Job 1–20
Kapitel 1
1I landet Us levde en man som hette Job. Han var en from och rättsinnig man som fruktade Gud och undvek det onda. 2Han hade fått sju söner och tre döttrar. 3Han ägde 7 000 får, 3 000 kameler, 500 par oxar och 500 åsneston, och dessutom tjänare i stor mängd. Han var mäktigare än någon annan i Österlandet. 4Hans söner brukade hålla fester i sina hem, var och en i tur och ordning. De sände bud och bjöd in sina tre systrar för att äta och dricka tillsammans med dem. 5När en sådan omgång av festdagar hade avslutats, sände Job bud efter dem för att helga dem. Han steg upp tidigt på morgonen och offrade ett brännoffer för var och en av dem, för Job tänkte: ”Kanske har mina barn syndat och förbannat Gud i sina hjärtan.” Så gjorde Job varje gång. 6En dag hände det att Guds söner kom och trädde fram inför Herren, och Åklagaren kom också med bland dem. 7Då frågade Herren Åklagaren: ”Varifrån kommer du?” Åklagaren svarade Herren : ”Från en färd över jorden där jag vandrat omkring.” 8Då sade Herren till Åklagaren: ”Lade du märke till min tjänare Job? På jorden finns ingen som är så from och rättsinnig, ingen som så fruktar Gud och undviker det onda.” 9Åklagaren svarade Herren : ”Är det utan orsak som Job fruktar Gud? 10Har du inte beskyddat honom och hans hus och allt han äger? Du har välsignat hans händers verk, och hans boskapshjordar breder ut sig i landet. 11Men räck ut din hand och rör vid allt han äger. Helt säkert kommer han då att förbanna dig rakt i ansiktet.” 12Herren sade till Åklagaren: ”Nåväl, allt han äger är i din hand. Men du får inte räcka ut din hand mot honom själv.” Satan gick då bort från Herrens ansikte. 13När sedan Jobs söner och döttrar en dag åt och drack vin i den äldste broderns hem, 14kom en budbärare till Job och sade: ”Oxarna gick för plogen och åsnorna betade i närheten. 15Då slog sabeerna till och rövade bort dem, och folket slog de med svärd. Jag var den ende som kom undan för att berätta det för dig.” 16Medan han talade kom en annan budbärare och sade: ”Guds eld föll från himlen och slog ner bland småboskapen och folket och förtärde dem. Jag var den ende som kom undan för att berätta det för dig.” 17Medan han talade kom en annan budbärare och sade: ”Kaldeerna ställde upp sitt manskap i tre avdelningar och överföll kamelerna och rövade bort dem, och folket slog de med svärd. Jag var den ende som kom undan för att berätta det för dig.” 18Medan han talade kom en annan budbärare och sade: ”Dina söner och döttrar åt och drack vin i den äldste broderns hem. 19Då bröt det fram en stark storm från öknen och tog tag i husets fyra hörn, och det rasade samman över folket så att de dog. Jag var den ende som kom undan för att berätta det för dig.” 20Då reste sig Job, rev sönder sin mantel, rakade sitt huvud och föll ner på marken och tillbad. 21Han sade: Naken kom jag ur min moders liv, och naken ska jag återvända dit. Herren gav och Herren tog. Lovat är Herrens namn! 22Under allt detta syndade inte Job och kom inte med någon anklagelse mot Gud.
Kapitel 2
1En dag kom Guds söner och trädde fram inför Herren. Även Åklagaren var med bland dem och trädde fram inför Herren. 2Då frågade Herren Åklagaren: ”Varifrån kommer du?” Åklagaren svarade: ”Från en färd över jorden där jag vandrat omkring.” 3Herren sade till Åklagaren: ”Lade du märke till min tjänare Job? På jorden finns ingen som är så from och rättsinnig, ingen som så fruktar Gud och undviker det onda. Han står fortfarande fast i sin fromhet fastän du uppeggade mig mot honom för att förgöra honom utan skäl.” 4Åklagaren svarade Herren : ”Hud för hud. Allt man äger ger man ju för att rädda sitt liv. 5Men räck ut din hand och rör vid hans kött och ben. Helt säkert kommer han då att förbanna dig rakt i ansiktet.” 6Herren sade till Åklagaren: ”Nåväl, han är i din hand. Men du måste skona hans liv.” 7Och Åklagaren gick bort från Herrens ansikte och slog Job med svåra bölder, från fotsulan ända till hjässan. 8Job tog då en lerskärva att skrapa sig med, där han satt mitt i askan. 9Då sade hans hustru till honom: ”Står du fortfarande fast i din fromhet? Förbanna Gud och dö.” 10Men han svarade henne: ”Du talar som en dåraktig kvinna skulle tala. Om vi tar emot det goda av Gud, ska vi då inte också ta emot det onda?” Under allt detta syndade inte Job med sina läppar. 11När tre av Jobs vänner fick höra om alla olyckor som hade drabbat honom, kom de var och en från sin ort: Elifas från Teman, Bildad från Shua och Sofar från Naama. De enades om att gå och visa sitt deltagande och trösta honom. 12Men när de på avstånd fick se honom och inte kunde känna igen honom, brast de i gråt och rev sönder sina mantlar och kastade stoft mot himlen över sina huvuden. 13Sedan satt de med honom på marken i sju dagar och sju nätter utan att någon av dem sade ett ord till honom, eftersom de såg att hans plåga var mycket stor.
