ur stoftet ska du viska fram dina ord. 5Men dina många fiender ska bli som fint damm, våldsmännens skara som bortflygande agnar. Det ska ske plötsligt, på ett ögonblick. 6Från Herren Sebaot ska straffet komma med åska och jordbävning och väldigt dån, med storm och oväder och flammor av förtärande eld. 7Och alla de många folk som förde krig mot Ariel, alla som drog ut i strid mot det och dess borg och ansatte det ska vara som en drömsyn om natten. 8Som när den hungrige drömmer att han äter men vaknar och känner att magen är tom, som när den törstige drömmer att han dricker men vaknar matt och törstig, så ska det gå med alla de folk som drog ut i strid mot Sions berg. 9Häpna och förundras, stirra er blinda och var blinda! De är druckna men inte av vin, de raglar men inte av starka drycker. 10För Herren har utgjutit över er en ande med djup sömn. Han har slutit era ögon, profeterna, och täckt över era huvuden, siarna. 11All uppenbarelse har för er blivit som orden i en förseglad bokrulle. Räcker man en sådan bokrulle till någon som kan läsa och säger: "Läs det", så svarar han: "Jag kan inte, den är ju förseglad." 12Och räcker man den till någon som inte kan läsa och säger: "Läs det", så svarar han: "Jag kan inte läsa." 13Herren har sagt: Detta folk kommer nära med sin mun och ärar mig med sina läppar, men håller sitt hjärta långt ifrån mig. Därför är deras vördnad för mig bara ett inlärt människobud. 14Se, därför ska jag än en gång göra underbara ting med detta folk, underbara och förunderliga. De visas vishet ska förgå, de förståndigas förstånd ska förmörkas. 15Ve dem som går ner i djupen för att dölja sina planer för Herren, som gör sina gärningar i mörkret och säger: "Vem ser oss? Vem känner oss?" 16Hur bakvända är ni inte! Ska leran anses lika med krukmakaren? Ska verket säga om sin mästare: "Han har inte gjort mig"? Eller ska det formade säga om honom som har format det: "Han förstår ingenting"? 17Ännu en liten tid och Libanon ska förvandlas till ett bördigt fält, och det bördiga fältet ska räknas som vildmark. 18Den dagen ska de döva höra bokens ord och de blindas ögon se ur dunkel och mörker. 19De ödmjuka ska få allt större glädje i Herren, de fattigaste bland människor ska fröjda sig i Israels Helige. 20Det är förbi med de våldsamma, det är slut med hånarna. Alla som ville det onda utrotas, 21de som med sitt ord fick människor att synda, som snärjde den som skulle skipa rätt i porten och åsidosatte rätten för den rättfärdige med lögn. 22Därför säger Herren så till Jakobs hus, han som befriade Abraham: Jakob ska inte mer behöva blygas, hans ansikte ska inte längre blekna, 23för när han, alltså hans barn, ser mina händers verk ibland sig, kommer de att hålla mitt namn heligt. De kommer att hålla Jakobs Helige helig och bäva för Israels Gud. 24De som gått vilse i anden ska få förstånd, de som klagar ska ta emot undervisning.
