Job 1–34
Kapitel 1
1I landet Us levde en man som hette Job. Han var en from och rättsinnig man som fruktade Gud och undvek det onda. 2Han hade fått sju söner och tre döttrar. 3Han ägde 7 000 får, 3 000 kameler, 500 par oxar och 500 åsneston, och dessutom tjänare i stor mängd. Han var mäktigare än någon annan i Österlandet. 4Hans söner brukade hålla fester i sina hem, var och en i tur och ordning. De sände bud och bjöd in sina tre systrar för att äta och dricka tillsammans med dem. 5När en sådan omgång av festdagar hade avslutats, sände Job bud efter dem för att helga dem. Han steg upp tidigt på morgonen och offrade ett brännoffer för var och en av dem, för Job tänkte: ”Kanske har mina barn syndat och förbannat Gud i sina hjärtan.” Så gjorde Job varje gång. 6En dag hände det att Guds söner kom och trädde fram inför Herren, och Åklagaren kom också med bland dem. 7Då frågade Herren Åklagaren: ”Varifrån kommer du?” Åklagaren svarade Herren : ”Från en färd över jorden där jag vandrat omkring.” 8Då sade Herren till Åklagaren: ”Lade du märke till min tjänare Job? På jorden finns ingen som är så from och rättsinnig, ingen som så fruktar Gud och undviker det onda.” 9Åklagaren svarade Herren : ”Är det utan orsak som Job fruktar Gud? 10Har du inte beskyddat honom och hans hus och allt han äger? Du har välsignat hans händers verk, och hans boskapshjordar breder ut sig i landet. 11Men räck ut din hand och rör vid allt han äger. Helt säkert kommer han då att förbanna dig rakt i ansiktet.” 12Herren sade till Åklagaren: ”Nåväl, allt han äger är i din hand. Men du får inte räcka ut din hand mot honom själv.” Satan gick då bort från Herrens ansikte. 13När sedan Jobs söner och döttrar en dag åt och drack vin i den äldste broderns hem, 14kom en budbärare till Job och sade: ”Oxarna gick för plogen och åsnorna betade i närheten. 15Då slog sabeerna till och rövade bort dem, och folket slog de med svärd. Jag var den ende som kom undan för att berätta det för dig.” 16Medan han talade kom en annan budbärare och sade: ”Guds eld föll från himlen och slog ner bland småboskapen och folket och förtärde dem. Jag var den ende som kom undan för att berätta det för dig.” 17Medan han talade kom en annan budbärare och sade: ”Kaldeerna ställde upp sitt manskap i tre avdelningar och överföll kamelerna och rövade bort dem, och folket slog de med svärd. Jag var den ende som kom undan för att berätta det för dig.” 18Medan han talade kom en annan budbärare och sade: ”Dina söner och döttrar åt och drack vin i den äldste broderns hem. 19Då bröt det fram en stark storm från öknen och tog tag i husets fyra hörn, och det rasade samman över folket så att de dog. Jag var den ende som kom undan för att berätta det för dig.” 20Då reste sig Job, rev sönder sin mantel, rakade sitt huvud och föll ner på marken och tillbad. 21Han sade: Naken kom jag ur min moders liv, och naken ska jag återvända dit. Herren gav och Herren tog. Lovat är Herrens namn! 22Under allt detta syndade inte Job och kom inte med någon anklagelse mot Gud.
Kapitel 2
1En dag kom Guds söner och trädde fram inför Herren. Även Åklagaren var med bland dem och trädde fram inför Herren. 2Då frågade Herren Åklagaren: ”Varifrån kommer du?” Åklagaren svarade: ”Från en färd över jorden där jag vandrat omkring.” 3Herren sade till Åklagaren: ”Lade du märke till min tjänare Job? På jorden finns ingen som är så from och rättsinnig, ingen som så fruktar Gud och undviker det onda. Han står fortfarande fast i sin fromhet fastän du uppeggade mig mot honom för att förgöra honom utan skäl.” 4Åklagaren svarade Herren : ”Hud för hud. Allt man äger ger man ju för att rädda sitt liv. 5Men räck ut din hand och rör vid hans kött och ben. Helt säkert kommer han då att förbanna dig rakt i ansiktet.” 6Herren sade till Åklagaren: ”Nåväl, han är i din hand. Men du måste skona hans liv.” 7Och Åklagaren gick bort från Herrens ansikte och slog Job med svåra bölder, från fotsulan ända till hjässan. 8Job tog då en lerskärva att skrapa sig med, där han satt mitt i askan. 9Då sade hans hustru till honom: ”Står du fortfarande fast i din fromhet? Förbanna Gud och dö.” 10Men han svarade henne: ”Du talar som en dåraktig kvinna skulle tala. Om vi tar emot det goda av Gud, ska vi då inte också ta emot det onda?” Under allt detta syndade inte Job med sina läppar. 11När tre av Jobs vänner fick höra om alla olyckor som hade drabbat honom, kom de var och en från sin ort: Elifas från Teman, Bildad från Shua och Sofar från Naama. De enades om att gå och visa sitt deltagande och trösta honom. 12Men när de på avstånd fick se honom och inte kunde känna igen honom, brast de i gråt och rev sönder sina mantlar och kastade stoft mot himlen över sina huvuden. 13Sedan satt de med honom på marken i sju dagar och sju nätter utan att någon av dem sade ett ord till honom, eftersom de såg att hans plåga var mycket stor.
Kapitel 3
1Sedan öppnade Job sin mun och förbannade sin födelsedag. 2Han sade: 3Låt dagen då jag föddes bli utplånad, och natten som sade: ”En pojke är född.” 4Låt den dagen vändas i mörker, må Gud i höjden inte fråga efter den och inget dagsljus lysa över den. 5Låt mörker och dödsskugga återkräva den och molnen sänka sig över den. Låt mörker slå den med skräck under dagen. 6Låt den natten gripas av tjockaste mörker, låt den inte räknas bland årets dagar eller få rum i månadernas krets. 7Ja, låt den natten bli ofruktsam, låt inget jubel höras under den. 8Låt dem som besvärjer dagar förbanna den, de som kan mana fram Leviatan. 9Låt dess stjärnor förmörkas innan dagen gryr, låt den förgäves vänta efter ljus, låt den aldrig få se gryningens strålar, 10för den stängde inte dörrarna till min moders liv och dolde inte olyckan för mina ögon. 11Varför fick jag inte dö vid födseln, förgås när jag kom ur min moders liv? 12Varför fanns knän som tog emot mig, varför bröst där jag fick dia? 13Då hade jag legat i ro, jag hade sovit och vilat 14tillsammans med kungar och jordens rådsherrar som byggde sig palatslika gravar, 15eller med furstar som ägde guld och fyllde sina hus med silver. 16Eller varför blev jag inte nergrävd som ett dödfött foster, som ett barn som aldrig såg ljuset? 17Där rasar inte de gudlösa längre, där vilar de som uttömt sin kraft. 18Där har alla fångar fått ro, de hör inte slavdrivarens röst. 19Små och stora är där lika, och slaven är fri från sin herre. 20Varför ges ljus åt den olycklige och liv åt plågade själar, 21som längtar efter döden utan att den kommer och söker den mer än någon skatt, 22som gläds i jubel och fröjdar sig när de finner sin grav? 23Varför ges liv åt en man vars väg är dold, åt den som är instängd av Gud? 24Suckar har blivit mitt dagliga bröd, mina sorgerop strömmar som vatten, 25för det jag var rädd för har drabbat mig, det jag fasade för kommer över mig. 26Jag får ingen rast, ingen ro, ingen vila, ångest kommer över mig.
Kapitel 4
1Då tog Elifas från Teman till orda och sade: 2Tar du illa upp om man försöker tala till dig? Vem kan hålla tillbaka sina ord? 3Se, du har väglett många och stärkt kraftlösa händer. 4Dina ord har rest upp den som har snubblat, och du har gett kraft åt vacklande knän. 5Men nu gäller det dig, och då blir du modlös, du blir förskräckt när det drabbar dig. 6Är inte din gudsfruktan din tillförsikt och dina vägars ostrafflighet ditt hopp? 7Tänk efter: När gick en oskyldig förlorad, och var gick de rättsinniga under? 8Jag har sett att de som plöjer ondska och sår olycka får skörda sådant. 9De förgås för Guds andedräkt, de försvinner för hans vredes fnysning. 10Lejonen ryter och vrålar, men de unga lejonens tänder bryts av. 11Det gamla lejonet förgås i brist på rov och lejonhonans ungar skingras. 12Ett ord smög sig till mig, det nådde mitt öra som en viskning 13när tankarna oroades av nattens syner och sömnen föll tung över människorna. 14Skräck och bävan drabbade mig och fick alla mina ben att skaka. 15En ande strök förbi mitt ansikte, håren på min kropp reste sig. 16Den stannade, men jag kunde inte urskilja utseendet på gestalten jag såg. Det var tyst, sedan hörde jag en röst: 17”Kan en människa stå rättfärdig inför Gud, kan en människa vara ren inför sin skapare? 18Han litar inte ens på sina tjänare, han finner fel hos sina änglar. 19Hur mycket mer hos dem som bor i hyddor av lera, dem som har sin grund i stoftet! De krossas lättare än mal. 20När morgon blivit kväll ligger de slagna, de går under för alltid utan att någon märker det. 21Deras tältlinor rycks upp för dem, de dör utan visdom.”
