Nehemja 1–9

Kapitel 1

¹Nehemjas, Hakaljas sons, berättelse. Det hände i månaden Kislev i det tjugonde året, när jag var i Susas borg, ²att Hanani, en av mina bröder, och några andra män kom från Juda. Jag frågade dem om judarna, de som räddats och som fanns kvar efter fångenskapen, och om Jerusalem. ³De sade till mig: ”De som är kvar efter fångenskapen befinner sig i provinsen och lider stor nöd och vanära. Och Jerusalems mur är nedriven och portarna är nerbrända.” ⁴När jag hörde det satte jag mig ner och grät. Jag sörjde i flera dagar och fastade och bad inför himlens Gud. ⁵Jag sade: ”O Herre, himlens Gud, du store och fruktansvärde Gud som håller fast vid förbundet och ger nåd åt dem som älskar dig och håller dina bud. ⁶Låt ditt öra lyssna och dina ögon vara öppna så att du nu hör din tjänares bön. Dag och natt ber jag till dig för Israels barn, dina tjänare, och bekänner de synder som vi Israels barn har begått mot dig. Även jag och min faders hus har syndat. ⁷Vi har syndat mycket mot dig och inte hållit fast vid de bud, stadgar och lagar som du gav din tjänare Mose. ⁸Men tänk på det ord som du gav din tjänare Mose när du sade: Om ni är trolösa ska jag skingra er bland folken. ⁹Men om ni vänder om till mig och håller fast vid mina bud och följer dem, då vill jag, även om ni vore fördrivna till himlens ände, samla er därifrån och föra er till den plats som jag har utvalt för att låta mitt namn bo där. ¹⁰De är dina tjänare och ditt folk, som du har befriat genom din väldiga kraft och din starka hand. ¹¹O, Herre, låt ditt öra lyssna till din tjänares bön och till dina tjänares bön, de som har sin glädje i att frukta ditt namn. Låt din tjänare ha framgång idag och låt honom finna barmhärtighet inför denne man.” Jag var då munskänk hos kungen.

Kapitel 2

¹Detta hände i månaden Nisan, i Artashastas tjugonde regeringsår. Vin stod framdukat inför kungen, och jag tog vinet och gav det åt honom. Jag hade aldrig tidigare visat mig bedrövad inför honom. ²Han frågade mig: ”Varför ser du så bedrövad ut? Du är ju inte sjuk. Du måste ha någon sorg i hjärtat.” Då blev jag mycket rädd, ³och jag sade till honom: ”Må kungen leva för evigt! Skulle jag inte se bedrövad ut, när staden där mina fäders gravar finns ligger öde och dess portar är nerbrända?” ⁴Kungen sade till mig: ”Så vad önskar du?” Då bad jag till himlens Gud ⁵och svarade sedan kungen: ”Om det behagar kungen och om din tjänare funnit nåd inför dig, så sänd mig till Juda, staden där mina fäders gravar finns, så att jag kan bygga upp den igen.” ⁶Då frågade kungen mig, medan drottningen satt vid hans sida: ”Hur länge varar din resa, och när kommer du tillbaka?” Eftersom jag funnit nåd inför kungen och han ville sända i väg mig, nämnde jag en bestämd tid för honom. ⁷Jag sade till honom: ”Om kungen finner för gott, så låt mig få brev till ståthållarna i landet på andra sidan floden så att de låter mig passera deras land tills jag når Juda, ⁸och ett brev till Asaf, uppsyningsmannen över den kungliga skogsparken, så att han låter mig få virke till att bygga upp portarna till borgen som hör till templet, och virke till stadsmuren och till det hus där jag själv ska bo.” Och kungen gav mig det, eftersom min Guds goda hand var över mig. ⁹När jag kom till ståthållarna i landet på andra sidan floden gav jag dem kungens brev. Kungen hade också sänt med mig härförare och ryttare. ¹⁰Men när horoniten Sanballat och den ammonitiske tjänstemannen Tobia hörde det, tog de mycket illa vid sig över att en person hade kommit som ville Israels barn väl. ¹¹Jag kom till Jerusalem och var där i tre dagar. ¹²Sedan steg jag upp om natten tillsammans med några få män, och jag hade inte talat om för någon vad min Gud lagt på mitt hjärta att göra för Jerusalem. Djuret jag red på var det enda jag hade med mig. ¹³I natten drog jag ut genom Dalporten fram mot Drakkällan och Dyngporten och undersökte Jerusalems murar. De var nedrivna och portarna var förtärda av eld. ¹⁴Jag fortsatte till Källporten och till Kungsdammen, men där kunde inte djuret ta sig fram med mig. ¹⁵Så fortsatte jag uppför dalen om natten och undersökte muren och återvände sedan in genom Dalporten och var så tillbaka. ¹⁶Föreståndarna visste inte var jag hade varit eller vad jag gjorde, för jag hade hittills inte nämnt något för judarna, prästerna, stormännen, föreståndarna eller de övriga som skulle utföra arbetet. ¹⁷Men nu sade jag till dem: ”Ni ser den nöd vi är i. Jerusalem ligger öde och portarna är nerbrända. Kom och låt oss bygga upp Jerusalems mur så att vi inte behöver bli föraktade mer.” ¹⁸Jag talade om för dem hur min Guds goda hand hade varit över mig och vad kungen hade lovat mig. Då sade de: ”Låt oss stå upp och bygga!”, och de fattade mod för det goda verket. ¹⁹Men när horoniten Sanballat och den ammonitiske tjänstemannen Tobia och araben Geshem hörde detta, hånade och föraktade de oss och sade: ”Vad är det ni gör? Sätter ni er upp mot kungen?” ²⁰Då svarade jag dem: ”Himlens Gud ska låta det gå oss väl, och vi hans tjänare ska börja bygga. Men ni har varken någon del, rätt eller historia i Jerusalem.”

