Mika

Kapitel 1

¹Herrens ord till Mika från Moreshet, när Jotam, Ahas och Hiskia var kungar i Juda. Detta är vad han såg om Samaria och Jerusalem. ²Hör alla folk, lyssna du jord med allt som är på den! Herren Gud ska vara ett vittne mot er, Herren från sitt heliga tempel, ³för Herren träder fram ur sin boning, han stiger ner och går fram över jordens höjder. ⁴Bergen smälter under honom och dalarna bryter fram som vaxet för elden, som vatten som störtar utför branten. ⁵Allt detta sker för Jakobs brott, för synden hos Israels hus. Vem är skyldig till Jakobs brott? Är det inte Samaria? Och vem till Juda offerhöjder? Är det inte Jerusalem? ⁶Därför ska jag göra Samaria till en stenhög på marken, till en plats för vinodling. Jag ska vräka hennes stenar ner i dalen och blotta hennes grundvalar. ⁷Alla hennes avgudabilder ska krossas, alla hennes otuktsgåvor ska brännas upp i eld, alla hennes avgudar ska jag förstöra. För hon har skaffat dem genom otuktslön, och otuktslön ska de bli igen. ⁸Därför ska jag klaga och jämra mig, jag ska gå barfota och naken. Jag ska yla som en schakal och klaga som en struts, ⁹för hennes sår kan inte läkas, det har kommit ända till Juda, det har nått ända till mitt folks port, ända till Jerusalem. ¹⁰Förkunna det inte i Gat, gråt inte så bittert! I Bet-Leafra vältrar jag mig i stoftet. ¹¹Dra ut i nakenhet och skam, ni som bor i Shafir! De som bor i Saanan vågar sig inte ut. Sorgeropen i Bet-Haesel gör att ni inte kan stanna där. ¹²De som bor i Marot våndas efter det goda, för en olycka har kommit från Herren till Jerusalems port. ¹³Spänn travare för vagnen, ni som bor i Lakish, ni som var orsaken till synd hos dottern Sion, för det var hos er man fann Israels överträdelser. ¹⁴Därför ska du ge skiljebrev åt Moreshet-Gat. Husen i Aksib har blivit som en lögn för Israels kungar. ¹⁵Än en gång ska jag låta erövraren drabba er, ni som bor i Maresha. Israels härlighet ska komma till Adullam. ¹⁶Raka dig skallig och skär av ditt hår för barnen som var din glädje. Gör ditt huvud kalt som gamens, för de ska föras bort från dig.

Kapitel 2

¹Ve dem som tänker ut fördärv och planerar ondska på sin bädd. När morgonen gryr sätter de planerna i verket, för det står i deras makt. ²De har begär till åkrar och roffar åt sig dem, till hus och lägger beslag på dem. De brukar våld mot människor och hus, mot en man och hans egendom. ³Därför säger Herren så: Se, jag planerar olycka mot det här släktet. Ni ska inte kunna rädda era halsar från det, och ni ska inte gå så stolta, för det blir en ond tid. ⁴På den dagen ska man ta upp nidvisor över er och klaga i en klagosång. Man ska säga: ”Vi är helt förstörda, han ändrar mitt folks arvslott. Ack, att han rycker den ifrån mig! Han ger våra åkrar åt förrädare.” ⁵Därför ska det inte finnas någon hos dig som får spänna mätsnöre över en jordlott i Herrens församling. ⁶”Sluta predika”, så predikar de. ”Om sådant får man inte predika, ska aldrig smädelserna ta slut!” ⁷Är det så du talar, du Jakobs hus? Har Herrens Ande varit otålig? Är hans gärningar sådana? Är inte mina ord goda mot den som lever rättfärdigt? ⁸Men sedan en tid har mitt folk rest sig som en fiende. Ni sliter manteln av dem som går trygga på vägen och inte vill veta av någon strid. ⁹Ni driver ut mitt folks kvinnor från hemmen som var deras glädje. Ni tar min härlighet från deras barn för alltid. ¹⁰Res er och gå er väg, här har ni ingen viloplats. Orenheten drar er i fördärvet, i fruktansvärt fördärv. ¹¹Om någon skulle komma med tomt prat, svek och lögn och säga: ”Jag kan profetera för dig om vin och starka drycker” – då skulle han passa som profet för detta folk! ¹²Jag ska församla dig, Jakob, hela ditt folk. Jag ska samla dem som är kvar av Israel, jag ska föra dem tillsammans som fåren till fållan, som en hjord till dess betesmark, det ska bli ett sorl av människor. ¹³En som banar väg drar ut framför dem, de bryter fram och tågar i väg och vandrar ut genom porten. Deras kung tågar framför dem, Herren går i spetsen för dem.

