Domarboken 1–2
Kapitel 1
1Efter Josuas död frågade Israels barn Herren : ”Vem av oss ska först dra upp mot kananeerna och strida mot dem?” 2Herren svarade: ”Juda ska göra det. Se, jag har gett landet i hans hand.” 3Då sade Juda till sin bror Simeon: ”Kom med mig till mitt område och låt oss strida mot kananeerna, så går jag sedan med dig till ditt område.” Och Simeon gick med honom. 4När Juda drog upp gav Herren kananeerna och perisseerna i deras hand, så att de slog dem vid Besek, tiotusen man. 5Vid Besek fann de Adoni-Besek, och de stred mot honom och besegrade kananeerna och perisseerna. 6Adoni-Besek flydde, men de förföljde honom och grep honom och högg av hans tummar och stortår. 7Då sade Adoni-Besek: ”Sjuttio kungar med avhuggna tummar och stortår plockade smulor under mitt bord. Gud har vedergällt mig för vad jag gjort.” Sedan förde de honom till Jerusalem, och där dog han. 8Juda barn belägrade Jerusalem och intog det. De slog invånarna med svärd och satte eld på staden. 9Därefter drog Juda barn ner för att strida mot kananeerna som bodde i Bergsbygden, Negev och Låglandet. 10Och Juda gick mot de kananeer som bodde i Hebron – som förr hette Kirjat-Arba – och slog Sheshaj, Ahiman och Talmaj. 11Därifrån gick de mot invånarna i Debir – som tidigare hette Kirjat-Sefer. 12Och Kaleb sade: ”Den som besegrar Kirjat-Sefer och intar det ska jag ge min dotter Aksa till hustru.” 13Otniel, son till Kalebs yngre bror Kenas, intog staden, och Kaleb gav honom sin dotter Aksa till hustru. 14När hon kom till honom övertalade hon honom att begära mark av hennes far. Hon steg ner från åsnan och Kaleb sade till henne: ”Vad vill du?” 15Hon svarade: ”Låt mig få en avskedsgåva. Eftersom du har gett mig Negevöknen, så låt mig få vattenkällor.” Kaleb gav henne då de övre och de nedre källorna. 16Barnen till keniten, Moses svärfar, hade kommit upp från Palmstaden med Juda barn till Juda öken söder om Arad. Där bosatte de sig bland folket. 17Men Juda drog ut med sin bror Simeon, och de slog kananeerna som bodde i Sefat och vigde staden åt förintelse. Så fick den namnet Horma. 18Juda intog Gaza med dess område, Ashkelon med dess område och Ekron med dess område. 19Herren var med Juda, och de erövrade bergsbygden. Men de kunde inte driva bort dem som bodde i dalbygden, eftersom de hade järnbeslagna stridsvagnar. 20Och de gav Hebron åt Kaleb, som Mose hade lovat, och han drev bort Anaks tre söner därifrån. 21Men jebusiterna som bodde i Jerusalem blev inte fördrivna av Benjamins barn. Därför bodde jebusiterna kvar bland Benjamins barn i Jerusalem, som de gör än i dag. 22Och Josefs hus drog upp till Betel, och Herren var med dem. 23De spejade vid Betel, den stad som förr hette Luz. 24Då fick spejarna se en man komma ut ur staden, och de sade till honom: ”Visa oss var vi kan ta oss in i staden, så ska vi visa barmhärtighet mot dig.” 25Han visade dem en väg in i staden, och de slog staden med svärd. Men mannen och hela hans släkt lät de gå. 26Han gav sig av till hetiternas land, där han byggde en stad som han gav namnet Luz, som den heter än i dag. 27Men Manasse intog inte Bet-Shan eller Taanak eller Dor eller Jibleam eller Megiddo eller deras underlydande orter, utan kananeerna kunde hålla sig kvar där i landet. 28När israeliterna blev starkare tvingade de kananeerna att arbeta åt dem, men de drev inte bort dem. 29Efraim drev inte heller bort kananeerna som bodde i Gezer, utan kananeerna bodde kvar bland dem i Gezer. 30Sebulon drev inte undan invånarna i Kitron eller invånarna i Nahalol, utan kananeerna bodde kvar bland dem men tvingades arbeta för dem. 31Asher drev inte bort invånarna i Acko eller invånarna i Sidon, inte heller dem i Ahlab, Aksib, Helba, Afik och Rehob. 32Alltså bodde asheriterna bland kananeerna, landets invånare, eftersom de inte fördrev dem. 33Naftali drev inte bort invånarna i Bet-Shemesh, inte heller invånarna i Bet-Anat, utan bodde bland kananeerna, landets invånare. Men invånarna i Bet-Shemesh och Bet-Anat tvingades arbeta för dem. 34Amoreerna trängde undan Dans barn till bergsbygden, för de tillät dem inte att komma ner till dalbygden. 35Och amoreerna kunde hålla sig kvar i Har-Heres, Ajalon och Shaalbim. Men Josefs barns hand blev tung över dem så att de tvingades arbeta för dem. 36Amoreernas område sträckte sig från Skorpionhöjden, från Sela och vidare uppåt.