Kapitel 3

¹Översteprästen Eljashib och hans bröder prästerna började bygga Fårporten. De helgade den och satte sedan in dörrarna. De byggde fram till Hammeatornet, som de helgade, och vidare fram till Hananeltornet. ²Bredvid Eljashib byggde Jerikos män, och bredvid dem byggde Sackur, Imris son. ³Fiskporten byggdes av Hassenaas barn. De timrade upp den och satte in dörrar, lås och bommar. ⁴Bredvid dem arbetade Meremot, son till Uria, son till Hackos, med att sätta muren i stånd. Bredvid honom arbetade Meshullam, son till Berekja, son till Mesesabel. Bredvid honom arbetade Sadok, Baanas son. ⁵Vid sidan av honom arbetade tekoaiterna, men de förnämsta bland dem ville inte böja sin nacke för att tjäna sin Herre. ⁶Gamla porten sattes i stånd av Jojada, Paseas son och Meshullam, Besodjas son. De timrade upp den och satte in dörrar, lås och bommar. ⁷Bredvid dem arbetade gibeoniten Melatja och meronotiten Jadon tillsammans med männen från Gibeon och Mispa, som lydde under ståthållaren i landet på andra sidan floden. ⁸Bredvid dem arbetade Ussiel, Harhajas son, tillsammans med guldsmederna. Bredvid dem arbetade Hananja, en av dem som tillverkade salvor. Den närmast liggande delen av Jerusalem lät man vara ända till Breda muren. ⁹Vid sidan av dem arbetade Refaja, Hurs son, ledare över ena hälften av Jerusalems område. ¹⁰Vid sidan av honom arbetade Jedaja, Harumafs son, mitt emot sitt eget hus, och bredvid honom arbetade Hattush, Hashabnejas son. ¹¹En annan sträcka av muren och Ugnstornet sattes i stånd av Malkia, Harims son, och Hashub, Pahat-Moabs son. ¹²Bredvid honom arbetade Shallum, Halloheshs son, ledare över andra hälften av Jerusalems område, tillsammans med sina döttrar. ¹³Dalporten sattes i stånd av Hanun och Sanoas invånare. De byggde upp den och satte in dörrar, lås och bommar. De byggde också ettusen alnar på muren, ända fram till Dyngporten. ¹⁴Dyngporten sattes i stånd av Malkia, Rekabs son, ledare över Bet-Hackerems område. Han byggde upp den och satte in dörrar, lås och bommar. ¹⁵Källporten sattes i stånd av Shallum, Kol-Hoses son, ledare över Mispas område. Han byggde upp den och lade tak på den och satte in dörrar, lås och bommar. Han byggde också muren vid Vattenledningsdammen intill den kungliga trädgården, ända fram till trapporna ner från Davids stad. ¹⁶Efter honom arbetade Nehemja, Asbuks son, ledare över ena hälften av Bet-Surs område. Han satte i stånd muren ner till platsen mitt emot Davidsgravarna och vidare fram till den grävda dammen och till Hjältehuset. ¹⁷Efter honom arbetade leviterna under Rehum, Banis son. Bredvid dem arbetade Hashabja, ledare över ena hälften av Keilas område, för sitt område. ¹⁸Efter honom arbetade deras bröder under Bavvaj, Henadads son, ledare över andra hälften av Keilas område. ¹⁹Bredvid honom sattes en annan sträcka i stånd av Eser, Jeshuas son, ledare över Mispa, från platsen mitt emot uppgången till vapenförrådet i Vinkeln. ²⁰Efter honom arbetade Baruk, Sabbajs son, med stor iver på en annan sträcka, från Vinkeln ända fram till ingången till översteprästen Eljashibs hus. ²¹Efter honom arbetade Meremot, son till Uria, son till Hackos, på en annan sträcka från ingången till Eljashibs hus ända till slutet av Eljashibs hus. ²²Efter honom arbetade prästerna, männen från Jordanslätten. ²³Efter dem arbetade Benjamin och Hashub mitt emot sitt eget hus. Bredvid dem arbetade Asarja, son till Maaseja, son till Ananja, utmed sitt eget hus. ²⁴Efter honom arbetade Binnuj, Henadads son, på ett annat stycke från Asarjas hus ända fram till Vinkeln och vidare fram till Hörnet. ²⁵Palal, Usajs son, arbetade mitt emot Vinkeln och det torn som skjuter ut från det övre palatset vid fängelsegården. Efter honom arbetade Pedaja, Paroshs son. ²⁶Tempeltjänarna som bodde på Ofel arbetade ända fram till platsen mitt emot Vattenporten mot öster och det utskjutande tornet. ²⁷Efter Pedaja arbetade folket från Tekoa på en annan sträcka, från platsen mitt emot det stora utskjutande tornet fram till Ofelmuren. ²⁸Ovanför Hästporten arbetade var och en av prästerna mitt emot sitt eget hus. ²⁹Efter dem arbetade Sadok, Immers son, mitt emot sitt eget hus. Bredvid honom arbetade Shemaja, Shekanjas son, som hade vakten vid Östra porten. ³⁰Efter honom arbetade Hananja, Shelemjas son, och Hanun, Salafs sjätte son, på en annan sträcka. Och efter dem arbetade Meshullam, Berekjas son, mitt emot sin tempelkammare. ³¹Efter honom arbetade Malkia, en av guldsmederna, ända fram till tempeltjänarnas och köpmännens hus, mitt emot Mönstringsporten och vidare fram till Övre Hörnsalen. ³²Och mellan Övre Hörnsalen och Fårporten arbetade guldsmederna och köpmännen på att sätta muren i stånd. ³³När Sanballat hörde att vi höll på att bygga upp muren blev han rasande och mycket arg. Han hånade judarna ³⁴och sade till sina bröder och till Samariens krigsfolk: ”Vad är det de eländiga judarna gör? Ska de få hålla på? Ska de få offra? Ska de en dag få arbetet klart? Kan de ge liv åt de brända stenarna i grushögarna?” ³⁵Ammoniten Tobia som stod bredvid honom sade: ”Låt dem bygga! Om så bara en räv hoppar upp på deras stenmur river han den.” ³⁶Hör, vår Gud, hur föraktade vi är! Låt deras hån slå tillbaka mot deras egna huvuden. Låt dem bli plundrade som fångar i ett främmande land. ³⁷Täck inte över deras skuld och låt inte deras synd bli utplånad inför dig, för de har uppträtt kränkande inför dem som bygger. ³⁸Vi byggde på muren, och hela muren fogades samman till sin halva höjd, för folket arbetade helhjärtat.