Kapitel 30
1Ve de upproriska barnen! säger Herren. De rådslår utan mig, de sluter förbund utan att min Ande är med, så att de därigenom hopar synd på synd. 2De drar ner till Egypten utan att ha rådfrågat min mun, för att söka skydd hos farao och få tillflykt under Egyptens skugga. 3Faraos beskydd ska bli er till skam, tillflykten under Egyptens skugga en förödmjukelse. 4För hans furstar var i Soan och hans sändebud kom ända till Hanes, 5men alla ska skämmas över ett folk som inte kan hjälpa dem. De är inte till hjälp eller nytta, bara till skam och hån. 6Profetia om djuren i Negev. Genom farornas och ångestens land där lejon och lejonhonor har sitt tillhåll, där huggormar och vajande giftormar bor, bär de sina rikedomar på åsnors ryggar och sina skatter på kamelers pucklar, till ett folk som inte kan hjälpa dem. 7För Egyptens hjälp är förgäves och till ingen nytta. Därför kallar jag Egypten "Rahab som inget uträttar". 8Gå nu och skriv detta på en tavla inför dem och nerteckna det i en bok, så att det bevaras för kommande dagar, alltid och för evigt. 9För det är ett upproriskt folk, barn som ljuger, barn som inte vill höra Herrens undervisning 10och som säger till siarna: "Sluta med era syner!" och till profeterna: "Profetera inte det som är sant för oss! Tala något smickrande till oss, profetera något bedrägligt. 11Vik av från vägen, gå bort från stigen, låt oss slippa se Israels Helige!" 12Därför säger Israels Helige: "Eftersom ni förkastar detta ord och förtröstar på våld och list och förlitar er på sådant, 13ska denna missgärning bli för er som en spricka i en hög mur, som buktar ut mer och mer tills muren plötsligt rasar på ett ögonblick. 14Den ska krossas som en lerkruka, så skoningslöst att man inte kan finna en skärva stor nog för att hämta eld från eldstaden eller ösa upp vatten ur dammen." 15För så säger Herren Gud, Israels Helige: "Om ni vänder om och är stilla blir ni frälsta. Genom stillhet och tillit blir ni starka." Men ni vill inte. 16Ni säger: "Nej, vi tänker fly på hästar." Därför ska ni också fly. "Vi ska rida i väg på snabba hästar." Därför ska också era förföljare vara snabba. 17Tusen ska fly för en endas hot, och för fem mäns hot ska ni alla fly, tills det som är kvar av er är som en flaggstång på en bergstopp, som ett baner på en kulle. 18Därför väntar Herren på att få visa er nåd, därför är han upphöjd för att visa er barmhärtighet, för Herren är en domens Gud. Saliga är alla som väntar på honom. 19O, du Sions folk, som bor i Jerusalem, gråt inte mer. Han ska förvisso förbarma sig över dig när du ropar. Så snart han hör din röst ska han svara dig. 20Herren ska ge dig nödens bröd och lidandets dryck, men sedan ska dina lärare inte längre vara dolda, utan dina ögon ska se dina lärare. 21Och vare sig du viker av åt höger eller vänster, så ska dina öron höra detta ord bakom dig: "Här är vägen, gå på den." 22Silvret som dina snidade avgudabilder är överdragna med och guldet som dina gjutna avgudabilder är belagda med ska du då anse vara orent. Du ska kasta bort det som något orent och säga till det: "Bort härifrån!" 23Och han ska ge regn åt den säd du har sått i jorden, och markens gröda ska ge dig bröd som är rikligt och närande. Den dagen ska din boskap få beta på stora betesmarker. 24Oxarna och åsnorna, de som bearbetar jorden, ska äta saltad blandsäd som kastats med kastskovel och högaffel. 25På den stora slaktens dag, när tornen faller, ska bäckar med strömmande vatten flöda fram på alla höga berg och alla stora höjder. 26Månens ljus ska vara som solens och solens ljus ska vara sju gånger klarare, som ett sjufaldigt dagsljus, när den dag kommer då Herren förbinder sitt folks skador och helar såren efter slagen som det fått. 27Se, Herrens namn kommer fjärran ifrån med brinnande vrede och med tunga rökmoln. Hans läppar är fulla av harm, hans tunga är som förtärande eld. 28Hans andedräkt är som en ström som svämmar över och når ända upp till halsen, för han vill sålla hednafolken i förintelsens såll och lägga i folkens mun ett betsel som leder dem vilse. 29Då ska ni sjunga som under en natt då man firar helig högtid, och era hjärtan ska glädja sig som när man under flöjtspel tågar upp på Herrens berg, upp till Israels klippa. 30Och Herren ska låta höra sin majestätiska röst och visa hur hans arm drabbar med vrede och harm, med förtärande eldslåga, storm och störtregn och hagelstenar. 31Inför Herrens röst ska Assur gripas av skräck när han slår honom med sin stav. 32Och så ofta staven far fram och Herren efter sitt beslut låter den falla på honom, ska det ljuda av tamburiner och harpor. Gång på gång ska han lyfta sin arm för att strida mot honom. 33För en eldsgrop är beredd sedan länge, även för kungen har den gjorts redo. Den är djup och bred, dess bål har eld och ved i överflöd, som en svavelström ska Herrens Ande sätta den i brand.
