Jona

Kapitel 1

¹Herrens ord kom till Jona, Amittajs son. Han sade: ²”Bryt upp och bege dig till den stora staden Nineve och predika mot den, för deras ondska har kommit upp inför mitt ansikte.” ³Men Jona bröt upp för att fly till Tarshish, bort från Herrens ansikte. Och han kom ner till Jafo och fann där ett skepp som skulle gå till Tarshish. Han betalade för resan och gick sedan ombord för att resa med dem till Tarshish, bort från Herrens ansikte. ⁴Men Herren sände en stark vind över havet, och det blev en våldsam storm så att skeppet var nära att krossas. ⁵Sjömännen blev förskräckta och ropade var och en till sin gud, och de vräkte lasten överbord för att lätta skeppet. Men Jona hade gått ner i skeppets inre och låg där i djup sömn. ⁶Då kom skeppets kapten till honom och sade: ”Hur kan du sova? Gå upp och ropa till din gud! Kanske ska den guden tänka på oss så att vi inte går under.” ⁷De sade till varandra: ”Kom, vi kastar lott så att vi får veta vem som har dragit den här olyckan över oss.” Och när de kastade lott, föll lotten på Jona. ⁸Då sade de till honom: ”Berätta för oss vem som är orsak till att den här olyckan har drabbat oss. Vad är ditt ärende och varifrån kommer du? Från vilket land är du och vilket folk tillhör du?” ⁹Han svarade dem: ”Jag är hebré, och jag fruktar Herren, himlens Gud som har gjort havet och det torra.” ¹⁰Då greps männen av stark fruktan och sade till honom: ”Vad har du gjort!” Av det han berättade fick männen veta att han flydde bort från Herrens ansikte. ¹¹Havet stormade mer och mer, och de sade till honom: ”Vad ska vi göra med dig så att havet lugnar sig för oss?” ¹²Han svarade dem: ”Ta och kasta mig i havet, så blir havet lugnt. För jag vet att det är på grund av mig som den här starka stormen har drabbat er.” ¹³Männen rodde för att komma tillbaka till land, men de kunde inte, för havet stormade allt värre mot dem. ¹⁴Då ropade de till Herren och sade: ”Herre, låt oss inte gå under för den här mannens skull och låt inte oskyldigt blod komma över oss, för du, Herre, har handlat efter din vilja.” ¹⁵Sedan tog de Jona och kastade honom i havet. Då lade sig havets raseri. ¹⁶Och männen greps av stor fruktan för Herren, och de offrade slaktoffer åt Herren och gav löften.

Kapitel 2

¹Men Herren sände en stor fisk som slukade Jona, och han var i fiskens buk i tre dagar och tre nätter. ²Och Jona bad till Herren sin Gud i fiskens buk. ³Han sade: ”Jag ropade till Herren i min nöd, och han svarade mig. Från dödsrikets buk ropade jag på hjälp, och du hörde min röst. ⁴Du kastade mig i djupet, mitt i havet, och strömmarna omslöt mig, alla dina böljor och vågor svepte över mig. ⁵Jag tänkte: Jag är fördriven från dina ögon. Men jag ska åter få se ditt heliga tempel. ⁶Vattnet omslöt mig ända till halsen, djupet omgav mig, sjögräs snärjde sig runt mitt huvud. ⁷Jag sjönk ner till bergens grund med jordens bommar bakom mig för evigt – men du förde mig levande upp ur graven, Herre min Gud. ⁸När min själ tynade bort i mig tänkte jag på Herren, och min bön nådde dig i ditt heliga tempel. ⁹De som håller fast vid tomma avgudar överger den nåd de fått. ¹⁰Men jag ska offra till dig med tacksägelse, det jag lovat ska jag uppfylla. Frälsningen finns hos Herren!” ¹¹Och Herren talade till fisken, och den kastade upp Jona på torra land.

Kapitel 3

¹Herrens ord kom för andra gången till Jona. Han sade: ²”Bryt upp och bege dig till Nineve, den stora staden, och predika för den det budskap jag ger dig.” ³Då bröt Jona upp och begav sig till Nineve enligt Herrens ord. Men Nineve var en stor stad inför Gud, tre dagsresor lång. ⁴Jona gick en dagsresa in i staden och predikade och sade: ”Om fyrtio dagar ska Nineve förstöras.” ⁵Och folket i Nineve trodde Gud. De utlyste en fasta och klädde sig i säcktyg, från den störste av dem till den minste. ⁶När budskapet nådde kungen i Nineve reste han sig från sin tron, tog av sin mantel och klädde sig i säcktyg och satte sig i aska. ⁷Sedan utropade och förkunnade man i Nineve enligt kungens och hans stormäns befallning: ”Varken människor eller djur, kor eller får ska smaka något. De får inte beta eller dricka. ⁸Både människor och djur ska klä sig i säcktyg. Alla ska ropa till Gud med kraft och vända om från sin onda väg och de övergrepp han begår. ⁹Vem vet, då kanske Gud vänder om och ångrar sig och vänder sig från sin glödande vrede så att vi inte går under.” ¹⁰När Gud såg vad de gjorde, att de vände om från sin onda väg, ångrade han det onda som han hade hotat att göra mot dem och gjorde det inte.

Kapitel 4

¹Men Jona tog mycket illa vid sig och blev arg. ²Han bad till Herren och sade: ”O Herre, var det inte det jag sade när jag var kvar i mitt land! Därför ville jag förekomma det och fly till Tarshish. Jag visste ju att du är en nådig och barmhärtig Gud, sen till vrede och stor i nåd och beredd att ångra det onda. ³Ta nu mitt liv, Herre, för jag vill hellre dö än leva.” ⁴Men Herren sade: ”Har du rätt att vara arg?” ⁵Jona gick ut ur staden och satte sig öster om den. Där gjorde han sig en hydda och satt i skuggan under den för att se hur det skulle gå med staden. ⁶Och Herren Gud lät en ricinbuske växa upp över Jona för att ge skugga åt hans huvud och befria honom från hans missmod. Jona var mycket glad över ricinbusken. ⁷Men dagen därpå, när gryningen kom, sände Gud maskar som angrep ricinbusken så att den vissnade ner. ⁸När sedan solen gick upp sände Gud en brännande östanvind, och solen gassade på Jonas huvud så att han blev helt utmattad. Då önskade han sig döden och sade: ”Jag vill hellre dö än leva.” ⁹Men Gud sade till Jona: ”Har du rätt att vara arg över ricinbusken?” Han svarade: ”Jag har rätt att vara så arg att jag kan dö.” ¹⁰Då sade Herren: ”Du bryr dig om ricinbusken, som du inte har lagt någon möda på och inte har odlat, som kom till på en natt och försvann efter en natt. ¹¹Skulle då inte jag bry mig om Nineve, den stora staden, där det finns mer än 120 000 människor som inte kan skilja mellan höger och vänster, och dessutom många djur?”