Kapitel 4

¹Men när Sanballat och Tobia och araberna, ammoniterna och ashdoditerna hörde att Jerusalems murar höll på att repareras och att hålen började tätas, blev de mycket arga. ²De gaddade alla ihop sig för att anfalla Jerusalem och skapa förvirring där. ³Då bad vi till vår Gud och satte ut vakt mot dem dag och natt för att skydda oss mot dem. ⁴Men Juda sade: ”Bärarnas kraft är slut, mycket grus är kvar. Vi orkar inte mer att bygga denna mur.” ⁵Våra motståndare sade: ”Innan de vet ordet av är vi mitt ibland dem och dödar dem och stoppar arbetet!” ⁶De judar som bodde nära dem kom från alla håll och sade till oss, säkert tio gånger, att vi borde dra oss tillbaka till dem. ⁷Då ställde jag upp folket bakom muren på de lägsta och mest öppna platserna. Jag ställde upp dem i släktordning med svärd, spjut och bågar. ⁸Sedan jag inspekterat allt steg jag upp och sade till stormännen, föreståndarna och det övriga folket: ”Var inte rädda för dem! Tänk på Herren, den store och fruktansvärde, och kämpa för era bröder, era söner och döttrar, era hustrur och era hem.” ⁹När våra fiender hörde att vi kände till deras plan och att Gud hade omintetgjort den, vände vi alla tillbaka till muren, var och en till sitt arbete. ¹⁰Från den dagen var hälften av mina tjänare upptagna med arbetet medan andra hälften stod beväpnad med spjut, sköldar, bågar och pansar. Och hövdingarna stod bakom hela Juda hus. ¹¹De som byggde på muren och de som lastade på och bar bördor gjorde sitt arbete med ena handen och höll vapnet i den andra. ¹²De som byggde hade var och en sitt svärd bundet vid höften medan de arbetade. Bredvid mig stod en basunblåsare. ¹³Jag sade till stormännen, föreståndarna och det övriga folket: ”Arbetet är stort och omfattande och vi är utspridda längs muren, långt ifrån varandra. ¹⁴Där ni hör basunen ljuda, dit ska ni samlas till oss. Vår Gud ska kämpa för oss!” ¹⁵Så fortsatte vi arbetet medan hälften vaktade med sina spjut, från gryningen tills stjärnorna kom fram. ¹⁶Vid den tiden sade jag också till folket: ”Var och en ska övernatta inne i Jerusalem med sin tjänare, så att vi kan ha dem till vakt under natten och till arbete under dagen.” ¹⁷Varken jag eller mina bröder eller mina tjänare eller vakterna hos mig kom ur kläderna. Var och en bar sitt vapen samt vatten.