Kapitel 5
1Ropa du! Finns det någon som svarar dig? Till vem av de heliga vänder du dig? 2Dåren dödas av sin ilska, den oförnuftige av sin förbittring. 3Jag såg en dåre som slagit rot, men strax förbannade jag hans boning. 4Hans barn är fjärran från frälsning, de trampas ner i porten och ingen räddare finns. 5Den hungrige slukar hans skörd, den rövas bort till och med bland törnen. De törstiga flämtar efter deras rikedom, 6för nöden kommer inte ur stoftet, olyckan skjuter inte upp ur marken. 7Men människan föds till möda liksom eldens gnistor flyger mot höjden. 8Men jag skulle söka Gud och inför Gud lägga fram min sak. 9Han gör stora och outgrundliga ting, fler under än någon kan räkna. 10Han ger jorden regn och sänder vatten över markerna. 11Han upphöjer de ringa och hjälper de sörjande. 12Han gör de listigas anslag om intet så att deras händer inte får framgång. 13Han fångar de visa i deras slughet och låter de svekfulla förhasta sig vid sina rådslag. 14Om dagen möter de mörker, de famlar mitt på dagen som om det var natt. 15Han räddar från svärdet i deras mun, den fattige från den mäktiges hand. 16Den nödställde får åter ett hopp, orätten måste stänga sin mun. 17Se, salig är den människa som Gud tuktar. Förkasta inte den Allsmäktiges fostran, 18för han sargar och förbinder, han slår och hans händer helar. 19Sex gånger räddar han dig ur nöden, och sjunde gången drabbar dig inte det onda. 20I tider av svält räddar han dig från döden och i krig från svärdets våld. 21Från tungors gissel göms du undan, du behöver inte vara rädd när förödelse kommer. 22Du kan le åt förödelse och svält, du behöver inte vara rädd för vilddjur, 23för du står i förbund med markens stenar, markens vilddjur håller fred med dig. 24Du ska veta att ditt tält står tryggt, när du synar din boning ska inget saknas. 25Du ska veta att din ätt förökas, att dina efterkommande blir som gräset på marken. 26Du kommer i graven när du nått full mognad, som sädeskärven bärgas när tiden är inne. 27Se, vi har utforskat detta, så är det. Hör det och tänk på det noga.
Kapitel 6
1Då tog Job till orda och sade: 2O, att min sorg kunde vägas och min olycka läggas i samma vågskål! 3Nu är den tyngre än havets sand, därför kan jag inte styra mina ord, 4för den Allsmäktiges pilar har träffat mig, min ande dricker deras gift. Fasor från Gud går i stridsställning mot mig. 5Skriar vildåsnan över sitt gräs, råmar oxen över sitt foder? 6Kan det smaklösa ätas utan salt, finns det någon smak i äggets vita? 7Jag vägrar röra det, det är kväljande mat för mig. 8O, att min begäran blev hörd och att Gud uppfyllde min längtan, 9att Gud ville krossa mig, räcka ut sin hand och skära av mitt liv! 10Då vore det ändå min tröst, mitt jubel i skoningslös plåga, att jag inte förnekat den Heliges ord. 11Vad är då min kraft, att jag skulle hoppas? Vad är mitt slut, att jag skulle vara tålig? 12Är min kraft som stenens, min kropp av koppar? 13Nej, hjälpen kommer inte från mig, varje utväg är stängd för mig. 14Den förtvivlade borde få godhet från sin vän, men man fruktar inte mer den Allsmäktige. 15Mina bröder är trolösa som bäckar, som bäckars rännilar som sinar. 16De är mörka av is när snön har fallit och gömt sig i dem, 17men när hettan kommer torkar de, försvinner i värmen från sin plats. 18De ändrar kurs från sitt lopp, rinner ut i intet och försvinner. 19Karavaner från Tema spanar efter dem, resande från Saba sätter sitt hopp till dem. 20De blir svikna i sin förhoppning, när de kommer fram blir de bestörta. 21Så har ni nu blivit till intet, ni ser det förskräckliga och blir rädda. 22Har jag sagt: ”Ge mig något, köp mig loss med er förmögenhet, 23rädda mig från fiendens hand, friköp mig från utpressarna?” 24Undervisa mig så tiger jag, hjälp mig förstå var jag gått vilse. 25Hur inträngande är inte uppriktiga ord! Men vad hjälper tillrättavisning från er? 26Tänker ni märka ord och betrakta en förtvivlad mans ord som luft? 27Skulle ni kasta lott om en faderlös och köpslå om er vän? 28Men se nu på mig! Jag ska inte ljuga er rakt i ansiktet. 29Vänd om, låt ingen orätt ske! Vänd om, min sak är rättfärdig! 30Bor orätt på min tunga? Skulle inte min mun förstå ondska?
Kapitel 7
1Har inte människan ett slitsamt liv på jorden? Är inte hennes dagar som daglönarens dagar? 2Hon är som en slav som flämtar efter skugga, som en daglönare som väntar på sin lön. 3Månader av elände har jag fått till arvedel, nätter av vedermöda har blivit min lott. 4Så snart jag har lagt mig frågar jag: ”När ska jag stiga upp? När ska natten ta slut?” Jag mättas av oro ända till morgonen. 5Min kropp täcks av maskar och med en skorpa som av jord, min hud skrumpnar och faller av. 6Mina dagar flyr snabbare än vävarens spole, de försvinner utan hopp. 7Tänk på att mitt liv är en vindfläkt, att mitt öga inte längre får se det goda. 8Det öga som ser mig ska inte mer iaktta mig, om din blick söker mig finns jag inte längre. 9Ett moln löses upp och är borta, den som farit ner i dödsriket kommer inte upp igen. 10Aldrig mer återvänder han till sitt hus, hans plats känner honom inte längre. 11Därför vill jag inte lägga band på min mun, jag vill tala i min andes ångest, jag vill klaga i min själs bedrövelse. 12Jag är väl inte ett hav eller ett havsodjur, så att du måste sätta ut vakt mot mig? 13När jag säger: ”Min bädd ska trösta mig, min viloplats ska lindra min oro”, 14då skrämmer du mig med drömmar och skräckslår mig med syner. 15Hellre vill jag bli kvävd, hellre dö än vara ett benrangel. 16Jag är trött på det här, jag kommer inte att leva för evigt. Låt mig vara, för mina dagar är en vindfläkt. 17Vad är då en människa, att du gör så stor sak av henne, ger akt på henne så noga, 18synar henne var morgon, prövar henne vart ögonblick? 19När ska du vända din blick ifrån mig, ge mig tid att svälja min saliv? 20Har jag syndat, vad gör det dig, du människornas bevakare? Varför har du gjort mig till din måltavla och låtit mig bli en börda för mig själv? 21Varför förlåter du inte min synd och tar bort min skuld? Snart ska jag ligga i stoftet, du kommer att söka efter mig men jag finns inte mer.
Kapitel 8
1Sedan tog Bildad från Shua till orda och sade: 2Hur länge ska du tala så? Orden från din mun är som en väldig storm. 3Kan Gud kränka rättvisan, kan den Allsmäktige kränka rättfärdigheten? 4Om dina barn har syndat mot honom, då ger han dem i deras synders våld. 5Men om du söker Gud och ber den Allsmäktige om nåd, 6om du är ren och rättsinnig, då ska han vaka över dig och göra din rättfärdighets boning trygg. 7Om än din början är ringa, ska du till sist bli mycket stor. 8Fråga gångna släktled och ta vara på fädernas erfarenhet. 9Själva är vi från i går och vet ingenting, en skugga är våra dagar på jorden. 10Men de ska undervisa och berätta för dig och lägga fram ord från sina hjärtan. 11Kan papyrus växa där marken inte är sank, skjuter vassen upp där det inte finns vatten? 12Medan den står grön och oskuren vissnar den före allt annat gräs. 13Så går det alla som glömmer Gud. Den gudlöses hopp kan inte bestå, 14för hans tillförsikt är bräcklig och hans trygghet som spindelns nät. 15Han förlitar sig på sitt hus, men det håller inte, han klamrar sig fast vid det, men det kommer inte att bestå. 16Han frodas i solens sken, hans skott sträcker sig ut över trädgården. 17Hans rötter slingrar sig kring stenröset, ett hus av sten har han i sikte. 18När han rycks bort från sin plats, förnekar den honom: ”Jag har aldrig sett dig.” 19Ja, det är den glädje han får av sin färd, och ur mullen växer andra upp. 20Gud förkastar inte den oskyldige, och han håller inte de onda i handen. 21Vänta tills han fyller din mun med skratt och dina läppar med jubel. 22De som hatar dig ska kläs i skam, och de gudlösas tält ska inte mer finnas till.
