Predikaren 1–4

Kapitel 1

¹Ord av Predikaren, son till David, kung i Jerusalem. ²Förgängligt, förgängligt! säger Predikaren. Förgängligt, förgängligt! Allt är förgängligt. ³Vad vinner människan med all sin möda där hon strävar under solen? ⁴Släkten kommer, släkten går, men jorden står evigt kvar. ⁵Solen går upp och solen går ner, och skyndar tillbaka till sin plats där den går upp. ⁶Vinden blåser mot söder och vänder mot norr, den vänder och vänder och börjar sitt kretslopp på nytt. ⁷Alla floder rinner ut i havet, men havet blir aldrig fullt. Dit floderna runnit förut, rinner de igen. ⁸Allt är fullt av möda, människan kan inte beskriva det. Ögat blir inte mätt av att se, örat blir inte fullt av att höra. ⁹Det som har hänt kommer att hända igen, det som är gjort kommer att göras igen. Det finns inget nytt under solen. ¹⁰Säger man om något: ”Det här är nytt!”, så har det redan funnits i forna tider, före oss. ¹¹Ingen minns dem som fanns före oss. Och de som kommer efter oss blir inte ihågkomna av dem som kommer efter dem. ¹²Jag, Predikaren, var kung över Israel i Jerusalem. ¹³Jag inriktade mitt hjärta på att med vishet undersöka och utforska allt som sker under himlen. Det är en bedrövlig möda som Gud har gett människors barn att plåga sig med. ¹⁴Jag såg allt som görs under solen, och se, allt är förgängligt och ett jagande efter vind. ¹⁵Det som är krokigt kan inte bli rakt, och det som saknas kan inte räknas. ¹⁶Jag sade i mitt hjärta: Se, jag har samlat större vishet än alla som varit i Jerusalem före mig. Mitt hjärta har sett mycket vishet och kunskap. ¹⁷Men när jag inriktade mitt hjärta på att lära känna visheten och förstå dumhet och dårskap, då insåg jag att också det var ett jagande efter vind. ¹⁸Stor vishet ger stor sorg, ökad kunskap ger ökad smärta.

Kapitel 2

¹Jag sade i mitt hjärta: Kom, jag låter dig pröva glädjen. Njut av det goda! Men också det var förgängligt. ²Jag sade om skrattet: ”Det är dårskap”, och om glädjen: ”Vad tjänar den till?” ³Jag tänkte i mitt hjärta att jag skulle liva upp min kropp med vin, medan hjärtat fick leda mig med vishet, och få grepp om dårskapen tills jag såg vad som är bäst för människors barn att göra under himlen de dagar de lever. ⁴Jag tog mig an stora projekt: Jag byggde hus åt mig, jag planterade vingårdar åt mig. ⁵Jag anlade trädgårdar och parker åt mig och planterade där alla slags fruktträd. ⁶Jag gjorde vattendammar åt mig för att vattna en växande skog av träd. ⁷Jag köpte slavar och slavinnor och fick tjänare som fötts i mitt hus. Dessutom hade jag mer boskap av oxar och får än någon före mig i Jerusalem. ⁸Jag samlade också silver och guld och skatter från kungar och länder. Jag skaffade mig sångare och sångerskor och det som är mannens lust: en kvinna, ja, kvinnor. ⁹Jag blev stor och överträffade alla som varit i Jerusalem före mig. Samtidigt behöll jag min vishet. ¹⁰Allt mina ögon begärde gav jag dem. Jag nekade inte mitt hjärta någon glädje, för mitt hjärta hade glädje av all min möda, och det var lönen för all min möda. ¹¹Men när jag såg på allt som mina händer hade gjort och på den möda jag lagt ner, då var allt förgängligt och ett jagande efter vind. Det finns inget att vinna under solen. ¹²Sedan vände jag mig för att betrakta vishet och dumhet och dårskap – för vad kan den göra som kommer efter kungen? Bara det som redan är gjort! ¹³Då insåg jag att visheten är bättre än dårskapen, liksom ljuset är bättre än mörkret. ¹⁴Den vise har ögon i sitt huvud, medan dåren vandrar i mörker. Men jag märkte att samma öde drabbar dem båda. ¹⁵Då sade jag i mitt hjärta: Det som drabbar dåren ska drabba mig också. Vad har jag då för nytta av all min vishet? Och jag sade i mitt hjärta: Också det är förgängligt. ¹⁶För varken den vise eller dåren minns man för evigt. I kommande dagar är båda snart glömda. Och hur dör den vise? Som dåren! ¹⁷Då hatade jag livet, för det som görs under solen var en plåga för mig. Allt är förgängligt och ett jagande efter vind. ¹⁸Jag hatade all min möda som jag haft under solen, för jag måste ju lämna det till den som kommer efter mig. ¹⁹Och vem vet om han är en vis man eller en dåre? Ändå ska han få råda över allt som jag med möda och vishet har samlat under solen. Också det är förgängligt. ²⁰Då blev jag förtvivlad i mitt hjärta över all den möda som jag gjort mig under solen. ²¹För om en människa har arbetat med vishet och kunskap och skicklighet, så måste hon ändå lämna sin del åt någon annan som inte lagt ner någon möda på det. Också det är förgängligt och ett stort elände. ²²Vad får då människan för all sin möda och sitt hjärtas strävan som hon har under solen? ²³Alla hennes dagar är ju ett lidande, hennes arbete är bara bekymmer. Inte ens om natten får hennes hjärta ro. Också det är förgängligt. ²⁴Det finns inget bättre för människan än att få äta och dricka och se det goda i sin möda. Jag förstod att också det kommer från Guds hand. ²⁵För vem kan äta och vem kan njuta utom genom honom? ²⁶Åt den människa som är god i hans ögon ger han vishet och kunskap och glädje. Men åt syndaren ger han besväret att samla och lägga på hög för att det ska ges åt den som är god i Guds ögon. Också det är förgängligt och ett jagande efter vind.