Kapitel 5

¹Men männen och deras hustrur började klaga högt över sina judiska bröder. ²Några sade: ”Med våra söner och döttrar är vi många. Vi måste få säd, så att vi kan äta och överleva!” ³Andra sade: ”Vi måste pantsätta våra åkrar, vingårdar och hus för att få säd mot svälten.” ⁴Åter andra sade: ”Vi har varit tvungna att låna pengar på våra åkrar och vingårdar för att betala skatten till kungen. ⁵Vi är av samma kött och blod som våra bröder, och våra barn är som deras barn. Men ändå måste vi lämna bort våra söner och döttrar som slavar. Några av våra döttrar har redan blivit slavar, och vi står maktlösa. Och våra åkrar och vingårdar är i andras händer.” ⁶Jag blev mycket upprörd när jag hörde vad de sade och hur de klagade. ⁷Jag överlade med mig själv och tillrättavisade stormännen och föreståndarna och sade till dem: ”Ni bedriver ocker mot era bröder!” Därefter kallade jag samman en stor folkförsamling mot dem ⁸och sade till dem: ”Vi har efter förmåga friköpt våra judiska bröder som var sålda åt hednafolken. Ska nu ni sälja era bröder? Eller ska de sälja sig åt oss?” De teg och kunde inte svara ett ord. ⁹Jag sade: ”Det ni gör är inte rätt. Borde ni inte vandra i fruktan för vår Gud, så att våra fiender, hednafolken, inte får orsak att håna oss? ¹⁰Även jag och mina bröder och mina tjänare har lånat dem pengar och säd. Låt oss nu avstå från vår fordran. ¹¹Lämna redan idag tillbaka deras åkrar, vingårdar, olivlundar och hus till dem, och ta inte ut den ränta på pengarna, säden, vinet och oljan som ni har att fordra av dem.” ¹²De svarade: ”Vi ska ge tillbaka det och inte utkräva något av dem. Vi ska göra som du har sagt.” Sedan jag hade kallat till mig prästerna, lät jag dem svära på att de skulle göra som de hade lovat. ¹³Dessutom skakade jag framstycket på min mantel och sade: ”Var och en som inte håller sitt löfte, honom må Gud skaka bort från hans hem och allt han äger. Ja, han ska bli utskakad och berövad allt.” Och hela församlingen sade: ”Amen!”, och de prisade Herren. Sedan gjorde folket som de hade lovat. ¹⁴Ända från den dag då jag utsågs till deras ståthållare i Juda land, från kung Artashastas tjugonde regeringsår till hans trettioandra, tolv år, åt varken jag eller mina bröder den mat som en ståthållare har rätt till. ¹⁵Tidigare ståthållare, de som var före mig, hade lagt bördor på folket och tagit mat och vin av dem och dessutom fyrtio siklar silver. Även deras tjänare uppträdde som herrar mot folket. Men så gjorde inte jag, för jag fruktade Gud. ¹⁶Jag fortsatte också att arbeta på muren, och vi köpte oss ingen åker, och alla mina tjänare deltog i arbetet där. ¹⁷Och vid mitt bord åt hundrafemtio man av judarna och deras föreståndare, förutom de som kom till oss från folken runt omkring. ¹⁸Varje dag tillagades på min bekostnad en oxe, sex utsökta får och dessutom fåglar. Var tionde dag skaffades en mängd vin av olika sorter. Ändå krävde jag inte att få ut det underhåll som ståthållaren hade rätt till, eftersom arbetet tyngde folket så hårt. ¹⁹Tänk, min Gud, på allt vad jag har gjort för detta folk och räkna mig det till godo.