Kapitel 9
1Då tog Job till orda och sade: 2Jag vet mycket väl att det är så. Hur kan en människa stå rättfärdig inför Gud? 3Om hon vill gå till rätta med honom, kan hon inte ge svar på en sak bland tusen. 4Hans hjärta är vist, hans kraft är väldig, vem har trotsat honom och kommit undan? 5Han flyttar berg utan att någon vet det och omstörtar dem i sin vrede, 6han får jorden att vackla från sin plats och dess pelare att bäva, 7han befaller solen att inte gå upp och förseglar stjärnorna, 8han ensam spänner ut himlarna och skrider fram över havets rygg, 9han har gjort Stora Björn och Orion, Sjustjärnorna och söderns stjärnbilder, 10han gör stora och ofattbara ting, under som ingen kan räkna. 11Se, han går förbi mig utan att jag ser honom, han drar vidare utan att jag märker det. 12Han griper sitt rov, vem kan hindra honom? Vem kan säga till honom: ”Vad gör du?” 13Gud håller inte tillbaka sin vrede. För honom måste Rahabs följe böja sig. 14Hur skulle jag kunna svara honom, välja ut ord inför honom? 15Även om jag har rätt kan jag inte svara, bara be min domare om nåd. 16Om jag ropar och han svarar, så tror jag inte att han lyssnar till min röst, 17för han straffar mig med storm och slår mig med sår på sår utan orsak. 18Han låter mig inte hämta andan utan mättar mig med bedrövelser. 19Gäller det styrka? Se, han är stark! Gäller det vad som är rätt? Vem vill ställa mig till svars? 20Om jag hade rätt skulle ändå min mun fälla mig, om jag vore oskyldig skulle han finna mig falsk. 21Jag är oskyldig! Jag vill inte veta av mig själv, jag är trött på att leva. 22Det går på ett ut, därför säger jag: Både den oskyldige och den skyldige förgör han. 23Om en plåga bringar plötslig död, föraktar han de oskyldigas förtvivlan. 24Jorden är given i de gudlösas hand. Han binder för ögonen på dess domare. Om det inte är han, vem är det då? 25Mina dagar rusar i väg snabbare än en löpare, de flyr bort utan att ha sett någon glädje. 26De far förbi som vassbåtar, som en örn som störtar mot sitt byte. 27Om jag säger: Jag ska glömma mitt bekymmer, släppa min sorgsna min och vara glad, 28så bävar jag ändå för alla mina kval, för jag vet att du inte ska döma mig fri. 29Jag står där som skyldig, varför tröttar jag ut mig i onödan? 30Även om jag tvättar mig med snö och renar mina händer med lut, 31ska du ändå sänka ner mig i pölen och mina kläder ska avsky mig. 32Han är inte en människa som jag, så att jag kan svara honom: ”Vi går tillsammans till rätten.” 33Det finns ingen som kan döma mellan oss och lägga sin hand på oss båda. 34Må han ta bort sitt ris från mig så att skräcken för honom inte förfärar mig. 35Då ska jag tala utan att vara rädd för honom. Men så har jag det inte.
Kapitel 10
1Jag är trött på livet, jag vill släppa fram min klagan, jag talar i min själs bitterhet. 2Jag vill säga till Gud: Fördöm mig inte. Låt mig veta varför du anklagar mig. 3Gläds du åt att förtrycka, att förkasta dina händers verk och låta ditt ljus skina över de gudlösas rådslag? 4Har du ögon som en varelse av kött, ser du så som människor ser? 5Är dina dagar som en människas dagar, dina år som en mans levnadstid? 6Du letar ju efter min skuld och söker min synd, 7du som vet att jag är oskyldig och att ingen kan rädda ur din hand. 8Dina händer har format mig och gjort varje del av mig, och ändå vill du fördärva mig! 9Tänk på hur du formade mig som lera, och nu låter du mig bli stoft igen! 10Du hällde ut mig som mjölk och lät mig stelna som ost. 11Du klädde mig med hud och kött och vävde mig samman av ben och senor. 12Liv och nåd gav du mig, din omsorg bevarade min ande. 13Men detta gömde du i ditt hjärta – jag vet att du tänkte så – 14att om jag syndade, skulle du vakta på mig och inte lämna min skuld ostraffad. 15Ve mig om jag är skyldig! Men är jag oskyldig kan jag ändå inte lyfta mitt huvud, för jag fylls av skam och ser mitt lidande. 16Och höjde jag huvudet skulle du jaga mig som ett lejon och åter visa din förunderliga makt mot mig. 17Du skulle föra fram nya vittnen mot mig och låta mig känna din vrede mer och mer, du skulle sända här efter här mot mig. 18Varför tog du mig ut ur moderlivet? Om jag ändå hade dött innan något öga såg mig! 19Om jag ändå aldrig varit till, utan förts från moderlivet till graven! 20Min tid är kort. Låt mig vara, lämna mig i fred så att jag får en stund av glädje 21innan jag går bort för att aldrig komma tillbaka, till mörkrets och dödsskuggans land, 22till ett land med dunkel som djupaste natt, till dödsskugga och förvirring där ljuset är som djupaste natt.
Kapitel 11
1Då tog Sofar från Naama till orda och sade: 2Ska detta ordflöde stå oemotsagt och en så mångordig man få rätt? 3Ska ditt tomma prat få män att tiga, ska du håna utan att någon får dig att skämmas? 4Du säger: ”Min lära är ren, och jag är fläckfri inför dina ögon.” 5Om bara Gud ville tala och öppna sin mun mot dig 6och säga dig vishetens hemligheter, för han äger förstånd i dubbelt mått. Då skulle du inse att Gud kan låta din skuld vara glömd. 7Kan du utforska Guds djup? Kan du förstå den Allsmäktiges fullkomlighet? 8Hög som himlen är den – vad kan du göra? Djupare än dödsriket är den – vad kan du förstå? 9Dess längd är längre än jorden och vidare än havet. 10Om han far fram och fängslar någon och kallar till doms – vem kan hindra honom? 11Han känner lögnens män och ser ondskan, skulle han inte bry sig om det? 12Om en dåre kan få förstånd, då kan en vildåsna födas till människa. 13Om du bereder ditt hjärta och sträcker ut dina händer till honom, 14om du skaffar undan dina händers fördärv och inte låter orättfärdighet bo i dina tält, 15då ska du lyfta ditt ansikte utan skam, du står trygg och har inget att frukta. 16Du ska glömma ditt elände, minnas det som bortrunnet vatten. 17Ditt liv ska stråla klarare än middagsljuset, och mörkret ska vara som morgonljuset. 18Du ska vara trygg, för det finns hopp. Du ska se dig omkring och trygg gå till vila. 19Du ska lägga dig utan att någon skrämmer dig, och många ska söka vinna din gunst. 20Men de gudlösas ögon ska tyna bort, för dem ska ingen tillflykt finnas, deras hopp ska vara att få ge upp andan.
Kapitel 12
1Då tog Job till orda och sade: 2Visst är det ni som är folket, och med er dör visheten ut! 3Men jag har förstånd likaväl som ni, jag är inte underlägsen er. Vem känner inte till detta? 4Jag har blivit till åtlöje för min vän, jag som ropade till Gud och fick svar. Den rättfärdige och oskyldige blir till åtlöje. 5I den sorglöses tankar föraktas olyckan, den står redo för dem vilkas fötter vacklar. 6Rövarna får ha sina tält i fred, de som trotsar Gud har trygghet, de som har sin gud i sin hand. 7Men fråga boskapen, den ska undervisa dig, fåglarna under himlen, de ska ge dig svar. 8Tala till jorden, den ska undervisa dig, fiskarna i havet ska ge dig besked. 9Vem av dem känner inte till att det är Herrens hand som har gjort det? 10I hans hand är allt levandes själ och varje människas ande. 11Ska inte örat pröva orden liksom munnen prövar matens smak? 12Hos de gamla finns vishet, långt liv ger förstånd. 13Hos Gud finns vishet och makt, hos honom finns råd och förstånd. 14Se, han river ner och ingen kan bygga upp, han låser in och ingen kan öppna. 15Se, han håller vattnen tillbaka och de torkar ut, han släpper dem lösa och de ödelägger landet. 16Hos honom är kraft och klokhet, den förvillade och förvillaren tillhör honom. 17Rådsherrar för han barfota bort, och domare gör han till dårar. 18Han lossar kungars bojor och binder rep om deras höfter. 19Präster för han barfota bort och störtar mäktiga män. 20Han tystar de betroddas läppar och tar bort de äldstes insikt. 21Han öser förakt över furstar och lossar bältet på de starka. 22Han avslöjar mörkrets djupheter och för dödsskuggan ut i ljuset. 23Han låter folkslag växa och förgör dem, han vidgar deras gränser och för bort dem. 24Han tar förståndet från ledarna för jordens folk och låter dem irra i väglös ödemark. 25De famlar i mörker utan ljus, han får dem att ragla som druckna.
Kapitel 13
1Se, allt har mitt öga sett, mitt öra har hört och förstått det. 2Vad ni vet, vet också jag, jag är inte underlägsen er. 3Men jag vill tala till den Allsmäktige, jag vill försvara mig mot Gud. 4Ni däremot spinner ihop lögn, ni är alla värdelösa läkare. 5Om ni ändå ville tiga helt – det skulle vara er vishet! 6Hör nu mitt försvar, lyssna till mina läppars inlägg. 7Vill ni försvara Gud med orätt och tala falskhet för hans sak? 8Visar ni er partiska för honom, är det Guds sak ni försvarar? 9Kan det sluta väl när han rannsakar er? Eller kan ni bedra honom som man bedrar en människa? 10Han ska sannerligen straffa er om ni visar dold partiskhet. 11Ska inte hans majestät skrämma er, skräck för honom drabba er? 12Era tänkespråk är ordspråk av aska, ert försvar är försvarsverk av lera. 13Tig nu och låt mig tala, sedan får vad som helst hända mig. 14Varför skulle jag ta mitt kött mellan tänderna och lägga mitt liv i min hand? 15Se, han får döda mig, jag väntar inget annat. Då får jag försvara min väg inför hans ansikte. 16Det skulle också bli min frälsning, för ingen gudlös kan komma inför honom. 17Hör noga på mina ord, låt min förklaring nå era öron. 18Se, jag lägger fram min sak, jag vet att jag har rätt. 19Finns det någon som kan anklaga mig? I så fall ska jag tiga och dö. 20Skona mig bara från två ting, sedan ska jag inte gömma mig för ditt ansikte: 21Låt inte din hand drabba mig och låt inte skräck för dig skrämma mig. 22Kalla på mig och jag ska svara, eller jag ska tala och du svara mig. 23Hur många är mina missgärningar och synder? Visa mitt brott och min synd. 24Varför döljer du ditt ansikte och ser mig som din fiende? 25Vill du skrämma ett bortvirvlande löv, förföljer du ett torrt halmstrå? 26Du skriver ner bittra ting mot mig och låter mig ärva min ungdoms synder. 27Du sätter mina fötter i stocken, du vaktar på alla mina vägar och märker ut stegen för mina fötter. 28Människan tärs bort som ruttet trä, som ett malätet klädesplagg.