Kapitel 3
1Sedan öppnade Job sin mun och förbannade sin födelsedag. 2Han sade: 3Låt dagen då jag föddes bli utplånad, och natten som sade: ”En pojke är född.” 4Låt den dagen vändas i mörker, må Gud i höjden inte fråga efter den och inget dagsljus lysa över den. 5Låt mörker och dödsskugga återkräva den och molnen sänka sig över den. Låt mörker slå den med skräck under dagen. 6Låt den natten gripas av tjockaste mörker, låt den inte räknas bland årets dagar eller få rum i månadernas krets. 7Ja, låt den natten bli ofruktsam, låt inget jubel höras under den. 8Låt dem som besvärjer dagar förbanna den, de som kan mana fram Leviatan. 9Låt dess stjärnor förmörkas innan dagen gryr, låt den förgäves vänta efter ljus, låt den aldrig få se gryningens strålar, 10för den stängde inte dörrarna till min moders liv och dolde inte olyckan för mina ögon. 11Varför fick jag inte dö vid födseln, förgås när jag kom ur min moders liv? 12Varför fanns knän som tog emot mig, varför bröst där jag fick dia? 13Då hade jag legat i ro, jag hade sovit och vilat 14tillsammans med kungar och jordens rådsherrar som byggde sig palatslika gravar, 15eller med furstar som ägde guld och fyllde sina hus med silver. 16Eller varför blev jag inte nergrävd som ett dödfött foster, som ett barn som aldrig såg ljuset? 17Där rasar inte de gudlösa längre, där vilar de som uttömt sin kraft. 18Där har alla fångar fått ro, de hör inte slavdrivarens röst. 19Små och stora är där lika, och slaven är fri från sin herre. 20Varför ges ljus åt den olycklige och liv åt plågade själar, 21som längtar efter döden utan att den kommer och söker den mer än någon skatt, 22som gläds i jubel och fröjdar sig när de finner sin grav? 23Varför ges liv åt en man vars väg är dold, åt den som är instängd av Gud? 24Suckar har blivit mitt dagliga bröd, mina sorgerop strömmar som vatten, 25för det jag var rädd för har drabbat mig, det jag fasade för kommer över mig. 26Jag får ingen rast, ingen ro, ingen vila, ångest kommer över mig.
Kapitel 4
1Då tog Elifas från Teman till orda och sade: 2Tar du illa upp om man försöker tala till dig? Vem kan hålla tillbaka sina ord? 3Se, du har väglett många och stärkt kraftlösa händer. 4Dina ord har rest upp den som har snubblat, och du har gett kraft åt vacklande knän. 5Men nu gäller det dig, och då blir du modlös, du blir förskräckt när det drabbar dig. 6Är inte din gudsfruktan din tillförsikt och dina vägars ostrafflighet ditt hopp? 7Tänk efter: När gick en oskyldig förlorad, och var gick de rättsinniga under? 8Jag har sett att de som plöjer ondska och sår olycka får skörda sådant. 9De förgås för Guds andedräkt, de försvinner för hans vredes fnysning. 10Lejonen ryter och vrålar, men de unga lejonens tänder bryts av. 11Det gamla lejonet förgås i brist på rov och lejonhonans ungar skingras. 12Ett ord smög sig till mig, det nådde mitt öra som en viskning 13när tankarna oroades av nattens syner och sömnen föll tung över människorna. 14Skräck och bävan drabbade mig och fick alla mina ben att skaka. 15En ande strök förbi mitt ansikte, håren på min kropp reste sig. 16Den stannade, men jag kunde inte urskilja utseendet på gestalten jag såg. Det var tyst, sedan hörde jag en röst: 17”Kan en människa stå rättfärdig inför Gud, kan en människa vara ren inför sin skapare? 18Han litar inte ens på sina tjänare, han finner fel hos sina änglar. 19Hur mycket mer hos dem som bor i hyddor av lera, dem som har sin grund i stoftet! De krossas lättare än mal. 20När morgon blivit kväll ligger de slagna, de går under för alltid utan att någon märker det. 21Deras tältlinor rycks upp för dem, de dör utan visdom.”
Kapitel 5
1Ropa du! Finns det någon som svarar dig? Till vem av de heliga vänder du dig? 2Dåren dödas av sin ilska, den oförnuftige av sin förbittring. 3Jag såg en dåre som slagit rot, men strax förbannade jag hans boning. 4Hans barn är fjärran från frälsning, de trampas ner i porten och ingen räddare finns. 5Den hungrige slukar hans skörd, den rövas bort till och med bland törnen. De törstiga flämtar efter deras rikedom, 6för nöden kommer inte ur stoftet, olyckan skjuter inte upp ur marken. 7Men människan föds till möda liksom eldens gnistor flyger mot höjden. 8Men jag skulle söka Gud och inför Gud lägga fram min sak. 9Han gör stora och outgrundliga ting, fler under än någon kan räkna. 10Han ger jorden regn och sänder vatten över markerna. 11Han upphöjer de ringa och hjälper de sörjande. 12Han gör de listigas anslag om intet så att deras händer inte får framgång. 13Han fångar de visa i deras slughet och låter de svekfulla förhasta sig vid sina rådslag. 14Om dagen möter de mörker, de famlar mitt på dagen som om det var natt. 15Han räddar från svärdet i deras mun, den fattige från den mäktiges hand. 16Den nödställde får åter ett hopp, orätten måste stänga sin mun. 17Se, salig är den människa som Gud tuktar. Förkasta inte den Allsmäktiges fostran, 18för han sargar och förbinder, han slår och hans händer helar. 19Sex gånger räddar han dig ur nöden, och sjunde gången drabbar dig inte det onda. 20I tider av svält räddar han dig från döden och i krig från svärdets våld. 21Från tungors gissel göms du undan, du behöver inte vara rädd när förödelse kommer. 22Du kan le åt förödelse och svält, du behöver inte vara rädd för vilddjur, 23för du står i förbund med markens stenar, markens vilddjur håller fred med dig. 24Du ska veta att ditt tält står tryggt, när du synar din boning ska inget saknas. 25Du ska veta att din ätt förökas, att dina efterkommande blir som gräset på marken. 26Du kommer i graven när du nått full mognad, som sädeskärven bärgas när tiden är inne. 27Se, vi har utforskat detta, så är det. Hör det och tänk på det noga.