Kapitel 31
1Ve dem som drar ner till Egypten för att få hjälp. De förlitar sig på hästar och förtröstar på vagnar för att de är många, och på ryttare för att mängden är stor. De vänder inte sin blick till Israels Helige och frågar inte efter Herren. 2Men också han är vis och låter olyckan komma, han tar inte tillbaka sina ord. Han reser sig mot de ondas hus och mot hjälp från förbrytare. 3För egyptierna är människor och inte Gud, deras hästar är kött och inte ande. Herren ska räcka ut sin hand, och hjälparen ska vackla och den hjälpte falla, båda går under tillsammans. 4För så har Herren sagt till mig: Liksom ett lejon ryter, ett ungt lejon över sitt rov när många herdar samlas emot det, och inte skräms av herdarnas rop eller räds deras oväsen, så ska Herren Sebaot komma ner för att strida på Sions berg och uppe på dess höjd. 5Som fågeln breder ut sina vingar ska Herren Sebaot beskydda Jerusalem. Han ska beskydda och hjälpa, skona och rädda. 6Vänd om till honom som ni så djupt har avfallit ifrån, ni Israels barn. 7För på den dagen ska var och en kasta bort sina avgudar av silver och avgudar av guld, som era händer har gjort åt er till synd. 8Assur ska falla, men inte genom en mans svärd. Ett svärd som inte är en människas ska förtära honom. Han ska fly för svärd, och hans unga män ska bli slavar. 9Hans klippa ska förgås av skräck, och hans furstar ska förfärade fly för baneret. Så säger Herren, han som har sin eld på Sion och sin ugn i Jerusalem.
Kapitel 32
1Se, en kung ska regera i rättfärdighet, furstar ska styra med rättvisa. 2En man ska vara som en tillflykt i stormen, som ett skydd mot störtskuren, som vattenbäckar i en ödemark, som skuggan av en väldig klippa i ett törstigt land. 3De som har ögon att se med ska inte vara förblindade, de som har öron att höra med ska lyssna. 4De obetänksammas hjärtan ska förstå kunskap, och de stammandes tunga ska tala flytande och klart. 5Dåren ska då inte mer kallas ädel, girigbuken inte kallas generös. 6För en dåre talar dårskap, hans hjärta gör det som är orätt, så att han handlar ogudaktigt och sprider villoläror om Herren. Han svälter ut den hungriges själ och hindrar den törstige från att dricka. 7Girigbukens vapen är onda, han tänker ut ondskefulla planer för att fördärva de betryckta med lögnaktiga ord och den fattige när han vädjar om rättvisa. 8Men den ädle tänker ädla tankar, han står fast vid det som är ädelt. 9Ni kvinnor som är så säkra, res er upp och hör min röst! Ni självsäkra döttrar, lyssna till mina ord! 10När dagar lagts till år ska ni darra, ni som är så sorglösa, för vinskörden uteblir, ingen fruktskörd kommer mer. 11Bäva, ni säkra, darra, ni sorglösa, lägg av era kläder och blotta er, bär säcktyg runt era höfter! 12Slå er mot brösten och klaga över de vackra fälten, över de fruktbara vinstockarna, 13över mitt folks åkrar där törne och tistel skjuter upp, över glädjens alla boningar i den yra staden. 14För palatset blir övergivet, den folkrika staden lämnas öde. Ofelhöjden med tornet förvandlas till grotthålor för evigt, till glädje för vildåsnor och bete för hjordar – 15tills Anden från höjden blir utgjuten över oss och öknen blir ett bördigt fält, och det bördiga fältet räknas som skog. 16Då ska rätten ta sin boning i öknen, rättfärdigheten bo på det bördiga fältet. 17Rättfärdighetens frukt ska vara frid, och rättfärdighetens verk vara ro och trygghet för evigt. 18Mitt folk ska bo i fridfulla hem, i trygga boningar och på säkra viloplatser. 19Men hagel ska falla när skogen fälls, och staden ska bli djupt ödmjukad. 20Lyckliga är ni som kan så vid alla vatten och låta oxen och åsnan fritt ströva omkring.