Kapitel 2
1Herrens ängel kom från Gilgal upp till Bokim och sade: ”Jag förde er upp ur Egypten och in i det land som jag med ed hade lovat ge era fäder, och jag sade: Jag ska aldrig bryta mitt förbund med er. 2Och ni ska inte sluta förbund med detta lands invånare, ni ska bryta ner deras altaren. Men ni har inte lyssnat till min röst. Vad har ni gjort? 3Därför säger jag nu: Jag kommer inte att driva bort dem framför er, utan de ska tränga er i sidorna och deras gudar ska bli en snara för er.” 4När Herrens ängel hade sagt detta till Israels alla barn, brast de i gråt. 5De kallade platsen Bokim. Och de offrade där åt Herren. 6När Josua sände i väg folket, gick Israels barn var och en till sin arvedel för att ta landet i besittning. 7Folket tjänade Herren så länge Josua levde och så länge de äldste levde, de som var kvar efter Josua och hade sett alla de storverk som Herren hade gjort för Israel. 8Och Herrens tjänare Josua, Nuns son, dog när han var hundratio år gammal. 9Man begravde honom på det område som var hans arvedel, i Timnat-Heres i Efraims bergsbygd norr om berget Gaash. 10Och hela den generationen samlades till sina fäder. Då växte en annan generation upp efter dem, en som inte kände Herren eller de gärningar som han hade gjort för Israel. 11Och Israels barn gjorde det som var ont i Herrens ögon och tjänade baalerna. 12De övergav Herren, sina fäders Gud som hade fört dem ut ur Egyptens land, och följde andra gudar, gudarna hos folken som bodde omkring dem. Dem tillbad de och väckte därmed Herrens vrede. 13Så övergav de Herren och tjänade Baal och astarterna. 14Då upptändes Herrens vrede mot Israel, och han gav dem i händerna på rövare som plundrade dem. Han sålde dem till deras fiender runt omkring, och de kunde inte stå emot sina fiender längre. 15Närhelst de drog ut var Herrens hand emot dem till deras olycka, så som Herren hade sagt och så som Herren hade lovat dem med ed. Och de var i stor nöd. 16Då lät Herren domare uppstå, som frälste dem ur deras plundrares hand. 17Men de lyssnade inte heller till sina domare, utan höll sig trolöst till andra gudar och tillbad dem. De vek snabbt av från den väg som deras fäder hade vandrat i lydnad för Herrens bud och gjorde inte som de. 18När Herren lät domare uppstå bland dem, var han med domaren och frälste dem ur deras fienders hand så länge domaren levde. Herren förbarmade sig när de jämrade sig över sina förtryckare och plågare. 19Men när domaren dog, vände de sig bort igen och blev ännu mer fördärvade än sina fäder. De följde andra gudar och tjänade och tillbad dem. De avstod inte från sina gärningar och sin hårdnackade hållning. 20Därför upptändes Herrens vrede mot Israel, och han sade: ”Detta folk har brutit mot mitt förbund som jag fastställde för deras fäder, och de har inte velat lyssna till min röst. 21Därför ska jag inte längre driva bort för dem ett enda av de folk som Josua lämnade kvar när han dog. 22Genom dem ska jag sätta Israel på prov. Kommer de att hålla sig till Herrens väg och vandra på den, som deras fäder gjorde, eller inte?” 23Alltså lät Herren dessa folk bli kvar. Han fördrev dem inte genast, och han gav dem inte i Josuas hand.