Kapitel 6
1Då tog Job till orda och sade: 2O, att min sorg kunde vägas och min olycka läggas i samma vågskål! 3Nu är den tyngre än havets sand, därför kan jag inte styra mina ord, 4för den Allsmäktiges pilar har träffat mig, min ande dricker deras gift. Fasor från Gud går i stridsställning mot mig. 5Skriar vildåsnan över sitt gräs, råmar oxen över sitt foder? 6Kan det smaklösa ätas utan salt, finns det någon smak i äggets vita? 7Jag vägrar röra det, det är kväljande mat för mig. 8O, att min begäran blev hörd och att Gud uppfyllde min längtan, 9att Gud ville krossa mig, räcka ut sin hand och skära av mitt liv! 10Då vore det ändå min tröst, mitt jubel i skoningslös plåga, att jag inte förnekat den Heliges ord. 11Vad är då min kraft, att jag skulle hoppas? Vad är mitt slut, att jag skulle vara tålig? 12Är min kraft som stenens, min kropp av koppar? 13Nej, hjälpen kommer inte från mig, varje utväg är stängd för mig. 14Den förtvivlade borde få godhet från sin vän, men man fruktar inte mer den Allsmäktige. 15Mina bröder är trolösa som bäckar, som bäckars rännilar som sinar. 16De är mörka av is när snön har fallit och gömt sig i dem, 17men när hettan kommer torkar de, försvinner i värmen från sin plats. 18De ändrar kurs från sitt lopp, rinner ut i intet och försvinner. 19Karavaner från Tema spanar efter dem, resande från Saba sätter sitt hopp till dem. 20De blir svikna i sin förhoppning, när de kommer fram blir de bestörta. 21Så har ni nu blivit till intet, ni ser det förskräckliga och blir rädda. 22Har jag sagt: ”Ge mig något, köp mig loss med er förmögenhet, 23rädda mig från fiendens hand, friköp mig från utpressarna?” 24Undervisa mig så tiger jag, hjälp mig förstå var jag gått vilse. 25Hur inträngande är inte uppriktiga ord! Men vad hjälper tillrättavisning från er? 26Tänker ni märka ord och betrakta en förtvivlad mans ord som luft? 27Skulle ni kasta lott om en faderlös och köpslå om er vän? 28Men se nu på mig! Jag ska inte ljuga er rakt i ansiktet. 29Vänd om, låt ingen orätt ske! Vänd om, min sak är rättfärdig! 30Bor orätt på min tunga? Skulle inte min mun förstå ondska?
Kapitel 7
1Har inte människan ett slitsamt liv på jorden? Är inte hennes dagar som daglönarens dagar? 2Hon är som en slav som flämtar efter skugga, som en daglönare som väntar på sin lön. 3Månader av elände har jag fått till arvedel, nätter av vedermöda har blivit min lott. 4Så snart jag har lagt mig frågar jag: ”När ska jag stiga upp? När ska natten ta slut?” Jag mättas av oro ända till morgonen. 5Min kropp täcks av maskar och med en skorpa som av jord, min hud skrumpnar och faller av. 6Mina dagar flyr snabbare än vävarens spole, de försvinner utan hopp. 7Tänk på att mitt liv är en vindfläkt, att mitt öga inte längre får se det goda. 8Det öga som ser mig ska inte mer iaktta mig, om din blick söker mig finns jag inte längre. 9Ett moln löses upp och är borta, den som farit ner i dödsriket kommer inte upp igen. 10Aldrig mer återvänder han till sitt hus, hans plats känner honom inte längre. 11Därför vill jag inte lägga band på min mun, jag vill tala i min andes ångest, jag vill klaga i min själs bedrövelse. 12Jag är väl inte ett hav eller ett havsodjur, så att du måste sätta ut vakt mot mig? 13När jag säger: ”Min bädd ska trösta mig, min viloplats ska lindra min oro”, 14då skrämmer du mig med drömmar och skräckslår mig med syner. 15Hellre vill jag bli kvävd, hellre dö än vara ett benrangel. 16Jag är trött på det här, jag kommer inte att leva för evigt. Låt mig vara, för mina dagar är en vindfläkt. 17Vad är då en människa, att du gör så stor sak av henne, ger akt på henne så noga, 18synar henne var morgon, prövar henne vart ögonblick? 19När ska du vända din blick ifrån mig, ge mig tid att svälja min saliv? 20Har jag syndat, vad gör det dig, du människornas bevakare? Varför har du gjort mig till din måltavla och låtit mig bli en börda för mig själv? 21Varför förlåter du inte min synd och tar bort min skuld? Snart ska jag ligga i stoftet, du kommer att söka efter mig men jag finns inte mer.