Kapitel 6

¹Sanballat och Tobia, araben Geshem och våra andra fiender fick höra att jag hade byggt upp muren och att det inte längre fanns några hål i den, även om jag vid den tiden inte hade satt in dörrar i portarna än. ²Då sände Sanballat och Geshem bud till mig och lät säga: ”Kom, låt oss träffas i Kefirim i Onos dal.” De tänkte göra något ont mot mig. ³Men jag skickade bud till dem och lät säga: ”Jag håller på med ett stort arbete och kan inte komma. Varför stoppa arbetet medan jag lämnar det och kommer ner till er?” ⁴Samma budskap sände de till mig fyra gånger, men varje gång gav jag dem samma svar. ⁵En femte gång sände Sanballat mig samma budskap. Nu hade hans tjänare ett öppet brev i sin hand. ⁶I brevet stod skrivet: ”Det går ett rykte bland hednafolken, och Gashmu säger det också, att du och judarna tänker göra uppror och att det är därför du bygger upp muren. Du tänker bli deras kung, sägs det. ⁷Du lär också ha insatt profeter som ska utropa om dig i Jerusalem: Det finns en kung i Juda! Det kommer att rapporteras för kungen, och därför bör du komma så att vi får rådgöra med varandra.” ⁸Men jag sände bud till honom och svarade: ”Inget av det du säger har hänt, du hittar på det ur eget huvud.” ⁹Alla ville de nämligen skrämma oss, och de tänkte: Deras händer kommer att bli för svaga för arbetet, det blir aldrig klart. Men styrk nu mina händer! ¹⁰Jag gick hem till Shemaja, son till Delaja, son till Mehetabel, som då höll sig inne. Han sade till mig: ”Låt oss träffas i Guds hus, i templet. Låt oss stänga templets dörrar, för de kommer för att döda dig, de kommer för att döda dig i natt.” ¹¹Men jag svarade: ”Skulle en man som jag ta till flykten? Eller kan en man som jag gå in i templet och ändå överleva? Nej, jag går inte dit.” ¹²Jag insåg att det inte var Gud som hade sänt honom, utan han hade uttalat den profetian mot mig för att Tobia och Sanballat hade lejt honom. ¹³Han var lejd för att jag skulle bli rädd och göra som han sade och därmed synda. De ville ge mig dåligt rykte för att kunna håna mig. ¹⁴Tänk, min Gud, på Tobia och Sanballat efter deras gärningar, och på profetissan Noadja och de andra profeterna som ville skrämma mig. ¹⁵Muren blev färdig på tjugofemte dagen i månaden Elul, efter femtiotvå dagar. ¹⁶När alla våra fiender hörde detta och alla folken runt omkring oss såg det, sjönk de djupt i sina egna ögon. De förstod att detta arbete var vår Guds verk. ¹⁷Vid den tiden sände också stormännen i Juda många brev till Tobia, och brev från Tobia kom till dem. ¹⁸Många i Juda var nämligen förbundna med honom genom ed, eftersom han var svärson till Shekanja, Aras son, och hans son Johanan hade tagit till hustru en dotter till Meshullam, Berekjas son. ¹⁹De brukade också tala gott om honom inför mig, och det jag sade förde de vidare till honom. Och Tobia sände brev för att skrämma mig.