Kapitel 14
1Människan, av kvinna född, lever en kort tid och mättas av oro. 2Som ett blomster växer hon upp och vissnar, som en skugga flyr hon och kan inte bestå. 3Mot en sådan öppnar du ditt öga, mig drar du till doms inför dig. 4Kan en ren komma från en oren? Nej, inte en enda! 5Om människans dagar är bestämda och hennes månaders antal är fastställt av dig, om du har satt en gräns som hon inte kan överskrida, 6vänd då din blick ifrån henne och ge henne ro, låt henne få glädje av sin dag som en daglönare. 7För ett träd finns det hopp, huggs det ner kan det gro igen och nya skott ska inte saknas. 8Även om dess rötter åldras i jorden och stubben dör i mullen, 9ska det grönska vid doften av vatten och skjuta skott som ett ungt träd. 10Men när en man dör ligger han där. När en människa ger upp andan, var är hon då? 11Som vattnet försvinner ur sjön och en flod sinar och torkar ut, 12så lägger sig människan och står inte upp igen. Först när inte himlen finns mer vaknar hon och reser sig från sin sömn. 13Tänk om du ville gömma mig i dödsriket, dölja mig tills din vrede upphör, sätta en bestämd tid för mig och tänka på mig! 14Kan en människa som en gång dött få liv igen? Då skulle jag hålla ut i min mödas tid tills min avlösning kommer. 15Du skulle ropa på mig, och jag skulle svara dig, du skulle längta efter dina händers verk. 16Fastän du nu räknar mina steg skulle du inte ge akt på min synd. 17Min synd skulle ligga i en förseglad pung, och du skulle täcka över min skuld. 18Men som berget faller och vittrar bort, som klippan flyttas från sin plats, 19som vatten nöter sönder stenar, som dess flöden sköljer bort myllan, så gör du människans hopp om intet. 20Du besegrar henne för alltid och hon går bort, du förändrar hennes ansikte och sänder i väg henne. 21Om hennes barn kommer till ära vet hon det inte, om de blir ringa ser hon det inte. 22Hennes kropp känner bara sin egen plåga, hennes själ bara sin egen sorg.
Kapitel 15
1Då tog Elifas från Teman till orda och sade: 2Ska en vis man tala så i vädret och fylla sitt bröst med östanvind? 3Ska han försvara sin sak med värdelöst tal, med ord till ingen nytta? 4Ja, du gör gudsfruktan om intet och hindrar andakt inför Gud, 5för din synd lägger orden i din mun och du väljer listigt tal. 6Din egen mun dömer dig, inte jag, dina egna läppar vittnar emot dig. 7Var du den första människa som föddes? Blev du till innan höjderna fanns? 8Var du åhörare i Guds hemliga råd? Har du tagit visheten för dig själv? 9Vad vet du som vi inte vet? Vad förstår du som vi inte förstår? 10Här hos oss finns både gråhårsman och åldring, mycket äldre än din far. 11Är inte Guds tröst nog för dig, de milda ord som talas till dig? 12Varför leds du bort av ditt hjärta och varför gnistrar dina ögon? 13Du vänder din ande mot Gud och öser ut ord ur din mun. 14Vad är en människa, att hon skulle vara ren, att en av kvinna född skulle vara rättfärdig? 15Gud kan inte lita på sina heliga, inför hans ögon är inte himlarna rena, 16hur mycket mindre då den som är avskyvärd och fördärvad, en människa som dricker orättfärdighet som vatten! 17Lyssna, jag vill säga dig något, det som jag sett vill jag berätta, 18vad visa män fört vidare från sina fäder och inte förtigit, 19från dem som ensamma fick landet utan att någon främling trängde in bland dem: 20Den gudlöse plågas av ångest i alla sina dagar, den våldsammes år är räknade. 21Skräckröster ljuder i hans öron. I hans trygghet kommer förhärjaren över honom. 22Han har inget hopp om räddning ur mörkret, svärdet är bestämt för honom. 23Han irrar efter bröd och undrar var det finns. Han vet att mörkrets dag är nära. 24Ångest och nöd skrämmer honom, de slår ner honom som en kung rustad till strid, 25för han har lyft sin hand mot Gud och förhäver sig mot den Allsmäktige. 26Med styv nacke stormar han mot honom, väl skyddad bakom sina sköldar. 27Han har täckt sitt ansikte med fetma och hans midja sväller av fett. 28Han bosätter sig i ödelagda städer, i hus där man inte kan bo, som är bestämda till ruiner. 29Han blir inte rik, hans välstånd ska inte bestå, hans skördar ska inte luta tungt mot marken. 30Han kan inte fly undan mörkret, hans knoppar ska förtorka av hetta, han ska förgås genom Guds muns ande. 31Han ska inte lita till tomhet, då bedrar han sig, för tomhet blir hans lön. 32I förtid ska hans mått bli fyllt, och hans krona ska inte grönska mer. 33Han ska tappa sina omogna druvor som en vinstock, fälla sina blommor som ett olivträd, 34för den gudlöses hus blir ofruktsamt och eld förtär de hus där mutor tas. 35De går havande med elände och föder fördärv, deras moderliv alstrar förvillelse.
Kapitel 16
1Då tog Job till orda och sade: 2Det där har jag hört många gånger! Ni är alla bedrövliga tröstare. 3Är det ingen ände på detta tal i vädret? Vad frestar dig att ta till orda? 4Också jag kunde tala som ni, om ni vore i mitt ställe. Jag kunde fläta samman ord mot er och skaka mitt huvud mot er. 5Men jag skulle styrka er med min mun, mina läppars tröst skulle ge er lindring. 6Om jag talar lindras inte min plåga, och tiger jag, lämnar den mig inte. 7Men nu har han tömt all min kraft. Du har ödelagt hela mitt hus. 8Du har fjättrat mig, det har blivit mitt vittnesbörd. Min tärda kropp träder upp och vittnar mot mig. 9Hans vrede sliter sönder och jagar mig, han gnisslar sina tänder mot mig. Min motståndare ger mig vassa blickar. 10De spärrar upp munnen mot mig, de slår mig hånfullt på kinden, alla gaddar ihop sig mot mig. 11Gud utlämnar mig åt de gudlösa och kastar mig i de ondas händer. 12Jag satt i trygghet, då krossade han mig. Han grep mig i nacken och slog mig i bitar, han gjorde mig till sin måltavla, 13han skjuter pilar från alla sidor, genomborrar mina njurar utan förskoning, häller ut min galla på marken. 14Han bryter ner mig med slag på slag, stormar emot mig som en krigare. 15Jag har sytt säcktyg över min hud och har sänkt mitt horn i stoftet. 16Mitt ansikte är flammigt av tårar, mina ögonlock mörka av dödsskugga, 17fastän mina händer är fria från våld och min bön är ren. 18Du jord, täck inte över mitt blod, låt mitt rop aldrig stanna någonstans! 19Se, redan nu har jag mitt vittne i himlen, min försvarare i höjden. 20Min medlare är min vän, mitt öga fäller tårar inför Gud. 21Må han skaffa rätt åt en man inför Gud, så som en människoson gör för sin nästa, 22för om bara några år ska jag vandra vägen utan återvändo.
Kapitel 17
1Min ande är bruten, mina dagar slocknar, graven väntar på mig. 2Sannerligen, jag är omgiven av smädelser, mitt öga ser ständigt deras fiendskap. 3Gå själv i borgen för mig, vem annars kan ge mig sitt handslag? 4Du har stängt deras hjärtan för insikt, låt dem därför inte triumfera. 5Den som förråder vänner mot belöning, på hans barn ska ögonen tyna bort. 6Han har gjort mig till ett ordspråk bland folken, jag är en man som man spottar i ansiktet. 7Mitt öga är skumt av grämelse, alla mina lemmar är som en skugga. 8De rättsinniga häpnar över sådant, den oskyldige blir upprörd över de gudlösa. 9Men den rättfärdige håller fast vid sin väg, och den som har rena händer blir starkare. 10Men ni får alla komma tillbaka, jag finner ändå ingen vis bland er. 11Mina dagar är förbi, mina planer är krossade, det som var mitt hjärtas begär. 12Natten vill de göra till dag, och när mörkret bryter in säger de: ”Ljuset är nära.” 13Om jag måste vänta mig dödsriket som min boning, breda ut min bädd i mörkret, 14säga till förgängelsen: ”Du är min far”, och till maskarna: ”Min mor, min syster” – 15var är då mitt hopp? Vem kan se något hopp för mig? 16Kommer det ner till dödsrikets bommar, sjunker vi ner tillsammans i stoftet?