Kapitel 33
1Ve dig, du härjare som själv inte har härjats, du förrädare som själv inte blivit förrådd! När du är färdig med att härja ska du själv bli härjad, när du har slutat förråda ska du själv bli förrådd. 2Herre, förbarma dig över oss, vi hoppas på dig. Bli du vår arm var morgon, vår frälsning i nödens tid. 3För det väldiga dånet flyr folken, inför ditt majestät skingras folkslagen. 4Man ska förse sig med byte från er, som när gräsmaskar förser sig. Så som gräshoppor störtar fram kastar han sig över det. 5Upphöjd är Herren, för han bor i höjden. Han uppfyller Sion med rätt och rättfärdighet. 6Han ska vara din framtids säkra grund, rik på frälsning, vishet och kunskap. Fruktan för Herren ska vara Sions skatt. 7Hör, deras hjältar klagar därute, fredsbudbärarna gråter bittert. 8Vägarna är öde, ingen går mer på stigarna. Han bryter fördrag, föraktar städer, tar ingen hänsyn till människor. 9Landet sörjer och försmäktar, Libanon blygs och tynar bort, Saron har blivit lik en ödemark, Bashans och Karmels skogar fäller sina löv. 10Nu vill jag stå upp, säger Herren, nu vill jag resa mig, nu vill jag visa min höghet. 11Med halm går ni havande, och ni föder strå. Er ande är en eld som kommer att förtära er. 12Folken ska förbrännas till kalk, likt avhugget törne ska de brännas upp i eld. 13Ni som är långt borta, hör vad jag har gjort. Ni som är nära, lär känna min makt. 14Syndarna i Sion blir förskräckta, bävan griper de gudlösa. "Vem av oss kan härda ut vid en förtärande eld? Vem av oss kan bo vid en evig glöd?" 15Den som vandrar i rättfärdighet och talar vad rätt är, den som föraktar det som vinns genom förtryck och som avhåller sina händer från att ta mutor, den som stoppar till sina öron för att inte höra om blodsgärningar och sluter sina ögon för att inte se det onda, 16han ska bo på höjderna, klippfästen ska vara hans värn. Sitt bröd ska han få, vatten ska aldrig fattas honom. 17En kung i sin skönhet ska dina ögon se, de ska blicka ut över ett vidsträckt land. 18Då ska ditt hjärta tänka tillbaka på skräckens tid: "Var är nu skrivarna, var är skatteindrivarna, var är de som räknade tornen?" 19Du slipper då se det vildsinta folket, folket med obegripligt språk som ingen kunde förstå, vars stammande tungomål ingen kunde tyda. 20Se på Sion, våra högtiders stad! Dina ögon ska skåda Jerusalem, en säker boning, ett tält som inte flyttas bort. Dess tältpinnar ska aldrig ryckas upp, och av dess tältlinor ska ingen enda brista, 21för Herren ska vara där i sitt majestät. Han ska vara för oss som floder och breda strömmar. Inget skepp med åror ska där gå fram, inget mäktigt skepp färdas däröver, 22för Herren är vår domare, Herren är vår lagstiftare, Herren är vår kung. Han är den som frälser oss. 23Dina tåg hänger slaka, de håller inte masten stadig, seglet är inte spänt. Då ska mycket rövat gods utskiftas, även de lama ska då ta byte. 24Och ingen av invånarna ska säga: "Jag är sjuk." Folket som bor där har fått sin synd förlåten.