Kapitel 8
1Sedan tog Bildad från Shua till orda och sade: 2Hur länge ska du tala så? Orden från din mun är som en väldig storm. 3Kan Gud kränka rättvisan, kan den Allsmäktige kränka rättfärdigheten? 4Om dina barn har syndat mot honom, då ger han dem i deras synders våld. 5Men om du söker Gud och ber den Allsmäktige om nåd, 6om du är ren och rättsinnig, då ska han vaka över dig och göra din rättfärdighets boning trygg. 7Om än din början är ringa, ska du till sist bli mycket stor. 8Fråga gångna släktled och ta vara på fädernas erfarenhet. 9Själva är vi från i går och vet ingenting, en skugga är våra dagar på jorden. 10Men de ska undervisa och berätta för dig och lägga fram ord från sina hjärtan. 11Kan papyrus växa där marken inte är sank, skjuter vassen upp där det inte finns vatten? 12Medan den står grön och oskuren vissnar den före allt annat gräs. 13Så går det alla som glömmer Gud. Den gudlöses hopp kan inte bestå, 14för hans tillförsikt är bräcklig och hans trygghet som spindelns nät. 15Han förlitar sig på sitt hus, men det håller inte, han klamrar sig fast vid det, men det kommer inte att bestå. 16Han frodas i solens sken, hans skott sträcker sig ut över trädgården. 17Hans rötter slingrar sig kring stenröset, ett hus av sten har han i sikte. 18När han rycks bort från sin plats, förnekar den honom: ”Jag har aldrig sett dig.” 19Ja, det är den glädje han får av sin färd, och ur mullen växer andra upp. 20Gud förkastar inte den oskyldige, och han håller inte de onda i handen. 21Vänta tills han fyller din mun med skratt och dina läppar med jubel. 22De som hatar dig ska kläs i skam, och de gudlösas tält ska inte mer finnas till.
Kapitel 9
1Då tog Job till orda och sade: 2Jag vet mycket väl att det är så. Hur kan en människa stå rättfärdig inför Gud? 3Om hon vill gå till rätta med honom, kan hon inte ge svar på en sak bland tusen. 4Hans hjärta är vist, hans kraft är väldig, vem har trotsat honom och kommit undan? 5Han flyttar berg utan att någon vet det och omstörtar dem i sin vrede, 6han får jorden att vackla från sin plats och dess pelare att bäva, 7han befaller solen att inte gå upp och förseglar stjärnorna, 8han ensam spänner ut himlarna och skrider fram över havets rygg, 9han har gjort Stora Björn och Orion, Sjustjärnorna och söderns stjärnbilder, 10han gör stora och ofattbara ting, under som ingen kan räkna. 11Se, han går förbi mig utan att jag ser honom, han drar vidare utan att jag märker det. 12Han griper sitt rov, vem kan hindra honom? Vem kan säga till honom: ”Vad gör du?” 13Gud håller inte tillbaka sin vrede. För honom måste Rahabs följe böja sig. 14Hur skulle jag kunna svara honom, välja ut ord inför honom? 15Även om jag har rätt kan jag inte svara, bara be min domare om nåd. 16Om jag ropar och han svarar, så tror jag inte att han lyssnar till min röst, 17för han straffar mig med storm och slår mig med sår på sår utan orsak. 18Han låter mig inte hämta andan utan mättar mig med bedrövelser. 19Gäller det styrka? Se, han är stark! Gäller det vad som är rätt? Vem vill ställa mig till svars? 20Om jag hade rätt skulle ändå min mun fälla mig, om jag vore oskyldig skulle han finna mig falsk. 21Jag är oskyldig! Jag vill inte veta av mig själv, jag är trött på att leva. 22Det går på ett ut, därför säger jag: Både den oskyldige och den skyldige förgör han. 23Om en plåga bringar plötslig död, föraktar han de oskyldigas förtvivlan. 24Jorden är given i de gudlösas hand. Han binder för ögonen på dess domare. Om det inte är han, vem är det då? 25Mina dagar rusar i väg snabbare än en löpare, de flyr bort utan att ha sett någon glädje. 26De far förbi som vassbåtar, som en örn som störtar mot sitt byte. 27Om jag säger: Jag ska glömma mitt bekymmer, släppa min sorgsna min och vara glad, 28så bävar jag ändå för alla mina kval, för jag vet att du inte ska döma mig fri. 29Jag står där som skyldig, varför tröttar jag ut mig i onödan? 30Även om jag tvättar mig med snö och renar mina händer med lut, 31ska du ändå sänka ner mig i pölen och mina kläder ska avsky mig. 32Han är inte en människa som jag, så att jag kan svara honom: ”Vi går tillsammans till rätten.” 33Det finns ingen som kan döma mellan oss och lägga sin hand på oss båda. 34Må han ta bort sitt ris från mig så att skräcken för honom inte förfärar mig. 35Då ska jag tala utan att vara rädd för honom. Men så har jag det inte.
Kapitel 10
1Jag är trött på livet, jag vill släppa fram min klagan, jag talar i min själs bitterhet. 2Jag vill säga till Gud: Fördöm mig inte. Låt mig veta varför du anklagar mig. 3Gläds du åt att förtrycka, att förkasta dina händers verk och låta ditt ljus skina över de gudlösas rådslag? 4Har du ögon som en varelse av kött, ser du så som människor ser? 5Är dina dagar som en människas dagar, dina år som en mans levnadstid? 6Du letar ju efter min skuld och söker min synd, 7du som vet att jag är oskyldig och att ingen kan rädda ur din hand. 8Dina händer har format mig och gjort varje del av mig, och ändå vill du fördärva mig! 9Tänk på hur du formade mig som lera, och nu låter du mig bli stoft igen! 10Du hällde ut mig som mjölk och lät mig stelna som ost. 11Du klädde mig med hud och kött och vävde mig samman av ben och senor. 12Liv och nåd gav du mig, din omsorg bevarade min ande. 13Men detta gömde du i ditt hjärta – jag vet att du tänkte så – 14att om jag syndade, skulle du vakta på mig och inte lämna min skuld ostraffad. 15Ve mig om jag är skyldig! Men är jag oskyldig kan jag ändå inte lyfta mitt huvud, för jag fylls av skam och ser mitt lidande. 16Och höjde jag huvudet skulle du jaga mig som ett lejon och åter visa din förunderliga makt mot mig. 17Du skulle föra fram nya vittnen mot mig och låta mig känna din vrede mer och mer, du skulle sända här efter här mot mig. 18Varför tog du mig ut ur moderlivet? Om jag ändå hade dött innan något öga såg mig! 19Om jag ändå aldrig varit till, utan förts från moderlivet till graven! 20Min tid är kort. Låt mig vara, lämna mig i fred så att jag får en stund av glädje 21innan jag går bort för att aldrig komma tillbaka, till mörkrets och dödsskuggans land, 22till ett land med dunkel som djupaste natt, till dödsskugga och förvirring där ljuset är som djupaste natt.
