Predikaren 1–6
Kapitel 1
1Ord av Predikaren, son till David, kung i Jerusalem. 2Förgängligt, förgängligt! säger Predikaren. Förgängligt, förgängligt! Allt är förgängligt. 3Vad vinner människan med all sin möda där hon strävar under solen? 4Släkten kommer, släkten går, men jorden står evigt kvar. 5Solen går upp och solen går ner, och skyndar tillbaka till sin plats där den går upp. 6Vinden blåser mot söder och vänder mot norr, den vänder och vänder och börjar sitt kretslopp på nytt. 7Alla floder rinner ut i havet, men havet blir aldrig fullt. Dit floderna runnit förut, rinner de igen. 8Allt är fullt av möda, människan kan inte beskriva det. Ögat blir inte mätt av att se, örat blir inte fullt av att höra. 9Det som har hänt kommer att hända igen, det som är gjort kommer att göras igen. Det finns inget nytt under solen. 10Säger man om något: ”Det här är nytt!”, så har det redan funnits i forna tider, före oss. 11Ingen minns dem som fanns före oss. Och de som kommer efter oss blir inte ihågkomna av dem som kommer efter dem. 12Jag, Predikaren, var kung över Israel i Jerusalem. 13Jag inriktade mitt hjärta på att med vishet undersöka och utforska allt som sker under himlen. Det är en bedrövlig möda som Gud har gett människors barn att plåga sig med. 14Jag såg allt som görs under solen, och se, allt är förgängligt och ett jagande efter vind. 15Det som är krokigt kan inte bli rakt, och det som saknas kan inte räknas. 16Jag sade i mitt hjärta: Se, jag har samlat större vishet än alla som varit i Jerusalem före mig. Mitt hjärta har sett mycket vishet och kunskap. 17Men när jag inriktade mitt hjärta på att lära känna visheten och förstå dumhet och dårskap, då insåg jag att också det var ett jagande efter vind. 18Stor vishet ger stor sorg, ökad kunskap ger ökad smärta.
Kapitel 2
1Jag sade i mitt hjärta: Kom, jag låter dig pröva glädjen. Njut av det goda! Men också det var förgängligt. 2Jag sade om skrattet: ”Det är dårskap”, och om glädjen: ”Vad tjänar den till?” 3Jag tänkte i mitt hjärta att jag skulle liva upp min kropp med vin, medan hjärtat fick leda mig med vishet, och få grepp om dårskapen tills jag såg vad som är bäst för människors barn att göra under himlen de dagar de lever. 4Jag tog mig an stora projekt: Jag byggde hus åt mig, jag planterade vingårdar åt mig. 5Jag anlade trädgårdar och parker åt mig och planterade där alla slags fruktträd. 6Jag gjorde vattendammar åt mig för att vattna en växande skog av träd. 7Jag köpte slavar och slavinnor och fick tjänare som fötts i mitt hus. Dessutom hade jag mer boskap av oxar och får än någon före mig i Jerusalem. 8Jag samlade också silver och guld och skatter från kungar och länder. Jag skaffade mig sångare och sångerskor och det som är mannens lust: en kvinna, ja, kvinnor. 9Jag blev stor och överträffade alla som varit i Jerusalem före mig. Samtidigt behöll jag min vishet. 10Allt mina ögon begärde gav jag dem. Jag nekade inte mitt hjärta någon glädje, för mitt hjärta hade glädje av all min möda, och det var lönen för all min möda. 11Men när jag såg på allt som mina händer hade gjort och på den möda jag lagt ner, då var allt förgängligt och ett jagande efter vind. Det finns inget att vinna under solen. 12Sedan vände jag mig för att betrakta vishet och dumhet och dårskap – för vad kan den göra som kommer efter kungen? Bara det som redan är gjort! 13Då insåg jag att visheten är bättre än dårskapen, liksom ljuset är bättre än mörkret. 14Den vise har ögon i sitt huvud, medan dåren vandrar i mörker. Men jag märkte att samma öde drabbar dem båda. 15Då sade jag i mitt hjärta: Det som drabbar dåren ska drabba mig också. Vad har jag då för nytta av all min vishet? Och jag sade i mitt hjärta: Också det är förgängligt. 16För varken den vise eller dåren minns man för evigt. I kommande dagar är båda snart glömda. Och hur dör den vise? Som dåren! 17Då hatade jag livet, för det som görs under solen var en plåga för mig. Allt är förgängligt och ett jagande efter vind. 18Jag hatade all min möda som jag haft under solen, för jag måste ju lämna det till den som kommer efter mig. 19Och vem vet om han är en vis man eller en dåre? Ändå ska han få råda över allt som jag med möda och vishet har samlat under solen. Också det är förgängligt. 20Då blev jag förtvivlad i mitt hjärta över all den möda som jag gjort mig under solen. 21För om en människa har arbetat med vishet och kunskap och skicklighet, så måste hon ändå lämna sin del åt någon annan som inte lagt ner någon möda på det. Också det är förgängligt och ett stort elände. 22Vad får då människan för all sin möda och sitt hjärtas strävan som hon har under solen? 23Alla hennes dagar är ju ett lidande, hennes arbete är bara bekymmer. Inte ens om natten får hennes hjärta ro. Också det är förgängligt. 24Det finns inget bättre för människan än att få äta och dricka och se det goda i sin möda. Jag förstod att också det kommer från Guds hand. 25För vem kan äta och vem kan njuta utom genom honom? 26Åt den människa som är god i hans ögon ger han vishet och kunskap och glädje. Men åt syndaren ger han besväret att samla och lägga på hög för att det ska ges åt den som är god i Guds ögon. Också det är förgängligt och ett jagande efter vind.