Kapitel 34
1Träd fram, ni folk, och hör, lyssna, ni folkslag! Jorden och allt den rymmer ska höra, världen och allt som växer där. 2För Herrens vrede riktas mot alla hednafolk, hans harm mot alla deras härskaror. Han viger dem åt förintelse, han utlämnar dem till slakt. 3Deras slagna ska kastas bort, stank stiger från deras döda kroppar, bergen flyter av deras blod. 4Himlens hela härskara går under, himlarna rullas ihop som en bokrulle. Hela dess härskara faller förvissnad ner som vissnade löv från vinrankan, som vissnade blad från fikonträdet. 5För mitt svärd har druckit sig rusigt i himlen. Se, det far ner över Edom, över folket jag vigt åt förintelse för att bli deras dom. 6Herrens svärd dryper av blod, det är dränkt i fett, i lamms och bockars blod, i talg från baggars njurar, för Herren har ett offer i Bosra, en stor slakt i Edoms land. 7Också vildoxar slaktas liksom oxar och starka tjurar. Deras land dricker sig rusigt av blod, deras jord blir dränkt av fett, 8för dagen kommer för Herrens hämnd, ett vedergällningens år då han utför Sions sak. 9Då förvandlas Edoms bäckar till tjära och dess jord till svavel, dess land blir till brinnande tjära. 10Varken natt eller dag ska den branden slockna, ständigt ska röken av den stiga upp. Från släkte till släkte ska landet ligga öde, aldrig i evighet ska någon vandra där. 11Pelikaner och hägrar ska ta över det, uvar och korpar bo där. Han ska spänna linor och lod över det till förödelse och ödeläggelse. 12Av dess ädlingar finns ingen kvar som kan utropa någon till kung. Alla dess furstar blir till intet. 13Dess palats fylls av törne, nässlor och tistlar växer i dess borgar. Det blir en boning för ökenhundar, ett tillhåll för strutsar. 14Öknens djur möter där hyenor, raggiga bockar bräker till varandra. Där kan tornugglan slå sig till ro och finna en viloplats åt sig. 15Där ordnar pilormen sitt bo och lägger sina ägg, kläcker ut ynglet och samlar det i sitt beskydd. Där samlas gamarna, den ena efter den andra. 16Sök i Herrens bok och läs! Inte ett enda av dem ska utebli, det ena ska inte sakna det andra, för det är hans mun som befaller det och hans Ande som samlar dem. 17Det är han som kastar lott för dem, hans hand tilldelar dem deras mark med mätsnöre. De ska ha den till besittning för alltid, de ska bo där från släkte till släkte.
Kapitel 35
1Öknen och ödemarken ska glädja sig, hedmarken fröjda sig och blomstra som en lilja. 2Den ska blomstra skönt och fröjda sig, ja, fröjda sig och jubla. Libanons härlighet ska den få, Karmels och Sarons prakt. De ska få se Herrens härlighet, vår Guds majestät. 3Stärk kraftlösa händer, styrk vacklande knän. 4Säg till oroliga hjärtan: "Var starka, var inte rädda!" Se, er Gud är här! Han kommer med hämnd, med vedergällning från Gud. Han kommer själv och frälser er. 5Då ska de blindas ögon öppnas och de dövas öron upplåtas. 6Den lame ska hoppa som en hjort, den stummes tunga ska jubla, för vatten ska bryta fram i öknen, strömmar på hedmarken. 7Den glödande sanden ska bli en sjö, den torra marken vattenrika källor. Där schakalerna har sina lyor ska det växa säv, vass och papyrus. 8En banad väg ska gå där, en vandringsled, och den ska kallas "den heliga vägen". Ingen oren ska färdas på den, men den är till för dem. De som vandrar den vägen ska inte gå vilse, även om de är dårar. 9Där ska inga lejon finnas, inga rovdjur ska komma dit. De ska inte finnas där, men de återlösta ska färdas på den. 10Herrens friköpta ska vända tillbaka och komma till Sion med jubel. Evig glädje ska kröna deras huvuden. Fröjd och glädje ska de få, sorg och suckan ska fly bort.