Kapitel 11
1Då tog Sofar från Naama till orda och sade: 2Ska detta ordflöde stå oemotsagt och en så mångordig man få rätt? 3Ska ditt tomma prat få män att tiga, ska du håna utan att någon får dig att skämmas? 4Du säger: ”Min lära är ren, och jag är fläckfri inför dina ögon.” 5Om bara Gud ville tala och öppna sin mun mot dig 6och säga dig vishetens hemligheter, för han äger förstånd i dubbelt mått. Då skulle du inse att Gud kan låta din skuld vara glömd. 7Kan du utforska Guds djup? Kan du förstå den Allsmäktiges fullkomlighet? 8Hög som himlen är den – vad kan du göra? Djupare än dödsriket är den – vad kan du förstå? 9Dess längd är längre än jorden och vidare än havet. 10Om han far fram och fängslar någon och kallar till doms – vem kan hindra honom? 11Han känner lögnens män och ser ondskan, skulle han inte bry sig om det? 12Om en dåre kan få förstånd, då kan en vildåsna födas till människa. 13Om du bereder ditt hjärta och sträcker ut dina händer till honom, 14om du skaffar undan dina händers fördärv och inte låter orättfärdighet bo i dina tält, 15då ska du lyfta ditt ansikte utan skam, du står trygg och har inget att frukta. 16Du ska glömma ditt elände, minnas det som bortrunnet vatten. 17Ditt liv ska stråla klarare än middagsljuset, och mörkret ska vara som morgonljuset. 18Du ska vara trygg, för det finns hopp. Du ska se dig omkring och trygg gå till vila. 19Du ska lägga dig utan att någon skrämmer dig, och många ska söka vinna din gunst. 20Men de gudlösas ögon ska tyna bort, för dem ska ingen tillflykt finnas, deras hopp ska vara att få ge upp andan.
Kapitel 12
1Då tog Job till orda och sade: 2Visst är det ni som är folket, och med er dör visheten ut! 3Men jag har förstånd likaväl som ni, jag är inte underlägsen er. Vem känner inte till detta? 4Jag har blivit till åtlöje för min vän, jag som ropade till Gud och fick svar. Den rättfärdige och oskyldige blir till åtlöje. 5I den sorglöses tankar föraktas olyckan, den står redo för dem vilkas fötter vacklar. 6Rövarna får ha sina tält i fred, de som trotsar Gud har trygghet, de som har sin gud i sin hand. 7Men fråga boskapen, den ska undervisa dig, fåglarna under himlen, de ska ge dig svar. 8Tala till jorden, den ska undervisa dig, fiskarna i havet ska ge dig besked. 9Vem av dem känner inte till att det är Herrens hand som har gjort det? 10I hans hand är allt levandes själ och varje människas ande. 11Ska inte örat pröva orden liksom munnen prövar matens smak? 12Hos de gamla finns vishet, långt liv ger förstånd. 13Hos Gud finns vishet och makt, hos honom finns råd och förstånd. 14Se, han river ner och ingen kan bygga upp, han låser in och ingen kan öppna. 15Se, han håller vattnen tillbaka och de torkar ut, han släpper dem lösa och de ödelägger landet. 16Hos honom är kraft och klokhet, den förvillade och förvillaren tillhör honom. 17Rådsherrar för han barfota bort, och domare gör han till dårar. 18Han lossar kungars bojor och binder rep om deras höfter. 19Präster för han barfota bort och störtar mäktiga män. 20Han tystar de betroddas läppar och tar bort de äldstes insikt. 21Han öser förakt över furstar och lossar bältet på de starka. 22Han avslöjar mörkrets djupheter och för dödsskuggan ut i ljuset. 23Han låter folkslag växa och förgör dem, han vidgar deras gränser och för bort dem. 24Han tar förståndet från ledarna för jordens folk och låter dem irra i väglös ödemark. 25De famlar i mörker utan ljus, han får dem att ragla som druckna.