Kapitel 18
1Då tog Bildad från Shua till orda och sade: 2Hur länge ska ni lägga snaror med ord? Kom till förstånd, sedan kan vi tala. 3Varför räknas vi som djur och betraktas som dumma i era ögon? 4Du som sliter sönder dig själv i vrede, ska jorden bli öde för din skull eller klippan flyttas från sin plats? 5Sannerligen, den gudlöses ljus ska slockna och lågan i hans eld sluta lysa. 6Ljuset i hans tält ska bli mörkt och lampan slockna för honom. 7Hans väldiga steg ska bli kortare, hans egna rådslag fälla honom. 8Hans fötter leder honom till nätet, han vandrar mot snaran. 9Snaran griper hans häl, fällan håller fast honom. 10Ett rep är lagt för honom på marken, en fälla ligger på stigen. 11Skräck möter honom från alla håll och jagar honom i hälarna. 12Olyckan hungrar efter honom, hemsökelsen står redo att fälla honom. 13Sjukdom förtär hans hud, dödens förstfödde slukar hans lemmar. 14Han rycks bort från sitt trygga tält och drivs i väg till fasornas kung. 15I hans tält får främlingar bo, svavel strös över hans boning. 16Hans rötter torkar nertill, hans grenar vissnar upptill. 17Hans minne utplånas från jorden, hans namn nämns inte på vägarna. 18Han drivs från ljuset till mörkret och jagas bort från världen. 19Han blir utan barn och efterkommande i sitt folk, ingen överlevande finns i hans hus. 20De som bor i väst häpnar över hans olyckas dag, de som bor i öst skälver av fasa. 21Ja, så går det den orättfärdiges hem, så går det den plats där man inte känner Gud.
Kapitel 19
1Då tog Job till orda och sade: 2Hur länge ska ni plåga min själ och krossa mig med ord? 3Tio gånger har ni hånat mig och kränkt mig utan att rodna. 4Om jag verkligen har gått vilse, då är förvillelsen min egen sak. 5Även om ni förhäver er mot mig och använder min förnedring emot mig, 6så ska ni veta att Gud har gjort mig orätt och spänt sitt nät omkring mig. 7Jag ropar mot våldet men får inget svar, jag ropar men där finns ingen rättfärdighet. 8Han har spärrat min väg så att jag inte kommer fram, över mina stigar lägger han mörker. 9Han har klätt av mig min ära och tagit kronan från mitt huvud. 10Han bryter ner mig från alla sidor tills jag går under. Han rycker upp mitt hopp som ett träd. 11Han har tänt sin vredes eld mot mig och räknar mig som sin fiende. 12Hans skaror samlas och förbereder sitt anfall mot mig, de slår läger runt mitt tält. 13Han har drivit bort mina bröder från mig, alla jag känner är som främlingar för mig. 14Mina närmaste har gett sig av, mina vänner har glömt mig. 15Min familj och mina tjänarinnor ser mig som en främling, en främmande är jag i deras ögon. 16Om jag kallar på min tjänare svarar han inte, jag måste vädja till honom ödmjukt. 17Min andedräkt är vidrig för min hustru, jag äcklar min egen familj. 18Även små barn föraktar mig, så snart jag reser mig hånar de mig. 19För alla mina vänner är jag avskyvärd, de jag älskade har vänt mig ryggen. 20Mina ben tränger ut genom hud och kött, jag har bara tandköttet kvar. 21Var barmhärtiga, ni mina vänner, var barmhärtiga mot mig, för Guds hand har slagit mig. 22Varför förföljer ni mig som Gud gör? Blir ni aldrig mätta av mitt kött? 23O, att mina ord skulle skrivas ner, att de skulle nertecknas i en bok 24och för evigt ristas in i klippan med järnstift och bly! 25Men jag vet att min återlösare lever, att han till sist ska träda fram över stoftet. 26När sedan min sargade hud är borta, ska jag i mitt kött skåda Gud. 27Jag själv ska få skåda honom, jag ska se honom med egna ögon, inte med någon annans. Därefter längtar jag i mitt innersta. 28Men ni säger: ”Hur ska vi förfölja honom?” Roten till olyckan har ni funnit hos mig. 29Var rädda för svärdet, för vrede hör till synder som straffas med svärd. Därför ska ni veta att det kommer en dom.
Kapitel 20
1Då tog Sofar från Naama till orda och sade: 2Mina tankar tvingar mig att svara, jag är så upprörd. 3Kränkande tillrättavisning måste jag höra, men mitt förstånds ande ger mig svar. 4Vet du inte att det alltid varit så, ända sedan människan sattes på jorden, 5att de gudlösas jubel är kortvarigt, att den gudlöses glädje varar ett ögonblick? 6Även om hans förhävelse stiger mot himlen och hans huvud når till molnen, 7så förgås han dock för alltid som sin egen träck. De som såg honom ska fråga: ”Var finns han?” 8Likt en dröm flyger han bort och ingen finner honom, han jagas i väg som en syn om natten. 9Ögat som såg honom ser honom aldrig mer, hans plats får inte återse honom. 10Hans barn måste gottgöra de fattiga, hans händer återlämna hans rikedom. 11Hans ben var fulla av ungdomskraft, men de ska ligga i stoftet med honom. 12Även om ondskan är söt i hans mun och han gömmer den under tungan, 13även om han är rädd om den och inte vill förlora den utan förvarar den i sin mun, 14så förvandlas hans föda i hans inre och blir till ormgift inom honom. 15Den rikedom han slukat måste han kräkas upp, Gud driver ut den ur hans buk. 16Ormgift ska han suga i sig, giftormens tunga ska döda honom. 17Inga bäckar får han se, inget flöde av honung och gräddmjölk. 18Han måste återlämna vad han tjänat, han får inte njuta av det eller glädjas åt den rikedom han vunnit, 19för han slog och övergav de ringa, han rövade åt sig hus som han inte hade byggt. 20Han känner ingen ro i sitt inre, han kan inte rädda sig genom sina ägodelar. 21Inget kom undan hans glupskhet, därför ska hans framgång inte bestå. 22Mitt i sitt överflöd ska han drabbas av nöd, lidande av alla slag ska möta honom. 23När han fyller sin buk ska Gud sända sin vredes glöd över honom, och den ska träffa honom som regn. 24Flyr han för vapen av järn ska kopparbågens pilar genomborra honom. 25Drar han ut pilen från sin rygg och den blanka udden ur sin galla, då drabbar honom dödsångest. 26Djupt mörker väntar på hans ägodelar. En eld som ingen blåser på ska förtära honom, den ska ödelägga det som finns kvar i hans tält. 27Himlarna visar hans skuld och jorden reser sig mot honom. 28Allt i hans hus drivs bort som forsande vatten på vredens dag. 29Det är vad den gudlösa människan får av Gud, den lott Gud har bestämt.
Kapitel 21
1Då tog Job till orda och sade: 2Lyssna noga på mina ord, låt det vara trösten ni ger mig. 3Visa mig tålamod så att jag får tala, och när jag har talat kan du håna. 4Är det en människa jag grälar på? Varför skulle jag inte vara otålig? 5Se på mig och häpna, sätt handen för munnen. 6När jag tänker på det blir jag förskräckt, rysningar griper min kropp. 7Varför får de gudlösa leva, bli gamla och växa i kraft? 8De ser sina barn leva trygga hos dem och har sina avkomlingar för ögonen. 9Deras hus står trygga utan fasor, Gud drabbar dem inte med sitt ris. 10Deras boskap lyckas alltid para sig, deras kor kalvar utan missfall. 11Sina minsta släpper de ut som en hjord, deras barn dansar omkring. 12De sjunger till tamburin och harpa och jublar till musik av flöjt. 13De lever sina dagar i välmåga, och i frid far de ner till dödsriket. 14De sade till Gud: ”Låt oss vara! Vi har ingen lust att lära känna dina vägar. 15Vem är den Allsmäktige att vi skulle tjäna honom? Vad skulle vi vinna på att åkalla honom?” 16Se, deras framgång ligger inte i deras egen hand. De gudlösas rådslag är fjärran från mig. 17Hur ofta slocknar de gudlösas lampa? Hur ofta drabbar dem olycka, plågor som Gud i vrede tilldelar dem? 18Hur ofta blir de som halm för vinden, som agnar som stormen för bort? 19Ni säger: ”Gud sparar hans straff till barnen.” Låt honom straffa honom själv, så att han får känna det. 20Låt den gudlöse få se sitt fall med egna ögon, låt honom få dricka den Allsmäktiges vrede. 21Frågar han efter sin familj när han är borta, när hans månaders antal är slut? 22Kan någon lära Gud förstånd, han som dömer över de högsta? 23Den ene dör i sin krafts dagar, helt sorglös och trygg. 24Hans kärl är fulla av mjölk, och märgen i hans ben har bevarat sin saft. 25Den andre dör med bedrövad själ, utan att ha smakat det goda. 26Tillsammans ligger de i stoftet, med förruttnelsens maskar över sig. 27Se, jag känner era tankar och era lömska planer mot mig. 28Ni frågar: ”Vad blev det av stormännens hus, av tälten där de gudlösa bodde?” 29Har ni inte frågat dem som har rest, lyssnar ni inte till deras vittnesbörd? 30Den onde skonas på olyckans dag, han räddas undan vredens dag. 31Vem säger honom rakt i ansiktet hur han lever, vem straffar honom för vad han har gjort? 32När han har förts till graven vakar man vid gravkullen. 33Dalens mylla är ljuvlig för honom, alla människor följer honom och otaliga har gått före honom. 34Hur tom är inte trösten ni ger mig. Era svar är bara bedrägeri.