Kapitel 3
1Allt har sin tid, det finns en tid för allt som sker under himlen: 2en tid att födas och en tid att dö, en tid att plantera och en tid att rycka upp det planterade, 3en tid att dräpa och en tid att hela, en tid att riva ner och en tid att bygga upp, 4en tid att gråta och en tid att skratta, en tid att sörja och en tid att dansa, 5en tid att kasta bort stenar och en tid att samla stenar, en tid att ta i famn och en tid att avstå från famntag, 6en tid att söka upp och en tid att tappa bort, en tid att förvara och en tid att kasta bort, 7en tid att riva sönder och en tid att sy ihop, en tid att tiga och en tid att tala, 8en tid att älska och en tid att hata en tid för krig och en tid för fred. 9Vad vinner då den som arbetar med sitt slit? 10Jag såg den möda som Gud har gett människors barn att sträva med. 11Allt har han gjort skönt i sin tid. Även evigheten har han lagt i människornas hjärtan. Ändå kan de inte förstå Guds verk från början till slut. 12Jag insåg att det inte finns något bättre för dem än att vara glada och göra det goda så länge de lever. 13Och när en människa äter och dricker och ser det goda i sin möda, då är det en Guds gåva. 14Jag insåg att allt som Gud gör består för evigt. Till det kan inget läggas, och från det kan inget dras. Så har Gud gjort för att man ska frukta honom. 15Det som är har redan varit. Det som kommer att hända har också hänt förut. Gud kallar fram det förflutna. 16Vidare såg jag under solen: På domarsätet rådde ogudaktighet, på rättfärdighetens plats den ogudaktige. 17Då tänkte jag: Både den rättfärdige och den ogudaktige ska Gud döma. Det finns en tid för allt som sker och allt som görs. 18Jag tänkte: Det sker för människornas skull, för att Gud ska pröva dem och för att de ska se att de i sig själva är som djuren. 19Det går ju människors barn som det går djuren, det går dem alla lika. Den enes död är som den andres. Alla har samma livsande. Människan har inte mer att komma med än djuren. Allt är förgängligt. 20Alla går till en och samma plats. Alla har kommit av jord, alla vänder åter till jord. 21Vem vet om människans ande stiger uppåt eller om djurens ande går ner till jorden? 22Jag såg att inget är bättre för människan än att hon har glädje i sin gärning, för det är hennes del. För vem kan låta henne se det som ska ske efter henne?
Kapitel 4
1Vidare såg jag de våldsdåd som begås under solen. Jag såg de förtrycktas tårar, och ingen tröstade dem. Våld kom från förtryckarnas hand, och ingen tröstade dem. 2Då prisade jag de döda som redan hade dött, de var lyckligare än de levande som ännu levde. 3Men lyckligare än båda är den som ännu inte blivit till, den som inte har sett det onda som görs under solen. 4Jag såg att all möda och framgång i arbetet beror på den enes avund mot den andre. Också det är förgängligt och ett jagande efter vind. 5Dåren lägger händerna i kors och förtär sig själv. 6Bättre en handfull ro än båda händerna fulla med möda och jagande efter vind. 7Och jag såg något mer som var förgängligt under solen: 8En som är ensam och ingen har vid sin sida, varken son eller bror. Ändå är det ingen ände på allt hans slit, och hans ögon blir inte mätta på rikedom. För vem sliter jag då och nekar mig själv det goda? Också det är förgängligt och en bedrövlig möda. 9Bättre två än en, för de får god lön för sin möda. 10Om de faller, kan den ene resa upp den andre. Men ve den som är ensam! Faller han, finns det ingen som kan resa upp honom. 11Likaså: om två ligger tillsammans har de det varmt. Men hur ska den ensamme hålla sig varm? 12Där en blir övermannad kan två stå emot. Och en tretvinnad tråd brister inte så lätt. 13Bättre en ung som är fattig och vis än en kung som är gammal och dåraktig och inte längre förstår att ta varning. 14Ja, han kom ut från fångarnas hus för att bli kung, fastän han föddes fattig i sitt rike. 15Jag såg alla som levde och rörde sig under solen tillsammans med den unge som skulle ta den andres plats. 16Det var ingen ände på allt folket, på alla som han gick i spetsen för. Men ändå har de som kommer efter ingen glädje av honom. Också det är förgängligt och ett jagande efter vind. 17Vakta din fot när du går till Guds hus. Att komma för att lyssna är bättre än offret som dårarna ger, för de förstår inte att de gör det som är ont.