Kapitel 3

¹Jag sade: Hör, ni hövdingar i Jakob, ni furstar över Israels hus: Är det inte er sak att veta vad som är rätt? ²Men ni hatar det goda och älskar det onda, ni sliter huden av människor och köttet från deras ben. ³Ni äter mitt folks kött och flår huden av dem och krossar deras ben för att stycka dem likt något man kastar i grytan, som kött i kitteln. ⁴När de då ropar till Herren ska han inte svara dem. För det onda de gjort ska han dölja sitt ansikte för dem. ⁵Så säger Herren om profeterna som vilseleder mitt folk, som ropar: ”Allt är väl!” när de får något att tugga med sina tänder. Men mot den som inte ger dem något i munnen blåser de upp till helig strid. ⁶Därför ska ni få en natt utan syner och mörker utan spådomar. Solen ska gå ner över profeterna och dagen bli mörk över dem. ⁷Siarna ska stå med skam och spåmännen blygas. De ska alla täcka sitt skägg, för inget svar kommer från Gud. ⁸Men jag är full av kraft, av Herrens Ande och rätt och styrka, för att förkunna för Jakob hans brott och för Israel hans synd. ⁹Hör nu detta, ni hövdingar över Jakobs hus och furstar över Israels hus: Ni avskyr det som är rätt och förvrider allt som är rakt, ¹⁰ni bygger upp Sion med blod och Jerusalem med ondska. ¹¹Stadens hövdingar dömer för mutor, prästerna undervisar för betalning och profeterna spår för pengar. Ändå stöder de sig på Herren och säger: ”Är inte Herren mitt ibland oss? Olycka ska inte drabba oss.” ¹²Därför ska Sion för er skull plöjas upp till en åker, Jerusalem bli en stenhop och tempelberget en skogbevuxen höjd.

Kapitel 4

¹Det ska ske i den yttersta tiden att berget med Herrens hus ska stå fast grundat och vara högst bland bergen, upphöjt över höjderna. Och alla folk ska strömma dit. ²och många folk ska gå i väg och säga: ”Kom, låt oss gå upp till Herrens berg, till Jakobs Guds hus. Han ska lära oss sina vägar så att vi kan vandra på hans stigar.” För undervisningen ska gå ut från Sion, Herrens ord från Jerusalem. ³Han ska döma mellan många folk och skipa rätt åt mäktiga hednafolk, ända bort i fjärran land. Då ska de smida sina svärd till plogbillar och sina spjut till vingårdsknivar. Folken ska inte lyfta svärd mot varandra och inte mer öva för krig. ⁴Var och en ska sitta under sin vinstock och sitt fikonträd utan fruktan, för så har Herren Sebaots mun talat. ⁵Alla andra folk vandrar vart och ett i sin guds namn, men vi ska vandra i Herren vår Guds namn, alltid och för evigt. ⁶På den dagen, säger Herren, ska jag samla de haltande och föra samman de fördrivna och dem som jag har plågat. ⁷Jag ska göra de haltande till en rest och de fördrivna till ett mäktigt folk, och Herren ska vara kung över dem på Sions berg från nu och till evig tid. ⁸Och du Herdetorn, dottern Sions kulle, till dig ska det komma, det forna herraväldet ska komma, dottern Jerusalems kungadöme. ⁹Men varför ropar du så högt? Finns det ingen kung hos dig, är din rådgivare borta eftersom du gripits av vånda likt en barnaföderska? ¹⁰Vrid dig i födslosmärtor likt en födande kvinna, dotter Sion, för nu måste du dra ut ur staden och bo på öppna fältet. Ända till Babel ska du komma. Där ska du befrias, där ska Herren förlossa dig ur dina fienders hand. ¹¹Nu samlas många folk mot dig, och de säger: ”Hon ska bli orenad, och våra ögon ska se med lust på Sion.” ¹²Men de känner inte Herrens tankar, de förstår inte hans rådslut, att han har samlat dem som kärvar till tröskplatsen. ¹³Res dig och tröska, dotter Sion, för jag ska ge dig horn av järn och klövar av koppar. Du ska krossa många folk och viga bytet från dem åt Herren, deras skatter åt hela jordens Herre. ¹⁴Samla nu dina skaror, du skarornas stad. De reser belägringsvallar mot oss, de slår Israels domare med käpp på kinden.

