Jona 1–2
Kapitel 1
1Herrens ord kom till Jona, Amittajs son. Han sade: 2”Bryt upp och bege dig till den stora staden Nineve och predika mot den, för deras ondska har kommit upp inför mitt ansikte.” 3Men Jona bröt upp för att fly till Tarshish, bort från Herrens ansikte. Och han kom ner till Jafo och fann där ett skepp som skulle gå till Tarshish. Han betalade för resan och gick sedan ombord för att resa med dem till Tarshish, bort från Herrens ansikte. 4Men Herren sände en stark vind över havet, och det blev en våldsam storm så att skeppet var nära att krossas. 5Sjömännen blev förskräckta och ropade var och en till sin gud, och de vräkte lasten överbord för att lätta skeppet. Men Jona hade gått ner i skeppets inre och låg där i djup sömn. 6Då kom skeppets kapten till honom och sade: ”Hur kan du sova? Gå upp och ropa till din gud! Kanske ska den guden tänka på oss så att vi inte går under.” 7De sade till varandra: ”Kom, vi kastar lott så att vi får veta vem som har dragit den här olyckan över oss.” Och när de kastade lott, föll lotten på Jona. 8Då sade de till honom: ”Berätta för oss vem som är orsak till att den här olyckan har drabbat oss. Vad är ditt ärende och varifrån kommer du? Från vilket land är du och vilket folk tillhör du?” 9Han svarade dem: ”Jag är hebré, och jag fruktar Herren, himlens Gud som har gjort havet och det torra.” 10Då greps männen av stark fruktan och sade till honom: ”Vad har du gjort!” Av det han berättade fick männen veta att han flydde bort från Herrens ansikte. 11Havet stormade mer och mer, och de sade till honom: ”Vad ska vi göra med dig så att havet lugnar sig för oss?” 12Han svarade dem: ”Ta och kasta mig i havet, så blir havet lugnt. För jag vet att det är på grund av mig som den här starka stormen har drabbat er.” 13Männen rodde för att komma tillbaka till land, men de kunde inte, för havet stormade allt värre mot dem. 14Då ropade de till Herren och sade: ”Herre, låt oss inte gå under för den här mannens skull och låt inte oskyldigt blod komma över oss, för du, Herre, har handlat efter din vilja.” 15Sedan tog de Jona och kastade honom i havet. Då lade sig havets raseri. 16Och männen greps av stor fruktan för Herren, och de offrade slaktoffer åt Herren och gav löften.
Kapitel 2
1Men Herren sände en stor fisk som slukade Jona, och han var i fiskens buk i tre dagar och tre nätter. 2Och Jona bad till Herren sin Gud i fiskens buk. 3Han sade: ”Jag ropade till Herren i min nöd, och han svarade mig. Från dödsrikets buk ropade jag på hjälp, och du hörde min röst. 4Du kastade mig i djupet, mitt i havet, och strömmarna omslöt mig, alla dina böljor och vågor svepte över mig. 5Jag tänkte: Jag är fördriven från dina ögon. Men jag ska åter få se ditt heliga tempel. 6Vattnet omslöt mig ända till halsen, djupet omgav mig, sjögräs snärjde sig runt mitt huvud. 7Jag sjönk ner till bergens grund med jordens bommar bakom mig för evigt – men du förde mig levande upp ur graven, Herre min Gud. 8När min själ tynade bort i mig tänkte jag på Herren, och min bön nådde dig i ditt heliga tempel. 9De som håller fast vid tomma avgudar överger den nåd de fått. 10Men jag ska offra till dig med tacksägelse, det jag lovat ska jag uppfylla. Frälsningen finns hos Herren!” 11Och Herren talade till fisken, och den kastade upp Jona på torra land.