Kapitel 3

¹Allt har sin tid, det finns en tid för allt som sker under himlen: ²en tid att födas och en tid att dö, en tid att plantera och en tid att rycka upp det planterade, ³en tid att dräpa och en tid att hela, en tid att riva ner och en tid att bygga upp, ⁴en tid att gråta och en tid att skratta, en tid att sörja och en tid att dansa, ⁵en tid att kasta bort stenar och en tid att samla stenar, en tid att ta i famn och en tid att avstå från famntag, ⁶en tid att söka upp och en tid att tappa bort, en tid att förvara och en tid att kasta bort, ⁷en tid att riva sönder och en tid att sy ihop, en tid att tiga och en tid att tala, ⁸en tid att älska och en tid att hata en tid för krig och en tid för fred. ⁹Vad vinner då den som arbetar med sitt slit? ¹⁰Jag såg den möda som Gud har gett människors barn att sträva med. ¹¹Allt har han gjort skönt i sin tid. Även evigheten har han lagt i människornas hjärtan. Ändå kan de inte förstå Guds verk från början till slut. ¹²Jag insåg att det inte finns något bättre för dem än att vara glada och göra det goda så länge de lever. ¹³Och när en människa äter och dricker och ser det goda i sin möda, då är det en Guds gåva. ¹⁴Jag insåg att allt som Gud gör består för evigt. Till det kan inget läggas, och från det kan inget dras. Så har Gud gjort för att man ska frukta honom. ¹⁵Det som är har redan varit. Det som kommer att hända har också hänt förut. Gud kallar fram det förflutna. ¹⁶Vidare såg jag under solen: På domarsätet rådde ogudaktighet, på rättfärdighetens plats den ogudaktige. ¹⁷Då tänkte jag: Både den rättfärdige och den ogudaktige ska Gud döma. Det finns en tid för allt som sker och allt som görs. ¹⁸Jag tänkte: Det sker för människornas skull, för att Gud ska pröva dem och för att de ska se att de i sig själva är som djuren. ¹⁹Det går ju människors barn som det går djuren, det går dem alla lika. Den enes död är som den andres. Alla har samma livsande. Människan har inte mer att komma med än djuren. Allt är förgängligt. ²⁰Alla går till en och samma plats. Alla har kommit av jord, alla vänder åter till jord. ²¹Vem vet om människans ande stiger uppåt eller om djurens ande går ner till jorden? ²²Jag såg att inget är bättre för människan än att hon har glädje i sin gärning, för det är hennes del. För vem kan låta henne se det som ska ske efter henne?

Kapitel 4

¹Vidare såg jag de våldsdåd som begås under solen. Jag såg de förtrycktas tårar, och ingen tröstade dem. Våld kom från förtryckarnas hand, och ingen tröstade dem. ²Då prisade jag de döda som redan hade dött, de var lyckligare än de levande som ännu levde. ³Men lyckligare än båda är den som ännu inte blivit till, den som inte har sett det onda som görs under solen. ⁴Jag såg att all möda och framgång i arbetet beror på den enes avund mot den andre. Också det är förgängligt och ett jagande efter vind. ⁵Dåren lägger händerna i kors och förtär sig själv. ⁶Bättre en handfull ro än båda händerna fulla med möda och jagande efter vind. ⁷Och jag såg något mer som var förgängligt under solen: ⁸En som är ensam och ingen har vid sin sida, varken son eller bror. Ändå är det ingen ände på allt hans slit, och hans ögon blir inte mätta på rikedom. För vem sliter jag då och nekar mig själv det goda? Också det är förgängligt och en bedrövlig möda. ⁹Bättre två än en, för de får god lön för sin möda. ¹⁰Om de faller, kan den ene resa upp den andre. Men ve den som är ensam! Faller han, finns det ingen som kan resa upp honom. ¹¹Likaså: om två ligger tillsammans har de det varmt. Men hur ska den ensamme hålla sig varm? ¹²Där en blir övermannad kan två stå emot. Och en tretvinnad tråd brister inte så lätt. ¹³Bättre en ung som är fattig och vis än en kung som är gammal och dåraktig och inte längre förstår att ta varning. ¹⁴Ja, han kom ut från fångarnas hus för att bli kung, fastän han föddes fattig i sitt rike. ¹⁵Jag såg alla som levde och rörde sig under solen tillsammans med den unge som skulle ta den andres plats. ¹⁶Det var ingen ände på allt folket, på alla som han gick i spetsen för. Men ändå har de som kommer efter ingen glädje av honom. Också det är förgängligt och ett jagande efter vind. ¹⁷Vakta din fot när du går till Guds hus. Att komma för att lyssna är bättre än offret som dårarna ger, för de förstår inte att de gör det som är ont.

Visa nästa kapitel