Kapitel 36
1I kung Hiskias fjortonde regeringsår drog Assyriens kung Sanherib upp och angrep alla befästa städer i Juda och intog dem. 2Från Lakish skickade han Rab-Shake med en stor här till Jerusalem mot kung Hiskia. Han stannade vid Övre dammens vattenledning, på vägen till Tvättarfältet. 3Då gick överförvaltaren Eljakim, Hilkias son, skrivaren Shebna och kanslern Joa, Asafs son, ut till honom. 4Rab-Shake sade till dem: "Säg till Hiskia: Så säger den store kungen, Assyriens kung: Vad är det som gör dig så full av förtröstan? 5Du menar kanske att det räcker med prat för att få strategi och styrka att föra krig? Vem förtröstar du nu på, eftersom du har satt dig upp mot mig? 6Förtröstar du på den brutna rörstaven Egypten? När man stöder sig på den, går den in i handen och genomborrar den. Sådan är farao, Egyptens kung, för alla som förtröstar på honom. 7Eller säger du till mig: Vi förtröstar på Herren vår Gud? Var det inte hans offerhöjder och altaren som Hiskia avskaffade när han sade till Juda och Jerusalem: Inför detta altare ska ni tillbe? 8Men ingå nu ett vad med min herre, kungen av Assyrien: Jag ger dig tvåtusen hästar om du kan skaffa ryttare till dem! 9Hur skulle du kunna slå tillbaka en enda ståthållare, en av min herres ringaste tjänare? Och du sätter din förtröstan till Egypten för att få vagnar och ryttare! 10Menar du att jag utan Herrens vilja har dragit upp mot det här landet för att ödelägga det? Herren själv sade till mig: Dra upp mot det landet och ödelägg det!" 11Då sade Eljakim och Shebna och Joa till Rab-Shake: "Tala till dina tjänare på arameiska, för vi förstår det språket. Tala inte till oss på judiska inför folket som står på muren." 12Men Rab-Shake svarade: "Är det till din herre och till dig som min herre har sänt mig att tala dessa ord? Är det inte snarare till de män som sitter på muren och som ska få äta sin egen avföring och dricka sin egen urin tillsammans med er?" 13Sedan ställde sig Rab-Shake och ropade högt på judiska: "Hör den store kungens ord, kungen av Assyrien! 14Så säger kungen: Låt inte Hiskia bedra er, för han kan inte rädda er. 15Låt inte Hiskia få er att förtrösta på Herren när han säger: Herren kommer att rädda oss, och denna stad ska inte ges i den assyriske kungens hand. 16Lyssna inte på Hiskia, för kungen av Assyrien säger: Gör upp i godo med mig och kom ut till mig. Då ska ni få äta var och en av sin vinstock och av sitt fikonträd och dricka var och en ur sin brunn, 17tills jag kommer och hämtar er till ett land som liknar ert eget, ett land med säd och vin, ett land med bröd och vingårdar. 18Låt inte Hiskia förleda er när han säger: Herren ska rädda oss. Har någon av de andra folkens gudar räddat sitt land ur den assyriske kungens hand? 19Var är Hamats och Arpads gudar? Var är Sefarvajims gudar? Eller har de räddat Samaria ur min hand? 20Vilken av de andra ländernas alla gudar har kunnat rädda sitt land ur min hand? Skulle då Herren kunna rädda Jerusalem ur min hand?" 21Men de teg och svarade honom inte ett ord, eftersom kungen hade gett denna befallning: "Svara honom inte." 22Överförvaltaren Eljakim, Hilkias son, skrivaren Shebna och kanslern Joa, Asafs son, kom till Hiskia med sönderrivna kläder och berättade för honom vad Rab-Shake hade sagt.
