Nehemja 1–2
Kapitel 1
1Nehemjas, Hakaljas sons, berättelse. Det hände i månaden Kislev i det tjugonde året, när jag var i Susas borg, 2att Hanani, en av mina bröder, och några andra män kom från Juda. Jag frågade dem om judarna, de som räddats och som fanns kvar efter fångenskapen, och om Jerusalem. 3De sade till mig: ”De som är kvar efter fångenskapen befinner sig i provinsen och lider stor nöd och vanära. Och Jerusalems mur är nedriven och portarna är nerbrända.” 4När jag hörde det satte jag mig ner och grät. Jag sörjde i flera dagar och fastade och bad inför himlens Gud. 5Jag sade: ”O Herre, himlens Gud, du store och fruktansvärde Gud som håller fast vid förbundet och ger nåd åt dem som älskar dig och håller dina bud. 6Låt ditt öra lyssna och dina ögon vara öppna så att du nu hör din tjänares bön. Dag och natt ber jag till dig för Israels barn, dina tjänare, och bekänner de synder som vi Israels barn har begått mot dig. Även jag och min faders hus har syndat. 7Vi har syndat mycket mot dig och inte hållit fast vid de bud, stadgar och lagar som du gav din tjänare Mose. 8Men tänk på det ord som du gav din tjänare Mose när du sade: Om ni är trolösa ska jag skingra er bland folken. 9Men om ni vänder om till mig och håller fast vid mina bud och följer dem, då vill jag, även om ni vore fördrivna till himlens ände, samla er därifrån och föra er till den plats som jag har utvalt för att låta mitt namn bo där. 10De är dina tjänare och ditt folk, som du har befriat genom din väldiga kraft och din starka hand. 11O, Herre, låt ditt öra lyssna till din tjänares bön och till dina tjänares bön, de som har sin glädje i att frukta ditt namn. Låt din tjänare ha framgång idag och låt honom finna barmhärtighet inför denne man.” Jag var då munskänk hos kungen.
Kapitel 2
1Detta hände i månaden Nisan, i Artashastas tjugonde regeringsår. Vin stod framdukat inför kungen, och jag tog vinet och gav det åt honom. Jag hade aldrig tidigare visat mig bedrövad inför honom. 2Han frågade mig: ”Varför ser du så bedrövad ut? Du är ju inte sjuk. Du måste ha någon sorg i hjärtat.” Då blev jag mycket rädd, 3och jag sade till honom: ”Må kungen leva för evigt! Skulle jag inte se bedrövad ut, när staden där mina fäders gravar finns ligger öde och dess portar är nerbrända?” 4Kungen sade till mig: ”Så vad önskar du?” Då bad jag till himlens Gud 5och svarade sedan kungen: ”Om det behagar kungen och om din tjänare funnit nåd inför dig, så sänd mig till Juda, staden där mina fäders gravar finns, så att jag kan bygga upp den igen.” 6Då frågade kungen mig, medan drottningen satt vid hans sida: ”Hur länge varar din resa, och när kommer du tillbaka?” Eftersom jag funnit nåd inför kungen och han ville sända i väg mig, nämnde jag en bestämd tid för honom. 7Jag sade till honom: ”Om kungen finner för gott, så låt mig få brev till ståthållarna i landet på andra sidan floden så att de låter mig passera deras land tills jag når Juda, 8och ett brev till Asaf, uppsyningsmannen över den kungliga skogsparken, så att han låter mig få virke till att bygga upp portarna till borgen som hör till templet, och virke till stadsmuren och till det hus där jag själv ska bo.” Och kungen gav mig det, eftersom min Guds goda hand var över mig. 9När jag kom till ståthållarna i landet på andra sidan floden gav jag dem kungens brev. Kungen hade också sänt med mig härförare och ryttare. 10Men när horoniten Sanballat och den ammonitiske tjänstemannen Tobia hörde det, tog de mycket illa vid sig över att en person hade kommit som ville Israels barn väl. 11Jag kom till Jerusalem och var där i tre dagar. 12Sedan steg jag upp om natten tillsammans med några få män, och jag hade inte talat om för någon vad min Gud lagt på mitt hjärta att göra för Jerusalem. Djuret jag red på var det enda jag hade med mig. 13I natten drog jag ut genom Dalporten fram mot Drakkällan och Dyngporten och undersökte Jerusalems murar. De var nedrivna och portarna var förtärda av eld. 14Jag fortsatte till Källporten och till Kungsdammen, men där kunde inte djuret ta sig fram med mig. 15Så fortsatte jag uppför dalen om natten och undersökte muren och återvände sedan in genom Dalporten och var så tillbaka. 16Föreståndarna visste inte var jag hade varit eller vad jag gjorde, för jag hade hittills inte nämnt något för judarna, prästerna, stormännen, föreståndarna eller de övriga som skulle utföra arbetet. 17Men nu sade jag till dem: ”Ni ser den nöd vi är i. Jerusalem ligger öde och portarna är nerbrända. Kom och låt oss bygga upp Jerusalems mur så att vi inte behöver bli föraktade mer.” 18Jag talade om för dem hur min Guds goda hand hade varit över mig och vad kungen hade lovat mig. Då sade de: ”Låt oss stå upp och bygga!”, och de fattade mod för det goda verket. 19Men när horoniten Sanballat och den ammonitiske tjänstemannen Tobia och araben Geshem hörde detta, hånade och föraktade de oss och sade: ”Vad är det ni gör? Sätter ni er upp mot kungen?” 20Då svarade jag dem: ”Himlens Gud ska låta det gå oss väl, och vi hans tjänare ska börja bygga. Men ni har varken någon del, rätt eller historia i Jerusalem.”