Rut 1–2
Kapitel 1
1På den tiden när domarna regerade blev det svält i landet. Då gav sig en man i väg från Betlehem i Juda med sin hustru och sina båda söner för att bo en tid i Moabs land. 2Mannen hette Elimelek, hans hustru Noomi och hans båda söner Mahlon och Kiljon. Familjen var efratiter från Betlehem i Juda. De kom till Moabs land och stannade där. 3Men Noomis man Elimelek dog, och hon blev ensam kvar med sina båda söner. 4Sönerna tog sig moabitiska hustrur. Den ena hette Orpa och den andra Rut. 5När de hade bott där ungefär tio år dog också de båda sönerna, Mahlon och Kiljon, och kvinnan blev ensam kvar, utan söner och utan man. 6Då bröt Noomi upp med sina sonhustrur för att vända tillbaka från Moabs land, för hon hade hört i Moabs land att Herren hade tagit sig an sitt folk och gett dem bröd. 7Hon lämnade platsen där hon bott, och hennes båda sonhustrur följde med henne. Men när de var på väg mot Juda land 8sade Noomi till sina båda sonhustrur: ”Vänd om och gå hem igen, var och en till sin mors hus. 9Må Herren visa godhet mot er, så som ni har gjort mot de döda och mot mig. Må Herren låta er finna trygghet, var och en i sin mans hus.” Och hon kysste dem. Men de brast i gråt, 10och sade till henne: ”Nej, vi vill följa med dig tillbaka till ditt folk.” 11Men Noomi svarade dem: ”Vänd tillbaka, mina döttrar. Varför skulle ni gå med mig? Har jag några fler söner i mitt moderliv som kan bli män åt er? 12Vänd tillbaka, mina döttrar, och gå hem. Jag är för gammal att bli gift. Och även om jag skulle tänka att jag fortfarande har hopp, om jag så redan i natt gav mig åt en man och dessutom födde söner, 13skulle ni då vänta på dem tills de blev vuxna? Skulle ni stänga in er och vara utan man? Nej, mina döttrar! Det är mycket bittrare för mig än för er, för Herrens hand har drabbat mig.” 14Då brast de på nytt i gråt. Orpa kysste sin svärmor farväl, men Rut klamrade sig fast vid henne. 15Noomi sade då: ”Se, din svägerska har vänt tillbaka till sitt folk och sina gudar. Vänd tillbaka du också och följ din svägerska.” 16Men Rut svarade: ”Tvinga mig inte att lämna dig och vända tillbaka från dig. För dit du går, går också jag, och där du stannar, stannar jag. Ditt folk är mitt folk och din Gud är min Gud. 17Där du dör vill jag dö, och där vill jag bli begravd. Herren må straffa mig både nu och i framtiden om något annat än döden skiljer mig från dig.” 18När hon såg att Rut var fast besluten att gå med henne talade hon inte mer med henne om saken. 19Så gick de båda tills de kom till Betlehem. När de nådde Betlehem kom hela staden i rörelse för deras skull, och kvinnorna sade: ”Är det inte Noomi?” 20Men hon sade till dem: ”Kalla mig inte Noomi, utan kalla mig Mara, för den Allsmäktige har gjort livet mycket bittert för mig. 21Rik reste jag härifrån, och tomhänt har Herren låtit mig komma tillbaka. Varför kallar ni mig Noomi? Herren har vittnat mot mig, den Allsmäktige har låtit det gå illa för mig.” 22Noomi återvände tillsammans med sin moabitiska sonhustru Rut, som hade följt med från Moabs land. Och de kom till Betlehem när kornskörden började.