Kapitel 37
1När kung Hiskia hörde det rev han sönder sina kläder, svepte sig i säcktyg och gick in i Herrens hus. 2Och han sände överförvaltaren Eljakim, skrivaren Shebna och de äldste bland prästerna, klädda i säcktyg, till profeten Jesaja, Amos son. 3De sade till honom: "Så säger Hiskia: Denna dag är en dag av nöd, bestraffning och förakt, för fostren har kommit fram till födseln men det finns ingen kraft att föda. 4Kanske ska Herren din Gud höra vad Rab-Shake säger, han som hans herre Assyriens kung har sänt för att håna den levande Guden, så att han straffar honom för dessa ord som Herren din Gud har hört. Be en bön för den rest som är kvar." 5När kung Hiskias tjänare kom till Jesaja, 6sade Jesaja till dem: "Så ska ni säga till er herre: Så säger Herren : Var inte rädd för de ord som du hört och som den assyriske kungens tjänare har hädat mig med. 7Se, jag ska låta en ande verka i honom så att han vänder tillbaka till sitt land när han får höra ett rykte. Och jag ska låta honom falla för svärd i sitt eget land." 8Rab-Shake vände tillbaka och fann den assyriske kungen upptagen med att belägra Libna. Han hade nämligen hört att kungen hade brutit upp från Lakish. 9Men när Sanherib fick höra att Nubiens kung Tirhaka hade dragit ut för att strida mot honom, skickade han så snart han hörde det sändebud till Hiskia med detta budskap: 10"Så ska ni säga till kung Hiskia i Juda: Låt inte din Gud som du förtröstar på bedra dig så att du tänker: Jerusalem ska inte falla i den assyriske kungens hand. 11Du har ju hört vad Assyriens kungar har gjort med alla länder och förintat dem fullständigt. Och du skulle bli räddad! 12Har folken som mina fäder fördärvade, Gozan, Harran, Resef och Edens barn i Telassar, blivit räddade av sina gudar? 13Var är kungen av Hamat, kungen av Arpad och kungen över staden Sefarvajim, Hena och Iva?" 14När Hiskia hade tagit emot brevet av budbärarna och läst det, gick han upp i Herrens hus och bredde ut det inför Herrens ansikte. 15Och Hiskia bad till Herren och sade: 16" Herre Sebaot, Israels Gud, du som tronar på keruberna, endast du är Gud över alla riken på jorden. Du har gjort himlen och jorden. 17Herre, vänd hit ditt öra och hör. Herre, öppna dina ögon och se. Hör alla Sanheribs ord som han har talat för att håna den levande Guden. 18Det är sant, Herre, att Assyriens kungar har ödelagt alla riken och deras länder. 19Och de har kastat deras gudar i elden, för de var inga gudar utan verk av människohänder, trä och sten. Därför kunde de förgöra dem. 20Men nu, Herre vår Gud, rädda oss ur hans hand, så att alla riken på jorden förstår att du är Herren, bara du." 21Då sände Jesaja, Amos son, detta bud till Hiskia: "Så säger Herren, Israels Gud: Eftersom du har bett till mig på grund av Sanherib, Assyriens kung, 22är detta det ord som Herren har talat om honom: Hon föraktar dig och hånar dig, jungfrun, dottern Sion. Hon skakar på huvudet åt dig, dottern Jerusalem. 23Vem har du hånat och hädat, mot vem har du höjt din röst och högmodigt lyft din blick? Jo, mot Israels Helige! 24Genom dina tjänare hånade du Herren när du sade: ’Med mina många vagnar drog jag upp på bergens höjder, till Libanons avlägsna trakter. Jag högg ner dess höga cedrar och utvalda cypresser. Jag trängde fram till dess bortersta höjder och dess frodiga skog. 25Jag grävde brunnar och drack vatten, med mina fötter torkade jag ut alla Egyptens strömmar.’ 26Har du inte hört att jag för länge sedan gjorde detta, att jag i forntidens dagar bestämde det, och nu har jag låtit det komma? Du fick makt att ödelägga befästa städer och göra dem till ruinhögar. 27Deras invånare blev maktlösa, de blev förskräckta och stod med skam. Det gick med dem som med gräset på marken och den späda grönskan, som med gräset på taken och som säden som förbränns innan den växer upp. 28Jag vet om du sitter, om du går ut eller kommer in, och hur du rasar mot mig. 29Därför att du rasar mot mig och ditt högmod har nått mina öron, ska jag sätta min krok i din näsa och mitt betsel i din mun och föra dig tillbaka samma väg som du kom. 30Detta ska vara tecknet för dig: Man ska detta år äta vad som växer upp av spillsäd och nästa år av självvuxen säd, men det tredje året ska ni så och skörda, plantera vingårdar och äta deras frukt. 31Och de räddade av Juda hus som blivit kvar ska på nytt slå rot nertill och bära frukt upptill. 32För från Jerusalem ska en rest gå ut, de räddade från Sions berg. Herren Sebaots lidelse ska göra det. 33Därför säger Herren så om Assyriens kung: Han ska inte komma in i denna stad eller skjuta någon pil ditin. Han ska inte närma sig den bakom en sköld eller kasta upp en vall mot den. 34Han ska vända tillbaka samma väg som han kom. Han ska inte komma in i denna stad, säger Herren, 35för jag ska skydda och rädda denna stad för min och min tjänare Davids skull." 36Och Herrens ängel gick ut och slog 185 000 i assyriernas läger. När man steg upp tidigt nästa morgon, då låg där fullt av döda kroppar. 37Då bröt Assyriens kung Sanherib upp och vände tillbaka. Han stannade sedan i Nineve. 38Och när han en gång tillbad i sin gud Nisroks tempel, blev han dödad med svärd av sina söner Adrammelek och Sareser. De flydde sedan till Ararats land. Hans son Esarhaddon blev kung efter honom.