Kapitel 22
1Då tog Elifas från Teman till orda och sade: 2Kan en människa vara till nytta för Gud, kan en förståndig vara till nytta för honom? 3Har den Allsmäktige någon glädje av din rättfärdighet, eller något att tjäna på att du lever rent? 4Är det för din gudsfruktan som han straffar dig och går till doms med dig? 5Är inte din ondska stor och dina missgärningar utan ände? 6Du tog ju pant av din broder utan orsak och plundrade de utblottade på deras kläder. 7Du gav inget vatten åt den utmattade, den hungrige nekade du bröd. 8Den som brukar våld fick besitta landet, och den som är högt aktad fick bo där. 9Änkor lät du gå tomhänta bort, och de faderlösas armar krossades. 10Därför omges du av snaror och förfäras av plötslig skräck, 11eller av mörker så att du inget ser och av vattenmassor som täcker dig. 12Bor inte Gud i himlens höjd? Och se på stjärnorna däruppe, hur högt de sitter! 13Och du säger: ”Vad kan Gud veta? Kan han döma genom detta töcken? 14Molnen bildar en slöja så att han inte ser när han vandrar på himlavalvet.” 15Vill du hålla dig på forntidens väg där fördärvets män gick, 16män som rycktes bort i förtid när deras grund sveptes bort av floden? 17De sade till Gud: ”Lämna oss! Vad kan den Allsmäktige göra?” 18Ändå var det han som fyllde deras hus med välstånd. Men de gudlösas rådslag är fjärran ifrån mig. 19De rättfärdiga ser det och gläds, den oskyldige hånar dem: 20”Sannerligen, våra motståndare är utrotade, och elden har slukat deras överflöd.” 21Sök nu försoning och frid med Gud, så ska lycka komma på din lott. 22Ta emot undervisning av hans mun, bevara hans ord i ditt hjärta. 23Om du omvänder dig till den Allsmäktige blir du upprättad, om du avlägsnar orätten från ditt tält, 24om du kastar ditt guld i stoftet och guldet från Ofir bland bäckens stenar, 25då blir den Allsmäktige ditt guld, han blir ditt ädlaste silver. 26Ja, då ska du glädjas i den Allsmäktige och lyfta ditt ansikte till Gud. 27När du ber till honom ska han höra dig, och du ska få uppfylla dina löften. 28Allt du beslutar ska gå dig väl, och ljus ska skina på dina vägar. 29När de för nedåt ska du säga: ”Uppåt!” Då ska han frälsa den som sänker sin blick. 30Han ska rädda också den som inte är oskyldig, genom dina händers renhet ska han räddas.
Kapitel 23
1Då tog Job till orda och sade: 2Också i dag är min klagan bitter. Min hand vilar tungt över mitt suckande. 3O, om jag visste hur jag skulle finna honom, hur jag kunde komma till hans boning! 4Jag skulle lägga fram min sak inför honom, fylla min mun med bevis. 5Jag vill veta vad han kan svara mig, begrunda vad han har att säga mig. 6Skulle han bekämpa mig med sin stora makt? Nej, han skulle lyssna på mig. 7En rättfärdig skulle då vara hans motpart, jag skulle för alltid bli frikänd av min domare. 8Se, går jag mot öster är han inte där, går jag mot väster finner jag honom inte. 9Är han verksam i norr skådar jag honom inte, vänder han sig åt söder ser jag honom inte. 10Han vet vilken väg jag har vandrat. Prövar han mig ska jag komma fram som guld. 11Min fot har hållit fast vid hans spår, jag har följt hans väg utan att vika av. 12Jag har inte övergett hans läppars bud, hans muns ord är mig en större skatt än mitt dagliga bröd. 13Men han är den ende, vem kan stå honom emot? Vad han vill, det gör han. 14Han fullbordar vad han beslutat om mig, och mycket mer av samma slag. 15Därför bävar jag för hans ansikte, när jag tänker på det blir jag rädd för honom. 16Gud har gjort mitt hjärta försagt, den Allsmäktige har fått mig att bäva, 17för jag fick inte förgås innan mörkret kom, han dolde inte den svarta natten för mitt ansikte.
Kapitel 24
1Varför har den Allsmäktige inga domstider i förvar? Varför får inte hans vänner se hans dagar? 2De flyttar gränsstenar, de rövar bort hjordar och för dem i bet. 3De för bort de faderlösas åsna och tar änkans ko i pant. 4De tränger bort de fattiga från vägen, alla nödställda i landet måste gömma sig. 5Se, som vildåsnor i öknen går de ut till sin gärning. De söker efter mat, och hedmarken ger dem bröd åt barnen. 6De skördar foder på fältet, de plockar det som finns kvar i den gudlöses vingård. 7Nakna ligger de om natten, utan kläder, de har inget att skyla sig med i kölden. 8De dränks av skurar från bergen, i brist på skydd håller de sig tätt intill klippan. 9Faderlösa slits från sin mors bröst och tas i pant från den fattige. 10De måste gå omkring nakna, utan kläder, hungrande bär de på kärvar. 11Mellan deras murar pressar de ut olja, törstande trampar de vinpressen. 12Från staden hörs de döendes jämmer, svårt sårade ropar på hjälp. Men Gud bryr sig inte om ondskan. 13Andra har blivit fiender till ljuset, de känner inte dess vägar och håller sig inte på dess stigar. 14Så snart det dagas stiger mördaren upp, han dödar den nödställde och fattige, och om natten blir han tjuvars like. 15Äktenskapsbrytarens öga spanar efter skymningen, han tänker: ”Inget öga får se mig” och täcker sitt ansikte med en slöja. 16Vid mörkrets inbrott bryter de sig in i husen, om dagen låser de in sig. De vill inte veta av ljuset, 17för svartaste mörker är morgon för dem alla, de är väl förtrogna med mörkrets fasor. 18De är skum på vattenytan. Deras mark är förbannad i landet, ingen styr sin färd till vingårdarna. 19Som torka och hetta slukar snövatten, så slukar dödsriket den som har syndat. 20Modersskötet glömmer honom, maskar frossar på honom, ingen bevarar hans minne. Orätten bryts som ett träd. 21Han gör illa den ofruktsamma som inte kan föda och är inte god mot änkan. 22Men Gud rycker bort de starka genom sin kraft. När han griper in kan de inte vara säkra för sitt liv. 23Han ger dem trygghet och vila, men hans ögon vakar över deras vägar. 24En kort tid är de upphöjda, sedan är de borta, de slås ner och skördas som alla, de vissnar som axens toppar. 25Om det inte är så, vem kan visa att jag ljuger och göra mina ord om intet?
Kapitel 25
1Då tog Bildad från Shua till orda och sade: 2Herraväldet och fruktan tillhör Gud, han som skapar frid i sin höga himmel. 3Kan hans skaror räknas? Över vem går inte hans ljus upp? 4Hur kan då en människa vara rättfärdig inför Gud, eller någon av kvinna född vara ren? 5Se, inte ens månen skiner klart och stjärnorna är inte rena i hans ögon. 6Hur mycket mindre då människan, det krypet, människobarnet, den masken.
Kapitel 26
1Då tog Job till orda och sade: 2Vilken hjälp har du inte gett den maktlöse, hur har du inte stärkt den svages arm! 3Vilka råd har du inte gett den ovise, vilket överflöd av klokhet har du inte lagt i dagen! 4Med vems hjälp talar du dessa ord, och vems ande utgår från dig? 5De avlidna skälver, likaså djupets vatten och de som bor där. 6Dödsriket ligger naket för honom, avgrunden utan täckelse. 7Han spänner ut himlen i norr över det tomma, han hänger upp jorden på intet. 8Han samlar upp vatten i sina moln, och skyarna brister inte under bördan. 9Han gömmer sin tron för vår åsyn, han höljer den med sina skyar. 10En välvd horisont har han satt över vattnen där ljuset gränsar mot mörkret. 11Himlens pelare skälver, skrämda av hans tillrättavisning. 12Med sin kraft stillar han havet, med sitt förstånd krossar han Rahab. 13Han andas och himlen blir klar. Hans hand genomborrar den snabba ormen. 14Se, detta är bara en glimt av hans verk, det vi hör om honom är bara en viskning. Vem kan fatta dånet av hans kraft?
Kapitel 27
1Job fortsatte sin framställning. Han sade: 2Så sant Gud lever, han som undanhållit mig min rätt, den Allsmäktige som har förbittrat min själ: 3Så länge min ande är i mig och Guds livsande i min näsa, 4ska mina läppar inte tala orätt eller min tunga tala svek. 5Aldrig ger jag er rätt, till min död vidhåller jag min oskuld. 6Jag håller fast vid min rättfärdighet och släpper den inte. Mitt hjärta förebrår mig inte för någon av mina dagar. 7Låt min fiende stå som den skyldige, min motståndare som orättfärdig. 8För vad har den gudlöse för hopp när livet skärs av, när Gud tar hans själ? 9Kommer Gud att höra hans rop när nöden drabbar honom? 10Kan han glädja sig över den Allsmäktige? Kan han ständigt åkalla Gud? 11Jag vill lära er om Guds hand, den Allsmäktiges tankar vill jag inte dölja. 12Ni har ju själva alla sett det, varför kommer ni då med tomt prat? 13Detta är den gudlöses lott hos Gud, det arv som våldsverkaren får av den Allsmäktige: 14Får han många barn ska de falla för svärd, hans avkomlingar får inte mätta sig med bröd. 15De som undkommer läggs i graven av pest och deras änkor gråter inte över dem. 16Även om han samlar silver som stoft och lägger kläder på hög som lera, 17så får de rättfärdiga klä sig i det han har samlat, och silvret får de oskyldiga dela. 18Han bygger sitt hus som en mal, likt en hydda som väktaren gör åt sig. 19Rik går han till sängs, och sedan aldrig mer – när han öppnar sina ögon är allt borta. 20Fasorna griper honom som vattenmassor, stormen rycker bort honom i natten. 21Östanvinden lyfter honom och han är borta, den sveper i väg honom från hans plats. 22Den vräker sig mot honom utan förskoning, han försöker fly för dess kraft. 23Den klappar sina händer mot honom och visslar åt honom från hans plats.