Kapitel 13
1Se, allt har mitt öga sett, mitt öra har hört och förstått det. 2Vad ni vet, vet också jag, jag är inte underlägsen er. 3Men jag vill tala till den Allsmäktige, jag vill försvara mig mot Gud. 4Ni däremot spinner ihop lögn, ni är alla värdelösa läkare. 5Om ni ändå ville tiga helt – det skulle vara er vishet! 6Hör nu mitt försvar, lyssna till mina läppars inlägg. 7Vill ni försvara Gud med orätt och tala falskhet för hans sak? 8Visar ni er partiska för honom, är det Guds sak ni försvarar? 9Kan det sluta väl när han rannsakar er? Eller kan ni bedra honom som man bedrar en människa? 10Han ska sannerligen straffa er om ni visar dold partiskhet. 11Ska inte hans majestät skrämma er, skräck för honom drabba er? 12Era tänkespråk är ordspråk av aska, ert försvar är försvarsverk av lera. 13Tig nu och låt mig tala, sedan får vad som helst hända mig. 14Varför skulle jag ta mitt kött mellan tänderna och lägga mitt liv i min hand? 15Se, han får döda mig, jag väntar inget annat. Då får jag försvara min väg inför hans ansikte. 16Det skulle också bli min frälsning, för ingen gudlös kan komma inför honom. 17Hör noga på mina ord, låt min förklaring nå era öron. 18Se, jag lägger fram min sak, jag vet att jag har rätt. 19Finns det någon som kan anklaga mig? I så fall ska jag tiga och dö. 20Skona mig bara från två ting, sedan ska jag inte gömma mig för ditt ansikte: 21Låt inte din hand drabba mig och låt inte skräck för dig skrämma mig. 22Kalla på mig och jag ska svara, eller jag ska tala och du svara mig. 23Hur många är mina missgärningar och synder? Visa mitt brott och min synd. 24Varför döljer du ditt ansikte och ser mig som din fiende? 25Vill du skrämma ett bortvirvlande löv, förföljer du ett torrt halmstrå? 26Du skriver ner bittra ting mot mig och låter mig ärva min ungdoms synder. 27Du sätter mina fötter i stocken, du vaktar på alla mina vägar och märker ut stegen för mina fötter. 28Människan tärs bort som ruttet trä, som ett malätet klädesplagg.
Kapitel 14
1Människan, av kvinna född, lever en kort tid och mättas av oro. 2Som ett blomster växer hon upp och vissnar, som en skugga flyr hon och kan inte bestå. 3Mot en sådan öppnar du ditt öga, mig drar du till doms inför dig. 4Kan en ren komma från en oren? Nej, inte en enda! 5Om människans dagar är bestämda och hennes månaders antal är fastställt av dig, om du har satt en gräns som hon inte kan överskrida, 6vänd då din blick ifrån henne och ge henne ro, låt henne få glädje av sin dag som en daglönare. 7För ett träd finns det hopp, huggs det ner kan det gro igen och nya skott ska inte saknas. 8Även om dess rötter åldras i jorden och stubben dör i mullen, 9ska det grönska vid doften av vatten och skjuta skott som ett ungt träd. 10Men när en man dör ligger han där. När en människa ger upp andan, var är hon då? 11Som vattnet försvinner ur sjön och en flod sinar och torkar ut, 12så lägger sig människan och står inte upp igen. Först när inte himlen finns mer vaknar hon och reser sig från sin sömn. 13Tänk om du ville gömma mig i dödsriket, dölja mig tills din vrede upphör, sätta en bestämd tid för mig och tänka på mig! 14Kan en människa som en gång dött få liv igen? Då skulle jag hålla ut i min mödas tid tills min avlösning kommer. 15Du skulle ropa på mig, och jag skulle svara dig, du skulle längta efter dina händers verk. 16Fastän du nu räknar mina steg skulle du inte ge akt på min synd. 17Min synd skulle ligga i en förseglad pung, och du skulle täcka över min skuld. 18Men som berget faller och vittrar bort, som klippan flyttas från sin plats, 19som vatten nöter sönder stenar, som dess flöden sköljer bort myllan, så gör du människans hopp om intet. 20Du besegrar henne för alltid och hon går bort, du förändrar hennes ansikte och sänder i väg henne. 21Om hennes barn kommer till ära vet hon det inte, om de blir ringa ser hon det inte. 22Hennes kropp känner bara sin egen plåga, hennes själ bara sin egen sorg.
Kapitel 15
1Då tog Elifas från Teman till orda och sade: 2Ska en vis man tala så i vädret och fylla sitt bröst med östanvind? 3Ska han försvara sin sak med värdelöst tal, med ord till ingen nytta? 4Ja, du gör gudsfruktan om intet och hindrar andakt inför Gud, 5för din synd lägger orden i din mun och du väljer listigt tal. 6Din egen mun dömer dig, inte jag, dina egna läppar vittnar emot dig. 7Var du den första människa som föddes? Blev du till innan höjderna fanns? 8Var du åhörare i Guds hemliga råd? Har du tagit visheten för dig själv? 9Vad vet du som vi inte vet? Vad förstår du som vi inte förstår? 10Här hos oss finns både gråhårsman och åldring, mycket äldre än din far. 11Är inte Guds tröst nog för dig, de milda ord som talas till dig? 12Varför leds du bort av ditt hjärta och varför gnistrar dina ögon? 13Du vänder din ande mot Gud och öser ut ord ur din mun. 14Vad är en människa, att hon skulle vara ren, att en av kvinna född skulle vara rättfärdig? 15Gud kan inte lita på sina heliga, inför hans ögon är inte himlarna rena, 16hur mycket mindre då den som är avskyvärd och fördärvad, en människa som dricker orättfärdighet som vatten! 17Lyssna, jag vill säga dig något, det som jag sett vill jag berätta, 18vad visa män fört vidare från sina fäder och inte förtigit, 19från dem som ensamma fick landet utan att någon främling trängde in bland dem: 20Den gudlöse plågas av ångest i alla sina dagar, den våldsammes år är räknade. 21Skräckröster ljuder i hans öron. I hans trygghet kommer förhärjaren över honom. 22Han har inget hopp om räddning ur mörkret, svärdet är bestämt för honom. 23Han irrar efter bröd och undrar var det finns. Han vet att mörkrets dag är nära. 24Ångest och nöd skrämmer honom, de slår ner honom som en kung rustad till strid, 25för han har lyft sin hand mot Gud och förhäver sig mot den Allsmäktige. 26Med styv nacke stormar han mot honom, väl skyddad bakom sina sköldar. 27Han har täckt sitt ansikte med fetma och hans midja sväller av fett. 28Han bosätter sig i ödelagda städer, i hus där man inte kan bo, som är bestämda till ruiner. 29Han blir inte rik, hans välstånd ska inte bestå, hans skördar ska inte luta tungt mot marken. 30Han kan inte fly undan mörkret, hans knoppar ska förtorka av hetta, han ska förgås genom Guds muns ande. 31Han ska inte lita till tomhet, då bedrar han sig, för tomhet blir hans lön. 32I förtid ska hans mått bli fyllt, och hans krona ska inte grönska mer. 33Han ska tappa sina omogna druvor som en vinstock, fälla sina blommor som ett olivträd, 34för den gudlöses hus blir ofruktsamt och eld förtär de hus där mutor tas. 35De går havande med elände och föder fördärv, deras moderliv alstrar förvillelse.