Kapitel 38
1Vid den tiden blev Hiskia dödssjuk. Profeten Jesaja, Amos son, kom till honom och sade: "Så säger Herren : Se om ditt hus, för du kommer att dö och ska inte tillfriskna." 2Då vände Hiskia sitt ansikte mot väggen och bad till Herren : 3"O, Herre, kom ihåg att jag har vandrat inför dig i trohet och med hängivet hjärta och gjort det som är gott i dina ögon." Och Hiskia grät mycket. 4Då kom Herrens ord till Jesaja. Han sade: 5"Gå och säg till Hiskia: Så säger Herren, din fader Davids Gud: Jag har hört din bön. Jag har sett dina tårar. Se, jag ska lägga femton år till din livstid. 6Jag ska också rädda dig och denna stad ur den assyriske kungens hand och beskydda denna stad. 7Detta ska vara tecknet för dig från Herren på att Herren ska göra vad han har sagt: 8Se, jag ska låta skuggan på trappstegen gå tillbaka de tio steg som den har flyttat sig på Ahas trappa med solen." Solen gick då tillbaka de tio steg på trappan som den redan hade gått. 9En sång skriven av Juda kung Hiskia, när han hade varit sjuk och blivit frisk från sin sjukdom igen: 10Jag sade: I mina bästa dagar går jag in genom dödsrikets portar, jag blir fråntagen resten av mina år. 11Jag sade: Jag får aldrig mer se Herren, Herren i de levandes land. Jag får aldrig mer se människor hos dem som bor i världen. 12Min boning rycks upp och flyttas ifrån mig som en herdes tält. Jag har vävt mitt liv till slut som vävaren sin väv, och han skär ner mig från bommen. Innan dagen blivit natt gör du slut på mig. 13Jag ropar ända till morgonen. Som ett lejon krossar han alla mina ben. Innan dagen blivit natt gör du slut på mig. 14Jag låter som en svala, som en trana, jag kuttrar som en duva. Mina matta ögon ser längtansfullt mot höjden: " Herre, jag är betryckt. Ta dig an min sak!" 15Vad ska jag säga? Han har både talat till mig och själv utfört sitt verk. Jag får vandra varsamt alla mina år efter det bittra min själ varit med om. 16Herre, trots sådant lever människor, och genom allt sådant hålls min ande vid liv. Du gör mig frisk och låter mig leva. 17Se, den bittra plågan blev till nytta för mig. I din kärlek räddade du min själ från förintelsens grop, för du har kastat alla mina synder bakom din rygg. 18Dödsriket tackar dig inte, döden prisar dig inte. De som far ner i graven hoppas inte på din trofasthet. 19Den som lever, den som lever tackar dig, så som jag gör i dag. En far gör din trofasthet känd för barnen. 20Herren ska frälsa mig, och vi ska spela mina sånger i alla våra livsdagar i Herrens hus. 21Jesaja sade att man skulle ta en fikonkaka och lägga den som plåster på bölden så att han blev frisk. 22Och Hiskia hade frågat: "Vad är tecknet på att jag får gå upp till Herrens hus?"