Kapitel 5
1Var inte för snabb med din mun och förhasta dig inte i ditt hjärta med att uttala ett ord inför Gud, för Gud är i himlen och du är på jorden. Låt därför dina ord vara få. 2Drömmar kommer av mycket arbete, dåraktigt tal av många ord. 3När du ger ett löfte till Gud, dröj inte med att uppfylla det, för han har inte behag till dårar. Håll vad du lovar! 4Det är bättre att inte lova något än att lova och inte hålla det. 5Låt inte din mun förleda dig till synd och säg inte inför sändebudet att det var ett misstag. Vill du att Gud ska bli vred för dina ords skull och förstöra dina händers verk? 6För där drömmarna är många blir det mycket tomhet och många ord. Men frukta du Gud! 7Om du ser att den fattige förtrycks och att rätt och rättfärdighet kränks i landet, så bli inte förvånad över det, för hög vakar över hög och andra höga över dem båda. 8Och det är en förmån för ett land att ha en kung som ser till att marken brukas. 9Den som älskar pengar blir inte mätt på pengar, och den som älskar rikedom får aldrig nog. Också det är förgängligt. 10När ägodelarna förökas är det fler som förbrukar dem. Vilken nytta har ägaren av dem utom att få se dem med ögonen? 11Ljuv är arbetarens sömn, han må ha litet eller mycket att äta. Men den rikes överflöd ger honom ingen ro att sova. 12Ett svårt elände har jag sett under solen: rikedom som sparats till skada för sin ägare, 13och sedan förloras förmögenheten i en olycka. Har ägaren en son, får han ingenting. 14Lika naken som han kom ur moderlivet måste han gå bort igen. För sitt slit får han inget att ta med sig. 15Också det är ett svårt elände. Han ska gå bort som han kom. Vad vinner den som mödar sig för vinden? 16I alla sina dagar äter han i mörker med mycket oro, sjukdom och besvikelse. 17Detta är vad jag insett: Det är gott och skönt att människan äter och dricker och ser det goda i sin möda när hon strävar under solen de levnadsdagar som Gud ger henne, för det är hennes del. 18Om Gud ger en människa rikedom och skatter och dessutom förmåga att njuta av det och ta ut sin del och finna glädje i sin möda, då är det en Guds gåva. 19För han tänker knappt på sina levnadsdagar, eftersom Gud håller honom upptagen med glädje i hjärtat.
Kapitel 6
1Det finns ett elände som jag sett under solen, och det vilar tungt på människorna: 2Det är när Gud ger rikedom, skatter och ära åt någon så att han inte saknar något av allt han önskar sig, men sedan ger Gud honom inte möjlighet att njuta av det utan låter en främling göra det. Det är förgänglighet och en svår plåga. 3Om en man får hundra barn och lever i många år och hans dagar blir många, men han inte får njuta av det goda och dessutom inte får någon begravning, då säger jag: Ett dödfött foster har det bättre än han. 4Det kom till förgänglighet, det gick bort i mörker och mörkret döljer dess namn. 5Det fick inte se eller känna solen, men det har mer ro än han, 6även om han fick leva i tusen år två gånger om utan att se det goda. Går inte alla ändå till en och samma plats? 7All människans möda är för hennes mun. Ändå blir själen inte mättad. 8Vilken fördel har den vise framför dåren? Vad hjälper det den fattige om han förstår att uppföra sig inför de levande? 9Bättre njuta det man har för ögonen än tråna efter annat. Också det är förgängligt och ett jagande efter vind. 10Det som finns har redan fått sitt namn, och vad människan är, är redan känt. Hon kan inte gå till rätta med den som är mäktigare än hon själv. 11För ju fler ord, desto större tomhet. Vad vinner man på det? 12För vem vet vad som är gott för människan i livet under hennes förgängliga livsdagar där hon lever som en skugga? Och vem kan säga en människa vad som kommer att ske efter henne under solen?