Kapitel 2
1Noomi hade en släkting på sin mans sida, en mäktig man i Elimeleks släkt. Hans namn var Boas. 2Moabitiskan Rut sade till Noomi: ”Låt mig gå ut på åkern och plocka ax efter någon som ser på mig med välvilja.” Hon svarade henne: ”Ja, gå, min dotter.” 3Då gick hon i väg och kom till en åker och plockade där ax efter skördemännen. Det föll sig så att åkermarken tillhörde Boas, som var av Elimeleks släkt. 4Boas kom just då dit från Betlehem. ”Herren vare med er!”, hälsade han skördemännen. De svarade honom: ”Herren välsigne dig!” 5Boas frågade den tjänare som var förman för skördemännen: ”Vem tillhör den där unga kvinnan?” 6Tjänaren som var förman för skördemännen svarade: ”Det är en moabitisk kvinna som kom hit tillsammans med Noomi från Moabs land. 7Hon bad att få plocka och samla ax bland kärvarna efter skördemännen. Sedan hon kom hit i morse har hon hållit på ända till nu, förutom att hon nyss vilade en liten stund i hyddan.” 8Då sade Boas till Rut: ”Lyssna på mig, min dotter: Gå inte och plocka ax på någon annan åker och gå inte härifrån, utan håll dig till mina tjänstekvinnor här. 9Se var skördemännen arbetar på åkern och följ efter dem. Jag har förbjudit männen att röra dig. Om du blir törstig, så gå till krukorna och drick av det som männen öser upp.” 10Då föll hon ner på sitt ansikte och bugade sig mot jorden och sade till honom: ”Varför ser du på mig med välvilja och tar dig an mig, fast jag är en främling?” 11Boas svarade henne: ”Man har berättat för mig allt vad du har gjort för din svärmor efter din mans död, hur du har lämnat din far och din mor och ditt hemland och följt med till ett folk som du inte kände förut. 12Må Herren löna dig för det du har gjort, må du få full lön från Herren, Israels Gud, som du har kommit till för att söka skydd under hans vingar.” 13Hon sade: ”Herre, du har varit god mot mig. Du har tröstat mig och talat till din tjänarinnas hjärta, trots att jag inte är som någon av dina tjänstekvinnor.” 14När det var dags att äta sade Boas till henne: ”Kom hit och ät av brödet och doppa ditt brödstycke i vinättikan.” Då satte hon sig vid sidan av skördemännen. Han räckte henne rostade ax, och hon åt och blev mätt och fick över. 15När hon sedan reste sig för att plocka, befallde Boas sina män och sade: ”Låt henne få plocka mellan kärvarna också, och behandla henne inte illa. 16Ni kan till och med dra ut strån ur knipporna åt henne och låta dem ligga så att hon får plocka upp dem, och ni får inte klandra henne för det.” 17Hon plockade ax på åkern ända till kvällen. När hon sedan hade klappat ut det som hon hade plockat var det ungefär en efa korn. 18Hon tog det med sig och gick in i staden, och hennes svärmor fick se vad hon hade plockat. Hon tog också fram och gav henne det hon hade fått över efter att ha ätit sig mätt. 19Då sade hennes svärmor till henne: ”Var har du plockat i dag? Var har du arbetat? Välsignad vare han som har tagit sig an dig!” Då berättade hon för sin svärmor vem hon hade arbetat hos, hon sade: ”Mannen som jag har arbetat hos i dag heter Boas.” 20Då sade Noomi till sin sonhustru: ”Välsignad vare han av Herren, som inte har tagit bort sin nåd från vare sig de levande eller de döda!” Och Noomi tillade: ”Den mannen är vår nära släkting. Han är en av våra återlösare.” 21Moabitiskan Rut sade: ”Han sade också till mig: Håll dig till mina män tills de är färdiga med hela min skörd.” 22Då sade Noomi till sin sonhustru Rut: ”Det är bra, min dotter, att du går med hans tjänstekvinnor, för på en annan åker kunde du bli antastad.” 23Så höll hon sig till Boas tjänstekvinnor och plockade ax där tills både kornskörden och veteskörden var klara. Men hon bodde hos sin svärmor.