Kapitel 7

¹När muren var uppbyggd satte jag in portarna, och det tillsattes dörrvakter, sångare och leviter. ²Till befälhavare över Jerusalem satte jag min bror Hanani och även Hananja, befälhavaren i borgen, för han var en pålitlig man och fruktade Gud mer än de flesta. ³Jag sade till dem: ”Öppna inte Jerusalems portar förrän solen står högt. Och man ska stänga och regla dörrarna medan vakten står kvar. Ni ska sätta ut sådana som bor i Jerusalem som vakter, var och en på sin post och var och en framför sitt eget hus.” ⁴Staden var vidsträckt och stor, men där fanns inte mycket folk och husen var inte uppbyggda. ⁵Min Gud ingav mig i hjärtat att samla stormännen, föreståndarna och folket för att uppteckna dem i släktregister. Då fann jag släktförteckningen över dem som hade kommit upp först, och där fann jag detta skrivet: ⁶Dessa är de män från provinsen som drog upp från landsflykten och fångenskapen. Babels kung Nebukadnessar hade fört bort dem, men de vände nu tillbaka till Jerusalem och Juda, var och en till sin stad. ⁷De följde med Serubbabel, Jeshua, Nehemja, Asarja, Raamja, Nahamani, Mordokaj, Bilsan, Misperet, Bigvaj, Nehum och Baana. Detta var antalet män av Israels folk: ⁸Paroshs barn: 2 172, ⁹Shefatjas barn: 372, ¹⁰Aras barn: 652, ¹¹Pahat-Moabs barn, av Jeshuas och Joabs barn: 2 818, ¹²Elams barn: 1 254, ¹³Sattus barn: 845, ¹⁴Sackajs barn: 760, ¹⁵Binnujs barn: 648, ¹⁶Bebajs barn: 628, ¹⁷Asgads barn: 2 322, ¹⁸Adonikams barn: 667, ¹⁹Bigvajs barn: 2 067, ²⁰Adins barn: 655, ²¹Aters barn av Hiskia: 98, ²²Hashums barn: 328, ²³Besajs barn: 324, ²⁴Harifs barn: 112, ²⁵Gibeons barn: 95. ²⁶Männen från Betlehem och Netofa: 188, ²⁷männen från Anatot: 128, ²⁸männen från Bet-Asmavet: 42, ²⁹männen från Kirjat-Jearim, Kefira och Beerot: 743, ³⁰männen från Rama och Geba: 621, ³¹männen från Mikmas: 122, ³²männen från Betel och Ai: 123, ³³männen från det andra Nebo: 52, ³⁴den andre Elams barn: 1 254, ³⁵Harims barn: 320, ³⁶Jerikos barn: 345, ³⁷Lods, Hadids och Onos barn: 721, ³⁸Senaas barn: 3 930. ³⁹Av prästerna: Jedajas barn av Jeshuas hus: 973, ⁴⁰Immers barn: 1 052, ⁴¹Pashurs barn: 1 247, ⁴²Harims barn: 1 017. ⁴³Av leviterna: Jeshuas barn av Kadmiel, av Hodevas barn: 74, ⁴⁴av sångarna, Asafs barn: 148, ⁴⁵av dörrvakterna: Shallums barn, Aters barn, Talmons barn, Ackubs barn, Hatitas barn, Sobajs barn: 138. ⁴⁶Av tempeltjänarna: Sihas barn, Hasufas barn, Tabbaots barn, ⁴⁷Keros barn, Sias barn, Padons barn, ⁴⁸Lebanas barn, Hagabas barn, Salmajs barn, ⁴⁹Hanans barn, Giddels barn, Gahars barn, ⁵⁰Reajas barn, Resins barn, Nekodas barn, ⁵¹Gassams barn, Ussas barn, Paseas barn. ⁵²Besajs barn, Meunims barn, Nefusesims barn, ⁵³Bakbuks barn, Hakufas barn, Harhurs barn, ⁵⁴Baslits barn, Mehidas barn, Harshas barn, ⁵⁵Barkos barn, Siseras barn, Temas barn, ⁵⁶Nesias barn, Hatifas barn. ⁵⁷Av Salomos tjänares barn: Sotajs barn, Soferets barn, Peridas barn, ⁵⁸Jaalas barn, Darkons barn, Giddels barn, ⁵⁹Shefatjas barn, Hattils barn, Pokeret-Hassebajims barn, Amons barn. ⁶⁰Tempeltjänarna och Salomos tjänares barn utgjorde tillsammans 392. ⁶¹Detta var de som kom upp från Tel-Mela, Tel-Harsha, Kerub, Addon och Immer men som inte kunde ange sina familjer och sin släkt och om de tillhörde Israel: ⁶²Delajas barn, Tobias barn, Nekodas barn, 642. ⁶³Av prästerna: Habajas barn, Hackos barn och Barsillajs barn, han som tog en av gileaditen Barsillajs döttrar till hustru och blev uppkallad efter deras namn. ⁶⁴Dessa sökte efter sina släktregister, men de hittades inte. Därför ansågs de orena och avstängdes från prästämbetet. ⁶⁵Ståthållaren sade till dem att de inte skulle äta av det högheliga förrän en präst trädde fram med urim och tummim. ⁶⁶Hela församlingen utgjorde sammanlagt 42 360, ⁶⁷förutom deras 7 337 tjänare och tjänarinnor. De hade också 245 sångare och sångerskor. ⁶⁸De hade 736 hästar, 245 mulåsnor, ⁶⁹435 kameler och 6 720 åsnor. ⁷⁰Några bland huvudmännen för familjerna gav gåvor till arbetet. Ståthållaren gav till kassan 1 000 dariker i guld, dessutom 50 skålar och 530 prästdräkter. ⁷¹Några av huvudmännen för familjerna gav till arbetskassan 20 000 dariker i guld och 2 200 minor i silver. ⁷²Det övriga folkets gåvor utgjorde 20 000 dariker i guld, 2 000 minor i silver och dessutom 67 prästdräkter. ⁷³Prästerna, leviterna, dörrvakterna, sångarna, en del av folket samt tempeltjänarna, alltså hela Israel, bosatte sig i sina städer.