Kapitel 5

¹Men du, Betlehem Efrata som är så liten bland Juda tusenden, från dig ska det åt mig komma en som ska härska över Israel. Hans ursprung är före tiden, från evighetens dagar. ²Därför ska han överge dem fram till den tid då hon som ska föda har fött. Då ska de som är kvar av hans bröder få vända tillbaka till Israels barn. ³Han ska träda fram och vara en herde i Herrens kraft, i Herren sin Guds namns höghet. Och de ska ha ro, för han ska vara stor till jordens ändar. ⁴Och han ska vara vår frid. När Assur stormar in i vårt land och tränger in i våra palats, då ställer vi upp sju herdar mot honom, åtta furstar ur folket. ⁵Och de ska beta av Assurs land med svärd och Nimrods land ända in i dess portar. Så ska han rädda oss från Assur, om denne kommer in i vårt land och tränger in över våra gränser. ⁶De som är kvar av Jakob ska vara bland många folk som dagg från Herren, som regnskurar på gräs som inte väntar på någon man eller dröjer för människors skull. ⁷Ja, de som är kvar av Jakob ska vara bland hednafolken, mitt bland många folk, som ett lejon bland skogens djur, som ett ungt lejon bland fårhjordar som trampar ner där det går fram och river utan att någon kan rädda. ⁸Må din hand vara upplyft över dina motståndare, och må alla dina fiender utrotas! ⁹Det ska ske på den dagen, säger Herren, att jag ska utrota dina hästar ur ditt land och förstöra dina vagnar. ¹⁰Jag ska utplåna städerna i ditt land och riva ner alla dina fästningar. ¹¹Jag ska utrota all trolldom hos dig, inga spåmän ska mer finnas bland dig. ¹²Jag ska utrota dina avgudabilder och dina stoder ur ditt land, och du ska inte mer tillbe dina händers verk. ¹³Jag ska förstöra dina asherapålar som du har ibland dig och ödelägga dina städer. ¹⁴Jag ska i vrede och harm ta hämnd på de hednafolk som inte har lyssnat.

Kapitel 6

¹Hör vad Herren säger: Res dig och gå till rätta inför bergen och låt höjderna höra din röst. ²Hör Herrens anklagelse, ni berg, ni jordens fasta grundvalar, för Herren anklagar sitt folk och går till rätta med Israel. ³Mitt folk, vad har jag gjort mot dig, och hur har jag tröttat ut dig? Svara mig! ⁴Jag förde dig upp ur Egyptens land, jag befriade dig ur träldomshuset. Jag sände Mose, Aron och Mirjam framför dig. ⁵Mitt folk, kom ihåg vad Moabs kung Balak tänkte och vad han fick för svar av Bileam, Beors son. Kom ihåg hur det var mellan Shittim och Gilgal så att du förstår Herrens rättfärdiga gärningar. ⁶Med vad ska jag komma inför Herren och böja mig för Gud i höjden? Ska jag träda fram inför honom med brännoffer, med årsgamla kalvar? ⁷Gläder sig Herren åt tusentals bockar, åt tiotusen floder av olja? Ska jag ge min förstfödde för min överträdelse, min livsfrukt som syndoffer för min själ? ⁸Han har sagt dig, du människa, vad som är gott. Vad begär Herren av dig annat än att du gör det rätta, älskar barmhärtighet och vandrar i ödmjukhet med din Gud? ⁹Hör hur Herren ropar till staden! Vishet är att vörda ditt namn. Hör om straffet och vem som bestämt det. ¹⁰Finns det ännu i den gudlöses hus skatter som vunnits genom orätt eller ett snålt efa-mått som är förbannat? ¹¹Vore jag rättfärdig om jag tillät orätt våg och falska vikter i väskan? ¹²Eftersom de rika i staden är fulla av våld och invånarna talar lögn med falsk tunga i sin mun, ¹³måste jag slå dig med sår som inte läks och lägga dig i ruiner för dina synders skull. ¹⁴Du ska äta men inte bli mätt, hunger ska plåga dig. Det du får undan ska du inte kunna rädda, och vad du räddar ska jag ge åt svärdet. ¹⁵Du ska så men inte få skörda, pressa oliver men inte få smörja dig med oljan, och druvmust men inte få dricka vinet. ¹⁶Man håller fast vid Omris stadgar och allt som Ahabs hus har gjort. Ni följer deras råd. Därför ska jag göra dig till en ödemark och stadens invånare till åtlöje, och ni ska få bära mitt folks förakt.

