Job 1–3
Kapitel 1
1I landet Us levde en man som hette Job. Han var en from och rättsinnig man som fruktade Gud och undvek det onda. 2Han hade fått sju söner och tre döttrar. 3Han ägde 7 000 får, 3 000 kameler, 500 par oxar och 500 åsneston, och dessutom tjänare i stor mängd. Han var mäktigare än någon annan i Österlandet. 4Hans söner brukade hålla fester i sina hem, var och en i tur och ordning. De sände bud och bjöd in sina tre systrar för att äta och dricka tillsammans med dem. 5När en sådan omgång av festdagar hade avslutats, sände Job bud efter dem för att helga dem. Han steg upp tidigt på morgonen och offrade ett brännoffer för var och en av dem, för Job tänkte: ”Kanske har mina barn syndat och förbannat Gud i sina hjärtan.” Så gjorde Job varje gång. 6En dag hände det att Guds söner kom och trädde fram inför Herren, och Åklagaren kom också med bland dem. 7Då frågade Herren Åklagaren: ”Varifrån kommer du?” Åklagaren svarade Herren : ”Från en färd över jorden där jag vandrat omkring.” 8Då sade Herren till Åklagaren: ”Lade du märke till min tjänare Job? På jorden finns ingen som är så from och rättsinnig, ingen som så fruktar Gud och undviker det onda.” 9Åklagaren svarade Herren : ”Är det utan orsak som Job fruktar Gud? 10Har du inte beskyddat honom och hans hus och allt han äger? Du har välsignat hans händers verk, och hans boskapshjordar breder ut sig i landet. 11Men räck ut din hand och rör vid allt han äger. Helt säkert kommer han då att förbanna dig rakt i ansiktet.” 12Herren sade till Åklagaren: ”Nåväl, allt han äger är i din hand. Men du får inte räcka ut din hand mot honom själv.” Satan gick då bort från Herrens ansikte. 13När sedan Jobs söner och döttrar en dag åt och drack vin i den äldste broderns hem, 14kom en budbärare till Job och sade: ”Oxarna gick för plogen och åsnorna betade i närheten. 15Då slog sabeerna till och rövade bort dem, och folket slog de med svärd. Jag var den ende som kom undan för att berätta det för dig.” 16Medan han talade kom en annan budbärare och sade: ”Guds eld föll från himlen och slog ner bland småboskapen och folket och förtärde dem. Jag var den ende som kom undan för att berätta det för dig.” 17Medan han talade kom en annan budbärare och sade: ”Kaldeerna ställde upp sitt manskap i tre avdelningar och överföll kamelerna och rövade bort dem, och folket slog de med svärd. Jag var den ende som kom undan för att berätta det för dig.” 18Medan han talade kom en annan budbärare och sade: ”Dina söner och döttrar åt och drack vin i den äldste broderns hem. 19Då bröt det fram en stark storm från öknen och tog tag i husets fyra hörn, och det rasade samman över folket så att de dog. Jag var den ende som kom undan för att berätta det för dig.” 20Då reste sig Job, rev sönder sin mantel, rakade sitt huvud och föll ner på marken och tillbad. 21Han sade: Naken kom jag ur min moders liv, och naken ska jag återvända dit. Herren gav och Herren tog. Lovat är Herrens namn! 22Under allt detta syndade inte Job och kom inte med någon anklagelse mot Gud.
Kapitel 2
1En dag kom Guds söner och trädde fram inför Herren. Även Åklagaren var med bland dem och trädde fram inför Herren. 2Då frågade Herren Åklagaren: ”Varifrån kommer du?” Åklagaren svarade: ”Från en färd över jorden där jag vandrat omkring.” 3Herren sade till Åklagaren: ”Lade du märke till min tjänare Job? På jorden finns ingen som är så from och rättsinnig, ingen som så fruktar Gud och undviker det onda. Han står fortfarande fast i sin fromhet fastän du uppeggade mig mot honom för att förgöra honom utan skäl.” 4Åklagaren svarade Herren : ”Hud för hud. Allt man äger ger man ju för att rädda sitt liv. 5Men räck ut din hand och rör vid hans kött och ben. Helt säkert kommer han då att förbanna dig rakt i ansiktet.” 6Herren sade till Åklagaren: ”Nåväl, han är i din hand. Men du måste skona hans liv.” 7Och Åklagaren gick bort från Herrens ansikte och slog Job med svåra bölder, från fotsulan ända till hjässan. 8Job tog då en lerskärva att skrapa sig med, där han satt mitt i askan. 9Då sade hans hustru till honom: ”Står du fortfarande fast i din fromhet? Förbanna Gud och dö.” 10Men han svarade henne: ”Du talar som en dåraktig kvinna skulle tala. Om vi tar emot det goda av Gud, ska vi då inte också ta emot det onda?” Under allt detta syndade inte Job med sina läppar. 11När tre av Jobs vänner fick höra om alla olyckor som hade drabbat honom, kom de var och en från sin ort: Elifas från Teman, Bildad från Shua och Sofar från Naama. De enades om att gå och visa sitt deltagande och trösta honom. 12Men när de på avstånd fick se honom och inte kunde känna igen honom, brast de i gråt och rev sönder sina mantlar och kastade stoft mot himlen över sina huvuden. 13Sedan satt de med honom på marken i sju dagar och sju nätter utan att någon av dem sade ett ord till honom, eftersom de såg att hans plåga var mycket stor.
Kapitel 3
1Sedan öppnade Job sin mun och förbannade sin födelsedag. 2Han sade: 3Låt dagen då jag föddes bli utplånad, och natten som sade: ”En pojke är född.” 4Låt den dagen vändas i mörker, må Gud i höjden inte fråga efter den och inget dagsljus lysa över den. 5Låt mörker och dödsskugga återkräva den och molnen sänka sig över den. Låt mörker slå den med skräck under dagen. 6Låt den natten gripas av tjockaste mörker, låt den inte räknas bland årets dagar eller få rum i månadernas krets. 7Ja, låt den natten bli ofruktsam, låt inget jubel höras under den. 8Låt dem som besvärjer dagar förbanna den, de som kan mana fram Leviatan. 9Låt dess stjärnor förmörkas innan dagen gryr, låt den förgäves vänta efter ljus, låt den aldrig få se gryningens strålar, 10för den stängde inte dörrarna till min moders liv och dolde inte olyckan för mina ögon. 11Varför fick jag inte dö vid födseln, förgås när jag kom ur min moders liv? 12Varför fanns knän som tog emot mig, varför bröst där jag fick dia? 13Då hade jag legat i ro, jag hade sovit och vilat 14tillsammans med kungar och jordens rådsherrar som byggde sig palatslika gravar, 15eller med furstar som ägde guld och fyllde sina hus med silver. 16Eller varför blev jag inte nergrävd som ett dödfött foster, som ett barn som aldrig såg ljuset? 17Där rasar inte de gudlösa längre, där vilar de som uttömt sin kraft. 18Där har alla fångar fått ro, de hör inte slavdrivarens röst. 19Små och stora är där lika, och slaven är fri från sin herre. 20Varför ges ljus åt den olycklige och liv åt plågade själar, 21som längtar efter döden utan att den kommer och söker den mer än någon skatt, 22som gläds i jubel och fröjdar sig när de finner sin grav? 23Varför ges liv åt en man vars väg är dold, åt den som är instängd av Gud? 24Suckar har blivit mitt dagliga bröd, mina sorgerop strömmar som vatten, 25för det jag var rädd för har drabbat mig, det jag fasade för kommer över mig. 26Jag får ingen rast, ingen ro, ingen vila, ångest kommer över mig.