Kapitel 8

¹När sjunde månaden kom och Israels barn bodde i sina städer, samlades folket som en enda man på torget framför Vattenporten. De bad Esra, den skriftlärde, att hämta Mose lagbok som Herren hade gett Israel. ²Då kom prästen Esra med lagen till församlingen, till män och kvinnor och alla som kunde förstå vad de hörde. Det var den första dagen i sjunde månaden. ³Han läste ur den på den öppna platsen framför Vattenporten, från tidig morgon till middagen inför män och kvinnor och alla som kunde förstå. Och hela folket lyssnade till lagboken. ⁴Esra, den skriftlärde, stod på en hög plattform av trä som man hade gjort för detta tillfälle. Bredvid honom stod Mattitja, Shema, Anaja, Uria, Hilkia och Maaseja på hans högra sida och till vänster om honom Pedaja, Misael, Malkia, Hashum, Hasbaddana, Sakarja och Meshullam. ⁵Esra öppnade boken inför hela folkets ögon, för han stod högre än allt folket, och när han öppnade den reste sig alla upp. ⁶Esra prisade Herren, den store Guden, och hela folket svarade med lyfta händer: ”Amen, Amen”! Och de böjde sig ner och tillbad Herren med ansiktet mot marken. ⁷Jeshua, Bani, Sherebja, Jamin, Ackub, Shabbetaj, Hodia, Maaseja, Kelita, Asarja, Josabad, Hanan, Pelaja och leviterna undervisade folket i lagen medan folket stod där, var och en på sin plats. ⁸De läste tydligt ur boken, ur Guds lag, och förklarade innebörden så att man förstod det som lästes. ⁹Ståthållaren Nehemja och den skriftlärde prästen Esra och leviterna som undervisade folket sade till allt folket: ”Denna dag är helgad åt Herren er Gud. Sörj inte, gråt inte.” Allt folket grät nämligen när de hörde lagens ord. ¹⁰Och han sade till dem: ”Gå och ät er bästa mat och drick ert sötaste vin. Och skicka gåvor av mat till dem som inte har något färdigt, för denna dag är helgad åt vår Gud. Var inte bedrövade, för glädje i Herren är er styrka.” ¹¹Även leviterna lugnade allt folket och sade: ”Var stilla, för dagen är helig. Var inte bedrövade.” ¹²Då gick allt folket i väg och åt och drack, de skickade gåvor och firade med stor glädje, för de hade förstått de ord som hade förkunnats för dem. ¹³Den andra dagen samlades huvudmännen för hela folkets familjer med prästerna och leviterna hos Esra, den skriftlärde, för att studera lagens ord närmare. ¹⁴De fann det skrivet i lagen att Herren genom Mose hade befallt att Israels barn skulle bo i lövhyddor under högtiden i sjunde månaden, ¹⁵och att man skulle tillkännage och utropa i alla deras städer och i Jerusalem: ”Gå ut på bergen och hämta löv av olivträd, planterade eller vilda, och löv av myrten, palmer och andra lummiga träd, och gör lövhyddor som det är skrivet.” ¹⁶Då gick folket ut och hämtade kvistar och gjorde hyddor, var och en på sitt tak och sina gårdar, likaså på gårdarna vid Guds hus och på torget vid Vattenporten och på torget vid Efraimsporten. ¹⁷Hela församlingen av dem som återvänt från fångenskapen gjorde lövhyddor och bodde i dem. Från Josuas, Nuns sons, dagar ända till den dagen hade Israels barn inte gjort så. Och glädjen var mycket stor. ¹⁸Esra läste ur Guds lagbok varje dag, från första dagen till den sista. De firade högtiden i sju dagar, och på den åttonde dagen hölls en högtidsförsamling som det var föreskrivet.