Kapitel 16
1Då tog Job till orda och sade: 2Det där har jag hört många gånger! Ni är alla bedrövliga tröstare. 3Är det ingen ände på detta tal i vädret? Vad frestar dig att ta till orda? 4Också jag kunde tala som ni, om ni vore i mitt ställe. Jag kunde fläta samman ord mot er och skaka mitt huvud mot er. 5Men jag skulle styrka er med min mun, mina läppars tröst skulle ge er lindring. 6Om jag talar lindras inte min plåga, och tiger jag, lämnar den mig inte. 7Men nu har han tömt all min kraft. Du har ödelagt hela mitt hus. 8Du har fjättrat mig, det har blivit mitt vittnesbörd. Min tärda kropp träder upp och vittnar mot mig. 9Hans vrede sliter sönder och jagar mig, han gnisslar sina tänder mot mig. Min motståndare ger mig vassa blickar. 10De spärrar upp munnen mot mig, de slår mig hånfullt på kinden, alla gaddar ihop sig mot mig. 11Gud utlämnar mig åt de gudlösa och kastar mig i de ondas händer. 12Jag satt i trygghet, då krossade han mig. Han grep mig i nacken och slog mig i bitar, han gjorde mig till sin måltavla, 13han skjuter pilar från alla sidor, genomborrar mina njurar utan förskoning, häller ut min galla på marken. 14Han bryter ner mig med slag på slag, stormar emot mig som en krigare. 15Jag har sytt säcktyg över min hud och har sänkt mitt horn i stoftet. 16Mitt ansikte är flammigt av tårar, mina ögonlock mörka av dödsskugga, 17fastän mina händer är fria från våld och min bön är ren. 18Du jord, täck inte över mitt blod, låt mitt rop aldrig stanna någonstans! 19Se, redan nu har jag mitt vittne i himlen, min försvarare i höjden. 20Min medlare är min vän, mitt öga fäller tårar inför Gud. 21Må han skaffa rätt åt en man inför Gud, så som en människoson gör för sin nästa, 22för om bara några år ska jag vandra vägen utan återvändo.
Kapitel 17
1Min ande är bruten, mina dagar slocknar, graven väntar på mig. 2Sannerligen, jag är omgiven av smädelser, mitt öga ser ständigt deras fiendskap. 3Gå själv i borgen för mig, vem annars kan ge mig sitt handslag? 4Du har stängt deras hjärtan för insikt, låt dem därför inte triumfera. 5Den som förråder vänner mot belöning, på hans barn ska ögonen tyna bort. 6Han har gjort mig till ett ordspråk bland folken, jag är en man som man spottar i ansiktet. 7Mitt öga är skumt av grämelse, alla mina lemmar är som en skugga. 8De rättsinniga häpnar över sådant, den oskyldige blir upprörd över de gudlösa. 9Men den rättfärdige håller fast vid sin väg, och den som har rena händer blir starkare. 10Men ni får alla komma tillbaka, jag finner ändå ingen vis bland er. 11Mina dagar är förbi, mina planer är krossade, det som var mitt hjärtas begär. 12Natten vill de göra till dag, och när mörkret bryter in säger de: ”Ljuset är nära.” 13Om jag måste vänta mig dödsriket som min boning, breda ut min bädd i mörkret, 14säga till förgängelsen: ”Du är min far”, och till maskarna: ”Min mor, min syster” – 15var är då mitt hopp? Vem kan se något hopp för mig? 16Kommer det ner till dödsrikets bommar, sjunker vi ner tillsammans i stoftet?
Kapitel 18
1Då tog Bildad från Shua till orda och sade: 2Hur länge ska ni lägga snaror med ord? Kom till förstånd, sedan kan vi tala. 3Varför räknas vi som djur och betraktas som dumma i era ögon? 4Du som sliter sönder dig själv i vrede, ska jorden bli öde för din skull eller klippan flyttas från sin plats? 5Sannerligen, den gudlöses ljus ska slockna och lågan i hans eld sluta lysa. 6Ljuset i hans tält ska bli mörkt och lampan slockna för honom. 7Hans väldiga steg ska bli kortare, hans egna rådslag fälla honom. 8Hans fötter leder honom till nätet, han vandrar mot snaran. 9Snaran griper hans häl, fällan håller fast honom. 10Ett rep är lagt för honom på marken, en fälla ligger på stigen. 11Skräck möter honom från alla håll och jagar honom i hälarna. 12Olyckan hungrar efter honom, hemsökelsen står redo att fälla honom. 13Sjukdom förtär hans hud, dödens förstfödde slukar hans lemmar. 14Han rycks bort från sitt trygga tält och drivs i väg till fasornas kung. 15I hans tält får främlingar bo, svavel strös över hans boning. 16Hans rötter torkar nertill, hans grenar vissnar upptill. 17Hans minne utplånas från jorden, hans namn nämns inte på vägarna. 18Han drivs från ljuset till mörkret och jagas bort från världen. 19Han blir utan barn och efterkommande i sitt folk, ingen överlevande finns i hans hus. 20De som bor i väst häpnar över hans olyckas dag, de som bor i öst skälver av fasa. 21Ja, så går det den orättfärdiges hem, så går det den plats där man inte känner Gud.