Kapitel 28
1Silvret har sin gruva, guldet en plats där det renas. 2Järn hämtas upp ur jorden, stenar smälts till koppar. 3Människan sätter gränser för mörkret och utforskar det yttersta djupet, där stenen är natt och svartaste skugga. 4De spränger schakt långt från människors boningar, där ingen har satt sin fot, de hänger och svajar fjärran från människor. 5Från jorden kommer bröd, men där nere förvandlas den som av eld. 6Safiren har sin plats bland dess stenar, och där finns guldmalm. 7Stigen dit är inte känd av örnen, falkens öga har inte upptäckt den. 8Stolta vilddjur har inte trampat den, inget lejon har gått fram på den. 9På den hårda stenen lägger man sin hand och gräver ut bergen från grunden. 10De hugger ut gångar i klipporna, och ögat får se härliga ting. 11De stoppar upp vattenådrornas gråt, de drar fram dolda skatter i ljuset. 12Men visheten, var finns hon? Var har förståndet sin boning? 13Människan vet inte hennes värde, man finner henne inte i de levandes land. 14Djupet säger: ”Hon är inte i mig”, havet säger: ”Hon finns inte hos mig.” 15Hon kan inte köpas för guld, hennes värde kan inte vägas upp med silver. 16Hon kan inte köpas med guld från Ofir eller med dyrbar onyx och safir. 17Guld och glas kan inte jämföras med henne, hon kan inte bytas mot guldföremål, 18koraller och kristall ska inte nämnas. Att äga vishet är mer värt än pärlor. 19Topas från Kush kan inte jämföras med henne, hon kan inte vägas upp med renaste guld. 20Men visheten, var kommer hon ifrån? Var har förståndet sin boning? 21Hon är gömd för alla levandes ögon, hon är dold för himlens fåglar. 22Avgrunden och döden säger: ”Endast hennes rykte har nått våra öron.” 23Gud känner vägen till henne, han vet var hon bor, 24för han skådar till jordens ändar, han ser allt under himlen. 25När han mätte upp vindens vikt och vägde vattnen efter mått, 26när han gjorde en lag för regnet och en väg för åskans blixt, 27då såg han henne och uppenbarade henne, han beredde henne och utforskade henne. 28Och till människorna sade han: ”Se, att vörda Herren är vishet, att fly det onda är förstånd.”
Kapitel 29
1Job fortsatte sin utläggning. Han sade: 2O, att jag var som i gångna månader, som i dagarna då Gud vakade över mig, 3då hans lykta sken över mitt huvud och jag gick i hans ljus genom mörkret, 4då jag var i min krafts dagar, då Guds godhet vilade över mitt hus, 5då den Allsmäktige ännu var med mig och mina barn fanns runt omkring mig, 6då mina fötter badade i gräddmjölk och det rann bäckar av olja ur klippan för mig. 7När jag gick till porten i staden och intog min plats på torget, 8då drog sig de unga undan när de såg mig, och de gamla reste sig och stod. 9Stormännen höll tillbaka sina ord och lade handen på munnen. 10Furstarnas röst tystnade, tungan fastnade vid deras gom. 11Varje öra som hörde mig prisade mig, varje öga som såg mig lovordade mig, 12för jag räddade den fattige som ropade och den faderlöse som ingen hjälpare hade. 13Den döende välsignade mig, änkans hjärta fick jag att jubla. 14Jag klädde mig i rättfärdighet och den var min klädnad, rättvisan var min mantel och huvudbonad. 15Jag var ögon åt den blinde och fötter åt den halte. 16Jag var en far för de fattiga och redde ut den okändes sak. 17Jag krossade den orättfärdiges käkar och ryckte rovet från hans tänder. 18Jag tänkte då: ”I mitt eget bo ska jag dö, mina dagar blir många som sanden. 19Min rot sträcker sig till vattnet, nattens dagg vilar i mina grenar. 20Min ära är ständigt ny, och min båge förnyas i min hand.” 21De lyssnade på mig och väntade, de var tysta inför mitt råd. 22Efter mig talade ingen, och mina ord vederkvickte dem. 23De väntade på mig som på regn, de öppnade sin mun som efter vårregn. 24Jag log mot dem när de misströstade, och de tog emot mitt ansiktes ljus. 25Jag valde väg åt dem och satt som hövding, jag tronade som en kung bland sina män, som en som tröstar de sörjande.
Kapitel 30
1Nu skrattar de åt mig, dessa som är yngre än jag, medan jag inte hade satt deras fäder ens bland mina vallhundar. 2Vilken hjälp kunde deras händer ge mig, de som saknar all livskraft? 3De är utmärglade av nöd och hunger, de gnager den torra marken som redan förut var öde och ödslig. 4De plockar saltörter bland snåren och ginströtter är deras mat. 5De drivs ut från gemenskapen, man ropar efter dem som tjuvar. 6De måste bo i otäcka raviner, i jordhålor och bergsskrevor. 7De skriker bland snåren, de kryper ihop under nässlor. 8De är uslingar och ärelösa, utjagade ur landet. 9Nu har jag blivit deras nidvisa, jag har blivit ett ordspråk bland dem. 10De avskyr mig och håller sig borta från mig, de tvekar inte att spotta mig i ansiktet. 11Gud har lossat min bågsträng och plågat mig, därför släpper de sina hämningar inför mina ögon. 12Vid min högra sida reser sig slöddret, de slår undan mina fötter och banar sig väg för att fördärva mig. 13De river upp min stig, de arbetar på mitt fördärv, men de får ingen hjälp. 14De bryter fram som genom en bred rämna, de vältrar sig fram mellan ruinerna. 15Fasor väller över mig, min ära rycks bort som en storm och min räddning har försvunnit som ett moln. 16Nu utgjuter sig min själ inom mig, och plågans dagar håller mig fast. 17Natten borrar i mina ben, den gnagande pinan tar ingen vila. 18Med stor kraft griper han min mantel, han fattar mig i min livklädnad. 19Han har vräkt mig ner i dyn, och jag liknar stoft och aska. 20Jag ropar till dig, men du svarar mig inte. Jag reser mig upp, men du bara ser på mig. 21Du har blivit grym mot mig, med din starka hand ansätter du mig. 22Du lyfter upp mig till vinden och för mig bort, du skakar mig i stormen. 23Jag vet att du vill föra mig till döden, till den boning där allt levande samlas. 24Men räcker man inte ut handen när man faller, ropar man inte efter hjälp när olyckan kommer? 25Grät jag inte över den som hade hårda dagar, led inte min själ med den fattige? 26Men när jag sökte det goda kom det onda, när jag väntade på ljus kom mörker. 27Mitt innersta kokar och får ingen ro, dagar av plåga har mött mig. 28Mörk går jag omkring, men inte av solen. Jag reser mig bland folket och ropar på hjälp. 29Jag har blivit en bror till schakalerna, en vän till strutsarna. 30Min hud svartnar och faller av mig, mina ben brinner av hetta. 31Mitt harpspel är bytt i sorgelåt, mitt flöjtspel i högljudd gråt.
Kapitel 31
1Jag slöt ett förbund med mina ögon: att aldrig se på en ung kvinna. 2Vilken lott skulle jag annars få av Gud i höjden, vilken del av den Allsmäktige där ovan? 3Ofärd drabbar ju orättfärdiga, och olycka ogärningsmän. 4Ser inte han mina vägar och räknar alla mina steg? 5Har jag umgåtts med lögn, har min fot varit snar till svek? 6Låt honom väga mig på en rättvis våg, så ska Gud få se att jag är oskyldig. 7Har mina steg vikit av ifrån vägen, har mitt hjärta följt mina ögon, har jag någon fläck på mina händer? 8Då får en annan äta vad jag har sått och mina plantor ryckas upp med roten. 9Har mitt hjärta förförts av en kvinna, har jag stått på lur vid min nästas dörr? 10Då får min hustru mala korn åt en annan och främmande män ligga i hennes famn. 11Det hade varit en skamlig handling, en straffbar synd, 12en eld som förtär ända till avgrunden och föröder hela min skörd till roten. 13Har jag kränkt min tjänares eller tjänarinnas rätt när de hade någon tvist med mig? 14Vad skulle jag då göra när Gud reser sig? När han ställer mig till svars, vad skulle jag säga? 15Han som skapade mig i moderlivet skapade ju dem också, en och samme har berett oss båda i modersskötet. 16Har jag nekat de fattiga vad de önskat eller låtit änkans ögon försmäkta? 17Har jag ensam ätit mitt bröd utan att den faderlöse fått äta av det? 18Nej, från min ungdom har jag uppfostrat honom som en far, och från första stund har jag tagit mig an änkor. 19Har jag sett någon förgås utan kläder, eller en fattig utan något att skyla sig med? 20Har inte hans hjärta välsignat mig, fick han inte värma sig i ull från mina lamm? 21Har jag lyft min hand mot den faderlöse när jag såg mig ha medhåll i porten? 22Då får min axel lossna från min skuldra och min arm brytas från sin led, 23då skulle jag frukta Guds straff och stå maktlös inför hans majestät. 24Satte jag mitt hopp till guldet, kallade jag rent guld min trygghet? 25Gladdes jag över att min rikedom växte och att min hand samlade så mycket? 26Hände det när jag såg hur solljuset sken och hur månen skred härligt fram, 27att mitt hjärta i hemlighet lät sig förföras och jag gav dem en handkyss? 28Även det hade varit en straffbar synd, för då hade jag förnekat Gud i höjden. 29Har jag glatt mig åt min fiendes olycka, fröjdat mig när olyckan drabbade honom? 30Nej, jag lät inte min mun synda genom att begära hans liv med en förbannelse. 31Mitt husfolk kan vittna: ”Alla fick mätta sig med kött vid hans bord.” 32Främlingen behövde inte övernatta på gatan, jag öppnade mina dörrar mot vägen. 33Har jag dolt mina brott som Adam och gömt min skuld inom mig, 34av fruktan för allt folket och rädsla för fränders förakt, så att jag teg och inte gick utanför dörren? 35O, att jag hade någon som lyssnade på mig! Se, här är min underskrift. Må den Allsmäktige svara mig. Låt mig se min motparts anklagelseskrift! 36Sannerligen, jag skulle bära den på min skuldra, jag skulle fästa den som min krona. 37Jag skulle redovisa alla mina steg för honom, möta honom som en furste. 38Har min mark ropat över mig, har dess fåror gråtit med varandra? 39Har jag ätit dess frukt utan att betala eller sugit ut dem som brukade jorden? 40Då får törne växa i stället för vete, ogräs i stället för korn. Slut på Jobs tal.