Kapitel 9

¹På tjugofjärde dagen i samma månad samlades Israels barn till fasta, klädda i sorgdräkt och med jord på sina huvuden. ²De som var av Israels släkt avskilde sig från alla främlingar och kom fram och bekände sina synder och sina fäders missgärningar. ³De reste sig från sin plats, och man läste ur Herren deras Guds lagbok under en fjärdedel av dagen. Nästa fjärdedel bekände de sina synder och tillbad Herren sin Gud. ⁴Jeshua och Bani, Kadmiel, Shebanja, Bunni, Sherebja, Bani och Kenani steg upp på leviternas plattform och ropade med hög röst till Herren sin Gud. ⁵Leviterna Jeshua och Kadmiel, Bani, Hashabneja, Sherebja, Hodia, Shebanja och Petaja sade: ”Res er och prisa Herren er Gud, från evighet till evighet! Lovat vare ditt härliga namn, som är upphöjt över allt lov och pris. ⁶Du ensam är Herren. Du gjorde himlarna och himlarnas himmel och hela deras härskara, jorden och allt som är på den, haven och allt som är i dem, och du håller dem alla vid liv. Himlens härskara tillber dig. ⁷Du är Herren Gud som utvalde Abram och förde honom ut från det kaldeiska Ur och gav honom namnet Abraham. ⁸Du fann hans hjärta trofast inför dig, och du slöt förbund med honom: att ge åt hans efterkommande kananeernas, hetiternas, amoreernas, perisseernas, jebusiternas och girgasheernas land. Du lät dina ord gå i uppfyllelse, för du är rättfärdig. ⁹Du såg våra fäders nöd i Egypten och hörde deras rop vid Röda havet. ¹⁰Du gjorde tecken och under mot farao, mot alla hans tjänare och mot allt folket i hans land, för du visste hur arrogant egyptierna behandlade dem. Du gjorde dig ett namn, som är detsamma än i dag. ¹¹Du delade havet framför dem, och de gick genom havet på torr mark. Men deras förföljare sänkte du i djupet, som en sten i väldiga vatten. ¹²Du ledde dem med en molnpelare om dagen och en eldpelare om natten, för att lysa dem på vägen de skulle gå. ¹³På Sinai berg steg du ner och talade till dem från himlen, du gav dem rättfärdiga föreskrifter och sanna lagar, goda stadgar och bud. ¹⁴Du gav dem kunskap om din heliga sabbat och gav dem bud, stadgar och lagar genom din tjänare Mose. ¹⁵Du gav dem bröd från himlen när de hungrade och lät vatten komma ur klippan när de törstade. Du befallde dem att gå och ta i besittning det land som du med upplyft hand hade lovat ge dem. ¹⁶Men våra fäder blev övermodiga och hårdnackade och lyssnade inte till dina befallningar. ¹⁷De vägrade lyssna och tänkte inte på undren du gjort bland dem. De var hårdnackade och valde i sin upproriskhet en ledare för att vända tillbaka till sitt slaveri. Men du är en Gud som förlåter, nådig och barmhärtig, sen till vrede och stor i nåd. Du övergav dem inte, ¹⁸fastän de gjorde sig en gjuten kalv och sade: ”Här är din gud som har fört dig upp ur Egypten.” Och de gjorde sig skyldiga till stora hädelser. ¹⁹Men i din stora barmhärtighet övergav du dem ändå inte i öknen. Molnpelaren vek inte från dem om dagen utan ledde dem på vägen, och eldpelaren lyste i natten på vägen de skulle gå. ²⁰Din gode Ande gav du för att undervisa dem. Ditt manna nekade du inte deras mun, och vatten gav du dem när de törstade. ²¹I fyrtio år försörjde du dem i öknen, och de saknade ingenting. Deras kläder blev inte utslitna, och deras fötter svullnade inte. ²²Du gav dem riken och folk och fördelade olika områden åt dem. De intog Sichons land, kungen av Heshbons land, och kung Og av Bashans land. ²³Deras barn gjorde du talrika som stjärnorna på himlen. Du förde dem in i det land som du lovat deras fäder att få komma till och ta i besittning. ²⁴Och deras barn kom och tog landet i besittning. Du kuvade landets invånare kananeerna för dem och gav dem i deras hand, både kungarna och landets folk, och de gjorde som de ville med dem. ²⁵De intog befästa städer och bördig jord och tog över hus fyllda med allt gott, uthuggna brunnar, vingårdar, olivlundar och fruktträd i mängd. De åt och blev mätta och feta och njöt av din stora godhet. ²⁶Men de gjorde uppror och trotsade dig, de kastade din lag bakom sin rygg. De dödade dina profeter som varnade dem och ville få dem att vända om till dig. De gjorde sig skyldiga till grova hädelser. ²⁷Då gav du dem i deras fienders hand som förtryckte dem. Men i sin nöd ropade de till dig, och du hörde dem från himlen. I din stora barmhärtighet gav du dem befriare som frälste dem ur deras fienders hand. ²⁸Men när de kom till ro, gjorde de på nytt det som var ont inför dig. Då lämnade du dem i deras fienders hand, som fick råda över dem. Men de ropade på nytt till dig, och du hörde det från himlen, du räddade dem många gånger i din barmhärtighet. ²⁹Du förmanade dem för att återföra dem till din undervisning. Men de var övermodiga och lyssnade inte på dina bud utan syndade mot dina föreskrifter, trots att den människa som håller dem ska leva genom dem. De var envisa och hårdnackade och vägrade lyssna. ³⁰Du hade tålamod med dem i många år och förmanade dem med din Ande genom dina profeter, men de lyssnade inte. Då gav du dem i de främmande folkens hand. ³¹Men du som är rik på barmhärtighet gjorde inte slut på dem och övergav dem inte, för du är en nådig och barmhärtig Gud. ³²Och nu, vår Gud, du store, väldige och fruktade Gud, du som håller förbundet och nåden: Låt den inte vara liten i dina ögon, den plåga som har drabbat oss, våra kungar, våra furstar, våra präster, våra profeter, våra fäder och hela ditt folk – från de assyriska kungarnas dagar ända till i dag. ³³Du är rättfärdig i allt det som har drabbat oss, för du har visat dig trofast medan vi har varit ogudaktiga. ³⁴Våra kungar, våra furstar, våra präster och våra fäder höll inte din lag och lyssnade inte till dina bud och de varningar du gav dem. ³⁵Trots att de levde i sitt eget rike med allt det goda som du gav dem i det rymliga och bördiga land som du skänkte dem, har de ändå inte tjänat dig eller vänt om från sina onda gärningar. ³⁶I dag är vi slavar i det land som du gav våra fäder att äta dess frukt och dess goda, där är vi slavar. ³⁷Dess rika skörd går till de kungar du satt över oss för våra synders skull. De råder över våra kroppar och vår boskap som de vill, och vi är i stor nöd.”

Visa nästa kapitel