Kapitel 7

¹Ve mig! Det är med mig som när sommarens frukt är insamlad, som när efterskörden efter vinbärgningen är slut. Det finns ingen druvklase att äta, inget tidigt fikon som jag längtat efter. ²De fromma är försvunna från jorden, ingen bland människorna är ärlig. Alla ligger de på lur efter blod, var och en vill fånga den andre i sitt nät. ³Deras händer är skickliga på att göra det onda. Fursten begär gåvor och domaren mutor, den mäktige kräver vad han vill ha. Så gör de gemensam sak. ⁴Den bäste bland dem är som ett törnsnår, den ärligaste värre än en törnhäck. Det kommer en dag för dina väktare, din räkenskapsdag. Då grips de av förvirring. ⁵Tro inte på en vän, lita inte på en förtrogen. Vakta din muns dörrar för henne som vilar i din famn, ⁶för sonen föraktar sin far, dottern trotsar sin mor, sonhustrun sin svärmor, och var och en har sin egen familj till fiender. ⁷Men jag ska skåda efter Herren, jag ska hoppas på min frälsnings Gud. Min Gud ska höra mig. ⁸Gläd dig inte över mig, du min fiende. Har jag fallit ska jag resa mig igen, sitter jag i mörkret är Herren mitt ljus. ⁹Eftersom jag syndat mot Herren ska jag bära hans vrede tills han tar sig an min sak och skaffar mig rätt. Han ska föra mig ut i ljuset, och jag ska se hans rättfärdighet. ¹⁰Min fiende ska se det och täckas av skam, hon som sade till mig: ”Var är nu Herren din Gud?” Mina ögon ska se på henne, hur hon trampas ner som smuts på gatan. ¹¹En dag ska dina murar byggas upp. Den dagen ska dina gränser vidgas. ¹²Den dagen ska man komma till dig från Assur och från Egyptens städer, från Egypten och ända till floden, från hav till hav och från berg till berg. ¹³Men jorden ska bli en ödemark för sina invånares skull. Det blir frukten av deras gärningar. ¹⁴Vakta ditt folk med din stav, din arvedels hjord som bor avskild i skogen, mitt i ett fruktbart land. Låt den beta i Bashan och i Gilead som under forna dagar. ¹⁵Som i de dagar du drog ut ur Egyptens land ska jag visa dem underbara ting. ¹⁶Hednafolken ska se det och skämmas med all sin makt. De ska lägga handen på munnen, deras öron ska bli döva. ¹⁷De ska slicka stoftet som ormar, som markens kräldjur. Bävande ska de överge sina hålor, skräckslagna ska de söka Herren vår Gud. De ska frukta dig. ¹⁸Vem är en Gud som du, som förlåter skuld och inte tillräknar synd hos dem som är kvar av din arvedel? Han håller inte kvar sin vrede för evigt, för han har sin glädje i nåd. ¹⁹Han ska förbarma sig över oss igen och trampa på våra missgärningar. Du ska kasta alla deras synder i havets djup. ²⁰Du ska visa trofasthet mot Jakob och nåd mot Abraham, så som du med ed har lovat våra fäder i forntidens dagar.