Kapitel 19
1Då tog Job till orda och sade: 2Hur länge ska ni plåga min själ och krossa mig med ord? 3Tio gånger har ni hånat mig och kränkt mig utan att rodna. 4Om jag verkligen har gått vilse, då är förvillelsen min egen sak. 5Även om ni förhäver er mot mig och använder min förnedring emot mig, 6så ska ni veta att Gud har gjort mig orätt och spänt sitt nät omkring mig. 7Jag ropar mot våldet men får inget svar, jag ropar men där finns ingen rättfärdighet. 8Han har spärrat min väg så att jag inte kommer fram, över mina stigar lägger han mörker. 9Han har klätt av mig min ära och tagit kronan från mitt huvud. 10Han bryter ner mig från alla sidor tills jag går under. Han rycker upp mitt hopp som ett träd. 11Han har tänt sin vredes eld mot mig och räknar mig som sin fiende. 12Hans skaror samlas och förbereder sitt anfall mot mig, de slår läger runt mitt tält. 13Han har drivit bort mina bröder från mig, alla jag känner är som främlingar för mig. 14Mina närmaste har gett sig av, mina vänner har glömt mig. 15Min familj och mina tjänarinnor ser mig som en främling, en främmande är jag i deras ögon. 16Om jag kallar på min tjänare svarar han inte, jag måste vädja till honom ödmjukt. 17Min andedräkt är vidrig för min hustru, jag äcklar min egen familj. 18Även små barn föraktar mig, så snart jag reser mig hånar de mig. 19För alla mina vänner är jag avskyvärd, de jag älskade har vänt mig ryggen. 20Mina ben tränger ut genom hud och kött, jag har bara tandköttet kvar. 21Var barmhärtiga, ni mina vänner, var barmhärtiga mot mig, för Guds hand har slagit mig. 22Varför förföljer ni mig som Gud gör? Blir ni aldrig mätta av mitt kött? 23O, att mina ord skulle skrivas ner, att de skulle nertecknas i en bok 24och för evigt ristas in i klippan med järnstift och bly! 25Men jag vet att min återlösare lever, att han till sist ska träda fram över stoftet. 26När sedan min sargade hud är borta, ska jag i mitt kött skåda Gud. 27Jag själv ska få skåda honom, jag ska se honom med egna ögon, inte med någon annans. Därefter längtar jag i mitt innersta. 28Men ni säger: ”Hur ska vi förfölja honom?” Roten till olyckan har ni funnit hos mig. 29Var rädda för svärdet, för vrede hör till synder som straffas med svärd. Därför ska ni veta att det kommer en dom.
Kapitel 20
1Då tog Sofar från Naama till orda och sade: 2Mina tankar tvingar mig att svara, jag är så upprörd. 3Kränkande tillrättavisning måste jag höra, men mitt förstånds ande ger mig svar. 4Vet du inte att det alltid varit så, ända sedan människan sattes på jorden, 5att de gudlösas jubel är kortvarigt, att den gudlöses glädje varar ett ögonblick? 6Även om hans förhävelse stiger mot himlen och hans huvud når till molnen, 7så förgås han dock för alltid som sin egen träck. De som såg honom ska fråga: ”Var finns han?” 8Likt en dröm flyger han bort och ingen finner honom, han jagas i väg som en syn om natten. 9Ögat som såg honom ser honom aldrig mer, hans plats får inte återse honom. 10Hans barn måste gottgöra de fattiga, hans händer återlämna hans rikedom. 11Hans ben var fulla av ungdomskraft, men de ska ligga i stoftet med honom. 12Även om ondskan är söt i hans mun och han gömmer den under tungan, 13även om han är rädd om den och inte vill förlora den utan förvarar den i sin mun, 14så förvandlas hans föda i hans inre och blir till ormgift inom honom. 15Den rikedom han slukat måste han kräkas upp, Gud driver ut den ur hans buk. 16Ormgift ska han suga i sig, giftormens tunga ska döda honom. 17Inga bäckar får han se, inget flöde av honung och gräddmjölk. 18Han måste återlämna vad han tjänat, han får inte njuta av det eller glädjas åt den rikedom han vunnit, 19för han slog och övergav de ringa, han rövade åt sig hus som han inte hade byggt. 20Han känner ingen ro i sitt inre, han kan inte rädda sig genom sina ägodelar. 21Inget kom undan hans glupskhet, därför ska hans framgång inte bestå. 22Mitt i sitt överflöd ska han drabbas av nöd, lidande av alla slag ska möta honom. 23När han fyller sin buk ska Gud sända sin vredes glöd över honom, och den ska träffa honom som regn. 24Flyr han för vapen av järn ska kopparbågens pilar genomborra honom. 25Drar han ut pilen från sin rygg och den blanka udden ur sin galla, då drabbar honom dödsångest. 26Djupt mörker väntar på hans ägodelar. En eld som ingen blåser på ska förtära honom, den ska ödelägga det som finns kvar i hans tält. 27Himlarna visar hans skuld och jorden reser sig mot honom. 28Allt i hans hus drivs bort som forsande vatten på vredens dag. 29Det är vad den gudlösa människan får av Gud, den lott Gud har bestämt.