Kapitel 32
1De tre männen slutade nu svara Job, eftersom han var rättfärdig i sina egna ögon. 2Men Elihu, Barakels son från Bus, av Rams släkt, blev upprörd. Han blev upprörd mot Job för att denne menade sig ha rätt mot Gud, 3och han blev upprörd mot Jobs tre vänner för att de inte fann något svar och ändå dömde Job skyldig. 4Elihu hade väntat med att tala till Job eftersom de andra var äldre än han. 5Men när Elihu insåg att de tre männen inte hade något mer att säga blev han upprörd. 6Då tog Elihu, Barakels son, från Bus till orda. Han sade: Jag är ung till åldern, och ni är gamla. Därför var jag rädd och vågade inte lägga fram min mening för er. 7Jag tänkte: ”Åldern ska tala och de många åren förkunna vishet.” 8Men det beror på anden i människan, den Allsmäktiges livsfläkt ger henne förstånd. 9Det är inte åldern som ger vishet eller bara gamla som förstår vad som är rätt. 10Därför säger jag: Lyssna på mig! Också jag vill lägga fram min mening. 11Se, jag väntade på era ord, jag lyssnade efter era insikter när ni sökte finna de rätta orden. 12Jag lyssnade uppmärksamt på er, men se, ingen kunde motbevisa Job, ingen kunde ge honom svar på tal. 13Svara nu inte: ”Vi möttes av vishet. Gud kan besegra honom, inte människor.” 14Hans ord var inte riktade mot mig, och jag ska inte bemöta honom med era argument. 15De är bestörta och svarar inte mer, de har tappat talförmågan. 16Skulle jag vänta när de inget säger, när de står där utan svar? 17Också jag vill ta till orda, också jag vill säga min mening, 18för jag är uppfylld av ord, anden inom mig tvingar mig. 19Se, mitt inre är som instängt vin, som en ny vinlägel nära att brista. 20Därför måste jag tala och få lättnad, jag vill öppna mina läppar och svara. 21Jag ska inte vara partisk mot någon och inte smickra någon människa. 22Smicker vill jag inte veta av, annars kunde min skapare strax rycka bort mig.
Kapitel 33
1Men Job, hör nu mina ord, lyssna till allt jag har att säga! 2Se, jag öppnar nu mina läppar, min tunga talar i min mun. 3Mina ord kommer från ett uppriktigt hjärta, det jag förstår ska jag ärligt säga. 4Guds Ande har gjort mig, den Allsmäktiges livsande ger mig liv. 5Svara mig om du kan, träd fram inför mig, gör dig redo. 6Se, inför Gud är vi båda lika, också jag är formad av lera. 7Se, rädsla för mig behöver inte skrämma dig, och min myndighet ska inte trycka ner dig. 8Men du sade inför mina öron, så lydde orden jag hörde: 9”Jag är ren och utan synd, jag är fläckfri och utan skuld. 10Men se, han vill ansätta mig, han räknar mig som sin fiende. 11Han sätter mina fötter i stocken, han vaktar på alla mina vägar.” 12Där har du inte rätt, svarar jag dig, för Gud är större än en människa. 13Hur kan du förebrå honom att han inte ger ett enda ord till svar? 14Gud talar både en och två gånger, utan att man bryr sig om det. 15I drömmen, i en syn om natten, när sömnen fallit tung över människorna och de slumrar i sin bädd, 16då öppnar han människornas öron och bekräftar deras tuktan 17för att hindra människan från en ogärning och hålla henne borta från högmod. 18Han bevarar hennes själ från graven och hennes liv från att falla för svärd. 19Hon tuktas med plågor på sin sjukbädd och med ständiga smärtor i benen. 20Hennes sinne äcklas av mat, hennes själ vid den föda hon älskade. 21Hennes kött tärs bort tills inget finns kvar, hennes ben blottas som förr inte syntes. 22Hennes själ närmar sig graven, hennes liv dödens makter. 23Om det finns en ängel hos henne, en medlare, en av tusen, som förkunnar för människan vad som är rätt, 24då förbarmar sig Gud över henne och säger: ”Rädda henne från att fara ner i graven, jag har funnit lösen för henne.” 25Då får hennes kropp ny ungdomskraft, hon blir på nytt som i sin ungdoms dagar. 26Hon ber till Gud och han har behag till henne, hon får se hans ansikte med jubel. Och Gud återger människan hennes rättfärdighet. 27Hon ska sjunga inför människorna: ”Jag syndade och förvrängde det rätta, men jag fick inte vad jag förtjänade. 28Han friköpte min själ från att hamna i fördärvet, och mitt liv ska se ljuset.” 29Se, allt detta gör Gud med en människa, både två och tre gånger, 30för att återföra hennes själ från graven och låta livets ljus stråla över henne. 31Ge akt, Job, och lyssna på mig! Var stilla, så att jag får tala. 32Men har du något att säga, så svara mig, tala, för jag vill gärna ge dig rätt. 33Om inte, lyssna då till mig. Var stilla, jag ska lära dig vishet.
Kapitel 34
1Elihu fortsatte. Han sade: 2Hör mina ord, ni som är visa, lyssna till mig, ni som vet, 3för örat prövar orden liksom gommen prövar smaken. 4Låt oss avgöra vad som är rätt, tillsammans förstå vad som är gott, 5för Job har sagt: ”Jag är rättfärdig, men Gud har berövat mig min rätt. 6Trots att jag har rätt står jag som lögnare. Jag är dödsskjuten fast jag är utan skuld.” 7Finns en man som Job, som dricker hån som vatten, 8som slår följe med ogärningsmän och vandrar med gudlösa människor? 9Han säger ju: ”Det hjälper inte en människa att hålla sig väl med Gud.” 10Lyssna därför på mig, ni förståndiga män! Skulle Gud göra orätt, den Allsmäktige något orättfärdigt? 11Nej, han ger åt människan efter hennes gärningar och låter var och en få efter sin väg. 12Gud gör sannerligen inget orätt, den Allsmäktige förvränger inte rätten. 13Vem satte honom att ta hand om jorden, vem lade hela världen på honom? 14Om han bara tänkte på sig själv och tog tillbaka sin ande, sin livsfläkt, 15då skulle allt levande förgås och människorna vända åter till stoft. 16Har du insikt, så hör detta, lyssna till vad jag säger. 17Ska den härska som hatar rättvisa? Eller fördömer du den störste i rättfärdighet, 18han som säger ”Skurk!” till en kung och ”Skyldig!” till furstar, 19han som inte är partisk för furstar och inte aktar den rike mer än den fattige, eftersom de alla är hans händers verk? 20De dör plötsligt, mitt i natten. Folk bävar och förgås, de mäktiga rycks bort men inte genom människohand, 21för Guds ögon följer var mans vägar och ser alla hans steg. 22Det finns inget mörker och ingen djup skugga där ogärningsmän kan gömma sig. 23Gud behöver inte betrakta en människa länge innan hon kan ställas till doms inför honom. 24Han krossar mäktiga män utan rannsakan och insätter andra i deras ställe. 25Ja, han känner deras gärningar, han störtar dem om natten och de krossas. 26Han straffar dem som förbrytare, öppet, där människor ser det, 27eftersom de vek av ifrån honom och inte gav akt på alla hans vägar. 28Det fick de fattiga att ropa till honom, och han hörde de nödställdas klagan. 29När han är tyst, vem kan då fördöma? När han döljer sitt ansikte, vem kan då se honom, vare sig ett folk eller en enskild människa? 30Han låter inga gudlösa regera eller bli snaror för folket. 31Har någon sagt till Gud: ”Jag tar mitt straff, jag vill inte synda mer. 32Lär mig du vad jag inte ser. Har jag gjort orätt vill jag inte göra så mer.” 33Ska Gud löna dig efter din önskan, du som har förkastat honom? Du måste välja, inte jag. Säg vad du menar! 34Kloka män kommer att säga, visa män som lyssnar till mig: 35”Job talar utan insikt, hans ord är utan vishet.” 36Låt Job prövas till det yttersta, för han försvarar sig som ogärningsmän. 37Han lägger uppror till sin synd, han klappar händerna mot oss och hopar sina ord mot Gud.